När den verbala kommunikationen inte räcker till

LÄRANDE OCH SAMHÄLLE Barn-och-unga-samhälle Examensarbete i fördjupningsämnet Barndom och lärande 15 högskolepoäng, grundnivå När den verbala kommunikationen inte räcker till When the verbal communication is not enough Julia Boson Förskollärarexamen 210hp Examinator: Jutta Balldin Datum: 2016-06-01 Handledare: Ingegerd Tallberg-Broman

Abstract Att kunna förstå och göra sig förstådd till andra människor är inte en självklarhet för alla i dagens förskolor. Denna studie har ett fokus på kommunikation, som en förutsättning för lärande och utveckling, och framför allt på när den verbala kommunikationen inte räcker till. Arbetet belyser vikten av alternativa kommunikationssätt för att möjliggöra för alla att kunna kommunicera med varandra i förskolan. Det talade svenska språket är inte det enda givna sättet att kommunicera på i förskolor idag, utan det finns en mängd olika metoder till vårt talade språk. Dessa hjälpmedel är grundläggande för barn när den verbala kommunikationen inte är tillräcklig. Resultat av studien visar dels att det finns en hel del metoder att ta till för att hjälpa och förbättra människors möjligheter att kunna kommunicera utöver de talade språket. I arbetet redovisas ett flertal exempel på detta. Studien visar också på vikten av kunskap inom detta område och på hur samarbete mellan förskollärare och specialpedagog kan komma att bli viktigt för att möjliggöra barns lärande och utveckling genom alternativa kommunikationssätt och att ökad kunskap om olika specialpedagogiska åtgärder är viktig för förskollärare. Centrala begrepp: Kommunikation och lärande. Specifika begrepp: TAKK, AKK, TSS, STS och GAKK. 2

Jag vill rikta ett stort tack till Helen Danielsson och Ingegerd Tallberg-Broman. Tack för all hjälp och stöd ni gett mig. 3

Innehållsförteckning 1. Inledning. 6 1.1 Disposition...6 2. Bakgrund....8 3. Syfte och frågeställningar... 9 4. Tidigare forskning.....10 4.1 Att kommunicera med tecken..10 4.2 Sammanfattning och kommentar.....12 5. Teoretisk utgångspunkt och centrala begrepp 13 5.1 Kommunikation...13 5.2 Lärande...14 5.2.1 Sociokulturell lärandeteori...15 5.3 Att undanröja hinder för lärande.15 5.3.1 Specialpedagogens roll.15 5.3.2 Att utveckla alternativa kommunikationsmetoder BRO...16 5.4 Sammanfattning...17 6. Metod...18 6.1 Metodval.18 6.2 Urval...18 6.3 Genomförande.19 6.4 Etiska övervägande.19 6.5 Metodreflektion...20 6.6 Sammanfattning/diskussion.21 7. Resultat och analys...22 7.1 Vem är i behov av mer än ett kommunikationssätt?...22 7.1.1 Vilka typer av kommunikationssätt finns det?...22 7.1.2 AKK..22 7.1.3 TAKK 23 7.1.4 TSS 24 7.1.5 SVENSKA TECKENSPRÅKET STS 24 7.1.6 GAKK...24 7.2 Hur kan följande metoder stödja barn som är i behov av andra kommunikationssätt än det talade språket?...25 4

7.2.1 Allt som förstärker är bra..26 7.2.2 Sammanfattning och analys..28 7.3 Utmaningar i de specialpedagogiska insatserna..28 7.3.1 Gränser mellan professioner.28 7.3.2 Samarbetet med förskolans personal.29 7.3.3 Att hitta rätt väg till varje barn..30 7.3.4 Sammanfattning, analys och diskussion...30 8. Diskussion och tankar...32 8.1 Diskussion angående vilka alternativa kommunikationssätt det finns, och hur de kan stödja barn som är i behov av det..32 8.2 Diskussion angående utmaningar i de specialpedagogiska insatserna.33 8.3 Egna tankar och reflektioner 33 8.4 Framtiden.34 9. Referenser. 35 Bilagor Bilaga 1...37 Bilaga 2.39 5

1. Inledning Allt är kommunikation (Bateson, 1972). Att kommunicera är en mänsklig rättighet (Specialpedagogiska skolmyndigheten, 2015). Kommunikation sker överallt, världen över genom olika metoder. Varje litet kroppsspråk eller min ingår i begreppet kommunikation och berättar något för oss. Språket och barns språk- och kommunikationsutveckling har blivit ett mycket uppmärksammat område i förskolan och idag kan vi finna många andra sätt att kommunicera än det talade språket. I detta arbete står kommunikation i fokus och specifikt kompletterande och alternativa kommunikationssätt. Alla barn har rätt till att deras förskola ska ge möjlighet till lärande och utveckling (Lpfö98, rev 2010). För alla fungerar dock inte det sedvanliga kommunikationssättet utan det krävs kompletteringar och utprövningar av alternativa vägar. Sedan läroplanen reviderades för sex år sedan har förskolläraren fått ta ett större ansvar i förskoleverksamheten. I läroplanen förklaras ett av strävansmål angående ansvaret som förskollärare såhär: Förskolläraren ska ansvara för att varje barn får sina behov respekterade och tillgodosedda och får uppleva sitt eget värde. (Lpfö2010, rev 98). Jag vill avsluta denna inledning med att citera den Specialpedagogiska skolmyndigheten som arbetar för barn, unga och vuxna och erbjuder specialpedagogiskt stöd som är tillgängligt för alla. En av myndighetens framhållna principer är fungerande kommunikation är en förutsättning för lärande. Denna mening är en viktig ståndpunkt i mitt arbete. 1.1 Disposition Under kapitlet tidigare forskning belyses forskning om barns livsviktiga kommunikation, och forskning som rör att kommunicera med tecken kommer att presenteras. Under kapitlet med teoretisk utgångspunkt och centrala begrepp så klarläggs och exemplifieras kommunikation och lärande, samt olika teorier kring de olika begreppen. I detta kapitel återfinns också ett avsnitt om att undanröja hinder för lärande - där specialpedagogens roll kopplat till stöd för barns lärande och kommunikation beskrivs. Kapitlet avslutas med en beskrivning av det i detta område centrala begrepp BRO (Brukare Redskap Omgivning) som är ett samlingsord för att ange vad som krävs för en fungerande kommunikation. 6

