Projektrapport Bättre vård Mindre tvång Team 18 Psykiatri Trelleborg Syfte med deltagandet i Genombrott Förbättra den psykiatriska heldygnsvården med fokus på tvångsvård och tvångsåtgärder Teammedlemmar Psykiatrisjuksköterska, Katarina Karlsson, katarina.x.karlsson@skane.se (Kontaktperson) Psykiatrisjuksköterska, Verica Vuckovic verica.vuckovic@skane.se Skötare, Joachim Bielecki joakim.bielecki@skane.se Skötare, Annette Nyman-Nilsson annette.nymannilsson@skane.se Projektets övergripande mål 1. Att minska behovet och därmed användandet av tvångsåtgärder 2. Att förbättra patienternas upplevelse av tvångsåtgärder 3. Att utveckla kunskapen och förbättra kvaliteten vid användandet av tvångsåtgärder Sammanfattning Ett allvarligt etiskt problem är att gränsen mellan frivillighet och tvång inte alltid är tydlig i den psykiatriska vården. Även frivilligt inlagda patienter kan sägas bli utsatta för tvång tex då de tvingas vårdas på en enhet med låst dörr, pga att enheter idag vårdar både frivilliga och tvångsvårdade patienter på samma avdelning. Ett annat etiskt dilemma kan vara när läkare sätter in övervakningsgrader, som kan kännas integritetskränkande för patienten, för att på så sätt förhindra suicid. Det vi i personalgruppen kan kalla övertalning eller motiverande samtal kan av patienten uppfattas som tvång. Personalen kan känna olust inför situationer som är på gränsen till vad som är etiskt försvarbart. Etiska diskussioner har förekommit i personalgruppen under flera års tid, gällande situationer som faller inom ramen av det vi idag kallar informellt tvång, dvs sådant som inte har stöd i lagen men som av en eller annan anledning kan motiveras som etiskt eller moraliskt försvarbart. Syftet med genombrottsprojektet blev därför att kartlägga och belysa patienternas och personalens upplevelser av det formella och informella tvånget på avdelningen. Detta genom att införa eftersamtal för både patienter som utsatts för och personal som utfört tvångsåtgärder och en patientblankett där patienterna inför utskrivning får delge sina upplevelser av vårdtiden..
Bakgrund Avdelning 89 är en slutenvårdsavdelning för Trelleborgs sjukvårdsdistrikt men ligger på SUS (Skånes Universitets Sjukhus) och har ett samarbete med psyk akut där eftersom det ej finns på Trelleborgs Lasarett. På avdelningen finns 15 (+1) platser och vi bedriver heldygnsvård med intag dygnet runt. Vården bedrivs inom ramen för HSL, LPT och LRV utan sup. På avdelningen behandlar vi patienter med alla psykiatriska diagnoser eftersom vi är den enda låsta slutenvårdsenheten på kliniken. Personalgruppen består av en överläkare, oftast en AT-läkare, sjuksköterskor, skötare, medicinsk sekreterare och en kurator. Avdelningen har även tillgång till en psykolog en gång/vecka. Vårt upptagningsområde är Trelleborg, Vellinge och Svedala kommun med ca 100,000 invånare. Vi tar även emot patienter från Malmö och Ystad kommun. Verksamhetschef Chöl Stab Trelleborgspsykaitrin är uppbyggd enligt följande modell. Slutenvård Psyk avd 89 (15+1 platser) Baspsykiatri (6 platser) Triage och Dagsjukvård Allmänpsykiatrisk mottagning Psykosteam En av anledningarna till att vi vid projektets start ville införa en struktur och få riktlinjer kring eftersamtal i både patienten och personalgruppen, var att vi alla har olika behov av att prata av oss efter situationer som kan upplevas som traumatiska. Detta beror delvis på vad vi själva har med oss i bagaget. Vissa söker inte själv upp någon att prata med och kan lätt glömmas bort. Istället går man själv med sig sina tankar och känslor över det som inträffat och tar lätt det med sig hem. Detta gäller oss alla, oavsett om vi är patienter eller personal. Mål SKL s övergripande mål är: Minska behovet och därmed användandet av tvångsåtgärder. Förbättra patienternas upplevelse av tvångsåtgärder. Att utveckla kunskapen och förbättra kvaliteten vid användandet av tvångsåtgärder. Våra mål är: 1. 100% av alla patienter ska inför utskrivningen få delge sina upplevelser av vårdtiden med patientblankett som underlag med start 20/12-2010. Måldatum: april 2011 2. 100% av alla patienter som varit utsatta för tvångsåtgärder ska erhålla ett strukturerat eftersamtal med start 20/12-2010 Måldatum: april 2011 3. 100% av all personal som varit med och utfört en tvångsåtgärd ska vara delaktiga i ett eftersamtal i personalgruppen innan arbetspasset är slut med start 20/12-2010 Måldatum: april 2011
