BEHOV, KÄNSLOR OCH VÄRDERINGAR: STYRNING AV HANDLANDET

BEHOV, KÄNSLOR OCH VÄRDERINGAR: STYRNING AV HANDLANDET Lennart Sjöberg Handelshögskolan i Stockholm Januari 2003

Tvenne lagar styra mänskolivet tvenne krafter välva allt, som födes under månens vanskeliga skiva. Hör, o mänska! Makten att begära är den första. Tvånget att försaka är den andra... (Stagnelius: Suckarnes mystär) Vissa av våra upplevelser kallar vi för önskningar, eller begär. Önskningar handlar om det som vi vill uppnå eller undvika. Motivationspsykologin handlar om hur önskningar uppkommer och konsekvenserna av att de blir eller inte blir tillfredsställda. Man antar att önskningar beror på behov. En central fråga för motivationspsykologin är vilka de grundläggande behoven egentligen är. Det mänskliga handlandet beror emellertid inte bara på behoven utan också på känslor, värderingar och beslut. När Stagnelius i dikten ovan ställer "makten att begära" (önskningar) mot "tvånget att försaka" syftar han på förekomsten av värderingar, omdömen om vad som är bra eller dåligt, ofta från moralisk synpunk. Värderingarna säger oss vad vi bör göra. Språkanvändningen inom motivationsområdet är ibland något förvirrande. Med uttrycket "jag vill" kan avses en önskning i den ovannämnda betydelsen, men också att man fattat ett beslut om att handla i en viss riktning. Beslut innebär i typfallet sammanvägningar av önskningar och värderingar och kan i vissa fall uttrycka en föresats att följa sina värderingar tvärt emot de egna önskningarna, t ex att man beslutar sig för att inte röka, trots att man är röksugen och i den meningen "vill" röka. Det gäller därför att skilja vilja i betydelsen önska och vilja i betydelsen att man fattat ett beslut. Detta kapitel börjar med en redogörelse för motivationpsykologin, alltså önskningarnas struktur och ursprung. Därefter följer en diskussion av emotionspsykologin, som behandlar känslorna. Kapitlet avslutas med ett avsnitt om värderingar och attityder och ett som tar upp frågan on hur behov, känslor och värderingar samspelar i styrningen av det mänskliga handlandet. Inledning Motivation Människors önskningar kan ha ett högst skiftande innehåll: mat och dryck, en lämplig temperatur, sexuell tillfredsställelse, gemenskap med andra, spänning, naturupplevelser, ägande, etc. Önskningarna kan vara av olika styrka. En hög grad av intensitet kan uppnås hos önskningar inom snart sagt alla områden. Vissa önskningar kan föras tillbaka på kända kroppsliga behov. Vi måsta äta, dricka, andas och göra oss av med kroppens "avfallsprodukter". Om inte dessa behov tillfredsställs, uppkommer ganska snabbt mycket starka önskningar som dominerar såväl tänkande som handlande. Alla kroppsliga behov ger emellertid inte upphov till önskningar. Vi kan t ex inte reagera på radioaktiv strålning så att vi håller oss borta från den, eftersom våra sinnesorgan inte är känsliga för denna typ av påverkan. Likafullt har vi naturligtvis ett behov att hålla oss borta från strålning, eftersom den kan vara livshotande. Många önskningar kan inte på ett enkelt sätt föras tillbaka på kroppsliga behov. Det är t ex oklart vilken den kroppsliga bakgrunden till behov av gemenskap och självförverkligande är. Vi kommer därför att använda ordet behov endast för sådana fall där en känd kroppslig bakgrund föreligger till önskningarna. Motiv är den generella term vi använder för att beteckna 1

önskningarnas psykologiska orsaker. Ett motiv skapar ett flertal önskningar när det är aktivt. Genom att gruppera önskningarna kan man komma fram till olika teorier för de mänskliga motiven. Olika teorier arbetar med olika grupperingar. De önskningar som ingår i en och samma grupp skall ha någonting gemensamt och vara i någon mån utbytbara med varandra. Om man är hungrig, äter man kanske lika gärna köttbullar som kokt torsk, och i båda fallen rör det sig om någonting man vill äta. De två önskningarna kan föras tillbaka på ett gemensamt motiv, hunger. I andra sammanhang kan det vara oklart om två önskningar verkligen är att hänföra till ett och samma bakomliggande motiv. Om jag väljer mellan att gå på bio eller att läsa en god bok, kan kanske aktiviteterna vara jämförbara, men de behöver inte vara det. Allt beror på vilket innehåll de har mera konkret. Det är också mera sällan som man själv är medveten om vilka motiv som man vill tillfredsställa. Det är önskningar som vi är medvetna om, inte motiven. Lite tillspetsat skulle man kunna säga, att vi vet vad vi vill men inte varför. Man brukar skilja mellan homeostatiska och heterostatiska motiv. Med homeostatiska motiv menas sådana motiv som beror på ett rubbat kroppsligt jämviktstillstånd. Typiska exempel är hunger och törst. Dessa motiv skapar en strävan tillbaka till jämvikt. Andra motiv skapar önskningar som leder till en ökad spänning. Detta är de heterostatiska motiven. Ett typiskt exempel är motivet att söka spänning och stimulering. Motiven kan vara medfödda eller inlärda eller bådadera. Självfallet kan också olika individer utmärkas av olika styrka i motiven. Motiven kan vara tillfälliga eller mera permanenta. Hunger är ett typiskt motiv, som uppkommer med stor regelbundenhet och lika snabbt försvinner när det tillfredsställts. Andra motiv kan utmärka en person under långa perioder, kanske under hela livet, som t ex motivet att vara framgångsrik. Biologiska motivationsteorier I detta avsnitt skall vi behandla det grundläggande kroppsliga behov som leder till hunger samt sexualdriften. Vi tar också upp instinktsbegreppet och vissa experiment som utförts med elektrisk stimulering av hjärnan i syfte att framkalla motiv och känslor. Under inflytande av Darwins utvecklingsteori tänkte man sig under slutet av 1800-talet att djur och människor styrs av instinkter som leder till en så god anpassning till omgivningen som möjligt. Instinkter är medfödda och kroppsligt förankrade behov. En känd instinktspsykolog var W. McDougall som i början av seklet föreslog att människor styrs av ett ganska stort antal instinkter. Ideén var populär under någon tid och psykologer tävlade om att föreslå nya instinkter. I mitten av 1920-talet hade man föreslagit inte mindre än 14000 olika instinkter för att förklara det mänskliga beteendet. Men då började också utvecklingen att gå i andra riktningar och den psykologiska instinktsteorin föll i vanrykte. Detta hindrar inte att man också i modern psykologi ibland räknar med medfödda motiv - om man så vill instinkter - men ingalunda lika många som man gjorde i början av seklet. Etologisk instinktsteori. Modern forskning om djurens beteende, som kallas etologi, arbetar med ett instinktbegrepp. Hos många djurarter kan man finna medfödda och specifika beteendemönster, som skiljer sig mellan olika djurarter och som inte är inlärda. Spindlar t ex bygger nät på ett och samma sätt, även om de inte haft tillfälle till inlärning. Man antar att med varje instinkt är en specifik energi förbunden. En viss bestämd stimulering, en s k teckensstimulus, kan genom att den aktiverar en medfödd utlösningsmekanism få i gång det instinktiva beteendet. Under parningstiden försvarar vissa fiskar sina territorier mot andra fiskar av samma art. En specifik teckensstimulus, nämligen den röda undersiden på hannen hos spiggen, har visat sig utlösa instinktivt anfallsbeteende hos en annan spigghanne som försvarar sitt territorium. Man 2

