Lyckans fågel. Ett aktionsarbete om vägen att utveckla och använda barns bildarbete med nya hjälpmedel och i nya sammanhang.

Lyckans fågel Ett aktionsarbete om vägen att utveckla och använda barns bildarbete med nya hjälpmedel och i nya sammanhang. KARIN SANDQVIST AKTIONSLÄRANDE Forskande lärare i skolans vardagsverksamhet 1

2

KARIN SANDQVIST Lyckans fågel Ett aktionsarbete om vägen att utveckla och använda barns bildarbete med nya hjälpmedel och i nya sammanhang. Aktionslärande 2003-2004 3

4 Aktionslärande 2003-2004 2005 Karin Sandqvist

Innehållsförteckning Sammanfattning... 8 Prolog... 9 Inledning Och Frågeställning... 9 Aktionsforskningen... 9 Läroplanen...11 Målen och medlen...13 Lärarfilosofi...14 Mitt första möte med skolans värld...14 Livsväven...14 Min människosyn...15 Min kunskapssyn...15 Ett vidare kunskapsbegrepp...15 Apropå kunskap min drömskola när den är som bäst!...16 Ett tänkvärt samtal med en förälder...17 Aktionen...18 Planeringen...18 Genomförande och observation...19 Reflektion... 20 Information... 20 Material... 20 Tidpunkt... 20 Atmosfär... 20 Teknik... 20 Ny planering... 20 Genomförande och observation... 21 Reflektion... 21 Det fortsatta arbetet i aktionsspiralen... 21 Min Process... 22 Avslutning... 24 Vägen till lyckan... 24 Källförteckning... 24 Min litteraturlista... 24 Referenslitteratur... 24 Bilagor... 25 Bilaga 1: Sagan om Lyckans fågel... 25 Bilaga 2: Barnens tankar om lycka... 28 5

6

Förord Dette heftet inneholder en prosjektoppgave som er skrevet våren 2002 på studiet i Aksjonslæring i regi av Universitetet i Tromsö. Studentgruppen har bestått av 24 lærere i grunn-og videregående skoler,førskolelærere og fritidspedagoger fra Gotland kommune. Studiet er på 10 vekttall (20 poeng) og har vært organisert som et deltidsstudium over tre termin.studiet har bestått av tre studiesamlinger og fire videokonferanser. Mellom samlingene har studentene vært organisert i lokale samarbeidsgrupper. Arbeidet i disse gruppene har bestått i å re flektere over egne praksiserfaringer i møte med teori som har vært presentert på samlingene.studentenes eget utviklingsarbeid på sin arbeidsplass har vært utgangspunktet for prosjektoppgavene. Prosjektoppgavene utgjør den skriftlige delen av eksamen på studiet. Mellom samlingene har Tjelvars datanett värt flittig brukt som kommunikasjonskanal. Det har vært spennende for oss på Universitetet i Tromsö å samarbeide med studentene. De har vært engasjerte og aktive medspillere under hele studiet. Tromsø den 16.6.2005 Eli Moksnes Furu Prosjektleder Tom Tiller Professor 7

EXAMENSARBETE Aktionslärande 20 p Ht 2004 TROMSØ UNIVERSITET Institutionen för lärande och praktisk pedagogik Karin Sandqvist Sammanfattning Det här är berättelsen om hur jag höjde kvaliteten i min undervisning genom att kombinera barnens kreativitet med användning av modern teknik. Utgångspunkten i mitt arbete har varit barnens livsfrågor barnens bildskapande har fått skapa en väv där olika ämnen, metoder och teknik har flätats samman i nya livfulla dimensioner. I mitt arbete med projektet ville jag använda mig av modern teknik i form av digitalkamera och presentationer via datorn. Under arbetets gång upptäckte jag att tekniken oväntat öppnade nya möjligheter. Detta inspirerade mig till att utvidga forskningsarbetet till nya områden inom skolan. Min kunskapssyn präglas av en stark tilltro till barnens kreativitet. Projektet har bland annat visat mig att ny teknik faktiskt kan användas i enlighet med mina värderingar och dessutom bidra till att höja kvaliteten. Resultatet av mitt arbete är förutom denna rapport sex bildspel presenterat i PowerPoint. Det samlade resultat finns presenterat på en CD-ROM. Sanda den 10 oktober 2004 Karin Sandqvist 8

Prolog Kreativitet Att skapa är att forma den formlösa massan. Fylla gapet. Ordna oordningen. Att skapa är att hitta nya lösningar, ställa nya frågor, gå nya vägar. Att skapa är att öppna nya dörrar till nya rum. Att skapa är att gestalta på ett nytt sätt. Barn skapar i leken. Leken är utgångspunkt för konsten. I leken och i konsten gestaltas världen. Ett kreativt förhållningssätt innebär att släppa det gamla och ge sig in i det nya. Kreativitet innebär möte med kaos och att uppfyllas av arbete, arbete, arbete. Det kreativa förhållningssättet börjar med leken. Befrielsen är när det formlösa tar form, tomheten fylls och oordningen ordnas. Att finna det nya man inte visste fanns är vinsten. Kreativiteten innebär ett sökande och ett finnande. Ibland finner man något annat än det man sökte Inledning och frågeställning Här vill jag ge en bakgrund och ge svar på följande frågor: Varför vill jag aktionsforska? Vad vill jag förändra och utveckla? Har kreativiteten en given plats i skolans ämnen? Hur ska aktionsforskningen gå till? Aktionsforskningen Den främsta anledningen till att jag sökte utbildningen om aktionsforskning var att jag skulle få tid, möjlighet och handledning i att göra en djupdykning i barns tankar och funderingar kring de stora livsfrågorna som berör oss alla. Jag ville utveckla nya metoder i mitt arbetssätt kring livsfrågor. Det är ett viktigt område för barn och ungdomar i utveckling. Ett ord som speglar vår tid bra är: Fortare! Vårt samhälle präglas av ett snabbt tempo. Allt ska gå fortare och produktiviteten öka. Detta leder till stress och krav. Vi måste stanna upp och ta en paus ibland. Vad sker i oss och i vårt samspel med andra? Var finns meningen i våra liv? Av erfarenhet vet jag att många barn och ungdomar längtar efter mer tid och närhet till vuxna, såväl i familjen som i skolan och på fritiden. Min förhoppning är att föräldrar och vi i skolan ska ha mer tid att prata om allt det väsentliga i livet. Att vi inte ska ha så bråttom, utan ta en paus och fundera tillsammans. Min roll som aktionsforskande lärare kanske kan hjälpa till. Jag intresserar mig för hur vi kan skapa metoder i skolan för att utveckla detta arbete med barnen. Genom att pröva mig fram på ett aktionsforskande sätt vill jag kunna dra slutsatser som bekräftar eller förkastar mina arbetssätt. Ute i den svenska skolan arbetar man säkert på många håll med livsfrågor på ett livgivande sätt. Jag skulle vilja ta del av de arbeten som görs. För min egen del vill jag utveckla metoder som bygger på barnens kreativitet. Man kan mena mycket med ordet kreativitet. Ordet kreativitet kan låta pretentiöst och krävande. Jag använder det ändå i brist på andra ord i betydelsen: en strävan, ett förhållningssätt som innebär utveckling och öppning, att skapa något nytt, ställa egna frågor, hitta egna lösningar, att gå vidare, ge form och ordna kaos. 9

