Prestationer på talperceptuella uppgifter för barn med och utan språkstörning i skolålder

UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för klinisk vetenskap Enheten för logopedi 42 Prestationer på talperceptuella uppgifter för barn med och utan språkstörning i skolålder Anneli Selin och Kajsa Törnqvist Examensarbete i logopedi, 20 p Höstterminen 2006 Handledare: Maria Levlin Jan van Doorn

SAMMANFATTNING Bakgrund. Det är konstaterat att barn med språkstörning har nedsatt talperception och arbetsminne. Trots att de språkliga förmågorna ofta förbättras när barnet blir äldre, anses nedsättningar i det fonologiska arbetsminnet kvarstå. Talperception testas i princip alltid vid utredningar av språk-, läs- och skrivförmåga och det vore därför värdefullt att ha mer information om äldre barns normalprestationer på talperceptuella uppgifter. Mål. Syftet med den här studien är att ta fram normalprestationer för äldre barn (tio och tretton år) på de talperceptuella uppgifter som används vid logopediska utredningar i Västerbottens län. Dessa normalprestationer skulle kunna användas som preliminära normvärden vid utredning av språk-, läs- och skrivförmåga hos barn i skolålder. Avsikten är även att ta reda på hur resultaten för barn med normal språkutveckling skiljer sig från resultaten för en grupp av barn med språkstörning. Metod. 25 barn med normal språkutveckling i åldern 10:5-11:3 och 23 barn med normal språkutveckling i åldern 13:6-14:5 i Umeå kommun testades med talperceptionsuppgifterna. Dessa resultat jämfördes med resultat för åtta barn med språkstörning i åldern 10:2-10:11 år och fem i åldern 12:8-13:9 år (år:månad). Resultat. Deltagarna med normal språkutveckling åstadkom takprestationer vid diskrimination av minimala par samt nonsensordrepetition. För uppgiften repetition av fonemsekvenser var en normalprestation att klara repetition av fyra vokalfonem i sekvens och tre till fyra konsonantfonem i sekvens. Barnen med språkstörning presterade signifikant sämre på talperceptionsmaterialet i sin helhet. Det förekom även signifikanta skillnader mellan grupperna inom uppgifternas deluppgifter. Slutsatser. Barn med normal språkutveckling klarade dessa talperceptuella uppgifter utan större problem och barnen med språkstörning presterade signifikant sämre. Uppgifterna diskrimination av minimala par, repetition av nonsensord samt deluppgiften repetition av vokalfonemsekvenser kan betraktas som utslagsgivande. Uppgifterna är således relevanta vid språk-, läs- och skrivutredningar.

Etiska aspekter Detta forskningsprojekt har utformats i enlighet med grundläggande etiska principer för att skydda deltagarna i forskningen. Forskningens uppslag genomgick en oberoende granskning för att säkerställa att grundläggande etiska forskningsprinciper upprätthölls, särskilt att: 1. Undersökningen förväntades bidra till ökad kunskap och var baserad på relevant och aktuell litteratur och kunskapsbas 2. Studien utfördes och handleddes av personer med erfarenhet, utbildning och kompetens som lämpade sig för forskningen 3. Respekt för deltagarnas värdighet och välbefinnande upprätthölls 4. Rekryteringen av deltagarna var fri från tvång, incitament eller påverkan som kunde inkräkta på frivilligt deltagande 5. Potentiella deltagare informerades om: - studiens syfte och vad de förväntades utföra - att deltagandet var frivilligt och att det när som helst kunde avbrytas utan påföljd - att deras integritet och anonymitet var säkerställd - att målsman måste ge sitt samtycke till deltagande genom underskrift på tillåtelseblankett 6. Forskningsmaterialet kommer att lagras på ett sätt som säkrar anonymitet och åtkomst av data finns bara för personer som är behöriga

Ett stort Tack till Maria Levlin och Jan van Doorn för hjälp och stöd Eleverna som deltog i testningen samt personalen på skolorna Logopederna som ställde upp som mellanhänder mellan oss och deltagarna med språkstörning Anders Asplund för teknisk hjälp med inspelningar och utrustning samt förstklassig datasupport Maria Levlin och Astrid Frylmark för konstruktion av nonsensord Deltagarna i vår pilotstudie Alla andra som på olika sätt har hjälpt oss under vårt arbete

Innehållsförteckning 1 Inledning... 1 2 Bakgrund... 1 2.1 Definition av terminologi... 1 2.1.1 Språkstörning och dyslexi... 2 2.1.2 Auditiv perception och talperception... 2 2.1.3 Minne... 2 2.2 Teoretiska förklaringsmodeller till språkstörning... 3 2.3 Arbetsminne... 3 2.4 Fonologiskt arbetsminne... 4 2.5 Att testa talperception och fonologiskt arbetsminne... 5 2.6 Syfte... 7 2.7 Frågeställningar... 7 3 Metod... 7 3.1. Deltagare i gruppen barn med normal språkutveckling... 7 3.2 Deltagare i gruppen barn med språkstörning... 8 3.3 Material... 9 3.3.1 Uppgiften diskrimination av minimala par... 9 3.3.2 Uppgiften repetition av nonsensord... 9 3.3.3 Uppgiften repetition av fonemsekvenser... 10 3.3.4 Pilotstudie... 10 3.3.5 Inläsning av materialet... 10 3.4 Procedur... 11 3.4.1 Procedur för uppgiften diskrimination av minimala par... 11 3.4.2 Procedur för uppgiften repetition av nonsensord... 11 3.4.3 Procedur för uppgiften repetition av fonemsekvenser... 12 3.5 Statistisk metod... 12 4 Resultat... 12 4.1 Resultat för talperceptionsmaterialet i sin helhet... 12 4.2 Resultat i uppgiften diskrimination av minimala par... 13 4.3 Resultat i uppgiften repetition av nonsensord... 13 4.4 Resultat i uppgiften repetition av fonemsekvenser... 15 5 Diskussion... 16 5.1 Resultatdiskussion... 16 5.1.1 Allmän resultatdiskussion... 16 5.1.2 Diskrimination av minimala par... 17 5.1.3 Repetition av nonsensord... 18 5.1.4 Repetition av fonem... 19 5.2 Metoddiskussion... 20 5.3 Vidare forskning... 20 6 Slutsatser... 21 Referenser... 22 Bilagor Bilaga 1: Informationsbrev Bilaga 2: Tillåtelseblankett barn med normal språkutveckling Bilaga 3: Tillåtelseblankett barn med språkstörning Bilaga 4: Testblankett inklusive transkriptioner Bilaga 5: Transkription av uppgiften diskrimination av minimala par

