Äldrerehabilitering med fokus på fallprevention

FoU-skrift 2007:4 Äldrerehabilitering med fokus på fallprevention Karin Bengtsson

Sammanfattning Under våren 2006 efterfrågade FoU Välfärd i Södra Småland behovet av en förstärkt äldrerehabilitering i Region södra Småland samt inom vilket område fokus i så fall skulle ligga. I april bildades en referensgrupp för det fortsatta arbetet med representation från regionens samtliga kommuner och landsting. Gruppen fastslog att det första området som behövde stärkas var fallprevention/rehabilitering. FoU Välfärd i Södra Smålands projektuppdrag blev att tillsammans med regionens kommuner och landsting samordna utvecklingsinsatser inom äldrerehabilitering med inriktning på fallprevention. Denna rapport presenterar två delstudier; en litteraturgenomgång och en intervjustudie. I litteraturgenomgången belyses olika aspekter av det fallpreventiva området. I intervjustudien beskrivs hur regionens kommuner och landsting arbetade med fallprevention hösten 2006. Vidare ges förslag på hur kommunerna och landstinget framåt kan samverka i det fallpreventiva arbetet. Det för att kunskap, forskning och resurser på bästa sätt ska kunna tillvaratas, samordnas, vidareutvecklas och omsättas i praktiken, dvs. implementeras i de olika verksamheternas ordinarie arbete. Rapporten är skriven av projektledaren för äldrerehabiliteringsprojektet, leg. arbetsterapeut Karin Bengtsson under handledning av FoU-ledaren för äldreområdet Eva Wikström och forskningsledare Birgitta Grahn.

Innehåll Inledning...7 Bakgrund...7 Fallolyckor...7 Riskfaktorer...8 Klassifikation av funktionstillstånd, aktivitet och hälsa...8 Projekt äldrerehabilitering med fokus på fallprevention...9 A Litteraturstudie Syfte...12 Metod...12 Resultat...12 Orsaker till fall...12 Riskfaktorer höftfraktur...12 Identifiera riskgrupp för höftfraktur...13 Interventioner/åtgärder...14 Fallregistrering /fallutredning...14 Utbildning och information...14 Teamträffar...15 Fysisk aktivitet/träning...15 Miljö och hjälpmedel...15 Läkemedelsgenomgång...16 Kalcium och vitamin D...16 Multifaktoriellt interventionsprogram...17 Hembesök förebyggande...17 Hembesök efter fall...18 Fallpreventionskedjor...18 Huvudmännens rehabiliteringsansvar...18 Rekommendationer...18 Cochrane s systematiska översikt...18 Socialstyrelsen...19 Handbok för hälso- och sjukvård...19 Sammanfattning...20 B Intervjustudie Syfte...22 Metod...22 Informanter...22 Analys...22 Resultat...22 Kommunerna...22 Personal...23 Särskilda rutiner...23

Höftskyddsbyxor... 24 Fysisk aktivitet/träning... 24 Framtida behov... 26 Sammanfattning... 26 Landstinget...27 Länssjukvården...27 Medicinavdelning... 28 Akutgeriatrisk avdelning... 28 Ortopedavdelning... 28 Närjsukvården... 29 Sammanfattning... 30 Samarbete kommuner och landsting... 30 diskussion...31 Förslag till fortsatt arbete...31 referenser... 33 bilagor Bilaga 1: Fallprevention i särskilt boende Bilaga 2: Checklista vid inflyttning i särskilt boende Bilaga 3: Exempel på fallrapport Bilaga 4: Checklista fallanalys för olika yrkesgrupper 6

Inledning I denna rapport presenteras två studier, en litteraturstudie och en intervjustudie. Efter en kort bakgrund presenteras studierna var för sig. I litteraturstudien belyses olika aspekter inom det fallpreventiva området. I intervjustudien belyses hur kommuner och landsting i Region södra Småland arbetar fallpreventivt. Rapporten avslutas med en diskussion och förslag på fortsatt fallpreventivt arbete i regionen. Bakgrund Hälsan hos äldre i Sverige har under åren förbättrats och människan lever längre (Räddningsverket 2004). Risken för fallolyckor ökar med stigande ålder (Socialstyrelsen 2005). I dag utgör fallskador bland äldre ett av våra mest omfattande folkhälsoproblem (Agahi, Lagergren, Thorslund & Wånell 2005). I regeringens proposition 2005/06:115, Nationell utvecklingsplan för vård och omsorg om äldre påpekas vikten av att höja det säkerhetsfrämjande och olycksförebyggande arbetet bland äldre. Systematiskt arbete och genom olika aktörers samverkan kan fallskador förebyggas. Vidare står det i propositionen att skadeförebyggande insatser bygger på ett förändrat synsätt. Det handlar om att i stor utsträckning göra både äldre och yrkesverksamma uppmärksamma på skaderisker och aktivitetens/träningens betydelse och att åtgärder vidtas (Regeringen 2006). Antalet och omfattningen av skador orsakade av fall har dramatiskt ökat i hela västvärlden de senaste årtiondena. Till viss del beror ökningen på att antalet äldre ökat men även att den fysiska aktiviteten bland äldre i deras dagliga liv har minskat (Nilsson & Magnusson 2003). Fallolyckor Fall kan definieras som en händelse där en persons kropp oavsiktligt rör golvet eller marken. Fallolyckor orsakar många gånger stort lidande och en förändrad tillvaro för den äldre. Äldre som råkat ut för fallolyckor är oftast mycket svårmobiliserade och har stor rädsla för att ramla igen (Räddningsverket 2004) och blir därmed mindre aktiva, oberoende och trygga. Det påverkar deras förmåga att utföra dagliga livets aktiviteter (Nilsson & Magnusson 2003). Bland äldre personer >65 år i ordinärt boende faller under ett år ca 30 procent och av dessa faller hälften minst två gånger. Av dem som bor i särskilt boende faller 2/3 under ett år och även bland dessa faller hälften minst två gånger. För personer >75 år ökar antalet fall markant. 40 procent av dem som är >75 år och 50 procent av dem som är >80 år faller minst en gång varje år. Var tjugonde fall leder till en fraktur. Under sin livstid drabbas 23 procent av alla kvinnor >50 år av en höftfraktur. Över 90 procent av dessa frakturer föregås av ett fall. Många äldre accepterar att åldrandet för med sig att det blir svårare att göra saker och det kan leda till att de blir mer beroende. Det kan leda till acceptans att falla eftersom det kan ses som en naturlig del av åldrandet. Det kan i sin tur ge negativa effekter på preventivt arbete, när det gäller att minska fallrisker (Statens beredning för medicinsk utvärdering [SBU] 2003). 7

