Majas föräldrar tvingas köpa hörhjälpmedel!

Majas föräldrar tvingas köpa hörhjälpmedel! Maja bor med sina föräldrar i en liten ort i södra Småland. Hon är tretton år och hörselskadad. Det finns stor erfarenhet i familjen av hörselnedsättning. Hanna, lillasyster har cochleaimplantat. Majas föräldrar, Kent och Tove är väl införstådda i många föräldrars kamp för att barnen ska få de hörhjälpmedel som de faktiskt har rätt till enligt Hälso- och sjukvårdslagen. Både Maja och Hanna tillhör den växande skara barn i Sverige där hörselvården inte tar sitt ansvar. Maja vill gärna berätta själv: Jag fick mina hörapparater exakt på min tio månaders dag. Under hela min skoltid har jag gått i skola nära där vi bor. I sexan var vi nio elever. Det var lugnt och bra. Jag har haft assistent och mina klasskamrater har varit duktiga med att prata i mikrofoner och att prata sakta. Jag har trivts jättebra då lärare, kompisar och assistent verkligen har tagit hänsyn till mig. Ibland glömde läraren att stänga av mikrofonen när hon skulle till personalrummet för att prata i telefon. Det var kul eftersom alla då frågade vad hon sa! Visst har det funnits situationer när det har varit svårare för Maja än för de andra eleverna i klassen. På gymnastiken för att där fanns ingen slinga. Den bärbara som jag hade förut var väldigt klumpig och man tappade den lätt och det var inget bra ljud heller då gympasalen ekade. När många pratar i munnen på varandra var det svårt att höra. Matsalen var värst då årskurserna tre till sex åt tillsammans och alla pratade i mun på varandra, jag hade ofta huvudvärk efter maten för jag ansträngde mig så mycket för att hänga med den som jag pratade med. Maja är målmedveten och vet vad hon behöver i skolan Maja är en medveten tjej som är väl införstådd med vad hon behöver för att klara av skolan. Hon säger: Jag behöver att assistenten tolkar åt mig när jag inte riktigt hänger med. Jag hoppas att mina klasskamrater pratar tydligt och lugnt och använder mikrofon. Läraren måste se till att det är lugnt i klassen. Mina mentorer håller strängt på att det ska vara tyst i klassen. Jag måste verkligen ha fler mikrofoner för nu blir vi 24 stycken och det finns inte slinga i alla klassrum bara i två. Mikrofonerna måste ju också gå att ta med sig lätt. Jag vill inte använda det gamla bärbara systemet för att det är klumpigt och till det hör bara en mikrofon. Majas föräldrar Kent och Tove har stridit mot hörselvården i flera år för att Maja ska få adekvata hörhjälpmedel som ju är Majas självklara rättighet! Nu har Kent och Tove inte sett några andra alternativ än att själva köpa in ett helt skolsystem med elevmikrofoner. Det är ju nu Maja behöver det. Vi upphandlar inte detta hjälpmedel Maja säger Jag hör mycket bättre med Comfort Audios Digisystem än med det gamla systemet. Ljudet blir bättre och

B A R N P L A N TA B L A D E T N O V E M B E R 2 0 0 9 klarare. Konferensmikrofonen är bättre i grupparbeten. Det gör det lättare för mig att hänga med. Och vi slipper att skicka mikrofonen mellan oss som det var tidigare. Det är så uppenbart att det faktiskt är barnen/ungdomarna som hörselvården bör lyssna på. Jag har under årens lopp hört hörselvårdspersonal som betvivlat när barnen har sagt att det inte fungerar eller det hörs inte bra med den här mikrofonen. Många föräldrar har hört de klassiska kommentarerna från hörselvårdspersonal som: det är detta vi har att erbjuda ; vi upphandlar inte detta hjälpmedel ; det fungerar bra med de hjälpmedel vi erbjuder och det har alltid fungerat bra ; det är bara för barnet att vänja sig det är inget fel på våra hjälpmedel. Maja har haft hörselhjälpmedel i flera år och vet vad