Prosodi i svenskans ordbildning och ordböjning 1

Transkript

1 Prosodi i svenskans ordbildning och ordböjning 1 Tomas Riad den 12 november 2009 tomas.riad@nordiska.su.se 1 De grundläggande idéerna i detta arbete härrör från projektet Prosodi i svenskans morfologi finansierat av Riksbankens Jubileumsfond under perioden Under den tid jag skrivit denna text har jag varit forskare vid Svenska Akademien. Jag tackar båda dessa gynnare varmt. För det innehållsliga vill jag särskilt tacka Josefin Bloch för många och långa diskussioner. Tack också till Laura Downing, Görel Sandström, Allison Wetterlin, Aditi Lahiri, Sara Myrberg, Håkan Rosenqvist, Renate Raffelsiefen, Roger Nyborg, Cecilia Falk och Maria Lim Falk för kommentarer på delar av innehållet, vassa observationer och för stimulerande diskussion. 1

2 Innehåll I. Inledning Morfologi och prosodi Prosodiska nyckelbegrepp Stavelsestruktur Prosodiskt ord och kulminativitet Betoningsstruktur Tonaccent Prominens Prosodisk morfologi Prosodin ger form åt morfologin Vad kan vi lära av smeknamnen? II. Betoning i svenskans morfologi Lexikal specifikation av prominens Lexikal och postlexikal prominens Baskiska och japanskan Svenska Specificerade och ospecificerade morfem Prosodi och etymologi Grekiska Representation Prosodisk minimalitet och morfemform Prosodisk hierarki Rötter och affix Stammar Morfologi och prosodi Betoning, stavelseindelning och det prosodiska ordet Morfemens betoningsegenskaper Prosodiskt ospecificerade morfem Toniska morfem Evidens för toniskt morfem 1: kvantitet och kvalité Evidens för toniskt morfem 2: suffixallomorfi Pretoniska morfem Betoningsvariation hos pretoniska morfem Posttoniska morfem Prosodiskt variabla morfem Nyklassiska sammansättningar, variabla förled Variabla förled/prefix Kombination av morfem Bildning av enkla prosodiska ord Kombinatorisk bildning av prosodiska ord Översikt och legend Alltid två prosodiska ord

3 7.2.3 Grammatiskt omöjliga kombinationer Harmoniska kombinationer Avledning med pretoniskt suffix Avledning med idel ospecificerade morfem Ett (1) prosodiskt ord med toniskt suffix Disharmoni genom kulminativitetskonflikt Undantaget: posttoniska -or Öppet åt höger, stängt åt vänster Interimistisk summering Insättning av foge-morfem er Övriga Posttonicitet hos böjningssuffix Germanskan och lånen II. Tonaccent i svenskans morfologi Tonaccent Privativ och ekvipollent Markerad Grundläggande generaliseringar Fonologiskt och morfologiskt Vad är våra tonala explananda? Fixeringen vid minimala par Att etablera lexikal status hos tonal struktur Generellt synkront program Översikt Prosodiska faktorer Två betoningar ger accent Upptakt (anakrus) ger accent Lexikal specifikation av accent Korrelation mellan nivåer Historisk skiss Representation Morfologisk distribution Ett delat lexikon Morfemgränser Suffix: lexikal ton eller Ø? Prefix och upptakt Lexikal betyder inte exceptionell Anslutning snarare än lexikalt markerade prefix De olika strukturerna Andra upptaktsord Flerstaviga rotmorfem Ordslut utan suffix

4 12 Interaktionsmönster Upptakt vs lexikal ton ing en som är X Sammansättning och anslutning av prefix Produktivitet och befästning av accentmönster Nordsvenska Teoretiska implikationer Ordklasskorrelerande accentvariation i östnorska Lokalitetsvillkor Lexikal lokalitet Postlexikal lokalitet Morfologisk lokalitet Lexikalisering av suffix sam het Representation Lokalitet i sydsvenska Reflektioner Prosodiska drag i namnmorfologin Tvåstaviga sammansatta namn Sammansatta mans- och kvinnonamn Namnsammansättningar och vanliga sammansättningar Avslutning Termer Litteratur Appendix I: suffix Appendix II: dialektkarta

5 I. Inledning 5

6 1 Morfologi och prosodi Både i traditionella och mer moderna beskrivningar av svenska brukar morfologi (ordbildning, böjning, morfemform) och prosodi (betoning, tonaccent, kvantitet, stavelsestruktur) hållas isär. Ordbildning brukar i första hand beskrivas utifrån morfemens ordklass. Man identifierar t.ex. substantivbildande avledningssuffix som -are, -ing och -tion, eller adjektivbildande suffix som -ig, -al och -artad. Efter den formella sorteringen enligt egenskapen ordklasstillhörighet, preciseras betydelse (-are är verksamhetsbetecknande), och ibland etymologi (-ig som i randig är germanskt/inhemskt, -al som i lojal är romanskt/främmande). Vid beskrivning av böjning är ordklasstillhörigheten redan given och den vidare kategoriseringen sker då ofta utifrån morfemens form. Substantiv klassificeras således efter pluralmorfemets form i deklinationer (-ar, -or, -r osv.), verb utifrån böjningsmorfem för tempus och modus i konjugationer (exv. -ade, -de/-te, -dde). Den formella egenskap som ligger alldeles framför ögonen, eller snarare öronen, nämligen morfemens ljudstrukturella form som sådan, blir lätt bortglömd. Ändå är den alldeles grundläggande. Ett morfem består ju i allmänhet av ett eller flera fonem (ljudtyper), vilka står på rad. Suffixet -are består således av två vokaler (/a/ och /e/) och en konsonant /r/, i en given ordning. Detta kan förefalla både uppenbart och banalt, men det beror i så fall på att dessa tre fonem alla motsvaras av bokstäver i skrift. Men suffixet -are har några ljudstrukturella egenskaper till, vilka inte motsvaras av tecken i ortografin, och som därför kan förefalla osynliga. I ˈkänn-are, ˈbad-are, ˈhöjd-are och barˈber-are står suffixet direkt efter den betonade stavelsen (markerad med ett högt vertikalt streck vid huvudbetoning, lågt vid bibetoning, framför den aktuella stavelsen). Denna egenskap ingår i vår kunskap om suffixet -are, och som vi nedan ska se är detta en mycket viktig och utbredd egenskap som många av svenskans suffix bär på. Men det räcker inte. Suffixet -are uppträder nämligen också nästan alltid i kombination med accent 2 (även kallad grav accent). Om man jämför uttalet av ordet ˈkänn-are med uttalet av ˈKanada så framträder den melodiska skillnaden. Båda orden består av tre stavelser och betoningen ligger på första stavelsen, men melodin skiljer sig mellan orden, på så sätt att ˈkänn-are innehåller en extra ton. Denna tonala egenskap härrör också från suffixet. De olika lexikala (dvs. memorerade) egenskaperna hos suffixet -are kan vi nu sammanfatta som i (1). (1) / x]-are, H / Förutom ljudtyperna har vi här en klammer som indikerar att suffixet har ett krav på att det ska föregås av en betoning, här markerat med x. Därtill bär suffixet på en hög ton, markerat med H. Det är den extra ton som ingår i accent 2 i centralsvensk varietet och den ska i det färdiga ordet hamna på den betonade stavelsen. Mer om detta i 10.3 nedan. Poängen här är att påpeka att det finns flera formella egenskaper en del osynliga som kan och bör utnyttjas i den grundläggande beskrivningen av svenskans morfologi. Det är framförallt de prosodiska egenskaperna, dvs. de som har med betoning, tonaccent, stavelsestruktur och kvantitet att göra, som denna bok tar upp till beskrivning i samband med den svenska ordbildningen och böjningen. De prosodiska egenskaperna en oundgänglig del av en fullständig och rättvis 6

