Tema 2: Utifrån kurslitteraturen jämför Jürgen Habermas och Michel Foucaults behandling av relationen struktur-handling-individ. Inledning Modern sociologisk teori behandlar mest om två saker: relationer mellan struktur, handling och individ, och utvecklingen av ett modernt samhälle. De här två saker behandlar också Jürgen Habermas (f. 1929) och Michel Foucault (1926-1984) i sina teorier. Det moderna samhället är en viktig del i bådas vetenskaplig program, men det finns också många skillnader. Habermas försöker i sin verk att bygga upp en helhetsteori av samhället. En teori som kunde lösa motsättningar mellan en enskilde människa och kollektivt, som har präglats samhällsteorier länge. Han försöker göra detta med att diskutera en rad olika teorier och införliva det han anser fruktbart. Det är därför svårt, eller omöjligt, att klassificera Habermas in i någon teoririktning. (Månson 1995, 290-293; Andersen 1999, 384 & 386.) Man måste undvika kategorisering också med Michel Foucault, som har karaktäriserats som en gränsöverskridande filosof. Tvärtom som Habermas, Foucault är inte ute efter att utveckla generella teorier om människan och samhället. Han är mer intresserad om mindre och konkretare studieobjekter, som vansinne, modern klinik, fängelsestraff och sexualitet. (Lindgren 1995, 325-326; Lindgren 1999, 346-348.) Även om man kan inte klassificera Habermas eller Foucault i någon teoretisk läger, är det nyttigt att titta lite på deras teoretiska bakgrunder. Habermas teoretisk bakgrund ligger bl a i Marxismen och Frankfurtskolan (Månson 1995, 289). Han försöker att kombinera en objektivistisk systemteori med en hermeneutiskt inspirerad teori om livsvärlden som en subjektiv meningsvärld (Andersen 1999, 401). En viktig medel för honom i detta projekt är begreppet kommunikativ handlande. Bakgrund till Foucaults teorier ligger bl a i teorier av Emile Durkheim, Ferdinand de Saussure och Claude Levi-Strauss (Lindgren 1999, 350; Broch 1999, 341). Med andra ord är Foucault ganska nära till den strukturalistiska läger. Det vill säga att systemet är viktigt för honom, även om Foucaults mål har varit att studera hur människan har blivit en subjekt i vår kultur. Individen är för honom en produkt av sociala praktiker. Habermas och Foucaults teorier har många likheter och många olikheter. Båda talar mycket om det moderna samhället och dess problem, men de har ofta olika perspektiven. Båda behandlar också relationen struktur handling individ och detta behandling försöker jag att förklara i följande. Jag ska först ha en översikt av Habermas teori och sedan titta på Foucaults synpunkter och sen jämföra deras idéer. Jag försöker att jämföra Habermas och Foucault hela tiden i texten, men det är kanske bättre att först behandla dom som skilda teorier. 1
Jürgen Habermas En röd tråd i Jürgen Habermas texter är forskning av villkoren för en fri och demokratisk dialog i moderna kapitalistiska industrisamhälle med en teknisk-vetenskaplig kultur, där makten är koncentrerad till stora anonyma byråkratiska och ekonomiska styrsystem (Andersen 1999, 384). Habermas har själv beskrivit sitt projekt som en teori om det moderna samhällets patologier utifrån perspektivet: förverkligandet det deformerade förverkligandet av förnuftet i historien (Månson 1995, 292). Hans samhällsutopi har en socialistisk färg. Habermas försöker att skapa en ny samhällelig helhetsteori. Hans mål är att lösa motsättningen mellan den enskilda människan och kollektivt, dvs motsättningen mellan individ och struktur, i samhällsteorin. Han talar om tre olika handlingsbegrepp i sociologi. De är 1) teleologiskt (instrumentella och strategiska), 2) normativa reglerade och 3) dramaturgiska handlingen. Alla dessa tre kan vara grunden för en sociologisk teori, men de är inte tillräckliga. (Månson 1995, 310-312.) Till exempel om man grundar sin teori på den första handlingstypen, teleologiskt