antar att energin för attackbeteendet byggs upp om tillfälle till attack inte ges. Hannen kan till slut anfalla nästan vad som helst som har en avlägsen likhet med en annan hanne. Ledande forskare inom etologin är K. Lorenz och M. Tinbergen. Lorenz har gjort sig känd för sina spekulationer om att etologiska begrepp kan tillämpas också på mänskligt beteende. Hos djur finner man ofta ett försvar för ett visst territorium. Lorenz har föreslagit att aggressiv nationalism är ett exempel på en mänsklig instinkt att försvara territoriet. Samtidigt menar han att vi människor inte har samma omedelbara sätt att hämma aggressivt beteende som finns hos många djurarter. Ett djur som blir anfallet av ett annat djur av samma art kan ibland genom att inta en viss position stoppa anfallet. Detta gäller t ex vargen. Något sådant finns inte hos människor. Etologerna föreslår därför att människors aggressivitet måste få utlopp t ex genom sport och idrott snarare än genom andra mera destruktiva metoder. Etologernas förslag är grundade på analogier mellan mänskligt beteende och djurbeteende och har ibland kritiserats av psykologer. Det finns vissa formella likheter mellan djurs försvar av territorier och nationalism, men detta betyder inte att man kan ge samma teoretiska förklaring till båda fenomenen. De etologiska analogierna har varit bättre grundade i studier av djur än i studier av de mänskliga fenomen som man vill dra sina slutsatser om. Man har inte kunnat finna sådana stereotypa beteendemönster hos människor som man har hos många djurarter, möjligen med undantag för vissa reflexer hos nyfödda. 1 Hjärnstimulering. År 1954 fann J. Olds och P. Milner ett elektrisk stimulering i en viss del av hjärnan tycktes fungera som en förstärkning. När de i en Skinner-box 2 kopplade råttans spaktryckning till en apparatur som levererade en svag elektrisk impuls till en elektrod inopererad i råttans hjärna, kunde de få råttan att trycka oupphörligt på spaken under mycket lång tid, kanske ett dygn, och ignorera andra lockande belöningar som vatten, mat och sex, trots att den troligen hade behov av dessa. Andra forskare fann också att elektrisk stimulering i andra delar av hjärnan kunde leda till motsatt beteende, dvs sådan stimulering föreföll vara negativt förstärkande. Mycket forskning har sedan utförts för att undersöka vilka områden av hjärnan som är positivt förstärkande och vilka som är negativt förstärkande. Man har funnit att i många fall sammanfaller positivt förstärkande områden i hjärnan med sådana områden som tenderar att utlösa vissa specifika beteenden som att äta, dricka, etc., när man ger en starkare elektrisk impuls. Man fann också att positiva och negativa förstärkningar tycktes uppkomma huvudsakligen i det limbiska systemet i hjärnan. Tidigare forskare har också funnit att människor med skador i limbiska systemet lider av emotionella störningar. Extremt emotionellt beteende uppkommer vid rabies, som förstör det limbiska systement. Vissa intressanta fenomen har alltså upptäckts men resultaten är också delvis komplicerade och svårtolkade. Elektrisk stimulering av hjärnan skapar tillstånd som knappast liknar dem som naturligen förekommer i motiverat och instinktivt beteende. Detta kan vara ett av skälen till att man haft svårt att föra denna forskningsgren vidare. Hunger. Tidigare teorier om hunger utgick från att sammandragningar av magsäcken svarade för hungerupplevelserna. Experiment har emellertid visat att sådan "lokal" stimulering inte är nödvändig för att förklara hunger. Om de nerver som leder från magsäcken till hjärnen förstörs eller om magsäcken helt saknas, kan ändå hunger upplevas. Senare förslagna "centrala" teorier om hunger utgår från att hungerkänslor beror på specifik hjärnstimulering. Särskilt antog man att hypotalamus är av stor betydelse för hunger. Skador i hypotalamus har visat sig medföra extrem fetma i många fall. Experiment med råttor har visat samma effekt. Det har därför förefallit som om hypotalamus har till funktion att motverka en annars förekommande hungerkänsla, att hämma hunger. Senare har man emellertid funnit att detta bara gäller en viss del av hypotalamus. En annan del har precis motsatt effekt: den tycks stimulera hungerkänslan. Normalt förekommer en finkalibrerad balans mellan de stimulerande och hämmande delarna av hypotalamus. Hypotalamus i sin tur påverkas troligen av skillnaden i blodsockernivå mellan venöst och arteriellt blod. 3

Sexualdriften. Man har funnit att också sexualbehovet påverkas av hypotalamus. Detta sker genom att en viss del av hypotalamus påverkar hypofysens utsöndring av könshormon (strängt taget är det äggstockar eller testiklar som utsöndrar könshormon under inflytande av vissa hormon från hypofysen). Särskilt hos djur påverkas det sexuella beteende i hög grad av könshormon. Förhållandet är mera komplicerat när det gäller människor. Däggdjurshonor är sexuellt aktiva bara under den del av menstruationscykeln under vilken ägglossningen inträffar. Deras sexuella beteende är tydligt styrt av utsöndringen av könshormon. Hos kvinnor finns det emellertid bara ett mycket svagt samband mellan sexuellt beteende och menstruationscykeln. Sexuellt beteende förekommer även efter klimakteriet, då könshormonnivån kraftigt går ned, och kan även förekomma efter det att äggstockarna opererats bort. Injektioner av östrogen, kvinnligt könshormon, ger ingen effekt på kvinnors sexuella beteende, men däremot kan man få en stimulerande effekt genom injektion av testosteron, det manliga könshormonet. Detta hormon finns även naturligt hos kvinnor, då det utsöndras inte bara av testiklarna utan även av binjurarna hos båda könen. Även hos män är effekten av könshormon på det sexuella beteendet mycket mindre än hos djur. Det sexuella beteendet hos djur påverkas i allmänhet kraftigt av kastrering, medan samma ingrepp på en man har högst olika effekter och i somliga fall inte alls påverkar det sexuella beteendet. Precis som med kvinnor får man emellertid en ökad sexuell aktivitet med hjälp av testosteron hos män som har en låg sexualdrift och en låg ursprunglig nivå av könshormonet. Det verkar alltså som om hormonnivån har en viss betydelse om den är låg, men om den uppgår till en viss nivå, spelar det sedan ingen roll om den stiger ytterligare. Man har inte heller funnit att homosexuella skulle fungera hormonellt på något annat sätt än heterosexuella. Homosexuella män som får tillskott av testosteron blir inte heterosexuella. Hos högre djurarter styrs det sexuella beteendet i allt mindre grad av hormoner och allt mera av hjärnan. Om hjärnbarken förstörs hos djur, blir särskilt hannarnas sexuella beteende kraftigt påverkat. Man har funnit att tidiga erfarenheter av social natur är nödvändiga för att apor skall kunna utveckla ett adekvat sexuellt beteende som vuxna. Hos människor vet vi att det sexuella beteendet är mycket olika i olika kulturer och detta tyder naturligtvis på att beteendet är i hög grad inlärt. Man har alltså funnit att könshormon i ganska liten utsträckning påverkar den mänsliga sexualdriften. Man har inte heller funnit någon fysiologisk förändring, som uppkommer som en funktion av den tid som förflutit sedan man senast blev sexuellt tillfredsställd. Den fysiologiska forskningen har hittills alltså haft ganska litet att ge, när det gäller kunskapen om människors sexuella beteende. Hunger och törst är uppenbarligen homeostatiska motiv, men det är oklart om sex är homeostatiskt eller heterostatiskt. Nyfikenhet och sökande efter stimulering En del beteende tycks vara inriktat mot en ökad spänning. I ett berömt experiment med apor kunde man få aporna att lära en viss respons genom att man belönade dem med att få se ett litet elektriskt tåg som tuffade fram på sin bana! Det förefaller svårt att förklara ett sådant resultat med att denna belöning utlöser en viss spänning. Man har också funnit att apor kan tillbringa timmar med att arbeta på ett komplicerat lås utan att öppningen av låset som de slutligen lyckas åstadkomma leder till någon yttre belöning. Hos människor finns naturligtvis många exempel på liknande handlingar (t ex att lösa korsord). En viss grad av förändring, stimulering, tycks alltså vara lockande. Alltför stora förändringar leder emellertid till förvirring och kan vara skrämmande. När man skall lära sig något nytt blir man lätt uttråkad om stegen är för små, men alltför stora steg är också avskräckande. Inlärningsmaterialet bör vara svårt men bara "lagom svårt". Under det att erfarenheterna ökar önskar man sig alltmera komplex stimulering. 4