När en äldre person faller påbörjas ofta en nedåtgående hälsospiral. Även fall som inte leder till skada är förenat med en tre gånger så stor risk för den äldre att inom ett år behöva flytta till ett särskilt boende. Det beror på att de äldre är rädda för att råka ut för nya fall och att de därmed blivit inaktivare och mer isolerade (Nilsson & Magnusson 2003). I Sverige söker varje år 70 000 äldre vård efter att ha fallit. Årligen vårdas ca 40 000 äldre på sjukhus efter att ha råkat ut för en fallolycka. Efter en fallolycka inträffar årligen minst 1 300 dödsfall (20 procent dör inom ett år efter höftfrakturen). Det är dubbelt så många äldre som omkommer till följd av fallolyckor som pga. olyckor i trafiken. Samhällets totala kostnad för äldres höftfrakturer är ungefär fem miljarder årligen. I takt med att andelen äldre i samhället ökar så kommer kostnaderna att öka ytterligare (Schyllander & Rosenberg 2006). Riskfaktorer Faktorer som kan orsaka fall är t.ex. degenerativa förändringar i balanssystemet, rörelseinskränkning, synproblematik, yrsel pga. blodcirkulationen, centrala nervsystemet, infektioner m.m., allmän svaghet, dåligt näringsintag samt fallrisker i miljön. Fall kan således bero på både inre riskfaktorer och yttre miljöfaktorer eller en kombination av de båda. Det har visat sig att tidigare fall är en riskfaktor för nya fall och fallskador. Alla fall leder inte till frakturer men risken ökar om den som faller lider av benskörhet (SBU 2003). Klassifikation av funktionstillstånd, aktivitet och hälsa Traditionella beskrivningar av hälsa baseras på sjuklighet och funktionshinder i befolkningen. Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (International Classification of Function, Disability and Health, ICF) skiftar fokus till hälsa i vid bemärkelse (Socialstyrelsen 2003a). Den är framtagen av Världshälsoorganisationen (WHO) och är idag antagen i 192 länder. ICF är inriktad på att beskriva människors fungerande och hälsa och kan användas för att beskriva funktionstillstånd för alla människor (FoU Välfärd i Södra Småland 2006). Med hjälp av ICF kan en persons hälsa, funktionstillstånd och rehabiliteringsbehov i vid bemärkelse beskrivas. De möjligheter/hinder som finns för henne/honom att genomföra aktiviteter och vara delaktig blir tydliga. ICF ska användas tillsammans med den enskilde och utgår från hennes/hans situation och vilka aktiviteter hon/han vill vara delaktig i (se Figur 1). Med hjälp av modellen kan man vid rehabilitering också se hur insatser inom olika områden av ICF totalt sett kan interagera och påverka den äldres hälsa och välmående. 8

Figur 1. International Classification of Function, Disability and Health, ICF Hälsotillstånd är en sammanfattning av den äldres fysiska, psykiska och sociala välbefinnande vid ett visst tillfälle. Kropps- och själsfunktioner tar upp den äldres psykologiska och kroppsliga funktioner. Aktiviteter är hur den äldre genomför olika handlingar. Svårigheter med aktiviteter kallas aktivitetsbegränsningar. Bland äldre som fallit kan det handla om att de inte är lika aktiva längre pga. att de är rädda för att utföra aktiviteter som kan leda till ett nytt fall. Delaktighet är den äldres engagemang i sin livssituation. Delaktighetsbegränsningar bland de som fallit kan vara att de efter ett fall isolerar sig. Omgivningsfaktorer omfattar den äldres fysiska, sociala och attitydmässiga omgivning. Bland annat handlar det om tillgängligheten i den fysiska miljön, vilket kan vara av betydelse vid fallprevention. Personliga faktorer omfattar bl.a. kön, ålder, livsstil och kondition, vilka alla kan vara av betydelse för att ådra sig en höftfraktur (Socialstyrelsen 2003a). Projekt äldrerehabilitering med fokus på fallprevention Under våren 2006 efterfrågade FoU Välfärd i Södra Småland behovet av en förstärkt äldrerehabilitering i regionen samt inom vilket område fokus i så fall skulle ligga. Uppslutningen och förankringen hos intressenterna blev mycket god. Ett första möte hölls i februari 2006 och i april bildades en referensgrupp för det fortsatta arbetet med representation från samtliga kommuner och landsting. Gruppen fastslog att det första området som behövde stärkas var fallprevention/rehabilitering. För att tillvarata den kompetens och kunskap som finns i regionen identifierade referensgruppen en särskild arbetsgrupp med resurspersoner som skulle vara ett stöd i det fortsatta arbetet. FoU Välfärds projektuppdrag blev att tillsammans med länets kommuner och landsting samordna utvecklingsinsatser inom äldrerehabilitering med inriktning på fallprevention. Denna rapport belyser olika aspekter av det fallpreventiva området samt hur landstinget och kommunerna i Kronobergs län arbetade med fallprevention hösten 2006. Vidare ges förslag på hur landstinget och kommunerna framåt kan samverka i det fallpreventiva arbetet. Detta för att kunskap, forskning och resurser på bästa sätt ska kunna tillvaratas, samordnas, 9

10 vidareutvecklas och omsättas i praktiken, dvs. implementeras i de olika verksamheternas ordinarie arbete. Rapporten är skriven av projektledaren för äldrerehabiliteringsprojektet, leg. arbetsterapeut Karin Bengtsson under handledning av FoU-ledaren för äldreområdet Eva Wikström och forskningsledare Birgitta Grahn.

A Litteraturstudie

Syfte Syftet var att belysa olika aspekter av det fallpreventiva området. Metod Data söktes på Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Räddningsverket, SBU, Regeringen och andra FoU-enheters hemsidor. På olika kommuners och landstings hemsidor söktes också data. Artiklar söktes på databaserna Cinahl, AMED, MedLine och PubMed. Sökord som användes var; accidental falls, fall prevention, hip fracture, hip protectors, home environment, adherence och hazards (DePoy & Gitlin 1999). Artiklar söktes även via på detta sätt funna artiklars referenslistor. Doktorand och specialist i allmän medicin Daniel Albertsson, Landstinget Kronoberg var också behjälplig med artiklar. Resultat I litteraturstudiens resultat presenteras orsaker till fall, orsaker till skada, riskfaktorer, höftfrakturer och rekommendationer/allmänna råd för det fallpreventiva området. Vidare presenteras ett enkelt kliniskt instrument för identifiering av riskgrupper för höftfraktur och interventioner/åtgärder som är avslutade eller pågående i Sverige. Orsaker till fall Det är viktigt att veta när och hur olyckan inträffade, vilka riskfaktorer och riskmiljöer som finns. Ofta är det flera samverkande orsaker till varför en olycka inträffar. Riskerna härrör både från den äldre själv (ålder, kön, hälsotillstånd, livsstil samt civilstånd) och den miljö den äldre vistas i (bostaden, närmiljö och dess fysiska utformning), (Nyberg m.fl. 1999; Udén 2001; Nilsson & Magnusson 2003; Schyllander & Rosenberg 2006). Enligt Udén (2001) måste ett minskat antal fallolyckor eftersträvas utan att allt för mycket inkräkta på den äldres personliga integritet. Riskfaktorer höftfraktur Riskfaktorer för höftfraktur kan indelas i icke-påverkbara och möjligen påverkbara. De icke-påverkbara riskfaktorerna är; ålder, hereditet för osteoporosfrakturer, tidigare fraktur, kvinnligt kön och längdminskning över tre cm. De möjligen påverkbara riskfaktorerna är; låg benmassa, rökning, fysisk inaktivitet, fallbenägenhet, uppresningsförmåga, bristfällig kost, låg vikt eller lågt BMI, östrogenbrist, nedsatt syn, nedsatt hälsa och sekundär osteoporos (Socialstyrelsen 2003 b). Brist på Kalcium och vitamin D En av mineralet kalciums uppgifter är att stärka skelettet, i vilket 98 procent av kroppens totala mängd kalcium finns. Om kalciumintaget i kosten är otillräckligt frisätts kalcium från benvävnaden. I skandinavisk kost är den huvudsakliga kalciumkällan mejeriprodukter som mjölk och ost. För att kroppen ska kunna ta upp tillräcklig mängd kalcium är vitamin 12

