Psykiatrilagsutredningens betänkande Psykiatrin och lagen tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17)

REMISSYTTRANDE 1 (14) Datum Diarienr 2012-11-15 AdmD-259-2012 Ert datum Ert diarienr 2012-06-11 S2012/2766/FS Socialdepartementet Psykiatrilagsutredningens betänkande Psykiatrin och lagen tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17) Kammarrätten, som har anmodats att yttra sig, har följande kommentarer på innehållet i det remitterade betänkandet (utredningens förslag). Postadress Besöksadress Telefon Telefax Box 2302 Birger Jarls Torg 5 08-561 690 00 08-14 98 89 103 17 Stockholm E-post: kammarrattenistockholm@dom.se Internet: www.kammarrattenistockholm.domstol.se

REMISSYTTRANDE 2 (14) SAMMANFATTNING Kammarrätten är positiv till förslagen om en mer sammanhållen lagstiftning där aspekterna vård, straff och samhällsskydd renodlas och får ett mer stringent genomförande. Kammarrätten anser att den föreslagna regleringen är tydlig och systematisk och att den, med något undantag som berörs närmare i det följande, uppfyller högt ställda krav på rättssäkerhet. Kammarrätten tillstyrker därför huvuddragen i den föreslagna reformen. Kammarrättens synpunkter på utredningens förslag framgår av avsnitt 1-4 i remissvaret. De viktigaste punkterna är utifrån kammarrättens intresse följande (angivna utan inbördes ordning): Att frågan om det så kallade farerekvisitet som självständig grund för psykiatrisk tvångsvård övervägs ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Att högre instanser ska ha en möjlighet och inte en skyldighet att hålla muntlig förhandling i mål om psykiatrisk tvångsvård. Att kravet på att nämndemän ska ingå i kammarrätten vid handläggningen av mål om psykiatrisk tvångsvård och särskilda skyddsåtgärder avskaffas. Att det införs en forumregel och krav på prövningstillstånd för överklagande av Tvångsåtgärdsnämndens beslut. Att möjligheterna till samordnad prövning i fall där en patient som är föremål för särskilda skyddsåtgärder samtidigt får psykiatrisk tvångsvård i öppen form utreds så att omprövningarna kan ske vid samma tillfälle. Att en bestämmelse om skyldighet även för migrationsdomstolar och polismyndigheter att till åklagare anmäla att beslut om förvar kommer att upphävas utan att utvisningsbeslutet har kunnat verkställas införs i utlänningslagen. Att de ekonomiska följderna för de allmänna förvaltningsdomstolarna av utredningens förslag utreds närmare.

REMISSYTTRANDE 3 (14) Disposition m.m. Kammarrätten har delat in sitt remissvar under rubriker som i huvudsak följer samma systematik som betänkandet. I remissvaret används samma förkortningar och benämningar som i betänkandet. Kammarrättens remissvar har följande innehåll: 1. Inledning s. 4 1:1 Allmänna synpunkter s. 4 2. Psykiatrisk tvångsvård s. 5 2:1 Definitioner i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård s. 5 2:2 Förutsättningar för intagning till psykiatrisk tvångsvård m.m. s. 5 2:3 Samtycke till vård och överväganden om frivilliga vårdalternativ s. 7 2:4 Byte av vårdform och tvångsåtgärder i den öppna psykiatriska tvångsvården s. 7 2:5 Inrättandet av ett särskilt dispensförfarande för frågor om tillåtelse av vissa tvångsmedel m.m. s. 9 2:6 Handläggningen i domstol s. 10 3. Psykiskt störda lagöverträdare s. 11 3:1 Särskilda skyddsåtgärder s. 11 3:2 Genomförande av särskilda skyddsåtgärder i sluten form s. 12 3:3 Prövning av särskilda skyddsåtgärder avseende utlänning som är förvarstagen s. 12 3:4 Handläggningen i allmän förvaltningsdomstol s. 12 3:5 Beslut om en rättspsykiatrisk undersökning s. 13 3:6 Särskilda skyddsåtgärder och Europakonventionen om mänskliga rättigheter s. 13 4. Ekonomiska och andra konsekvenser av utredningens förslag s. 14

REMISSYTTRANDE 4 (14) 1. INLEDNING 1:1 Allmänna synpunkter Det tvång och frihetsberövande som möjliggörs genom psykiatrisk tvångsvård vidtas i ofta kritiska situationer mot personer som på grund av sjukdom är särskilt utsatta, kräver kvalificerade vårdinsatser och vanligen saknar möjlighet att tillvarata sin rätt. Det är mot denna bakgrund angeläget att regleringen om psykiatrisk tvångsvård och därtill hörande frågor är tydlig, systematisk och praktiskt utformad för att möta högt ställda krav på rättssäkerhet. Kammarrätten ställer sig därför positiv till att det i utredningen föreslås att alla bestämmelser om psykiatrisk tvångsvård ska samlas i en lag med en tydlig disposition, jämfört med nuvarande uppdelning i LPT och LRV. Kammarrätten ser också positivt på att utredningens systematisering har utmynnat i förslag som innebär en renodling mellan vård, straff och samhällsskydd. Den föreslagna renodlingen kommer att innebära fler överlämningar mellan olika huvudmän och inrättningar, då det inte sällan är samma personer som kommer att beröras av flera av de föreslagna åtgärderna över tid. Detta ställer stora krav på att samordningen mellan olika aktörer fungerar.