1 Inledning Barn med språkstörning har olika språkliga begränsningar som skapar problem i deras vardag. Det kan bland annat innebära svårigheter med att tala och/eller att förstå talat språk. När barn med språkstörning kommer upp i skolålder kan de dessutom vara i riskzonen för att få läs- och skrivsvårigheter (Snowling & Hayiou-Thomas, 2006). Det finns även barn som trots normal språkutveckling upplever problem i skolan med läsning och skrivning, d.v.s. har dyslexi. Språkstörning och dyslexi har delvis samma bakgrundsorsaker. I detta arbete kommer vi dock att fokusera på språkstörningar. Det finns två huvudsynsätt på orsaken till språkstörning. Enligt det ena synsättet finns orsakerna till svårigheterna inom talperception och fonologiskt arbetsminne (Ziegler et al, 2005; Mody, Studdert-Kennedy & Brady, 1997; Bird, Bishop & Freeman, 1995), medan orsaken enligt det andra kan vara av mer generell karaktär och därmed berör fler funktioner (Tallal, Miller & Fitch, 1993; Bishop, 1992; Tallal & Piercy, 1974; Tallal & Piercy 1973). Ingen av modellerna kan dock ensam förklara orsaken till språkstörning på ett uttömmande och tillfredsställande sätt. En språkstörning kan innebära en mängd olika svårigheter och begränsningarna inom talperception kan endast förklara en del av svårigheterna. Äldre barns prestationer på talperceptuella uppgifter kan tänkas skilja sig från yngre barns. Många studier visar att utveckling av auditiva perceptuella förmågor fortlöper ända upp i tonåren (Ponton, Eggermont, Kwong & Don, 2000). En del av det fonologiska arbetsminnet (upprepningskomponenten) börjar eventuellt användas först vid ungefär sju års ålder (Gathercole & Hitch, 1993) och man kan även anta att äldre barn har fler inlagringar i lexikonet och kan använda detta som stöd vid test av arbetsminne. Ett flertal studier tyder på att begränsningar i fonologiskt arbetsminne kan kvarstå upp i skolåldern för flertalet barn med språkliga svårigheter i förskoleåldern (Stothard, Snowling, Bishop, Chipchase & Kaplan, 1998; Gathercole & Baddeley, 1993). Vid utredningar av språk-, läs- och skrivförmåga av barn i alla åldrar är det näst intill obligatoriskt för logopeder att testa den talperceptuella förmågan. Det finns ett svenskt bedömningsmaterial med talperceptuella uppgifter för barn i förskoleålder, men inga normerade eller standardiserade test som visar hur äldre barn presterar på uppgifter som belastar talperception och fonologiskt arbetsminne. Det vore därför intressant att veta hur ett genomsnittligt barn i skolåldern med normal språkutveckling presterar på talperceptuella uppgifter samt vilka specifika uppgifter som skiljer barn med normal språkutveckling och barn med språkstörning åt. 2 Bakgrund 2.1 Definition av terminologi Det finns många termer och begrepp inom de områden som detta arbete berör. I olika studier kan samma företeelse betecknas med olika termer och omvänt kan ett och samma begrepp innefatta flera olika ting. I styckena nedan definierar vi de termer som vi har valt att använda i det här arbetet. 1

2.1.1 Språkstörning och dyslexi En språkstörning innebär svårigheter att tillägna sig talat språk och prevalensen är ungefär sju procent. Barn med språkstörning lär sig det omgivande språket långsamt och med ansträngning (Leonard, 1998). Språkstörningen är tydlig trots normal hörsel, normal begåvning, normal social och känslomässig utveckling och frånvaro av påtagliga neurologiska skador (Stark & Tallal, 1981). Barn med språkstörning är även i riskzonen för att få läs- och skrivsvårigheter (t.ex. Snowling & Hayiou-Thomas, 2006). Dyslexi orsakas av fonologiska svårigheter och innebär nedsatt läs- och skrivförmåga trots normal intelligens och tillfällen att lära sig (Catts & Kamhi, 2005). 2.1.2 Auditiv perception och talperception Perception innebär varseblivning av sådant som sinnena kan förmedla (Eriksson, 2001). Auditiv perception innebär att identifiera och tolka ickespråkliga ljud. När det handlar om att uppfatta och tolka språkljud (fonem) talar man om talperception. Talperception består av två färdigheter: diskrimination och fonemkonstans. Diskrimination är förmågan att skilja två olika fonem från varandra och fonemkonstans är förmågan att behandla fonem som är akustiskt olika som lika på grund av sina omgivande fonem (t.ex. Bishop, 1997). Det är konstaterat att spädbarn har förmågan att kunna skilja mellan alla olika fonem som finns i världens språk. Barnet anpassar sig dock till språket som talas i dess omgivning och slutar snabbt att lägga märke till ljudskillnader i språket som inte är betydelseskiljande (Werker, 1989). Genom åren har flera modeller av talperception presenterats. En av de mer erkända är TRACE-modellen av McClelland & Elman (1986). De menar att tal uppfattas perceptuellt på två nivåer; fonem- och ordnivå. På dessa nivåer finns detektorer för fonem, tystnad och ord i sin helhet. När en talsignal uppfattas aktiveras dessa detektorer och skapar ett visst mönster, ett spår (TRACE) av talsignalen. Spåret lagras sedan in i lexikonet. Detta spår är dynamiskt; detektorerna påverkar varandra och ändras efter kontexten. När detektorerna aktiverats influeras ordet av lexikonet och vissa fonem kanske omtolkas för att stämma överens med tidigare inlagringar i lexikonet. 2.1.3 Minne Minnen är erfarenheter, kunskaper eller färdigheter som vi någon gång tillägnat, alltså lärt oss (Eriksson, 2001, s. 126). Enligt Gathercole (1998) består minnet av flera självständiga delar som fungerar oberoende av varandra. De viktigaste delarna är det deklarativa minnet och arbetsminnet. Det deklarativa minnet omfattar semantiskt och episodiskt minne (Squire, 1994). Dit hör kunskaper om språk och språkets användning och där lagras även bilder av konkreta händelser man själv har upplevt. Arbetsminnet (även kallat korttidsminnet) har ett begränsat utrymme och fungerar som buffert under kort tid. Innehållet utgörs av det man för tillfället har i sin uppmärksamhet (Eriksson, 2001). Det fonologiska arbetsminnet (även kallat den fonologiska loopen) är ett arbetsminnessystem som är specialiserat för att processa verbalt material (Gathercole & Baddeley, 1993). Motoriska färdigheter upplevs enligt Eriksson (2001) på ett annorlunda sätt och kan betraktas som en kategori för sig, dessa kallas ofta procedurminnen. Dessa minnen utvecklas gradvis i samband med upprepad övning och är ofta implicita, d.v.s. man är inte medveten om tillägnandet. Det mest komplexa av procedurminnen är talet. 2