7 beskrivning av de morfologins formella egenskaper. Detta är särskilt märkbart inom avledningssystemet där det finns flera morfem av likartat slag. Det är inte meningsfullt att ha en formbaserad klassificering av t.ex. substantivbildande suffix, när det bara leder till en klass per morfem (-are, -nad, -ing, -al, osv.). 2 Naturligt nog vänder sig morfologen då till betydelseläran och söker efter generaliseringar och mönster där. Men betydelse är inte en riktigt pålitlig indelningsgrund. Avledningsändelser blir snabbt polysema på grund av sin egen relativt rika semantik vilken interagerar med rötternas ännu rikare semantik. Således går det lätt att se en semantisk koppling mellan de -are-avledda orden som verkligen är verksamhetsbetecknande, t.ex. bärare, förare och vattenkokare. De går alla fint att parafrasera med en som bär/för/kokar vatten vilket uttrycker att -are är den agent som utövar den verksamhet som roten betecknar. Men det är svårare att sortera in vinare, höjdare och pajsare, som inte är avledda av aktiviteter. Men också lärare är faktiskt tveksamt eftersom det ju inte betecknar en som lär (det brukar kallas inlärare), utan en som lär ut. Inget är naturligare än att semantiskt rika element påverkar varandra inom det enskilda ordet, men det leder ofrånkomligen till splittrade klasser, om man försöker hålla fast vid betydelse som klassificeringsgrund. Ibland tar man ändå upp prosodiska egenskaper i beskrivningen av morfem, huvudsakligen då i fonologiska framställningar som Bannert (1979, 149ff.) och Garlén (1984, 132ff.). Det är då s.k. betoningsstatus som rapporteras. Man gör en uppdelning i betonbara och icke betonbara morfem, där den första gruppen innehåller rötter och en del avledningssuffix och avledningsprefix, och den senare gruppen innehåller vissa avledningssuffix, ett par avledningsprefix och alla böjningsändelser. Till de betonbara hör också de huvudbetonade (-tion, -eri, m.fl.). I handboksmässig beskrivning av morfologi (Söderbergh 1968, Thorell 1981) ingår dock just ingen information om prosodiska egenskaper och vilken roll dessa kan tänkas ha inom ordbildningen, dvs. i själva kombinationen av morfem eller för kombinerbarheten av morfem. Detta är nog en effekt av den traditionella uppdelningen mellan morfologi och fonologi. Ett viktigt undantag kanske ett trendbrott? är Svenska Akademiens Grammatik (SAG) där man i genomgången av böjningsklasserna i volym 2 (Ord) får en hel del information om betoning och tonaccent, liksom om olika morfems produktivitet. Alldeles systematisk kan man dock inte kalla denna beskrivning. När det å andra sidan gäller presentationer av språkets prosodiska system för betoning och tonaccent, så beskrivs det oftast utifrån en utpräglat fonologisk synvinkel, med begränsad hänvisning till morfologi. 3 Tendensen i beskrivningen av de germanska betoningssystemen är att försöka renodla betoningssystemet på fonologisk grund så långt som möjligt. Det innebär att man strävar efter att få fram en eller två generella regler baserade på stavelsekvantitet och 2 Bland böjningsmorfemen går detta lite bättre, dels eftersom de är färre och att de hålls ihop gruppvis (s.k. paradigm) inom en böjningskategori. 3 Modernare litteratur om just svensk betoning och dess distribution är inte omfattande (bl.a. Bruce 1993, Frid 2003), men det finns fler arbeten om norska (Kristoffersen 2000) och framförallt de västgermanska språken, vilka (med undantag av engelska) är mycket lika svenskan vad gäller betoningssystemet (van der Hulst 1984, Kager 1989, Zonneveld et al. 1999, Wiese 1996). Det finns förstås också äldre arbeten som täcker en hel del deskriptiv mark, t.ex. Noreen ( ), Tamm (1900), Lyttkens & Wulff (1916). 7

