REMISSYTTRANDE 1 (5) AdmD S2011/4504/FST. Socialdepartementet Stockholm

Transkript

1 REMISSYTTRANDE 1 (5) Datum Diarienr AdmD Ert datum Ert diarienr S2011/4504/FST Socialdepartementet Stockholm Betänkandet Bättre insatser vid missbruk och beroende (SOU 2011:35) Kammarrätten har anmodats att yttra sig över rubricerade betänkande och får med anledning härav anföra följande. Allmänna synpunkter Förslagen tar sin avstamp i att fokus och huvudansvaret för missbruksvården föreslås flyttas från socialtjänsten (kommunerna) till hälso- och sjukvården (landstingen). Utredaren motiverar sina förslag med att missbruk och beroende bör ses som ett medicinskt problem som kräver medicinsk behandling samt att kommunerna är för många (290), vilket medför olika bedömningar i enskilda fall över landet. Vidare föreslås att landstingens och kommunernas ansvar utökas till att även avse personer med s.k. riskbruk. Detta är emellertid socialpolitiska avgöranden som det inte ankommer på kammarrätten att yttra sig över. Dock bör integritetsproblemen med att utvidga personkretsen för missbruks- och beroendevården noggrant analyseras i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Kammarrätten vill också framhålla att kostnadsaspekterna inte är tillräckligt belysta, annat än att det konstateras att de förslag som läggs fram kommer att kräva avsevärda resurser som inte motsvaras av något förslag till finansiering. Kammarrätten koncentrerar sig härefter på de rättsliga frågorna och lagtekniska lösningarna. Postadress Besöksadress Telefon Telefax Box 2302 Birger Jarls Torg Stockholm E-post: kammarrattenistockholm@dom.se Internet:

2 REMISSYTTRANDE 2 (5) Tvångsvården Utredningen föreslår att lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) ska upphöra och att tvångsvård av missbrukare i stället ska ske inom ramen för lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Det grundläggande skälet som utredningen anför för sitt förslag är, som tidigare nämnts, att utredningen föreslår att landstingen ska ha ett samlat behandlingsansvar för missbruks- och beroendevården. Detta grundar utredaren på att 290 kommuner innebär problem med variation i tillämpning. Vidare att hälften av dem som vårdas enligt LPT har en missbruksproblematik. Utredaren anför därutöver att LVM saknar vissa element som finns i LPT, såsom rätt till stödperson, möjlighet till öppen tvångsvård m.m. Förslaget bygger på utredarens uppfattning att missbruk eller beroende är en psykiatrisk diagnos och som därmed ska bli föremål för psykiatrisk behandling. Enligt förslaget ska med allvarlig psykisk störning jämställas det förhållandet att en person till följd av missbruk eller beroende av alkohol, narkotika, läkemedel, dopningsmedel eller annat liknande medel har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård. Utredaren föreslår alltså att en diagnos på när allvarlig psykisk störning föreligger ska ges i lag, vilket ter sig synnerligen tveksamt. Det är vidare svårt att förstå vad utredaren vill uppnå med förslaget. En person som lider av en allvarlig psykisk störning och där övriga rekvisit i 3 LPT är uppfyllda, omfattas av lagen oavsett om den psykiska störningen är orsakad av missbruk eller har andra orsaker. LVM innehåller flera rekvisit för tvångsvård, som nu föreslås tas bort. Vård med stöd av LVM ska kunna ges den som behöver tvångsvård för att komma bort från sitt missbruk när vård inte kan ges på frivillig väg och man tillföljd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv eller kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Konsekvenserna av att LVM upphör har inte belysts av utredaren, tvärtom har utredaren som skäl för att det även fortsättningsvis ska finnas möjlighet till tvångsvård anfört några sådana situationer (s. 299) som svårligen skulle kunna inrymmas i rekvisiten för vård enligt LPT. En konsekvens av förslaget är t.ex. att den missbrukare som riskerar att dö av sitt missbruk inte kan beredas vård med tvång. Författningsförslagen Förslaget till lag om missbruks- och beroendevård Utredaren föreslår en ny lag som ska vara en pluslag till Sol och HSL. Enligt utredaren är syftet med lagen att tydliggöra vem som har ansvaret för olika insatser inom missbruks- och beroendevården samt att slå fast skyldigheten för