2.2 Teoretiska förklaringsmodeller till språkstörning Enligt en förklaringsmodell orsakas språkstörning (SLI, Specific Language Impairment) av funktionsnedsättningar begränsade till språkliga funktioner. Exempelvis menar Ziegler, Pech-Georgel, George, Alario och Lorenzi (2005) att hela språktillägnandet är annorlunda hos barn med språkstörning; att sättet att identifiera och tolka ljudkaraktäristika är ineffektivt. Detta synsätt kan dock inte förklara hela bredden i en språkstörning. Därför menar andra att språkstörning orsakas av generellt reducerat processande av information, icke-lingvistisk såväl som lingvistisk. Det kan dock diskuteras om denna förklaringsmodell kan redogöra för varför vissa förmågor (lingvistiska och icke-lingvistiska) fungerar normalt, medan andra har nedsatt funktion hos barn med språkstörning (Leonard, 1998). Man kan även tänka sig att språkstörning orsakas av generell neurologisk senmognad. McArthur och Bishop (2004) föreslår att barn med språkstörning kan ligga ungefär fyra år efter i utvecklingen av auditiva cortex. Många hävdar att barn med språkstörning primärt har en nedsättning inom talperception (Ziegler et al, 2005; Mody, Studdert-Kennedy & Brady, 1997; Bird, Bishop & Freeman, 1995). Andra tror att en nedsatt förmåga till att snabbt bearbeta alla former av auditiv information ligger bakom språkstörningar (Tallal, Miller & Fitch, 1993; Bishop, 1992; Tallal & Piercy, 1974; Tallal & Piercy 1973). Om detta vore grunden till språkstörning skulle dock alla barn med språkstörning ha auditiva svårigheter, vilket de inte har. Bishop (1992) menar att de auditiva svårigheterna snarare är en konsekvens av språkstörningen. En ny och eventuellt mer produktiv förklaring till språkstörning är Procedural Deficit Hypothesis, PDH (Ullman & Pierpont, 2005). Enligt teorin kan en stor del, om inte alla barn med språkstörning, ha en avvikande utveckling av det neurologiska systemet som står för inlärning och genomförande av motoriska och kognitiva förmågor, grammatisk kunskap, ordmobilisering, arbetsminne och snabbt temporalt processande; nämligen procedurminnet. En begränsning inom de neurala nätverk som utgör procedurminnet kan alltså leda till nedsatta lingvistiska och icke-lingvistiska funktioner. Enligt PDH skulle olika nedsättningar leda till olika svårigheter, vilket kunde förklara mångfalden av svårigheter inom språkstörningsspektrat. De menar således att en språkstörning inte är begränsad till enbart språkliga svårigheter och inte heller drabbar alla delar av språket. 2.3 Arbetsminne Som tidigare nämnt är arbetsminnet en självständig del av minnet som lagrar information under kort tid (Eriksson, 2001; Gathercole, 1998). Enligt Gathercole och Baddeley (1993) är det osäkert hur arbetsminnet utvecklas. Komponenter i det vuxna arbetsminnet finns kanske inte hos små barn, utan utvecklas med ökande ålder. Det kan också vara så att alla komponenter i arbetsminnet redan finns vid födseln och att kapaciteten ökar gradvis. Från och med ungefär sju års ålder anses arbetsminnet vara färdigutvecklat och på en vuxens nivå (Gathercole, 1998). En normalprestation vid 14 års ålder är att kunna hålla ungefär sju enheter i arbetsminnet (Gathercole & Baddeley, 1993). Gathercole och Baddeley beskriver (1993) en modell av minnet som ursprungligen utformades av Baddeley och Hitch (1974) och senare vidareutvecklades av Baddeley (2000). Enligt denna modell består arbetsminnet av tre komponenter; den centralexekutiva enheten, det visuo-spatiala skissblocket och det fonologiska arbetsminnet. Den centralexekutiva enheten är överordnad och bearbetar och samordnar information mellan de olika komponenterna. Det visuo-spatiala skissblocket fungerar som ett stöd vid inlärning av visuell och spatial information (Gathercole, 1998) 3

och lagrar denna information under kort tid. Det fonologiska arbetsminnet fungerar som stöd vid inlärning av verbal information (beskrivs närmare i stycke 2.4). Arbetsminnets funktion anses påverka ett flertal språkliga förmågor, däribland uppbyggnad av ordförråd (Gathercole & Baddeley, 1989), förståelse på meningsnivå och läsning (Gathercole & Baddeley, 1993). Ullman och Pierpont (2005) menar att nedsatt arbetsminne ofta förekommer tillsammans med språkliga svårigheter eftersom funktionerna kan härledas till samma områden i hjärnan, bl.a. Brocas area och premotoriska områden. Det är konstaterat att många barn med språkstörning och dyslexi har nedsatt arbetsminne (Botting & Conti-Ramsden, 2001; Ramus, 2001; Gathercole & Baddeley, 1990a) och klarar minnesbelastande uppgifter sämre än barn med normal språkutveckling (Conti-Ramsden, Botting & Faragher, 2001). I en studie av Lincoln, Dickstein, Courchesne, Elmasian och Tallal (1992) klarade barn med språkstörning talperceptuella uppgifter utan minnesbelastning lika väl som barn med normal språkutveckling, men med minnesbelastning inkluderad i samma uppgift presterade barnen med språkstörning betydligt sämre. Prestation på uppgifter som belastar arbetsminne kan ge indikationer på en historia med språkstörning, även om de språkliga förmågorna förbättrats (Conti-Ramsden et al., 2001). 2.4 Fonologiskt arbetsminne Det fonologiska arbetsminnet är som tidigare nämnt ett arbetsminnessystem som är specialiserat på processande av verbalt material (Baddeley, 2000). Det används redan vid fyra års ålder (Gathercole & Baddeley, 1993). Detta minnessystem består av två delar; det fonologiska korttidslagret och den subvokala upprepningskomponenten. Input sker auditivt eller visuellt till det fonologiska korttidslagret, där informationen hålls kvar i ca. två sekunder i form av fonologiska representationer. De fonologiska representationerna lagras sedan i lexikonet (långtidsminnet), som är ett viktigt stöd vid framplockning av verbalt material. Informationen i det fonologiska korttidslagret försvinner snabbt om man inte använder sig av den subvokala upprepningskomponenten. Det krävs alltså att man tyst upprepar informationen under dessa två sekunder för att kunna hålla kvar den längre i minnet (Gathercole, 1998). Det är oklart när den subvokala upprepningskomponenten börjar användas; Gathercole och Baddeley (1993) menar att den börjar användas redan vid fyra års ålder. De menar även att kapaciteten ökar vartefter artikulationshastigheten ökar. Gathercole och Hitch (1993) anser å andra sidan att komponenten börjar användas vid ungefär sju års ålder och att den förändras kvalitativt under utvecklingens gång. Det fonologiska arbetsminnet har stor betydelse för flera språkliga förmågor. Enligt Hansson, Forsberg, Löfqvist, Mäki-Torkko och Sahlén (2004) har kapaciteten i det fonologiska arbetsminnet hos yngre barn visat sig förutse ordinlärning, grammatik och läsförmåga hos barn med normal språkutveckling så väl som barn med språkstörning. Kapaciteten i det fonologiska arbetsminnet har stor betydelse när barn tillägnar sig nya ord (Gathercole, 1998; Gathercole & Baddeley, 1990b). Kring tio års ålder sker tillväxt av ordförråd i samband med att undervisningen i skolan blir mer teoretiskt innehållsrik och de lexikala förmågorna förbättras. Fonologiskt arbetsminne får då kanske försvagat inflytande över ordinlärningen (Hansson et al., 2004). Det är konstaterat att barn med språkstörning och barn med dyslexi har nedsatt fonologiskt arbetsminne (Ramus, 2001; Gathercole & Baddeley, 1990a). Det kan vara ombildningen av den fonologiska representationen till något mer beständigt som inte fungerar optimalt eller 4