D nödvändigt. Det bildas även som hormon om huden blir exponerad av sol under sommarhalvåret. Svår D vitaminbrist kan orsaka bristande mineralisering av skelettet hos äldre (SBU 2003). Identifiera riskgrupp för höftfraktur Bergland m.fl. (2006) kartlade egenrapporterad gångfunktion bland 307 slumpmässigt utvalda kvinnor (>75 år i ordinärt boende). Kvinnorna fick besvara frågor angående balans, rädsla för att falla, yrsel, antal fall senaste sex månader, svårigheter att röra sig inomhus respektive utomhus och hjälpmedel. Balans- och gångförmåga testades. Under ett års tid följdes sedan kvinnorna angående fall och fallskador. Drygt hälften föll under observationsperioden, 308 fall rapporterades, 13 procent av fallen ledde till frakturer och 22 procent av kvinnorna föll två eller flera gånger. Med hjälp av faktoranalys kunde fem av de åtta anamnestiska frågorna identifieras och bilda ett index. Totalsumman på index i svårighet att gå motsvarade enkla kliniska balanstester. Ett dåligt resultat på gångsvårighetsindexet indikerade högre fallrisk och fallrelaterade frakturer under det närmaste året. Författarnas slutsats var att enkla anamnestiska frågor kan ge användbar information om risk för fall hos äldre kvinnor. Albertsson m.fl. (2006) har i en studie i Region södra Småland identifierat kvinnor med hög höftfrakturrisk och beskrivit deras behov av frakturprevention. Hundra slumpmässigt utvalda kvinnor >70 år tillfrågades. 30 procent av kvinnorna hade två av fyra riskfaktorer för höftfraktur. De fyra riskfaktorerna var: ålder >80 år, vikt <60 kg, fall senaste året och tidigare benskörhetsfraktur. I den studerade gruppen hade 34 procent ådragit sig en fraktur efter det att de fyllt 50 år. Promenerade eller tränade regelbundet gjorde 75 procent och 58 procent var ute mer än två timmar varje vecka. En tredjedel av kvinnorna använde käpp eller rollator och/eller kunde inte resa sig från sittande till stående utan att ta hjälp av armarna. Endast 22 procent av kvinnorna som haft en benskörhetsfraktur, var insatt på medicinsk behandling för osteoporos. Under de senaste tolv månaderna hade 26 % av kvinnorna fallit. Fallen hade skett i det egna hemmet och totalt 34 procent av kvinnorna var i behov av frakturförebyggande åtgärder. Författarnas slutsats var att ett mindre omfattande frågeformulär för självskattning kunde var ett användbart verktyg i primärvården för att identifiera högriskgrupper för höftfrakturer. Träning av rörlighet, åtgärder i hemmiljö och/eller läkemedelsbehandling till äldre som tillhör högriskgruppen, skulle kunna förebygga framtida fall och frakturer. I en annan studie av Albertsson m.fl. (2007) var syftet att utveckla och validera ett instrument som skulle kunna användas i klinisk praktik för att bedöma äldre kvinnors höftfrakturrisk och utreda möjligheten att förutse framtida frakturer och dödlighet. Deltog gjorde 1 248 kvinnor som var >70 år. Instrumentet man kom fram till kallas FRAMO Index (Fracture and Mortality Index (fraktur och dödlighetsindex)) och består av fyra riskfaktorer; ålder >80 år, vikt <60 kg, tidigare benskörhetsfraktur samt behöver använda armarna för att kunna resa sig fem gånger från en stol. I riskmodellen hade kvinnor med 2-4 riskfaktorer drygt sju gånger större risk för höftfrakturer i jämförelse med kvinnor med 0-1 riskfaktorer. Det enkla kliniska instrumentet, FRAMO Index med fyra frågor är användbart inom primärvården för att identifiera kvinnor med risk för höftfraktur. 13

Interventioner/Åtgärder Fallregistrering/fallutredning Grunden för säkerhetsarbetet är att fallregistrering genomförs där det klart framgår var fallet inträffade, när det inträffade samt i vilken situation. Det är viktigt att alla fall rapporteras och dokumenteras. Det ger indikationer om fallen sker i samma situationer och/eller om det eventuellt föreligger brister i organisationen, t.ex. schemaläggning (Jensen & Lundin-Olsson 2003; Nilsson & Magnusson 2003; Estlund & Johansson 2004; Landhage & Estling 2004). Udén m.fl. (1999) studie på en geriatrisk avdelning vid ett svenskt sjukhus syftade till att se om implementering av riskbedömningsrutiner samt dokumentation i journaler och omvårdnadsplaner i relation till fallrisken påverkade antalet fall och skador. Enligt en studie av Gustafsson m.fl. (2006) sker 7-8 procent av höftfrakturerna på sjukhus men få preventionsstrategier har prövats i den miljön. Sjuksköterskorna fick utbildning angående preventionsstrategier så som riskbedömningar, omvårdnadsplaner och sjuksköterskeinterventioner angående att ge äldre information och att öka hans/hennes medvetenhet om i vilka situationer det fanns risk att falla och vilka insatser som kunde förebygga fall. Sjuksköterskan informerade även anhöriga och övrig personal om de äldre som har svårigheter förenade med fallrisk. Ett riskbedömningsinstrument utvecklades baserat på fynd rapporterade av Udén (1986) och Svensson (1991). Alla äldre inlagda på avdelningen under ett år ingick i studien. Äldre som varit inlagda på avdelningen året innan utgjorde kontrollgrupp. Vid genomgång av kontrollgruppens journaler fann man inga bedömningar beträffande fallrisk eller förebyggande sjuksköterskeinterventioner. I interventionsgruppen fanns initiala riskbedömningar dokumenterade i 96 procent av journalerna. Fallrisker fanns beskrivna i 25 procent av journalerna och i 75 procent fanns sjuksköterskeinterventioner beskrivna. Även mål för insatserna fanns noterade. I 22 procent av interventionsgruppens journaler och i 17 procent av kontrollgruppens fanns fall noterade. Slutsatserna var att fallpreventionsstrategier inkluderat sjuksköterskedokumentation i journalen måste utvecklas, prövas och därefter implementeras. Riskpatienter och deras behov måste identifieras. Utvärdering av interventionerna bör ske kontinuerligt och interventioner i relation till vissa riskfaktorer behöver få ökat utrymme. Utbildning och information I Jensen m.fl. (2002) clusterrandomiserade studie erbjöds all personal fyra timmar utbildning. Den leddes av läkare och sjukgymnast. Utbildningen tog upp fallriskfaktorer och interventionsstrategier. Vid uppföljning efter åtta månader hade de vårdenheter som fått utbildning reducerat antalet fall och höftfrakturer. En annan del i det fallpreventiva arbetet är att ge muntlig och skriftlig information till den äldre/anhöriga, t.ex. i form av broschyr (Estlund & Johansson 2004). Studiens uppsatta mål för reducering av fall uppnåddes. Nilsson & Magnusson (2003) föreslår studiecirklar för äldre och gärna också deras anhöriga med fokus på fallprevention. Förslag på innehållet i studiecirkeln är kroppens naturliga åldrande, kost, motion, riskindikationer samt riskfaktorer i kombination med lämplig träning och social aktivitet. I Udéns (2001) genomgång av kvalitetsindikatorer för patienter med risk för fall betonas vikten av att den äldre och anhöriga blir informerade om skaderisk och eventuella fall som redan inträffat, så snart som möjligt. Anhöriga kan i många fall bidra med värdefull information som kan användas i preventivt syfte. 14