Sensorisk deprivering innebär att man under lång tid vistas i en miljö där sinnesorganen stimuleras så litet som möjligt. Man ligger utsträckt på en soffa med bindel för ögonen och med öronproppar, med särskilda handskar som gör att man känner så litet som möjligt från händerna etc. Man har funnit att personer som vistas i en sådan miljö inte står ut med det någon längre tid, högst två dygn. En del personer utvecklar t.o.m. egendomliga hallucinationer. För alla är upplevelsen ytterst obehaglig. Man kan ta den mängd komplexitet som föredras som ett mått på kognitiv utveckling. Man har därvid funnit att spädbarn under perioden 4-14 veckor alltmer kommer att föredra högre komplexitetsnivåer. Detsamma tycks även gäller högre upp i åldrarna: ju äldre barnet blir desto mer komplexitet vill det ha. Barn som växt upp på ett barnhem tycks föredra enklare stimuli än barn som växt upp i hemmet. Inom estetiken har man också föreslagit att människor eftersträvar en optimal stimuleringsnivå. Alltför predicerbara melodier, för att ta ett exempel, blir lätt tråkiga, medan ett totalt kaos också blir onjutbart. Man eftersträvar någonting mitt emellan dessa två extremer. Resonemanget kan genomföras för olika konstarter med likartade slutsatser. Man har också kunnat observera att i utvecklingen av en viss skola inom någon konstart sker en tilltagande grad av komplexitet. Resultat av denna typ har lagts till grund för ett antal teorier som är ganska lika varandra och som alla antar att det finns en optimal nivå av stimulering. Kända teoretiker inom området är D. O. Hebb och D. E. Berlyne. Gemensamt för olika teoretiska formuleringar är att de alla antar att det finns en optimal stimuleringsnivå. Individen antas vara motiverad att ändra förhållandena så att han uppnår denna optimala nivå. Personer som deltar i ett experiment med sensorisk deprivation befinner sig långt under den optimala stimuleringsnivån. Om vi alltför länge vistas i en viss miljö vänjer vi oss vid den och stimuleringen minskar. Vi strävar därför efter en ökad komplixitet. Exempel på alltför hög grad av stimulering har vi i storstadsmänniskors jäktade miljö. Självförverkligande Inom amerikansk psykologi har man sedan början av sextiotalet talat om en "tredje kraft" inom psykologin, som brukar kallas för humanistisk psykologi. Den anser sig ge ett alternativ till de två traditionella inriktningarna behaviorism och psykoanalys. Man vill studera det man ser som "unikt mänskligt". Begrepp som kärlek, självuppskattning och frihet står i centrum. Man inriktar sig på ett studium av enskilda individers handlande. De främsta namnen inom områden är A. Maslow och C. Rogers. Humanistiska psykologer är vanligtvis kritiska mot den traditionella experimentella metoden. De pekar på svårigheten att generalisera från experiment till vardagslivet och anser också att man i experiment alltför mycket har begränsat studierna till vissa faktorer på bekostnad av andra, som värden, erfarenhet, personlighet och social miljö. Centrala begrepp inom den humanistiska psykologin är holism och fenomenologi. Holism innebär att man vill studera hela individen i sitt samspel med miljön. Man betonar i fenomenologin individens upplevelse av sin situation och av omvärlden. Varje individ anses vara unik, man kan inte slå ihop data från flera individer till en och samma analys. Kontroll och prediktion är målsättningar i traditionell forskning, som man inte har mycket till övers för. Man bygger i stället på ingående och intensiva studier av enskilda individer. Den mest kända humanistiska motivationsteorin inom humanistisk psykologi är Maslows. Den antar att människor har olika motiv som ordnas i en skala (en hierarki) beroende på hur starka de är i sitt inflytande på det mänskliga handlandet. Maslows hierarki består av fem olika klasser av motiv: fysiologiska motiv, säkerhetsmotiv, kärleks- och samhörighetsmotiv, motiv till uppskattning och motiv till självförverkligande. De 5

fyra första klasserna innehåller homeostatiska motiv (bristmotiv) och den sista ett heterostatiskt motiv (tillväxtmotiv). Motiven placeras i den nämnda ordningen efter sin styrka. De först nämnda motiven är starkast och biologiskt betonade. De senare motiven är svagare och psykologiska. De lägre motiven i hierarkin har största betydelsen för att motivera handlandet tills de är tillfredsställda. När de väl är tillfredsställda kan motiven högre upp i hierarkin styra handlandet. Om behoven ej tillfredsställs kan resultatet bli psykisk ohälsa. Självförverkligande innebär att man är sann mot sin egen natur, man blir vad man verkligen innerst inne hela tiden varit kapabel att bli. Vad som leder till självförverkligande varierar högst betydligt mellan individer. Det kan gälla målning, det kan gälla sport eller att ta hand om barn. Maslow såg den psykologiska tillväxten som det ideala tillståndet och försökte ge råd om hur detta tillstånd skulle kunna uppnås. Den självförverkligande personen ansåg Maslow vara en mogen och psykologiskt frisk person. Mycket få människor kunde leva upp till Maslows definition av självförverkligande. Sådana personer hade enligt Maslow en god uppfattning om verkligheten och anpassade sig väl till omgivningen. De accepterade lätt andra, var spontana och intresserade sig för problem utanför dem själva. De sökte sig ibland till ensamheten och var ganska oberoende av omgivningen. De kunde uppskatta skilda erfarenheter och hade också en tendens att nå insikter i "tingens innersta natur". De kände sig lojala och identifierade sig med mänskligheten som helhet och uppnådde bättre och mer djupgående personliga relationer än andra. De visade kreaktivitet och humor. Författaren till detta kaptiel har inte träffat på så många självförverkligande personer i sin bekantskapskrets men räknar i ljusa stunder sig själv dit. Skämt åsido tycker jag nog att uppräkningen av alla de goda egenskaperna hos självförverkligade individer är både beskäftig och naiv. Det är nog mest realistiskt att räkna med att det inte finns några självförverkligade helgon i verkligheten, att alla har sina svagheter. Grunden för att välja ut de fem klasserna av motiv är hos Maslow oklar och likaså rangordningen mellan dem. Teorin är i hög grad spekulativ. Den baseras varken på systematiska kliniska observationer eller på experimentella data. Vissa försök att testa Maslows teorier har inte gett särskilt uppmuntrande resultat. Maslow teori är emellertid mycket populär och den används flitigt i samhällsdebatten. Det beror nog mest på att den stämmer bra med vissa sunt förnuftsmässiga föreställningar om motivation. "Sanna" behov och livskvalitet Vi har nu gått igenom några motivationsteorier. Som vi sett skiljer sig teorierna på många sätt. Somliga arbetar bara med homeostatiska motiv medan andra också tar med heterostatiska motiv i betraktandet. I vissa av teorierna arbetar man bara med ett eller några få grundläggande motiv medan man i andra har ett helt spektrum av olika motiv och i åtminstone ett fall (Maslow) har man också ganska utförliga funderingar kring relationen mellan de olika motiven. Alla teorierna har kanske tagit fram någonting väsentligt. Vi vill inte utan vidare förkasta något av de motiv som föreslagits i de olika teorierna. Vad man däremot kan hävda är att de kan finnas motiv som över huvud taget inte behandlas i någon av de nämnda teorierna. Hit kan vi räkna de starka motiv som har att göra med familjebildning och att sätta barn till världen. Föräldraskapets motivation är inte särskilt mycket behandlad i motivationspsykologin men här har vi onekligen krafter som betyder mycket för många vuxna människor. Motivationspsykologin utgår mer eller mindre tydligt från grundläggande antaganden om biologiska behov. Det har emellertid visat sig mycket svårt att föra tillbaka flertalet av de mänskliga motiven till sina biologiska grunder. Vi vet en del om hunger och törst och kanske om sexualitet och några andra grundläggande behov, men vi vet ingenting om de fysiologiska grunderna för sådana motiv som självförverkligande och självuppskattning. Frågan är om det ens är särskilt lyckat att använda det biologiska behovsbegreppet för att förstå och förklara sådana 6