From 1/4 la vi även till att patienter och personal kan erhålla eftersamtal vid andra situationer än vid tvångssituationer. Tex hot och våld, suicidförsök, självskadehandling osv, allt som av patienter och/eller personal uppfattas som svårt att hantera. Förändringar som testats 1. Patiententblankett Vi tog fram en egen patientblankett utifrån de frågor vi i teamet tyckte var viktiga att ställa för att få en uppfattning om vårt bemötande samt det formella och informella tvånget på avdelningen. Vi tog även del av den nationella rapport från Danmark som lett till att eftersamtal blev lagstadgade. Där fann vi att man gjort skillnad på att hindras och tvingas göra saker, vilket vi såg som nödvändiga frågor att ställa för att bla fånga upp det informella tvånget. På LS1 tog vi även tillfället i akt att fråga de attitydambassadörer som deltog om deras synpunkter på blanketten. Efter det gjorde vi en första version som togs i bruk med start 20/12, efter att vi i teamet testat den på 6 patienter. Därefter har vi vid 3 tillfällen reviderat blankettens innehåll/layout efter det att personalen kommit med förslag på förbättringsåtgärder. Dessa var att ge utrymme för kommentarer samt för att teamet lättare skulle kunna mäta svaren och redovisa dessa i tabellform (v.g se BILAGA 3). Patientblanketten utförs av kontaktpersonen inför utskrivning. 2. Eftersamtal patienter Den nationella rapporten från Danmark som lett till att eftersamtal blev lagstadgade gav oss en grund till de frågor som skall/bör ställas vid ett eftersamtal efter utförda tvångsåtgärder. Efter diskussion med kollegor från PIVA i Kalmar (Team 11) har vi valt att utöka tidsramen för när samtalet kan/ska utföras från de 24 timmar som rekommenderas från Danmark till att utföras inom en vecka, alt då pats psykiska tillstånd tillåter. Patientens mående skall vara det som avgör när samtalet kan äga rum. Patienterna har rätt att tacka nej till eftersamtal, men samtliga som varit utsatta för tvångsåtgärder skall erbjudas det. Samtalen skall journalföras, även och framför allt om patienten tackat nej eller om samtalet ej kunnat genomföras av någon anledning. Efter genomgång i personalgruppen lades ytterligare en ny fråga till, nr 9 (v.g se BILAGA 1 ) 3. Eftersamtal personal För att personalen som deltagit i utförande av tvångsåtgärder också skulle få en möjlighet att prata om, ventilera och bearbeta det som hänt före, under och efter en utförd tvångsåtgärd beslutade vi att testa och införa eftersamtal i personalgruppen. En mall togs fram att användas som ett underlag för tjänstgörande sjuksköterska att utgå från. Eftersamtalet i personalgruppen skall hållas innan arbetspasset är slut, för att alla som deltagit i den aktuella händelsen skall få möjlighet att återge sin bild av det som inträffat innan hemgång. (v.g se BILAGA 2) Rapportgruppen Syftet med gruppen uppkom under projektets gång, då det framfördes att det fanns stora brister i överrapporteringen av våra patienter, ffa då dessa rapporterades upp från psyk akut. Viktig information kring tex tvångsvården och dess restriktioner föll bort alt fanns inte att tillgå eller glömdes att frågas om. För att all personal som tar emot rapport från psyk akut ska fråga samma sak tog gruppen fram en mall att utgå från. Mallen utgör frågor som personalen tycker är viktiga att få vid en överrapportering. Eftersamtal övrigt From 1/4 la vi även till att patienter och personal kan erhålla eftersamtal vid andra situationer än vid tvångssituationer. Tex hot och våld, suicidförsök, självskadehandling osv, allt som av patienter och/eller personal uppfattas som svårt att hantera. De underlag som finns till eftersamtal efter tvångsåtgärder kan med fördel användas, men att själva tvångsdelen tas bort.
