Betänkandet Nämndemannauppdraget breddad rekrytering och kvalificerad medverkan (SOU 2013:49)

Transkript

1 REMISSYTTRANDE 1 (7) Datum Diarienr AdmD Ert datum Ert diarienr Ju2013/4701/DOM Justitiedepartementet Enheten för processrätt och domstolsfrågor Stockholm Betänkandet Nämndemannauppdraget breddad rekrytering och kvalificerad medverkan (SOU 2013:49) Allmänt Kammarrätten anser att utredningen har gjort ett mycket gediget arbete och lagt fram väl övervägda förslag. Kammarrätten tillstyrker därför förslagen som framförs i betänkandet och vill särskilt framhålla följande. Genom sin medverkan i dömandet bidrar nämndemännen till att upprätthålla allmänhetens förtroende för domstolarna. Denna viktiga uppgift borde kunna utövas även om antalet nämndemän i underrätt minskas från tre till två och även om nämndemännens medverkan begränsas till instanser och mål där deras erfarenheter och perspektiv kommer till störst nytta. Som utredningen framför är det främst i mål som innefattar skälighetsbedömningar och bevisfrågor i underrätt som nämndemännen har som mest att tillföra. I mål som rör frågor av mer juridiskt-teknisk natur och rättsfrågor i underrätt samt generellt i mål i överrätt är det emellertid inte ändamålsenligt att nämndemän ingår i rättens sammansättning. Frågorna i sådana mål torde bäst bedömas av juridiskt skolade Postadress Besöksadress Telefon Telefax Box 2302 Birger Jarls Torg Stockholm E-post: kammarrattenistockholm@dom.se Internet:

2 REMISSYTTRANDE 2 (7) domare. Mot den bakgrunden välkomnar kammarrätten även utredningens förslag att utöka möjligheten till dömande med ytterligare en lagfaren domare. Det som berör kammarrätten mest är utredningens förslag att nämndemän inte längre ska medverka i kammarrätten (4.10.2). Kammarrätten vill därför särskilt påpeka att kammarrätten tillstyrker det förslaget. Författningsförslagens utformning kan emellertid i vissa delar uppfattas på ett annat sätt än vad som avsetts av utredningen och föranleder därför följande synpunkter. 18 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, LAFD Av paragrafens föreslagna första stycke 1 framgår att nämndemän ska ingå i förvaltningsrättens sammansättning vid slutligt avgörande av målet i sak om någon av parterna är en fysisk person och målet innefattar omfattande skälighets- eller bevisbedömning som inte avser uttag av skatter, avgifter eller tull enligt skatte- eller tullagstiftningen. Utöver att innebörden av det citerade är svårförståelig vid en första genomläsning framstår det som om skattemål som inte avser uttag av skatter m.m., t.ex. företrädaransvar eller skattereduktion för hushållsarbete, ska avgöras av förvaltningsrätten med nämndemän i sammansättningen om målen innefattar omfattande skälighets- eller bevisbedömningar. Detta synes inte ha varit utredningens avsikt. Även den föreslagna lydelsen i första stycket 2 vållar en del bekymmer vid tolkningen av innebörden. Rekvisitet frihetsberövande för vård känns främmande i förvaltningsrättsliga sammanhang även om uttrycket förekommer i viss lagstiftning (exempelvis 1 lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT, och 1 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, LRV). I förvaltningsdomstolarnas verksamhet använder man sig i stället av begreppet tvångsvård när det gäller vård som inte ges på frivillig väg. Tvångsvård kan innefatta frihetsberövande men kan också ges på annat sätt. Enligt såväl LPT