I detta sammanhang menar jag att livsfrågorna kreativt kan vävas in i våra skolämnen. Kreativiteten har en mycket mer betydelsefull roll än vad läroplaner och styrdokument säger. Forskarna Kent Hägglund och Lars Lindström framhåller att de estetiska ämnena inte får vara hjälpgummor åt andra ämnesområden för att förbättra prestationer och resultat. De menar också att det inte finns någon forskning - med undantag för dramaområdet som visar på sådana överspridningseffekter. Estetiska läroprocesser har ett egenvärde, menar de. Jag håller delvis med dem. Men det innebär inte att den lust och nyfikenhet som skapande för med sig enbart behöver och ska leva sitt eget liv. Tvärtom! Livet blir ännu mer spännande när lusten erövrar nya områden! Konsten lär oss att förstå livet är artikelns rubrik. Glädjande gör dock de båda forskarna en liten helomvändning i slutet. De skriver: Det gör att estetiska aspekter och dimensioner hör hemma i all undervisning. Men den måste komma in på egna villkor inte i en from förhoppning att ge bättre resultat. Istället för att bli slavar under de traditionellt starka skolämnena kan man försöka att så att säga invadera dem genom att införa andra perspektiv. Mina erfarenheter skiljer sig från de båda forskarna och de forskningsresultat de hänvisar till. Det kommer att finnas anledning för mig att återkomma till frågan i sammanfattningen av min aktionsforskning. Hjärnforskaren Matti Bergström skriver om vikten av kreativitet i en debattartikel i Vetvärt som han kallar Släpp barnen fria för allas skull Han skriver: Vad är det då som vi ska ge våra barn, dagens barn, för att de ska klara sig i en okänd framtid? Det räcker inte med att ge dem enbart kunskap, för kunskap är alltid gammal kunskap som blev känd idag, igår, i förrgår och så vidare. Morgondagens kunskap kan vi inte ge dem, eftersom den ännu inte finns! Kunskapsskolan räcker alltså inte till. Vi kan då fråga oss vad naturen gett oss för förmågor för att vi ska klara oss i en okänd framtid? Och hur är det med våra barns kreativa förmåga i dagens skola? Tränar vi denna resurs?... Kreativitet är ju en förmåga som, också den, har som funktion att vi ska klara oss i en okänd framtid. Har man rikligt med idéer kan alltid någon av dem passa för den situation man hamnat i och som man inte annars skulle kunna klara av. Matti Bergstöm beskriver också hur kunskapssynen måste förändras när vi går från industrisamhälle (kraftsamhälle) till det nutida samhället som är ett informationssamhälle där vetenskap och teknik dominerar och kunskap anses vara det enda som behövs. Det kommande samhället är något helt annat. Ett urvalssamhälle, eller värdesamhälle, som i sin elektroniska och digitala värld tillhandahåller mycket stora mängder information men fordrar en välutvecklad förmåga att hantera densamma. Det kanske blir så att dagens skola långsamt kommer att haverera när den inte längre kan stå emot den nya generationens törst efter annan, ny kunskap. Jag hoppas att det allmänmänskliga intresset för de existentiella frågorna kommer att följa med i denna omdaning. Nya vetenskaper kommer födas och den kreativa förmågan kommer vara avgörande för det mänskliga livet. Det svåra för oss som levt i det gamla samhället är att öppna upp mot det nya. Att våga ställa frågor som vänder upp och ner på allt det gamla som man trodde var det rätta. Och som kanske var det rätta i det samhället vi levde. Tom Tiller skriver i sin bok om aktionsforskning ett avsnitt om guldtavelspelen i Völvans spådom. Han skriver: 10

Kanske är det dags att stanna upp och fråga sig om känslorna är bortglömda när vi driver på tankeförmågan? Kanske är det också så att vi längs skolvägen har förlorat den urgamla kunskapen att huvud, hjärta och hand måste följas på vägen. Kanske är det hög tid att fråga sig om arbetsformerna ger de kvalifikationer som framtiden kräver? I min aktionsforskning vill jag i huvudsak börja med att arbeta med livsfrågorna via ämnena bild och svenska i skolan. Jag vill att lusten och frågorna skall driva mig och barnen framåt. Lärarens lust och nyfikenhet är lika viktig som barnens i denna process. Tanken är att jag ska använda mig av digitalkamera, dator och dataprojektor. Min egen fråga är: Hur kan den nya digitala tekniken hjälpa mig att finna nya vägar för att fånga tankar och frågor hos barnen? Kan vi förutsättningslöst förena våra innersta uråldriga funderingar med den nya tekniken? Kan den rent av hjälpa oss att bli mer kreativa och hitta nya vägar? Matti Bergström menar att detta är nödvändigt om vi ska klara oss i framtiden. Ylva Johansson f.d. skolminister(s) skriver i en artikel om hur skolans uppgift har blivit mycket svårare och viktigare när vi nu har trätt in i kunskapssamhället. När nu lärarna skall lära många fler mycket mer, krävs nya verktyg för lärande. Hon menar att tillgången av IT kan bidra till att göra det lättare för lärare (och elever) att lyckas med den stora och svåra uppgiften som vi ålagt skolan. Hon skriver: Men det är synd att vi i skolan inte använder IT för att ytterligare kvalificera lärandet för att öka möjligheterna till reflektion, samarbete, gemensam problemlösning och lustfyllt lärande. Mitt aktionsarbete kommer att handla mycket om just det som Ylva Johansson skriver. Jag vill förena ett modernt verktyg med all min professionella yrkeskunskap. LÄROPLANEN Vad står det i läroplanen? Religionskunskap, bild och svenska är de tre huvudsakliga ämnen som jag vill integrera i mitt aktionslärande kopplat till IT. Jag ska här plocka ut och citera de avsnitt som är aktuella för mig. Mitt kommande arbete stämmer väl överens med läroplanens intentioner. I kommentarer till kursplaner och betygskriterier för grundskolan år 2000 står det om religionskunskap: Livsfrågor och etik har fått en central ställning i den reviderade kursplanen. Detta kommer till uttryck genom att det finns ett eget avsnitt om livsfrågor och livstolkning, och genom att det har tillkommit mål att uppnå om etik både för år fem och nio. Behovet av reflektion och värdediskussion blir allt tydligare i ett utvecklat informationssamhälle. Ett föränderligt samhälle ställer krav på kreativa, reflekterande och värderingskompetenta människor. I kursplanen betonas därför inte bara livsfrågorna, reflektionen och den etiska kompetensen utan också vikten av att kunskapen gestaltas och levandegörs i olika sammanhang. Det skapande momentet liksom förmågan att se olikheter mellan olika traditioner vad gäller tro och livsåskådning har betonats. 11