8 fotstruktur (även kallad metrisk struktur), snarare än på morfologisk information (Linell 1972, van der Hulst 1984, Kager 1989, Wiese 1996, Kristoffersen 2000). Denna fonologiska renodling, tidigt kritiserad av Witting (1977, 45ff.), innebär ofrånkomligen felaktiga förutsägelser både för hela klasser och för enstaka ord, vilka därmed betraktas och beskrivs som oregelbundna vad gäller betoning. I själva beskrivningen hanteras detta också med diverse undantagsåtgärder. Hit hör s.k. extrametrikalitet som går ut på att man behandlar tunga stavelser i ordslut som lätta, eller att man helt bortser från slutstavelser, och direkt diakritisk markering av fonologiska egenskaper (vokallängd, betoning, m.m.) hos lexikala undantag. Också när det gäller tonaccenten dominerar ett fonologiskt beskrivningssätt av t.ex. förekomsten av accent 2. Traditionellt associeras accent 2 med flerstavighet (Noreen NN, Danell 1947, 51, Malmberg 1970, 157, Öhman 1967, Teleman 1969, NN). 4 Men eftersom det finns gott om flerstaviga ord med accent 1 (gigolo, fänrik, bandy) leder denna uppfattning också till stora mängder undantag i beskrivningen vilka måste hanteras på olika sätt. Exempelvis kan man betrakta vissa tvåstavingar som fonologiskt underliggande enstavingar (t.ex. cykel, jfr Rischel 1963), ofta en rimlig analys, men det blir ändå stora mängder ord kvar. Som Elert uttrycker saken: För eleganta och koncisa regler måste man betala genom avkall på fullständigheten (Elert 1981, 43). Det finns dock också beskrivningar av accent 2 (framförallt författade av just Elert) som fokuserar på morfologiska egenskaper, men då gärna i ett mer funktionellt perspektiv. Dels identifieras accentdistinktionen som potentiellt viktig för igenkänning av vissa suffix som har homonymer som samvarierar med endera accenten (Elert 1964, 28), dels finner han att morfologisk komplexitet är en bärande generalisering för accent 2 (Elert 1981, 44). I det senare fallet anses accent 2 ha en sammanbindande signalfunktion. I likhet med beskrivningen av betoning, så saknar beskrivningen av tonaccenten ett morfologiskt perspektiv. En viktig generalisering som man därmed missar är att så gott som alla obetonade suffix som innehåller en stabil vokal (-nad, -ig, -else) också samvarierar med accent 2, och att alla suffix som antingen saknar vokal (-t, -s) eller innehåller en instabil vokal (-n/-en som i trappa-n/deg-en) är neutrala vad gäller tonaccent, dvs. de saknar tonal specifikation, jfr. (1). Sammanfattningsvis kan vi konstatera att en systematisk sammankoppling mellan morfologi och prosodi saknas i tidigare beskrivning av både morfologi och prosodi. Ett typiskt synsätt är att anta att prosodin överlagras den morfologiska strukturen, dvs. att ordbildningen sker först och prosodin tillkommer efteråt. I detta arbete presenteras en beskrivning av svenskans morfologi och prosodi från ett annat och mer integrerat perspektiv. Morfem är ju uppbyggda av fonologisk information (vokaler, konsonanter), och ett huvudargument i framställningen nedan är att en viktig del av denna information är av prosodiskt slag (betoning, tonaccent, kvantitet). Det finns således en hel del lexikal prosodisk information hos morfemen och man kan använda den information i en klassifikation av morfemen i olika typer. Denna klassifikation kan i sin tur förklara flera formrelaterade 4 Implikationen är att accent 2 också funktionellt betraktas som en signal om flerstavighet (Liberman 1982). Detta synsätt är i grunden redundant, eftersom det dubblerar information (antal stavelser + tonal kontur). 8

9 tendenser i det svenska ordförrådet. Dels förklarar den varför ord förekommer i vissa former hellre än andra (t.ex. såsig men inte *senapig), dels förklarar den varför vissa ändelser kombinerar med många olika rötter, medan andra är betydligt snävare i sin användning (bortsett från betydelse). En beskrivning som närmare kopplar ihop morfologi och prosodi kommer också att bättre kunna relatera betoning och tonaccent, eftersom det finns en diakron relation mellan f.d. betonade suffix och nuvarande accent-2-inducerande suffix. Framställningen är organiserad i tre större avsnitt. I den fortsatta inledningen ska vi dels gå igenom några nyckelbegrepp ur fonologin och särskilt då prosodin. Detta kapitel innehåller också en lite bredare inledning till forskningsfältet prosodisk morfologi och den kunskap som har vunnits där under senare år. Därefter kommer det andra större avsnittet (kapitel 4 8), som behandlar betoningens roll i morfologin. I det tredje avsnittet (kapitel 9 12) går jag igenom tonaccentens relation till morfologi och betoning. I bokens fjärde avsnitt tar jag upp dels några prosodiska mönster i namn till separat behandling (kapitel 13), vilket följs av ett kort kapitel om frasprosodi (14) och en avslutning (kapitel 15). 9