Under kapitlet metod presenteras metodval, urval av informanter, genomförande, etiska övervägande samt en reflektion över använd metod. Under kapitlet resultat och analys är rubrikerna tematiserade utifrån de två frågeställningarna. Den första frågan är till stor del kopplad till min litteraturstudie, dock så har jag valt att dela på frågan och använder mig av både litteratur och intervju för att kunna svara på frågan. Fråga två är framför allt relaterad till min empiriska studie, till intervju och enkät. Frågan har utvecklats i relation till den teoretiska ramen där vikten av och relationen mellan kommunikation och lärande behandlas och fokuserar på olika yrkesprofessioners utmaningar inom detta område i sitt arbete. I resultatkapitlet analyseras och diskuteras de framkomna resultaten. I examensarbetets sista kapitel diskussion och tankar förs en mer personligt hållen diskussion med slutsatser och tankar för framtiden. 7

2. Bakgrund Intresset för teckenspråk och tecken som alternativ och kompletterande kommunikation (TAKK) växte fram under min utbildning på förskollärarutbildningen på Malmö Högskola. Under mina verksamhetsförlagda utbildningsperioder (VFU) kom jag i kontakt med teckenspråk och fann det oerhört intressant. På just min VFU plats fanns inte behovet av andra kommunikationssätt än det svensktalande språket, men de valde att ha tecken som komplement för att förtydliga kommunikation. Jag fick sedan lära mig en hel del om AKK (alternativ och kompletterande kommunikation), TAKK (tecken som alternativ och kompletterande kommunikation) och TSS (tecken som stöd) då min handledare hade personliga erfarenheter av dem. Intresset har således lett mig in på att undersöka alternativa kommunikationssätt vidare genom detta examensarbete och för att öka kunskaperna inom området kommunikation. Med det som bakgrund tog jag kontakt med en special- och talpedagog som är anställd inom en mindre kommun i Skåne. Kunskap om alternativa och kompletterande kommunikationssätt som teckenspråk och TAKK är något som jag alltid kommer ha med mig i min ryggsäck inför mitt yrke som förskollärare. En bredd i kommunikationssätt gynnar alla barn och är särskilt angeläget för vissa grupper av barn. Exempel på barn som är i behov av kompletterande metoder till det talade språket är barn med autism, hörselnedsättning eller barn som inte förstår det svenska språket, men gäller generellt alla. Jag kommer generellt ha nytta av detta i mitt arbete då jag arbetar med både yngre och äldre barn. En god kommunikation börjar redan på dag ett. 8

3. Syfte och frågeställningar Problemområdet för detta examensarbete är generellt kommunikation och lärande och mer avgränsat fokuseras alternativ och kompletterande kommunikation när det verbala språket inte räcker till. Det inbegriper alltså och är relevant för både barn i de yngsta åldrarna och för äldre barn med behov av kompletterande kommunikationssätt, vilket anges genom titeln: När den verbala kommunikationen inte räcker till. Det är den kompletterande kommunikationen som står i fokus, inte olika grupper av barn. Syftet är tvåfaldigt. Det är dels att söka kunskap om alternativa kommunikationssätt och ge exempel på dessa. Det är vidare att ge denna kunskap en mer empirisk förankring och exemplifiering genom att utforska hur olika yrkesprofessioner (specialpedagog m fl) arbetar med dessa och vilka utmaningar de ser i sitt arbete med alternativa kommunikationssätt i förskolan. Syftet uttrycks med två frågeställningar: Frågeställningar: 1. När det verbala språket inte räcker till - vilka alternativa kommunikationssätt finns det, och hur kan de stödja barn som är i behov av det? 2. Vilka utmaningar ser specialpedagoger (m fl) i arbetet med kompletterande kommunikationssätt generellt och specifikt kopplat till samarbetet med förskolan? 9

4. Tidigare forskning Under följande kapitel redovisas tidigare forskning som är relevant för mitt syfte. Jag kommer framför allt lyfta forskning som rör att kommunicera med tecken, då det är det mest centrala inom området alternativa och kompletterande kommunikationssätt och relevant i förhållande till utgångspunkten när den verbala kommunikationen inte räcker till. Jag ger dels exempel på forskningsprogram med de allra yngsta barnen, dels med äldre barn med hörselnedsättning, dvs. två grupper där kompletterande alternativa kommunikationssätt var av största värde. 4.1 Att kommunicera med tecken Baby signs I detta avsnitt ska ett särskilt program som bygger på teckenkommunikation presenteras. Linda Acredolo och Susan Goodwyn (2000) är båda läkare, författare och mammor med målet att få spädbarn att kommunicera via tecken innan det talade språket. Tillsammans med Catherine Brown har de en gemensam passion för att hjälpa föräldrar, vilket har uppmärksammats stort i USA. Deras program baby signs (2000) visar på tydliga resultat, där barn utvecklat sitt tal tidigare och haft större ordförråd. Deras huvudsakliga bok How to talk with your baby before your baby can talk (2009) visar på revolutionerande forskning av deras egna studier på över 20 år. Baby signs är ett program som hjälper barn att utveckla både språk, kognitiva färdigheter samt social utveckling (2000). I deras huvudstudie anslöt sig över 140 familjer med tillhörande barn som var 11 månader gamla. Först delades barnen upp utifrån kön, språklig förmåga, samt föräldrars utbildning och inkomstnivåer. Därefter delades de sedan upp i två grupper, där hälften fick använda sig av programmet och hälften fick inte. Sedan gjorde Acredolo, Goodwyn och Brown bedömningar då barnen var vid 15, 19, 24, 30 och 36 månaders ålder (a.a). Resultaten visar vid 24 månaders ålder att de barn som var med i programmet låg ca tre månader före barnen som inte använde sig av programmet. Vid 36 månaders ålder låg barnen som var med i programmet ca 11 månader före i utvecklingen än de andra barnen, alltså nästan ett helt år. Dessa resultat blev väldigt konkreta genom studien, som även visade på att barnens självkänsla ökade. Forskarna har även visat att frustrationen för föräldrar, som inte kan göra sig förstådda 10