sker långsamt för barn med språkstörning (Bishop, 1997). Ziegler et al. (2005) föreslår att det auditiva systemet som avkodar ordens fonologiska representation är intakt och att det är vid matchning mot vad som finns lagrat i lexikonet som bristerna finns. 2.5 Att testa talperception och fonologiskt arbetsminne Auditiv perception har traditionellt testats med olika lyssningsuppgifter som t.ex. diskrimination mellan toner. Vid diskrimination mellan frekvenser hos toner med kort duration når barn med normal språkutveckling vuxnas nivå vid ungefär åtta års ålder (Thompson & Cranford, 1999). Vid testning av talperception har man ofta använt diskrimination av fonem inbäddade i ordpar (s.k. minimala par). Barn med språkstörning tycks ha större svårigheter att diskriminera mellan ordpar bestående av nonsensord än ordpar som består av bekanta ord (Gathercole & Baddeley, 1990a). Det är även bekräftat att barn med språkstörning generellt behöver längre stimuli och längre mellanrum mellan olika stimuli för att kunna diskriminera korrekt när det gäller icke-språklig auditiv diskrimination (Tallal & Piercy, 1973). Barn med språkstörning i åldern 8-12 år hade i en studie av Ziegler et al. (2005) störst svårigheter att skilja mellan tonande och tonlösa ljud (t.ex. /p/ och /b/) medialt i ord samt att diskriminera vid bakgrundsbrus. Barn med språkstörning har även lättare att diskriminera mellan syntetiska vokaler än konsonanter (Tallal & Piercy, 1974). Orsaken till det kan vara att vokalerna har längre duration och mindre akustisk variation. I den här studien testas talperception med en diskriminationsuppgift som innebär att man får höra två ord, som antingen är likadana eller är ett s.k. minimalt par (endast ett fonem skiljer orden åt). Testdeltagarna ska därefter bedöma om orden är lika eller olika, alltså om det är samma ord i följd eller två olika ord. I en sådan här diskriminationsuppgift har deltagaren 50 procents chans att gissa rätt. Därför bör man enligt Bishop (1997) utforma uppgiften med en lång sekvens av enheter för att få ett tillförlitligt resultat. Arbetsminne har traditionellt testats med repetition av siffror. I det psykolingvistiska testet ITPA (Illinois Test of Psycholinguistic Abilities)(Kirk, McCarthy & Kirk, 1968/2000) testas auditivt sekvensminne med repetition av två till åtta siffror i följd. Enligt Gathercole (1998) testar man fonologiskt arbetsminne genom repetition av ord eller andra orelaterade verbala enheter i sekvens. Vid repetitionsuppgifter belastas dock ofta andra förmågor än arbetsminne och det är svårt att hitta uppgifter som endast är minnesbelastande (Holmberg & Sahlén, 2000). Vid fyra års ålder minns man i genomsnitt två till tre enheter och vid tolv års ålder ungefär sex enheter (Gathercole, 1998). I den här studien ingår repetition av nonsensord och repetition av fonemsekvenser som mått på fonologiskt arbetsminne. Få undersökningar och studier verkar ha gjorts med repetition av fonemsekvenser. I Lurias neuropsykologiska undersökning (Christensen, 1974) finns en fonemrepetitionsuppgift. Där ingår repetition av enkla, isolerade fonem, fonempar som skiljer sig åt i mer än ett särdrag, minimala fonempar (skiljer sig åt vad gäller ett särdrag) samt serier av dessa fonem. Denna uppgift används för att kvalitativt bedöma verbalmotoriska svårigheter och språkförståelse hos afatiker. I Nya Nelli (Holmberg & Sahlén, 2000) finns uppgifterna repetition av isolerade fonem samt repetition av två fonem som står i opposition till varandra. Nonsensordrepetition reflekterar kapaciteten i det fonologiska arbetsminnet (Gathercole & Baddeley, 1990a). Alla är dock inte överens om att låga resultat vid repetition av nonsensord visar på ett begränsat arbetsminne. Edwards och Lahey (1998) menar att om man betecknar uppgiften som ett mått på arbetsminne antyder man att låga poäng indikerar problem med arbetsminneskapacitet, när problemet faktiskt istället kan 5

bero på otydliga fonologiska representationer i arbetsminnet. För att kunna repetera ett nonsensord krävs det att olika fonologiska processer fungerar korrekt; ombildningen av den fonologiska representationen till fasta fonem, att hålla den fonologiska representationen i arbetsminnet samt fungerande verbalmotorik. Svårigheter inom något av dessa områden kan påverka nonsensordrepetition negativt (Dollaghan & Campbell, 1998). Nonsensordrepetition kan vara ett mått på fundamentala svårigheter i det språkliga processandet om orden utformas så att de är lika obekanta för barn med normal språkutveckling som för barn med språkstörning (Campbell & Dollaghan, 1997). På så vis förhindrar man att prestationen påverkas av erfarenhet eller språkliga kunskaper som barn med normal språkutveckling kan ha större fördel av (Gathercole, Frankish, Pickering & Peaker, 1999; Dollaghan & Campbell, 1998). Varken nonsensorden i sig eller enheter i orden bör motsvara lexikala enheter i det aktuella språk man talar och orden kan gärna innehålla fonem som tillägnas tidigt i språkutvecklingen (Dollaghan & Campbell, 1998). Nonsensordrepetition anses reflektera några av de underliggande faktorerna till språkstörning; arbetsminne, fonologiskt arbetsminne och ordkunskap i lexikonet (Ramus, 2001; Gathercole, 1995) och kan enligt Dollaghan och Campbell (1998) vara ett gott mätinstrument på språkstörning. Barn med språkstörning repeterar nonsensord sämre än barn med normal språkutveckling (Gathercole & Baddeley, 1990a). Barn med språkstörning är vidare signifikant sämre på att repetera långa nonsensord än korta nonsensord jämfört med barn med normal språkutveckling och barn på samma språkliga nivå (Montgomery, 2004). Detta överensstämmer med det generellt antagna att barn med språkstörning har reducerad arbetsminneskapacitet jämfört med barn med normal språkutveckling (Gathercole & Baddeley 1990a). Barn med språkstörning har ofta även expressiva svårigheter vilket gör att de inte optimalt kan använda subvokal repetition när de ska minnas nonsensorden. I en studie av Sahlén et al. (1999) var den bästa förutsägaren av förmågan att repetera nonsensord just expressiv fonologi. Ju större expressiva svårigheter ett barn har, desto sämre kommer barnet att prestera på ett nonsensordrepetitionstest (Reuterskiöld-Wagner, Sahlén & Nyman, 2005). Författarna drar också slutsatsen att man inte enbart kan använda resultat från nonsensordrepetition som index för fonologiskt arbetsminne hos förskolebarn med språkstörning. Nonsensorden som ligger till grund i de flesta studier av nonsensordrepetition i Sverige konstruerades av Barthelom och Åkesson (1995) vid logopedutbildningen i Lund och har sedan omarbetats något av Sahlén, Reuterskiöld-Wagner, Nettelbladt och Radeborg (1999). Resultat har visat att sju- och nioåriga barn med normal språkutveckling presterar näst intill takeffekter vid repetition av nonsensord (Hagesäter & Thern, 2003). Orsaken till takprestationerna kan vara att man vid utformningen av nonsensorden följde svensk fonotax och endast befintliga fonemkombinationer i svenskan fick finnas med. För att försöka undvika takeffekter för barn i skolålder med normal språkutveckling använde Fries och Holmberg (2001) ryska ord. Trots att ordens fonotax bröt mot svenska fonotaktiska regler repeterades 88 % av orden korrekt. I Lund håller man på att utveckla ett nonsensordtest som i första hand utgår från nonsensorden i Sahlén et al. (1999). I Sverige testas den talperceptuella förmågan bland annat genom repetition av nonsensord och diskrimination av minimala par (ordpar där endast ett fonem skiljer orden åt), ofta med det svenska kvalitativa bedömningsmaterialet Nya Nelli, neurolingvistisk undersökningsmodell för språkstörda barn (Holmberg & Sahlén, 2000). Nya Nelli är utformat för att kartlägga yngre barns neurolingvistiska förmåga. Uppgiften repetition av nonsensord i bedömningsmaterialet är utprovat på femåringar och diskrimination av fonem på fyra- och sexåringar. I testmaterialet som använts i denna studie ingår några av dessa uppgifter samt varianter på den typ av uppgifter som finns i Nya Nelli. I Sverige finns för 6