Under rubriken Livsfrågor och livstolkning finner vi detta: Religionskunskapsämnet har som utgångspunkt människans frågor inför livet och tillvaron oavsett om dessa uttrycks religiöst eller inte. Att medvetet och metodiskt bearbeta livsfrågorna hör till ämnets kärna. Varje människa har en mer eller mindre uttalad strävan att finna sammanhang i, tolka och tyda tillvaron. Detta kommer till uttryck i traditioner, riter, berättelser och myter. Vidare står om ämnet bild i kommentarerna: När kursplanen nu, vid ingången till 2000-talet, revideras riktas uppmärksamheten åter mot skolans och bildämnets ansvar för bilden i en ny digitaliserad värld. Datorerna har gjort sitt intåg i skolan. I kursplanen har bildens beröringspunkter med andra ämnen och dess betydelse för förverkligandet av läroplanens övergripande mål lyfts fram. I läroplanen står bl.a. under ämnet bild: Bildspråket är en av flera vägar till kunskap och personlig utveckling. I arbetet med bilder gestaltas erfarenheter och produceras kunskap som blir synlig, gripbar och möjlig att förmedla. Under mål att sträva mot står: Skolan skall i sin undervisning i bild sträva efter att eleven utvecklar förmåga att kommunicera med hjälp av egna och andras bilder, utvecklar förmågan att analysera och samtala om bilder och förståelse av att bilden bär betydelser, skapar mening och har ett innehåll utöver det föreställande. Bild och svenska ser jag som två förträffliga redskap som vi kan använda för att arbeta med livsfrågorna i skolan. I läroplanen står om ämnet svenska: Språket har en nyckelställning i skolarbetet. Genom språket sker kommunikation och samarbete med andra. Kunskap bildas genom språket och genom språket görs den synlig och hanterbar. Svenskämnet syftar till att tillsammans med andra ämnen i skolan utveckla elevernas kommunikationsförmåga, tänkande och kreativitet. I kommentarer om ämnet svenska står: Svenskämnets uppdrag är omfattande... Målen att stäva mot i kursplanen blir därför många. Förmåga att uttrycka sig i olika sammanhang nämns först och därefter förmågan att förstå andra och reflektera och föreställa sig. Att föreställa sig innebär att kunna leva sig in i andras situation och därmed få förståelse för människor med annorlunda villkor i både tid och rum. Det är en process att lära sig arbeta efter läroplaner på ett levande och medvetet sätt. Det innebär att man reflekterar över läroplanen så att den blir ett hjälpmedel och inte ett dött dokument. Vi måste ha mål i vårt arbete! Målet i sig innebär att det finns möjlighet att gå vilse. Utan mål kan du ju inte gå vilse! Det är på de oväntade stigarna det börjar hända saker om man är lyhörd och nyfiken. Det är en konst att ha ett mål i sikte samtidigt som man vågar gå vilse. 12

Målen och medlen Här följer ett avsnitt ur Leva i sin kropp av Jacques Dropsy. Boken skapar en metafor kring trädgårdens värld där läraren blir trädgårdsmästare och eleverna blir trädgårdens växter och blommor. Att växa är att lära. För mig är denna text ett sunt förhållningssätt till målen. Trädgårdsmästaren har lärt sig att man inte kan forcera naturen, att man bara kan lära känna den, följa den och underlätta dess arbete. Om det till exempel i Frankrikes klimat tar ett år för en persika att mogna lönar det sig inte att försöka få den att mogna på sex månader. Den konstlade frukten man då skulle få blir nämligen bara en yttre efterapning av en persika, som kanske har en persikas form och färg men varken dess arom eller näringsvärde. Denna erfarenhet har givit trädgårdsmästaren ett oändligt tålamod. Han är väl medveten om att det inte är han som frambringar frukterna. Däri består hans ödmjukhet. Men han känner också värdet av sin dagliga strävan, som får trädgården att bära så vackra och aromatiska frukter, att de vilda frukterna inte kan tävla mot dem. Detta är trädgårdsmästarens stolthet. Det ger honom kraft att arbeta dag efter dag och acceptera att naturen genom nattfrost eller hagelstorm kan beröva honom resultatet av hans arbete. Att han är medveten om detta befriar honom från en onödigt spänd förväntan på resultatet. Men trots allt finns det hägrande målet. Det ger i varje ögonblick en fast inriktning åt hans ansträngningar. När han inte längre är krampaktigt inriktad på målet, får han ett djupt lugn. Han lär sig också en annan sak av naturen, nämligen att man inte kan få resultat direkt. Det lönar sig inte att dra i grenarna för att få dem att växa! Man måste vända bort uppmärksamheten från den frukt som man vill få fram och rikta sina ansträngningar åt ett annat håll. Det resultat som man hoppas på, kan man bara få genom att arbeta där nere, i jorden som ska besås, vattnas och gödslas.. Det är på dessa åtgärder man måste koncentrera sig om man en dag vill nå sina syften. Alla trädgårdsmästare är medvetna om detta. Men vem tillämpar detta på sig själv, på sin egen organism? Att bevara målet i sikte men förbli fri från det på känsloplanet kräver uppmärksamhet i varje ögonblick. All krampaktig inriktning på målet ger arbetet en mekanisk ryckighet, en krampaktig nervspänning och febril brådska, som hindrar att man når det. Att skjuta över målet på grund av allt för stor anspänning är inte stort bättre än att inte alls uppnå det. Sedan man väl blivit medveten om denna krampaktiga målinriktning, kan man försöka göra sig fri från den genom att koncentrera sig på hjälpmedlen, på kvalitén på sättet att arbeta. Det är endast då man kan få ett lugn som gör ansträngningarna effektiva. Och en dag står man helt naturlig vid målet liksom frukten faller från trädet av sig självt vid tiden för mognaden. Man tar emot den som en gåva som man har fått, tack vare att ens medvetna ansträngningar förenats med de dolda krafterna i människans omedvetna natur. Med en sådan omsvängning, en sådan omställning av vår uppmärksamhet från målet, på vilken den har varit krampaktigt inriktad, till kvalitén på vårt sätt att handla, för också med sig en annan belöning vi återfår friheten att helt och fullt förnimma kvintessensen av varje ögonblick, för som den store pedagogen Alain sade: Stegen inte bara leder till målet, varje steg i sig är ett mål. 13

