Remissyttrande över Målutredningens betänkande Mål och medel särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44)

Transkript

1 YTTRANDE 1 (6) Ert datum Ert dnr Ju2010/5515/DOM Justitiedepartementet Enheten för processrätt och domstolsfrågor Stockholm Remissyttrande över Målutredningens betänkande Mål och medel särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44) Hovrätten anser att Målutredningen genom betänkandet har lämnat ett värdefullt bidrag till det fortsatta arbetet med förbättringar och effektiviseringar i domstolarnas verksamhet. I åtskilliga avseenden kan hovrätten också ställa sig bakom de principer och metoder som utredningen diskuterar. Det bör emellertid redan här understrykas att det krävs ytterligare underlag och överväganden innan förslagen kan ges formen av konkret lagstiftning. Det fordras alltså ytterligare utredningsarbete innan lagar och andra bestämmelser kan göras om i enlighet med utredningens rekommendationer. Ett generellt krav på prövningstillstånd i hovrätt Utredningen har förordat att det införs ett generellt krav på prövningstillstånd för överklagande till hovrätt och kammarrätt (se avsnitt 18.1 i betänkandet). Hovrätten delar utredningens bedömning att det finns skäl att låta fler mål än i dag omfattas av ordningen med prövningstillstånd i hovrätten. Det krävs emellertid ytterligare överväganden innan det går att ta ställning till hur långt man bör gå i detta avseende. Det finns förvisso, som utredningen har redovisat, goda argument för en övergång till ett generellt krav på prövningstillstånd. Samtidigt måste man fråga sig om förändringen verkligen skulle leda till någon mera betydande effektivisering av hovrätternas arbete och om den kan genomföras utan att rättssäkerheten naggas i kanten. Så är säkert fallet i vissa slag av mål, t.ex. i mål som enbart gäller straffmätning eller andra en- R1C, , DV info.avd. Box 170, Sundsvall Besöksadress: Södra Tjärngatan 2 Telefon: Fax: hovratten.nedrenorrland@dom.se Expeditionstid: Måndag-fredag och

2 YTTRANDE 2 (6) klare påföljdsfrågor. I många brottmål förekommer emellertid sannolikt i större omfattning än i tvistemålen en omfattande muntlig bevisning som gör det svårt att på grundval av tingsrättens dom bedöma riktigheten av tingsrättens dom. I sådana mål kan prövningen av själva frågan om prövningstillstånd bli komplicerad och kommer då, om kraven på rättssäkerhet ska upprätthållas, ändå att behöva utmynna i att ändrings- eller granskningsdispens måste ges. Risken är alltså att hovrätten tvingas göra en dubbel prövning i ett ganska stort antal mål. Enligt hovrättens mening bör man mot bl.a. denna bakgrund låta frågan om ett eventuellt införande av ett generellt krav på prövningstillstånd anstå till dess att domstolarna har fått ytterligare erfarenhet av de prövningstillståndsregler som började tillämpas år Däremot kan det redan nu finnas anledning att gå vidare och ytterligare utreda frågor om prövningstillstånd i vissa slag av brottmål i hovrätten, t.ex. brottmål som enbart avser påföljdsfrågor. Hovrätten är inte heller främmande för att man redan på kort sikt överväger en höjning av de gränsnivåer som anges i 49 kap. 13 första stycket rättegångsbalken. Man bör däremot vara mera försiktig med införandet av krav på prövningstillstånd i brottmål som avser mera allvarlig brottslighet. Utredningen har visserligen ansett att man i detta sammanhang inte bör göra skillnad mellan å ena sidan brottmål som rör allvarlig brottslighet och å andra sidan andra brottmål. Det går emellertid inte att bortse från att parterna och allmänheten sannolikt inte alltid uppfattar ett system med prövningstillstånd som lika rättssäkert som ett system av nuvarande slag. Ett införande av krav på prövningstillstånd även i brottmål som avser mera allvarliga brott kan därför skada parternas och allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Det är, såsom utredningen har varit inne på (se s. 287 i betänkandet), viktigt att bestämmelserna om prövningstillstånd i hovrätten inte uppfattas så att hovrätten, när den vägrar prövningstillstånd, över huvud taget inte gör någon prövning. Det kan därför finnas anledning att byta ut ordet prövningstillstånd mot något som tydligare ger vid handen att målet faktiskt prövas, fastän prövningen avbryts så snart man har kunnat konstatera att tingsrättens avgörande är riktigt.

3 YTTRANDE 3 (6) Formaliserad tidsplanering av mål i domstol Hovrätten anser att upprättandet av en tidsplan i enlighet med vad utredningen har förordat i avsnitt 18.2 ofta kan vara värdefull. Det gäller dock inte i de mera rutinmässiga målen och ärendena (vilka trots allt är de som dominerar verksamheten). I sådana mål och ärenden riskerar tidsplaner att bli summariska och inte tjäna något syfte. Om en mera generell bestämmelse om upprättande av tidsplan ska införas, bör den därför förenas med förbehållet där det behövs. Processkartläggningar Hovrätten delar utredningens bedömning i avsnitt 18.3 i betänkandet att det kan finnas mycket att vinna genom att genomföra processkartläggningar. Frågan är dock om processkartläggningarna, som utredningen synes vara inne på, bör göras helt internt. Det kan vara lättare för en utomstående att upptäcka en tidstjuv i ett arbetssätt än för den som är van vid att arbetet ska utföras på visst sätt. Det kan mot den bakgrunden vara lämpligt att Domstolsverket får till uppgift att tillhandahålla personella resurser som kan delta i den enskilda domstolens arbete. Samtidigt är det viktigt att de personer som involveras i processkarläggningarna är personer med egen och stor erfarenhet av den dömande verksamheten. Det kan också vara lämpligt att de iakttagelser som görs vid processkartläggningarna sammanställs av Domstolsverket så att resultaten från enskilda domstolar kan nyttiggöras även i andra domstolar. Tingsrättens sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål Utredningen har i avsnitt i betänkandet förordat att det helt bör överlämnas till tingsrätten att avgöra om ett tvistemål kan tas till huvudförhandling med en domare. Hovrätten delar inte den uppfattningen. En grundtanke bakom rättegångsreformen En modernare rättegång var att tyngdpunkten i den dömande verksamheten ska ligga i första instans. Det är mot den bakgrunden viktigt att kvaliteten i dömandet vid tingsrätterna upprätthålls och att den rättssökande allmänheten också uppfattar att så är fallet.