10 2 Prosodiska nyckelbegrepp Den del av fonologin som är mest relevant för den morfologiska beskrivningen är prosodin. Den prosodiska strukturen är i stor utsträckning osynlig i ortografin. Vi har viss ortografisk representation av kvantitet, dvs. längd hos enskilda ljud eller stavelser. Vissa långa ljud motsvaras i skrift av dubbeltecknad konsonant (vänner, hissa), andra inte (vända, häst), enligt ett fiffigt system som återspeglar oförutsägbart respektive förutsägbart i kvantitetsstrukturen. Men långa vokaler är aldrig dubbeltecknade i svenskan, till skillnad från t.ex. finskan. Tecken för betoning och tonaccent saknas helt i ortografin, liksom markering av stavelsegränser. Däremot förekommer ju interpunktion, vilken i stor utsträckning kan kopplas ihop med intonation och då särskilt prosodisk frasering. Men det är då snarast så att korrekt utsatta skiljetecken korrelerar med prosodiska frasmarkörer, medan det omvända inte råder. Varje fras innehåller normalt ett fokuserat ord, dvs. ett ord eller en fras som är särskilt framhävd i jämförelse med omgivningen. Också för detta saknas ortografisk markering. Det verkar alltså som att vi klarar oss ganska bra utan att markera all prosodi i ortografin, men det betyder samtidigt att det kan vara lämpligt att här gå igenom några av de centrala begreppen som sedan kommer att dyka upp i framställningen nedan. 2.1 Stavelsestruktur Alla ord är uppbyggda i stavelser där normalt en vokal bildar stavelsekärna. Det är intuitivt alldeles naturligt att dela upp ord i stavelser och redan små barn kan göra detta. Om man ber sin treåring klappa händerna till namn så kommer hon klappa tre gånger i Viveka, två gånger i Marit och fyra gånger i Magdalena. Sven får en klapp. Det faktum att just vokaler bildar stavelsekärna beror på att de är de mest sonora ( ljudstarka) ljuden. Tendensen är universell, även om språk varierar beträffande vad som kan fungera som stavelsekärna. Principen kallas ibland för SONORITETSPRINCIPEN ( det mest sonora ljudet bildar stavelsekärna ). Lite knepigare kan det vara att dra gränserna mellan stavelserna. Här kan man ta hjälp av det faktum att varje stavelse helst ska inledas med en konsonant. Ordet katalog delas av alla spontant in i ka.ta.log (punkt markerar stavelsegräns) och ingen delar upp ordet i *kat.al.og eller *k.atal.og. Denna tendens är universell och kallas för STAVELSEANSATSPRINCIPEN ( varje stavelse inleds med en konsonant ). När ingen konsonant finns att tillgå kan man antingen bita ihop och acceptera faktum, så som vi gör i svenska: a.pa. Alternativt kan fonologin sätta in en konsonant så som i tyska vid betonad stavelse: ʔa.fe (ortografiskt Affe apa ). Den insatta (EPENTETISKA) konsonanten är en glottalstöt. 2.2 Prosodiskt ord och kulminativitet Stavelseindelningen sker inom den kategori som kallas det MINIMALA PROSODISKA ORDET. För denna kategori använder vi symbolen ω min eller bara ω. Vi använder parenteser för att markera vad som ingår i ω. Det prosodiska ordet motsvarar den morfologiska enhet vi brukar kalla för ett ord. Men det är fråga om två olika strukturer och det råder inte alltid fullständig överensstämmelse mellan dem. Det minimala prosodiska ordet definieras dels av att det är domänen för stavelseindelning, dels av att det är domänen för KULMINATIVITET. Vad gäller stavelseindelning så kan vi utnyttja den ovan nämnda stavelseansatsprincipen för att 10

11 avgöra var gränsen mellan två prosodiska ord går. Om det första morfemet slutar på konsonant och det andra börjar med vokal så ska konsonanten bilda stavelse med den efterföljande vokalen (enligt stavelseansatsprincipen) om de båda ingår i samma minimala prosodiska ord, annars inte. Vi kan illustrera detta test med ordparet härmapa och härmade. Vår intuition delar upp dem olika, nämligen härm.a.pa respektive här.ma.de, där stavelsegräns markeras med en punkt. Det betyder att härmapa består av två prosodiska ord, medan härmade består av ett, se (2). Kulminativitet innebär i svenska förekomst av en betoning. I varje prosodiskt ord ska det finnas exakt en betoning, och som vi ska se är detta villkor aktivt i den svenska fonologin. I vårt ordpar förväntar vi oss därmed att härmapa ska innehålla två betoningar, medan härmade bara ska ha en. Detta stämmer bra och vi kan representera denna information som i (2). (2) två prosodiska ord: (ˈhärm) ω min(ˌa.pa) ω min ett prosodiskt ord: (ˈhär.ma.de) ω min Nu kan man kanske invända att det ganska lätt går att se på morfemens betydelse att det ena ska vara betonat (apa är en rot), det andra inte (-ade är ett böjningssuffix). Betydelse är dock inte pålitligt i detta fall heller, av två skäl. Dels finns det gott om rötter som inte är betonade i svenska (natˈion, kultuˈrell), dels finns både betonade och obetonade suffix av samma typ, nämligen avledningssuffix (ˈtidning, men ˈungˌdom). När suffix står intill en betonad rot är det dessutom svårt att tydligt avgöra huruvida den är betonad eller inte. Ett bra sätt att testa betoningsstatus hos ett morfem är att försöka placera det allra först eller allra sist i en lång sammansättning. Den tonala kontur som hör ihop med sammansättningar kommer att särskilt signalera den första och sista betoningen, så att de hörs tydligt. Då ser man om det morfem man testar får en tonal markering eller inte. Läsaren kan prova med att sätta tidning respektive ungdom sist i en längre sammansättning (förslagsvis skoltidning och skolungdom). Man hör då att den sista betonade stavelsen i skoltidning är tid. Därmed är det efterföljande avledningssuffixet -ning obetonat. Likaledes hör man att den sista betonade stavelsen i skolungdom är -dom. Detta test fungerar i nästan alla svenska dialekter, bortsett från sydsvenska. 5 Vi har således två goda indikatorer på det minimala prosodiska ordet. Det minimala indikerar att det också finns ett maximalt prosodiskt ord, vilket används för sammansättningar, eller mer generellt, för ord som innehåller fler än en betoning. I den gruppen ingår både vissa avledningar och s.k. formella sammansättningar. Sammansättningar är således också prosodiska ord, men de innehåller i sig andra prosodiska ord, med lite andra egenskaper. Det maximala prosodiska ordet är inte stavelseindelningsdomän, men däremot är det domän för den karakteristiska accent-2-konturen som är generell i centralsvenska och många andra östliga dialekter inom nordgermanskan. Det maximala prosodiska ordet är också domän för en huvudbetoning (alltid den första). Mellan det minimala och maximala prosodiska ordet finns det uppenbarligen en mellannivå som dyker upp i samband med de 5 Man kan också göra det s.k. roptestet, se Riad (1997). 11