REMISSYTTRANDE 5 (14) 2. PSYKIATRISK TVÅNGSVÅRD 2:1 Definitioner i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård Kammarrätten anser att begreppet vårdinrättning bör definieras i 1 kap. 6 i den förslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård för att underlätta tillämpningen av lagen. Det är även angeläget att definiera nämnda begrepp mot bakgrund av utredningens förslag om att en patient som är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård ska kunna hämtas för att tvångsmedicineras vid en sådan inrättning (se avsnitt 2:4 nedan). 2:2 Förutsättningar för intagning till psykiatrisk tvångsvård m.m. För att möjliggöra tvångsvård i ett tidigare skede i sjukdomsförloppet föreslår utredningen att intagningskriterierna ändras. Nuvarande krav på att en patient till följd av en allvarlig psykisk störning ska ha ett oundgängligt behov av psykiatrisk tvångsvård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk tvångsvård ersätts av ett krav på att patienten ska ha ett påtagligt behov av psykiatrisk vård till följd av en allvarlig psykisk störning. Ett påtagligt behov av psykiatrisk vård föreligger enligt förslaget om det är sannolikt att patienten 1. kan få sin psykiska funktionsförmåga avsevärt förbättrad genom att vård kommer till stånd eller avsevärt försämrad om vård uteblir (behandlingsrekvisitet) eller 2. utgör en fara för sitt eget eller andras liv eller hälsa (farerekvisitet). Den aktuella bestämmelsen framgår av 2 kap. 1 i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård. I utredningen anges på s. 371-372, vad avser farerekvisitet, att varje form av potentiell risk för närstående och andra i omgivningen att utsättas för fara inte ska kunna läggas till grund för intagning, samt att det i begreppet fara ligger att farligheten dels är aktuell (näraliggande i tiden), dels har en viss minsta styrka. De tillämpningssvårigheter som kammarrätten kan se med utredningens föreslag att låta farerekvisitet utgöra en självständig grund för intagning (jämfört med nuvarande ordning i 3 fjärde stycket LPT, där det endast beaktas vid bedömningen av vårdbehovet) är hur detta intagningskriterium utifrån en sannolikhetsbedömning ska tillämpas som självständig intagningsgrund i fall där patienten sedan tidigare inte har ett självskadebeteende eller våldshistorik. I sådana fall kan det vara svårt att belägga att faran har sådan styrka och är så näraliggande i tiden att den kvalificerar för tvångsvård. Det är önskvärt att denna frågeställning belyses ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Genom att det i utredningen föreslås att nuvarande undantag från psykiatrisk tvångsvård för patienter vars psykiska störning utgör enbart en utvecklingsstörning (3 tredje stycket LPT) tas bort, kan farerekvisitet som självständig grund för ett påtagligt vårdbehov bli tillämpligt i större utsträckning än behandlingsrekvisitet för denna patientkategori. Kammarrätten anser att det även för dessa patienter bör utvecklas närmare hur farerekvisitet ska tolkas,

REMISSYTTRANDE 6 (14) särskilt vad avser begreppet andras liv eller hälsa (jfr s. 368-372 i utredningen). Kammarrätten återkommer till vissa frågeställningar som rör införandet av farerekvisitet som självständig grund för tvångsvård under avsnitt 3:1 nedan. För att markera att samhället inte enbart ska ha en möjlighet utan också en skyldighet att ingripa när de i lagen uppställda förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda föreslår utredningen att ordet får i bestämmelsen som reglerar intagningskriterierna (3 första stycket LPT) ersätts av ordet ska i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård ( psykiatrisk vård ska ges ). Härigenom uppnås enligt utredningen bättre överensstämmelse med övrig tvångsvårdslagstiftning, t.ex. LVU och LVM (s. 372 i utredningen). Kammarrätten anser att det inför en sådan ändring från får till ska måste uppmärksammas att ordet i bestämmelsen om intagningskriterier (2 kap. 1 i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård) är kopplat till den psykiska funktionsförmågans förbättring/undvikande av försämring genom att psykiatrisk tvångsvård kommer till stånd. Det kan emellertid finnas fall där en patient, t.ex. på grund av viss medicinering, i det enskilda fallet får en förbättrad psykisk funktionsförmåga men försämras somatiskt på grund av samma medicinering. Frågan uppstår hur man i tillämpningen ska förhålla sig till att psykiatrisk tvångsvård enligt den föreslagna