Involvera våra medarbetare i förändringsarbete på avdelningen I början av vårt förbättringsarbete hade vi i teamet svårt att involvera alla kollegor på avdelningen. Vid diskussioner tycktes det att alla var med på tåget, alla höll med om vad som skulle göras och hur det skulle utföras. Resultatet i medarbetarenkäterna visade i början att kollegorna inte kände att de var delaktiga i det arbete som pågick. För att göra arbetet mer synbart och för att alla i personalgruppen skulle känna sig delaktiga beslutades att införa en stående punkt för Genombrottsprojektet på vår APT, så att det varannan vecka återrapporterades från teamet till personalgruppen, och från personalgruppen till teamet. Resultatet från medarbetarenkäterna visualiserades via staplar som visades på APT för alla och utrymme för diskussion ges 1gång/månad, lika så med patientenkäterna. Dessa åtgärder gav stort utslag på efterföljande medarbetarenkäterna, som visade ökad delaktighet bland kollegorna. Antalet inlämnade patientenkäter ökade också, eftersom kollegorna förstod och kände vikten av att utföra dessa med patienterna i samband med utskrivningen. Detta test går hand i hand med SKL s övergripande mål nr 3, att utveckla kunskapen och förbättra kvaliteten vid användandet av tvångsåtgärder Resultat 1. Patientblankett I början av projektet hade vi svårt att implementera bruket av patientblanketterna, vilket till en början kanske kan förväntas då man försöker inför nya rutiner. Teamet fick till en början aktivt påminna kollegorna om vikten av fylla i patientblanketten. Inledningsvis var antalet inlämnade blanketter få, vilket vid närmre diskussion framkom berodde på att kollegorna inte förstod värdet av dess innehåll. Först när resultatet från blanketterna synliggjordes på APT och en planeringsdag i mars, föll poletten ner och personalen fick feedback på sitt arbete. Resultatet av blanketterna var både positivt och negativt, vilket in sin tur ledde till många intressanta och givande diskussioner, som där efter gav upphov till vidare utvecklingsarbete i form av jobba-likagruppen (se längre ner i resultatet). Målet med att 100% av alla patienter inför utskrivningen ska få delge sina upplevelser av vårdtiden med patientblankett når vi så gott som upp till. Att sätta upp målet 100% var kanske lite optimistiskt eftersom det när vi blickar bakåt kan se att de patienter som ej fått besvara vår blankett faktiskt har varit patienter som skrivits ut i sin frånvaro av olika anledningar, patienter som vägrat delta alt patienter som inte haft planerade utskrivningar utan på egen begäran skrivits ut hastigt. Vi kan idag, då det är en inarbetad rutin med säkerhet säga att 90% av patienterna får delge sina upplevelser av vårdtiden inför utskrivningen. Ett resultat vi är nöjda med Patientblankett sammanställning 30 25 20 15 10 5 5 11 23 25 14 8 16 24 26 18 December Januari Februari Mars April 0 Antal enkäter Antal utskrivna
Resultatet visar att majoriteten av patienterna faktiskt vet vilken diagnos de har och vilken vårdform de vårdats på Den absoluta majoriteten patienter känner sig varken tvingade eller hindrade att göra något under vårdtiden (frågor vi ställt för att fånga upp det informella tvånget). Under projektets gång har det blivit mer naturligt att diskutera/ifrågasätta situationer som uppkommer på avdelningen där personalen har tankar kring att informellt tvång kan ha använts. Dessa diskussioner kring informellt tvång förekommer näst intill dagligen, både i