närvarande inget standardiserat test av talperception för äldre barn. På de flesta håll i Sverige använder man eget hopplockat material eller bedömningsmaterialet Nya Nelli när man testar talperception hos barn i skolålder. I Västerbotten används hopplockade talperceptuella uppgifter; diskrimination av minimala par, repetition av nonsensord samt repetition av fonemsekvenser vid utredning av språk-, läs- och skrivförmåga. De flesta remisserna till logoped för utredning av språk-, läs- och skrivförmåga i Västerbottens län rör barn i åldern tio till tretton år. 2.6 Syfte Syftet med den här studien är att ta reda på hur barn i skolålder med normalspråkutveckling presterar på de talperceptuella uppgifter som används vid logopediska utredningar i Västerbottens län. Normalprestationerna skulle kunna användas som preliminära normvärden vid utredning av språk-, läs- och skrivförmåga hos barn i skolålder. Avsikten är även att ta reda på hur resultaten för barn med normal språkutveckling skiljer sig från resultaten för en grupp av barn med språkstörning. 2.7 Frågeställningar Vad är en normalprestation i de aktuella testuppgifterna för tio- och trettonåringar med normal språk-, läs- och skrivförmåga? Hur skiljer sig prestationerna åt för barn med normal språkutveckling och barn med språkstörning? Vilka uppgifter är mest utslagsgivande, dvs. visar störst skillnad i prestation, vid jämförelse mellan barn med normal språkutveckling och barn med språkstörning? 3 Metod 3.1 Deltagare i gruppen barn med normal språkutveckling Totalt testades 27 tioåringar med normal språkutveckling, sex från skola på landsbygd och 21 från skola i stadsmiljö. Två uteslöts från studien p.g.a. tvåspråkighet. Deltagarna fick vid testningstillfället uppge var de var födda och uppvuxna. Fyra deltagare i gruppen N10 uppgav att de fötts eller bott en kortare tid på annan ort (som längst tre år). Totalt testades 23 trettonåringar med normal språkutveckling, sju från skola på landsbygd och 16 från skola i stadsmiljö. Tre i gruppen N13 uppgav att de bott en kortare tid på annan ort (som längst fyra år). Se tabell 1 över fördelning av ålder och kön för deltagarna. Deltagarna rekryterades genom kontakt med rektorer på grundskolor i Umeå kommun. För att få en spridning i populationen valdes skolorna ut så att både landsbygd och stad skulle representeras. Elever ur årskurs fyra och sju testades på vårterminen av skolåret. De aktuella årskurserna valdes för att få största möjliga överlappning av åldrarna tio och tretton år. Fjärdeklassarna benämns i fortsättningen N10, sjundeklassarna N13 och alla deltagare med normal språkutveckling tillsammans N. Efter medgivande från rektorn skickades informationsbrev ut till klassföreståndarna. Se bilaga 1 för informationsbrev. Klassföreståndarna ombads sedan att lämna ut en tillåtelseblankett som eleverna efter 7

målsmans påskrift lämnade tillbaka till testledarna via klassföreståndarna. Fler av de kontaktade trettonåringarna valde att inte delta i studien jämfört med tioåringarna. Se bilaga 2 för tillåtelseblankett för deltagarna i gruppen barn med normal språkutveckling. Exklusionskriterierna för deltagarna i gruppen barn med normal språkutveckling var följande: Dyslexi eller språkstörning Hörselnedsättning Icke-svenskfödd och/eller tvåspråkig Inlärningssvårigheter Koncentrationssvårigheter Behov av extrahjälp i skolan 3.2 Deltagare i gruppen barn med språkstörning Gruppen tioåringar med språkstörning bestod av åtta deltagare och gruppen trettonåringar med språkstörning bestod av fem deltagare. Innan denna studie genomfördes testades deltagarna med materialet av legitimerade logopeder yrkesverksamma inom Västerbottens läns landsting. Föräldrarna gav via respektive logoped tillåtelse till att testresultaten fick användas i studien i kodad form. Se bilaga 3 för tillåtelseblankett för deltagarna i gruppen barn med språkstörning. Exklusionskriterierna för gruppen barn med språkstörning var följande: Icke-svenskfödd och/eller tvåspråkig Hörselnedsättning Grupperna benämns i fortsättningen S10 och S13 samt S för bägge grupperna tillsammans. Se tabell 1 över fördelning av kön och ålder hos deltagarna. Tabell 1 Deltagarnas kön och ålder Barn med normal språkutveckling (N) Barn med språkstörning (S) 10-åringar (N10) 13-åringar (N13) 10-åringar (S10) 13-åringar (S13) Flickor 14 10 0 0 Pojkar 11 13 8 5 Totalt 25 23 8 5 Medelålder 10:10 14:1 1 10:8 13:3 Information om deltagarnas art och grad av språkstörning hos erhölls från respektive logoped för elva av tretton deltagare. Alla hade impressiva svårigheter och någon form av expressiv svårighet; hälften hade fonologiska svårigheter och nästan alla hade grammatiska svårigheter. Uppgifter från intelligensbedömning utförd av psykolog (IK Performance) erhölls för åtta deltagare och alla befann sig inom normalvariationen. Sju hade grav språkstörning och två hade måttlig. Vid poängsättning av uppgifterna i denna studie (repetition av nonsensord och repetition av fonemsekvenser) togs hänsyn till att en av deltagarna dentaliserade. diskussion 1 Medelåldern för 13-åringar överstiger 14 år. Se Diskussion för resonemang kring medelåldrarna. 8