Teamträffar På träffarna diskuteras observationer, fallrapporter och hur man kan åtgärda upprepade fall. Orsakerna till fall är ofta många och komplexa och det är viktigt att se om det finns ett mönster. Teamets samlade kunskap och erfarenheter, både allmänna och patientspecifika är då viktig att ta till vara. Regelbundna teamträffar där alla yrkeskategorier; läkare, sjuksköterska, undersköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast, biståndshandläggare och chef finns representerade är att föredra (Jensen & Lundin-Olsson 2003; Nilsson & Magnusson 2003; Estlund & Johansson 2004; Landhage & Estling 2004). Fysisk aktivitet/träning Grundat på Wolf m.fl. (1996) studie föreslår Nilsson & Magnusson (2003) Qigong eller Tai Chi som träning för förbättring av kroppskännedomen och balans för att därigenom reducera antalet fall bland äldre. I Jensen m.fl. (2002) studie fick äldre som hade dålig balans eller låg i riskzonen för att falla, som en del i ett multidisciplinärt program, individuellt anpassad träning ett par gånger i veckan. De tränade styrka, balans, gång och säkra förflyttningar. Författarna påpekar att det är viktigt att övningarna utmanar den äldres förmåga. Studien visade att fall så väl som skador minskade i interventionsgruppen. MacRae m.fl. (1996) genomförde en kontrollerad studie på två öppna vårdhem där det fanns tillgång till sjuksköterskor. Syftet var att undersöka effekten av ett 12 veckors promenadprogram för äldre. De äldres kondition, fysisk aktivitetsnivå, rörlighet och livskvalitet studerades. I interventionsgruppen (30 personer) gick de äldre en promenad, i eget tempo, fem dagar/vecka i tolv veckor, maximalt 30 minuter/dag. I kontrollgruppen (30 personer) fick de äldre ett individuellt besök/vecka, maximalt 30 minuter. Efter tolv veckor hade interventionsgruppen signifikant ökat sin maximala uthållighetstid i promenader med 77 procent och utökat sträckan med 92 procent. Ingen signifikant förändring i gånghastighet sågs. Kontrollgruppen visade ingen signifikant förändring i någon av dessa variabler. Slutsats var att 12 veckors dagliga promenader ledde till signifikant förbättring av gånguthållighetskapaciteten. Inga andra signifikanta förändringar noterades angående fysisk aktivitetsnivå, rörlighet eller livskvalitet i någon av grupperna. Förlängning av promenadprogram till 22 veckor gav inga ytterligare signifikanta förändringar i någon av mätningarna. Miljö och hjälpmedel En annan viktig del i det fallpreventiva arbetet är att skapa en miljö som minimerar risken att råka ut för fall. Exempel på detta är att se över belysning, golvbeläggning, sladdar, möblering, tydlig markering på toalettdörrar samt färgat kakelplast bakom toaletten för att öka kontrasten (Jensen & Lundin-Olsson 2003; Nilsson & Magnusson 2003; Estlund & Johansson 2004 och Landhage & Estling 2004). I två randomiserade kontrollerade studier av Cumming m.fl. (2001) och Nikolaus & Bach (2003) gjordes hembesök hos 178 respektive 360 äldre angående fallpreventiva åtgärder. De vanligaste åtgärderna var att ta bort mattor, använda antihalkmatta i badkaret/duschen, ha en lampa tänd på natten, sätta upp stödhandtag i badrummet och att ta bort saker som utgör en fallrisk. Även toalettstolsförhöjningar, rollatorer, duschstolar, sängförhöjningar samt att använda stadiga skor rekommenderades. Vid uppföljning ett år senare fanns en stor variation på om de föreslagna åtgärderna följts eller inte. Till exempel hade 83 procent skaffat en duschstol medan bara 33 procent tagit bort saker som utgjorde en risk när de äldre 15

förflyttade sig. Enligt författarna var det enda som skiljde dem som följt föreslagna åtgärder eller inte, tron på att fallpreventiva åtgärder i hemmet verkligen kan förebygga fall. I Clemson m.fl. (1999) studie, djupintervjuades nio äldre kvinnor i ordinärt boende, varför de inte följde föreslagna fallpreventiva åtgärder. Resultatet indikerade att yttre kontroll hade betydelse för om de följde fallpreventiva förslag eller inte. Yttre kontroll påverkas av den äldres egen uppfattning om egen risk att falla och möjlighet att påverka risker genom att ändra sättet att utföra aktiviteten på. Yttre kontroll påverkas också av den äldres kunskap om risker i miljön, tidigare fallhistoria samt sakerna i hemmets symboliska och funktionella värde. Även den äldres valmöjligheter, tro på sin egen förmåga att utföra saker i särskilda situationer samt vilken grad av frihet hon uppfattade att hon hade i att ta ett beslut om sitt hem eller delar av sitt hem hade betydelse. Har den äldre yttre kontroll över fall och sin egen hemmiljö är det större sannolikhet att de följer rekommenderade fallpreventiva åtgärder. Höftskydd Höftfrakturer orsakas vanligtvis av att de äldre faller sidledes mot övre delen av lårbenet. Tanken med höftskydd är att minska kraften av fallet mot just detta område. Höftskyddet består vanligen av en byxa med fasta eller löstagbara plastskal över höften (SBU 2003). I Jensen m.fl. (2002) studie erbjöds alla äldre höftskyddsbyxor om de bedömdes ha stor risk för att få höftfrakturer om de ramlade. De som erbjöds hade känd eller misstänkt osteoporos, försämrad balans, ett riskfyllt beteende, lågt BMI, tidigare fraktur eller gett dåligt gensvar på fallpreventiva åtgärder. Ingen av de äldre i interventionsgruppen som använde höftskyddsbyxor ådrog sig en höftfraktur. Meyer m.fl. (2003) randomiserade i sin studie äldre från sjukhem till två grupper. Alla äldre fick höftskydd. I interventionsgruppen gavs också undervisning om höftskydd i 60-90 minuter. Kontrollgruppen fick rutinmässig information om höftskydd. I interventionsgruppen inkluderade 459 äldre och i kontrollgruppen 482. Vid 18 månaders uppföljning hade 21 höftfrakturer inträffat i interventionsgruppen och i kontrollgruppen 42. I interventionsgruppen använde 68 procent höftskydd när de föll och i kontrollgruppen 15 procent. Slutsatsen var att med hjälp av fria höftskydd för äldre boende på sjukhem och strukturerad undervisning om höftskyddet och dess betydelse, kan användandet av höftskyddsbyxor öka och det i sin tur kan leda till minskat antal höftfrakturer. Läkemedelsgenomgång I Jensen m.fl. (2002) studie gjordes läkemedelsgenomgång för att kontrollera om de mediciner den äldre hade gav biverkningar som ökade fallrisken. Läkemedel som justerades var bl.a. antidepressiva, urindrivande, neuroleptika och bensodiazepiner. Vissa medicinska tillstånd utgjorde också en särskild risk för fall. Dessa var anemi, hjärtsjukdom, infektioner, smärta och depressioner. Kalcium och vitamin D Det är angeläget att äldres kost är allsidig och ger tillräckligt med kalcium och vitamin D intag. Det kan tillföras via kosten, t.ex. fet fisk och mjölk/mejeriprodukter som är vitamin D berikade. Det bildas även som hormon om huden blir exponerad av sol under sommar 16

halvåret. Utevistelse minst 15-30 minuter/dag rekommenderas (SBU 2003). Multifaktoriellt interventionsprogram I Umeå genomfördes en randomiserad studie för att undersöka om ett multifaktoriellt interventionsprogram minskade fall och fallskador bland äldre >65 år i särskilda boenden. I interventionsgruppen ingick 194 äldre och i kontrollgruppen 208. Interventionsgruppen fick ett 11 veckors multidisciplinärt program inkluderande både generella åtgärder och åtgärder anpassade till den enskilde äldre. Åtgärderna/strategierna omfattade utbildning och handledning av personal, anpassning av miljön genom att minska riskfaktorer, träningsprogram, prova ut och reparera hjälpmedel, genomgång av läkemedel, kostnadsfria höftskydd samt teamkonferenser där åtgärder diskuteras efter det att äldre fallit. Under uppföljningsperioden på 8 månader följdes antalet fall och skador upp. Slutsatsen var att ett interdisciplinärt och multifaktoriellt förebyggande program med fokus på äldre boende i särskilt boende, vårdpersonal och deras miljö kan minska det totala antalet fall och höftfrakturer (Jensen m.fl. 2002). Hembesök förebyggande Socialstyrelsen gav stimulansmedel till 21 försöksverksamheter 1999 2002, till förebyggande hembesök. Samarbete skedde mellan landsting och kommuner. Pensionärsorganisationer samt frivillig- och anhörigorganisationer involverades. Syftet var att få kunskap om hur ohälsa och vårdbehov kan förebyggas bland äldre. Det gemensamma för alla försöksverksamheterna var regelbundna hembesök hos äldre i ordinärt boende och att personalen hade både medicinsk och social kompetens. Huvudmännens sätt att genomföra projektet skiljde sig åt när det gällde hur man organiserade verksamheten, hur målgruppen valdes ut, hur ofta man erbjöd hembesök samt vad hembesöken innehöll. I genomsnitt hade varje projekt 200 deltagare som erbjöds ett hembesök per halvår. I alla projekt fick de äldre information om: Hur kommunens äldreomsorg fungerar Kost och motion Demonstration av enklare hjälpmedel Broschyrer om hur man förebygger fall och om benskörhet. Data insamlades om den äldres egen syn på fysisk hälsa och funktionsförmåga, psykiskt välbefinnande samt möjlighet att upprätthålla sina sociala nätverk. De tre faktorer som hade betydelse för i vilken utsträckning hembesöken påverkade deltagarnas hälsa och funktionsförmåga var; sammansättningen av målgruppen med stigande ålder ökade riskerna för funktionsnedsättning, och högre medelålder medförde mindre effekt av hembesöken på förbättrat hälsan, hur ambitiöst de än arbetade; frekvensen på besöken om endast två hembesök gjordes under projekttiden, sågs inga positiva effekter på funktionsförmågan, medan de som fick fyra eller fler besök överlag visade bättre effekt på funktionsförmågan samt besökens innehåll noggrant planerade besök med ett konkret sjukdomsförebyggande innehåll gav bättre effekt. Slutsatsen var att fler kontrollerade studier under en längre tid behövs, för att se hur hembesök kan göras mer effektiva samt vilka vinster det kan ge äldre och samhället (Socialstyrelsen 2002). 17

Hembesök efter fall I Malmö genomfördes en prospektiv interventionsstudie med syfte att minska antalet fallskador bland äldre i ordinärt boende och undersöka vilka förutsättningar som krävs när fallskadepreventiva insatserna ska genomföras (Rogowski 2005). 37 personer >70 år deltog. Samtliga hade sökt vård under de 6 första månaderna år 2004, efter att ha fallit i hemmet. Vid första hembesöket inventerades riskfaktorer för fallskador. De riskfaktorer som beaktades var relaterade till de som kommunen hade ansvar för, t.ex. översyn av bostadsmiljön, utprovning av hjälpmedel och hemträningsprogram. De åtgärder som kommunen inte ansvarade för remitterades vidare till primärvård eller sjukhusvård för åtgärd. Vid behov erbjöds den äldre preventiva åtgärder. Resultatet 6 månader senare visade att fallen minskat från 79 till 29 och att antalet äldre som fallit upprepade gånger också hade minskat. Gång och balansförmågan hade förbättrats och rädslan för att falla minskat. Överlag var de äldre villiga att acceptera förebyggande åtgärder. Hjälpmedel, bostadsanpassning, träningsprogram samt läkemedelsgenomgång var åtgärder som accepterades lättast. Det var svårare för dem att acceptera åtgärder de själva skulle bekosta som t.ex. höftskyddsbyxor och nya möbler i rätt höjd. Tillgång till adekvat bemanning och kompetent personal var enligt studien av avgörande betydelse. I motivationsarbetet spelar de anhöriga och närstående en viktig roll (Rogowski 2005). Fallpreventionskedjor Genom att skapa fallpreventionskedjor där inte bara vård/omsorgspersonal ingår utan även privatpersoner, organisationer, butiker och företag medverkar, kan förutsättningar skapas för att minska antalet fallolyckor. Alla personer som på olika sätt finns runt den äldre utgör kedjan. I Södertälje startades i oktober 2006 ett projekt där fallpreventionskedjor ska byggas upp, för att öka medvetenheten bland invånarna i kommunen. Syftet är att på ett effektivare sätt identifierar fallrisker innan olyckan är framme. Målsättningen är att minska antalet fallolyckor med 25 procent (Arbetsterapeuten 2006). Huvudmännens rehabiliteringsansvar Under år 2000 genomförde Stiftelsen Äldrecentrum, för Socialstyrelsens räkning, en uppföljning av äldres rehabilitering i 27 kommuner samt åtta kommundelar i Stockholm, Malmö och Göteborg. Rehabiliteringsansvariga intervjuades vilka gav en enhetlig beskrivning av problembilden. Rehabiliteringsansvaret är delat på två huvudmän med två olika lagstiftningar; Hälso- och Sjukvårdslagen och Socialtjänstlagen, vilket försvårar samverkan och möjligheten till en helhetssyn kring den äldre. Trots dessa svårigheter fungerade rehabiliteringen på vissa håll beroende på att det fanns eldsjälar. Dessa riskerade dock att bli utbrända. I flera kommuner och landsting där ambitionen hade varit att hitta de rätta ansvarsgränserna hade rehabiliteringen förts in i en återvändsgränd. Studien visade att nya arbetssätt behövs och en möjlig väg kan vara att de båda huvudmännen gemensamt finansierar verksamheter som utgår från äldres behov av både rehabilitering och funktionsuppehållande träning (Socialstyrelsen 2000). Rekommendationer Cochrane s systematiska översikt Den medicinska litteraturen är idag omfattande och svår att överblicka och kritiskt värdera. Det internationella nätverket Cochrane Collaboration tar i systematiska genomgångar och 18

efter fastställda kriterier och analyser fram säkrast möjliga bas evidens för dem som ska ge råd och riktlinjer för utredning/diagnos och behandling (Cochrane Collaboration 2007). Gillespie m.fl. (2003) har i en Cochranerapport analyserat 62 internationella randomiserade kontrollerade studier angående interventioner för att förebygga fall bland äldre. Av dessa hade 47 studier deltagare från eget boende. Resultatet visade bl.a. att följande interventioner kan rekommenderas: Multidisciplinär, multifaktoriell, hälso/miljömässiga riskfaktorundersökningar och åtgärdsprogram i samhället, både för äldre med och utan tidigare fallproblematik och/eller med kända riskfaktorer samt bland äldre i särskilt boende. Individuellt anpassat hemträningsprogram med fokus på muskelstyrka och balans, ordinerat av hälso- och sjukvårdspersonal med utbildning inom området. Riskbedömning och förändring/modifikation av fallrisker i hemmiljö genomförda av hälso- och sjukvårdspersonal med utbildning i området. Utsättande av psykofarmaka. Socialstyrelsen Det finns inga nationella riktlinjer i Sverige angående fallprevention, men Socialstyrelsen (2003 b) ger dessa rekommendationer och slutsatser gällande prevention av fallolyckor: Identifiering av personer med hög fallrisk bör göras Bedömning av fallrisk bör ingå i all vård. Åtgärder för att förebygga fallolyckor bör vidtas och leda till individuella rekommendationer. Förebyggande åtgärder bör riktas mot den enskilde personens riskfaktorer. Fysisk aktivitet kan förebygga fall och höftfrakturer. Åtgärder för att förebygga fall hos äldre bör vara interdisciplinära och innehålla vissa träningsmoment samt anpassning av mediciner, hjälpmedel och omgivning. Medicinering för äldre bör ses över regelbundet. Undvik för många preparat som förvärrar fallrisken. Akut förvirrade och dementa äldre personer har starkt ökad risk för fallskador, liksom patienter med stroke och andra neurologiska sjukdomar. Handbok för hälso- och sjukvård I handboken för hälso- och sjukvård (Sveriges Kommuner och Landsting 2005), ingår fallskadeprevention. Identifiering av riskpatienter, fallförebyggande åtgärder, kvalitetsutveckling, kvalitetsvärdering och avvikelserapportering tas upp. Handboken är tänkt som ett stöd för hälso- och sjukvårdspersonal i deras arbete. Sammanfattning Ett fall kan bero på både inre och yttre riskfaktorer. Ofta är det många och komplexa orsaker. I Sverige finns nationella rekommendationer, där det tas upp vilka de fallpreventiva insatserna bör riktas mot, bl.a. bör äldre med hög fall och frakturrisk identifieras. Det finns ett enkelt kliniskt instrument, en riskmodell, bestående av fyra frågor, som kan användas 19

i primärvården, för att identifiera kvinnor med risk för höftfraktur. De fyra riskfaktorerna är ålder >80 år, vikt <60 kilo, tidigare benskörhetsfrakturer samt om den äldre kan resa sig fem gånger från en stol utan att ta hjälp av armarna. När ett fall inträffat bör det rapporteras, dokumenteras och analyseras för att om möjligt förhindra upprepning. Strategierna för att förebygga fall bör vara multidisciplinära och multifaktoriella och riktas mot utbildning, fysisk aktivitet och träning, anpassning av miljön, hjälpmedel, höftskydd och hälso- och läkemedelsgenomgång. Görs noggranna fallrapporter och fallutredningar kan man se om det finns ett mönster när den äldre faller, om det är i samma situationer och vid samma tidpunkter. När ett fall inträffat, är det av vikt att flera yrkeskategorier tillsammans gör en analys av fallet och att nödvändiga åtgärder sättas in för att förhindra ytterligare fall. Personal, äldre och anhöriga bör få kunskap i fallprevention och vilka möjligheter de ha att påverka fallrisker. Äldre med nedsatt balans eller som ligger i riskzonen för att falla bör få regelbunden individuellt anpassad träning. Styrka, balans, gång och säkra förflyttningar bör tränas. Övningarna bör utmana den äldres förmåga. Enkla hemträningsprogram är också bra. Den miljö äldre vistas i bör minimeras på risker som kan orsaka fall, men det får inte inkräkta på deras personliga integritet. Det är viktigt att vara lyhörd för den äldres egna åsikter. Tron på att de rekommenderade fallpreventiva åtgärderna har effekt samt om de äldre har engagerade anhöriga är av betydelse för om de äldre följer föreslagna rekommendationer eller inte. Höftskydd har visat sig bra för äldre som bor i särskilt boende, om både den äldre och personalen får utbildning i användandet av höftskyddsbyxor. Det kan innebära att användandet av byxorna ökar och att fallskadorna minskar. Medicinska tillstånd som innebär ökad risk för fall bör behandlas. Hälso- och läkemedelsgenomgångar är angelägna i det fallpreventiva arbetet. Det för att bl.a. kontrollera om den äldre har läkemedel som behöver justeras för att minska fallrisken. I Sverige har man bl.a. prövat multifaktoriella interventionsprogram bland äldre i särskilt boende och förebyggande hembesök i ordinärt boende. Studie av att arbeta med fallpreventionskedjor pågår. I dessa fallpreventionskedjor involveras inte bara de äldre och de som arbetar inom vården, utan alla i samhället som kommer i kontakt med de äldre. Vid uppföljning av äldres rehabilitering framkommer en enhetlig problembild. Rehabiliteringsansvaret är delat på två huvudmän med två olika lagstiftningar vilket försvårar samverkan och möjligheten till en helhetssyn på den äldre. Nya arbetssätt behöver därför utvecklas. Förslagsvis skulle landstingen och kommunerna gemensamt finansierar verksamheter som utgår från de äldres behov av både rehabilitering och funktionsuppehållande träning. 20