fikarummet, på våra ronder, APT eller inne på expeditionen. Tex är all personal numera medveten om begreppet formellt och informellt tvång. Att allt som inte enligt lagtexten beskrivs som en formell tvångsåtgärd, är informellt tvång om vi tvingar patienten att göra något mot dennes vilja. Varje gång vi ställs inför situationer som tidigare utförts på rutin, men som under projektets gång diskuterats och ifrågasatts, stannar vi upp och reflekterar över hur vi gör det, varför vi gör det och om vi kan göra det annorlunda. Exempel på sådana situationer: hygienåtgärder, gränsöverskridande motivering/övertalning, nekad utegång för HSL patienter pga observationsgrad. Ett mycket talande exempel på en rutin som kan uppfattas som informellt tvång för patienten är matsituationen som innan projektets start gav upphov till många diskussioner och kontroverser i personalgruppen. Vissa i personalen tyckte att alla skulle äta i matsalen, utan att egentligen kunna motivera varför, mer än att så gör vi här, det är faktiskt ett sjukhus medan andra kände att det var okej om vissa av patienterna ville äta inne på sitt rum alt efter att de andra lämnat matsalen. Denna situation har varit uppe till diskussion, och några få kommentarer i patientblanketten har rört sig om just matsituationen, att det inte alltid var så trevligt att sitta ute i matsalen eftersom andra patienter var i mycket dåligt skick eller för att man upplevde det jobbigt eller påfrestande att vistas med andra när man själv mådde som sämst. I dagsläget upplever vi ett större lugn i personalgruppen på den här fronten. Vi ser oftare att enskilda patienter äter inne på sitt rum alt efter övriga patienter ute i matsalen. Vi är inte rigida i vårt bruk av rutinerna utan ser till de enskilda patienternas behov. Patienterna är mycket nöjda med både personalen och vårt bemötande. Detta är något vi jobbat mycket med då samtliga i personalen nu genomgått hela Terma-utbildningen (motsvarande Bergen-modellen i Stockholm). Det som framkommit av patienternas kommentarer är att många upplever att vi jobbar väldigt olika mellan arbetslagen, att vi har olika regler och ger olika besked, allt beroende på vem som är i tjänst. Detta togs upp till diskussion, där vi hade väldigt högt i tak. Personalen på avdelningen har bred erfarenhet av den psykiatriska vården på olika nivåer. Vissa av oss har arbetat inom rättpsykiatrin och PIVA-vård och har därmed annan syn på och tolerans för olika risker i vården. Medan andra som främst arbetat inom den allmänpsykiatriska vården och öppenvården, upplevde inte att det fanns anledning till ett så strikt förhållningssätt. Vi var inte eniga om hur vi skulle göra gällande olika rutiner och regler. Däremot enades vi om att utse en från varje arbetslag till en arbetsgrupp som ska jobba vidare med frågan. Arbetsgruppen fick i uppdrag att se över våra regler och rutiner, samla in personalens åsikter kring dessa för att utmynna i ett lika arbetssätt för alla där alla tolkar våra skrivna regler och rutiner på samma sätt. Detta är ett pågående arbete som kommer sträcka sig en bit in på hösten 2011 och då kommer också patienterna tillfrågas om arbetet gett resultat. 2, 3 Eftersamtal patienter/personal Vad gäller eftersamtal med patienter efter utförd tvångsåtgärd, så har det sedan vi började mäta endast haft 21 tvångsåtgärder och då på sammantaget 5 enskilda patienter. Under den här tiden utfördes endast ett (1) eftersamtal och inget (0) eftersamtal i personalgruppen.
