LANTBRUKARNAS RIKSFÖRBUND Yttrande gällande åtgärdsprogram för Nedre Arbogaåns åtgärdsområde (Dnr 537-5058-14) LRF:s kommungrupp i Arboga Mälardalen har fått möjlighet att lämna synpunkter på åtgärdsprogram för Nedre Arbogaåns åtgärdsområde, och vill med anledning av detta framföra följande synpunkter: Övergripande synpunkter Först konstateras att ämnesområdet är omfattande och svårgreppbart och att mycket kunskap saknas. Trots detta drar Vattenmyndigheten mycket långtgående slutsatser och föreslår drastiska åtgärder som kommer att påverka de gröna näringarna kraftigt negativt, främst genom att bördig åkermark förstörs och tas ur produktion. Däremot vill även vi i kommungruppen arbeta för att våra vatten ska nå god status. Vi noterar att många i kommungruppen finner materialet svårbegripligt och krångligt. Materialet är inte komplett, t ex står det xxx kg fosfor per år på s 21, likaså kan samma kostnad (belopp) på ett ställe beskrivas som totalkostnad och på ett annat som kr per år. LRF:s kommungrupp i Arboga delar inte uppfattningen att jordbrukets omfattning kommer att minska de kommande åren i vår kommun. Produktionen domineras av växtodling och kommer i allt väsentligt att vara oförändrad under den aktuella perioden. Däremot kommer produktiviteten med största sannolikhet att förbättras. Allt under förutsättning att företagsklimatet inte försämras och att jordbruket inte tvingas att upphöra med produktion på stora arealer. Vattenmyndigheten har en övertro på föreskrifter och tillsyn. LRF:s kommungrupp i Arboga deltar i ett LOVA-projekt och är ett bra exempel på att frivilliga åtgärder kombinerat med stödåtgärder ger bra resultat. Framförallt sker frivilliga insatser i form av t ex LOVA-projekt snabbare än när något tvingas fram med stöd av föreskrifter och tillsyn. Vidare delar inte kommungruppen uppfattningen att våra markavvattningsföretag är inaktiva och dåligt fungerande. Dikningsföretagen har en tydlig verksamhetsutövare. I Arboga har vi uppfattningen att de flesta fungerar väl och underhålls när behov uppstår. Underhållet sker ofta med slåtterskopa som ger ett bra resultat och minsta möjliga påverkan på Regionförbundet i Mälardalen Besöksadress Box 23 Kungsgatan 21-23 745 21 Enköping Växel 0171-41 76 30 Fax 0171-41 76 31
2(5) omgivande miljö. Markavvattningsföretagen är grunden till att våra bördiga jordar avkastar bra och till minsta möjliga läckage av växtnäring. Markavvattningsföretagen noterar en allt högre belastning från omgivningen utanför båtnadsområdet, främst från infrastruktur. Tillsammans med klimatförändringarna gör detta att de ursprungliga dimensioneringarna i många fall inte kommer att vara tillräckliga med översvämningar och ökat växtnäringsläckage som följd. Här krävs ett större grepp från samhällets sida då det inte är rimligt att markägare inom båtnadsområdet ska bekosta förändringar som skett i det omgivande samhället. Därför är det förvånande att det inte finns några förslag om dagvattendammar för att minska belastningen av våra vattendrag och därmed ökat läckage av växtnäring. Jordbruksverket/Skogsstyrelsen har kunskap om våra markavvattningsföretag och behovet av markavvattning och miljöhänsyn inom de gröna näringarna. Även fortsättningsvis bör Jordbruksverket och Skogsstyrelsen ha ansvaret för markavvattningsföretagen, ej Naturvårdsverket som saknar denna kompetens. I rapporten över Nedre Arbogaåns åtgärdsområde anges att jordbruket står för 80 % av fosfortillförseln. Av de föreslagna åtgärderna ska jordbruket stå för 87 % av minskningen av tillförseln av fosfor till vattendragen. Det är rimligt att övriga samhället står åtminstone för sin del av utsläppsminskningen av fosfor och med tanke på att det ofta är punktutsläpp så bör de vara förhållandevis lättare att åtgärda än åtgärder i jordbruksmark. T ex kan avloppsreningsverken sluta att brädda avloppsvatten. Likaså ska man ta hänsyn till att marken alltid släpper ifrån sig en viss mängd fosfor, även om den inte odlas. Problembeskrivning som saknas Jordbruket i Arboga har små problem med ytavrinning och jorderosion. I den mån det förekommer härrör det oftast från områden som påverkats av djur. Sorkar är det största problemet som gräver gångar i slänter till diken och vattendrag. Vildsvin bökar sönder grässvålen i dikeskanterna och trycker ner jord i dikena. Under snösmältningen rinner sedan vattnet genom håligheter och barmark och tar med sig jord och därmed fosfor till vattendragen. Bävern gör störst skada genom att den gräver sig in i slänterna och drar ut jord i vattendragen. Lokalt är långa sträckor utefter vattendragen helt underminerade av bäverns verksamhet. När kanten blir tillräckligt underminerad rasar denna ner i vattendraget. Omfattning och påverkan av dessa djurs verksamhet bör undersökas och åtgärder vidtas.