komplexa mänskliga motiv. Människan är en mycket komplex varelse och drivkrafterna bakom mänskligt handlande tycks inte kunna beskrivas på ett så enkelt och rättframt sätt som drivkrafterna bakom de flesta djurarters handlande. Vi vet också att när människors levnadsstandard stiger så slutar de ingalunda att önska sig nya saker. Önskelistorna blir annorlunda men deras längd minskar inte, snarare tvärtom. Människor slutar alltså aldrig att önska, människor blir aldrig riktigt tillfredsställda. Hur skall vi sätta detta i relation till livskvalitet? Vad är människors sanna behov och på vilket sätt skall samhället vara organiserat för att tillgodose dessa behov? Detta är stora frågor som motivationspsykologin inte kan ge något slutgiltigt svar på. Vi kan bara peka på vissa data som tycks preliminärt stödja antaganden om de mänskliga motiven. Dessutom är det ju till sist i någon mån godtyckligt hur man värderar olika motiv i förhållande till varandra. Icke desto mindre är det vanligt att man i debatten hör mycket tvärsäkra påståenden om att den ena eller andra typen av efterfrågan skulle vara ett resultat av "manipulation". Det är ganska många som menar sig sitta inne med den slutgiltiga sanningen om vilka de mänskliga behoven egentligen är. Sällan beaktar man att även om många önskningar uppenbarligen saknar en tydlig anknytning till biologiska behov så är det viktigt för människor att själva få bestämma över sina liv. Vill jag ha en segelbåt så känns det inte roligt att få höra, att jag inte "behöver" den och att jag bara blivit pålurad denna min önskning av sluga reklammakare eller av hetsen efter status. Mycket tyder på att människor avskyr att bli påtvingade andras värderingar, vare sig de kommer från reklamen eller från beskäftiga myndigheter. Emotion Ibland upplever vi känslor. Känslorna kan vara behagliga eller obehagliga, och de kan variera i styrka. Med hjälp av språket kan vi beskriva många olika känslor. Den filosofiskt lagde kanske känner sig förbryllad över vad en känsla egentligen är och hur den kan definieras. Men den frågan är egentligen inte svårare (eller lättare) än frågan om vad "rött" egentligen är. Alla vet vad ilska och fruktan är, i den bemärkelsen att alla har upplevt ilska och fruktan. På samma sätt har alla (nåja, nästan alla), upplevt färgen rött. Därför är känslor något vi kan kommunicera om. Vissa psykologer har föreslagit att det finns vissa grundläggande känslotillstånd, och att alla andra tillstånd kan bekrivas som kombinationer av de grundläggande. Vilka de grundläggande känslorna egentligen är tvistar man fortfarande om. Här skall vi emellertid huvudsakligen bygga på den syn som förfäktats av S. S. Tomkins och C. E. Izard. Enligt Tomkins och Izard är de grundläggande känslorna tio till antalet. Tre är positiva, nämligen intresse, glädje och förvåning, medan sju är negativa, nämligen sorg, ilska, äckel, förakt, fruktan, skam och skuld. Jag kommer senare att beskriva de tio fundamentala känslorna närmare och också diskutera varför just dessa känslor kan anses fundamentala. Känslor är av betydelse på många olika sätt. Upplevelsen av en känsla kan i sig vara behaglig eller obehaglig och är därför viktig. Känslor styr vårt handlande. Många gånger handlar vi för att uppnå positiva känslor eller för att undvika negativa. Känslor påverkar också tänkandet. Under inflytande av starka känslor fungerar tänkandet på ett annat sätt än i mera neutrala betingelser. Vi får svårt att ta hänsyn till all inkommande information, man talar om "tunnelseende" under känslomässig påverkan. Tunnelseende innebär att man förenklar situationen och endast tar hänsyn till en del av all information som föreligger. Under känslomässig påverkan har vi också en tendens att hålla fast vid antaganden som vi gjort, trots att informationen kanske tyder på att vi borde ändra ståndpunkt. Detta är effekter av emotioner som är viktiga, inte minst ur praktisk synvinkel, när människor sätts att sköta komplicerade tekniska system, som t ex kärnkraftverk. Om ett besvärligt läge uppstår i ett sådant system med risker för en katastrof, utsätts naturligtvis de mänskliga operatörerna för en känslomässig påverkan, som kan göra det svårt för dem att på ett effektivt sätt utnyttja all den komplicerade information som de behöver bearbeta för att 7

komma till rätta med tillståndet i det tekniska systemet. Emotioner är alltså upplevelser, men de har också motsvarigheter i kroppen och i beteendet, s k expressivt beteende. Termen expressivt beteende syftar på att beteendet uttrycker någonting, i detta fall en känsla. Det beteende som man oftast anför som exempel är ansiktsuttryck. De flesta känslor åtföljs av ansiktsuttryck som är karaktäristiska för dem. Även rösten bär på en rik information om känslan. Biologer med början i Darwin har antagit att ansiksuttrycken har en överlevnadsfunktion, och att de har utvecklats under den biologiska utvecklingen. De är ett system för kommunikation som ger information om inre tillstånd, t ex avsikter hos en person, som också kan ge information om omgivningen till andra personer. Man kan konstatera att de fysiologiska mekanismer som genererar ansiktsuttrycken är ganska lika hos människor och apor. Ansiktsuttrycken hos människor har en slående likhet med uttryck hos djur som har funktioner som har att göra med försvar och andning. Hos lägre djurarter saknas differentierade ansiktsuttryck och troligen också differentierade emotioner. Hos fåglar kan man börja se vissa tendenser till ansiktsuttryck som kan ha social betydelse, t ex dominansrelationer. Först hos apor och speciellt hos människor har man ett högt utvecklat muskelsystem för ansiktet. Ju högre upp man kommer i djurarterna, desto mera självständig funktion får ansiktsuttrycken. Det behövs inte längre särskild information från kroppsställning, rörelse och situation för att tolka det emotionella tillståndet. Ansiktsuttrycket räcker. Modern kan avläsa barnets tillstånd genom dess ansiktsuttryck. Nyfödda som kan välja mellan att titta på olika saker föredrar att se på mänskliga ansikten, och redan vid tre veckors ålder tittar barn i ögonen på en vuxen person. Utvecklingen av det känslomässiga bandet mellan spädbarnet och modern befrämjas i hög grad av kommunikation via ansiktsuttryck. Det är denna emotionella kommunikation som är viktig snarare än tillfredsställelse av de grundläggande drifterna. J. Bowlby har föreslagit att ett känslomässigt band mellan barn och föräldrar utvecklas med hjälp av fem olika beteendesystem: sugande, fastklamrande, efterföljande, gråt och leende. Dessa är alla direkt emotionellt expressiva beteenden, där ansiktsuttryck ingår som en avgörande komponent. Emotioner är till stor del medfödda reaktioner på vissa situationer. I en studie använde man fotografier av ansiktsuttryck som man bad invånare på Nya Guinea och Borneo (analfabeter, utan kontakt med västerlandets kultur) att matcha mot små historier. Historierna beskrev situationer som borde skapa vissa känslor. Procenten korrekta svar blev mycket hög, både bland vuxna och barn, se Tabell 1. Tabell 1. Andel korrekta svar (procent) av bedömningar av känslouttryck, Nya Guinea Känsla Vuxna Barn Glädje 92 92 Överraskning 68 98 Sorg 79 81 Äckel 81 85 Ilska 84 90 Fruktan 83 93 Vissa skillnader i hur känslor uttrycks finns förstås mellan kulturer. Jämför t ex svenskar och italienare! Vad som utlöser en viss känsla och vilken betydelse den har kan också vara inlärt och ganska specifikt för en kultur. I Japan är förakt och skam upplevelser som traditionellt varit mycket betydelsefulla genom att de betraktats som oerhört negativa, nästan outhärdliga. 8