Redovisning av tvångsåtgärder Bild 1 16 14 12 10 8 6 4 Tvångsinjektioner Avskiljning Bältesläggning Total t 2 0 Månad 1 Månad 2 Månad 3 Månad 4 Månad 5 Månad 6 Månad 7 Månad 8 Månad 9 Månad 10 Månad 11 Månad 12 Som bilden visar har vi endast haft tvångsåtgärder på avdelningen under december (månad 1) samt januari månad (månad 2). Då hade vi en tung period på avdelningen med några få patienter som stod för samtliga tvångsåtgärder under denna tid. Dessa patienter var också väldigt resurskrävande. Månaderna som följer har vi inte haft några tvångsåtgärder. Diskussion 2 Eftersamtal med patienter Angående eftersamtal med patienter efter utförd tvångsåtgärd så tror vi att våra dåliga siffror beror på att vi under en så kort tid hade väldigt många tvångsåtgärder, riktade till få individer. Det hände att en och samma patient kunde både bli tvångsmedicinerad och eller avskild flera gånger på en och samma dag. Det var en stressig och intensiv arbetsmiljö med många vikarier (jul och nyår) vilket inte är det optimala när man ska introducera nya rutiner. Personalen ställde sig frågande till om de skulle ha flera eftersamtal med samma patient, som under ett dygn kunde ha utsatts för flera tvångsåtgärder eller endast ett där man tog upp alla händelser i ett kluster. Eftersom det inte fanns några riktlinjer för detta valde man istället att låta bli. I något fall gjordes bedömningen att patienten var för sjuk för att ett eftersamtal skulle kunna genomföras, vilket i sin tur inte dokumenterades och sedermera glömdes bort. Detta uppdagades först då teamet frågade personalgruppen om ett eftersamtal genomförts med patienten, då vi gick igenom tillgänglig statistik. Detta var möjligt eftersom tvångsåtgärden var korrekt registrerad med namn och personnummer vilket gjorde det lätt för teamet att gå till patientens kontaktpersoner för adekvat information. 3 Eftersamtal med personal Anledningen till att inga (0) eftersamtal utfördes i personalgruppen, var delvis för att det var en ny rutin som olyckligtvis infördes under jul och nyårshelgen, då det var många vikarier i tjänst (ordinarie personal hade semester). Dels också för att den gamla förfaringssättet för debriefing i personalgruppen var att helt sonika prata av sig i personalrummet. Det var inte
alltid så att man som personal pratade av sig med/till andra som varit med om att utföra samma tvångsåtgärd, utan för dem som var tillgängliga att lyssna. När det gäller medarbetarenkäterna så hade vi fram till februari låga siffror på personalens upplevelser av att vara delaktiga och känna sig involverad i genombrottsarbetet. Detta förändrades kraftigt då vi i månadsskiftet februari/mars införde en stående punkt för genombrottsprojektet på vår APT och där vi genom att presentera statistik och ha återkommande diskussioner synliggjorde det arbete vi faktiskt gjorde med bla patientblanketten. Genom att få ett synligt kvitto på det man dagligen gjorde förstod personalen också nyttan med att använda sig av de nya rutinerna och arbetsinstrumenten som teamet tagit fram. Vad gäller våra tvångsåtgärder (se bild 1) så har vi efter februari månad i år ej haft några tvångsåtgärder på avdelningen. Om detta beror på att vi i personalgruppen blivit mer medvetna om vårt bemötande och hur vi på ett mer terapeutiskt sätt kan bemöta aggression då samtliga i personalen nu gått Terma-utbildningen, eller om det helt enkelt beror på att vi under jul-och nyår hade en tyngre patientsammansättning kan vi endast spekulera i. Vi hoppas