LÄRARFILOSOFI Att arbeta med aktionsforskning innebär att man som lärare ständigt analyserar, reflekterar och omprövar. En förutsättning för att lyckas med det är att ha en stabil grund att spegla mot. Varför är jag egentligen lärare? Vad har jag för kunskapssyn? Håller mina värderingar när världen förändras? Här vill jag ge en personlig bakgrund. För mig är det en skyldighet och en berättelse som är kopplat till aktionslärande. Mitt första möte med skolans värld Än idag minns jag den känsla jag hade som 7-årig flicka när jag klev in i skolans värld för första gången. Jag kände mig upprymd och förväntansfull, lusten att lära kittlade mig. Jag började i en av Stockholms pampigaste skolor, Engelbrektsskolan på Valhallavägen. Skolan var byggd som en riddarborg med en inre borggård. Skolans trappor ledde uppåt och jag sögs in i två gigantiska väggmålningar i entrén. Här och där var trappstegen slumpmässigt dekorerade med uråldriga fossiler. Stenen var sliten av alla de miljontals steg som vandrat upp och ner. Ute på borggården fanns en damm med porlande vatten. Vid dammens ena kant stod en staty föreställande en pojke som satt och täljde på en barkbit. Han satt i skuggan av en jättekastanj som denna höst, liksom tidigare höstar, bar sina lustiga frukter. Jag insåg att jag hade kommit till kunskapens högborg som också var möjligheternas rum. Den gamla kunskapen kunde kombineras med nya insikter och möjligheter. Pojken på gården var just i färd med detta i sitt täljande. Han skapade något nytt mitt i det gamla och storslagna. Ganska snart förstod jag vilken kraft och stora möjligheter som låg förborgade i skolans värld. Redan som barn blev jag intresserad av de mekanismer som styr skolan och vårt eget lärande. Min lust att lära var stor och ofta blev jag en rebell i min iver att förverkliga det jag såg vara möjligt. Det var förstås ingen slump som förde mig in på lärarbanan. Olika vindar har blåst och läroplaner avlöst varandra under resans gång. Under åren som gått har det för mig handlat om att erövra nya frirum i skolans värld (Gunnar Berg). Det handlar om att bli en aktör och utnyttja det frirum som finns inom ramarna för vår verksamhet. För mig är det oerhört meningsfullt och livsbejakande att arbeta med barn och ungdomar i sin utveckling. Det har vuxit fram en lärarfilosofi i mitt inre som jag här kortfattat vill beskriva för att förtydliga kopplingen till mitt val av ämne i aktionsforskningen. Livsväven Eftersom jag har lätt för att se i bilder, vill jag här ge en av mina bilder över livet. Livet är som en väv som sakta blir vävd. Den kan ha en regelbundenhet i stort men då och då kommer det in nya trådar. De kan vara tjocka, tunna, glansiga, ulliga, grå, färgstarka, guldiga, silvriga o.s.v. Dessa trådar kan hänga med ett tag för att sen försvinna och kanske återkomma så småningom. Delar av väven kan vara mycket oregelbunden, ojämn och orolig. Ja, kanske är hela väven så. Det finns alla möjliga vävar. Men det mest spännande är att vi aldrig vet vad väven kommer att användas till. Ska den bli en duk, en halsduk, en matta eller kanske ett sängöverkast? Min lärarfilosofi kan jag också likna vid en väv. Men den här väven har i grunden en regelbundenhet av trådar i en viss färg och mönstersättning. Dessa 14

trådar, färger och mönster löper genom hela väven och de kan översättas till människosyn och kunskapssyn. Då och då kan det dyka upp främmande, nya trådar i väven. Jag kan också medvetet låta nya spännande trådar ta plats. Det kan handla om nya pedagogiska och metodiska grepp. Trådarna måste prövas och utvärderas om de ska få fortsätta att löpa. En del är guldtrådar som får fortsätta att förgylla väven och ger den en extra lyster eller ännu en dimension. Andra trådar är grå, trista som inte tillför något mer än utfyllnad. De kan klippas bort. Vem vill ha utfyllnad när livet kan vara så rikt? Min tanke om trådarna i väven stärker aktionsforskningens idé om att planeraagera-observera-reflektera. För mig räcker inte den processen som en isolerad företeelse. Den måste vara förankrad i en grundsyn om människan samt en kunskapssyn och en målbeskrivning. Min människosyn Hur ser grundmönstret ut i väven? Vilken är min människosyn? Jag har en humanistisk grundsyn. Människan är i sig en handlande och skapande varelse. Hon är från början en kännande, aktiv person som är värd att tas på allvar och mötas med respekt. Alla människor är lika mycket värda men har olika begåvningar och förutsättningar. Människor kan liknas vid blommor. En del mår bäst i skuggan, andra i solen. Några vill ha mycket vatten, andra lite. Somliga växer på magra jordar, kanske t.o.m. i asfalten och är vackra och nöjda ändå. Andra måste ha näringstillförsel och slokar ändå med huvudet. Människor är delar i en mångfald där varje del är lika viktig. Jag har som lärare en stor utmaning i att se alla barns förmågor och behov för att de skall kunna växa och utvecklas i en tillvaro som känns meningsfull. Det är mitt ansvar som ledare att hitta en plats i kören där den som bara kan tre toner, får just de tonerna att lyfta hela kören. Att söka efter mening och sammanhang är viktigt för alla människor. Min kunskapssyn Eftersom människan föds som en kreativ varelse så kommer önskan att lära inifrån. Det finns ett eget intresse, nyfikenhet och ansvar att lära. Om ett barn får förutsättningarna till att gå, cykla, simma, tala, läsa, skriva o.s.v. så lär det sig dessa färdigheter. Viljan finns från början. Vuxna måste skapa möjligheter. Vad det gäller annan kunskap som mer direkt handlar om tänkandet så måste vi stimulera till kunskaper som hjälper barnet att växa inuti. Vi ska erbjuda redskap och hjälpmedel så att hjärnan kan arbeta mer som en verkstad än som ett lager. En lagerkunskap kan vara När dog Gustav II Adolf?. Svaret på frågan är antingen rätt eller fel och gör ingen människa glad eller ledsen. Man behöver inte tänka för att kunna svara och ingen frågar: Än sen då? Vad tycker du?. Antingen är det så att man vet svaret meddetsamma, eller också så vet man det inte alls. Ibland får man tänka efter lite. Men då betyder tänka efter samma som att försöka minnas. Att tänka är något helt annat. Jag vill att information utifrån skall väcka nya tankar, ställningstaganden och nya frågor. I dagens skola ska barnen ställa frågor! Ett vidare kunskapsbegrepp Om vi återvänder till kunskapsbegreppet i vidare mening innebär det att kunskap ses som uttryck för människans (elevens) förhållande till världen snarare än något som ska tas in eller läras in. En persons kunnande kommer till uttryck som särskilda sätt att erfara världen. Kunskap är alltså inte en given substans därute som skall läras in. Helheten är större än summan av delarna. Det innebär att det produceras något nytt av den information som tas in. Jag vill betona kreativiteten i skolan. 15