som fungerar bra. Föräldrarna: Har vi några val? Jag pratar lite med Kent och Tove också för att höra mer om varför de känt sig tvingade att själva bekosta hörhjäpmedel för Maja. De är både arga och uppgivna. De har ju ett barn till Hanna som har cochleaimplantat och naturligtvis undrar de om de har råd att köpa hjälpmedel till henne också. Tove berättar Inget händer! Vi har poängterat detta i flera år. Maja skall börja högstadiet och det blir fler elever i hennes klass. Förutsättningar för hennes studier och möjligheten till att vara delaktig ändras markant. Att uppnå goda studieresultat kräver idag att du är delaktig, aktiv och deltar i gruppdiskussioner. Hur får vår dotter denna möjlighet med bara en elevmikrofon? Det har varit för lite redan innan med bara en elevmikrofon och det har vi talat om i god tid. Både i Majas handlingsplaner och i assistenternas utvärderingar har detta påpekats under flera år. Nu kommer Majas klass att innehålla 24 elever, varav fyra gamla och resten helt nya klasskamrater. Majas gamla klasskompisar har varit med Maja sedan de började i skolan. De tar hänsyn, de är vana vid mikrofonen, men nu kommer det nya kamrater. Jag tror säkert att de försöker, men alla vet hur det är att vara tonåring, och att som förälder invänta ett beslut om hjälpmedel som kanske kommer att köpas in, det funkar inte. Vår dotter kan inte vänta! Hon börjar högstadiet nu och skall ha chansen, möjligheten och rättigheten att tillgodogöra sig kunskap och vara delaktig såsom alla de andra. Att låta henne börja skolan, vänta och se om det kommer ett beslut under hösten, och att hon får hjälpmedel i slutet av höstterminen. Det känns inte bra. Då är första terminen nästan slut. Att använda mikrofoner, vänta på sin tur med att svara och jobba in en god hörmiljö för Maja i hela gruppen, det är ett stort jobb. Förutsättningarna måste finnas från början för Maja. Vi har betalat över 100 000 kronor för skolsystemet! Jag frågar hur mycket de har betalat för Majas skolsystem och förstår att det är en känslig fråga. Samtidigt bör det synliggöras att vi idag håller på att hamna i det läget att föräldrarnas plånbok avgör hörselskadade barns förutsättningar och framgång i skolan! Tove och Kent säger: Skolsystemet har kostat oss omkring 100 000 inklusive moms. Vi vill inte med hänsyn till Comfort Audio exakt säga vad vi gett. Det kanske förekommer specialpriser mellan olika landsting, så det kan vara känsligt. Det är intressant att höras Tove och Kent berätta om alla de enorma ansträngningar de gjort för att Maja ska få anpassningar i skolan. Ansträngningar som ju varit resultatlösa när det gäller hörhjälpmedel. Tove berättar: Vi har uppmärksammat om behovet med audionomen, hörselteknikern och specialpedagogen på pedagogiska hörselvården som har svarat att man tittar på de nya systemen av teknisk utrustning som utkommit och skall bestämma sig för vilket system som skall köpas in. Det har vi hört länge nu det vill säga under ett par år. När vi i mars/april 2009 åter igen tog upp frågan, så var svaret vi fick, att pengarna var frysta för inköp! Det kändes återigen att vi körde våra huvuden rätt i väggen, som så många gånger tidigare i frågor som gällt våra barn. Svaret var vi givetvis inte nöjda med, men man hade från pedagogiska hörselvårdens sida överklagat till lanstingsstyrelsen, så vi hoppades att äntligen kanske det händer nåt. Vid förnyad kontakt med specialpedagogen på hörselvården så meddelade hon att de hade fått avslag. Jag påtalade då att vi kommer att anmäla till patientnämnden men fick rådet att vi nog skulle ligga lågt och vänta. Tove och Kent är mycket frustrerade över hela händelseförloppet runt