Emotioner kan framkallas av yttre eller inre stimulering. I vissa fall är kopplingen tydlig och allmänmänsklig. Lukten av avföring tycker nästan alla är äcklig. Men ännu oftare är en emotionell reaktion i hög grad individuell och beroende av den tolkning man gör av situationen. Det som väcker fruktan hos en person, väcker intresse hos en annan, allt beroende på tolkningen. Emotioner är oftast ganska övergående fenomen, men olika individer skiljer sig åt i det avseendet. Man brukar därför tala om emotioner som tillstånd eller som egenskaper. När emotionen är en egenskap, har det emotionella tillståndet blivit bestående över tid. Vissa personer utmärks av en hög ångestnivå. Här har en känsla blivit ett bestående tillstånd för individen. Individen som på detta sätt befinner sig nästan ständigt i emotionellt laddade tillstånd behöver ofta hjälp av psykologer eller läkare för att komma ur dem. Det är uppenbart att det är ett lidande att ständigt befinna sig i ett negativt tillstånd som ångest. Men om man ständigt befinner sig i ett positivt emotionellt tillstånd av högt uppskruvad glädje kan det också vara negativt, inte minst för omgivningen. Sådana tillstånd brukar kallas maniska, och personer av den typen brukar också, ehuru under protest, återfinnas bland psykologers och läkares patienter. Emotioner har betydelse för individens anpassning och överlevnad. Från den synpunkten kan även negativa emotioner vara av positivt värde. När man blir arg, mobiliseras energi för attack mot något som hotar en. På det sättet kan man lyckas göra en koncentrerad kraftansträngning för att lösa problemet. Fruktan hjälper en att hålla sig undan sådant som är farligt och alltför svårt eller mäktigt för att man skall våga sig på att attackera det. Emotionerna är kraftfulla styrmedel, som i allmänhet håller oss på rätt spår för överlevnad och anpassning. Det hindrar inte att emotionerna också kan få oss att "spåra ur", varom mera nedan. Emotioner är inte som motiv. Emotionerna är mera fria än motiven. Emotioner har inga inbyggda rytmer. Emotioner kan också variera i sitt totala omfång mycket mera än motiv (omfång är en produkt av intensitet och långvarighet). Emotioner är framåtblickande; de tillåter oss att engagera oss i framtida möjligheter. Emotioner kan också knytas till helt olika objekt. Emotioner kan investeras i något visst sätt att fungera, t ex tänka, känna, agera, lyckas, fatta beslut. Emotioner kan kombineras med och påverka andra emotioner och de kan framkallas eller minskas på många olika sätt. Emotioner kan förstärka eller försvaga driftsimpulser. Emotioner kan inte tillfredsställas på samma sätt som motiv kan tillfredsställas. I stället är en positiv emotion i sig en tillfredsställelse. Emotionsteorier I detta avsnitt kommer vi att redogöra för några av de viktigaste emotionsteorierna. Trots att diskussion av emotionspsykologin i sin helhet görs huvudsakligen i anslutning till Tomkins och Izards emotionsteori, har vi ansett det vara av värde att diskutera några alternativa teorier i detta avsnitt. Dimensionsteorier. W. Wundt föreslog redan 1896 en dimensionell beskrivning av emotionerna. Enligt Wundt kunde emotionerna beskrivas i tre dimensioner: behag-obehag, avslappning-spänning och lugn-vaksamhet. D. Duffy föreslog att emotioner kunde beskrivas med hjälp av endast en dimension, nämlingen vaksamhet. Intensiteten i beteendet definierades av henne som nivån i organismens vakenhetsnivå (engelska: "arousal"). Detta betraktades av Duffy som ett uttryck för hur mycket av organismens energi som utlösts. Enligt denna syn på emotioner kan känslor bara variera i ett enda avseende, nämligen intensitet. I början av femtiotalet föreslog D. B. Lindsley att man borde ersätta Duffys tämligen vaga vakenhetsbegrepp med ett aktiveringsbegrepp som skulle vara förankrat neurofysiologiskt i funktionen hos hjärnstammen. Aktiveringen skulle enligt Lindsley vara detsamma som graden av aktivitet i hjärnstammens retikulära formation och därav följande aktivitetsförändringar i hjärnbarken. De senare skulle kunna upptäckas genom observationer på EEG. Enligt denna teori uppstår emotioner genom att stimuli, som antingen är yttre eller inre, påverkar hjärnstammen som i sin tur skickar impulser till hjärnbarken och talamus. Genom en 9

okänd mekanism i hjärnan omvandlas dessa impulser till upplevelse av emotioner och till EEG-mönster av viss typ. I Lindsleys teori finns alltså precis som i Duffys ingen plats för klart skilda emotioner. Den kan bara förklara intensitetsvariation i känslor. Det autonoma nervsystemet indelas i två delar, den sympatiska delen och den parasympatiska. Man har ofta antagit att fruktan och ångest är förknippade med en ökad aktivitet i den sympatiska delen av autonoma nervsystemet. Man har också funnit att dessa emotioner är förknippade med ett ökat systoliskt blodtryck och ökad puls. Den galvaniska hudreflexen, GSR, är ofta ett bra mått på sympatisk aktivering och har också använts som "lögndetektor" 1. En person som ljuger kan förväntas göra det under fruktan att bli avslöjad och borde därför ge en större GSR-respons än en person som inte ljuger. Sympatisk aktivering tycks i första hand gå samman med akut ångest eller fruktan. Kroniska tillstånd har en mera komplicerad fysiologisk bakgrund, bl a med även parasympatisk aktivering inblandad. Olika mått på autonom stimulering brukar inte vara särskilt högt korrelerade med varandra, vilket talar mot teorier som antar att emotioner egentligen är uttryck för endimensionell variation i aktiveringsnivå. Ett metodproblem vid studier av det autonoma nervsystemet är att man kan få autonoma reaktioner även genom icke emotionella aktiviteter, som t ex fysisk aktivitet av olika slag. Autonom aktivering är därför inte ett säkert mått på ett emotionellt tillstånd. På djur har man också funnit att även om alla autonoma nervbanor förstörs, så kan man ändå få känslouttryck hos djuren. Kognitiv emotionsteori. Den mest kända kognitiva teorin härrör sig från S. Schachter. Enligt Schachter utgörs emotionen av fysiologisk aktivering och en kognitiv värdering av den situation som skapat aktiveringen. Aktiveringen är emellertid ospecifik. Vad som måste komma till för att fullständigt förstå känslan är en tolkning av situationen och den sker på kognitiv nivå. Genom en sådan kognitiv utvärdering av situationen kan individen "sätta etiketter" på sitt emotionella tillstånd och uppleva sig som glad, arg, rädd, etc. Schachters namn är förknippat med ett berömt experiment, som tillgick på följande sätt. Tre grupper försökspersoner fick en injektion av adrenalin, medan en fjärde grupp fick placebo 2. Adrenalin brukar förknippas med reaktioner på hot och ger en förhöjd aktiveringsnivå. Somliga försöksperoner fick korrekt förväntan om injektionens effekter, andra fick ingen information och somliga fick inkorrekt information. Försökspersonerna utsattes därefter för provokationer och påverkningar från en annan person, som antingen var ilsken eller vänlig. Till slut bad man försökspersonerna beskriva sitt eget tillstånd. Man fann då att personer som fått ingen eller felaktig information om injektionens effekter uppgav att de kände sig på samma sätt som den provocerande personen, alltså antingen arga eller glada. De som fått korrekta förväntningar om injektionens effekter påverkades mindre av den andra personen. Resultaten stämde inte i alla detaljer med Schachters förväntningar, men de gjorde det till stor del. De personer som inte fått reda på vilka effekter adrenalin har, eller som fått felaktiga förväntningar, tolkade sitt emotionella tillstånd i enlighet med den information de hade om omgivningen. De hade anledning att förvänta sig att de skulle vara arga om de blev provocerade i den riktningen, eller glada om de påverkades i motsatt riktning, och de kom också att beskriva sitt 1. Idén om en lögndetektor av denna typ är gammal men har vaknat till liv igen och fått en viss tillämpning. Man måste vara medveten om att lögndetektorn är ett mycket trubbigt instrument som ingalunda garanterar att lögner avslöjas. 2. Med placebo menas en påverkan, oftast en tablett eller en injektion, som efter vad man vet är fysiologiskt verkningslös. Om effekter ändå uppkommer till följd av en sådan påverkan, och det är ganska vanligt, brukar de förklaras som suggestionseffekter. På senare tid har man spekulerat i att placebo kan ha starka fysiologiska effekter. 10