inför sina barn genom kommunikation minskade dramatiskt. Genom denna forskning har Acredolo, Goodwyn och Brown visat på barns intellektuella utveckling genom att använda sig av deras program baby signs. Ett övergripande resultat i studien blev alltså att tecken gör skillnad i barns liv och att det ger barnet större självförtroende (2000). Forskarna är nu uppe i sin tredje upplaga av boken och har även gjort uppföljningar. Forskningen visade tydliga resultat på att tecken gör skillnad i barns tidiga ålder. Här ska nu en annan studie, gjord i New Orleans, presenteras som också fokuserar på teckenspråk och som visar på tydliga resultat. Tecken är det bästa valet för alla att komplettera talspråket för alla När Irma Heller, Diane Manning, Debbie Pavur och Karen Wagner (1998) fick veta att två nya barn med hörselnedsättning skulle börja i deras klass för treåringar bestämde de sig snabbt för att de skulle lära hela klassen teckenspråk. I en artikel från 1998 förklarade forskarna sin nya studie, som genomfördes på deras förskola. De ville att klassrummet skulle bli tvåspråkigt, där man använde sig både av teckenspråk och talad engelska. Lärarna visste inget om teckenspråk tidigare, men med tiden som deras kunskaper ökade inom området ökade också deras uppskattning över faktumet att tecken är ett riktigt språk. De insåg att deras klass verkligen skulle bli tvåspråkiga. Ganska snabbt ville lärarna integrera teckenspråk till deras läroplan, genom att använda det i samband med talat språk i all kommunikation (a.a). Introduktionen av teckenspråket fick bra respons av barnen och de började snabbt att imitera lärarnas fingrar. Då förstod Heller och Pavur att tecken hade flera fördelar och de beslutade sig för att göra en studie på två år med 54 deltagande barn. 29 av dessa barn hade normal hörsel, och de använde sig av teckenspråk som en del av läroplanen (alltså de barn som var i ordinarie klass). Resterande 25 barn gick i en annan klass och hade inte lärt sig teckenspråk. Redan efter ett år av deras studie verkade deras försök till att uppnå full inkludering genom teckenspråk lyckad. I slutet av skolåret hade barnen som fått lära sig teckenspråk betydligt större receptivt ordförråd än de andra barnen som inte hade lärt sig teckenspråk. Således hade de barn som använde sig av teckenspråk en klar överlägsenhet i sin språkutveckling än de andra barnen. Eftersom teckenspråksinstruktionerna blev integrerade på ett naturligt sätt i läroplanen så drog både hörselskadade och icke hörselskadade barn fördelar (a.a). Heller, Pavur, Manning och Wagner avslutar med att det bästa med studien var uppmuntrandet av att upptäcka fullt inkluderande barn med hörselskador genom att lära hela klassen teckenspråk. De sammanfattar studien med kommentaren: it turns out to be the best choice for 11

everyone (1998, s.53). Tecken är alltså, enligt författarna, det bästa valet för alla, oavsett om du är i behov av det eller inte. 4.4 Sammanfattning och kommentar Jag kopplar denna studie till mitt eget intresse för olika kommunikationssätt och speciellt tecken. Precis som på min VFU-plats ansåg de också att tecken gynnar alla barn och hjälper dem framåt i sin kommunikation. Omfattande forskning i området visar alltså att tecken utvecklar och utmanar den individuella kommunikationsutvecklingen oavsett förutsättningar. Trots att barnen ska lära sig ännu ett språk, i form av tecken, klarar dem detta utmärkt. Det visar sig att om barnen kan anamma ännu ett sätt att kommunicera på, utökas deras ordförråd och språkutvecklingen stimuleras och utvecklas på ett positivt sätt. Forskningen belyser mitt problemområde och fördjupar kunskapen framför allt kring frågeställning ett. Genom att behärska ännu ett sätt att kommunicera på utvecklas barnet och barnets ordförråd och förutsättningar för kommunikation och lärande. 12

5. Teoretisk utgångspunkt och centrala begrepp Under följande kapitel kommer jag att redovisa för aktuella teorier kring mitt generella problemområde kommunikation och lärande och särskilt då det mer avgränsade: kommunikation när den verbala kommunikationen inte räcker till. Mina teoretiska perspektiv är kopplade till mitt syfte och kommer att hjälpa mig i analysen av mitt material. Först redogörs här för ett par centrala begrepp för min studie. 5.1 Kommunikation Precis som Bateson (1972) menar, så är allt kommunikation. Det är inte enbart det verbala språket som är kommunikativt. Genom att vi kommunicerar med andra individer blir vi delaktiga i andra människors liv och vår omgivning. Som tidigare nämnts så är det även kroppsspråk och gester som räknas in under kommunikation (Heister Trygg, 1998). I arbetet med barn är det viktigt att man kan göra sig förstådd och kan kommunicera med både barn och pedagoger. Har man inte förmågan att kommunicera, kan vi individer inte utvecklas självständigt (Brodin, 2008). Först måste man ha en fungerande kommunikation, innan man kan börja lära sig saker såsom matematik och naturvetenskap. För utan kommunikation kan du inte lära dig något, om du inte kan anamma ett språk, kan inte ett lärande ske. Lärande och kommunikation går hand i hand, och interagerar med varandra. Kommunikationen understryker lärandet (a.a). De första formerna för kommunikation har visat sig vara kropps- och ögonkontakten och sker först och främst redan i samspelet mellan det nyfödda barnet och föräldern (Bullowa 1975). Bullowa använder uttrycket to be in communication när man upptäcker detta samspel mellan barn och förälder. Kommunikation sker mellan människor överallt i hela världen. I kommunikationen bygger vi band till andra människor, sociala band som byggs på till en relation (a.a). Kommunikation kan vara utbyte av information eller utbyte av känslor. Jonas Aspelin (2010) pratar om en kognitiv och en emotionell synvinkel på kommunikation. Den kognitiva synvinkeln formas genom vår verbala kommunikation och den emotionella synvinkeln formas genom den ickeverbala kommunikationen. Dessa två aspekter kopplar jag starkt till olika kommunikationssätt eftersom det både finns verbal och ickeverbal kommunikation. Brodin (2008) talar om hur man väljer hjälpmedel till individer som är i behov att ännu ett kommunikationssätt. Hon menar att man måste ta hänsyn till viktiga aspekter såsom kommunikationsförmågan, koordinationsförmåga, motivation samt tilläggshandikapp. Till 13

dessa aspekter bör man även ta hänsyn till individens egen utvecklingsnivå och miljö. Vidare hävdar Brodin (2008) att om dessa aspekter inte är rätt anpassat efter individen används inte det valda hjälpmedlet i praktiken. Läran om hur man använder språket i olika situationer kallas pragmatik (Boel Heister Trygg, 1998). Innan man har en fungerande kommunikation krävs pragmatik för att kunna använda den på rätt sätt. Den pragmatiska förmågan utvecklas då man kan lägga till nya ord i meningar och även när man kan lyckas hålla en röd tråd i sina samtal med andra människor (a.a). Pragmatik är ett viktigt begrepp i min studie då det är starkt kopplat till kommunikation och olika kommunikationssätt. Anneli Tisell (2009) menar att barn som ska utveckla sitt språk så småningom behöver hitta svårare ord i språket. Vidare framhäver hon att tecken gör det lättare för barn att hitta de olika faktorerna i språket, och att tecken är ett bra redskap när man behöver fokusera på särskilda träningsmoment i språket (a.a). 5.2 Lärande Lärande är ett brett begrepp som har många infallsvinklar. I min studie har jag utgått ifrån ett lärandeperspektiv, där lärande och kommunikation är nära sammankopplade. En teoretisk aspekt som till stor del kännetecknar lärandet i förskolan är John Deweys uttryck learning by doing. Han menar således att barn lär sig genom att få prova och känna på saker, man lär sig genom att göra helt enkelt. Barn lär sig även till stor del av varandra, i samspel och samarbete med andra (Dewey, 1889). Barn behöver både språk och lärande tidigt i sitt liv. En teoretiker som ofta refereras i dessa sammanhang och som forskat mycket kring de två viktiga begreppen är Lev Vygotskij (1978). Vygotskij (a.a) var psykolog och pedagog och har gjort omfattande forskning om språkets och kommunikationens betydelse och socialt samspel. Vygotskij menar att kommunikation i samspel med andra människor är ett ledande hjälpmedel i barns utveckling. Vi människor blir delaktiga i kunskaper om samhället genom att kommunicera. Han hävdar att kommunikationen är starkt knuten till lärandeprocesser och att barn föds in i interaktiva och kommunikativa aspekter, som pågår ständigt. I Vygotskijs teorier kommer den sociala interaktionen före den individuella utvecklingen. Språkets betydelse är en viktig aspekt för alla barn, oavsett funktionsnedsättning. Vygotskij menar att språket i sig är ett hjälpmedel som vi utvecklar i 14

samspel med andra, i det här fallet i förskolan med barnen. Språket är kopplat både till kommunikation och lärande (a.a). Louise Bjar och Caroline Liberg (2010) menar att barn lär sig språket i samspel med omgivningen där språkutvecklingen utvecklas kognitivt och sociokulturellt. Språket formas genom olika möten i omgivningen och sätter en språklig prägel på barnet. Vidare menar Bjar och Liberg (2010) att språkinlärning är en adaptiv process där många aspekter påverkar språkutvecklingen. Språkinlärning och språkutveckling är kombinerade med varandra och utvecklas interaktivt (a.a). 5.2.1 Sociokulturell lärandeteori Vygotskij (1978) var alltså en viktig teoretiker kring barns språk och lärande. I föregående stycke kan vi se att den språkliga betydelsen är starkt kopplat till kommunikation och lärande. Vygotskij utvecklade en lärandeteori som kopplas till min studie då den är relevant för barns lärande men också för kommunikation. Hans sociokulturella teori är central när det gäller barns lärande eftersom han menar att språket spelar stor roll för all typ av lärande. Den sociokulturella lärandeteorin har en konstruktivistisk syn på inlärning, där inlärningen sker i ett fysiskt och socialt sammanhang. Genom den sociala kontexten lär vi oss av och i samspel med varandra. Vygotskij definierar även barnets förkunskaper som en förutsättning (1978), något jag kan tolka som att människan ständigt lär sig nya saker, genom våra erfarenheter och kunskaper. 5.3 Att undanröja hinder för lärande 5.3.1 Specialpedagogens roll Under följande underrubrik kommer jag att belysa specialpedagogens roll i förskolan och hur deras arbete med barn ser ut kopplat till barns lärande och kommunikation. Avsnittet är placerat under detta kapitel då de specialpedagogiska insatserna kopplar till lärande och kommunikation och syftar till att undanröja hinder för lärande i olika läromiljöer. Det kommer specifikt att behandlas nedan genom arbetets empiriska studie. Ann Ahlberg (2013) definierar specialpedagogens roll såhär: Specialpedagogens praktik innefattar att identifiera, analysera och medverka i arbetet med att undanröja hinder för lärande i olika lärmiljöer, utveckla verksamhetens lärmiljöer och stödja barn och elever i svårigheter. Specialpedagogen ska vara en kvalificerad samtalspartner och rådgivare i pedagogiska frågor för kollegor, föräldrar och andra berörda, genomföra uppföljning 15

och utvärdering och leda utvecklingen av det pedagogiska arbetet av skolans arbetsformer med målet att kunna möta behoven hos alla barn och elever. (Ann Ahlberg, 2013, s.88). Utifrån Ahlbergs citat (2013) kan vi då se att en specialpedagog ska leda utvecklingen av det pedagogiska arbetet, i detta fall barns livsviktiga kommunikation på förskolan. Skollagen belyser också en viktig del i arbetet med barns olika behov: I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen (SFS 2010:800 1 kap. 4 ). När en verksamhet valt att ta hjälp av en specialpedagog blir det en hel del arbete både med barn och verksamhetens miljö. Det kan vi se genom läroplanen som belyser vikten av förskollärarens roll och att verksamheten bör förändras om det krävs: Hänsyn ska tas till barnens olika förutsättningar och behov. Detta innebär att verksamheten inte kan utformas på samma sätt överallt och att förskolans resurser därför inte ska fördelas lika. (Lpfö98, rev10 s.5). Det är alltså ett av förskolans strävansmål att hitta ett rätt utformat arbetssätt samt arbetsmiljö för att gynna barnet. Det poängteras även att resurserna ska förändras och barn i behov av stöd kan komma att kräva en extra resurs. I läroplanen framhävs också studiens problemområde kommunikation, och handlar då om den stimulans som förskolläraren ansvarar för att uppnå: Förskollärare ska ansvara för att arbetet i barngruppen genomförs så att barnen stimuleras och utmanas i sin språk- och kommunikationsutveckling (Lpfö98, rev.2010). Vårt ansvar som förskollärare är alltså att barnen utmanas i sin språk- och kommunikationsutveckling. Under detta strävansmål ska förskolläraren exempelvis kunna hjälpa barn som behöver ännu ett sätt att kommunicera på. Ibland kan kanske förskolläraren en hel del om detta, men ibland krävs det en specialpedagog, eftersom denne har huvudfokus på kommunikation och olika sätt att kommunicera på (Intervju H.D 2016). 5.3.2 Att utveckla alternativa kommunikationsmetoder - BRO BRO är ett samlingsord för vad AKK innefattar och används av specialpedagoger. AKK (alternativ och kompletterande kommunikation) är en av de vanligaste metoder att använda sig av som specialpedagog, och avser att hjälpa och förbättra människors möjligheter att kunna kommunicera (Heister Trygg, 1998). 16