12 obetonade prefixen be- och för-. Dessa prefix bildar inte egna minimala prosodiska ord eftersom de saknar kulminativitet, men de ansluter heller inte till det minimala ordets stavelseindelning. Därmed bildar de en egen kategori när de ansluter till det minimala ordet och den nivån kallar vi projektionen och noterar med ω. Jag illustrerar hur det kommer att se ut med ett par exempel nedan, men återkommer till en utförligare diskussion i det följande (se särskilt och ). (3) maximalt prosodiskt ord: ((ˈhärm) ω min(ˌapa) ω min) ω max anslutet obetonat prefix: (för(ˈdärvade) ω min) ω 2.3 Betoningsstruktur När man beskriver ett språks betoningssystem använder man begreppet FOT eller betoningsfot (en term lite oegentligt lånad från versmetriken). I vissa språk innefattar en fot två stavelser där den ena är betonad och den andra obetonad. I andra språk där betoningssystemet är känsligt för stavelsevikt, är en annan typ av fot vanligare, baserad på MORA, den enhet man beskriver stavelsevikt med (symbolen är μ ). I många sådana språk, t.ex. arabiska, latin, finska och engelska, motsvaras en tung stavelse (=μμ) av två lätta stavelser (=μμ). Svenskan och norskan har den egenheten att varje fonologiskt betonad stavelse också måste vara tung. Detta krav brukar kallas PROKOSCHS LAG (eller engelska STRESS-TO- WEIGHT). De germanska språken har alla en tydlig tendens att göra betonade stavelser tunga, men det är nästan bara i nordgermanska varieteter som tendensen är obligatorisk. I svenska märker man detta tyngdkrav på att något av segmenten (vokalen eller den efterföljande konsonanten) i den betonade stavelsen är eller blir långt (t.ex. ka.ka, häs.tar). Det är vanligt att man i germanska språk antar att det faktiskt är den kvantitetskänsliga foten som används, också om denna oftast kommer att dominera bara en stavelse. Kristoffersen (2000) gör detta antagande för norskans del, och eftersom svenskan är likadan i kvantitetshänseende kommer jag att göra samma antagande här för svenskans del. För de viktigaste resonemangen i denna bok spelar det just ingen roll vad man gör för antaganden beträffande betoningsfoten utseende, sålänge som man kan identifiera den betonade stavelsen. Det kommer jag alltså att göra genom att hänvisa till foten. Konkret innebär det att ett posttoniskt suffix som -are i (1) ovan egentligen har som specifikation att det ska stå intill en fot, och därmed en betoning eftersom en fot bara dominerar en enda stavelse i svenska. (4) / Fot ]-are, H / Detta är lexikal specifikation av betoningsinformation hos ett suffix. (Som synes har suffixet också en ton H som del av sin specifikation det är det som på ytan resulterar i accent 2.) Andra morfem är själva betonade, eller är specificerade för att stå direkt framför en betoning. Åter andra är ospecificerade för betoningsinformation i lexikon. Ospecificerade morfem kan få betoning genom en generell fonologisk betoningsregel. Den lexikalt specificerade betoningsinformationen är memorerad tillsammans med annan information av segmentell och tonal art. För de ospecificerade är ingen betoningsinformation memorerad, men det finns som 12

13 sagt en generell fonologisk regel som kommer till användning när kulminativiteten inte är tillgodosedd på annat sätt. Sammantaget betyder denna beskrivning att det svenska betoningssystemet är blandat, en mix mellan morfologisk/lexikal specifikation och generell fonologisk regel. Många språk har bara en generell fonologisk regel, t.ex. franska (sista stavelsen i frasen), finska (första stavelsen i ordet) och polska (nästsista stavelsen i ordet). Sådana betoningssystem präglas av stor regelbundenhet, medan de blandade kan se mer oregelbundna ut. Ett renodlat morfologiskt betoningsystem är nog svårt att hitta, men det sägs ibland att ryska skulle vara av den typen, och att i stort sett alla betoningar därmed skulle memoreras, antingen individuellt per ord, eller per paradigm. 2.4 Tonaccent Tonaccent (eller bara accent) är en term som används för att karakterisera den melodi som ett ord uppbär. När man uttalar ett ord isolerat så bildar detta enskilda ord ett helt yttrande och det tilldelas därför de obligatoriska delarna av intonationen, såsom en PROMINENSTON som uttrycker att detta led är det viktigaste i yttrande och en GRÄNSTON som signalerar att nu har jag pratat färdigt. Förutom dessa fonologiskt tilldelade toner finns det i många flerstaviga ord en ton till som kommer ur lexikon, därför kallad LEXIKAL TON. Det är den tonen som ger accent 2 sin prägel. I centralsvenska och götamål är denna lexikala ton H (hög), i sydsvenska och dalabergslagsmål är den L (låg). I alla tonala dialekter placeras denna lexikala ton på den huvudbetonade stavelsen, dvs. oftast på en rotstavelse. Men den lexikala tonen härrör alltså nästan alltid från ett suffix. Den andra kategorin, accent 1, består bara av intonationstonerna. Det är således inget lexikalt över accent 1 överhuvudtaget, så när vi diskuterar hur tonaccent är inblandat i den svenska morfologin handlar det framförallt om accent 2, när den kommer fram (REALISERAS) eller när den uteblir (INHIBERAS). I centralsvenska ser den tonala strukturen ut som i (5) när vi bara tittar på enskilda ettordsyttranden. Den lexikala tonen är inringad (H), och gränstonen markeras med %, således L%. Prominenstonen är LH, en s.k. konturton. (5) Den centralsvenska tonaccentdistinktionen Accent 1 Accent 2 ˈg r a n-e n ˈg r a n-a r L H L% H L H L% Som synes är det fråga om en ganska så rudimentär melodisk struktur, bestående av endast två tonvärden, H och L. Naturligtvis varierar talet mycket i tonhöjd men dessa variationer är sällan av grammatisk karaktär. De hör snarare samman med varierande signaler om attityd, viktning och känslor. Vid sidan av den lexikala accent 2 förekommer också en rent fonologiskt tilldelad accent 2. Det är då också fråga om en H (eller i vissa dialekter L) ton som placeras på huvudbetoningen. Men till skillnad från den lexikala accent 2 kommer denna ton inte från en lexikal specifikation hos en ändelse, utan orsakas av den prosodiska konstellationen av två 13

14 betoningar. När ett ord innehåller två eller fler prosodiska ord, och två eller fler betoningar därmed finns med, så får ordet också accent 2. Denna typ av accent kallas ibland POSTLEXIKAL med hänsyftning till det mer generella fonologiska systemet som tar vid när all lexikal information är uttömd. Svenskans många sammansättningar får därför accent 2 ( 2ˈhärmˌapa m.fl.) och därtill en försvarlig del avledningar ( 2ˈungˌdom m.fl.). Vi kommer oftast att markera tonaccent 2 med en upphöjd tvåa vid den huvudbetonade stavelsen. En mer utförlig presentation av tonaccent kommer i avsnitt 9 närmare själva diskussionen om dess roll i morfologin. Accent 2 förekommer bara i ord som består av två eller fler stavelser. 2.5 Prominens Prominens är en mer generell term än betoning och tonaccent. I svenska ger både betoning och tonaccent prominens åt det ord eller den stavelse som uppbär dem (Bruce 1977, 1998, Myrberg 2009). De bidrar därmed båda till den kulminativa funktionen. I andra språk kan det vara annorlunda. I t.ex. japanska och vissa dialekter av baskiska är det bara tonala accenter som utgör prominenser (medan betoning alltså saknas i dessa språk). Likväl har dessa språk också ett krav på kulminativitet, även om det inte är riktigt lika starkt som i svenska. För att kunna dra paralleller mellan språken kan det då vara passande att använda termen prominens och då avse betoning i svenska och accent i japanska. 14

15 3 Prosodisk morfologi 3.1 Prosodin ger form åt morfologin Svenskans morfologi och prosodi kan med fördel studeras från det perspektiv som passar in under den forskningsgren som går under namnet PROSODISK MORFOLOGI (McCarthy & Prince 1986, 1990, 1993). Hittills har denna forskningsinriktning framförallt behandlat fenomen som reduplikation, smeknamn, ordminimalitet och s.k. rot/mönster-morfologi (av arabisk typ). Det som är gemensamt för dessa fenomen är att de på ett tydligt sätt visar hur prosodin bestämmer formen på morfem. Genom att studera dem kan man få insikt om vad som är naturlig, önskvärd (omarkerad) prosodisk form i ett givet språk, och det ger i sin tur viktiga ledtrådar till fonologin som sådan. I germanska språk som svenska är prosodisk påverkan på morfologin mest synlig i bildningen av smeknamn och andra smekformer (hypokorismer) (McCarthy & Prince 1986, Weeda 1992, Benua 1995, Wiese 2001, Riad 2002). Jag diskuterar detta nedan i avsnitten 3.2 och 5.3. Det finns också ett par undersökningar av s.k. KANONISK form hos rötter (Golston & Wiese 1998) och hos formord (Selkirk 1996), och därtill en del spridda studier och observationer om enskilda ändelser och deras roll i prosodisk stambildning (Wiese 1996, kap. 4, Booij 1995, 69ff., Riad 1999, 2003a). De prosodiska formkraven kan inte alltid mötas i grammatiken i så fall skulle alla ord ha samma prosodiska form. Det är snarare regel att andra grammatiska krav dominerar de rent prosodiska. Hit hör de normalt starka s.k. TROHETSVILLKOREN som ser till att underliggande former (input) och ytformer (output) inte avviker från varandra alltför mycket. Om ett morfem råkar ha en underliggande form som inte är prosodiskt perfekt, t.ex. /meluˈdi/, så kommer det också att få en ytform som liknar den underliggande, således [mɛluˈdi:]. En prosodiskt mer välformad ytform vore t.ex. [ˈmɛm:ɛ], men ingen människa skulle koppla ihop [ˈmɛm:ɛ] med den underliggande formen /meluˈdi/. Konsekvensen skulle snart bli att ordets underliggande form ändrades till /ˈmem:e/. Det är lätt att se att om massor av ord genomginge denna prosodiska förbättring så finge vi ett språk som hade tusentals ord som alla skulle heta /ˈmem:e/, /ˈtet:e/, /ˈnan:a/ o liknande, men ha massor med olika betydelser, knappast en önskvärd situation. Den kraft som håller emot denna typ av prosodiskt driven utveckling är just troheten mellan underliggande form (input) och ytform (output). Men i processer som reduplikation och smeknamnsbildning är relationen mellan elementen annorlunda och de fonologiska och prosodiska kraven får då starkare genomslag, och visar sig därmed i högre grad. Så långt de typiska studieämnena inom prosodisk morfologi. Ett mindre tydligt formulerat mål inom prosodisk morfologi är att uppnå en allmän förståelse av varför ordbildningen som helhet ser ut som den gör i ett givet språk. När man ska teckna den generella bilden av ordbildningen och ordböjningen, egentligen ordförrådet som helhet, måste man bilda sig en uppfattning om hur de stora klasserna i avledning och böjning förhåller sig till respektive morfologisk trohet och prosodiska krav på god (omarkerad) form. Man har nog noterat att det finns prosodiska begränsningar för enskilda avledningar (t.ex. Plag 1999 om engelska -ize, m.fl. suffix, Wiese 1996, om tyska -keit/-heit, Booij 1995, 69ff. om nederländska -etje/-tje), men en mer samlad bild saknas tills vidare. Mitt mål här är att komma en bit på väg med svenskan i detta avseende. Den konsekvens man ska dra av det uppenbart nära förhållandet mellan prosodi och 15