B Intervjustudie

Syfte Syftet var att beskriva hur kommunerna och landstinget i Region södra Småland hösten 2006 arbetade med fallprevention som utgångspunkt för fortsatta strategier för det fallpreventiva arbetet i regionen. Metod Informanter Intervjuer (Kvale 1997) genomfördes med kommunernas medicinskt ansvariga sjuksköterskor (MAS) och arbetsterapeuter, sjukgymnaster och sjuksköterskor i en kommun och inom fyra verksamhetsområden inom landstinget samt en vårdutvecklare från landstinget. MAS tillfrågades för att de har det övergripande ansvaret för hälso- och sjukvård i kommunerna. Arbetsterapeuter, sjukgymnaster och sjuksköterskor intervjuades för att de dels har kunskaper om rehabilitering och omvårdnad samt för att de i det framtida arbetet är viktiga resurser. Vårdutvecklaren intervjuades för att hon har stora kunskaper i patientsäkerhet inom landstinget och verksamhetschefer på vårdcentraler för att de har kunskap om det fallpreventiva arbetet på vårdcentralerna. Sammanlagt intervjuades 20 personer. Intervjuerna genomfördes vid personligt besök, telefonintervju eller med hjälp av mail. Analys Intervjuerna transkriberades ordagrant. Informationen från intervjuerna bearbetades med hjälp av en enkel form av textanalys. Resultat I resultatet redovisas först vad som framkom under intervjuerna i de olika kommunerna och därefter i landstingets länssjukvård och närsjukvård. Kommunerna I Region södra Småland utgör andelen äldre >65 år totalt 18,8 procent av befolkningen, lägst i Växjö kommun 16,2 procent och högst i Tingsryds kommun 24,5 procent. I Tabell 1 redovisas hur många äldre som bodde i respektive kommun 2005-12-31 (Statiska Centralbyrån 2006). Antalet särskilda boenden som finns i respektive kommun, hur många fall som inträffade under år 2005, hur många som ledde till frakturen och om det fanns någon fixartjänst redovisas också i Tabell 1. Syftet med fixartjänsten är att förebygga fallolyckor i de äldres hem. Fixartjänsten erbjuds vid olika ålder i de olika kommunerna. Fixartjänsten hjälper till med lättare uppgifter som t.ex. hämta saker från höga skåp, sätta upp tavlor, sätta upp och byta batterier i brandvarnare, byta trasiga glödlampor eller byta gardiner. I alla kommuner får de äldre själva stå för kostnaden för det material som behövs och i alla utom en är fixartjänsten gratis. 22

Tabell 1. Redovisning kommunvis över antalet äldre, antal särskilda boende, antal fall, antal fall som ledde till frakturer, arbetsterapeut och sjukgymnasttjänster samt fixartjänst Kommun # Äldre >65 år / % av invånare Särskilda boenden / platser Fall år 2005/ % av invånare Fall som ledde till fraktur/ % av fallen Antal tjänster Arbetsterapeuter/ sjukgymnast Fixartjänst/ Vem kan få hjälp? Alvesta 3 621/19,4 6/244 734/20 32/1,0 3,75/2,0 Ja/ >65 år Lessebo 1 621/19,9 5/143 889/52 7/0,4 3/2 Ja/ >65 år Ljungby 5 342/19,7 5/350 972/19 9/0,2 4/2 Ja/ >67 år Markaryd 2 112/22,1 5/168 * * 3/2 Ja/ > 65 år Tingsryd 3 130/24,5 8/243 1 040/33 9/0,3 5,4/2,75 Ja/ >70 år Uppvidinge 2 131/22,5 5/150 100** 15/0,7 5,0/1,75 Ja/ >65 år Växjö 12 250/16,1 17/733 1 740/15 39/0,3 17,75/11,25 Ja/ >75 år Älmhult 3 113/20,3 5/244 844/26 8/0,3 4,0/2,0 Ja/ >75 år # = Antal äldre 2005-12-31 enligt Statistiska Centralbyrån 2005 * = Uppgifter saknas ** = Antal fall som ledde till skada Personal På samtliga särskilda boende i kommunerna finns vårdbiträde, undersköterskor och sjuksköterskor. Arbetsterapeuter och sjukgymnaster finns i alla kommunerna och de har ansvar för olika geografiska områden i de olika kommunerna. Antalet årsarbetande arbetsterapeuter och sjukgymnaster (se Tabell 1). I fyra av kommunerna, Växjö, Tingsryd, Ljungby och Älmhult finns rehabassistenter/rehabombud på de särskilda boendena. Särskilda rutiner Kommunerna i Region södra Småland har sedan hösten 2004 fastslagit en särskild rutin Fallprevention i särskilt boende. Rutinen innehåller mål, syfte, metod och ansvarfördelning för fallprevention i särskilt boende. Där finns även riktlinjer för förebyggande av fall, då fall inträffat samt för ordination och rekvisition av höftskyddsbyxa (denna del är under utarbetande), se Bilaga 1 och 2. Rutinen innehåller slutligen också en checklista vid inflyttning i särskilt boende, fallrapport, checklista fallanalys, fallutredning, lokala riktlinjer för den egna kommunen samt handlingsplan efter falltillbud. Fallrapport Efter att ett fall inträffat fylls en fallrapport i. Den innehåller frågor om vem som föll, när och var fallet inträffade, vad personen gjorde innan den föll och om fallet föregicks av några särskilda symtom eller yttre omständigheter. Fallrapporten tar även upp personens egna upplevelser av fallet, vilka konsekvenser fallet förde med sig och vilka åtgärder som vidtogs. Utseendet på fallrapporterna i kommunerna skiljer sig åt, men innehållet är detsamma. Ett exempel på fallrapport finns i Bilaga 3. 23

Analys av fall Checklistan för fallanalys beskriver vad de olika yrkesprofessionerna särskilt ska bevaka/ vara observanta på (se Bilaga 4). Höftskyddsbyxor I kommunerna ser det olika ut angående om den äldre själv får köpa eller låna höftskyddsbyxor (se Tabell 2). Synpunkter och erfarenheter av byxorna varierade. Från att det inte var några problem för de äldre som använde dem, till att de var svåra att ta på, obekväma, de äldre inte ville använda dem samt att de är svåra att kombinera med inkontinensskydd. Vilka kriterier som ska gälla samt kostnadsansvar och förskrivningsrätt av höftskyddsbyxor efterfrågades. Fysisk aktivitet/träning I fyra av regionens kommuner fanns strukturerad träning av olika slag för äldre med rörelse- och balanssvårigheter (se Tabell 2). 24

