Essä: Elisabet Edlund

Essä: Elisabet Edlund

Luftblåsan vandrar i glaset men glaset behåller sin form. I en av de många rytmiskt pumpande scenerna i Erik Gandinis dokumentärfilm Surplus (Överflöd) demonstrerar en ung amerikansk fabrikör sina produkter. Han tillverkar och säljer mänskliga kroppar av silikon. Sakligt för han intervjuaren genom sin fabrik där kropparna hänger i klasar, systematiskt grupperade i olika typer, kategoriserade från A till F. Det som skiljer de olika typerna från varandra är längd och kroppsform. Kvinnokropparna har bröst i volymer från 1 7 och på de manliga dockorna varierar storleken på de erigerade kukarna på motsvarande sätt. Alla kroppar saknar huvud. Skallarna står fortfarande i rader för sig även de kategoriserade efter olika skönhetsideal. Om man själv kan kombinera huvud efter önskade kroppsegenskaper framgår inte. Produkten heter love dolls och är dyr; 6 7000 dollar för en kropp, med huvud. Det finns ett samband mellan den här dockfabriken och den utbytbarhet vad gäller kön och identiteter cyberdrottningen Sandy Stone lekte med under sin performance, så som hon framförde den i Visby våren 2003. Den befriande skillnaden är dock att Stones utgångspunkter är djupt humanistiska. Generöst och chosefritt gestaltar hon, i sin egen person, den stora rikedom av roller och identiteter var och en av oss bär med sig som (oftast outnyttjade) möjligheter. Bredbent tillbakalutad satt hon där, en svartklädd, mycket mjuk och nästan alldaglig tant med micken dramatiskt vinklad som en hårdrockare på en konsertscen. Hennes berättelse började dramatiskt, med henne själv på en bår i det sjukhusrum där hon (som då ännu var en man) just gjorts i ordning för sitt livs mest dramatiska gränspassage. Den transsexuelle mannen skulle få hjälp att frilägga den kvinna han alltid hade burit inom sig. Ett könsbyte skulle äga rum. Strax innan hade hon stått framför sin spegelbild och tagit avsked av det gamla, manliga jaget. Aldrig mer, trodde hon, skulle hon, eller någon annan, möta den mannen igen. När hon vaknade upp efter operationen återvände hon till spegeln för att möta den nya människa hon, med hjälp av kirurgerna, hade blivit. Men till sin förvåning mötte hon sig själv. Just så komplex och stadd i ständig förvandling som alla människor kan vara. Gränsen var passerad, hon var kvar. Till skillnad från de döda dockorna i Gandinis Surplus tycks vi människor fortsätta att vara desamma, trots alla de yttre och inre förändringar vi utsätts för genom livet. Var och en skapar vi fortlöpande oss själva utifrån vår egen kontinuitet och logik. Luftblåsan vandrar i glaset men glaset bevarar sin form. Sandy Stone, eller Allucquére Rosanne Stone som hon egentligen heter, talar inte om könet som en social eller kulturell konstruktion som ju genderteoretiker oftast gör. Hon talar snarare om den djupt mänskliga kärna som håller oss samman när vi färdas i alla de fysiska och virtuella värdar som omger oss. Och om alla de svindlande möjligheter till identifikation med andra varelser, lek med identiteter och prövande av gränser den nya teknologin och den nya rörligheten rymmer.