B står för brukaren, alltså den person som har en funktionsnedsättning för kommunikation. R står för redskap, alltså kommunikationssätt och hjälpmedel O står för omgivning, alltså människor, samspelspartner och miljö. Om kommunikation ska fungera krävs det en fungerande BRO. Brukaren som har olika behov, färdigheter och erfarenheter blir sändaren i processen. Brukaren ska förmedla ett meddelande genom ett redskap till omgivningen. Detta meddelande kommer fram till en mottagare, till omgivningen som även de har en viss typ av färdighet, erfarenhet eller behov (Heister Trygg, 1998). Det krävs att denna BRO fungerar i rätt ordning för att meddelandet ska komma fram förståeligt. Alla barn i behov av AKK har olika typer av behov, färdigheter, erfarenheter och strategier, därför krävs det enskilda och noga utvalda hjälpmedel till varje enskilt barn. Alla hjälpmedel och kommunikationssätt fungerar inte på alla barn. Därför blir det således viktigt att sätta barnet i fokus och i centrum när man gör denna kartläggning (a.a). 5.4 Sammanfattning Sammanfattningsvis kan man säga att vägen till kommunikation sker via ett lärande. Kommunikation är viktig för vår språkutveckling som vi utvecklar redan från födseln. För att kommunikationen ska utvecklas krävs det således en god miljö att utvecklas i. En god miljö är en förutsättning för kommunikativt lärande, kommunikation och lärande går alltså hand i hand. De allra yngsta barnen kräver breda och varierade, ofta mer kroppsliga kommunikationssätt och när barn har en kommunikationsstörning eller språkstörning kan ett hjälpmedel vara effektivt. Tydligt kan man se att Lev Vygotskij spelar stor roll för förståelsen av barns tidiga kommunikation och deras lärande. Kommunikationen till barnet utvecklas från dag ett på förskolan och redan då skapar vi en relation till barnet. Genom språket utvecklar vi vår kommunikation och våra kunskaper. Den sociokulturella lärandeteorin är en teori som jag ser som en viktig utgångspunkt i mitt arbete då jag anser den vara relevant för förståelsen av kompletterande metoder till det talade språket. Hans teorier är centrala för förståelsen av kommunikation, vilket kopplas till hur vi människor kommunicerar oss emellan, men även till och med barn. 17

6. Metod Under följande kapitel beskriver jag hur min studie har gått till, samt varför jag gjort valen som jag gjort. Jag har gjort en typ av kvalitativ, empirisk undersökning med insamling av material genom en litteraturstudie samt genom en intervju och en mindre enkätstudie (det är inte separata studier, utan delar av samma). 6.1 Metodval Jag har gjort en kvalitativ empirisk undersökning bestående av en informantintervjustudie, en enkätstudie samt en litteraturgenomgång. Litteraturstudien gjordes innan jag gick ut och gjorde min intervju, vilket var nödvändigt inför mitt samtal med intervjupersonen. Studien gjordes för att ta reda på och öka mina kunskaper om relevanta och centrala begrepp om alternativa och kompletterande metoder till det talade språket. Med hjälp av denna kunskap gjorde jag sedan min informantintervjustudie, där specialpedagogiska skolmyndigheten var en viktig litteraturkälla och referens för mina frågor. I intervjun har jag intervjuat en special- och talpedagog angående användandet av kompletterande metoder i förskolan. En intervju kan kännetecknas som en metod mitt emellan förhör och samtal (Holmsen, 2005). Intervjupersonen är både en informant och en intervjuperson, hon användes till stor del för information om hennes arbete. En intervju liknar en metod där intervjuaren ställer frågorna och den intervjuade svarar (a.a). Enkäten valde jag för att också få andra yrkesprofessioners uppfattning inom problemområdet (se bilaga 2) och för att jag ville veta vad dem ansåg var utmaningar i deras arbete med barn relaterat till kommunikation. En kvalitativ metod har ord i fokus, ett personligt förhållningssätt och studerar hur människor skapar mening (Alvehus, 2013). Det är precis så jag vill ha min studie och det kopplas till mina frågeställningar. 6.2 Urval Urvalet har bestått av fyra personer. Denna grupp av personer består av en informantperson, enkäten besvarades av två specialpedagoger samt en logoped. Det första urvalet var noggrant utvalt, då jag ville intervjua en person som hade stor erfarenhet av olika kommunikationssätt och som arbetade kontinuerligt med dem, därför blev det en specialpedagog. Urvalet till enkäterna blev två specialpedagoger samt en logoped, vilket jag ansåg vara relevant för studien och jag fick därigenom en bredare inblick inom mitt problemområde, och fler perspektiv som stärkte mitt empiriska material. 18

Min informant och intervjuperson Helen Danielsson är anställd inom en medelstor kommun och arbetar mot förskolan som special- och talpedagog. Helen Danielsson har godkänt att hennes korrekta namn används i arbetet, hon föreslog det själv och därför är det inte ändrat. Holmsen (2005) menar att om man utför en intervjustudie så kan det vara viktigt att man har ett noggrant utvalt urval. Personerna som ska väljas ska oftast ha särskilda erfarenheter för att få så bra resultat som möjligt. En specialpedagog arbetar mycket med kommunikation och i mitt fall har Helen Danielsson valts ut på grund av hennes anställningsform och erfarenhet. I detta fall passar mitt urval till mitt problemområde, något som Alvehus (2013) menar är viktigt. Urvalet är kopplat till min problemställning. 6.3 Genomförande Jag hade mitt intervjusamtal med Helen Danielsson i hennes hem den 17e april 2016. Tiden valdes så att jag hade hunnit samla på mig en del information och kunskap inom mitt valda problemområde, i form av min litteraturstudie. Genom att jag hade denna kunskap från litteraturstudien när jag gick ut inför min intervju kunde jag lättare ställa rätt frågor till informanten, frågor som jag behövde ställa för att få svar på arbetets syfte och frågor. Inför intervjun var jag förberedd med frågor som skulle ställas (se bilaga 1). Frågorna var noga utformade för att jag skulle få ett så tydligt och utvecklande svar som möjligt. Jag visste redan innan att jag behövde ha ett öppet sinne för ändringar under själva intervjun, för att allt skulle gå på löpande band. Och samtalet blev till slut det jag hade hoppats på. Enkäten skickades ut till samma kommun som Helen Danielsson arbetar i och det var frivillig medverkan. När enkäterna var besvarade av de som var intresserade fick Helen tillbaka dem och kunde ge tillbaka dem till mig. Jag bearbetade intervjun genom transkribering, därefter gick jag igenom materialet och valde ut relevant information. Enkäterna sammanställdes och efter det kunde jag själv välja ut vad som skulle användas i arbetet. 6.4 Etiska övervägande Min studie utmanade inte de etiska dilemman som ofta kan uppstå. Det skulle kunna bli etiska dilemman men på grund av att jag inte varit ute på förskolan och filmat eller samtalat med några barn så blev det inte så. Eftersom jag har varit i kontakt med relevanta yrkesprofessioner och velat få information om deras arbete, så är det en del av deras uppdrag att delta i liknande uppgifter. Enkäterna är helt och hållet anonyma. I enkäten fanns en beskrivning om mig och om vad min studie ska handla om. Jag förklarade i intervjun om beskrivningen om studien. I enkäten och 19