frågan om hörselhjälpmedel för Maja. Jag frågar dem vilka skäl som hörselvården haft till råden att vänta och ligga lågt. Hörselvårdens saktfärdighet drabbar Maja Kent berättar: De håller på att titta på nya system, har varit deras svar hela tiden, Varför förhalar hörselvården eventuella beslut. De har under två (!) års tid vetat om att Maja byter skola i år och vi har under flertal tillfällen vid möten frågat hur det går med detta. Svaret har hela tiden varit att vi ska avvakta och att utredning görs, och så nu i våras fick vi då veta att pengarna var frysta. Maja är ju inte det enda barnet i länet som har behov av hjälpmedel, utan det behovet finns ju hela tiden. Vi hoppas verkligen att andra föräldrar också orkar stöta på och kräva det bästa till sina barns behov. Jag vet att Tove och Kent har anmält ärendet till Patientskadenämnden och de berättar om vad som hände då. 33

B A R N P L A N TA B L A D E T N O V E M B E R 2 0 0 9 Patientskadenämnden hänvisade vidare Ja, vi anmälde det hela till Patientskadenämnden. Vi informerade om vår situation och frågade egentligen från början bara vad det står i hälso- och sjukvårdslagen angående rätt till hjälpmedel. Svaret var väldigt svävande och de menade att vi skulle reda upp det hela med specialpedagogen. Det hade vi ju redan gjort, så det gav ju inget. På patientskadenämnden skickades vårt mail vidare till verksamhetschefen på öronkliniken vilket resulterade i att vi fick ett brev från verksamhetschefen. Han meddelade att en utredning om nya tekniska hjälpmedel som ny behandlingsmetod (?) pågick och att man under september månad kommer att ansöka om medel hos Hälso- och Sjukvårdsförvaltningens förvaltningsdirektör då kostnaden inte ryms inom befintlig ram. Han skriver också att Beslutet kan förväntas under hösten 2009. Då har, som vi påtalat tidigare, Maja redan börjat i sin nya klass, och vi kan som sagt inte vänta så länge på besked. Märk väl att vi inte någon gång under våra olika mailkonversationer fått svar på vår egentliga fråga om vad som står i lagen om rätten till hörhjälpmedel och vems ansvar det är att lagen åtföljs. I brev från handläggaren anges att: Jag har för avsikt att redovisa ärendet vid kommande sammanträde i patientnämnden och föreslår att vi därmed kan avsluta handläggningen. Vid frågor eller synpunkter så är vi välkomna att höra av oss. Maja bara ett av många drabbade barn Tyvärr är inte Majas situation unik på något sätt. Vi har i Barnplantorna kontakt med flera föräldrar i samma situation. Argumentet hos verksamhetschefer om att de påbörjat en utredning om hjälpmedel har vi också hört förut. Inga föräldrar har, mig veterligen, fått besked från någon verksamhetschef om vad som anges i Hälso- och sjukvårdslagen. Ansvariga chefer på hörselvården äventyrar faktiskt barnens skolgång! Hörselvårdens organisation bör granskas Kent och Tove poängterar att de är nöjda med mycket, men anser bestämt att den dåliga organisationsstrukturen inom hörselvården gör att föräldrar inte vet vart de ska vända sig. Det verkar också vara ett bristande samarbete mellan olika instanser; pedagogisk hörselvård och hörcentral till exempel. Det gamla hörhjälpmedlet som Maja tidigare hade vill hon inte ha längre. Det är stort, klumpigt, brusigt och medför risk för nackspärr för den som har både mottagare och mikrofon. Visst har Maja rätt till modern teknik! Majas föräldrar upplever att hörselvården har agerat bedrägligt mot dem. De har upplyst hörselvården under flera år att förberedelser måste göras inför att Maja ska börja på högstadiet. Föräldrarna har haft framförhållning fast hörselvården som vetat att Maja är hörselskadad sedan tio månaders ålder tycks sakna både planering och framförhållning! Vilket förödande förhållningssätt. Föräldrar up to date inte hörselvården! Tove och Kent konstaterar: Det tycks vara vi föräldrar som har up-to-date-kompetens, inte hörselvården. Borde det inte vara tvärtom?! Vi kan inte vänta och framförallt Maja kan inte vänta. Hennes möjligheter till ett bra vuxenliv grundläggs nu! Man kan ju fråga sig varför hjälpmedlen inte ska anpassas efter de behov barnet har och inte tvärtom! Samtidigt som hörselvården (landstinget) får underkänt av Tove och Kent så påpekar de att Majas nya skola (rektor) är måna om att allt ska fungera för Maja. Den ena mentorn lovade omgående att lära både lärare och elever hur viktigt mikrofonanvändandet är för Maja. I terminsstart blir det ett föräldramöte. Då informeras det om Majas behov. Två hemklassrum är akustiksanerade. Det har även ordnats med en säker plats under icke skoltid för Majas tekniska utrustning där även uppladdningsmöjligheter finns. Tove berättar: Maja kommer att ha sin assistent med sig även i högstadiet. Hennes jobb är ovärderligt eftersom hon förbereder och ligger alltid steget före i alla ämnen. Rektor på Majas nuvarande skola har också hon varit väldigt tillmötesgående. Det handlar om Majas framtid För Maja, Tove och Kent är det viktigt att ställa upp i detta reportage och berätta; för det är som Tove och Kent påpekar: Maja har precis som alla andra barn drömmar och visioner om sin egen framtid och vad hon vill bli när hon blir stor. Det kanske inte alls blir som hon önskat eller trott. Genom vårt beslut att på eget initiativ köpa ett skolsystem som kan göra det möjligt för Maja att vara delaktig, och tillgodogöra sig undervisningen såsom det krävs idag för att få bra betyg ökar säkert Majas möjligheter i framtiden att få ett bra jobb. En förälders största ansvar är ju att ge sitt barn de bästa förutsättningarna att klara vuxenlivets alla krav. När man i vuxen ålder kommer ut i arbetslivet så får du bra och efter individen anpassade hjälpmedel utan problem. Hur är förutsättningarna att nå dit för barnen idag om de inte får fungerande hörselhjälpmedel? Om barnen (i vårt fall Maja) inte klarar sin skolgång så behöver de inga arbetshjälpmedel heller! Det är en stark berättelse från Majas skolsituation. Jag önskar att den var unik men kön av föräldrar som berättar liknande historier från deras barns tillvaro visar att föräldrars plånbok kommer att avgöra hörselskadade barns framtid i Sverige. Tack Maja, Tove och Kent för att ni vill delge alla vad som händer idag inom hörselvården, eller rättare sagt vad som inte händer! Text:Ann-Charlotte Gyllenram Foto: Madeleine Gylleram 34

B A R N P L A N TA B L A D E T D E C E M B E R 2 0 1 0 Hörselvården i Skåne nekar Ida lämpliga hörselhjälpmedel i skolan Barnplantorna är på besök hos familjen Pettersson i Hofterup i Skåne. Deras dotter Ida 10 år är hörselskadad och bär hörapparater. De är vetgiriga och beslutsamma föräldrar. Vi träffas hemma hos Git och Magnus först och ska sedan gemensamt besöka Ida i skolan. Det känns skönt för Magnus och Git att få samtala om sin dotter och hur allt började även om känslorna väller upp igen. När Ida var åtta månader och det så kallade Boeltestet gjordes indikerade det inte att Ida hörde dåligt. Ida hade många öroninflammationer Ida fick rör inopererat i öronen vid ett och ett halvt års ålder. Talutvecklingen var försenad, men kom igång vid två års ålder, säger Git och Magnus. De berättar vidare att de initialt inte misstänkte att Ida skulle ha en hörselnedsättning. Men när jag idag tittar på foton på Ida så ser jag att hennes ögon är väldigt uppspärrade. Hon ser väldigt visuell ut, säger Git Plötsligt vid tre års ålder märker Git och Magnus att Ida inte reagerar på en leksaksanka som piper. Detta hade hon gjort förut. På ÖNH (öron-, näs-, halskliniken) kontrolleras att rören sitter kvar i öronen och att det inte är inflammerat i öronen. Nästa dag görs en hörseltest. Det var chockerande. Vi bara grät. Hörseltesten visade att Idas hörsel låg på 30 40 db i basen och cirka 80 db i diskanten. Idas pappa gör anpassningar i klassrummet till Ida! De första hörapparaterna var enligt avtalet, när vi inte var nöjda med dessa och den mikrofonutrustning som fanns, undersökte vi vad som fanns på marknaden. Vi frågade audionomen efter en utrustning som vi hört mycket positivt om och man valde därefter att gå utanför avtalet och beställa dessa till Ida. Detta var ett riktigt lyckokast, bättre ljud, säkrare uppkoppling och mindre behov av service. Otaliga gånger hade hörselvårdens ingenjör varit på Idas skola för att laga den gamla utrustningen och lika många gånger körde vi till Lund och hämtade eller lämnade Idas utrustning. Git och Magnus såg tidigt till att informera sig om vilka hörapparater som var bäst. Det innebar att de hörapparater Ida har ordinerades utanför hörselvårdens upphandlingsavtal eftersom de inte ingår i hörselvårdens sortiment. När det gäller hörhjälpmedel i skolan har det tyvärr inte fungerat lika bra med hörselvårdens stöd. Det är bra med vetgiriga och kreativa föräldrar. Samtidigt är det både genant och stötande att hörselvården inte tar ett samlat ansvar för hörselhabiliteringen. Magnus berättelse är tyvärr ingalunda unik. Det blev lite problem med stolarna som hade ben som man inte kunde montera tennisbollar på för ljuddämpning, detta använde vi på Idas dagis. Tennisklubbar i Helsingborg 7

B A R N P L A N TA B L A D E T D E C E M B E R 2 0 1 0 skänkte begagnade bollar som vi själva borrade hål i och monterade på stolarna. Istället bestod stolsstommarna av rörbågar. Eftersom jag jobbar inom VVS branschen tänkte jag att rörisolering av cellplast borde kunna användas med vissa anpassningar även som ljuddämpning runt stolsstommarna av rör. Detta ihop med frottétejp som används till tennisrack blev ett bra skydd mot skrapljud mot golvet. Det gäller att kunna använda sin kreativitet! På plats i klassrummet är det lätt att konstatera att Magnus kreativitet fungerar bra. Alla stolarna i klassrummet har han försett med cellplast runt benbågarna. Numera klarar skolans vaktmästare av detta på ett bra sätt. När Ida började i årskurs tre blev det ännu mer aktuellt att Ida borde få hjälpmedel för att höra inte bara läraren utan också vad klasskompisarna sa, berättar Magnus och Git. Först fick Ida en konferensmikrofon som inte fungerade så bra. Ida sa själv att hon inte hörde så bra med den. Istället för att lita på Ida fick vi till och med höra från en del att Ida hör vad hon vill höra. Det är klart att det väckte irritation hos oss. Vi vet att Ida är mycket hörselmedveten. Pappas habiliteringsplan grund för anpassningar i klassrummet Magnus visar mig det mail han skrev till rektor inför höstterminen i årskurs fyra. Där anges helt riktigt vilka anpassningar som krävs för att Ida ska kunna få en bra skolgång nämligen. Vi citerar: Tassar på bänkar och stolar för att förhindra skrapljud. Mjuk cellplast på stolsben och bordsben för att förhindra oljud. Mätning av ventilationsbuller och justering av ventilation. Kontroll av mikrofonsystem så att det inte finns störande installationer i väggar och tak. Uppsättning av ljuddämpade absorbenter i tak. Ida behöver förutom lärarmikrofon också elevmikrofoner för att höra sina klasskompisar. Det har fungerat bra med allt utom elevmikrofoner. Klassrummet är utrustat med övriga anpassningar, men klassrumssystemet med lärar- och elevmikrofoner har föräldrarna lånat från Comfort Audio för att testa. Redan efter någon vecka säger Ida: Äntligen kan jag höra vad mina kompisar säger! Hörselvården är inte beredd att uppfylla Hälso- och sjukvårdslagen! Hörselvården i Region Skåne tycks emellertid inte vara beredd att uppfylla Hälso- och sjukvårdslagen och ordinera det hjälpmedel som krävs för att Ida, i likhet med alla andra barn, ska få en optimal skolgång. Git och Magnus är förtvivlade och undrar naturligtvis om de i likhet med föräldrarna till Maja i Emmaboda ska behöva bekosta detta själva. De berättar att de har sökt fondmedel för att finansiera Digisystemet från Comfort Audio själva men alla stiftelser svarar: Vi stödjer ej inköp av tekniska hörhjäpmedel eftersom det är hörselvårdens sak enligt lag. Specialpedagogen berättar att Ida trivs bra i klassen Eva Pettersson är specialpedagog och arbetar med Ida. Jag samarbetar förutom med klasslärarna även med kommunens hörselpeda- 8

B A R N P L A N TA B L A D E T D E C E M B E R 2 0 1 0 gog Anita Richmond. Ofta förlägger vi det extra stödet i klassen eftersom Ida helst inte vill lämna klassen. Det Ida behöver kan de andra barnen också få ta del av. Det ser jag som positivt, berättar Eva Pettersson. Ida hör inte alla höga diskantljud som till exempel s -ljudet. Därför jobbar Eva Pettersson även enskilt med Ida i kortare perioder, just nu fem veckor för att följa upp Idas talutveckling. Ida behöver jobba med diskantljuden och också bli medveten om detta själv. Eva berättar vidare att Ida fungerar bra i klassen och är en del i gemenskapen. Det finns på Skönadalsskolan fler barn med hörselnedsättning men också barn med läs- och skrivsvårigheter, och även barn med andra behov. Detta är inget anmärkningsvärt utan en del av den elevgrupp vi har. Felicia och Ida är bästa kompisar I klassrummet träffar jag Ida och Felicia. De är bästa kompisar och har väntat otåligt på att vi skulle komma. Varför är vuxna ofta sena? Du sa klockan tio, pappa, och nu är klockan mer än halv elva. Felicia berättar om sin bästa kompis. Det är inget som är särskilt med att vara bästis med Ida. Fast i början när vi blivit kompisar sa Ida ofta va, men nu har jag lärt mig att upprepa vad jag sagt när Ida säger va. Det fungerar bra. Ibland upprepar jag ändå även om Ida inte sagt va och frågar istället; varför sa du inte va! Ida ler när hon lyssnar på Felicia. Jag frågar Ida vad som hon tycker är kul. Att leka med Felicia. Det var snällt sagt, säger Felicia. Det märks att de är bästisar. Ida berättar vidare att hon rider ett par gånger i veckan, spelar gitarr och spelar golf med Felicia på sommaren. Ida är snäll men busig! Det är viktigt att syskon också får uppmärksamhet. Därför frågar vi storebror Hampus lite om Ida också. Hampus är nästan tolv år. Han berättar att Ida är snäll men lite busig. Hennes bästa egenskap är att hon lär sig snabbt. Vi cyklar till skolan tillsammans varje dag. Git och Magnus berättar att Hampus är en ansvarstagande storebror och att han är väldigt snäll mot Ida. Hampus själv säger Visst tänker jag på att Ida är hörselskadad och särskilt när läraren berättar något i skolan. Habiliteringsplan och åtgärdsprogram saknas! Efter besöket i skolan frågar jag Git och Magnus om det finns någon habiliteringsplan för Ida. Jag berättar för dem att habiliteringsplan ska upprättas vid habiliteringsmöte mellan föräldrar och personal vid hörselhabiliteringen. Då ska de habiliterande insatserna planeras och de mål man kommer överens om skrivs ned i habiliteringsplanen, som dessutom ska uppdateras kontinuerligt. Magnus och Git ser både bekymrade och frågande ut och säger: Någon habiliteringsplan finns oss veterligen inte och åtgärdsprogram för Ida har inte upprättats sedan i förskolan! Visst har hörselingenjören från landstinget besökt Idas skola och kommunens hörselpedagog har ett samarbete med skolan. Ändå undrar jag var de strukturerade planerna finns avseende habilitering och särskilt stöd i skolan eftersom både habiliteringsplan och åtgärdsprogram i skolan tycks lysa med sin frånvaro. Alltför mycket är (som vanligt) avhängigt starka föräldrar. Ida är en härlig kunskapstörstande liten tjej, som har rätt till samma förutsättningar till lärande i skolan som alla andra barn även om hon har en hörselnedsättning och bor i Region Skåne! Text: Ann-Charlotte Gyllenram Foto: Karim Hatoum 9

B A R N P L A N TA B L A D E T M A J 2 0 1 1 Just nu ser vi Sveriges landsting uppdelade i två läger. Vissa lands ting skriver upphandlingar så att de har en valmöjlighet att tillhandahålla lämpligt hjälp medel till brukaren andra landsting säger sig inte ha några skyldigheter alls till detta. Löddeköpinge satte Idas behov att höra i skolan främst! I föregående Barnplantabladet kunde ni läsa om Ida i Löddeköpinge, som väntade på att Hörsel- och dövverksamheten i Region Skåne och/eller Löddeköpinge kommun skulle ta sitt ansvar för Idas skolgång och rätt till modern hörselteknik. Efter ingripande från Barnplantorna i samverkan med Idas föräldrar kom beslutet i mars. Löddeköpinge kommun köper in ett digitalt klassrumssystem med elevmikrofoner till Ida, men var fanns Hörsel- och dövverksamhetens stöd i denna process? Landstinget Region Skåne sa NEJ! Vid ett möte mellan föräldrar, representanter för Barnplantorna, skolledning, representanter för kommun samt Hörsel- och dövverksamheten hävdade de sistnämnda på fullt allvar att Idas skola och kommun ska både finansiera och upphandla modern hörselteknik till Ida. I förlängningen innebär detta Moment 22 ; eftersom inte landstinget betalat för hjälpmedlet så kan de förstås inte bistå skolan med support eller service! Man kan ju fråga sig vad hörselvården ska göra för barnen?! Eftersom inte landstinget upphandlar hjälpmedlet till Ida så är hjälpmedlet kommunens. Det innebär att om Ida byter skola till en skola utanför Löddeköpinge kommun (högstadiet, gymnasiet?) så får hon lämna tillbaka hjälpmedlet. Hänger ni med? Skolan betalar för och upphandlar något de saknar kompetens om. Landstinget som har kompetens kan inte bistå med det eftersom de inte köpt in hjälpmedlet. Landstingen har olika synsätt på sina skyldigheter? Just nu ser vi Sveriges landsting uppdelade i två läger. Vissa landsting skriver upphandlingar så att de har en valmöjlighet att tillhandahålla lämpligt hjälpmedel till brukaren (ordinera, finansiera och bedriva support och uppdatering av hjälpmedlet). Andra landsting säger sig inte ha några skyldigheter alls till detta. Enligt obekräftade uppgifter bland andra Regionerna Skåne och Östergötland. Samtidigt pläderar barn- och äldreminister Maria Larsson att landstingen ska erbjuda valfrihet för hjälpmedel till brukarna. Enligt Maria Larsson: För användarna av hjälpmedel väntas systemet innebära att landstingets personal föreslår typ av hjälpmedel och anger prisklass. Sedan kan användarna själva välja modell och leverantör. Det vore även önskvärt att landstingen presenterade hur de väljer ut och upphandlar hjälpmedel. Görs en noggrann utvärdering av produkterna före upphandling eller är det så billigt som möjligt som avgör?! Men, men grattis till Ida som genom Löddeköpinge kommuns engagemang nu får höra även sina klasskamrater i skolan. Text: Ann-Charlotte Gyllenram Foto: Karim Hatoum 13