3.3 Material Materialet som användes är till största delen ett icke-standardiserat testmaterial och bygger på ett hopplock av talperceptuella uppgifter från logopedmottagningen på Danderyds sjukhus. Det består av tre uppgifter; diskrimination av minimala par, repetition av nonsensord och repetition av fonem. Dessa uppgifter belastar även minne i olika utsträckning. Talperceptionsmaterialet är reviderat av tre yrkesverksamma logopeder. Detta material används av logopeder i Västerbottens län i samband med utredningar av språk-, läs- och skrivförmåga. Testblanketten kan ses i bilaga 4. 3.3.1 Uppgiften diskrimination av minimala par Uppgiften hade fyra deluppgifter namngivna efter hur ordparen skiljer sig åt, d.v.s. kontrasttyp; ton (tonande/tonlöst ljud), artikulationsplats (främre/bakre ljud), vokal (läpprundning eller öppningsgrad) och sje-ljud (sje/tje-ljud). Uppgiften utformades med målsättningen att kontrasttyperna skulle representeras med några exempel och förekomma både ordinitialt och ordmedialt. Kontrasttypen artikulationssätt bedömdes som en för enkel kontrast när testdeltagarna var äldre än sex år och valdes därför bort. Det fanns både minimala par och kontrollordpar i uppgiften. De senare bestod av två likadana ord. Se tabell 2 för kontrasttyp och fördelning över minimala ordpar/kontrollordpar samt tabell 3 för ordparens sammansättning. Se transkription av stimuli i bilaga 5. Tabell 2 Antalet ordpar i varje deluppgift i uppgiften diskrimination av minimala par med kontrast initialt, medialt eller finalt samt antalet minimala ordpar respektive kontrollordpar i varje deluppgift Ton Artikulationsplats Vokal Sje-ljud Totalt Initialt 1 1 0 4 6 Medialt 3 5 5 0 13 Finalt 1 1 0 0 2 Minimala ordpar 5 7 5 4 21 Kontrollordpar 5 3 2 2 12 Tabell 3 Ordparens sammansättning av ord och nonsensord Ton Artikulationsplats Vokal Sje-ljud Totalt Nonsensordpar 4 7 2 3 17 Ordpar 4 3 3 3 13 Blandade 2 2 0 2 0 3 3.3.2 Uppgiften repetition av nonsensord Uppgiften repetition av nonsensord bestod av fem deluppgifter. Deluppgifterna namngavs efter hur många stavelser orden innehöll. Varje deluppgift bestod av sex nonsensord frånsett deluppgiften nya femstaviga nonsensord som bestod av fem. De två-, tre- och fyrstaviga nonsensorden hämtades ur bedömningsmaterialet Nya Nelli, del VI:h 2 Blandade innebär att ordparet innehåller ett ord och ett nonsensord 9

Repetition av nonord och ord (Holmberg & Sahlén, 2000). Ursprungligen kom orden från Barthelom och Åkessons arbete (1995) samt Sahlén et al (1999). Orden i deluppgiften femstaviga nonsensord konstruerades av en logoped som arbetar med barn och orden var ämnade att inte likna befintliga svenska ord, varken helt eller delvis. Deluppgiften nya femstaviga nonsensord bestod av ytterligare fem stycken femstaviga nonsensord. Dessa lades till i studien p.g.a. osäkerhet gällande den fonologiska strukturen i de befintliga femstaviga orden. Med de nya femstaviga blev materialet större och man hoppades att säkrare slutsatser skulle kunna dras om vilka femstaviga nonsensord som var mest utslagsgivande. De två första nonsensorden i deluppgiften nya femstaviga (moltifination och tjudilitroning) konstruerades av ytterligare en logoped som arbetar med barn och de tre sista (tjulekråmpamid, fimmiglanäfti och hilloterrapud) av Barthelom och Åkesson (1995). Nonsensorden var ordnade efter antal stavelser så att de längsta orden kom sist. Deltagarna i gruppen barn med språkstörning testades inte med deluppgiften nya femstaviga, eftersom orden lades till efter att barnen med språkstörning testats. Se transkription av stimuli på testblanketten i bilaga 4. 3.3.3 Uppgiften repetition av fonemsekvenser Uppgiften hade två delar; repetition av vokalfonemsekvenser och repetition av konsonantfonemsekvenser. De två delarna hade fyra deluppgifter vardera. Dessa namngavs efter hur många fonem som ingick i sekvenserna (2-sekvenser, 3-sekvenser, 4-sekvenser och 5-sekvenser). Varje deluppgift innehöll tre fonemsekvenser. Uppgiften utformades så att fonemen i den första fonemsekvensen i varje deluppgift alltid låg långt ifrån varandra egenskapsmässigt (t.ex. /p/-/l/ istället för /p/-/b/ och /a/-/i/-/o/ istället för /i/-/y/-/e/). Den första sekvensen skulle således belasta minne, medan fonemen i därpå följande sekvenser var mer akustiskt lika för att belasta både talperception och minne mer. Fonemsekvenserna var ordnade efter antal fonem så att de längsta sekvenserna kom sist. Se transkription av stimuli på testblanketten i bilaga 4. 3.3.4 Pilotstudie Innan huvudstudien påbörjades gjordes en pilotstudie av fyra vuxna på deluppgiften repetition av fonem. Syftet med pilotstudien var att se hur olika tidsintervall mellan fonemen påverkade prestationen. Inga entydiga resultat erhölls och därför valdes presentationshastigheten ett fonem per sekund i enlighet med uppgiften repetition av siffror i ITPA (Kirk et al., 1968/2000). 3.3.5 Inläsning av material Teststimuli spelades in på cd-skiva i en ljudisolerad inspelningsstudio för att öka inter- och intrareliabiliteten. De lästes in enligt instruktionerna på testblanketten av en person med Västerbottnisk dialekt. Stimuli i uppgifterna diskrimination av minimala par och repetition av nonsensord var 1-2 sekunder långa. Stimuli följdes av 5-6 sekunder tystnad eller längre om deltagaren behövde det för att repetera. Fonemen i uppgiften repetition av fonemsekvenser presenterades med ett fonem per sekund i sekvenserna. Trots att konsonantfonemen uttalades isolerade, de tonande klusilerna följdes av schwa-vokal och de tonlösa av aspiration, kallades de ändå konsonantfonem. Stimuli följdes av 7-9 sekunder tystnad eller längre om deltagaren behövde det. Logopederna hade inte tillgång till det inspelade materialet vid testning av barnen med språkstörning, utan presenterade materialet muntligt. 10