Med sitt sätt att berätta undersöker hon samtidigt komplexiteten i det hon berättar. På så sätt lägger hon samma metaperspektiv på sin performance som i sin bok, Eros vs. Technos (Norstedts 1997). Hur överför man bäst en komplex beskrivning av en kultur vars främsta aktivitet är komplex beskrivning? Hur förmedlar man kunskap och erfarenhet av den virtuella, gränsöverskridande kulturen och kulturbyggandet på ett sätt där också de reflektiva och relativa dimensionerna finns med? I sitt sökande efter ett begripligt framställningssätt väljer hon Vaggan som metafor. Vaggan är en av alla de fingerlekar med snören som barn, mest flickor, över hela världen leker. Den ena flickan skapar en form genom att trä och vrida snöret mellan sina fingrar. Formen tas över och utvecklas av den andra, som ger den tillbaka, förändrad. Så uppstår Vaggan, och leken förutsätter att flickorna är överens om regelverket, och att de hela tiden hjälps åt att hålla snöret spänt mellan fingrarna. Släpper de snöret upphör logiken och snöret blir bara ett meningslöst trassel. Samma ödmjuka tillit som krävs för att Vaggan ska bli till, upprättar Sandy Stone till oss som lyssnar till henne. Som i varje möte med en god berättelse lägger vi våra egna erfarenheter till berättarens och ser nya mönster och sammanhang. Så enkelt förmedlar hon, genom en levande kombination av det mycket personliga och det strikt vetenskapliga, en bit av vår samtida teknologiska utveckling och de förändringar av grundläggande sociala och kulturella begrepp denna utveckling inneburit. Inom den växande spelindustrin upptäcke man att kvinnor var nödvändiga för att ge berättandet djup och komplexitet. Män söker sig till spelindustrin för att slippa konfronteras med krångliga kvinnor, menar Sandy Stone. Kvinnor som envisas med att vilja fördjupa och komplicera spelet, livet och människan. Kvinnorna i spelindustrin har ofta utmanats av de möjligheter som spelet, och de virtuella mötesplatserna ger till flytande Hennes utgångspunkter är djupt humanistiska och provocerande politiska. Kulturella och sociala identiteter upprättas och kodas enligt fastställda maktordningar. Identiteterna bevakas och begränsas av vakthundar som nästan alltid arbetar på uppdrag av den manliga normen. När det kommer till sortering av vad som är norm och avvikelse är mannen norm och kvinnan den konstruerade avvikelsen. Detta är de yttre identiteterna, de som skapas i industrier där man handlar med roller och upplevelser som med masker och kostymer. Där är allt trendrelaterat och utbytbart, som hos love dolls. I den världen inspireras vi att konstruera oss själva på nytt varje dag och varje säsong, allteftersom trenderna växlar. Där råder en frihet till döds, men frågan är om inte den friheten snarare stänger än öppnar våra möjligheter att utforska alla de olika identiteter vi bär inom oss. Den könsrelaterade maktordningen styr också det sätt som värdehierarkier upprättas i yrkesliv, forskning och politik. Stone berättar om den data- och kommunikatikonsvetenskapliga forskningsvärden som är hennes fält. På den amerikanske västkusten, i de tidiga experimenten med communities och virtuella mötesplatser samlades en helt ny kategori av forskare som ännu inte hade stelnat i akademiska konventioner. Påfallande många av dem var kvinnor och nya strukturer identiteter och maskerade möten. Sandy Stone menar att de virtuella mötesplatserna, alldeles som texten i en roman, ger oss som besökare och läsare större möjligheter att fritt använda oss av vår fantasi och komplexitet än till exempel televisionen, eller för all del filmen. På så sätt skulle cyberspace enligt Marshall MacLuhans mediehierakiska sorteringsmodell, tillsammans med litteraturen konstituera högkulturen medan tv och film, som låser fantasin med sin (skenbara) realism, tillhör lågkulturen. I sin bok skriver hon romantiskt om cyberrymdens frihet som en samstämmig halluci-