emotionella tillstånd på det sättet. De personer som däremot haft korrekt information om injektionens effekter lät sig inte påverkas av experimentet lika lätt. Detta kan tolkas som ett resultat av att deras förväntan var alltför starkt dominerande för att kunna ställas åt sidan till följd av en senare tillkommen påverkan från en annan person. Experimentet har diskuterats mycket och blivit ganska hårt kritiserat. Man kan undra, om inte de grupper som fått ingen eller felaktig information helt enkelt blivit mera påverkbara av omgivningen. En konflikt mellan den information de fått och de kroppskänslor som de upplevde måste ha uppstått, och detta kan har lett till en osäkerhet som fått försökspersonerna att använda sig av första bästa möjlighet att beskriva sin situation utan att detta behövde innebära att de faktiskt haft några emotionella upplevelser av den typ de beskrev. Det har också förslagits att försökspersonerna omedvetet imiterade den andra personens ansiktsuttryck och kroppsspråk mera allmänt, och att upplevelsen av dessa egna kroppsrörelser kan ha skapat just den känsla som rapporterades. Det sistnämnda förslaget är viktigt, därför att det pekar framåt mot den differentiella emotionsteorin. Där antar man att känslan kan uppkomma bara, om man har en specifik kroppslig återkoppling från framför allt ansiktsmuskulaturen. Schachter antog inte detta. I hans teori räcker det med att man har en kognitiv tolkning av situationen som kan ha uppkommit på många olika sätt. Där spelar ansiktsmuskulaturen ingen speciellt viktig roll. Slutligen bör anmärkas att andra forskare senare ej kunnat replikera Schachters resultat. Istället har man funnit att en aktiveringsnivå, som är oförklarlig för försökspersonen, tenderar att tolkas av honom i negativa termer. Det är alltså inte alls lika lätt att får honom att tolka in glädje som ilska, för att ta de två känslor som förekom i Schachters experiment. Schachters arbete har emellertid haft ett mycket stort genomslag och ofta anförts som bevis för hans teori, och den är ju i sin tur mycket lik suntsförnuftsmässigt tänkande. Det är vanligt i psykologin att sådana teorier är mycket seglivade, trots att betydande kritik förts fram mot dem. Differentiell emotionsteori. Denna teori bygger på fyra grundläggande antaganden: 1. Det finns tio grundläggande emotioner. 2. De fundamentala emotionerna leder till olika upplevelser och olika handlingar. 3. Emotioner samverkar med varandra. 4. Emotioner samverkar också med perceptuella och kognitiva processer. Det somatiska nervsystemet, som kontrollerar de muskler som är under viljekontroll, är enligt teorin ursprunget till emotionerna men kan också påverka det autonoma nervsystemet, som i så fall kommer att intensifiera och förlänga den emotionella processen. Utanför nervsystemet sker de mest väsentliga kroppsliga processerna i ansiktsmuskulaturen. Återkoppling från dessa muskler ingår i den emotionella upplevelsen. Även andra kroppsfunktioner, som tonläge hos talet samt kroppsställning, kan inverka. I den differentiella emotionsteorin antar man att känslan är en ganska spontan och snabb reaktion och bara i ringa utsträckning en tolkning. Den kognitiva emotionsteorin antog - som vi nyss sett - att tolkningen i förening med aktivering var det som skapade känslan. Här skiljer sig alltså de två teorierna. Emotionerna bildar ett hierarkiskt ordnat system. Vissa emotioner kan beskrivas med en kedja från svagare till starkare, t ex intresse, fruktan och överraskning. Vissa emotioner står också i uppenbar motsats till varandra. Det gäller t ex glädje och sorg. Det finns också vissa andra kopplingar som är ganska vanliga mellan emotioner. När man utforskar en ny situation kan man uppleva en växling mellan intresse och fruktan. I den differentiella emotionsteorin spelar alltså antagandet om ansiktsuttrycken en central roll. Redan Darwin gjorde, som vi sett ovan, undersökningar av hur emotioner uttrycks i ansiktet, men senare kom W. James att dominera teoribildningen kring samspelet mellan emotioner och kroppsliga processer. James antog nämligen, att emotionen var upplevelsen av 11