3.4 Procedur Testledarna åkte till skolorna och testade eleverna (en åt gången) i ett ostört rum. Testledarna försökte ha så lika omständigheter som möjligt vid varje testning vad gällde testrummets storlek, bakgrundsbuller, tillgänglighet och personernas placeringar i rummet. Testningen tog totalt 20-25 minuter per testdeltagare. Först gjordes en kort språkscreening inriktad på grammatisk förståelse med TROG, Test for Reception of Grammar (Bishop, 1983/1998). TROG är det enda impressiva språkliga mätinstrumentet som är standardiserat på svenska barn och därför valdes detta test. Screeningen påbörjades fr.o.m. uppgift nummer 57, vilket är rekommenderat när man testar barn över tio år. Resultaten bedömdes enligt instruktioner i TROG. Åtta av deltagarna med normal språkutveckling placerade sig i percentil 25 och fyra i percentil 10. Eleverna testades sedan med talperceptionsmaterialet. Materialet spelades upp från en bärbar Panasonic cd-spelare med hjälp av en pc-högtalare av märket Koss. Den ena testledaren antecknade deltagarens responser medan den andra ledde testningen och skötte uppspelningen av materialet. Testledarna bytte uppgifter med varandra mellan varje testning. En DAT-bandspelare (Tascam DA-P1) och en mikrofon (AKGC747) användes för inspelning av elevernas responser. Efter testningen makulerades alla namnuppgifter. Resultat beräknades för varje uppgift samt för alla tre uppgifter tillsammans. 3.4.1 Procedur för uppgiften diskrimination av minimala par Eleverna instruerades att de skulle få höra två ord åt gången. Om de tyckte att de hörde samma ord två gånger, skulle de svara lika och om orden var olika, skulle de svara olika. Deltagarna instruerades även att de kunde begära att få höra ordparet en extra gång vid behov (d.v.s. totalt två gånger). Deltagarnas responser noterades som fel eller rätt svar. Deltagarna fick två poäng per rätt svar på första försöket och en poäng för rätt svar på andra försöket. Om deltagarna svarade fel vid första försöket gavs inget andra försök. 3.4.2 Procedur för uppgiften repetition av nonsensord Deltagarna instruerades att de skulle få höra några påhittade ord som de skulle få upprepa. Testledarna berättade att orden skulle bli allt längre och att deltagarna skulle få två chanser på sig att repetera rätt. Responsen transkriberades. Om deltagarna svarade fel vid första försöket, upprepade testledarna alltid stimuli. Om testledarna hade olika uppfattning om responserna lyssnade de på inspelningen efter testningen. Av deltagarnas två försök per ord räknades den mest rätta responsen, oavsett om det var den första eller andra responsen. För orden gavs ett poäng för varje korrekt producerad konsonant i rätt position. Därefter beräknades andelen korrekt producerade konsonanter för varje deluppgift. Strykningar och ersättningar bedömdes som felsvar. Tillägg av ljud och stavelser samt vokalvariationer ignorerades. Denna metod använder även Sahlén et al. (1999). Nonsensordet höntpule gav deltagarna med språkstörning fem poäng och deltagarna med normal språkutveckling fyra poäng p.g.a. att fonemet /t/ utelämnats vid inläsningen på cd. 11

På uppgiften repetition av fyrstaviga samt femstaviga nonsensord saknades resultat för två testdeltagare i gruppen barn med språkstörning. Detta tolkades som att testdeltagarna inte klarat uppgiften och deltagarna tilldelades noll poäng för de aktuella orden. 3.4.3 Procedur för uppgiften repetition av fonemsekvenser Deltagarna fick veta att de skulle få höra ett antal bokstavsljud i följd, först vokaler och sedan konsonanter. De instruerades att upprepa det som de hört och att de skulle få två försök på sig att svara rätt. Om deltagarna svarade fel vid första försöket, upprepade testledarna alltid stimuli. Det noterades om deltagarna klarade uppgiften vid första eller andra försöket. Testdeltagarna gavs två poäng per rätt svar på första försöket och en poäng för rätt svar på andra försöket. En totalpoäng beräknades för varje deluppgift samt en totalpoäng för vokalsekvenser respektive konsonantsekvenser. 3.5 Statistisk metod De deskriptiva och statistiska beräkningarna utfördes med hjälp av programmen Microsoft Excel for Windows och SPSS for Windows. Vid jämförelse mellan de båda grupperna barn med normal språkutveckling användes t-test och vid jämförelser där grupperna barn med språkstörning var inkluderade användes ickeparametriskt Mann-Whitney U-test (tvåsvansat). Bonferroni-korrektion utfördes för att säkerställa signifikanta resultat. 4 Resultat Normalprestationer för de aktuella testuppgifterna finns hädanefter i de grå kolumnerna i varje tabell. Resultaten för grupperna barn med normal språkutveckling och grupperna barn med språkstörning jämfördes för att se vilka uppgifter som var utslagsgivande. 4.1 Resultat för talperceptionsmaterialet i sin helhet Resultaten för talperceptionsmaterialet i sin helhet, d.v.s. alla tre uppgifter tillsammans, redovisas i tabell 4. Resultaten i deluppgiften nya femstaviga nonsensord har här utelämnats för att siffrorna ska vara jämförbara mellan grupperna. Totalpoängen är olika för grupperna p.g.a. att deltagarna med normal språkutveckling erhöll en poäng mindre för det trestaviga nonsensordet höntpule. Den maximala poängen är 218 för N och 219 för S. För gruppen N är variationsvidden 183-208 poäng och för gruppen S 135-189 poäng. Tabell 4 Medelvärde (M) och standardavvikelse (SD) i de tre uppgifterna tillsammans N10 S10 N13 S13 N S M 190,7 163,8 193,8 172,0 192,2 166,9 SD 6,2 15,3 6,3 19,3 6,4 16,7 Det sammanvägda medelvärdet för gruppen N, båda åldersgrupperna, (192,2 poäng) är högre än medelvärdet för gruppen S, båda åldersgrupperna, (166,9 poäng), U=28 (N=48, S=13) p<,001. Medelvärdet för gruppen N10 (190,7 poäng) är högre än för gruppen S10 (163,8 poäng); U=6 (N10=25, S10=8) p<,001. Medelvärdet för gruppen N13 (193,8 poäng) är högre än för gruppen S13 (166,9 poäng); U=6 (N13=23, S13=5) p=,001 (0,005 12

efter Bonferroni-korrektion för fem test på samma data). Testresultat för de båda grupperna barn med normal språkutveckling (N10 och N13) skiljer sig inte från varandra U=214 (N10=25, N13=23) p=,128. Testresultaten mellan de två åldersgrupperna barn med språkstörning (S10 och S13) uppvisar inte heller någon skillnad; U=12,5 (S10=23, S13=5) p=,284. 4.2 Resultat i uppgiften diskrimination av minimala par I tabell 5 visas resultat för uppgiften diskrimination av minimala par. För gruppen N är variationsvidden 53-66 poäng och för gruppen S 43-66 poäng på uppgiftens totalpoäng. Tabell 5 Medelvärde (M) och standardavvikelse (SD) samt maximal poäng (max) för deluppgifterna i uppgiften diskrimination av minimala par N10 S10 N13 S13 N S max M (SD) M (SD) M (SD) M (SD) M (SD) M (SD) Ton 20 18,9 (1,6) 15,9 (3,2) 19,0 (1,2) 19,6 (0,9) 19,0 (1,4) 17,3 (3,2) Art. plats 20 19,9 (0,4) 19,0 (2,5) 19,8 (0,6) 19,6 (0,9) 19,9 (0,5) 19,2 (2,0) Vokal 14 13,7 (0,7) 12,6 (1,2) 13,6 (1,0) 13,6 (0,9) 13,6 (0,9) 13,0 (1,2) Sje-ljud 12 10,9 (2,1) 7,3 (2,8) 11,0 (1,5) 10,0 (2,0) 10,9 (1,8) 8,3 (2,8) Totalt 66 63,3 (3,2) 54,8 (5,6) 63,4 (2,7) 62,8 (2,3) 63,4 (2,9) 57,9 (6,1) Medelvärdena för grupperna barn med normal språkutveckling är höga. Testresultaten för grupperna (N10 och N13) på deluppgifterna skiljer sig inte från varandra. Medelvärdena för de deltagarna med språkstörning ligger i stort under medelvärdena för deltagarna med normal språkutveckling, med undantag för S13 som på deluppgiften ton har högre medelvärde än N13 (19,6 poäng och 19,0 poäng). Grupperna barn med normal språkutveckling (N10 och N13) har högre medelpoäng (63,4 poäng) på deluppgifterna tillsammans än grupperna barn med språkstörning (S10 och S13) (57,9 poäng); U=112,5 (N=48, S=13) p<,001. Grupperna barn med språkstörning (S10 och S13) har lägre medelvärde på deluppgiften sje/tje (8,3 poäng) än grupperna barn med normal språkutveckling (N10 och N13) (10,9 poäng); U=140 (N=48, S=13) p=,001 (0,006 efter Bonferroni-korrektion för sex test på samma data). Se tabell 6 för fördelning av felsvar mellan de olika ordsammansättningarna. Tabell 6 Andelen felsvar i procent (%) fördelat på nonsensordpar, ordpar och blandade ordpar N10 S10 N13 S13 N S % % % % % % Nonsensordpar 3 13 5 8 4 11 Ordpar 2 19 1 2 2 12 Blandade 11 21 12 0 11 13 4.3 Resultat i uppgiften repetition av nonsensord Tabell 7 och 8 visar resultaten i uppgiften repetition av nonsensord för deltagare med normal språkutveckling respektive deltagare med språkstörning. Notera att den maximala poängen för de två grupperna är olika och att därmed endast procentsatserna och resultaten 13