I skolsammanhang klassificeras ofta vissa ämnen till att vara kreativa som t.ex. bild, slöjd och musik. Men jag menar att alla ämnen är kreativa. Engelska är väl ett mycket kreativt ämne? Liksom matematik och fysik. Det flöde av information som på ett eller annat sätt kommer in via sinnesorganen skall stimulera till något nytt. I den processen arbetar den kreativa delen av människan och ny kunskap bildas. Det väcks nya tankar och frågeställningar och förhoppningsvis även hos andra människor. Därför är presentation och delgivning viktigt på alla kunskapsnivåer. Genom att t.ex. måla och, eller dramatisera Stockholms blodbad och Gustav Vasas äventyr i Dalarna, kommer fler delar av hjärnan att arbeta och många nya intressanta frågor att väckas. Eleven förankrar härmed en bestående viktig kunskap i motsats till att lägga in fakta, årtal o.s.v. på ett lager. Variation i lärandemiljön är viktig. Här är ett annat exempel på hur drama är en viktig metod för inlärning. Svaret på en fråga kan man få på två sätt. Antingen genom att få eller skaffa information från någon eller något som har svaret på frågan. Man kan också få svaret genom egen erfarenhet. Det förra svaret hör till den traditionella teoretiska eller akademiska sortens undervisning, den andra till drama. Frågan kan t.ex. lyda: Vad är en blind? Saklig information skulle svara på frågan: Det är en person som inte kan se. Det är en koncis och riktig information som antagligen tillfredställer intellektet. Alternativt skulle svaret kunna vara: Slut ögonen och försök hitta ut ur detta rum. Det senare svaret ger en erfarenhet av hur det kan vara att vara blind. Detta överför mer kunskap och vi får använda fler sinnen i vår kunskapsinhämtning. Denna kunskap sätter sig djupare än den som enbart bygger på information. Vi ska utgå ifrån att livet för allt fler människor i allt större omfattning kommer att kännetecknas av att man hamnar i nya situationer man tillsammans med andra människor måste kunna förhålla sig till och vara handlingskraftig i dessa. Hur kan då människor rustas för sådant de aldrig mött förut? Genom att möta olika situationer inom skolan blir eleverna förmögna att hantera olika situationer utanför skolan. Genom att möta variation i vissa kritiska avseenden blir eleverna förmögna att urskilja kritiska aspekter framgent. Den avgörande frågan blir, i vilka aspekter eleverna erfar variation i lärandemiljön? Ett märkligt fenomen inom skolan är en förankrad föreställning om att kunskap alltid måste inhämtas i en bestämd ordning, som trappsteg i en trappa. Som om varje steg är en förutsättning för att kunna kliva upp på nästa. Men långt ifrån all inlärning går ju till på det sättet. Utanför skolans väggar, i självaste livet, plockar vi lite hur som helst, både barn och vuxna. Barn bygger upp sin erfarenhetsvärld på ett ostrukturerat sätt om man jämför med skolans gängse idéer om inlärning. Tanken att människan kan lära hela livet förutsätter att man bryter med föreställningen att lärandet måste ske i organiserad form och vara systematiskt tillrättalagd.. Apropå kunskap min drömskola när den är som bäst! Alla har vi väl tankar om vår drömskola. Jag har en tanke om skolan som den grekiska antika staden. Den får stå modell för skolan. I den antika staden hade teatern en central roll. De stora existentiella och moraliska frågorna ställdes och prövades med olika utgångspunkter. Detta skedde även på tävlingsbanan, i badet och på marknadsplatsen. Staden organiserade på det sättet det teoretiska medvetandet, tänkandet, filosofin i mycket fria, vida former. Teatern, badet, tävlingsarenan och torget var 16

offentliga platser där människor uppträdde i olika roller som distanserade dem från deras omedelbara omgivning och tillät dem att se nya sammanhang. Hela staden var en jättelik teater där ständigt nya situationer iscensattes och prövades. Den traditionella kunskapen sattes kontinuerligt ur spel och det gällde att formulera nya insikter. Detta var en offentlig angelägenhet. Kunskapsinhämtning och kunskapsförmedling framstod som en av de grundpelare som den antika staden vilade på. En stad är enligt denna uppfattning inte bara en samling hus. En stad är en anda, ett samtal, en offentlighet. Och den offentligheten har med kunskap att göra. Min drömskola kan liknas vid den antika staden, andan. Där tankar och idéer ständigt prövas mot varandra. Människor har möjlighet att kliva i nya roller, använda sin kreativitet som i sin tur föder nya tankar och idéer Ett tänkvärt samtal med en förälder Genom åren som gått har jag lärt mig mycket av mina skolbarn och deras föräldrar. För mig har den kunskapen blivit en stor del av mitt livslånga lärande, både vad gäller mitt yrke och privatliv. För inte så länge sedan hade jag ett spännande samtal med en pappa till ett av mina skolbarn. Han föder upp och rider in hästar, utbildar dem kan man säga. Han möter många människor, däribland också lärare som har olika problem med sina hästar. Han får många frågor eftersom han är expert på hästar. Under åren som gått hade han lärt sig att sålla lärare från andra yrkeskategorier. Han kan ganska snabbt avgöra om personen han har att göra med är lärare. Lärare gör nämligen något som inte andra gör, sa han till mig. De svarar på sina egna frågor. Om de har ett problem med hästen och han inte svarar genast på deras fråga, så svarar de själva ganska fort. Sen vill de ha ett RÄTT eller FEL på sitt eget svar. Denna iakttagelse som han gjort väckte min nyfikenhet Vi diskuterade detta fenomen och kom in på behaviorismens fäste i skolan. Vi pratade mycket ledarskap, bra och dåligt ledarskap. Vi drog jämförelser mellan människor och hästar vad det gäller inlärning o.s.v. Det kändes som om det han sa var en av nycklarna till att låsa upp skolans alla lås med. För skolan har många lås som vi oförtrutet kämpar med att hitta nycklarna till. Efter samtalet med pappan har jag börjat göra samma iakttagelse själv. Jag måste erkänna att han har rätt. Vi sitter ofta fast i våra roller. Samtalet kom mycket lägligt i tid för just mig. I mitt arbete med aktionsforskande som rör barn och livsfrågor kom detta samtal att ha en stor betydelse. Vi måste vara öppna för att alla frågor inte har något svar. Frågorna kan vara viktigare än svaren. Vi måste lära barnen att fråga istället för att lära dem att svara. Hur kan man i skolan arbeta med frågor fast de kanske inte har något svar. Kanske kunde begreppen känsla och kreativitet få råda mer i skolan än begreppen fråga och svara. 17