handlingen, omfattar man en individualistisk syn på samhället, som är inte hela sanningen. Med den andra kommer man att hamnas med en översocialiserad människan. Den tredje producerar en samhällssyn som talar endast om individernas subjektiva världar. (Månson 1995, 310-312.) Habermas svar på problemet är att grunda sin teori på kommunikativ handling (kommunikativ förnuft), som är också grundläggande för de övriga tre (Månson 1995, 312-313). Med kommunikativ handlande, eller kommunikativ förnuft, skapar man både individ och samhälle i teorin. Dvs att Habermas har sin teorins utgångspunkt inte i enskilda människor, utan i kommunikation mellan individer. På så sätt försöker han att inte fastna i aktör-struktur problematiken. Språket och diskussion är viktiga för Habermas teori. Enligt honom konstitueras individerna som språk- och handlingsförmögna subjekt endast genom att de som medlemmar i en särskild språkgemenskap växer in i en intersubjektivt delad livsvärld (Månson 1995, 320). Habermas syn är baserad mycket på G. H. Meads teorier. Med andra ord hävdar Habermas att i en bra samhällsteori borde man inte börja med individer eller struktur, utan med kommunikation mellan individer. Habermas använder två begrepp för att behandla samhället och sociala relationer. Dessa är livsvärld och system (Andersen 1999, 390). Man kan förstå det så att i livsvärlden finns individer och deras förväntningar och livets mening, och i systemet finns strukturer. Livsvärld är inte samma sak som individer, men i livsvärld finns rum för individer att förstå varandra och världen. På samma sätt är system inte synonym för struktur, men systemet har många strukturella egenskaper. Habermas hämtar begreppet livsvärld från fenomenologi, men försöker att ändra perspektivet från individ-nivå till kollektivet (Andersen 1999, 391-392; Månson 1995, 308). Han talar om kollektiv handling. Livsvärld är språkligt organiserat förråd av bakgrundsantaganden, eller en tolkningsresurs, som används för att kunna förstå och handla i världen (O. Engdahls föreläsning 15/10/02). I livsvärlden är kommunikativ rationalitet (förnuft) centralt. Konsensus är också en egenskap som präglas livsvärlden. Systemet däremot är en social handlingssystem där det målrationella handlandet är organiserat och koordinerat genom institutionaliserad styrningsmedier (Andersen 1999, 403). Habermas 2
tar ofta makt och pengar som exemplar av styrningsmedier i systemsfrär. I systemet gäller egocentrisk rationalitet och effektivitet. Begreppet system kommer till Habermas texter från systemteori och framför allt från Talcott Parsons (Andersen 1999, 391). Det är viktigt att betona att systemet har sin upphov i livsvärlden, men i nutiden är de mer separat från varandra (Månson 1995, 308). Om Habermas används begreppspar livsvärld och system som två aspekter av sociala relationer, har Foucault en triangel av subjekt, vetande och makt som sin redskap för att behandla samhälleliga relationer. Michel Foucault Som sagt, Michel Foucault var inte ute efter att bygga upp generella teorier om människan och samhället (Lindgren 1999, 346). Man kan i alla fall finna flera föreställningar av relationen struktur-handling-individ i hans texter. Speciellt var han intresserad av individen, subjekten. Foucault har sagt själv att hans mål har...varit att åstadkomma en historia över de olika sätt på vilket människor görs till undersåtar (subjects) i vår kultur (O. Engdahls föreläsning 16/10/02). Foucaults forskningsprogram har varierad mycket vid tiden. Han har bytet studieobjekter och metoder utan förklaring, men systemet har alltid varit viktigt för Foucault. Han kanske inte ville kalla sig själv som strukturalist, men han identifierade sig i detta läger (Lindgren 1999, 350). Några har undrat om han skulle kallas som en ny funktionalist (Lindgren 1999, 356). En central tema för honom är hur människor blir subjekt. Från och med 1970-talet blev