för deluppgifterna tvåstaviga, fyrstaviga och femstaviga är jämförbara mellan grupperna. Vid statistisk beräkning på resultaten för uppgiften i sin helhet mellan grupperna N och S togs deluppgiften nya femstaviga bort. För gruppen N är variationsvidden 127-139 poäng och för gruppen S 64-102 poäng. Tabell 7 Medelvärde (M) och standardavvikelse (SD) samt maximal poäng (max) för deluppgifterna i uppgiften repetition av nonsensord N10 S10 N13 S13 N S max M (SD) M (SD) M (SD) M (SD) M (SD) M (SD) Tvåstaviga 16 15,9 (0,3) 15,4 (0,7) 15,8 (0,7) 14,8 (1,3) 15,9 (0,5) 15,2 (1,0) Trestaviga 26/27 25,9 (0,3) 24,0 (4,0) 25,9 (0,3) 25,8 (1,6) 25,9 (0,3) 24,7 (3,4) Fyrstaviga 27 26,9 (0,3) 24,3 (2,7) 27,0 (0,2) 24,0 (2,4)* 26,9 (0,3) 24,2 (2,4) Femstaviga 35 32,1 (2,2) 23,8 (6,6) 32,3 (1,5) 23,0 (9,1)** 32,2 (1,9) 23,5 (7,3) Nya femstaviga 35 33,2 (1,4) 33,6 (1,4) 33,4 (1,4) Totalt 139/105 134,0 (3,0) 87,4 (12,1) 134,6 (2,7) 87,6 (13,3) 134,3 (3,0) 87,5 (12,0) *Resultat saknas på 1/6 ord för en testdeltagare, vilket gav testdeltagaren 0 poäng på ordet. **Resultat saknas på 4/6 respektive 2/6 ord för två testdeltagare, vilket gav testdeltagarna 0 poäng på orden. Tabell 8 Procentuell andel rätt i medelvärde (%) för deluppgifterna i uppgiften repetition av nonsensord N10 S10 N13 S13 N S % % % % % % Tvåstaviga 99 96 99 93 99 95 Trestaviga 100 89 100 96 100 91 Fyrstaviga 100 90 100 89 100 89 Femstaviga 92 68 92 66 92 67 Nya femstaviga 95 96 95 Totalt 97 83 97 83 97 83 Grupperna barn med normal språkutveckling har högre medelvärde än grupperna barn med språkstörning på deluppgifterna två- (15,9 poäng för N, 15,2 poäng för S); U=173,5 (N=48, S=13) p<,001, fyra- (26,9 poäng för N, 24,2 poäng för S); U=82 (N=48, S=13) p<,001 och femstaviga nonsensord (32,2 poäng för N, 23,5 poäng för S); U=55,5 (N=48, S=13) p<,001 samt på uppgiften i sin helhet (100,9 poäng för N, 87,5 poäng för S); U=59 (N=48, S=13) p<,001. Resultatet för femstaviga nonsensord är lägre (92% rättproducerade konsonanter i medeltal) än för de nya femstaviga orden (95% rättproducerade konsonanter i medelvärde) beräknat för grupperna barn med normal språkutveckling (N10 och N13); t(47)=-4,146 p<,001. Se tabell 9 för procentuell andel rätt för varje ord i dessa deluppgifter. 14

Tabell 9 Procentuell andel rätt i medelvärde (%) för gruppen N per ord i deluppgifterna femstaviga nonsensord och nya femstaviga nonsensord Femstaviga nonsensord Nya femstaviga nonsensord % % 52. boletanpaki 97 58. moltifination 99 53. maketipalo 99 59. tjudilitroning 99 54. peratopuli 100 60. tjulekråmpamid 98 55. mepilnösyvå 95 61. fimmiglanäfti 85 56. fapoklatipiv 70 62. hilloterrapud 96 57. plynosifipa 97 Medelvärde 92 Medelvärde 95 4.4 Resultat i uppgiften repetition av fonemsekvenser Tabell 10 visar resultaten i uppgiften repetition av fonemsekvenser för deltagare med normal språkutveckling respektive deltagare med språkstörning. För gruppen N är variationsvidden 21-39 poäng och för S 14-29 poäng. Det finns ingen statistiskt signifikant skillnad i resultaten på någon av deluppgifterna mellan tioåringarna och trettonåringarna med normal språkutveckling. Tabell 10 Medelvärde (M) och standardavvikelse (SD) samt maximal poäng (max) i uppgiften repetition av fonemsekvenser (vokaler och konsonanter) N10 S10 N13 S13 N S max M (SD) M (SD) M (SD) M (SD) M (SD) M (SD) Fonem 48 26,6 (3,5) 21,6 (6,3) 29,4 (4,3) 21,6 (6,4) 28,0 (4,1) 21,6 (6,0) På totalpoängen i uppgiften repetition av fonemsekvenser (både vokaler och konsonanter) har N (N10 och N13) högre medelvärde (28,0 poäng) än S (S10 och S13) (21,6 poäng); U=126,5 (N=48, S=13) p=,001 (0,019 efter Bonferroni-korrektion för 19 test på samma data). Deltagarna i gruppen med normal språkutveckling (N10 och N13) har högre medelvärde på vokalfonemsekvenser (15,9 poäng) än på konsonantfonemsekvenser (12,1 poäng); t(47)=7,245 p<,001. I tabell 11 visas resultaten för deluppgifterna i uppgiften repetition av vokalfonemsekvenser för barn med normal språkutveckling respektive barn med språkstörning. 15