AKTIONEN Efter att ha studerat The Action Research Spiral ur boken The action research planner av bl.a. R. McTaggert bestämde jag mig för att försöka hålla aktionsarbetet inom den tänkta spiralen plan act & observe reflect plan act & observe reflect - plan Planeringen Gud som haver barnen kär, tänk på mig som liten är. Vart jag än i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer lyckan går, den Gud älskar lyckan får. Amen Denna aftonbön läste jag på kvällarna som barn. Under livets gång har jag ofta funderat på vad som egentligen menas. För en del kanske den bara var ett litet enkelt rabblande utan större mening eller sammanhang. För mig innebar den ändå något mer jag började fundera. Bönen gick mig inte spårlöst förbi och kanske var det den som väckte mitt intresse för livsfrågor? Tänk om jag hade fått arbeta kreativt med livsfrågor i skolan! För mig hade det varit lycka! Det finns många livsfrågor att välja bland när man ska genomföra en aktion. Här är några som jag funderat kring: Livet och döden Kampen mellan det onda och det goda Vänskap Kärlek Lycka Ensamhet gemenskap Rättvisa och orättvisa Tiden Sanning och lögn Jag bestämde mig för LYCKA och jag tror att aftonbönen hade ett finger med i spelet (eller var det GUD?) Vad är lycka? Är lycka detsamma för alla människor? Är det samma för oss i Sverige som för människor på andra sidan jordklotet? Vuxna och barn? Pojkar och flickor? Kan man medvetet fånga lyckan och hålla den kvar? Är lycka och att vara lycklig samma sak? Frågorna kan bli många och svaren också. Det finns inte bara ett svar och inget självklart rätt eller fel! Nu handlar det om att gå på upptäcksfärd i sitt inre rum och få ta del av andras inre rum. Genom att samtala och vara kreativa kring begreppet LYCKA kommer vi förhoppningsvis bli mer medvetna om oss själva. I mitt projekt om LYCKA ville jag få med så många delar som möjligt. Jag ville arbeta med bild och svenska som redskap och dessutom utveckla en ny metod för mig med hjälp av digitalkamera och datoranvändning. Det sistnämnda för min egen kreativitet och utveckling i aktionsforskningen. 18

Jag såg också fördelarna med att arbeta åldersintegrerat på skolan med hjälp av vårt faddersystem. När stora och små barn samarbetar händer ofta spännande och överraskande saker. Det stärker också det öppna klimatet på skolan mellan åldrarna och skapar en stor trygghet hos de yngre barnen. De större barnen får tillfälle att känna sig betydelsefulla och betrodda. De växer i sin roll och får på ett uppskattat sätt dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter till de yngre. Jag talade med övriga lärare på skolan och alla var mycket positiva. Vi skulle försöka få med alla barn på skolan i projektet under olika omgångar. Min tanke var att jag själv ville pröva lite olika grepp med olika grupper. Ändå ville jag inte planera för mycket utan vara lyhörd inför nya vägar som kunde öppna sig. Till slut bestämde jag mig för att börja med att berätta en saga för barnen i klass 2 och 5. Sagan heter Sagan om Lyckans fågel av Peter Fedor och Veronica Leo. Barnen skulle efter gemensam genomgång arbeta tillsammans i fadderpar med en bilduppgift, ett stycke ur sagan. Alla barn skulle från början få klart för sig vad arbetet gick ut på. Stora papper och vattenfärg skulle användas. Bilden skulle sedan fotograferas och sättas in i ett sammanhang. Under hösten 2003 väckte jag alltså tankarna om LYCKA hos barnen i Sanda skola genom att berätta en saga för dem. 26 barn satt på golvet i ett vanligt klassrum med ett levande ljus i mitten. Alla lampor var släckta och jag läsberättade Sagan om Lyckans fågel. Genomförande och observation Efter sagan var barnen ivriga att sätta igång med bildarbetet. De jobbade entusiastiskt två och två i sina fadderpar. Först satte de sig ner i lugn och ro och läste noggrant igenom sina avsnitt. Barnen resonerade om vad och hur de skulle måla och vem som skulle måla vad. De äldre barnen lyssnade intresserat på de små och det gick förvånansvärt lätt att komma igång. Ibland gav de stora efter för de mindres önskemål men flera stora kunde motivera en bättre lösning och få gehör. Samtalen var i full gång. Under arbetets gång gick jag och femmans lärare runt och samtalade med barnen. Några sa: Lyckans fågel kan flyga in i min mage. Då killar det. Sen flyger den sin väg. Då blir det som vanligt igen. Hur kunde dom göra så? Ingen vill ju sitta i bur. Den här fågeln är den vackraste i världen. Undrar hur stor den är. Den kanske är pytteliten, en lyckans prick kanske? Det är kul att flyga med drake, det pirrar liksom. Jag tror det var lyckans fågel som kom flygande när jag fick min kattunge. När jag såg barnen i full gång kände jag att uppgiften behövde utökas. Dels för att fortsätta de fina dialogerna om problemlösning mellan barnen men också för att öka kvalitén på bilderna och ge dem en extra dimension som skulle göra sig bra för fotografering. Jag gav nu barnen denna ytterligare uppgift: Att använda ett avvikande material i bilden t.ex. garn, guldpapper, glanspapper, crepepapper, plast, wellpapp, kartong, snöre eller annat som fanns till hands. Barnen tog glatt till sig uppgiften och det klipptes och klistrades för fullt. Under arbetets gång förde jag samtal med barnen hur de skulle kunna förbättra sina bilder. De fick också prova ut olika färger på passepartout. Vi hade nu arbetat aktivt i 80 minuter. Allt eftersom barnen blev klara med bildarbetet satte jag en ny uppgift i händerna på dem. De skulle skriva sitt avsnitt ur sagan på ett papper med sin allra finaste handstil. Det kändes som ett 19