lydelsen ska ges även i en sådan situation. Genom att behålla nuvarande ordning med att tvångsvård får ges lämnas utrymme för avvägningar i det enskilda fallet mellan psykiatrisk och somatisk vård. Det kan därför vara motiverat att för den psykiatriska tvångsvårdens del, till skillnad mot vad som gäller i andra tvångslagar, behålla lokutionen får. Kammarrätten anser även att samma lokution ska användas i 2 kap. 2 i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård som i 2 kap. 1 samma lag, dvs. att antingen lokutionen får eller lokutionen ska ska användas i båda bestämmelserna så att inte, som i den föreslagna lydelsen, lokutionen ska används i den ena bestämmelsen (2 kap. 1 ) och lokutionen får i den andra (2 kap. 2 ). Kammarrätten anser vidare att lokutionen sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård i 2 kap. 3 andra stycket i den förslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård ska ersättas med sluten psykiatrisk tvångsvård. Härigenom nås bättre överensstämmelse med bestämmelsens första stycke. Dessutom framgår redan av definitionen i 1 kap. 6 i den förslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård att sluten psykiatrisk tvångsvård avser vård som ges när patienten med tvång är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård. Det är även av det skälet obehövligt att använda lokutionen sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård istället för sluten psykiatrisk tvångsvård i 2 kap. 3 andra stycket i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård.

REMISSYTTRANDE 7 (14) 2:3 Samtycke till vård och överväganden om frivilliga vårdalternativ Utredningen föreslår att nuvarande krav för psykiatrisk tvångsvård att patienten motsätter sig vården eller det till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke (3 andra stycket LPT och 4 första stycket 1 LRV) behålls men kompletteras med villkor om att psykiatrisk tvångsvård ska ha föregåtts av att frivillig vård har prövats utan framgång eller det är uppenbart utsiktslöst att pröva sådan vård. Utredningen motiverar förslaget (s. 366 i utredningen) med att ytterligare eftertryck därigenom ges åt det förhållande som gäller enligt nuvarande lagstiftning, enligt vilken tvångsvård får inledas först efter att det skett en allsidig utredning om alternativa vårdmöjligheter. Genom ordvalet uppenbart markeras att det ska vara en hög grad av sannolikhet för att frivillig vård inte är möjlig eller är otillräcklig. Kammarrätten ser att den aktuella kompletteringen, som i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård intas i 2 kap. 2 1, kan innebära vissa tillämpningssvårigheter. Det kan t.ex. förhålla sig så att den frivilliga vård som prövats tidigare, även i fall där patienten har vårdats i närtid, har avsett något annat förhållande som inte är jämförbart med föreliggande vårdbehov. Svårigheter i tillämpningen kan även, med tanke på att villkoret utformats så att frivillig psykiatrisk vård har prövats, uppstå vad gäller frågan om hur långt tillbaka i tiden en sådan prövning bör sträcka sig. Kammarrätten anser att bestämmelsen i 2 kap. 2 1 i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård bör ändras så att ordet eller ersätts med ordet och i bestämmelsens första punkt. Vidare anser kammarrätten att ordet och i bestämmelsens första punkt ska ersättas med ordet eller, så att grunderna i bestämmelsen blir alternativa. Härigenom blir bestämmelsen mer logisk och enklare att tillämpa. 2:4 Byte av vårdform och tvångsåtgärder i den öppna psykiatriska tvångsvården Utredningen föreslår att chefsöverläkaren ska kunna fatta beslut om övergång från sluten till öppen psykiatrisk tvångsvård, dvs. att chefsöverläkaren utan att ansöka hos allmän förvaltningsdomstol ska kunna besluta om byte av vårdform från sluten till öppen psykiatrisk tvångsvård (jfr 7 LPT och 12 a LRV). Det ska dock krävas ett medgivande av domstol när en sådan övergång avser en patient för vilken det finns ett beslut om särskilda skyddsåtgärder (jfr 3 kap. 15 respektive 3 kap. 16 första stycket i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård). Utredningen föreslår samtidigt att det i syfte att möjliggöra att patienten kan ges nödvändig behandling med läkemedel utan att han eller hon behöver tas in för sluten psykiatrisk tvångsvård ska vara möjligt att vidta vissa åtgärder med tvång mot patienten även inom den öppna psykiatriska tvångsvården. De tvångsåtgärder som föreslås kunna komma ifråga i en sådan situation är