intervjun har jag utgått ifrån vetenskapsrådet (2002) och dess krav. Först informationskravet, där jag som forskare har informerat de berörda om mitt syfte för denna studie. Detta informationskrav användes även inför min intervju med intervjupersonen. Både i enkäten och intervjun använde jag även mig av samtyckeskravet, där deltagarna själva har fått bestämma över sin medverkan. Jag har fått muntligt godkännande att intervjua Helen Danielsson i hennes hem med ljudinspelning för att kunna transkribera mitt material. Konfidentialitetskravet innebär att alla personuppgifter ska förvaras säkert så att ingen annan kan ta del av dem. Detta krav behövdes inte i enkäten eftersom de var helt anonyma. I intervjun hade jag och intervjupersonen en muntlig dialog om förutsättningarna där hon blev införstådd med dessa. Till sist finner vi nyttjandekravet, som användes både i enkäten och i intervjun. Detta innebär att det insamlade materialet enbart får användas av mig och i syfte till min studie. Detta skrevs ner i enkäten och talades även om för intervjupersonen i den muntliga dialogen. 6.5 Metodreflektion Jag visste från början att jag ville göra en informantintervju. Jag gjorde mitt första urval ganska tidigt in i studien eftersom jag kände att en specialpedagog var ett självklart val för mig. Urvalet var väl anpassat till min studie. Inför intervjun förstod jag ganska snabbt att jag behöver ha lite kunskap med mig för att kunna ställa de rätta frågorna, och för att kunna få ut det jag ville av intervjun. Litteraturgenomgången var inte planerad på samma sätt som intervjustudien, utan det tillkom längs vägen. Efterhand förstod jag att den litteraturstudien blev väldigt viktig både för mig och för den fortsatta undersökningen. Enkäterna som gjordes var inte heller direkt planerade från början. Mitt intresse för studien växte med tiden och därför ville jag veta mer och mer efterhand. Därför kompletterades studien med enkäterna för att få ett större perspektiv och fler röster på problemområdet. I enkäterna var de som besvarade anonyma, vilket gjorde att de kunde svara hur de ville, de representerar inget och kunde vara väldigt öppna i sina svar. De behövde inte vara rädda att någon skulle hänga ut dem på grund av deras svar. I intervjun är det annorlunda. Intervjupersonens namn finns med i texten kontinuerligt och därför måste man tänka innan man svarar för att inte säga något som skulle kunna bli en diskussion. Genom att ha anonyma enkäter kan man få ut det lilla extra som kanske inte hade kommit fram annars, och därför är jag nöjd över att jag kombinerade metoderna och faktiskt fick ut ett intressant resultat av enkäterna. Mitt intresse för tecken började när jag inledde min utbildning på Malmö Högskola. Något jag inte visste tidigare var att intresset var så pass stort som det är nu. Mina kunskaper har ökat otroligt mycket genom arbetet vilket jag är väldigt glad över. Nu känner jag mig kunnig inom 20

området. En övergripande reflektion kring hur arbetet gått är att det har gått bra. Det har varit en tuff period och jag har fått ha otroligt mycket självdisciplin. 6.6 Sammanfattning/diskussion Sammanfattningsvis kan man säga att metoden totalt sett är väldigt viktig i en studie och för dess resultat. Alla val man gör inom metodavsnittet är beroende av vad för typ av studie som ska göras. Mitt val av genomförandemetod passade bra inför min kvalitativa empiriska undersökning med en mindre litteraturstudie. Jag använde mig av intervju, enkät, litteratur, tidigare forskning samt teorier för att få svar på frågor. Jag är glad att jag gjorde min litteraturstudie, utan den hade jag inte kunnat gå ut och göra en bra intervju. Därför anser jag att man tjänar mycket på att vänta in kunskap. 21

7. Resultat och analys I följande kapitel kommer resultatet av litteraturstudien, enkätstudien samt intervjustudien presenteras. Alla resultaten kommer att kopplas till teorier och tidigare forskning samt min egen analys av materialet. I detta kapitel kommer jag svara på mina frågeställningar som presenterades i syftet. Först redovisas resultaten från min litteraturstudie, där jag har med hjälp av litteratur tagit reda på definitioner av de specifika begreppen. Sedan har jag konsekvent kopplat det till resultat från intervjun och enkäten. Detta resultatkapitel kommer vara utformat efter mina frågeställningar som redovisades i mitt syfte, därför kommer rubrikerna vara tematiserade utifrån den. När det verbala språket inte räcker till vilka alternativa kommunikationssätt finns det, och hur kan de stödja barn som är i behov av det? 7.1 Vem är i behov av mer än ett kommunikationssätt? Barn som behöver mer än ett kommunikationssätt kan bero på olika faktorer som exempelvis språkstörning eller samspelssvårigheter, alltså när något stör den kommunikativa utvecklingen. Man kan även kalla en kommunikationssvårighet som något som kommit i vägen för fortsatt utveckling inom kommunikationen (Intervju H.D 2016). I arbetet med barn som har kommunikationssvårigheter är följande nämnda kompletterande metoder det bästa valet för varje enskilt barn. I detta arbete har också värdet av de verbala kompletterande kommunikationsmetoderna för de allra yngsta barnen generellt framhållits. 7.1.1 Vilka typer av kommunikationssätt finns det? Under detta kapitel kommer jag redovisa definitioner på de specifika begreppen AKK, TAKK, TSS, STS samt GAKK. Dessa specifika begrepp är viktiga att förstå eftersom det är olika kommunikationssätt och dessa används av en specialpedagog. Här svarar jag på fråga ett i min frågeställning. Det som redovisas nedan är utifrån litteraturstudien, därför är det en hel del ny teori. 7.1.2 AKK AKK är ett arbetssätt som står för alternativ och kompletterande kommunikation. AKK är det stora samlingsordet och därefter finns det metoder under AKK som jag kommer beskriva nedan. Detta arbetssätt avser att hjälpa och förbättra människors möjligheter att kunna kommunicera genom att ersätta tal eller språk. De naturliga AKK-formerna är kroppsspråk och 22