3(5) Synpunkter på föreslagna åtgärder Omfattningen och tidsplanen för åtgärderna som berör jordbruket är orealistisk. Enskilda lantbruksföretag kommer att drabbas mycket hårt om de föreslagna åtgärderna genomförs och stora arealer tas ur produktion. Framförallt är det omfattningen av funktionella kantzoner och våtmarker som får förödande konsekvenser. Strukturkalkning LRF:s kommungrupp i Arboga har positiva erfarenheter av strukturkalkning och tycker att åtgärden främjar både miljö och produktion. Däremot är det anmärkningsvärt att Vattenmyndigheten drar så långtgående slutsatser av den förhållandevis lilla forskningen som finns att tillgå. Det finns inte några andra sammanhang där enskilda försök enskilda år har resulterat i så omfattande slutsatser av vare sig en myndighet eller organisationer inom växtodlingen. Det finns anledning att befara att skördeökningen för strukturkalkning inte är så stor som Vattenmyndigheten kalkylerar dels sett över en flerårsperiod, dels för jordar med olika förutsättningar, t ex där jorden redan har optimalt ph. Här krävs mer omfattande forskning och under många år. Även om man accepterar att strukturkalkning ger 8 % i skördeökning så stämmer inte resultatet att kostnaden för jordbruket är 0 kr. Redan efter de inledande åren med LOVA-stöd till strukturkalkningen har vi sett en omfattande prishöjning på kalk. Ökningen lär fortsätta om Vattenmyndighetens åtgärdsförslag ska genomföras på kort tid och därmed stämmer inte den gjorda kalkylen. Den kanske viktigaste orsaken till att kalkylen inte är realistisk är att jordbruksföretag generellt inte har likviditet till att göra så omfattande investering under kort tid. Det krävs vinst på en investering för att den ska vara företagsekonomiskt försvarbar och för att kunna ta lån krävs även att kassaflödet är positivt. Forskning och erfarenhet visar att strukturkalkningen ger effekt om den utförs på jordar med god eller möjligen tillfredsställande dränering. SCB redovisade 2013 att dräneringsbehovet i Västmanland (ny- och omtäckdikning) är ca 32%. Det är alltså en omfattande areal som ska täckdikas om det ska vara meningsfullt att strukturkalka 8 600 ha i Nedre Arbogaåns avrinningsområde vilket ger ytterligare likviditetspåfrestning enligt resonemanget ovan. Vidare är vi frågande till varför strukturkalkning inte är tillåten inom ekologisk odling och hur Vattenmyndigheten har tänkt att lösa detta.
4(5) Ekologiskt funktionella kantzoner Redan idag finns sträckor utefter vattendragen som kan betecknas som funktionella kantzoner. Vi som bor och brukar markerna har ej kunnat notera att dessa zoner ger upphov till ett rikare växt och djurliv än i landskapet i övrigt, men ställer oss positiva till att sakkunniga undersöker frågan. Den föreslagna omfattningen är helt oförsvarlig och kostnaden är grovt underskattad. De ekologiskt funktionella kantzonerna föreslås på den bästa jordbruksmarken. Hög produktion och att det är en del av lantbrukets befintliga produktion gör att den verkliga kostnaden för lantbrukaren är i storleksordningen 10 000 kr per ha. Vi ifrågasätter nyttan av de funktionella kantzonerna i förhållande till kostnaden. Vidare måste det säkerställas att markavvattningsföretagens skyldigheter kan uppfyllas och inte hindras av t ex träd och buskar. Våtmarker Först konstateras att i Nedre Arbogaåns avrinningsområde är det en mycket liten jordbruksareal som ligger så lågt att den är svår att avvattna. I kombination med ett flackt landskap gör det att det är ont om areal som enkelt och till låg kostnad kan göras om till våtmark som ger näringsretention. Utifrån detta ifrågasätts de kostnader som redovisas i rapporten, även om stöd erhålls så blir kostnaden sannolikt mycket högre än 6 miljoner kr per år för att skapa 371 ha våtmarker och fosfordammar. Som exempel kan nämnas att skapa 130 ha våtmark i Vibybäckens avrinningsområde är tekniskt mycket svårt och kommer att kräva schakt om uppskattningsvis minst 2 m 3 jord per m 2 våtmark. Notera också att den lägst liggande marken också är den bördigaste jorden som har stor betydelse för jordbrukets produktion och lönsamhet. Dagens stöd och bidragssystem täcker inte alls kostnaderna för att anlägga och sköta vare sig fosfordammar eller våtmarker. Skyddszoner Efter många års erfarenhet av skyddszoner kan konstateras att de är bra ur såväl miljösynpunkt som skötseln av vattendragen. Nyttan med att stabilisera upp slänterna och förhindra ras och underminering är betydande. Likaså förhindrar skyddszonen effektivt den jorderosion som kan ske i samband med snösmältning.
5(5) Utifrån dessa erfarenheter ifrågasätts de i rapporten angivna siffrorna där traditionella skyddszoner efter vattendragenhar mycket liten effekt på fosforförlusterna i förhållande till de anpassade skyddszonerna. Har man kallat alla platser där ytavrinning sker anpassade skyddszoner? För LRF:s kommungrupp i Arboga Fredrik Andersson