16 morfologi i germanska språk är att en hel del prosodi redan är kodad lexikalt, tillsammans med den segmentella informationen. Ett av mina mål är att visa att information om både betoning och tonaccent i stor utsträckning är just lexikalt kodad, dvs. lagrad tillsammans med fonemen som en del av de enskilda morfemens form. Detta gör de prosodiska egenskaperna generellt tillgängliga i själva ordbildningen. Jag menar att den lexikalt representerade betoningsstrukturen har en konstituerande och strukturerande funktion i ordbildningen. Morfemkombinationer är mer eller mindre välformade beroende på de i kombination ingående morfemens prosodiska status (betonade/toniska, ospecificerade, pre- eller posttoniska). Tonaccenten, däremot, fungerar mer som en spegel av hur välformad (eller inte) det bildade ordet är. Egenskaper i det färdiga ordet, t.ex. betoningens placering och egenskaper hos suffixet, bestämmer huruvida lexikal tonal information kan komma till uttryck eller om den inhiberas. När strukturen inte är tillräckligt välformad, uteblir nämligen accent 2. I likhet med smeknamn och liknande, ger detta oss indikationer om vilka de viktiga prosodiska kraven är. All ordprosodi är förvisso inte lexikalt bestämd, och det har jag redan varit inne på i samband med den postlexikala tonaccent 2 som uppträder i ord med mer än en betoning i sig. I uppgiften att utreda förhållandet mellan prosodi och morfologi ingår därmed att avgränsa det fonologiskt regelbundna från det morfologiskt styrda (och på sitt sätt regelbundna). Både närvaro och frånvaro av betoning på enskilda morfem (s.k. TONICITET) har betydelse för hur enskilda morfem kan kombinera med varandra, eller åtminstone vilka kombinationer som är relativt vällyckade och vilka som inte är det, i prosodisk bemärkelse. Om allt annat är lika, skulle vi förvänta oss att de prosodiskt vällyckade kombinationerna skulle inträffa betydligt oftare än de mindre lyckade. Det kommer vi också att se, men i och med att betydelsen är den viktigaste drivkraften i bildningen av nya ord, så kommer vi också se exempel där ett betydelsemässigt starkt suffix börjar användas också i kombination med andra rötter än de prosodiskt bästa. En korrekt beskrivning av prosodins roll i ordbildningen ska också kunna förklara varför etymologiskt germanska respektive främmande morfem tenderar att gravitera mot andra morfem från samma (etymologiska) grupp i ordbildningen, och därtill på ytan uppvisa ganska så olika betoningsmönster. Detta illustreras i (6). (6) Germanska och främmande gravitationstendenser germanska: ˈstyr-ning ˈfinn-as ˈlys-ande (*lys-ant) främmande : naviga-ˈtion exist-ˈera brilj-ˈant (*brilj-ande) Många som har betraktat svenskans (och/eller andra germanska språks) ordförråd har föreslagit att det är delat i en inhemsk och en främmande del. Det kan verkligen se så ut med tanke på exemplen i (6), men en sådan beskrivning tar ingen hänsyn till den situation som språkinläraren (oftast ett litet barn) befinner sig i. Barnet har ingen tillgång till etymologisk information, och den uppdelning av lexikon man tycker sig se måste därför läras in på annan grund än etymologisk. Mitt förslag är att denna grund är prosodisk. De prosodiska signalerna finns i ytformerna som barnet hör och baserat på dessa lär sig barnet det svenska systemet och 16

17 dess kombinationsmöjligheter. Gravitationstendenserna ska således beskrivas utan hänvisning till etymologi, men med hänvisning till prosodi. När man tittar lite närmare på ordförrådet finner man att det finns en hel del överspridningar mellan de synbarligen inhemska respektive främmande morfemen. En god beskrivning av svenskans morfologi bör ha en del att säga om varför vissa kombinationer förekommer (adjektiv som natur-lig, typ-isk, substantiv som harp-ist, tok-eri), medan andra inte gör det (substantiv som *brilj-ande, *ornament-het, verb som *protest-a). Låt oss nu ta en lite närmare titt på de svenska smeknamnen så att vi får en bild av hur den ur prosodisk synvinkel ideala morfologin skulle se ut i just svenska. 3.2 Vad kan vi lära av smeknamnen? Smeknamnen uppvisar den mest spektakulära avledningsprocessen i svensk ordbildning, alla kategorier. De prosodiska villkoren får stort spelrum i denna avledningsprocess och formar alla smeknamn till samma form, oavsett vad utgångsläget är. Till namn som Katarina, Kristina, Johanna, Tomas, Viktor, Bo och Bengt bildar vi bl.a. smeknamnen Kattis, Katti, Stina, Kicki, Jojjo, Tompa, Vicke, Bosse, Benke och Bempa. Till sammansatta namn som Torbjörn och Per-Fredrik bildas Tobbe och Peffe. Också vanliga substantiv kan få smekformer: vaktmästare~vaktis, konditori/kondition~kondis, frisyr~frille. Därtill kan adjektiv och verb också avledas på smeksamt sätt: avundsjuk~avis, fungera~funka, fokusera~foka. Själva smeksamheten är det ibland si och så med: pucko, miffo, bängo. Utgångsläget är som synes ofta riktigt olika (jämför bara enstaviga Bo och Bengt med flerstaviga Katarina och sammansatta vaktmästare), men resultatet är alltid detsamma: två stavelser med betoningen på den första. Målet för ordformen är alltså definierat i prosodiska termer och bildningsprocessen går ut på att se till att smeknamnet passar formen, om det sedan kräver strykning eller tillägg av segment. Namnen kan alltid analyseras som bestående av två morfem, en rot och en ändelse (-e, -a, -an, -is, -o). Också namn som redan är tvåstaviga i grundformen görs ofta om till rot+ändelse. Av Magnus får vi sålunda Mank-an eller Mang-e, av Henrik, Henk-e, Hemp-a, av Anna möjligen Ann-is. Detta tyder på att smeknamnens form egentligen är ett resultat av kombinationen av två enskilda morfemen, som själva har prosodiska krav på sig. Roten och suffixet ska båda vara enstaviga. Detta säger oss också att smeknamnsavledning sker genom att man bildar en stam, där stam definieras som en komplex struktur bestående av en rot och en ändelse. All denna information är relevant och till hjälp när vi strax ska ta oss an den mer alldagliga morfologin. Nedan illustreras det ovan sagda med några olika namn. Den del av grundnamnet som används som rot i smeknamnet är understruken och ändelsen är markerad med bindestreck. (7) Smeknamn: prosodiskt och morfologiskt mål Katarina > Karolina > Karolina > Elisabet > 1 [ˈKatt-is] 1 [ˈKarr-o] 2 [ˈLin-a] 2 [ˈLis-a] 17

