Prosodi Prosodi Talets rytm och melodi I Inom såväl fonologin som fonetiken brukar man göra en uppdelning mellan det segmentella och det som man ibland kallar det suprasegmentella. Med suprasegmentell menar man då företeelser som verkar på en nivå över segmenten - som verkar på större domäner än segment är ett annat sätt att uttrycka det. Prosodi De suprasegmentella egenskaperna kallar man ofta för talets prosodi. De företeelser vi då främst tänker på och som vi ska behandla här är: betoning kvantitet accent intonation Men först några ord om stavelser som spelar en central roll för alla de nämnda prosodiska företeelserna. Eftersom stavelser befinner sig på en nivå över segmenten består stavelser normalt av flera segment. Det centrala elementet, stavelsens kärna, är normalt en vokal. Men som vi sagt tidigare kan det även förekomma att konsonanter är det. Fram för allt nasaler är ofta stavelsbildande. Stavelse är ett delvis kontroversiellt begrepp och det finns fonologer som inte accepterar stavelsen som en analyskategori över huvud taget. Även fonetiskt kan det vara svårt att avgöra var stavelsegränser går och ser man till talets rytmiska struktur så är det ansatsen av vokalen som utgör de rytmiska förankringspunkterna snarare än stavelsen början i morfologisk mening.
stavelse σ syllable Men om vi lämnar dessa teoretiska problem och accepterar stavelser i morfologisk mening så brukar stavelsernas struktur beskrivas på ett sätt som bäst illustreras av ett träddiagram. ansats; rim kärna; koda O R N Co onset; rhyme nucleus; coda C V C b i l Även mer komplexa stavelser kan beskrivas med den här modellen. C O σ R N Co C V V C Intimt förknippat med stavelser är begreppet sonoritet. Uttrycket betyder egentligen klangfullhet, men används av fonologer för att förklara stavelsestruktur som funktion av hur sonora olika segment är. I denna teori anses öppna vokaler mest sonora och tonlösa klusiler minst sonora. s p i k De mest sonora elementen, typiskt vokaler, föredras som stavelsekärnor. Runt dessa grupperar sig mindre sonora element. Tanken är att elementens sonoritet avtar med avståndet från kärnan när denna omges av konsonantkluster. I grova drag verkar detta stämma, men en del segment som tex. /s/ verkar inte passa in särskilt väl. Även rent artikulatoriskt ligger det en viss rim och reson i sonoritetsbegreppet. Tanken är då att käköppningen varierar på så sätt att den är störst vid uttalet av stavelsekärnorna och mindre mellan dem. Om man tänker sig att denna rörelse beskriver ett gradvis öppnande och stängande stämmer ju detta ganska väl överens med fonologins beskrivning av hur sonoriteten varierar med avståndet till kärnan.
Man ska nog inte övertolka dessa samband, men Björn Lindblom har i en experimentell studie visat att det faktiskt existerar ett relativt tydligt samband mellan käkens öppningsgrad vid tal och den på teoretiska grunder framtagna sonoritetshierakin. Här ett diagram från Lindboms undersökning som visar sambandet mellan fonologernas sonoritetshierarki och käkens öppningsgrad. Ord Nästa steg i hierarkin är ordet. Men observera då att i fonologin betyder ord inte lexikala ord utan s.k. prosodiska ord vilket betyder ord eller sekvenser av ord som uttalas som om de vore enskilda ord. Lexikala ord hör förstås hit, men även fasta utryck av typen Vita Huset, Triumfbågen, etc. Ord När det gäller den prosodiska analysen av ord spelar ordbetoning den centrala rollen (åtminstone i språk som har ordbetoning, vilket inte alla språk har). Ordbetoningens viktigaste prosodiska funktion är att vara demarkativ, dvs. att avgränsa orden i den kontinuerliga talströmmen. En annan viktig egenskap hos ordbetoning är att den är kulminativ, dvs. det finns bara en huvudbetoning per ord. Ordbetoning Ordbetoningens placering i ordet kan vara av två huvudtyper fast betoning rörlig betoning Ordbetoning Fast betoning betyder att betoningen alltid ligger på samma stavelse i ordet, tex. den sista eller den första. Finska är ett exempel på ett språk med betoning på första stavelsen., Udmurt ett med betoning på den sista. Rörlig betoning betyder att betoningens placering varierar mellan olika ord. Placeringen kan vara lexikalt bestämd (ryska) eller bestämd av någon egenskap hos stavelsen (svenska).