Lessebo Ljungby Markaryd Tingsryd Uppvidinge Växjö Älmhult Arbetar efter särskilda rutiner Arbetar efter särskilda rutiner Har spridit informationen om särskilda rutiner Arbetar efter särskilda rutiner Arbetar efter särskilda rutiner Har spridit information om särskilda rutiner När rutinen utarbetades i länet började Älmhult arbeta med fallprevention. Vid jämförelse täckte Älmhult upp allt som stod i rutinen Skriver fallrapport på alla fall i särskilt boende Skriver fallrapport på alla fall i särskilt boende Skriver fallrapport på alla fall i särskilt boende Skriver fallrapport på alla fall i särskilt boende. I ordinärt boende om fall inträffar i samband med vård /omsorg Skriver fallrapport på de fall som lett till skada Skriver fallapport på alla fall i särskilt boende. Rapporterar även fall i ordinärt boende Skriver fallrapporter på alla som fallit i särskilt boende. I ordinärt boende, skrivs fallrapport på äldre som har trygghetslarm Möte en gång/vecka. Alla yrkeskategorier representerade, analyserar fallen Träffar särskilda boendena, går igenom fallen till viss del. Saknar struktur och att alla gör lika Sjuk. sköt initierar om arb.ter och sjukgym tillkallas vid fallutredning. Sjuksköt., arb.ter och sjukgymn. utgår från checklista vid fallanalys i särskilda rutiner Möte en gång/månad, alla yrkeskategorier representerade, analysera fallen Diskuterar alla fall på teammöte en gång per vecka; vad de kan göra ex. ommöblering och genomgång av medicinlista Arb. ter, sjukgym, enhetschef och sjuksköt går igenom fallen och gör riskanalyser. Upprepningsrisk och skaderisk vid upprepning bedöms. Ser olika ut på enheterna hur detta går till. Arb. ter och sjukgym inte alltid inkopplade Sjukgym ansvarar för fallrapporterna. De träffas 1 gång/ vecka och går igenom rapporterna. Gör bedömning vad som behöver göras. Diskuterar med personal på avdelningen och/eller är med när sjuksköt har veckomöten Håller på att analysera fallanalyserna för år 2005 Sökt stimulansbidrag hemrehab, inriktning fallprevention, inklusive uppsökande verksamhet då bostadsinventeringar görs Erbjuder alla som flyttar in i särskilt boende att gå igenom checklista vid inflyttning, som finns i särskilda rutiner Emilprojektet med balansgrupper, balansträning dagvården, arb. ter med vid genomgång av tillänglighetsplanen i kommunen. Sittande gympa på särskilda boende. Und.sköt. tillsammans med anhörigstöd arbetar med att få igång olika aktiviteter på särskilda boendena Alla lägger in avvikelserna i datasystemet själva, vilket ökar medvetenheten Förbättringsarbete bedrivs inom ramen för Goda exempel. Man träffas vid tre tillfällen och jobbar mellan träffarna tillsammans med handledare. Ett av områdena man arbetar med är fallprevention. Det gäller inte enbart särskilda boenden utan alla enheter kan vara med, även de som arbetar i ordinärt boende Checklista boendemiljö, används för alla på särskilda boenden. Checklista med säkerhetsartiklar finns för att undvika fall i ordinärt boende dvs. bra saker att ha hemma och vad man bör tänka på. Vid hembesök i ordinärt boende erbjuds styrke- och balansträningsprogram. Arb.ter från kommunen och sjukgym från vårdcentralen arbetar tillsammans 4 tim 1 dag/vecka på dagvården. De äldre i ordinärt boende kommer då och tränar Tabell 2. Redovisning av kommunernas fallpreventiva arbete, hösten 2006 Kommun Särskilda rutiner Fallrapport Analys av fall Andra fallpreventiva insatser Alvesta Arbetar efter Skriver Nej, inte i nuläget Sittande gympa på särskilda särskilda rutiner, fallrapport boenden, anpassad till på alla fall i Emilprojektet/balansgrupper, kommunen särskilt boende Kom gång gympa, Fyss på recept samt Parkinsongrupp Höftskyddsbyxor De äldre får själva köpa höftskyddsbyxor Kommunen köpt in höftskyddsbyxor som de äldre får låna Kommunen har köpt in höftskyddsbyxor som de äldre får låna De äldre får själva köpa höftskyddsbyxor De äldre får själva köpa höftskyddsbyxor Kommunen har köpt in höftskyddsbyxor äldre, i särskilt boende och som ramlar ofta, får låna Den äldre får själv köpa höftskyddsbyxor. Sjukgym. har utprovningsexemplar, så de äldre har möjlighet att prova innan de köper Kommunen har köpt in höftskyddsbyxor som den äldre får låna 25

Framtida behov Kommunerna hade olika visioner för det framtida fallpreventiva arbetet och lyfte olika områden de ville ta tag i och arbeta med framåt. Personal utbildning, nätverk - All personal får information för att öka medvetenheten om fallprevention - Utveckla teamarbete där olika yrkeskategorier ingår - Kommunnätverk med olika specialister (läkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och sjuksköterskor), som får spetskompetens inom olika områden - Gemensamma föreläsningar om fallprevention. Informationsinsatser för de äldre - Informera och upplysa de äldre som inte har fallit, genom att bl.a. dela ut broschyrer om fallrisker. Fallregistrering/Fallutredning - Börja arbeta efter den särskilda rutinen - Förbättra fallanalyserna. Erfarenhets- och kunskapsutbyte med andra kommuner om hur de arbetar med fallanalys och vad det lett till - Bli bättre på åtgärder. Miljö - Flytta fokus från särskilt boende till ordinärt boende - Vid äldres inflyttning i särskilt boende erbjuda genomgång enligt särskild checklista - Efter att en första kontakt skett med någon äldre i ordinärt boende, erbjuda genomgång av det egna hemmet enligt särskild checklista. Den äldre avgör sedan själv om rekommendationerna ska följas eller inte. Träning - Höftgrupper. För äldre som känner att benen blivit svagare och/eller att balansen försämrats, kan komma och träna regelbundet - Kostnadsfri gymnastik för äldre. Kommun och landsting delar på kostnaden - Promenadgrupper - Daglig utevistelse. Sammanfattning I samtliga kommuner finns fixartjänst för äldre i ordinärt boende. Syftet är att förebygga fallolyckor. Kommunerna har fastslagit en särskild rutin, fallprevention i särskilda boenden, som har implementerats på olika sätt i kommunerna. Sju kommuner rapporterade alla fall och i en kommun rapporterades alla fall som ledde till skada. I alla utom en kommun analyseras fallen. Många fallpreventiva insatser görs i kommunerna t.ex. sittande gympa på särskilda boenden, balansgrupper och att erbjuda de som flyttar in i särskilt boende att gå igenom checklista vid inflyttning i särskilt boende. I fyra av kommunerna har de äldre 26