nation med en ofattbar komplexitet som upplevdes samtidigt av miljarder.. Linjer av ljus ordnade i sinnets ickerum, oändliga samlingar av data. Likt stadens ljus, sjunkande Under Cyberpunkperioden, innan cyberrymden exploaterades som marknadsplats,var, menar Stone, det symboliska utbytandets ickerumsliga alternativa verklighet. Här kunde ett fritt samtal föras om olika definitioner av kroppslighet, den läsbara kroppen, den socialt definierade kroppen, den svävande, multipla kroppen, de cartesianska begreppen ( jag tänker alltså är jag ) individualiteten i motsättningen till den svävande identiteten, multipel-varandet. Kriget mellan lustan och teknologin i slutet av den mekaniska eran är originaltiteln på hennes bok Eros vs. Technos., I sin performance lät hon en fläkt av det nybyggandets glädje i dessa nya sociala system, i de illusoriska rummen skymta fram. Här fick begreppen Kropp, Möte, Natur, Kultur, Normalitet, Konstruktioner och Plats helt nya dimensioner och funktionaliteter. Naturligtvis finns det en ironisk knorr på detta sökande i Joseph Conrads efterföljd; Jag föreslår inte en upptäcktsfärd in i naturens hjärta i sökandet efter befrielsen utan en upptäcktsfärd in i teknologins hjärta i sökandet efter det naturliga I cyberrymden pågår, menar hon, ett skapande av ett identitetssystem som är utanför eller innanför kroppen. Gränsen mellan kroppsligt och virtuellt är inte detsamma som mellan medvetande och kropp. Här uppstår ett annat förhållande till den mänskliga kroppen, till lusten och det fysiska varandet. Ett virtuellt system som ett epistemologiskt feng shui (kinesisk placeringskonst). Vi skapar dag för dag det vi kallar för vår verklighet och under hela livet kämpar vi för att erövra och begripa den. Den möjlighet som de virtuella rymderna öppnar åt oss är att, momentant, utveckla och utforska andra verkligheter, i cyberrymden och i oss själva. Med teknikens hjälp kan vi också försätta oss i en annan varelses kropp och verklighetsuppfattning. Sandy Stone berättade en lång och andlös historia om hur hon, mer eller mindre av en slump, när hon hade ett tillfälligt jobb på ett biologiskt laboratorium fick dela en katts ljudupplevelser. Det experiment hon sattes att bevaka hade som syfte att undersöka hörselfunktionerna hos katter. I laboratoriets experiment fick hon god användning för de ljudteknologiska kunskaper hon skaffat sig under sina år som ljudtekniker åt Jimmy Hendrix. Hon applicerade en mycket känslig mikrofon i innerörat på en av katterna i laboratoriet och kopplade mikrofonen till en förstärkare. Sedan hon släppt ut katten i laboratoriets trädgård kunde hon, i sina hörlurar följa kattens jakt på en mus genom att exakt som katten höra alla dramatiska ljud i det höga gräset under jakten och slutligen också den livrädda musens våldsamma pipande alldeles innan katten kastade sig över henne. Sandys sätt att berätta om denna lånade kattidentitet fick också oss att höra musens dödsångest! Tekniken och Sandys sätt att förmedla upplevelsen av den gjorde det möjligt för oss att låna kattens ljudvärld, och identitet, - för en stund. Sandy Stone förde oss, under sin performance i Visby, in i ett resonemang om kropp och själ. Ett resonemang om själens boende i kroppen, och om dess rörlighet och förmåga att flytta in i olika virtuella rum och röra sig fritt mellan rumsligheter. I det resonemanget ifrågasätter hon föreställningen att gemenskap bara kan upprättas mellan sammanhängande kropp/själs-individer i definierade rum och sammanhang. Flera jag finns samlade i samma kropp flera jag kan vara närvarande samtidigt. Gemenskap kan uppstå utan närvaro; genom olika kommunikationsverktyg. Könskonstruktioner kan prövas och omprövas utanför den ram som den egna kroppen, och medvetandet om den, utgör. Sandy Stone själv var dock hela tiden mycket påtaglig. En mycket synlig kropp i ett synligt och avgränsat rum. En medelålders svartklädd kvinna som, när orden inte räckte längre,

reste sig från stolen och gick fram till den mycket enkla kassettbandspelaren. Arrangörerna hade laddat med all upptänklig teknologi för hennes performance. Nu stod hon där och bad en kort bön om att hon, utan hjälp skulle lyckas trycka på rätt knapp för att få igång sitt komp. Storbandet raspade igång och Sandy sjöng, och dansade fram sitt alldeles unika Kön och Jag (så som var och en av oss skulle kunna göra det om vi hade tillgång till samma gamla kassettbandspelare och samma mod) till texten.that s why the Lady is a Trans. Som hela hennes performance var dansen på en gång mycket graciöst och klumpigt men framför allt djupt mänsklig. Just då var vi alla mycket lyckliga. 2003-05-27 / Elisabet Edlund Layout: Lina Persson