gester men kompletteras med en rad andra former såsom exempelvis tecken och bilder (Fäldt, Nilsson och Wiig, 2015). Använder man sig av AKK ska man bli erbjuden andra kommunikationssätt som är kompletterande till just AKK. Det kallas multimodal kommunikation och ger större utrymme att kunna kommunicera i många olika situationer (Specialpedagogiska Skolmyndigheten). Populationen för AKK är ganska stor och för att förstå vilka personer som är i behov av AKK har jag tagit hjälp utav Boel Heister Tryggs svenska översättning av ASHAs (American speech, language and hearing association) beskrivning: De som kan dra nytta av alternativ och kompletterande kommunikation, AKK, är individer med svåra kommunikationsstörningar för vilka gester, tal och/eller skriven kommunikation är tillfälligt eller permanent otillräckligt för att möta alla deras kommunikativa behov. ( s.35) Populationen av barn i behov av AKK kan alltså vara tillfällig. Det kan vara barn som har en svår och jobbig period i sitt liv, där språkets utveckling fått ta stryk. Men det kan också vara en störning som är permanent. 7.1.3 TAKK TAKK är också ett arbetssätt men till skillnad från AKK så har TAKK mer fokus på tecken. TAKK är ett tillvägagångssätt som ingår i AKK och anpassas efter individens behov och nivå, men används även för att komplettera språket. Målgruppen som är i behov av TAKK är mycket stor och man kan finna mycket stöd och material på specialpedagogiska skolmyndighetens hemsida (Specialpedagogiska Skolmyndigheten). Tecken som alternativ och kompletterande kommunikation började man använda eftersom man trodde att det skulle vara enklare att förstå och använda sig av. Det visade sig att en del barn började tala mer efter man börjat med tecken och därför blev tecken ett komplement till talet (Heister Trygg, 2004). Barn som är i behov av TAKK kräver ett hjälpmedel samtidigt som det talade språket. Därför blir TAKK ett komplement då man använder det tillsammans med det talade språket. I Irma Heller, Diane Manning, Debbie Pavur och Karen Wagners studie (1998) visade det sig att tecken hade stor inverkan på barn, både med och utan hörselnedsättning. Trots rädslan att ordförrådet skulle drabbas klara de barn som hade börjat använda sig av tecken galant. Tecken är en av de metoder som verkligen har visat stor framväxt inom forskning och visar sig vara ett gott hjälpmedel oavsett om barn är i behov av det eller inte (a.a). Även Tisell (2009) menade att tecken utvecklar språket lättare och är ett bra redskap när barn behöver träna sitt språk. 23

7.1.4 TSS TSS och TAKK är väldigt snarlika arbetssätt som man använder sig av i förskola och skola. Målgruppen som är i behov av TSS (tecken som stöd) är dock främst personer som har hörselnedsättningar. TSS är ett bra arbetssätt för att underlätta i kommunikationen för personer med just hörselnedsättningar och vuxendöva (Specialpedagogiska skolmyndigheten). När man använder sig av TSS artikulerar man väldigt tydligt med munnen samtidigt som man använder tecken för att förtydliga (Heister Trygg, 2004). 7.1.5 SVENSKA TECKENSPRÅKET - STS Teckenspråk är ett av många språk som finns överallt i hela världen, närmare bestämt finns det ca 160 stycken olika teckenspråk. Det gör att teckenspråk inte är internationellt. Vi i Sverige använder oss av det svenska teckenspråket, och bygger på signaler som uppfattas med synen. Det svenska teckenspråket blev erkänt som dövas modersmål 1981 och sedan dess har kommunikationssättet växt genom åren och är från början ett språk som döva individer har arbetat fram. Poängen med teckenspråk är till stor del de synliga signalerna som man mottar med ögonen. Inom språket använder man sig av händer, ansikte samt övre delen av vår kropp för att få fram ett budskap eller ett meddelande. Även om vår röst inte används när vi talar teckenspråk, har munrörelsen en stor betydelse för att tyda budskapet eller meddelandet. Något som ofta glöms bort är att teckenspråk aldrig kan bli TAKK eller vice versa. Tecknen som man använder sig av inom TAKK är lånade från STS (Heister Trygg, 2004). Det svenska teckenspråket används till stor del av barn och vuxna som är döva och stumma och som inte har något tal alls. Därför används STS oftast på förskolor och skolor där man är inriktade på just den typen av funktionsnedsättning. 7.1.6 GAKK GAKK står för grafiskt AKK och innefattar användandet av grafiska hjälpmedel i kommunikationen. GAKK är en metod som också ingår inom AKK och är olika visuella hjälpmedel och komplement till det talade språket. För att få en fungerande kommunikation med hjälp av GAKK krävs en hel del föremål i form av bilder, symboler och fotografier av olika slag. Dessa används som stöd och sätts upp på väggar eller liknande i verksamheten. Man kan även ha personliga små böcker till enskilda barn som kräver den typen av stöd. Huvudpersonerna som är i behov av GAKK är först och främst personer som har motoriska svårigheter, men även personer som har utvecklingsstörning, personer som har utvecklingsstörning, autism eller personer med språkstörning (Boel Heister Trygg, 2005). 24

7.2 Hur kan följande metoder stödja barn som är i behov av andra kommunikationssätt än det talade språket? Helen berättar i intervjun (Intervju H.D 2016) att hon och andra specialpedagoger arbetar med olika typer av möten under dagen eller med uppdrag ute i kommunen på olika förskolor med olika barn. Innan man går ut på förskolor får man in material från olika förskolor om att man behöver hjälp av en specialpedagog, ett specialpedagogiskt stöd kan man säga. Detta material kallas verksamhetsstöd. I materialet beskrivs situationen kring händelserna då ett visst barn och det finns även rutor som man kan kryssa i angående om situationen gäller exempelvis tal och språk. Därefter bokas ett möte med förskolan och ansvariga pedagoger. I mötet pratar man om viktiga aspekter där pedagogerna beskriver situationen och vad de behöver hjälp eller stöd med. Därefter erbjuder specialpedagogen att komma ut och observera situationer med det aktuella barnet, men innan krävs ett godkännande av vårdnadshavarna i fråga vilket oftast brukar vara okej. Beroende på vilket alternativt kommunikationssätt barnet behöver tittar sedan specialpedagogen utifrån det, oftast handlar det om TAKK eller GAKK (intervju H.D 2016). Brodin (2008) menar att i arbetet med barn som kräver ännu ett kommunikationssätt måste man ta hänsyn till en del aspekter, eftersom man väljer hjälpmedel utifrån individ. Främst kommunikationsförmågan, men hon belyser också att om man inte tar hänsyn till aspekterna så anammar inte barnet det hjälpmedel som är valt. Därför, anser jag, att detta verksamhetsstöd är viktigt eftersom man då kan göra en viss utvärdering för att se hur barnet ligger till i exempelvis sin kommunikationsförmåga. Om informanten Helen exempelvis vill lyssna på barnets språk, så är ett exempel att sitta med och se när barnet spelar memory, för då kan Helen både lyssna på barnets ljud, och se om barnet kan orden på bilderna. Helen berättar att om barnet inte kan orden på bilderna så kan det vara att man behöver komplettera med TAKK, just för att förbättra möjligheten av att kunna förstå ordet. Det kan också vara så att specialpedagogen får en situation där man ska se till barn som är lite rörligare, och då vill man oftast se vad det är som händer i samspel med andra barn, och hur barnet leker med andra kopplat till socialisation. Hela tiden finns det en tanke om hur ska vi kunna hjälpa till här i denna situation? (Intervju H.D 2016). Hon avslutar sin mening med: Mycket handlar ju om kommunikation, alltså antingen vid tal eller kommunikation genom lek och samspel och då behöver man ju också kommunicera (a.a). Heister Trygg (1998) menar att kroppsspråk och gester är minst lika mycket kommunikation. Den typen av kommunikation används mycket i lek och samspel, som Helen poängtera. Informanten (intervju H.D 2016) understryker vikten av kommunikation genom lek och samspel vilket vi också kan se i 25