kroppsliga processer, som i sin tur uppkommit som ett svar på en stimulering av något slag. De kroppsliga processer som James tänkte på i första hand var sådana som styrs av det autonoma nervsystemet och inte det somatiska, med andra ord processer som vanligtvis ligger utanför viljemässig kontroll. Något senare än James formulerade K. Lange en snarlik teori, som emellertid helt uteslöt möjligheten av att återkoppling från muskler under viljemässig kontroll skulle spela någon roll i känsloupplevelsen. Senare forskare har i allmänhet slagit ihop James och Langes teorier, och man brukar tala om James-Langes emotionsteori. Märkligt nog kom sedan forskningen att helt domineras av Langes ideéer. Man negligerade helt enkelt möjligheten att återkoppling från viljemässigt styrda muskler kunder ha någon betydelse. Man kom också att negligera sådana emotioner där de kroppsliga processerna ej lätt kan observeras. Ett viktigt exempel är intresse, en emotion som studerats mycket litet. Man inriktade sig alltså på kroppens inre organ och de körtlar, som styrs av det autonoma nervsystemet. På 1920-talet formulerades emellertid en kraftfull kritik mot detta synsätt av fysiologen W. B. Cannon. I djurexperiment menade sig Cannon ha visat att emotionellt beteende kan uppkomma, även om återkoppling från inre organ ej är möjlig. Cannon menade också att reaktionen i inre organ är alltför långsam och ospecifik för att kunna förklara all variation i emotionella upplevelser, samt att samma emotioner kan förligga trots att man har olika processer i de inre organen och vice versa. Vidare menade Cannon sig ha visat att artificiellt genererade förändringar i inre organ inte skapar emotioner. Cannon uppmärksammade emellertid ej möjligheten att ansikuttryck kan ha en speciell roll när det gäller återkoppling till centrala nervsystemet och därigenom uppkommande emotioner. Tomkins hävdade att emotioner huvudsakligen är upplevelser av det egna ansiktsupptrycket. De flesta av Cannons invändningar mot James-Langes teori kan ej riktas mot ansiktsuttryckshypotesen. Ansiktsmuskulaturen är fint differentierad och reagerar snabbt, vilket ej kroppens inre organ gör. Reaktionerna i kroppens inre organ är bara en bakgrund till känsloupplevelsen enligt Tomkins. Ansiksuttrycket är ett medfött svar på stimulering. Detta betyder emellertid inte att kopplingen är perfekt. Känslan består både av processer i centrala nervsystemet och återkoppling av skeenden i ansiktsmuskulaturen. Dessutom reagerar även kroppens körtlar, andningsorganen och hjärtat. Detta kan också upplevas och lätt sammanblandas med den specifika känslan som inte beror på dessa autonomt styrda processer. Vi upplever inte heller specifikt ansiktsuttrycket som någonting utanför medvetandet på samma sätt som vi kan uppleva andra kroppsprocesser. Men kan man inte undertrycka själva uttrycket av känslor i ansiktet? Det är väl känt att så kan ske i viss mån ( poker-face ), men mycket snabba ansiktsuttryck kan ändå förekomma och vara tillräckliga för att skapa känsloinnehållet. Dessutom kan ett stimuleringsmönster finnas i muskulaturen som är undertryckt men ändå tillräckligt för att upptäckas med elektronisk apparatur, trots att man inte kan se det i ansiktet. Dessutom kan genom betingning en förknippning ha skapats mellan en viss stimulussituation och en känsla, och minnet av känslan kan ersätta återkopplingen från ansiktsmuskulaturen. Under vissa ovanliga omständigheter kan återkoppling från ansiktet ske utan att man har motsvarande emotionella upplevelse. Detta kan bero på att man är upptagen av andra mycket involverande processer, som i sig också kan vara emotionella. Hämning av känsloupplevelse kan också bero på en stark önskning. Känslor som på detta sätt inte når medvetandet kan leda till ospecifik aktivering och autonoma effekter. Så småningom kan resultatet bli psykosomatiska sjukdomar. De som visar känslan ganska litet i sitt ansiktsuttryck brukar visa en större autonom aktivering. Känsloreaktionen kan också lagras i minnet och dyka upp i medvetandet vid en senare tidpunkt. Det är också väl känt att man kan framställa en känsla i ansiktsuttrycket utan att man i själva verket har den. Den bristande kopplingen mellan ansiktsuttryck och känsla kan dessa fall bero på att det finns skillnader mellan det äkta och det efterliknade ansiktsuttrycket eller på grund av en hämning av känslan. Trots detta kan man i viss mån framkalla känslouttryck den här vägen. "Upp med mungiporna" är en hurtfrisk uppmaning till den sorgsne, som alltså har visst fog 12

för sig. HIT Mätning av känslor P. Ekman har utvecklat en teknik för att mäta emotioner i ansiktsuttryck. Man utvärderar varje uttryck i tre områden av ansiktet, nämligen panna-ögonbryn, ögon och nedre delen av ansiktet inklusive kinder, näsa, mun och haka. Man matchar en del av det ansikte som skall bedömas med typfotografier och får mått på sex olika emotioner, nämligen glädje, överraskning, sorg, ilska, äckel och fruktan. Tekniken har visat sig kunna skilja väl med försökspersoner som tittar på olika filmer, som förväntas skapa olika känslor. En av de viktigaste metoderna för att studera känsloupplevelser är att använda sig av frågeformulär som baseras på adjektiv som beskriver känslor. Stämningsläge kan beskrivas i tre skalor som sammanfaller med Wundts tre grundläggande känslodimensioner, nämlingen behag-obehag, spänning och aktivering. Den differentiella emotionsskalan som utvecklats av Izard är ett frågeformulär som avser att mäta de tio gundläggande emotionerna i den differentiella emotionsteorin. Stämnings- och emotionsskalor har ursprungligen utvecklats för att mäta tillfälliga emotionella tillstånd. De kan emellertid med små förändringar också användas för att mäta mera kroniska eller egenskapsliknande tillstånd. När man mäter det tillfälliga tillståndet, kan man fråga efter i hur hög grad försökspersonen utmärks av ordet i fråga. När man frågor efter mer bestående tillstånd, kan man t ex be personen ange hur ofta under den senaste veckan han känt på ett visst sätt. De fundamentala emotionerna Intresse. I motivationsavsnittet har vi sett att motivet till ökad stimulering, nyfikenhet, har uppmärksammats mycket i aktuell psykologisk forskning. Detta motiv är nära kopplat till känslan intresse. Denna känsla är kanske den vanligaste av alla normala och positiva känslor. När man är intresserad, är man också koncentrerad, man inriktar konsekvent sin uppmärksamhet mot det som väckt intresset, man känner sig engagerad, fascinerad, nyfiken. Känslan är behaglig och i viss mån spänd. Ofta går intresse tillsammans med glädje. Intresse är av betydelse både för att upprätthålla sociala relationer och för att utveckla kompetens. Enligt teorin utlöses känslan intresse av alla förändringar och nyheter som man upplever. Intresse påverkar driftsimpulserna och förstärker dem. Glädje. Glädje utlöses av tillfredsställelse eller sensuell njutning. Glädje är mest en biprodukt av andra fenomen och inte något som man medvetet avsett. Glädje kan följa på att man slipper ifrån påfrestningar eller negativa känslor. Tillsammans med intresse hjälper glädje till att skapa och upprätthålla sociala relationer. Man har funnit att mera aktiva människor också upplever mera positiva känslor, inklusive glädje. Överraskning. Överaskning är nästan definitionsmässigt en mycket snabbt övergående känsla. Den har inte särskilt motiverande effekter. Överaskning är dock i allmänhet en positiv känsla, som är förknippad med självförtroende. Överaskning innehåller även en viss spändhet och den är inte uteslutande är positiv. Man kanske kan säga att den ligger halvvägs mellan positiva och negativa känslor. Det tycks som om överaskningen hade till funktion att förbereda individen att ta itu med en oväntad händelse. Överaskningen så att säga suddar ut pågående mentala aktiviteter och gör individen klar att ta itu med det uppdykande problemet. Sorgsenhet. Sorgsenhet utmärkts av en måttlig stimuleringsnivå. Sorgsenhet är mindre spänd än någon annan känsla. Den typiska situationen för sorgsenhet är barnets separation från modern. Upplevelsen av sorgsenhet innehåller känslor av håglöshet, hopplöshet, ensamhet och isolering. Sorgsenhet kan också ha den effekten att den förbättrar sociala relationer; den väcker medlidande. Sorg är ofta kombinerad med andra känslor beroende på vad som lett till förlusten. Den vanligaste psykiska problemet är depression. I depression ingår förutom sorgsenhet ofta andra känslor som ilska, äckel och förakt, fruktan, skuld och skam. 13