subjekt-vetande-makt triangel en viktig del av Foucaults forskning (Lindgren 1999, 351-352). Detta triangeln kan ses som en svar på frågan om struktur-handling-individ relationen. Foucaults begrepp subjekt har tre innebörder. Först behandlar det om ett handlande subjekt, en aktör på en historisk scen. Med subjekt menar han också någon som underordnas/underkastas en given ordning och makt. Den tredje mening är subjekt som jag eller själv som görs till föremål för empirisk observation och introspektion. (Lindgren 1995, 327.) Subjektet konstitueras i förhållande till sociala praktiker, i förhållande till andras subjekt och i förhållande till den egen existensen (Lindgren 1995, 328). Subjektet är en historiskt och kulturellt avhängig produkt (Lindgren 1995, 328). Detta syn är rätt likadant som i Habermas teori om individer som konstitueras genom att de växer in i en intersubjektivt delad livsvärld. Både Habermas och Foucault har influerats av G. H. Meads teorier. Foucault säger också att människan är en uppfinning av sent datum, som kan bli utsuddad, likt ett ansikte teknat i sanden vid havets rand (Lindgren 1999, 350). Detta syn påminner mig ganska mycket om en buddhist syn på jag, som är berömd i tänkandet i öst. Men i alla fall, finner Foucault i sin studier överallt nya rumsliga skapelser i vilka individer särskiljs ur kollektivet och utsätts för olika disciplinära tekniker. Han talar om produktion av fogliga kroppar för det moderna samhällets behov (Lindgren 1995, 337-338). Subjekt kan också ses som en aktör med fri vilja, men hon är alltid i viss mening begränsat av strukturen. Foucault säger själv om tiden när han inte mer trodde på meningen att: meningen troligen inte var något annat än en ytlig effekt, ett skimmer, ett skum på ytan, och att det som i 3
djupet genomträngde oss, det som fanns framför oss och upprätthöll oss genom tid och rum, det var systemet (Lindgren 1999, 350). Enligt Foucault är makt en grundkomponent i varje social relation. Varje relation är också en maktrelation. Makt är inte en resurs eller en förmåga som någon besitter. Den är inte en struktur och den har inga specifik form. Därför borde makt alltid studeras i en konkret situation. (Lindgren 1995, 338-339.) Det finns en skillnad här om man jämför Foucaults och Habermas syn på makt, eftersom Habermas fäster makten ofta till anonyma byråkratiska eller ekonomiska institutioner. Det finns tre aspekter av Foucaults maktbegrepp som gör det originell: 1) förhållandet mellan makt och institutionen, 2) det ömsesidigt beroende mellan makt och vetandet och 3) subjektet i förhållande till makt (Lindgren 1999, 356). Den tredje komponenten i triangeln, som Foucault använder för att studera sociala relationer är alltså vetande. Makt och vetande är knytet tillsammans. Detta är synlig, enligt Foucault, t ex i psykiatrin. Psykiatrin handlar mycket om både vetande och makt, när det försöker att korrigera och normalisera sin patienter efter det rationella förnuftets rättesnöre (Lindgren 1999, 348). Foucault har också studerat framväxt av ett positivt vetande som har människan och det mänskliga livet som primärt kunskapsobjekt i sin bok Le mots et les choses. Människan blir både vetenskapens centrala subjekt och objekt. (Lindgren 1999, 350.) Detta är också en process som är viktig för subjektets tillblivelse. En viktig forskningsobjekt bland andra för Foucault har varit diskurser. Han ser utsagan som analysenhet för forskning av diskurser, som han kallar arkeologi. Utsagan är enligt honom ett objekt bland andra som människan producerar, använder, förvandlar och utbyter. (Lindgren 1999, 351.) Makt spelar en roll också i diskurser och det skulle vara intressant att jämföra Foucaults och Habermas synpunkter på diskurser, men jag har inte haft resurser att göra det. Men det finns några synpunkter vi kan jämföra. Jämförelse Både Habermas och Foucault talar ganska mycket om samma