Betoningstypologi Betoningstypologi Typologi ingen ordbetoning: japanska ordbetoning fast betoning rörlig betoning Fast betoning på 1:a stavelsen (finska) 2:a stavelsen (araucanian) näst sista (polska) sista (turkiska) Betoningstypologi Rörlig betoning tyngdkänslig: placeringen bestäms av stavelsens kvantitet (svenska) eller tyngd (manam) ej tyngdkänslig: placeringen bestäms lexikalt (ryska) Rörlig betoning ger upphov till minimala par som skiljer sig åt enbart genom betoningens placering svenska formel for mell spanska cántara cantara cantará Språk med fast betoning Det finns en mycket stark tendens i världens språk att betoningen placeras på någon av de två första eller två sista stavelserna. Ja, i själva verket finns det inga pålitliga belägg för något undantag från den regeln. Språk med fast betoning Schemat nedan visar de olika möjliga betoningsplaceringarna för språk med fast betoning. Siffrorna ovanför stavelserna (σ = stavelse, w [ = ordgräns) talar om hur pass vanlig typen är bland världens språk. (1 = vanligast, 4 = ovanligast) Språk med tyngdkänslig betoning Även för dessa språk är det vanligast att betoningen hamnar på någon av de två första eller två sista stavelserna. Men här är reglerna något mer komplicerade så jag tror vi spar den beskrivningen till nästa kurs. 1 4 3 2 w[σσ... σσ] w
Vi har i den typologiska beskrivningen placerat svenskan i gruppen kvantitetskänsliga (tyngdkänsliga) språk. Vi ska hålla i minnet att kvantitet i detta sammanhang inte ska tolkas i som enbart längd utan ges en mer generell tolkning - någon strukturell egenskap hos stavelserna. Är svenskans ordbetoning förutsägbar? Ja, i stor utsträckning. Ett sätt att hitta den betonade stavelsen i ett svenskt ord är att analysera ordets morfologiska struktur. Sammanställning av de vanligaste ordformerna och vilka konsekvenser formen får för betoningens placering. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Morfemtyp Rotmorfem Två rotmorfem Avledningssuffix typ 1 Prefix typ 1 Prefix typ 2 Avledningssuffix typ 2 Avledningssuffix typ 3 Avledningssuffix typ 4 Avledningssuffix typ 5 Ordtyp Enkelt Sammansatt Exempel bil, last, ton, språk last+bil, ton+språk språk+sam, läs+bar, en+het av+lasta, sam+språk, be+tona, för+säkra läs+ning, språk+lig, typ+isk, tjock+is diet+ist, inform+ant, form+era prins+essa, lejon+inna Det där verkar ju fungera ganska bra, men vart tog egentligen betoning som en funktion av stavelseegenskaper vägen? De här reglerna verkar ju i första hand morfologiskt motiverade. Ja, svaret är att det finns två olika infallsvinklar på det här problemet och att de inte är så olika som man vid första anblicken kan tycka. Låt oss titta på tabellen ur ett annat perspektiv! Här har jag istället betraktat ordens stavelsestruktur. # står för stavelsegräns. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Morfemtyp Rotmorfem Två rotmorfem Avledningssuffix typ 1 Prefix typ 1 Prefix typ 2 Avledningssuffix typ 2 Avledningssuffix typ 3 Avledningssuffix typ 4 Avledningssuffix typ 5 Ordtyp Exempel Enkelt bil, last, ton, språk Sammansatt last#bil, ton#språk språk#sam, läs#bar, en#het av#lasta, sam#språk, be#tona, för#säkra läs#ning, språk#lig, typ#isk, tjock#is die#tist, infor#mant, for#mera prin#sessa, lejo#ninna Vi kan börja med att observera att alla betonade stavelser är tunga i fonologisk mening. När det finns två fonologiskt tunga stavelser är det den första av dem (eller näst sista beroende på hur man ser det) som erhåller betoning. En fullständig analys blir mer komplicerad än så men redan denna enkla observation räcker ganska långt.
Låt mig, innan vi lämnar de fonologiska aspekterna på betoning, påminna om det jag sa i början - betoningen är kulminativ. Det betyder att det bara får finnas en huvudbetoning i varje prosodiskt ord. Däremot får det finnas sekundära betoningar (bibetoningar). Det andra ledet i sammansättningar som tex. lastbil erhåller sekundärbetoning. Även detta är vanligt i världens språk. Det finns en stark tendens att stavelser på jämna avstånd från huvudbetoningen erhåller sekundärbetoning. I ordet lastbilsflak kan vi tex. lätt konstatera att sekundärbetoningen flyttat från bil till flak. Den här typen av sekundärbetoning på varannan stavelse är betydelsefull för det rytmiska intrycket av ett språk. Företeelsen brukar därför kallas rytmisk alternering. Här ett exempel på ett fyrstavigt sammansatt ord där den rytmiska alterneringen är mycket tydlig. stormansdräkten Efter den här genomgången med fonologisk infallsvinkel ska vi titta lite på hur de olika prosodiska kategorierna realiseras fonetiskt. Låt oss ta dem i tur och ordning och börja med betoning. Låt oss granska det tidigare använda minimala paret formel - formell lite närmare. Jämförelse mellan de bägge orden (absoluta värden) Första stavelsen Andra stavelsen F0 Dur Ampl. F0 Dur Ampl. formel 148 Hz 350 ms 62 db 80 Hz 378 Hz 53 db formell 95 Hz 188 ms 53 db 137 Hz 473 ms 56 db Förändring som funktion av betoningen formel/ formell Första stavelsen F0 Dur Ampl. 53 Hz 162 ms 9 db Andra stavelsen F0 Dur Ampl. 57 Hz 95 ms 3 db
Vi kan alltså konstatera att betoningen har en betydande inverkan på alla de tre uppmätta variablerna F0 (grundton), duration (längd) och amplitud (ljudstyrka). F0, duration och styrka är korrelat till betoning i alla språk med samma typ av betoning som svenska, men precis hur de varierar kan skilja ganska mycket från språk till språk. Även vokalkvaliteten påverkas av betoningen. Det hör man ganska tydligt om man lyssnar på vokalerna isolerat. Skillnaden i vokalkvalitet är så pass stor att man vid en noggrann transkription skulle använda olika symboler åtminstone för vokalen i den andra stavelsen. [f rm l] [f rm l] Kanske också för den första [f rm l] [f rm l] Representerar man vokalerna i en akustisk vokalfyrsiding framträder skillnaderna ännu tydligare F1-2 -3-4 -5-6 /e/ /o/ betonad obetonad De obetonade vokalerna är tydligt centraliserade -7-14 -13-12 -11-10 -9-8 -7 F2 Även när det gäller hur mycket vokalkvaliteten påverkas av betoning skiljer det ganska mycket mellan olika språk. Här ett exempel från spanskan som visar att ändringen är ganska liten speciellt för de slutna vokalerna där den är knappt märkbar.