REMISSYTTRANDE 8 (14) behandling med läkemedel vid en vårdinrättning, hämtning av patienten till en vårdinrättning, lämnande av urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov samt kroppsvisitation (se 6 kap. 4 med hänvisning till 6 kap. 22-25 i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård). Utredningen föreslår att chefsöverläkarens beslut om tvångsåtgärder i dessa fall inte ska kunna överklagas av patienten, samt att en eventuell tendens till missbruk av chefsöverläkarens befogenhet får bli en tillsynsfråga (jfr s. 415 i utredningen och 10 kap. 1 i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård). Utredningen pekar i denna del på att behandlingsinsatser inom den öppna psykiatriska tvångsvården idag inte får genomföras med tvång. Det är inte heller möjligt att återföra en patient till sluten psykiatrisk tvångsvård enbart för att han eller hon inte har följt de särskilda villkor som ställts upp för den öppna psykiatriska tvångsvården. Enligt utredningen är denna ordning otillfredsställande, eftersom en chefsöverläkare som inte kan få patienten att frivilligt följa de särskilda villkoren för den öppna psykiatriska tvångsvården i nuläget inte kan göra annat än avvakta vidare åtgärder till dess att patientens psykiska tillstånd har förvärrats i sådan grad att han eller hon på nytt har ett oundgängligt behov av sluten vård. Kammarrätten anser att förslaget om att chefsöverläkaren (förutsatt att patienten inte är aktuell för särskilda skyddsåtgärder) ska få besluta om övergång från sluten till öppen psykiatrisk tvångsvård utan inblandning av domstol, samtidigt som vissa åtgärder vid sådan vård föreslås kunna vidtas mot patienten med tvång utan möjlighet för patienten att överklaga beslut om sådana tvångsåtgärder, är problematiskt ur ett rättighetsperspektiv. Nuvarande ordning, där chefsöverläkaren ansöker om övergång från sluten till öppen psykiatrisk tvångsvård hos domstol och patienten inför prövningen kan påkalla muntlig förhandling samt få hjälp av ett offentligt biträde att föra sin talan, bör enligt kammarrättens mening behållas för det fall utredningens förslag om att tvångsåtgärder ska kunna vidtas mot patienten under tiden han eller hon är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård antas. Kammarrätten anser även att utredningens förslag om att låta chefsöverläkaren fatta beslut om tvångsmedicinering av en patient som är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård utan rätt för patienten att överklaga detta beslut är långtgående såtillvida att chefsöverläkaren genom ett sådant förfarande ges ett stort handlingsutrymme att skjuta upp en återintagning av patienten till sluten psykiatrisk tvångsvård i fall där patienten regelmässigt vägrar medicinering. Det kan därtill ifrågasättas om det är behövligt att tillåta användandet av vissa tvångsåtgärder inom den öppna psykiatriska tvångsvården för att undvika långtgående försämring av patientens psykiska tillstånd när förslaget till nya intagningskriterier, genom ersättande av intagningskravet oundgängligt behov med påtagligt behov, kommer att möjliggöra tvångsvård i ett tidigare skede av sjukdomsförloppet. Kammarrätten anser vidare att en koppling bör införas mellan 3 kap. 8 och 6 kap. 22-25 i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård, dvs. mellan bestämmelsen som reglerar vilka särskilda villkor som chefsöverläkaren får föreskriva för den öppna psykiatriska tvångsvården och bestämmelserna som

REMISSYTTRANDE 9 (14) reglerar vilka tvångsåtgärder chefsöverläkaren får besluta om vid öppen psykiatrisk tvångsvård, om utredningens förslag att låta chefsöverläkaren fatta beslut om vidtagande av tvångsåtgärder mot en patient som är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård antas. Enligt den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård ska beslut enligt 3 kap. 8 kunna överklagas, men inte beslut enligt 6 kap. 22-25 (se 10 kap. 1 i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård). En konsekvens av att det i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård saknas en koppling mellan 3 kap. 8 och 6 kap. 22-25 blir att chefsöverläkaren kan besluta om hämtning och medicinering med tvång när patienten är föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård (utan att patienten kan överklaga detta beslut) även i fall där medicinering inte har föreskrivits som ett särskilt villkor (som kan överklagas) för den öppna psykiatriska tvångsvården. 