Justitiedepartementet Stockholm

Transkript

1 R2A DATUM 1 (6) Justitiedepartementet Stockholm Yttrande över delbetänkandet Dataskydd vid europeiskt polisiärt och straffrättsligt samarbete (SOU 2011:20) Hovrätten har granskat delbetänkandets förslag utifrån de utgångspunkter hovrätten har att beakta och därvid fokuserat på de förslag som direkt eller indirekt berör de allmänna domstolarna. Hovrätten lämnar följande synpunkter. Inledningsvis vill hovrätten påpeka att det i vissa delar av delbetänkandet saknas tillräcklig analys av författningsförslagen som läggs fram. Vidare saknas det en särskild författningskommentar. Detta har försvårat hovrättens möjligheter att bedöma lämpligheten av systematiken i författningsförslagen, att överblicka konsekvenserna av förslagen och att närmare granska den föreslagna författningstexten. När det gäller den föreslagna författningstexten vill hovrätten som en övergripande synpunkt framföra att det finns behov av en allmän genomgång av språklig redaktionellt slag. Förslaget till lag om användningsbegränsningar vid behandling av personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen I betänkandet redovisas att hovrätten kan erhålla personuppgifter från en annan medlemsstat i EU (se avsnitt 5.5 och 5.6 i betänkandet). Det kan tilläggas att det internationella straffrättsliga samarbetet traditionellt sker genom internationell rättslig hjälp, utlämning, överförande av lagföring och överförande av straffverkställighet. Det finns i Sverige en generell lag på respektive område (lagen Box 2290, Stockholm Besöksadress: Birger Jarls torg 16, Riddarholmen Telefon: Fax: svea.hovratt@dom.se Expeditionstid: Måndag-fredag

2 2 (6) (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lagen (1957:668) om utlämning för brott, lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott och lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom). Inom norden finns ett närmare samarbete. Inom EU har det straffrättsliga samarbetet i vissa fall ersatts med ett samarbete som bygger på principen om ömsesidigt erkännande. Detta samarbete har i Sverige genomförts genom lagen om (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut, lagen (2009:1467) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen och lagen (2011:XX) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkanden inom Europeiska unionen. Ytterligare rättsakter finns på området som ännu inte har genomförts i Sverige, men där lagstiftningsarbete pågår. En allmän domstol kan alltså erhålla personuppgifter från en annan medlemsstat i EU i ärenden och mål vid domstolen med stöd av en mängd lagar. Av de lagar som redogjorts för ovan är det endast lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål som har bestämmelser om användningsbegränsningar. Hovrätten instämmer därför i slutsatsen att det kan finns en anledning att reglera frågan generellt för domstolarnas räkning. I betänkandet har det inte närmare konkretiserats på vilket sätt verksamheten i de allmänna domstolarna kommer att påverkas av lagens krav och i vad mån domstolarna redan nu lever upp till det skydd som anges i rambeslutet. Den nya lagen föreslås omfatta alla personuppgifter som de allmänna domstolarna erhåller inom ramen för det straffrättsliga samarbetet från en annan medlemsstat i EU. Lagens tillämpningsområde begränsas dock på så sätt att den endast gäller för sådan vidarebehandling av personuppgifter som utförs helt eller delvis automatiserat eller annan vidarebehandling av personuppgifter, om uppgifterna ingår i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier. Avgörande för tillämpningsområdet är därför bl.a. hur centrala begrepp som vidarebehandling och automatiserade definieras. Dessa begrepp analyseras inte i betänkandet och definieras inte i den

3 3 (6) föreslagna lagen. Eftersom hovrätten alltmer tillämpar digitala akter och kommunicerar med parter genom e-post är en definition av bestämmelsen av stor betydelse för lagens tillämpningsområde. Sammantaget gör detta att det är svårt att bedöma användningsbegräsningarnas påverkan på t.ex. handlingsoffentligheten vid de allmänna domstolarna. I en övergångsbestämmelse anges att avvikande användningsbegränsningar i tidigare beslutade EU-rättsakter ska gälla i stället för användningsbegränsningarna i denna lag. Någon genomgång av vilka rättsakter som innehåller någon sådan bestämmelse finns inte eller hur tillämparen ska ta reda på detta. I t.ex. rambeslutet som ligger till grund för lagen om överlämnande från Sverige enligt en euopeisk arresteringsorder hänvisas till Europarådets konvention om dataskydd i preambeln (skäl 14). En analys om en sådan hänvisning faller in under övergångsbestämmelsen saknas. Inte heller anges vilken tidpunkt som avses med tidigare beslutade EU-rättsakter (jfr. artikel 28 i dataskyddsrambeslutet). En annan fråga som inte behandlas är hur uppgifter som Sverige har tagit emot från en EES-stat ska behandlas och hur lagen förhåller sig till de nordiska samarbetslagarna. I utredningen föreslås att en hänvisning till den nya lagen görs i respektive registerförfattning. Hovrätten har ingenting att erinra mot detta. Hovrätten anser emellertid att även en hänvisning i nionde kapitlet offentlighets- och sekretesslagen bör övervägas. Behandling av känsliga uppgifter I delbetänkandet föreslås justeringar av de bestämmelser i registerförfattningarna som reglerar känsliga uppgifter på så sätt att begreppet absolut nödvändigt genomförs genomgående. Hovrätten anser inte att det finns skäl att införa ordet absolut i registerförfattningarna utan det räcker att ordet nödvändigt finns med som ett krav för behandlingen av känsliga personuppgifter som omfattas av dataskyddsrambeslutet. Ordet absolut framför ordet nödvändigt gör ingen skillnad och behövs inte för att svensk rätt ska uppfylla kraven i dataskyddsram-