Ilska, äckel och förakt. Ilska, äckel och förakt är olika känslor med de förekommer ofta tillsammans. I kombination brukar de kallas för fientlighet. Ilska är en känsla som innehåller mycket spänning och impulsivitet. Dessutom innehåller ilska en stark självtillit. Ilska mobiliserar energi för försvar och ger en känsla av styrka. Äckel är ett försvar mot ohälsosam föda. Förakt är ofta kopplat med känslor av överlägsenhet. Fientlighet är ofta kombinerad med tankar om att skada eller förödmjuka eller besegra föremålet för fientligheten. Fruktan. Neurofysiologiskt tycks fruktan ha en del gemensamt med överraskning, åtminstone i början av processen. Frukan kan utlösas både av inlärda och medfödda retningar. Situationer som naturligt kan leda till fruktan är att vara ensam, att möta något som är obekant, att vara högt uppe, plötsliga förändringar och smärta. Naturligtvis är skillnaderna stora mellan individer, både vad avser nivån på fruktan och vad man är rädd för. Fruktan innehåller en ganska hög spänningsnivå. Fruktan kan kontrolleras i viss mån med hjälp av beteendeterapeutiska tekniker (desensibilisering). Ångest innehåller fruktan och även andra känslor, som sorgsenhet, ilska, skam, skuld och intresse. Skam. Skam och skuld har gemensamma neurofyiologiska grunder men upplevs inte på samma sätt. Upplevelsen av skam innebär att man snabbt och intensivt blir självmedveten. Denna känsla dominerar så medvetet att övrigt tänkande blir hämmat. Man börjar stamma och beter sig klumpigt. Skam upplevs vanligtvis tillsammans med andra. Ofta beror skam på att man är bekymrad över hur andra bedömer en. I skamkänslan finns ett inslag av att man nedvärderar sig själv, känner sig hjälplös och okunnig och besegrad. Skam är en ganska spänd och impulsiv känsla men inte så obehaglig som många andra av de negativa emotionerna. Skam kan utlösas av en situation som innebär en icke önskad exponering av en själv. Hos vuxna är skam förknippad med en känsla av att man inte lyckas leva upp till sitt ideal. Skam innebär att man blir känslig för andras åsikter och känslor. På det sättet kan skam ha en positiv social funktion. Skam kan också ha betydelse för att utveckla självkontroll. Om man kan överkomma sina skamkänslor, kan det öka ens frihet och självförtroende. Skam är ofta förknippad med sexuell samvaro. Förakt utlöser ofta skam. Föraktet kan komma från det egna jaget såväl som från andra. Skuld. Skuld spelar en nyckelroll i utvecklingen av ansvar och samvete. Skuld utlöses huvudsakligen av inlärda faktorer. Dessa inlärda kopplingar mellan sociala situationer och skuld utvecklar och motiverar moraliskt beteende. Skam och skuld uppkommer ofta tillsammans, dock kan skam vara helt oberoende av skuld. Skam tycks innehålla föreställningar om sanktioner från andra, men skuld är huvudsakligen en funktion av ens egna regler. Man känner skuld om man har brutit mot dessa regler. Upplevelsen av skuld innebär en gnagnande känsla att man har handlat fel, att man inte är en moraliskt fullvärdig person i andras eller egna ögon. Skuld är ofta kopplad med sorgsenhet och fruktan samt spänning. Skuld innebär ganska dålig självtillit. Skuld påverkar också socialt ansvar och sexuella och aggressiva funktioner. Slutord om emotioner Emotionerna är en av de mera gåtfulla delarna av själslivet och området tillhör inte de mest utforskade. Länge dominerades forskningen av enkla fysiologiska teorier, vilket bl a hade den konsekvensen att man uppmärksammade bara en ringa del av alla de intressanta fenomenen inom området. Psykoanalytisk teori trasslade till debatten om emotionerna på ett till synes okorrigerbart sätt genom att laborera med begrepp som "omedvetna känslor". I den psykoanalytiska traditionen är känslorna av största betydelse men hur de skall studeras är ytterst oklart, liksom det åtminstone för mig är fullständigt oklart vad en "omedveten känsla" är för något. Allt det här låter kanske negativistiskt, men i så fall har jag förmedlat fel intryck. Det finns 14

många intressanta resultat inom emotionsforskningen. I ett senare avsnitt skall jag ge några glimtar av vad senare forskning funnit beträffande emotionernas roll vid reglering av handlandet. Värden och attityder Vårt handlande styrs inte bara av motivation och känslor utan också av värderingar och attityder som uttrycks i vad som bedöms som bra och dåligt. Orden attityd och värde har något olika betydelse. Värde betecknar oftast något mera generellt och viktigt än en attityd. Man värderar frihet men har en positiv attityd, eller inställning, till en extra semestervecka. Men denna skillnad är inte speciellt viktig. I båda fallen rör det sig om värderingar. Attityd är en term som tyvärr ofta används också för andra fenomen som emotioner och handlingar. Vi anser att det är lämpligt att begränsa dess användning på det sätt som vi gjort här. Dessutom handlar forskningen om attityder till största delen om värderande bedömningar så vi gör inget större våld på den psykologiska traditionen med vårt språkbruk. En värdering och en attityd har ett objekt. Det kan vara politiska begrep som socialismen eller kärnkraften, men också mera specifika objekt som att gå på bio eller att köpa en ny färg-tv. En attityd kan inte observeras direkt. Vi kan sluta oss till vilken attityd någon har genom att studera hans svar på attitydfrågor. Om han ger samstämmiga svar på flera frågor kan vi dra ganska säkra slutsatser om attityden. Attitydbegreppet är en inskjuten variabel. Attityder uttrycks inte bara i verbala ondömen utan också i beteende. Om någon t ex berömmer ett visst politiskt parti väntar vi oss att han också skall rösta på det partiet. Här skall vi endast diskutera verbala metoder för attitydmätning; dessa metoder är enklast och de dominerar i tillämpningar av attitydbegreppet. Relationen till beteende tas upp i kompendiets sista avsnitt. Attitydmätning Den enklaste metoden för att mäta en attityd är att helt enkelt fråga efter en sammanfattande bedömning av ett objekt. 15

16

Exempel: Vad anser du om kärnkraft? Välj ett av följande svarsalternativ: Mycket dålig ganska dålig tveksam ganska bra mycket bra Denna enkla metod ger ofta fullt användbara resultat. Man kan också använda sig av den s k semantiska differentialen som lanserats av C. E. Osgood. Osgood har visat att den konnotativa meningen hos begrepp kan beskrivas i tre dimensioner: värde, kraft och aktivitet. Särskilt värdedimensionen är viktig och den är ju direkt relevant när man skall mäta en attityd. I den semantiska differentialen mäts värdedimensionen med hjälp av bedömningar på tre till fyra skalor såsom bra-dålig, poisitiv-negativ, trivsam-otrivsam. Vilka adjektiv som används får delvis avgöras av sammanhanget. Man kan också studera attityder genom att ställa öppna frågor, t ex "vad anser du om kärnkraft?" Svårigheten med den metoden är att man får en del svar som är svåra att utvärdera objektivt. Därför föredras i allmänhet bundna svar, bedömningar och dylikt. Man kan också uttrycka sin attityd genom att ta ställning till påståenden som handlar om objektet eller genom att bedöma objektets egenskaper. Exempel: 17

Tag ställning till följande påstående. "Socialismen är lösningen på samhällets problem". kraftigt avvikande någon avvikande tveksam instämmer till instämmer uppfattning uppfattning viss del helt Bedöm socialismens förmåga att skapa ökad frihet på nedanstående skala: mycket dålig ganska dålig tveksam ganska bra mycket bra Naturligtvis kan man formulera många påståenden och egenskaper hos ett objekt. I attitydmätning brukar man arbeta med ett ganska stort antal påståenden som sedan kombineras genom summering. Detta kan enklast ske genom att sätta en siffa på varje svarskategori samt sedan summera över samtliga bedömningar som varje person gjort av objekt. Egenskaper eller påståenden som ofta besvarats på ett "avvikande" sätt används ej. Med avvikande menas här t ex det fallet att personer med mycket positiv attityd ej instämmer i ett visst påstående trots att det är formulerat i positiv riktning. Skälen till avvikelser kan vara många men är oftast tvetydighet i formuleringen eller att en helt ny och oberoende aspekt tagits upp. 18

19