saker, men ofta med olika begrepp eller olika betoningar. Till exempel de både talar om system, men när Habermas talar om detta talar han om ett social handlingssystem där målrationellt handling är centralt och där makt och pengar fungerar som styrningsmedier. Systemet är för honom ett sätt att organisera social handling. Systemet för Foucault är däremot mer en synonym till det sociologiska begreppet struktur. Systemet för honom är nånting som både skapar en individ och begränsar hennes handling. Olikheten mellan Habermas och Foucault ligger på vad de grundar sina teorier. Jag ser detta relationen på så sätt att Habermas grundar sin teori på handling, dvs kommunikativ handling, och konstruerar relationen mellan individ och struktur från detta. I hans behandling individ och struktur är ersatt med livsvärld och system. Foucault däremot betonar struktur och har strukturen som sin utgångspunkt. Även om individ, subjekt, kan ha en fri vilja och handla på en historisk scen, är subjektet alltid begränsad av struktur, dvs system. Systemet ger en ram där ett subjekt kan handla, och det är systemet som också är subjektets upphov. 4
På viss sätt är både Habermas och Foucaults synvinklar på människan, individen, ganska nära till varandra. I bådas teorier kan man se inflytande från G. H. Meads idéer. Individen kommer att bli endast i interaktion med andra individer, subjekten. Speciellt är Foucault kritisk av teorier om ett pre-socialt subjekt (Lindgren 1999, 356). Foucault är kanske mer intresserad av makt och behandlar maktrelationer mer än Habermas. I Habermas behandling finns livsvärld och system, där olika handlingstyper gäller och han placerar makten in i systemet. Här finns en skillnad mellan de två teoretiker, eftersom Foucault hävdar att makten finns i varje social relation, dvs maktrelationer finns även i Habermas livsvärld. För Habermas är makten knytet till anonyma byråkratiska eller ekonomiska institutioner. Foucault däremot säger att makt är nånting som har sin existens förre institutioner. För honom är institutionernas makt bara en form av makt. Makt finns överallt och det finns inget tomrum utanför makt/vetande relation. Här finns motsättningen mellan Foucault och Habermas. Habermas begrepp livsvärld är en sfär där det finns en möjlighet, inkapslad potential, för en rationellt samtal som kan ge gemensamma förståelse mellan människor i samhället. I Habermas idealt samtal finns inga maktrelationer, endast sämre och bättre argumenter. Det är kanske makten i varje social relation, som ger svårigheter till Habermas teori om kommunikativ handling, som samhällsteori som löser motsättningen mellan individ och struktur. Med makt-perspektiv i spelet blir klyftan mellan individ och struktur större. I Foucaults arbete subjektet är mer synligt en underkastelse av systemet. I Foucaults sena texter har subjektet mera möjligheter, men subjektet är i alla fall begränsat av systemet (Lindgren 1999, 358). Både Habermas och Foucault har haft en stor effekt till samhällsteorier (Andersen 1999, 401; Lindgren 1999, 360), men de har inte svarat på alla frågor där finns när man försöker förklara samhället och dess egenskaper. Foucault har sagt själv att han var inte ute efter att bygga en generell teori om människan och samhället. Habermas däremot försökte att göra det. Källor: Andersen, Heine (1999): Jürgen Habermas. I Anderssen & Kaspersen (red.): Klassisk och modern Broch, Tom (1999): Strukturalism. I Anderssen & Kaspersen (red.): Klassisk och modern Lindgren, Sven-Åke (1995): Michel Foucault och sanningens historia. I Månson (red.): Moderna samhällsteorier, 4:e reviserade upplagan. Smedjebacken, Rabén Prisma. Lindgren, Sven-Åke (1999): Michel Foucault. I Anderssen & Kaspersen (red.): Klassisk och modern Månson, Per (1995): Jürgen Habermas och moderniteten. I Månson (red.): Moderna samhällsteorier, 4:e reviserade upplagan. Smedjebacken, Rabén Prisma. 5