4 4 (6) beslutet. Hovrätten avstyrker därför de föreslagna ändringarna i registerförfattningarna såvitt avser införandet av ordet absolut. När det gäller den föreslagna lydelsen av 7 i förordningen (2001:639) om registerföring m.m. vid allmänna domstolar med hjälp av automatiserad behandling (registerförordningen vid allmänna domstolar) vill hovrätten påpeka att den inte bara utgör en språklig justering utan även innebär en skärpning av hanteringen av känsliga uppgifter vid de allmänna domstolarna. Detta är något som inte tydliggörs tillräckligt i utredningen. Den föreslagna lydelsen innebär dessutom att kravet på absolut nödvändighet kommer att omfatta all behandling av känsliga personuppgifter enligt 7 alltså inte bara sådan behandling av personuppgifter som omfattas av dataskyddsrambeslutet. Det är hovrättens uppfattning att en sådan inskränkning av behandlingen av känsliga personuppgifter i de allmänna domstolarna inte bör genomföras utan att den analyseras närmare. Hovrätten avstyrker därför även på denna grund förslaget till ändring i 7 förordningen om registerföring m.m. vid allmänna domstolar med hjälp av automatiserad behandling. Trots detta ställningstagande gör hovrätten följande påpekande när det gäller utformningen av förslaget. I författningsförslaget till 7 registerförordningen vid allmänna domstolar noterar hovrätten att ordet ärende har fallit bort både i nuvarande lydelse och i föreslagen lydelse. Vidare ställer sig hovrätten något undrande till att det enligt den föreslagna lydelsen inte längre kommer vara tillåtet att behandla känsliga uppgifter om det behövs för handläggningen utan bara om uppgifterna har lämnats vid handläggningen. Såvitt hovrätten förstår har det inte framförts något skäl för en sådan ändring av lydelsen. Mot denna bakgrund föreslår hovrätten istället följande formulering: får behandlas endast om uppgifterna har lämnats i ett mål eller ärende eller om de behövs för handläggningen av målet eller ärendet och det är nödvändigt..

5 5 (6) Förordningen (1997:903) om register över förelägganden av ordningsbot och förordningen (1997:902) om register över strafförelägganden För att uppfylla dataskyddsrambeslutets krav på rättelse och skadestånd har det föreslagits två nya paragrafer i ovan nämnda förordningar. Paragraferna föreslås hänvisa tillbaka till personuppgiftslagens bestämmelser om rättelse och skadestånd. Hovrätten har ingen erinran mot att bestämmelser om rättelse och skadestånd förs in i ovan nämnda förordningar men vill i detta sammanhang passa på att peka på den något otillfredsställande lagtekniska lösningen att en förordning hänvisar tillbaka till en lag. I utredningen har det konstaterats att gällande svensk rätt inom det aktuella området har både lag- och förordningsform. Utredningens bedömning är att den automatiserade behandling av personuppgifter som förekommer hos de i betänkandet aktuella myndigheterna är av sådan karaktär och omfattning att de grundläggande principerna för behandling bör slås fast i lag och inte förordningar. Hovrätten delar utredningens bedömning i denna del och anser att det är viktigt att detta förs fram. På detaljnivå vill hovrätten påpeka att bestämmelsen om rättelse och skadestånd i förordningen om register över förelägganden av ordningsbot bör benämnas 11 istället för 10. Europolanställdas befattning med hemliga uppgifter Hovrätten delar utredningens bedömning att en ny lag som reglerar Europolanställdas befattning med hemliga uppgifter är att föredra framför ändringar i 20 kap. 3 brottsbalken. När det gäller den föreslagna lydelsen av lagen ifrågasätter emellertid hovrätten om det är lämpligt att bestämmelsen begränsas till att endast omfatta svenska medborgare. Detta med hänsyn till att frågan om jurisdiktion normalt sett regleras genom bestämmelserna i andra kapitlet brottsbalken (jfr. 15 kap. 4 b brottsbalken). Det är också tveksamt om en sådan begränsning är förenlig med artikel 41 i Rådets beslut 2009/371/RIF av den 6 april 2009 om inrättandet av Europol.

6 6 (6) I handläggningen av detta ärende har deltagit hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättsråden Karin Kussak och Vibeke Sylten samt tf. hovrättsassessorn Frida Kylberg, föredragande. Fredrik Wersäll Frida Kylberg