3 REMISSYTTRANDE 3 (7) som LRV kan tvångsvården ges i öppen form vilket innebär att vården ges utan att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning mot sin vilja. Sådan vård kännetecknas visserligen av att patientens frihet inskränks på olika sätt, exempelvis genom att behöva underkasta sig särskilda villkor för vården, men inte på ett sådant sätt att man kan tala om ett frihetsberövande i ordets rätta bemärkelse. Ett frihetsberövande för vård, när det gäller psykiatrisk och rättspsykiatrisk vård, verkar således endast omfatta tvångsvård som ges i sluten form. Enligt nuvarande ordning handläggs såväl mål om sluten som öppen psykiatrisk eller rättspsykiatrisk vård i regel med nämndemän i förvaltningsrättens sammansättning. Den föreslagna lydelsen i 18 första stycket 2 LAFD skulle tillsammans med den föreslagna huvudregeln i 17 samma lag innebära att mål om öppen psykiatrisk eller rättspsykiatrisk vård i framtiden skulle kunna handläggas utan nämndemän. Av betänkandet (s. 174 f. och 407) framgår att detta inte varit utredningens avsikt. Lagförslaget torde också innebära att vissa mål, som för närvarande avgörs av förvaltningsrätten med enbart en lagfaren domare, i framtiden kommer att kräva nämndemän i sammansättningen. Vid underställda konverteringsbeslut och vid överklagande av chefsöverläkarens beslut att avslå en begäran om att tvångsvården enligt LPT ska upphöra har förvaltningsrätten att ta ställning till förutsättningarna för ett frihetsberövande. I nuvarande 18 fjärde stycket 3 LAFD är det särskilt föreskrivet att rätten i sådana fall är domför med en lagfaren domare. Eftersom detta stycke i paragrafen tas bort i betänkandet skulle det enligt det föreslagna första stycket 2 samma paragraf krävas nämndemän i förvaltningsrättens sammansättning vid avgörande av dessa mål. Det finns också andra fall, t.ex. vid överklagande av intagningsbeslut enligt LPT men där tvångsvården har upphört, där förvaltningsrätten har att ta ställning till grunderna för frihetsberövandet men gör så utan att nämndemän ingår i sammansättningen eftersom målet anses vara av enkel beskaffenhet. Även möjligheten att avgöra sådana mål med en lagfaren domare ensam verkar försvinna genom utredningens lagförslag. Inte heller detta synes ha varit utredningens avsikt.

4 REMISSYTTRANDE 4 (7) I förvaltningsdomstolarna förekommer också mål som innefattar frihetsberövande, exempelvis karantän eller isolering enligt smittskyddslagen (2004:168), men där syftet i första hand inte är för vård. Det kan därför ifrågasättas om den föreslagna ordalydelsen i 18 första stycket 2 LAFD omfattar sådana fall. Vidare ställer sig kammarrätten frågande till vad det andra rekvisitet, omhändertagande för vård, i samma stycke 2 avser för fall. När det gäller sådan tvångsvård som förvaltningsrätten har att ta ställning till förs tankarna in på omedelbart omhändertagande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM. Vid avgörande i sak av sådana frågor är förvaltningsrätten enligt nuvarande 18 fjärde stycket 3 LAFD domför med en lagfaren domare. Förvaltningsrättens beslut i sådana frågor brukar dock normalt sett inte innebära att målet avgörs slutligt i sak. Det sker i regel först efter att socialnämnden har ansökt om beredande av vård. Den föreslagna lydelsen i 18 första stycket 2 LAFD skulle således inte omfatta omedelbara omhändertaganden enligt LVU och LVM. I undantagsfall, t.ex. om beslutet om omedelbart omhändertagande inte var verkställt när det underställdes och det inte inkommer någon ansökan inom föreskriven tid, kan det dock förekomma att förvaltningsrätten prövar grunderna för det omedelbara omhändertagandet i samband med att målet avgörs slutligt. Ett sådant fall synes träffas av den föreslagna lydelsen i 18 första stycket 2 LAFD, vilket i så fall skulle innebära att nämndemän måste ingå i sammansättningen för att rätten ska vara domför. Det är inte en önskvärd ordning. Vidare verkar rekvisitet frihetsberövande eller omhändertagande för vård vid en objektiv tolkning inte omfatta mål om upphörande av vård enligt LVU där vården ges i hemmet. I sådana fall kan man varken tala om ett frihetsberövande eller omhändertagande i den mening som begreppen används i speciallagstiftningen.