viktigt komplement att barnen även skulle ta till sig sagan genom skrivande i lugn och ro. Några dagar senare tog jag mig an uppgiften att fotografera bilderna. Jag använde mig både av vanlig kamera (diabilder) och digitalkamera. Reflektion Mina reflektioner blev många. Här är några av dem: Information Det är viktigt att berörda lärare är välinformerade innan man sätter igång en aktion. Lärare har fullt upp med sitt eget och man måste ha med i beräkningen att intresset för aktionslärande hos andra lärare inte är på topp, vilket är helt förklarligt. Ofta har jag känt mig som en ensamvarg i aktionsforskningen och det har inte känts bra. Det bästa är säkert att flera lärare på samma skola aktionsforskar ihop. Aktionsforskningens idé kan vara svår att förmedla till sina kollegor. Den är ju något som man måste utöva själv med handledning för att riktigt förstå vitsen med. Material Inför en aktion av det här slaget måste det finnas gott om material som stora papper, mycket färg, bra penslar, lim, tyg, bra saxar osv. Materialförberedelser har stor betydelse för kreativitet. Tidpunkt Tiden för aktionen spelade roll. Jag valde att lägga arbetet på de tre första morgonlektionerna då barnen var relativt pigga. I detta fall var det också väsentligt att skapa en rofylld stämning och inspirerande atmosfär. Morgonstund med stearinljus kändes helt rätt. Tre lektioner var en lagom tid för att hinna slutföra uppgiften. Atmosfär Barnen var mycket engagerade. Fadder och fadderbarn samarbetade på ett förträffligt sätt och det blev en fin atmosfär i klassrummet med stor aktivitet och kreativitet. Vikten av koncentration blev tydlig. Koncentration måste övas och går hand i hand med kreativitet. För att den pedagogiska situationen ska kunna stimulera kreativiteten måste det finnas möjlighet till koncentration. Det är omöjligt att skapa om man är splittrad och inte är närvarande. Vi behöver ha tid, känna lust och vara utvilade för att skapa. Dessutom måste miljön omkring oss stimulera till koncentration. Teknik Min fotografering av bilderna med vanlig kamera kändes strax gammalmodig. Bara det att vänta 1 vecka på framkallning! Det var roligt att fotografera med digitalkamera och direkt kunna överföra bilderna till datorn. Jag blev förvånad över den fina kvalitén. Ny planering Efter reflektionen följde en ny planering efter aktionsspiralens idé. När jag sorterade in bilderna i datorn väcktes idén om ett bildspel. Det skulle vara kul att prova ett bildspel till musik men också ett där barnens röster av den inlästa sagan kunde synkroniseras med datorn. Planen blev att genomföra båda varianterna. Jag planerade med barnen att de skulle läsa in sina avsnitt på band. De skulle själva bestämma vem som skulle läsa, eller båda två. Jag krävde att de arbetade med att läsa texten så att det blev flyt i läsningen 20

Genomförande och observation I ett litet rum på skolan satte vi oss en dag och läste in sagan på band. Barnen tog verkligen sin uppgift på allvar och hade övat bra. Det är ju inte så lätt att läsa in på band. Sin egen röst låter konstig och främmande. Vi hade vid det tillfället en vanlig liten kassettbandspelare, men ljudupptagningen var bra. Reflektion Det var svårt att hitta en tyst och ostörd plats på skolan. Skolklockan ringde, telefonen ringde, någon öppnade plötsligt dörren, någon klinkade på pianot i rummet intill osv. Det var lätt att få barnen att läsa in på band. De tyckte det var pirrigt men spännande. De tog sitt arbete på allvar. Det var svårt att hitta en tid som passade för både klass 2 och 5. Det stod klart för mig att vi skulle presentera arbetet i någon form så att andra fick ta del av det. Det var också jätteviktigt att barnen fick känna ett rejält lyft av det fina arbete de åstadkommit. Det fortsatta arbetet i aktionsspiralen Nu när jag kommit igång med aktionen ordentligt blev spiralens rörelse tydligare och tydligare. De återkommande momenten avlöste varandra. Min nya planering bestod i att låna en datorprojektor från en annan skola och med hjälp av den kunna visa upp barnens bildarbete för andra. Vi började med att se på det själva. Bandspelaren rullade på med barnens röster och bilderna växlade på väggen allteftersom sagan lästes upp. Det var fantastiskt att se och höra barnens reflektioner. De var mycket förtjusta och förundrade över hur bilderna på väggen blev något mer än deras pappersbilder! Några kommentarer var: Har vi verkligen gjort det där?? Vad fint! Titta, den har jag gjort! Barnen föreslog att vi skulle visa bildspelet för de andra klasserna, vilket vi snart gjorde. Även föräldrarna fick ta del av det på ett föräldramöte. Barn i andra klasser kom med önskan att få göra ett bildspel. Med hjälp av bildspelet kom fina samtal igång om vad lycka är. Finns Lyckans fågel i verkligheten? Barnen var överens om att lycka är en bestämd känsla i bröstet som skiljer sig i kvalité från att vara glad. Det är ett särskilt pirr i kroppen som ett barn uttryckte det. Utifrån vårt samtal fick barnen en uppgift att skriva ned med sin finaste handstil Vad som är lycka för just mig. Vid ett senare tillfälle fick barnen måla en egen lycka med vattenfärg på ett stort papper. Kanske jag gör ett bildspel av det också, vem vet? Barnen hade lättare att fånga sina tankar och uttrycka dem i ord när tankarna bearbetats genom bildarbetet. Min nya tanke blev att jag skulle försöka överföra idén med bildspelet i andra ämnen. Jag började leta lämpliga musikstycken som anknöt till begreppet LYCKA. Två nya klasser sågs ut till projektet. Det var klass 3 och 6 som redan hade ett etablerat faddersystem. Barnen fick lyssna och sjunga till Susanne Alvengrens Se havet. Därefter målade fadder och fadderbarn tillsammans en stor bild om en egen strof ur sången. De fick liknande instruktioner som barnen i Lyckans fågel. Även här lade barnen in andra material i bilden. Nu satte jag även igång klass 1 och 4 meduppgiften att illustrera Ted Gärdestads Lyckliga dagar. Förskolan ville nu också vara med på ett hörn. Eftersom förskolebarnen hade faddrar i klass 3 så passade det just då bra att de illustrerade sagan om Törnrosa som jag berättade för dem. Hela skolan hade nu engagerats i mitt aktionsprojekt vilket var mer än jag hade hoppats från början! Vi visade bildspelen för varandra och nu hade jag även lyckats synkronisera ljudet med datorn. 21