2:5 Inrättandet av ett särskilt dispensförfarande för frågor om tillåtelse av vissa tvångsmedel m.m. I utredningen föreslås att ett särskilt dispensförfarande inrättas för hanteringen av vissa extraordinära tvångsåtgärder som undantagsvis kan vara nödvändiga att vidta inom den slutna psykiatriska tvångsvården mot patienter som har ett mycket extremt och svårhanterligt beteende. Dispens ska för detta ändamål kunna lämnas av en nyinrättad Tvångsåtgärdsnämnd. Tvångsåtgärdsnämnden, som ska vara tillgänglig dygnet runt, ska kunna tillåta att fastspänning i bälte och avskiljning får ske under längre tid än vad som anges i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård, samt att tvångsmedel av annat slag får användas. Kammarrätten noterar i denna del att utredningen föreslår ett ansökningsförfarande, där chefsöverläkaren hos Tvångsåtgärdsnämnden ansöker om tillstånd för att i ett visst patientfall få tillgripa den aktuella åtgärden (6 kap. 26 i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård). Tvångsåtgärdsnämndens beslut ska även kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol (10 kap. 4 i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård). Kammarrätten noterar i sammanhanget att det i utredningens förslag saknas en särskild forumregel för överklagande av Tvångsåtgärdsnämndens beslut, vilket mot bakgrund av bestämmelsen i 14 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar innebär att alla beslut fattade av Tvångsåtgärdsnämnden vid ett överklagande kommer att hamna i den förvaltningsrätt/kammarrätt inom vars domkrets ärendet först prövats (jfr även förordningen /1977:937/ om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m.). En sådan ordning är enligt kammarrätten mindre lämplig av processekonomiska skäl men också utifrån patientens perspektiv i fall där prövningen sker långt ifrån den sjukvårdsinrättning där patienten vårdas. Kammarrätten anser även att det bör övervägas om tidsfrister för prövningen i Tvångsåtgärdsnämnden ska införas i likhet med vad som enligt utredningen gäller för motsvarande system i Danmark (Psykiatriska patientklagenämnden, se s. 349 i utredningen). Kammarrätten anser även att införandet av ett krav på prövningstillstånd för prövning i kammarrätten av mål av den aktuella typen bör övervägas. Kammarrätten noterar vidare att det på s. 409 i utredningen anges att patienten ska ha rätt till ett offentligt biträde vid överklagande av Tvångsåtgärdsnämndens beslut. Någon

REMISSYTTRANDE 10 (14) sådan rätt till offentligt biträde framgår emellertid inte av den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård (jfr 11 kap. 11 i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård). Kammarrätten kan inte utifrån utredningen dra några slutsatser kring huruvida det är rationellt att inrätta Tvångsåtgärdsnämnden som en egen myndighet. Det kan eventuellt vara mer ändamålsenligt att koppla Tvångsåtgärdsnämnden till en värdmyndighet som Socialstyrelsen. Det kommer troligtvis att bli få fall där vidtagande av tvångsåtgärder som inte redan framgår av den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård (och som därmed kan bli föremål för nämndens prövning enligt utredningens förslag) aktualiseras. 2:6 Handläggningen i domstol Kammarrätten tillstyrker utredningens förslag vad gäller vilka mål som ska prövas av allmän domstol respektive av allmän förvaltningsdomstol. Utredningen föreslår att det i 11 kap. 6 i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård bl.a. intas en bestämmelse om att muntlig förhandling ska hållas i allmän förvaltningsdomstol i mål enligt lagen, om det inte är uppenbart obehövligt. Enligt kammarrätten bör bestämmelsen preciseras så att där intas en skyldighet för förvaltningsrätt att hålla muntlig förhandling i mål enligt lagen om det inte är uppenbart obehövligt, men att högre instanser får hålla muntlig förhandling i sådana mål (dvs. i likhet med vad som föreslås för prövningen av särskilda skyddsåtgärder, se 14 kap. 5 i den föreslagna lagen om särskilda skyddsåtgärder). Kammarrättens erfarenhet är att muntlig förhandling idag sällan aktualiseras hos kammarrätten i dessa måltyper och att ett ökat inslag av muntliga förhandlingar i överrätt inte synes motiverad. Utredningen föreslår vidare att det i 11 kap. 10 i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård intas en bestämmelse om att nämndemän ska ingå i rätten vid handläggningen i kammarrätt av mål enligt lagen, dock inte i mål som enbart angår en fråga som nämns i 10 kap. 1 första stycket 3-10 samma lag. Kammarrätten noterar i denna del att bestämmelsen i 11 kap. 10 i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård genom hänvisningen till 10 kap. 1 första stycket 3-10 samma lag innebär att nämndemän inte kommer att delta i flera måltyper om psykiatrisk tvångsvård som idag kräver deras medverkan. Kammarrätten anser emellertid att det finns anledning att helt avskaffa kravet på att nämndemän ska ingå i kammarrätten vid handläggningen av mål om psykiatrisk tvångsvård. Mål om psykiatrisk tvångsvård avser, utöver iakttagande av tidsfrister och andra formella kriterier som ska vara uppfyllda och som följer direkt av lag, i huvudsak medicinska bedömningar som kräver särskild sakkunskap och som av utredningen i målet förekommer i form av t.ex. vårdintyg, chefsöverläkarens ansökan och utlåtande från sakkunnigläkare. Dessa mål lämnar därmed ett ytterst begränsat utrymme för sådana lämplighets- och skälighetsbedömningar som påkallar medverkan av nämndeman i överrätt. Allmänhetens insynsintresse kan tillgodoses genom att nämndemän medverkar i förvaltningsrätten.

REMISSYTTRANDE 11 (14) 3. PSYKISKT STÖRDA LAGÖVERTRÄDARE 3:1 Särskilda skyddsåtgärder För att tillgodose behovet av samhällsskydd föreslår utredningen införandet av s.k. särskilda skyddsåtgärder i syfte att förhindra att en gärningsman på nytt begår en otillåten gärning av allvarligt slag som riktar sig mot eller medför fara för någon annans liv eller hälsa. Särskilda skyddsåtgärder ska inte vara en del av påföljdssystemet utan en fristående reaktion knuten till den otillåtna gärningen eller brottet. Utredningen föreslår därför att regleringen av särskilda skyddsåtgärder ska intas i en särskild lag. Särskilda skyddsåtgärder ska endast få beslutas om allmän domstol utifrån en rättspsykiatrisk undersökning har fastställt att det finns förutsättningar för beslut om sådana åtgärder. Beslut om särskilda skyddsåtgärder fattas därefter av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av åklagare. I fall där patienten har behov av sluten psykiatrisk tvångsvård ska sådan enligt utredningens förslag få pågå så länge det behövs innan särskilda skyddsåtgärder kan bli aktuella. Däremot ska både den öppna och den slutna formen av särskilda skyddsåtgärder kunna kombineras med öppen psykiatrisk tvångsvård. Utredningen föreslår således att särskilda skyddsåtgärder ska kunna aktualiseras först när det inte längre finns grund för sluten psykiatrisk tvångsvård. Som tidigare nämnts ska, enligt de intagningskriterier som föreslås i utredningen, ett påtagligt behov av psykiatrisk tvångsvård anses föreligga bl.a. om det är sannolikt att patienten har en allvarlig psykisk störning och utgör en fara för sitt eget eller andras liv eller hälsa (farerekvisitet). Farerekvisitet föreslås utgöra en självständig grund för intagning för att på så sätt förstärka omgivningsskyddet. Eftersom fara för eget eller andras liv eller hälsa föreslås som en självständig grund vid bedömningen av om ett påtagligt behov av psykiatrisk tvångsvård föreligger (vilket kan jämföras med nuvarande ordning, där en sådan fara endast ska beaktas vid bedömningen av vårdbehovet, se 3 fjärde stycket LPT) uppstår frågan under vilka förutsättningar en patient som vårdas på grund av det föreslagna farerekvisitet ska kunna slussas ut till särskilda skyddsåtgärder. Frågan är relevant eftersom särskilda skyddsåtgärder ska kunna tillgripas vid risk för återfall i gärningar av allvarligt slag, bl.a. med hänsyn till gärningsmannens psykiska tillstånd, och därför även kan tänkas falla in under farerekvisitet som ett led i bedömningen vid prövningen av behovet av psykiatrisk tvångsvård. Det bör enligt kammarrätten preciseras under vilka förutsättningar en övergång från sluten psykiatrisk tvångsvård till särskilda skyddsåtgärder ska kunna ske i fall där farerekvisitet utgör anledningen till intagningen. Regleringarna avseende kriterierna för den psykiatriska tvångsvården och särskilda skyddsåtgärder verkar överlappa i denna del. Kammarrätten efterfrågar således i denna del en analys av hur bedömningen av om förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård är uppfyllda, med hänsyn till farerekvisitet i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård, påverkar frågan om det finns förutsättningar att låta vården av en patient som genomgår sluten psykiatrisk tvångsvård upphöra för övergång till särskilda skyddsåtgärder.

REMISSYTTRANDE 12 (14) 3:2 Genomförande av särskilda skyddsåtgärder i sluten form Utredningen föreslår att det i 4 kap. 1 andra stycket i den föreslagna lagen om särskilda skyddsåtgärder intas en bestämmelse med innebörd att särskilda skyddsåtgärder i sluten form, om inte särskilda skäl talar emot detta, för den som är under 18 år ska genomföras på ett sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 LVU. Av samma bestämmelse framgår vidare att den som fyller 18 år under tiden han eller hon undergår särskilda skyddsåtgärder i ett särskilt ungdomshem ska få fortsätta att undergå åtgärderna där om det finns synnerliga skäl. Kammarrätten anser att det saknas anledning att uppställa krav på synnerliga skäl för att den som fyllt 18 år under tiden han eller hon genomgår särskilda skyddsåtgärder i ett särskilt ungdomshem ska få fortsätta att undergå åtgärderna där, när det inte uppställs motsvarande krav för att vård efter 18 års ålder ska kunna beredas för den som vårdas på samma hem med stöd av LVU. 3:3 Prövning av särskilda skyddsåtgärder avseende utlänning som är förvarstagen Utredningen föreslår att en prövning av särskilda skyddsåtgärder avseende en utlänning som ska utvisas på grund av brott ska ske först 1. om det inte beslutas att utlänningen ska vara förvarstagen i avvaktan på verkställigheten av utvisningsbeslutet alternativt 2. om ett beslut om förvar ska upphöra utan att utvisningsbeslutet har kunnat verkställas (2 kap. 3 i den föreslagna lagen om särskilda skyddsåtgärder). Utredningen föreslår härvid att Migrationsverket ska ha en skyldighet att till åklagare anmäla att beslutet om förvar kommer att upphävas utan att utvisningsbeslutet har kunnat verkställas (s. 631 i utredningen). Kammarrätten föreslår i denna del att det även för migrationsdomstolar och polismyndigheter införs en skyldighet att till åklagare anmäla att beslut om förvar kommer att upphävas i motsvarande situation. En bestämmelse om detta bör införas i utlänningslagen. 3:4 Handläggningen i allmän förvaltningsdomstol Utredningen föreslår att det i 14 kap. 6 i den föreslagna lagen om särskilda skyddsåtgärder intas en bestämmelse om att nämndemän ska ingå i rätten vid handläggningen i kammarrätt av mål enligt lagen. Kammarrätten anser att det finns anledning att, med i huvudsak samma motivering som ovan anförts i avsnitt 2:6 avseende 11 kap. 10 i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård, avskaffa kravet på att nämndemän ska ingå i kammarrätt vid handläggningen av mål om särskilda skyddsåtgärder i sin helhet. Eftersom omprövning enligt utredningens förslag ska ske var sjätte månad av såväl frågan om den psykiatriska tvångsvården ska fortsätta som frågan om särskilda skyddsåtgärder kommer förslaget innebära att fler prövningar kommer att göras avseende samma patient i en sådan situation. Kammarrätten anser det önskvärt, för att underlätta den praktiska hanteringen av omprövningarna, att i

REMISSYTTRANDE 13 (14) det fortsatta lagstiftningsarbetet undersöka möjligheterna till samordnad prövning (utöver den som framgår av 3 kap. 16 andra stycket i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård) i fall där en patient som är föremål för särskilda skyddsåtgärder samtidigt får psykiatrisk tvångsvård i öppen form, så att omprövningen av tvångsvården och de särskilda skyddsåtgärderna kan ske vid samma tillfälle i domstol. För en sådan samordning talar även processekonomiska skäl, då muntlig förhandling t.ex. skulle kunna hållas samtidigt och samma offentliga biträde förordnas avseende båda processerna. 