3 REMISSYTTRANDE 3 (5) kommuner och landsting att samverka. En första fråga att ställa sig är om lagen behövs. De grundläggande bestämmelserna om insatser för enskilda människor finns redan i socialtjänstlagen respektive hälso- och sjukvårdslagen. Det saknas en analys av vad den nya lagen tillför. Den nya lagen innehåller inget nytt, utan är i mångt och mycket en upprepning av bestämmelser som redan finns i SoL respektive HSL. Det enda nya är att det i lagen regleras att respektive huvudman ska upprätta program för tidig upptäckt och intervention vid riskbruk, missbruk eller beroende, att kommunerna ska bistå arbetsgivare i kommunen med råd när det gäller riskbruk, missbruk eller beroende samt att landstingen ska införa en förstärkt vårdgaranti för missbruks- och beroendevård. För genomförande av dessa förslag behövs ingen ny lag, utan förslagen kan med fördel arbetas in i socialtjänstlagen respektive hälso- och sjukvårdslagen. Om regeringen väljer att gå vidare med lagförslaget har kammarrätten följande synpunkter på lagtexten. 2 synes något märklig. Det är väl snarare målet med verksamheten som bör anges. Paragrafen kan med fördel strykas. 4 första stycket orden inom missbruks- och beroendevården är onödiga och kan strykas. Andra stycket ordet kan bör bytas ut mot får. 5 första stycket orden inom socialtjänsten kan strykas. Andra stycket ordet kan bör bytas ut mot får. Tredje stycket inom missbruks- och beroendevården bör strykas och arbetsgivare bör skrivas i plural obestämd form. 6 Orden kort intervenera är ett otydligt begrepp och bör, om det inte definieras, bytas mot enklare rådgivning eller liknande. 8 första stycket är otydligt. Vem ansvarar för att ett samarbetsavtal kommer till stånd? Och kommunen avses samtliga kommuner i landstingets område bör det framgå. Vidare är sista meningen otydlig. Hur ska detta gå till? Vem ska företräda de människor som avses? I andra sammanhang brukar men tala om organisationer. 9 första stycket bör omformuleras så att det blir tydligt att det är vård och insatser som ska erbjudas inom viss tid. Som paragrafen nu är utformad är det garantin som ska erbjudas inom 30 dagar. Jfr. 3 g HSL. Socialtjänstlagen I 5 kap. 9 anges i dag att socialnämnden aktivt ska sörja för att den enskilde missbrukaren ska få den hjälp och vård som han eller hon behöver för att komma ifrån missbruket. Utredaren förslag är att detta ändras till att den enskilde inom missbruks- och beroendevården får det stöd och den vård som

4 REMISSYTTRANDE 4 (5) han eller hon behöver för att begränsa skadorna och komma ifrån missbruket. Ordvalet innebär att lagen luddas till och en förskjutning från att socialnämnden har ett ansvar för att erbjuda den enskilde missbrukaren hjälp och vård till att beskriva vad som gäller inom missbruks- och beroendevården. Den enskilde är inte längre subjekt utan blir ett objekt. Vidare föreslås att insatserna också ska vara skadebegränsande, vilket är en vårdideologisk fråga som inte närmare belyses i betänkandet. Brottsbalken Förslaget till ändring i 31 kap. 3, vari föreskrivs vilka förutsättningar som gäller för att någon ska dömas till rättspsykiatrisk vård, har inte föregåtts av någon analys om effekterna av förslaget. Övriga författningsförslag Utredningen förslår att begreppet missbrukare i socialtjänstlagen och i den nya lagen om missbruks- och beroendevård ska ändras till människor som har problem med missbruk eller beroende. Syftet synes vara att dels inrymma en större och vidare personkrets som kan bli föremål för ingripande från samhället, dels att hitta ett begrepp som inte är utpekande. Begreppet är dock svårdefinierat, vem avgör t.ex. om någon har problem? Om en person med ett uppenbart missbruk av alkohol eller narkotika inte upplever sig ha problem, omfattas han eller hon inte av lagen då? I nuvarande lagstiftning används t.ex. begreppen missbrukare (socialtjänstlagen), missbruk av beroendeframkallande medel (LVU), missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel (LVM). I det fortsatta lagstiftningsarbetet bör begreppen ses över så att samma sak blir enhetligt formulerat i lagstiftningen. Övriga förslag synes huvudsakligen vara följdändringar till huvudförslagen. Kammarrätten har inga ytterligare synpunkter i den delen. Detta yttrande har beslutats av kammarrättspresidenten Thomas Rolén och kammarrättsrådet Carin Jahn, föredragande. Thomas Rolén Carin Jahn

5 REMISSYTTRANDE 5 (5) Kopia till Övriga kammarrätter Hovrätterna Förvaltningsrätterna under Kammarrätten i Stockholm Justitiedepartementet, expeditionschefen och enheten DOM Domstolsverket Kammarrättens intranät Tidningarnas telegrambyrå