Vygotskijs teorier kring att språket är centralt för allt lärande (1978). Om barnet inte har en fungerande kommunikation, kan barnet inte lära sig något (a.a). De observationer som specialpedagogerna gör på förskolan är oerhört viktiga och ännu viktigare är det att de ansvariga pedagogerna har upptäckt att det lilla barnet behöver stöd och hjälp (Intervju H.D, 2016). Den uppmärksamheten från pedagoger kan verkligen göra skillnad när det gäller att stötta barn i behov av stöd. Även om det står i vår läroplan, är det inte alltid det uppmärksammas. Vidare i intervjun med Helen Danielsson (Intervju H.D 2016) förklarade hon att det trots allt är upp till varje pedagog/pedagoger om de anammar en specialpedagogs förslag och argument för en viss metod till ett visst barn. En specialpedagog kan inte tvinga pedagoger att arbeta med ett barn på ett visst sätt, de kan bara argumentera för vad de, med hjälp av sina kunskaper, anser vara det bästa valet för just det barnet. Det kan alltså vara en svårighet att hitta ett gott samarbete med pedagoger som inte anser att ett visst arbetssätt passar dem (enkät, 2016). Ahlberg (2013) understryker specialpedagogens roll och menar att de i huvudsak ska undanröja hinder för lärandet, möta behoven hos alla barn samt att de ska leda utveckling av de pedagogiska arbetet i förskolan. Specialpedagogen utgör ett stöd på förskolan (a.a), men som Helen Danielsson menar, så kan hon bara argumentera för vad hon anser vara bästa valet för barnet. 7.2.1 Allt som förstärker är bra I arbetet med barn har förskolläraren en hel del strävansmål att utgå ifrån. Man ska se varje barn och deras behov och hjälpa och stötta i sådana situationer (Lpfö98, rev 2010). När förskolläraren inser att arbetslaget eller verksamheten behöver stöd i form av en specialpedagog finns möjligheten att skapa det fina samarbetet mellan förskollärare och specialpedagog. Två viktiga yrkesprofessioner som kompletterar varandra i det dagliga arbetet med barn på förskolan (intervju H.D 2016). För att svara på den andra frågeställningen i mitt syfte krävs det därför ett visst samarbete mellan två parter, i form av förskollärare och specialpedagog. Som jag nämnde tidigare så får en specialpedagog in materialet verksamhetsstöd, om att en förskola är i behov av specialpedagogens hjälp och kunskap. Helen observerar det lilla barnet med hjälp av sin kunskap för att kunna se vad är det som går snett här? och hur kan jag hjälpa till här? (a.a). Med en utgångspunkt på barnet går hon sedan tillbaka efter observationen och tittar i material för att kunna komma fram med ett argument till pedagogerna, och ett förslag på ett kommunikationssätt. Trots att barnet är i fokus så finns alltid ett lärandeperspektiv inräknat. Man vill alltid tillgodose barnets lärande och hjälpa barnet framåt i utvecklingen (a.a). 26

Lärande för mig är när barnet, i någon form, utvecklas på olika plan i livet. I någon form utvecklas barnet efterhand och förskolläraren vill stödja och underlätta utvecklingen för att skapa möjlighet till ett vidare lärande. När Helen Danielsson då kommer ut för att argumentera för vad hon anser vara det bästa valet för barnet, gör hon det utifrån sina kunskaper och erfarenheter. Man jobbar mycket själv och man måste lita mycket på sig själv säger Helen, och därför blir kunskapen i det här fallet väldigt viktig, då man ska ut och argumentera för sin sak. Det krävs en hel del läsning och studier för att vara uppdaterad med de senaste metoderna kring vad som är bäst för det enskilda barnet. Som specialpedagog krävs det att du har god kunskap och erfarenhet om barn i behov av särskilt stöd, men också om olika sorters kommunikationssvårigheter (Intervju H.D 2016). Helen Danielsson uttrycker det såhär: För en del barn så vet man att tecken kanske är bäst för dem. Om man tänker barn som har en utvecklingsstörning, där har man väl visat på att tecken kan vara bra. Och just det där att de själv, man har ju alltid händerna med sig, och att de själv kan börja göra tecken. Som hjälp mig är ett jättebra tecken när man behöver hjälp, man kanske inte kan säga det men man gör det när man behöver hjälp. Eller om man inte vill ha mer att äta, då säger man att man är klar. Sen är det ju så också att det är ju inte alla barn som kan motoriskt, som har motoriska svårigheter som gör att de inte kan teckna själv. Det kan ändå hjälpa till om jag säger att nu ska vi gå och bada (visar med tecken), då förstärker ju det ändå. Sen om man tänker barn med autism, då vet och tänker man att de är duktiga på bilder, att se saker och ting i bilder. Och då använder man sig i möjligaste mån av bilder. Sen är där en del barn som använder både tecken och bilder, och det är ju som så att alla sätt är bra. Allting som förstärker är bra. Så man kan inte säga att det ena är bättre än det andra. (Intervju H.D 2016). Allt som förstärker är bra, menar Helen Danielsson. Och jag tolkar det som att om man använder sig av exempelvis TAKK eller GAKK så kan det aldrig stjälpa ett barn, bara hjälpa. Att förstärka det talade språket med någon kompletterande metod ger bara ett positivt resultat och hjälper alltså barnet (a.a). Sen kan Helen då även se att vissa metoder är bäst till vissa barn. Generellt till barn med utvecklingsstörning är TAKK det bästa valet, och till barn med autism är GAKK det bästa valet. Genom många år av specialpedagogiskt arbete kan man se den typen av resultat (a.a). När det gäller hur tidigt man bör dra in alternativa och kompletterande metoder så har Acredolo, Goodwyn och Browns forskning (2000) visat att det bara är positivt att 27