3:5 Beslut om en rättspsykiatrisk undersökning Utredningens föreslag innebär att allmän förvaltningsdomstol inte ska kunna besluta om särskilda skyddsåtgärder utan att det har gjorts en rättspsykiatrisk undersökning med utlåtande avseende behovet av särskilda skyddsåtgärder. En sådan undersökning behöver dock inte inhämtas om prövningen i allmän förvaltningsdomstol avser en förlängning av pågående särskilda skyddsåtgärder och ett yttrande från den myndighet som ansvarar för åtgärderna har hämtats in. En undersökning ska inte heller behöva inhämtas om det framstår som uppenbart obehövligt. Utredningens förslag innebär att bestämmelserna härom intas i 3 kap. 3 respektive 3 kap. 9 i den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk undersökning m.m. Utredningens förslag innebär även att det i 2 kap. 4 i den föreslagna lagen om särskilda skyddsåtgärder görs en hänvisning till lagen om rättspsykiatrisk undersökning m.m. för bestämmelser om undersökning avseende förutsättningarna för särskilda skyddsåtgärder. Kammarrätten anser att det inte är tillräckligt att i den föreslagna lagen om särskilda skyddsåtgärder (2 kap. 4 ) endast hänvisa till den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk undersökning m.m. vad gäller förutsättningarna för inhämtande av en rättspsykiatrisk undersökning. Enligt kammarrätten bör de aktuella bestämmelserna i den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk undersökning m.m. (3 kap. 3 och 3 kap. 9 ) i sin helhet framgå av den föreslagna lagen om särskilda skyddsåtgärder, alternativt anges i 2 kap. 4 i den föreslagna lagen om särskilda skyddsåtgärder. I det fortsatta lagstiftningsarbetet bör även diskuteras under vilka förhållanden, utöver det som nämns på s. 725 i utredningen, inhämtande av rättspsykiatrisk undersökning kan anses uppenbart obehövlig. 3:6 Särskilda skyddsåtgärder och Europakonventionen om mänskliga rättigheter I utredningen diskuteras på s. 685-687 om särskilda skyddsåtgärder är förenliga med artikel 5.1 punkten a och artikel 5.1 punkten e i Europakonventionen. Kammarrätten anser att dessa frågeställningar är intressanta och bör utvecklas närmare utifrån Europadomstolens praxis samt utifrån bedömningarna som har gjorts i andra länder med liknande system.

REMISSYTTRANDE 14 (14) 4. EKONOMISKA OCH ANDRA KONSEKVENSER AV UTREDNINGENS FÖRSLAG Kammarrätten noterar att utredningen saknar en analys över vilka konsekvenser de olika förslagen kommer att få för de allmänna förvaltningsstolarna i form av bl.a. ökad måltillströmning på sikt. Enligt kammarrätten borde utredningens förslag innebära ökad arbetsbelastning för de allmänna förvaltningsdomstolarna genom att dessa tillförs nya måltyper som t.ex. prövning med anledning av Tvångsåtgärdsnämndens beslut om tvångsåtgärder, prövning med anledning av Kriminalvårdens beslut om placering i sluten stödenhet, prövning med anledning av beslut om omhändertagande av en gärningsman som ska genomgå särskilda skyddsåtgärder i sluten form i avvaktan på att han eller hon kan överföras till en särskild skyddsenhet samt prövning med anledning av beslut om särskilda skyddsåtgärder utöver och i vissa fall i kombination med öppen psykiatrisk tvångsvård. Utredningens förslag kommer även att kräva utbildningsinsatser för domstolens personal. Eftersom närmare uppskattningar över de ekonomiska konsekvenserna för allmänna förvaltningsdomstolar av utredningens förslag saknas, samt då befintligt underlag i huvudsak baseras på tidigare utredningar, förutsätter kammarrätten att de ekonomiska följderna för de allmänna förvaltningsdomstolarna utreds närmare i den fortsatta hanteringen av den föreslagna reformen. Det kan utifrån det ekonomiska underlaget som utredningen har utgått från inte uteslutas att genomförandet av utredningens förslag kommer att innebära högre kostnader än vad som uppskattats i utredningen. Detta yttrande har beslutats av kammarrättspresidenten Thomas Rolén, kammarrättslagmannen Stefan Holgersson och administrativa fiskalen Monika Lozancic (föredragande). Thomas Rolén Kopia till Monika Lozancic Övriga kammarrätter Hovrätterna Förvaltningsrätterna under Kammarrätten i Stockholm Justitiedepartementet, expeditionschefen och enheten DOM Domstolsverket Kammarrättens intranät Tidningarnas telegrambyrå