naturligtvis att vi genom våra diskussioner kring formellt och informellt tvång, ökat vår medvetenhet kring vårt agerande i tvångssituationer och om hur man genom att inte gå på gamla rutiner faktiskt kan undvika en del konflikter som i det långa loppet kan leda till tvångsåtgärder. Genom våra diskussioner ändrade vi vårt fokus från rutiner till bemötande. Så här involverade vi patienter och deras närstående På LS1 tog vi tillfället i akt att fråga de attitydambassadörer som deltog om deras synpunkter på vår patientblankett. Efter det gjorde vi en första version som togs i bruk med start 20/12, efter att vi i teamet testat den på 6 patienter som i sin tur fick ge oss feedback på blankettens layout, frågorna som ställdes och om de saknade några punkter. Patienterna är i hög grad också delaktiga i projektet genom att de i samband med sin utskrivning från avdelningen får delge sina upplevelser av vårdtiden, personalens bemötande osv då de besvarar vår patientblankett. Patienterna kommer också under hösten 2011 tillfrågas om det pågående arbetet i jobba-lika- gett effekt. Exakt hur detta kommer se ut är i dagsläget gruppen oklart. Sammanfattning av projekt tiden så här långt Vad gäller vårt mål med att 100% av alla patienter som varit utsatta för tvångsåtgärder ska erhålla ett strukturerat eftersamtal, så utfördes där endast 1 eftersamtal under den period då vi faktiskt hade tvångsåtgärder på avdelningen (december/januari). Detta berodde på att det var en ny rutin som inte hunnit arbetas in. Sedan dess har vi inte haft några tvångsåtgärder så att eftersamtal har därför ej utförts. Däremot har vi från den 1 april lagt till att hålla eftersamtal vid andra situationer än vid tvångsåtgärder. Detta utförs kontinuerligt på avdelningen men har inte mätts av teamet. Däremot pratas det mycket om dessa eftersamtal på ronder, omvårdnadskonferenser samt vid våra utskrivningssamtal vilket visar att de uppskattas av både patienterna och personalen. Gällande eftersamtalen inom personalgruppen är det precis som ovan. Under perioden december-januari då vi hade tvångsåtgärder på avdelningen utfördes inga eftersamtal i personalgruppen. Men precis som beskrivet ovan uppskattas det att vi numera har eftersamtal vid andra situationer än de som rör tvång.
Vi har i dagsläget inte börjat planera inför LS4, då vi haft fullt fokus på LS3 och inlämnandet av projektrapporten. Vi avser ta kontakt med övriga genombrottsteam i Psykiatri Skåne efter LS3 för att planera vidare arbete inför hösten. Teamet hade velat ha mer tid att lära sig genombrottsmetoden för att lättare kunna lära ut den till deltagarna på avdelningen. Det har inte varit helt lätt, och först nu när projektet lider mot sitt slut känns det som att den sitter. Vi kommer framöver att använda oss av metodiken vid framtida förbättringsarbeten på enheten, eftersom det är ett bra och strukturerat sätt att närma sig olika problem på och för att personalen blir mer delaktiga i att hitta lösningar/åtgärder. Övriga kommentarer Vi har under projekttiden ej uppnått alla uppsatta mål, men är under omständigheterna nöjda och har kommit en bra bit på vägen med ett arbete som kontinuerligt kommer att fortsätta på avdelningen. Det har stundtals varit svårt att få avsatt tid till förbättringsarbetet då belastningen på avdelningen varit hög och tiden då fått omprioriteras. Vår överläkare har aktivt deltagit och uppmuntras oss i vårt förbättringsarbete då han tycker våra mål är viktiga och resultatet så här långt är uppmuntrande.