5 REMISSYTTRANDE 5 (7) Som förslaget i 18 andra stycket LAFD är utformat torde det ge utrymme att låta nämndemän ingå i rättens sammansättning i vissa skattemål, vilket inte är utredningens avsikt (se s. 180). Stycket bör i så fall utformas så att det framgår av ordalydelsen att skattemål är undantagna. 8 kap. 25 andra stycket lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, LEK Enligt nuvarande 8 kap. 25 andra stycket LEK jämförd med 18 LAFD är det möjligt att avgöra sådana mål som avses i 8 kap. 23 LEK med en lagfaren domare om de är av enkel beskaffenhet. Som lagförslaget i denna del har utformats i betänkandet innebär det att förvaltningsrätten i sådana fall ska vara domför med två lagfarna ledamöter, vilket inte varit avsikten. Lagförslaget i 8 kap. 25 andra stycket LEK kan förslagsvis utformas enligt följande. Förvaltningsrätten är dock domför med en lagfaren domare vid prövning av mål som är av enkel beskaffenhet. Förslaget till förordning (20xx:xxx) om förfarandet vid ansökan om och nominering till nämndemannauppdrag Kammarrättens synpunkter i denna del är enbart språkliga. Kammarrätten anser att uttrycket vid äventyr i 10 är ålderdomligt och bör bytas ut till något modernare. Alternativt kan meningen brytas upp i två med punkt efter ordet konkurs åtföljt av Om intyget inte kommer in inom angiven tid förfaller kandidaturen. Övrigt När det gäller arvoden till nämndemännen noterar kammarrätten att förslaget leder till snedfördelning mellan ersättningen till nämndemän resp. till andra uppdragstagare inom domstolsväsendet. Förslaget innebär exempelvis att

6 REMISSYTTRANDE 6 (7) nämndemännen får nästan dubbelt så högt arvode som vissa särskilda ledamöter som tjänstgör i förvaltningsdomstolarna och dessutom dubbelt så högt inställelsearvode. Det sistnämnda framstår som särskilt omotiverat. Det ligger i och för sig utanför utredningens uppdrag att se över ersättningen till andra uppdragstagare än nämndemän i domstolarna. För det fallet att förslaget om förbättrade ersättningsvillkor för nämndemännen genomförs välkomnar emellertid kammarrätten en översyn av ersättningen till andra uppdragstagare i domstolarna. Vidare är det en bra målsättning att varje nämndeman ska ha en viss tjänstgöringsfrekvens som varken är för hög eller för låg. Enligt kammarrättens mening är det emellertid inte lämpligt att reglera detta i författningstext. Av erfarenhet vet kammarrätten att det har förekommit att personer som inte varit svenska medborgare har valts till nämndemän. Kammarrätten vill därför särskilt påtala vikten av en noggrann kontroll av de nominerade kandidaternas medborgarskap. Avslutningsvis vill kammarrätten framhålla att betänkandet saknar en analys av frågan om införandet av en fri kvot skulle kunna öka tillströmningen av laglighetsprövningsmål och därmed även behovet av resurser i förvaltningsdomstolarna. Detta yttrande har beslutats av kammarrättspresidenten Mari Andersson och kammarrättslagmannen Magnus Ekman. Föredragande har varit tf kammarrättsassessorn Fredrik Bergius. Mari Andersson Fredrik Bergius

7 REMISSYTTRANDE 7 (7) Kopia till Övriga kammarrätter Hovrätterna Förvaltningsrätterna under Kammarrätten i Stockholm Justitiedepartementet, expeditionschefen och enheten DOM Domstolsverket Kammarrättens intranät Tidningarnas telegrambyrå