4 YTTRANDE 4 (6) Om det är såsom sägs i betänkandet att parterna numera begär tredomarsammansättning i större utsträckning än tidigare, beror detta sannolikt på att parterna inte har det förtroende för tingsrättsprocessen som i och för sig vore önskvärt och att de inte heller tror att överrättsprocessen, efter införandet av kravet på prövningstillstånd, kan kompensera för brister i tingsrättsprocessen. Ett sådant förtroendeproblem måste mötas på annat sätt än genom att ta bort vad som uppfattas som en rättssäkerhetsgaranti i tingsrätten, nämligen rätten att påkalla avgörande genom tre domare. Hovrätten anser därför att nuvarande domförhetsregler bör behållas. En förändring av det slag som utredningen förordar synes också gå stick i stäv med den ovan nämnda grundtanken bakom En modernare rättegång. Hovrätten är däremot inte främmande för en höjning av den beloppsgräns som avgör vad som är s.k. FT-mål (jfr avsnitt i betänkandet). Gränsen är idag ett halvt prisbasbelopp och om den gränsen höjs exempelvis till det dubbla, dvs. ett prisbasbelopp, torde detta inte behöva föranleda några egentliga ändringar i exempelvis reglerna kring rättegångskostnader. Domstolsintern specialisering Hovrätten delar utredningens uppfattning (se avsnitt 18.5 i betänkandet) att domstolsintern specialisering kan effektivisera handläggningen på domstol. För att det ska få praktiskt genomslag krävs det dock relativt stora enheter eller avdelningar på domstolen. I flertalet domstolar får därför åtgärder av detta slag sannolikt inte någon betydelse. Det kan då i stället finnas anledning att i stället sträva efter regionalt samarbete mellan flera mindre domstolar. Särskilda åtgärder Hovrätten delar utredningens uppfattning att utgångspunkten måste vara att alla mål ska avgöras så snart som möjligt och med hög kompetens och att författningsreglerade särlösningar bör användas restriktivt (jfr avsnitt 19 i betänkandet). Hovrätten delar också uppfattningen att det kan finnas anledning att beträffande flera måltyper överväga om de verkligen kräver särskild skynd-

5 YTTRANDE 5 (6) samhet eller särskild kompetens på det sätt som är fallet idag. Detta måste emellertid prövas från ärendetyp till ärendetyp. I den processen kommer utredningens ställningstaganden i och för sig vara av stort värde. De måste emellertid som utredningen själv förfaller vara inne på kompletteras med ytterligare förutsättningslösa överväganden som tar hänsyn till förhållandena i den enskilda ärendetypen. Hovrätten kan för sin del väsentligen ställa sig bakom de generella uttalanden som utredningen gör i avsnitt 20 men vill understryka att de redovisade principerna måste tillämpas med stor försiktighet och att en del av de uttalanden som utredningen gör kan uppfattas som alltför kategoriska, t.ex. vad som sägs på s. 338 ff. om omständigheter som inte motiverar särskilda åtgärder. Hovrätten ställer sig i princip bakom det som utredningen har uttalat i avsnitt 21.1 om användande av förtursregler och om tidsfrister. Hovrätten delar också i väsentliga delar utredningens uppfattning i de frågor som behandlas i avsnitt 21.2 (Förkortad instanskedja). Utredningens uttalanden om s.k. språngrevision synes emellertid vara alltför generella för att kunna läggas till grund för något ställningstagande till en modell med språngrevision; särskilt i den delen krävs därför ytterligare överväganden. Hovrätten instämmer i princip också i de överväganden som utredningen har redovisat i avsnitten 21.3 (Preklusionsregler), 21.4 (Avgifter vid överklagande), 21.5 (Ombudstvång), 21.6 (Koncentration till vissa domstolar), 21.7 (Ambulerande expertdomare, regionalt samarbete och extern adjunktion), 21.8 (Mer flexibla forumregler), 21.9 (Särskilda ledamöter), (Särskilda domstolar) och (Specialdomstolar). Lämpligheten av den ena eller andra åtgärden måste dock alltid bedömas med hänsyn till den särskilda målkategori som åtgärden är avsedd att tillämpas på. Vad särskilt gäller utredningens förordande av regionalt samarbete mellan domstolar vill hovrätten tillägga att sådant samarbete sannolikt skulle underlättas om Domstolsverket kunde biträda vid organisationen av samarbetet. Det som utredningen anför på s. 405 i betänkandet synes innebära att utredningen anser att brottmål med unga tilltalade inte längre ska handläggas med

6 YTTRANDE 6 (6) särskild skyndsamhet eller inom lagstadgade frister. Hovrätten är tveksam till detta. Frågan kräver i alla händelser ytterligare ingående överväganden Detta yttrande har beslutats av hovrättspresidenten Sten Andersson, hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsrådet Per-Anders Svensson och tf. hovrättsassessorn Stellan Gylestam, föredragande. Sten Andersson Stellan Gylestam