18 Elisabet > Margareta > Margareta > Tomas > Bo > Lennart > Magnus > 2 [ˈBett-an] 2 [ˈMagg-an] 2 [ˈMet-a] 2 [ˈTomp-a] 2 [ˈBoss-e] 2 [ˈLell-e] 2 [ˈMang-e] I (7) markeras tonaccent med en upphöjd siffra och vi ser på en gång att tonaccenten varierar. Vi kan också se att variationen hänger ihop med ändelserna. Suffixen -is och -o är accentneutrala, och ger därmed accent 1 eftersom roten är enstavig och därmed inte kan vara specificerad för accent 2. suffixen -a, -an och -e ger accent 2. De senare känner vi igen från annat håll i svensk ordbildning (nunn-a, nunn-an, gubb-e), där de har samma prosodiska egenskaper. 6 Men det finns mer information att utvinna ur smeknamnsbildningen. Innan en smekform kan bli ett välformat prosodiskt ord (ω) måste det förses med en huvudbetoning i svenska. Denna betoning kommer inte från grundordet. Ett tecken på att betoningen tillkommer separat i bildningen av smeknamn (och andra hypokoristiska uttryck) är det faktum att vi kan använda ursprungligen obetonade stavelser till smeknamnets rot: (ˈKattis) ω av Kataˈrina, (ˈSoffan) ω av Soˈfie, (ˈsosse) ω av sociˈaldemokrat. Även om det är vanligt att använda betonade stavelser från basen också i smekformerna (ˈSvenne) ω, (ˈMeta) ω, (ˈStina) ω så är det alltså på inget sätt nödvändigt. Kulminativitetskravet är således giltigt. Vi noterar vidare att det alltid är rotstavelsen som får betoningen. Strängt taget kan vi inte se huruvida det är roten eller den första stavelsen som får betoningen eftersom det är samma stavelse i dessa exempel. Ytterligare ett faktum som eventuellt kan utläsas här är att suffixen alltid står direkt efter en betonad stavelse. Återigen kan vi inte vara säkra på att denna egenskap tillkommer suffixet det kunde ju lika gärna vara det mekaniska resultatet av att rotmorfemen och ändelserna ska vara enstaviga. Men det kan vara värt att ändå påpeka att smeknamnen harmonierar med en sådan beskrivning, så får vi se om det är det rätta sättet att tänka på relationen mellan rot och suffix, eller betonad stavelse och suffix i vår vidare genomgång. En del annan fonologisk information av intresse förekommer i (7). Exempelvis finns det bland smeknamnen ett krav på att det får finnas högst ett artikulationsställe mellan vokalerna. Maggan går fint, men *Margan är ett omöjligt svenskt smeknamn. När det ändå föreligger ett konsonantkluster delar konsonanterna samma artikulationsställe: Tompa (labial) och Hansa (koronal). Det är en signal om att den välformade, omarkerade fonologin också slår igenom på segmentell nivå. Också det faktum att den andra av två intervokaliska konsonanter alltid 6 Av smeknamnen kan vi lära att det nog inte finns en omarkerad tonaccent som har med antalet stavelser att göra. Nästan alla egenskaper i smeknamnen är relativt omarkerade (Riad 2002, 2009). Så, om tvåstavighet i det omarkerade fallet gåve accent 2 skulle smeknamnen alla haft accent 2. Det har de inte. Det är värt att påpeka detta eftersom det är en så pass utbredd, om än felaktig, uppfattning att accent 2 har med antalet stavelser att göra. 18

19 måste vara tonlös pekar på detta (Tompa men inte *Tomba). Utförligare beskrivning av dessa segmentella generaliseringar finns att hämta i Riad (2002). Den välformade, kanoniska strukturen när det gäller svenska ord verkar vara komplex, snarare än enkel och minimal, ett annars vanligt antagande. Den avledningsprocess som genererar smeknamn visar att det är fråga om stambildning, där smeknamnen är kanoniska stammar. En stam definierar vi här som en komplex form bestående av en rot och ett affix. Bildningen av smeknamn är med detta synsätt en kombination av morfem med kanonisk form, således kanonisk stambildning. 7 I både smeknamn och reduplikationer finns det en ytstruktur tillgänglig som på ett eller annat sätt är inblandad i ordbildningen. Smekformen ˈKattis är beroende av basen Kataˈrina snarare än en underliggande form /kat:is/. Om relationen mellan smekform och bas blir otydlig slutar vi också uppfatta namnet som en smekform. Detta håller på att ske med smekformen Ulla och dess (f.d.) bas Ulrika. Den stora skillnaden gentemot annan avledning består just i att prosodin får påverka den grundläggande formen så pass mycket. Detta fungerar med smeknamn eftersom dessa ord bildas referenter som redan har en annan parallell benämning, det riktiga namnet. Det är således ingen fara att vi inte kan rekonstruera den grundläggande formen. Så fort vi inte längre har koll på den grundläggande formen märker vi hur radikal avledningstypen är. Markan, dille och dagis är alla ganska så ogenomskinliga. Allt färre talare vet att markan står för marketenteriet, som är en serveringslokal eller liten affär på en militärförläggning. Den som hör smekformen dille vet inte alltid att det står för delirium, medan de flesta nog fortfarande vet att dagis står för daghem. Men notera att smekformen inte själv ger någon indikation om att morfemet hem ingår i grundformen. Den relativa godtyckligheten märks också i former som kondis som inte signalerar sitt grundord entydigt. Är det konditori eller är det kondition? Det får sammanhanget utvisa. Av detta skäl är det inte så konstigt att avledningstypen inte sprider sig utanför den hypokoristiska domänen. Innan vi går vidare ska kanske något ord sägas om REDUPLIKATION, vilken är ytterligt begränsad i svenska. Reduplikation finns framförallt i vissa smeknamn, där roten dubbleras: Lennart > Lelle, Johanna > Jojjo, Bo > Bobbo. 8 Därtill finns det partiell reduplikation i uttryck som Ollepolle, Annapanna och zigzag, ticktack m.fl. Språk med rik reduplikation uppvisar prosodiska krav på den kopierade delens (reduplikantens) form som liknar vad vi antytt för smeknamnens del. De förekommande reduplikanternas form motsvarar ofta prosodiska kategorier (stavelse, fot, prosodiskt ord), i deras omarkerade form (se t.ex. Downing 2006). Nu har vi mjölkat smeknamnen på en hel del information och hypoteser. Det generella antagandet fortsättningsvis är att smeknamnen verkligen representerar goda prosodiska ord. Om dessa namn uppvisar eftersträvansvärda egenskaper bör det vara en bra strategi att leta efter samma egenskaper på andra håll i morfologin, och se i vilken mån de ger form åt lexikon i stort. 7 I engelsk tradition kallas ofta smeknamnsbildning för trunkering, med hänvisning till att långa namn avkortas. För svenskans del är denna term missvisande. 8 Enligt Wiese (2001) är uppvisar smeknamnsbildning och reduplikation stora likheter. Den viktiga skillnaden är att vid reduplikation behåller man basen, medan man vid smeknamnsbildning stryker den. 19

20 II. Betoning i svenskans morfologi 20