Barnens häpnad över de fantastiska, stora bilderna på väggen fick mig att börja fundera över hur vi i skolan kan stärka barnens självbild och självförtroende på olika sätt. I och med att bilderna växte och fick nya dimensioner, så växte även barnen. Deras kreativitet gav dem luft under vingarna. Nu föddes idén hos mig att jag skulle vilja pröva den här metoden i engelska också. Det måste vara suveränt att utnyttja den kraft som kreativiteten innebär på någonting som är svårt. Jag valde ut en flicka i klass 6 som var mycket kreativ men hade lite kämpigt i engelska. Hon hade precis skrivit och målat en liten bok i engelska som hette Icefriends. Jag frågade henne om hon skulle vilja pröva och göra ett bildspel på engelska med mig med hjälp av hennes fantastiska bilder. Hon var genast med på noterna och vi satte igång. Jag fotograferade hennes bilder och hon läste in på datorn. (Nu hade jag kommit så långt att jag köpt en mikrofon till datorn och kunde spela in ljudet direkt utan kassettbandspelare.) Det hela tog ett tag men vi delade upp arbetet på flera tillfällen. Hemma kunde jag fotografera och ordna bildspel i lugn och ro, medan flickan läste in historien i skolan. Under arbetet märkte jag tydligt hur hon blev mer och mer förtjust över sitt arbete. Hon läste bättre och bättre på engelska och hennes självförtroende ökade. Hon var glad och samarbetsvillig. Det hela slutade med att halva hennes släkt (mormor, farmor, föräldrar m.fl.) deltog på examensdagen och vi bänkade oss i ett klassrum. Flickans vackra bilder och röst fyllde rummet! Detta var för mig ett tydligt exempel på att kreativiteten kan stärka barn i andra ämnen vilket jag tog upp i början av min rapport om de två forskarna.. MIN PROCESS I beskrivningen av mitt aktionsarbete har jag försökt undvika att gå in för mycket i praktiska detaljer. Det har inte känts viktigt. Det viktiga är däremot den tankeprocess som för aktionsarbetet vidare. När jag gick in i aktionsarbetet hade jag fokus på själva temat LIVSFRÅGOR. Dels för att det är ett djupt intresse hos mig själv men också för vikten att arbeta med existentiella frågor i alla skolformer. Att hitta nya metoder och arbetssätt för att nå kärnan är utmanande för en pedagog. Jag skulle kunnat välja att göra ett arbete där livsfrågor bearbetades genom bild och t.ex. drama. Men jag har personligen arbetat med den metoden i många år och ville därför pröva något nytt. Något nytt, där jag själv verkligen skulle gå in i rollen som den lärande läraren och skapa något som jag inte tidigare gjort. Jag satte alltså igång med att ge mig i kast med tekniken vilken bestod av digitalkamera, dator och dataprojektor. Jag är något av en teknikskeptiker och ägnar mig helst åt andra former av skapande. Under arbetets gång har det varit många slingrande stigar och vredesutbrott. Jag har tagit hjälp av de omkring mig som kunnat mer om de tekniska finesserna. De har visat ett stort tålamod när jag varit på gränsen till sammanbrott. Min iver att lära har varit stor och även jag har fått förstå att en stor portion tålamod är bra att bära med sig i teknikens värld. På något sätt går allt att lösa även om det tar lite tid. När krånglet uteblivit och det har gått på räls har jag faktiskt timvis kunnat ägna mig åt att dribbla fram och tillbaka med barnens bildspel m.m. Det har varit riktigt kul. Framförallt har timmarna vid datorn väckt många nya tankar och möjligheter på ett annat plan än det tekniska. Fokuseringen har tydligt förskjutits under arbetets gång från temat LIVSFRÅGOR till METODEN. Jag har hittat en ny metod som jag kan använda på vilket ämne som helst. Prov på det har jag här visat i mina bildspelsarbeten med barnen i musik och engelska. 22

Det spännande har också varit teorin om de nya spiralerna som frigör sig från den ursprungliga. För mig har det varit ett antal spiraler snurrande i luften och lite frustrerande att inte hinna snurra med i alla. Här måste jag i alla fall berätta om en som jag fångat och just nu snurrar vidare med. I våras, mitt under mitt aktionsarbete, var jag i Sydafrika och hälsade på i en statlig grundskola (60% färgade och 40% vita barn) i Mtubatuba som ligger i KwaZuluNatal-provinsen (östra Sydafrika). Där etablerade jag kontakt med lärare och barn och startade upp ett samarbete med min egen skolklass här hemma. Vi skriver fysiska brev och mailar och sänder bilder till varandra. Mycket av engelskundervisningen drivs av samarbetet med de afrikanska barnen. Vi kommer arbeta med olika teman som vi ska delge varandra - våra självporträtt, våra familjer, våra husdjur, våra intressen, hur vi bor, vad vi äter, vad vi vill ha för yrke när vi blir stora. Nu använder jag min metod även på detta samarbete. Barnen skall utväxla sina bilder och ord om begreppet LYCKA. Det ska bli spännande att få ta del av frågan Är lycka för ett barn i Sverige samma som för ett barn i Sydafrika? Jag kommer också sända CD-romskivor med barnens bildspelsarbeten. Detta kan utvecklas hur långt som helst och kanske några av barnen kan träffas fysiskt i framtiden. Ingenting är omöjligt längre. Utan min aktionsforskning och lärande i digital teknik hade detta samarbete inte varit möjligt. Vi har tät kontakt med barn på andra sidan jordklotet. Några av skolans viktigaste uppgifter är att utveckla våra förmågor, att försöka förstå andra människor och att kunna lära av varandra i ett gott samarbete. Jag har upptäckt hur tekniken har skapat förutsättningar att jobba i nya livfulla dimensioner. Ofta har upplevelsen tagit över och tekniken försvunnit och just det är det centrala i detta arbete för mig. Tekniken ger nytta i flera andra dimensioner. Den kan användas för att dokumentera, presentera och distribuera. Denna rapport är ett exempel på det. Jag har lärt mig hur effektivt det är att genom bildarbete lyfta fram det osynliga. Det som inte syns blir synligt och vi skapar en förutsättning att sätta ord på våra känslor och tankar. Genom språket kan vi sedan utvecklas tillsammans med andra och spiralen är i full gång Utgångsfrågan för mitt arbete var Hur kan den digitala tekniken hjälpa mig att finna nya vägar för att fånga tankar och frågor hos barnen? Denna rapport som beskriver mitt arbete svarar just på frågan HUR. Många nya frågor har också dykt upp på vägen. Jag har inte fått svar på allt men jag fortsätter envist att fråga Någon sa: När man söker efter något hittar man något annat. Men jag vill sluta med att säga: När jag sökte efter något hittade jag något mycket mer. 23