Bilaga 1 Eftersamtal med patienter efter utförd tvångsåtgärd Patienten ska informeras om anledningen till samtalet samt tidpunkten Patientens tillstånd avgör när samtalet hålls, dock senast 1 vecka efter tvångsepisoden Patienten ska få möjlighet att sätta ord på de känslor och upplevelser som han/hon hade i samband med tvångsåtgärden och syftet är att förbättra kvalitén på tvånget och minimera behovet av tvångsåtgärder. Samtalet ska ske ostört, vara ca 15 minuter. Patienten ska få tid att formulera sig och det är i första hand kontaktpersonen som håller i det. Referera patienternas ord, tolka ej. Ställ frågorna som de är skrivna, förstår patienten inte frågan kan du förklara den vidare. 1. Försökte du meddela personalen att du höll på att förlora kontrollen och att du hade användning för stöd/hjälp 2. Kunde personalen ha hjälpt dig att återvinna kontrollen innan tvångsåtgärden? 3. Vad tror du var orsaken till tvångsåtgärden? 4. Fick du information om varför tvångsåtgärd utfördes? 5. Upplevde du smärtor/obehag i samband med tvångsåtgärden? 6. Var du nöjd med den omvårdnad personalen gav dig under tiden? 7. Blev du behandlad med respekt och medmänsklighet före/under/efter tvångsåtgärden? 8. Vill du prata med personalen som utförde åtgärden? 9. Vad ska personalen tänka på i framtiden om liknande situation uppstår? Avsluta med att ge läkaren/personalens version av händelsen Eftersamtalet skall dokumenteras i melior under sökord: psykosocialt
Bilaga 2 Underlag för eftersamtal i personalgruppen efter utförd tvångsåtgärd Tjänstgörande sjuksköterska ansvarar för att samla ihop personalgruppen för genomgång av den aktuella händelsen som ledde till tvångsåtgärden samt genomgång av den. Alla skall få möjlighet att återge sin bild av händelsen vilket kan ge en enkel bearbetning av u pplevelser och intryck. Skall utföras innan arbetspassets slut. Att ta upp: 1: fråga hur var och en upplevde situationen i fråga, låt inte de andra avbryta. 2:Sammanfattning. a: Vem var med? b:vad hände innan? c:vad hände under? d:vad hände efter? E fterbedömning: Vad gjorde vi som var mindre bra? Vad gjorde vi som var bra? Vad kan vi ändra på? A ndra reflektioner. Avslut. Informera medarbetare om att ta kontakt med avd Chef / Arbetsledare, om behov uppkommer för mer bearbetning av händelsen.
Bilaga 3 PatientBlankett Avd89 Ifylles av personalen: Man: Kvinna: Ålder: Vårdtid: Diagnos: Vårdform HSL: LPT: (Använd baksidan vid behov, glöm ej att numrera tillägget) T ill patienten: 1.Vilken diagnos har du vårdats för? Vet: Vet ej: 2.Vilken vårdform har du vårdats på? ( Under större delen av vårdtiden) Vet: Vet ej: 3.Upplever du att du under vårdtiden, tvingats göra något du inte ville? Ja: Nej: Om ja, vad? Kan du förstå varför? Ja: Nej: Delvis: 4.Upplever du att du under vårdtiden, hindrats göra något du velat göra? Ja: Om ja, vad? Kan du förstå varför? Ja: Nej: Delvis: Nej: 5.Har du under vårdtiden utsatts för tvångsåtgärder? Ja: Nej: Om ja, vilka? 6.Upplever du att du fick stöd av personalen, i samband med tvångsåtgärden? Ja: Om ja, hur? Om nej varför? Nej: 7.Har du någon gång under vårdtiden känt dig hotad? Om ja: Av personalen: Av medpatienter: Ja: Nej: 8.Har du känt dig trygg på avdelningen? Ja: Nej: Delvis: Om nej/delvis, varför? 9.Upplever du, att du kunde påverka din behandling? Ja: Nej: Delvis: Kommentar: 10.Upplever du, att du kunde påverka din vårdtid? Ja: Nej: Delvis: Kommentar: 11.Personalens bemötande är? Mycket bra: Bra: Mindre bra: Dåligt: Kommentar: 12. Övriga kommentarer: