Vilka erfarenheter har personer med CMC-1 artros efter användning av hård ortos i sina dagliga aktiviteter? INLEDNING

1 Vilka erfarenheter har personer med CMC-1 artros efter användning av hård ortos i sina dagliga aktiviteter? INLEDNING Det går att se på funktionshinder ur olika perspektiv. Dels genom den biomekaniska modellen (James, 2003) som innefattar interventioner för leder, muskler och senor samt ortostillverkning. Funktionsnedsättningen påverkas också av den sociala modellen (Barnes, Mercer och Shakespeare, 2005) där man blir funktionshindrad genom att konfronteras med barriärer av sociala, politiska, ekonomiska samt kulturella hinder, som utestänger individer från aktivitet och delaktighet i samhället. International Classification of Functioning, Disability and Health [ICF] (WHO, 2001) tolkar på ett liknande sätt hälsa och hälsorelaterade problem, där ICF försöker uppnå ett gemensamt språk och en syntes av olika perspektiv på hälsa, för att erbjuda en sammanhållen syn på hälsa utifrån ett biologiskt, ett individuellt och ett socialt perspektiv.

2 Målsättningen för personer med tumbasartros är att de skall kunna genomföra de uppgifter de vill och behöver utföra. Den arbetsterapeutiska behandlingen bygger på vetenskapliga biomekaniska kunskaper samt det unika arbetsterapiperspektivet där människan ses ur ett humanistiskt perspektiv i syfte att förstå mänskligt beteende. Ur det arbetsterapeutiska perspektivet är människan av naturen aktiv och Kielhofner (2002) betonar att människans deltagande i aktiviteter påverkar både hennes fysiska och psykiska välbefinnande och att det är viktigt att bibehålla förmågan till aktivitet i så stor utsträckning som möjligt. Att se människan ur ett aktivitetsperspektiv, Borell (1993) innebär att man försöker se individen och hennes tidigare liv och miljö ur individens perspektiv och att människans aktivitet är en del av hennes identitet som människa, och att den egna aktiviteten är ett sätt att hålla sig frisk. Fingertoppsgrepp och nyckelgrepp ofta i kombination med vridmoment orsakar ofta smärta hos personer med tumbasartros vilket medför stora aktivitetsinskränkningar. Som ett led i den arbetsterapeutiska behandlingen får de ofta hårda ortoser som är en stödskena i plast som formas direkt på patienten. Syftet med ortosen är att minska smärtan, förebygga felställningar samt bibehålla rörligheten och muskelstyrkan. Detta kan uppnås genom ortosens utformning och att man kan använda tummen i större utsträckning med ortos på än utan. När tummen används upprätthålls muskelstyrkan i större utsträckning än, när den artrosdrabbade försöker skydda tummen från smärtande belastning genom att hålla in den inne i handen. Författaren har under mycket lång tid yrkesmässigt behandlat personer med tumbasartros och betraktar detta som sitt specialintresse, vilket också är anledningen till valet av ämne för uppsatsen. Sen början av 1990 talet har Zancolli, Ziadenberg, och Zancolli Jr.(1987) beskrivning av biomekaniken i Carpo-Meta-Carpalleden (CMC- 1 leden) varit en ledstjärna för författaren vid tillverkning och formning av hårda ortoser till patienter med tumbasartros. Beskrivningen av hur leden förskjuts och går ur led (subluxerar) då tummen belastas i nyckelgrepp gav en bild av ortosens betydelse. Erfarenheter i det kliniska arbetet har visat att den hårda ortosen minskar smärta, svullnad och bibehåller eller ökar greppförmågan, vilket ger många möjlighet att använda sin hand i större utsträckning och därigenom utföra de dagliga aktiviteter de har behov av. En diagnos som drabbar kvinnor i så stor utsträckning har också väckt intresset såsom kvinna, och därtill kommer egna erfarenheter av att själv ha tumbasartros och att under ett flertal år använda hård ortos dygnet runt.

3 BAKGRUND CMC-1 ARTROS SYMTOM OCH BEHANDLING Smärta och värk i tummens basled (CMC-1) är ofta en ledförslitning (artros), som vanligen drabbar kvinnor över 45 år. Artrosen ger en smärta vid rörelser i tummen, lokal ömhet i tumbasen och många gånger en betydande kraftnedsättning i tumpekfingergreppet. Ofta ingår ett minskat öppningsgrepp (adduktionskontraktur) i bilden.typiskt är stor svårighet att lyfta ett mjölkpaket eller en kastrull eller exempelvis lyfta en bok ur bokhyllan enligt Lundborg (1999). Tidiga symtom är också svullnad över CMC-1 leden samt smärta vid både belastning och vila enligt Weiss, LaStayo, Mills och Bramlet (2000). Vid fortsatt hård belastning utvecklas artosen långsamt steg för steg. I ett sent skede uppträder en klassisk deformitet i form av subluxation i CMC-1 leden, hyperextension av tummens Meta- Carpo-Phalangealled (MCP-led) samt minskat öppningsgrepp med minskad handfunktion som följd. Efter menopausen drabbas så många som 20 % av alla kvinnor av tumbasartros enligt Swigart, Eaton, Glickel och Johnson (1999) och Wiess et al.(2000). En anledning till att så många kvinnor drabbas kan enligt Wiess et al. (2000) vara att kvinnor till sin natur har en större ledrörlighet än män, sadelledens yta är grundare hos kvinnor, samt att de krafter som belastar leden tänjer på ligamenten och förstör ledytan. Detta förvärras ytterligare av att ligamentstrukturen blir påverkad efter menopausen. Sammanfattningsvis kan man säga att CMC-1 artros påverkas av genetiska faktorer, mekanisk påverkan, metabolismens påverkan på självläkning av brosket samt benförändringar. Wiess et al. (2000) beskriver att vissa finmotoriska aktiviteter som att trä en nål belastar CMC-1 leden med 12 kg tryck medan andra aktiviteter som att vrida ur en trasa belastar leden med mer än 120 kg. I en vanlig måltid används enligt Sollerman (1980) tummen och pekfingret i 100 % av greppen och i de vanligaste ADLaktiviteterna utgjordes 40 % av fingertoppsgrepp (tumme-pekfinger) och nyckelgrepp. Ortosbehandling kan enligt Swigart et al. (1999) minska smärtan och därigenom kan vissa operationer undvikas eller skjutas fram i tiden. Flera olika operationsmetoder finns tillgängliga men ingen av operationsmetoderna är helt botande enligt Weiss et

4 al. (2000). Under tiden erbjuds en konservativ behandling i form av arbetsterapeutiska interventioner enskilt eller i grupp, som omfattar information om artros, avlastande arbetsmetoder, hjälpmedel samt mjuka och hårda ortoser. Då artrosen är en kronisk, ofta progredierande åkomma blir terapeutens roll främst att lindra symtomen och förebygga felställningar i form av adduktionskontraktur som förhindrar öppningsgreppet Runnqvist, Cederlund och Sollerman (1992). År 2000 beskriver Colditz (2000) en hård ortos av en nättare modell, som har fått stor genomslagskraft i landet. Genom en noggrann redogörelse för anatomin och biomekaniken i CMC-1 leden skildras bakgrunden till ortosens design och passform. Ortosen stabiliserar CMC-1 leden, men lämnar tummens Meta-Carpo-Phalangealled (MCP-led) och handleden fri. Ortosen är utformad enligt principen att stabilisera tummens metacarpalben i en sån ställning att subluxation i CMC-1 leden undviks och så att ortosen ger stöd inne i handen för att hålla ut tummen i lätt radialabducerat läge, vilket uppnås om tummen och pekfingret möts för att forma ett O. Figrur 1 Hand utan ortos Vid grepp mot övriga fingrar tippar övre ändan av första metacarpalbenet in i handen och den nedre ändan skjuts ut från CMC-1 leden och subluxerar. Figur 2 Hand med ortos Pil 1 visar trycket som appliceras för att föra ut metacarpalbenets övre ända och pil 2 visar hur den nedre ändan stöttas så att leden ligger i så bra läge som möjligt. Tummen och pekfingret möts för att forma ett O. AKTIVITETSPERSPEKTIV Artros i tummens CMC-1 led leder till många inskränkningar i det dagliga livets

5 aktiviteter såsom personlig vård och boende, fritid och rekreation samt arbete. För att utföra dessa vardagliga aktiviteter krävs många olika grepp som ständigt ger upphov till smärta. Förmågan till vardagsaktiviteter (Törnqvist, 1997) tas ofta för given och bagatelliseras. När det inträffar någon störning som vid sjukdom eller funktionshinder, det är då vi upptäcker att det är dessa aktiviteter som fogar samman det aktiva livet. Att inte klara av de mest vardagliga aktiviteterna är för den vuxna människan ofta förknippad med osjälvständighet och innebär inskränkningar i vardagen. Situationen kan förknippas med både förnedring och hjälplöshet. Hjälp efterfrågas inte i så stor utsträckning, då besvären inte är livsviktiga. De arbetsterapeutisk interventionerna syftar till att öka eller bibehålla möjligheterna att delta i olika vardagliga aktiviteter både genom individinriktade och miljöinriktade aktiviteter. För arbetsterapeuten gäller det att hitta annorlunda strategier eller kompensatoriska sätt att utföra aktiviteten på. Människan är till sin natur en aktiv och social varelse och den viktigaste utgångspunkten för åtgärder i arbetsterapi är vad patienten uttrycker som mest betydelsefullt. Ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv Borell (1993) ses dysfunktion som ett resultat av både sjukdom och andra inre processer, men alltid i ett kontextuellt sammanhang såsom platsen eller sammanhanget där aktiviteten utförs. Att nå målet optimal aktivitetsförmåga i de aktiviteter som är meningsfulla och viktiga för individen kräver en omfattande kunskap hos arbetsterapeuten om personen och hennes livssituation, och att se människan ur ett aktivitetsperspektiv gör det lättare att förstå hennes upplevelser och erfarenheter av sin sjukdom. I The Model of Human Occupation (MOHO) betonar Kielhofner (1995, 2002) att det mänskliga systemet utvecklas och formas av karaktären på det aktiva görandet, man blir vad man gör och görandet i sig är en dynamisk process, där vi engagerar oss och organiserar oss. När vi engagerar oss i nytt görande omformar vi oss själva och öppnar nya möjligheter för handlingsberedskap. Ett aktivt beteende är nödvändigt för att bibehålla människans fysiska och mentala organisation och människor är av naturen starkt disponerade till att handla. Det unika hos varje individ speglar en inre organisation som på tre identifierbara sätt (viljesystemet, vänjandesystemet och utförandesystemet) bidrar till det aktiva beteendet i det dagliga livet. MOHO beskriver inte bara hur man kan förstå människan i aktivitet, utan ger också rekommendationer för hur en nedsatt förmåga till aktivitet kan utredas, bedömas och åtgärdas inom arbetsterapi. Genom att studera Kielhofner kan vi finna begrepp och teorier som inte

bara beskriver och förklarar fenomen utan också ger oss direkta kunskaper för att utveckla våra metoder i arbetsterapi. 6 ICF ICF (International Classification of Functioning, Disability and Health) är en klassifikation, vars övergripande mål är att erbjuda en struktur och standardiserat språk för att beskriva funktionsförmåga och funktionshinder i relation till hälsa. ICF utarbetades av World Health Organisation (WHO, 2001) och publicerades i svensk version av Socialstyrelsen 2003 (Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa). ICF tolkar hälsa och hälsorelaterade problem och försöker uppnå en syntes av olika perspektiv på hälsa, för att erbjuda en sammanhållen syn på hälsa utifrån ett biologiskt, ett individuellt och ett socialt perspektiv. I ICF beskrivs varje persons situation inom kroppsfunktion/kroppsstruktur, aktivitet/delaktighet och omgivningsfaktorer. Aktivitetsproblem inom dessa områden benämns funktionsnedsättning/strukturavvikelser, aktivitetsnedsättning och delaktighetsinskränkning. ICF försöker förena två motsatta synsätt, dels den individuella kroppsfunktionen och dels denna individs kontex. De kontextuella faktorerna innefattar såväl personliga faktorer som omgivningsfaktorer. Den grundläggande idén när det gäller omgivningsfaktorerna är att dessa kan ha en underlättande eller hindrande inverkan i form av olika inslag i den fysiska, sociala och attitydmässiga omgivningen. SOCIAL MODELL På senare tid har begreppet funktionshindrad fått en vidare betydelse än den enskilda individens sjukdom och funktionsnedsättning. Den sociala modellen enligt Barnes et al. (2005) beskriver att människor blir funktionshindrade genom att konfronteras med barriärer av sociala, politiska, ekonomiska och kulturella hinder, som utestänger individer eller grupper från aktivitet och delaktighet i samhället. Funktionshinder (disability) är inte en individuell begränsning utan ett samhällsproblem, och därför kan man också finna lösningar genom sociala och politiska förändringar. Ett flertal intresseorganisationer har utövat lobbying och haft stor betydelse för denna utveckling.

7 Sättet att närma sig funktionshinder som ett komplext fenomen beskrivs av Priestley (2003) som en modell där kropp, identitet, kultur och samhällsstruktur vägs samman i en teoretisk modell, som används inom den sociologiska forskningen. Modellen beskriver de överlappande områdena och kan exemplifiera att en persons livserfarenheter och identitet som funktionshindrad inte bara är en produkt av individens kognitiva och psykologiska förmågor, utan också är starkt förenad i det sociala sammanhanget såsom kulturella värderingar och samhällsstrukturer. Priestley beskriver också ett generationsperspektiv där det i västvärden innebär en viss status att i vuxenåldern inneha ett arbete och vara oberoende. Den vuxnes oberoende mäts ofta med graden av funktion både fysiskt och socialt såsom autonoma varelser. I den individuella modellen ses exklusion som en konsekvens av deras kroppsfunktion eller oförmåga att arbeta, medan man i den sociala modellen mer kan se den vuxnes oberoende i termer av val och kontroll. Artros i tummen drabbar ofta kvinnor mitt i vuxenåldern med stora konsekvenser i form av sjukskrivning och svårigheter att bibehålla sitt arbete. Att ha en anställning har en social status i vårt västerländska samhälle (Priestley, 2003) och ger också en viss makt över sin situation. Kvinnor tillhör redan gruppen missgynnade grupper på grund av attityder, ojämlikhet i utbildning och träning, dåligt stöd, och andra funktionshindrande barriärer på arbetsplatserna (Altman och Smith, 1992). KASAM Antonovsky (1991) anser att människa klarar av motgångar, konflikter och olika problem beroende på om hon har ett starkt eller svagt KASAM (känsla av sammanhang). KASAM innebär i vilken omfattning en människa upplever tillvaron meningsfull, begriplig och hanterbar. Känslan av meningsfullhet i tillvaron är drivkraften till att uppleva delaktighet och ha motivation. Känslan av hanterbarhet är egna upplevelser av att ha eller sakna tillräckliga resurser för att kunna möta olika situationer i livet. KASAM definieras av Antonovsky och innebär i vilken utsträckning individen har tillit till att värden är förutsägbar, och att det finns en hög sannolikhet för att saker och ting går så bra, som man rimligen kan förvänta sig. En person med ett svagt KASAM har svårare att bearbeta information än en person med starkt KASAM och en hög grad av KASAM synes vara en av de mest betydelsefulla faktorerna för en god copingstrategi.

8 Det kommer ofta klagomål från patienter på bristande information om sin sjukdom, och det är viktigt att efter varje informationstillfälle kontrollera att patienterna förstått den information de fått. COPING Lazarus har enligt (Thernlund,1995, sid 6 ) definierat coping som kognitiva och beteendemässiga ansträngningar att bemästra stress. Copingmekanismer är de åtgärder som en person vidtar för att hantera en viss situation och kan bestå av konfrontation, distansering, självkontroll, söka socialt stöd, ta ansvar, flyktundvikande, planerad problemlösning och positiv omtolkning. Stressen ändras under resan gång (Thernlund,1995, sid 8 ), vilket delvis sammanhänger med vilka copingmekanismer som används, och vilka strategier som är bäst beror på sammanhanget. Coping, som betecknar det sätt individen använder för att hantera livssvårigheter kan förklara varför det går bra för vissa människor att anpassa sig till den nya situationen, och mindre bra för andra. STIGMATISERING Att bära en ortos på handen kan väcka andra människors känslor och funderingar och ge upphov till frågor som kan kännas besvärande. Den funktionshindrade själv kan också känna detta inom sig och därför uppleva ortoserna som en avvikelse från det normala. Enligt Goffman (1990) är stigmatisering ursprungligen ett grekiskt ord som används för att utmärka något ovanligt eller dåligt hos en individ. Numera används stigmatisering som en benämning på själva utanförskapet snarare än dess kroppliga kännetecken. Stigmatisering är en process, där samhället lägger en negativ innebörd i beteenden och synliga tecken på avvikelse hos den enskilde individen. Om individen lär sig acceptera och respektera sig själv trots sin sjukdom, så kan stigmat avdramatiseras och lättare godtas av omgivningen enligt Goffman. GENUS Gummartros är ett uttryck som användes tidigare som benämning för tumbasartros (Lundborg, 1999).

9 Många kvinnor har sökt för sina problem inom primärvården men inte fått någon hjälp på grund av att doktorn inte haft kunskaper om arbetsterapeuternas möjligheter att i ett tidigt skede hjälpa denna stora grupp. Det förekommer än i dag att patienter remitteras till specialistvård först när besvären är så stora att operation är enda möjligheten. De har inte fått tillgång till arbetsterapeutisk behandling under sjukdomens tidigare stadier, som hade kunnat underlätta vardagen under en ganska lång tid. Enligt (Altman och Smith, 1992) förekommer det skillnader i rehabiliteringsmöjligheter mellan kvinnor och män i samhället och funktionshindrade, äldre kvinnor tillhör en sådan grupp med sämre möjligheter. För ca 10 år togs möjligheten bort att få CMC-1 artros erkänt som en arbetsskada, och man betraktar detta som en skada som ofta drabbar kvinnor. Kvinnor har enligt Muhone (2003) ofta en total större arbetsbelastning än män, då man tar hänsyn till det obetalda arbetet i hemmet. De har dessutom ofta ett arbete där händerna belastas hårt i exempelvis storkök, städning, vård och barnomsorg. I många arbeten inom industrin förekommer ofta repitativa, enformiga arbetsuppgifter eller små nypgrepp, där stor kraft åtgår och där tummen ofta belastas i ett felaktigt rörelsemönster. PROBLEMSTÄLLNING I litteraturen kan man finna evidens för att ortosbehandling är en effektiv konservativ behandling som minskar smärta, inflammation samt luxation i CMC-1 leden (Weiss et al 2000; Day, Gelberman, Patel, Vogt, Ditsios och Boyer 2004; Swigart et al. 1999). I en studie jämförde Buurke, Grady, de Vries och Baten (1999) en hård prefabricerad och 2 mjuka ortoser och patienten valde den mjuka som gav allra minst stöd för leden. Detta fick författaren att fundera över patienternas erfarenheter av ortosen vad gäller komfort, kosmetik och användbarhet i vardagliga aktiviteter. Hur kommer det sig att vissa patienter väljer en mjuk ortos, som inte stabiliserar CMC-1 leden i samma utsträckning som en hård? Är den hårda ortosen ful, obekväm och illa formad, samt utgör den ett hinder att utföra många aktiviteter som är viktiga för patienten? Vilka erfarenheter har personer med tumbasartros av att ständigt ha en hård plastskena på handen i sina dagliga aktiviteter?

10 SYFTE Syfte med undersökningen är att beskriva vilka erfarenheter personer med CMC-1 artros har av att använda hård ortos i sitt aktivitetsutförande. Frågeställningar Vilka positiva erfarenheter har erhållits av att använda ortosen i olika aktiviteter? Vilka negativa erfarenheter har erhållits av att använda ortosen i olika aktiviteter? Hur påverkar attityder och känslor för den hårda ortosen dess användningen inom olika aktiviteter? METOD DESIGN I studien valdes en kvalitativ metod för datainsamling och en analys utifrån syftet att ta del av erfarenheter (Kvale, 1997). URVAL Intervjupersonerna hade av handkirurg diagnostiserad tumbasartros (CMC-1) artros i en eller bägge tummarna och fått en hård ortos ordinerad i samband med läkarbesök. Deltagarna valdes ut efter Starrin, Larsson, Dahlgren och Styrborns (1991) riktlinjer att tillgodose de behov som uppkom under studiens gång, samt till viss del tillgänglighetsprincipen och att de var villiga att delta i undersökningen. PROCEDUR En förfrågan om tillstånd att genomföra en vetenskaplig studie samt en begäran om etiskt övervägande skickades till verksamhetscheferna för arbetsterapienheten och ortopedkliniken (bilaga 1). Bifogades gjordes också ett PM för C-uppsatsen och den planerade intervjun, samt informationsbladet till intervjupersonerna (Bilaga 2). Samtidigt tillfrågades verksamhetschefen för ortopedkliniken om tillstånd att få göra utdrag ur klinikens väntelistor för planerade operationer av CMC-1 leden. Ur listorna

11 förväntades att hitta ett urval av lämpliga intervjupersoner. Efter genomgång av väntelistorna hittades ett antal personer som sen eftersöktes i arbetsterapienhetens journalarkiv, för att hitta de individer som fått CMC-1 ortoser av arbetsterapeut på kliniken, dock inte av författaren. Om en kollega gjort ortoserna står inte intervjupersonen i någon beroenderelation till författaren och det blir då lättare att få uppriktiga svar (Kvale, 1997). Vissa personer, som passat in i inklusionskriterierna har tillfrågats om de var villiga att delta i en intervjuundersökning när de varit på återbesök, och då har en direktkontakt tagits med den tillfrågade. En medarbetare kontaktade deltagarna per telefon och frågade om de var villiga att delta i en intervjuundersökning om sina erfarenheter av användning av hård ortos vid tumbasartros. Om de var villiga att delta kontaktades personen av författaren, då de fick mer detaljerad information om syftet med intervjun samt förslag att träffas i ett rum på arbetsterapienheten, där det var lugnt och ostört. För att slippa resa föredrog flera personer att bli intervjuade i hemmet eller på sin arbetsplats. En av de lämpliga intervjupersonerna hade fått sin ortos för fyra månader sen, och det fick bli begränsningen för minsta användartid av ortos. Ingen avböjde att medverka i undersökningen och när författaren uppfattade att faktan räckte i förhållande till undersökningens syte, så avslutades sökandet efter flera intervjupersoner. Intervjuerna genomfördes under ca 8 veckors tid. BESKRIVNING AV INTERVJUPERSONERNA Fem kvinnor och en man i åldrarna 44-65 år intervjuades och det slumpade sig så att samtliga var högerhänta. Alla kvinnorna hade bilateral tumbasartros medan mannen endast hade artros i sin vänsta tumme. Den totala användningstiden av hård ortos har varierat från fyra månader upp till fem år. En av intervjupersonerna var pensionär och de övriga fem yrkesarbetande. Två av de yrkesverksamma har fått lättare arbetsuppgifter och en tredje har själv sökt ett lämpligare arbete, där belastningen på tummarna är mindre. En av intervjupersonerna var heltidssjukskriven och en sjukskriven på halvtid. Av de övriga tre arbetade en till åttio procent och två heltidsarbetande. Samtliga hade fått hård ortos av arbetsterapeut på den arbetsterapienhet där författaren arbetar. En av intervjupersonerna hade fått en ortos som även

12 immobiliserade tummens MCP-led, övriga har fått en kort ortos som både lämnar handled och tummens MCP-led fri. En av de intervjuade har haft hårda ortoser, men inte använt dessa i någon större utsträckning. Genom detta urval har det varit möjligt att få både positiva och negativa erfarenheter av ortosanvändning. ETISKA ÖVERVÄGANDEN Tillstånd till den planerade studien och tillgång till kliniken väntelistor gavs av verksamhetscheferna på respektive klinik. Lämpliga intervjuperonser eftersöktes i väntelistor och journalarkiv för att författaren sen kunde ta kontakt med de personer som passade inklusionskriterierna. Inom sjukvården får känsliga personuppgifter behandlas utan den registrerades tillåtelse för forskning, om behandlingen är nödvändig och om samhällsintresset av projektet klart överväger riskerna för otillbörligt intrång i den personliga integriteten (Personuppgiftslagen [PUL], 1998). Om behandlingen har godkänts av forskningsetisk kommitté, skall förutsättningarna anses uppfyllda, vilket i ett arbete på C-nivå motsvaras av verksamhetschefen på berörd klinik. Det framfördes till intervjupersonerna att det var frivilligt att delta i denna studie samt att de kunde avbryta när som helst (Kvale, 1997). Denna information förmedlades muntligt i samband med telefonkontakt, och de fick också samma information skriftligt (bil. 2) per brev tillsammans med överenskommen tid och plats. Kvale förordar att det i avtalet mellan intervjuaren och intervjupersonerna även bör ingå information om konfidentialitet, vilket framgår av den skriftliga informationen (bil.2) som intervjupersonen skrev under i samband med intervjun. Syftet med intervjuerna har varit att undersöka intervjupersonernas egna erfarenheter och att använda upplysningar varsamt, så att de inte på något sätt kommer till skada eller blir kränkta. (Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, 2005). Intervjuerna finns inspelade på band, som förvaras på ett säkert ställe, och är också nedskrivna i intervjuprotokollen och kan där verifieras vid behov (Kvale, 1997). DATAINSAMLING Med öppna frågor ( Lanz, 1993) hoppas författaren kunna komma med följdfrågor och på så sätt komma till nya insikter genom att följa intervjupersonernas tankegångar och inte allför strikt följa de uppgjorda frågorna. Genom att upprepa

13 betydelsefulla svar, be om mer detaljerade beskrivningar, tolka vissa svar, uppmuntrades intervjupersonerna till ytterligare förklaringar. I intervjun söker författaren svar på vilka erfarenheter personer med tumbasartros har av användandet av hård ortos i sitt dagliga aktivitetsutförande, samt vilka positiva och negativa erfarenheter de fått av att använda ortosen. Komfort och hygieniska aspekter efterfrågas liksom hur de själva och hur omgivningen upplever ortosens utseende. På slutet kopplas estetik och nytta ihop för att få en totalbild av ortosens betydelse för patientens aktivitetsutförande. Varje intervjuperson intervjuas vid ett tillfälle i ca en timme och avslutningsvis fyller de i de strukturerade frågorna om basfakta, som huvudsakligen består av ja och nej frågor. Intervjupersonen bestämde själva om intervjun skulle äga rum i hemmet, på arbetsplatsen eller i ett tyst och lugnt rum på arbetsterapienheten. Intervjuerna spelades in på band och skrevs ut så snart som möjligt i anslutning till intervjun. Under arbetets gång har författaren fört dagboksanteckningar över vilka kontakter som tagits och vilken litteratur som lästs för att få en överblick över de olika skedena i undersökningen. DATAINSAMLINGSMETOD Den datainsamlingsmetod som använts är en kvalitativ intervju med halvstukturerade frågor (Lanz, 1993). Nya frågor formuleras utifrån nya insikter, som intervjuerna ger. Dessa frågor är induktiva och ett resulltat av forskaren ansträngningar att nå förståelse för problemområdet (DePoy & Gitlin, 1999 ). Om man vill veta hur människor uppfattar sin värld och sitt liv, varför inte prata med dem? I ett intervjusamtal lyssnar forskaren till vad människor själva berättar om sin livsvärld, hör dem uttrycka åsikter och synpunkter med sina egna ord, få reda på deras uppfattning om den egna arbetssituation och familjelivet, deras drömmar och förhoppningar (Kvale, 1997,s.9) Den kvalitativa forskningsintervjun fokuserar på ett ämne, i det här fallet individernas erfarenheter av användning av den hårda ortosen i dagliga aktiviteter och det är bara genom att intervjua personer, som man kan få en djupare förståelse för fenomenet. I intervjun ingår förutom själva datainsamlingen även samtal och samvaro och intervjuaren använder sig själv som redskap, men låter samtidigt intervjupersonen

14 styra samtalet. Detta kan ge andra och nya oväntade data än då enkäter eller test används, där man på förhand har bestämt vissa begrepp (Lanz,1993). Författaren använde sig av en öppen intervjuguide som riktlinje och stöd under intervjuerna, och kunde under intervjuns gång fylla i med följdfrågor för att få intervjupersonerna att ytterligare förklara eller berätta om sina erfarenheter. Det inte alltid önskvärt enligt Starrin et al. (1991) att utgå från exakta definitioner av begrepp i försök att samla empiriska data, då det kan leda till att relevanta data missas. Upplevelser i det mänskliga livet är dubbeltydiga, obestämbara och oprecisa, och då kan spårhundsbegrepp vara mer känsliga för att spåra upp väsentlig problematik. Genom att välja lösa frågor, låta inspiration och känsla styra, görs arbetet efter upptäcktens väg, där det inte finns så mycket fasta regler. Den här metoden bygger på att samla in pusselbitar i ett tidigt skede. Ömsom samlas data in, kodas och bearbetas. Tidigt utvecklas kategorier genom upprepade bearbetning av data allt eftersom uppgifter samlas in. Kodernas uppgift är att vägleda den fortsatta datainsamlingen. I insamlandet av data behövs ett perspektiv på det fält som studeras, då mycket av den bearbetningen utförs under insamlingen av data. Författaren vet inte på förhand vad som skall samlas in, och framförallt finns inte vetskapen åt vilket håll detta kan leda. För att samla in information om vilka erfarenheter intervjupersonerna hade av att använda hård ortos i sina dagliga aktiviteter, så har författaren utifrån vad Kvale (1997) beskriver, valt att använda en egen utformad intervjuguide (se bilaga 4-5). Frågorna baserar sig på undersökningens syfte och frågeställning. DATABEARBETNING Den första intervjun genomfördes, skrevs ner så noggrant som möjligt, dock utan att ta med pauser, minspel eller olika känslouttryck som skratt eller liknande. Intervjuerna spelades in på band för att inte gå miste om viktig information, och för att undvika att informationen förvanskades av intervjuaren. Databearbetningen följer de tre faser som Dahlberg (1997) beskriver såsom helhet delar helhet. Med utgångspunkt från frågorna kodades den första intervjun. Utifrån de svar som framkommit samt en tillbakablick på syftet och frågeställning famträder följande kategorier för bearbetning av data: nytta, hinder, känslor, ortosanvändning, aktiviteter och copingstrategier.

15 I syftet och frågeställningen efterfrågas hur attityder och känslor styr ortosanvändningen, och där är uppgifterna ganska få i intervjumaterialet. Andra människor reaktioner på ortoserna var svårt att kategorisera under någon av rubrikerna, varför det uppstår ett behov av kategorin stigmatisering. Det känns också behov av ett genusperspektiv, då alla intervjupersoner utom en är kvinna. Inför andra intervjun analyserades frågorna för att se inom vilken typ av kategori svaren kunde förvänta täcka in. Den andra intervjun genomförs med de nya frågorna och tankegångarna i bakgrunden, och de två första intervjuerna kodades nu enligt ovanstående kategorier kompletterade med stigmatisering och genus. Inför de kommande intervjuerna studeras frågorna omigen och anpassas till de nya intervjupersonerna enligt Starrin (1991). Vissa delar av frågorna, som inte motsvarade syftet och frågeställningar reducerades bort ur materialet. I analys av data framkom kategorier, som i sin tur ledde till tematisering av hela resultatet. Dessa teman blev: vilka positiva erfarenheter har erhållits av att använda ortosen i olika aktiviteter, vilka negativa erfarenheter har erhållits av att använda ortosen i olika aktiviteter, ortosanvändning, aktiviteter, vilka copingstrategier använder sig intervjupersonerna av, och hur påverkar det användningen av den hårda ortosen, stigmatisering, genus. Då detta mer blev en deskriptiv sammanställning av rådata i förhållande till frågeställningen, gjordes ytterligare en tolkning av samtliga intervjuer, där intervjupersonernas utsagor står i centrum. Intervjuerna lästes ytterligare en gång, där de mest bärande meningarna i intervjuerna lyftes fram, utan att ha varje fråga i åtanke. Så småningom växte nya koder fram, och några exempel på dessa kunde vara mindre smärta, underlätta aktivitet, möjliggöra yrkesarbete, anpassning, omgivningen. Detta sätt att bryta ner helheten till delar, resulterade i andra sammanfattande dimensioner och mönster, till vilka intervjupersonernas utsagor kunde hänföras ( Dahlerg, 1993; DePoy & Gitlin; 1999, Lanz, 1993). Koder med liknande innehåll sammanfördes till kategorier, som sedan namngavs. För att besvara syftet att beskriva vilka erfarenheter personer med CMC-1 artros har av att använda hård ortos i sitt aktivitetsutförande, har nu följande kategorier framkommit: mindre smärta och svullnad med ortos, fler aktiviteter i det dagliga livet kan utföras, det tar tid att anpassa sig till användandet av ortos, omgivningens reaktioner.

16 I kategorierna beskrivs intervjupersonernas uppfattning om smärta och svullnad, samt ortosens betydelse för att klara olika aktiviteter och yrkesarbete. Dessutom beskrivs aktiviteter där ortosen utgör ett hinder. De innehåller även att det tar tid att anpassa sig till att använda ortos, erfarenheter av ortosens utformning och utseende samt problem med att göra rent ortosen. Deltagarna beskriver vikten av mer information om syftet med ortosanvändning, samt deras egen och omgivningen reaktioner på att använda ortos i olika sammanhang. RESULTAT MINDRE SMÄRTA OCH SVULLNAD MED HÅRD ORTOS Alla intervjupersoner utom en beskriver en minskad smärta och svullnad samt större kraftgrepp efter att de börjat använda hård ortos, och det är också därför de är motiverade att fortsätta använda ortosen. Det var ett helsike innan jag fick hjälp säger en intervjuperson, och flera beskriver att skillnaden är stor före och efter ortosbehandling. Ortosen skyddar och stödjer den ömma leden, och en av intervjupersonerna beskriver ortosen som en sköld över det onda. En intervjuperson kan känna hur leden går ur led när ortosen tas av, och detta ger upphov till smärtsamma hugg. Alla utom en, anger att aktivitetssmärtan minskar och att de slipper plötslig häftig smärta vid olika grepp, såsom att lyfta och vrida. Vilovärken minskar också och sömnen störs inte längre på samma sätt, då stötar och rörelser i sömnen tas upp av ortosen. Den är nästan helt borta Även fast jag tar av den på kvällen känner jag inte vilovärken jag tror att den går tillbaka mer i sitt rätta läge jag var väldigt svälld också den första gången jag var dit arbetsterapetuten blev alldeles förskräckt att jag var så svälld. Den svullnaden har gett sig. Den är mycket, mycket mindre nu. Ett par intervjupersoner kan se den minskade smärtan som ett samlat resultat av ortosanvändning och minskad belastning på arbetet, eller i kombination med att de fått en cortisonspruta.

17 En annan beskriver att den minskade smärtan beror på en kombination av ortosbehandling, medicinering, egen anpassning i form av att veta vad som skall undvikas, och att hon inte forcerar i sitt aktivitetsutförande. De kunskaper och erfarenheter som erhållits under flera år ger en motivation till att använda ortos, men också tillämpa andra strategier för att kunna genomföra vad de behöver i sin vardag. En person berättar att hon tar på mjuka ortoser då hon redan har värk, och då brukar smärtan lugnar ner sig. Att använda hårda ortoser eller att använda ortoser i förebyggande syfte har inte varit något alternativ för henne. FLER AKTIVITETER I DET DAGLIGA LIVET KAN UTFÖRAS De flesta intervjupersonerna uttrycker, att den hårda ortosen underlättar att kunna använda handen och tummarna till att lyfta och greppa olika föremål i vardagen. Den ger greppet en större kraft, och tyngre aktiviteter som att lyfta pärmar och krukor underlättas. Det är som dag och natt beskriven en intervjuperson tiden före och efter ortosbehandlingen. Vid grepp och lyft upplevs en större säkerhet, samtidigt som ortosen skyddar den smärtande tummen från stötar. Flera berättar att innan de började använda ortos var det lätt att tappa föremål, då det påverkade sensoriken, vilket gjorde att de inte kände föremålens tyngd. Tummen upplevdes kraftlös på grund av smärta och svullnad, och det var svårt att hålla i saker och ting. Förr var man helt kraftlös i handen och smärtan liksom kom stötvis, man kunde inte hålla i en sak... En intervjuperson använder hård ortos plus handskar vid matlagning, då hon annars inte klarar av de momenten. De flesta andra tar av ortosen vid blöta aktiviteter, matlagning och närkontakt med livsmedel, men kan använda ortosen då de rör i grytor eller behöver lyfta tyngt. Flertalet av intervjupersonerna tycker att ortosen är en förutsättning för att kunna hålla på med trädgårdsarbete, då den ger ett bra stöd och de har den alltid på vid denna fritidsaktivitet. Jag slet ut en under sommaren. De positiva erfarenheter intervjupersonerna har fått av att kunna använda handen och tummen utan smärta i olika vardagsaktiviteter, leder till att ortosen används en stor del av dagen. Den tas av då det inte passar att använda den, som exempelvis vid blöta aktiviteter eller när den utgör ett hinder vid trånga utrymmen, eller

18 finmotoriska aktiviteter som att sy i en knapp. Flertalet deltagare uppger att de kan utföra olika aktiviteter självständigt utan att be om hjälp, och upplever därför att ortosen gör mer nytta än den utgör ett hinder. En intervjuperson säger att ortoserna är en förutsättning för mitt liv och må bra i livet överhuvudtaget. En intervjuperson som endast använt ortosen i 4 månader uppger att hon fortfarande har smärta, men de som använt ortosen mer än 6 månader eller längre berättar att de nu kan utföra en del finmotoriska aktiviteter typ sy i en knapp, utan vare sig ortos eller smärta. Långtidsanvändning av ortos har för flera av de intervjuade inneburit en aktivitetsvinst, även då ortosen inte används. En av de intervjuade upplever att ortosen klämmer vid vissa grepp vid cykling och sparkåkning, men smärtan gör att hon avstår från aktiviteten hellre än att ta av ortosen. De flesta beskriver att den hårda ortosen ger mer stöd än den mjuka elastiska, men en intervjuperson har valt bort den hårda ortosen och föredrar att använda mjuka elastiska ortoser, trots att de ej ger så bra smärtlindring. Jag gör allting fast det gör ont. Ortosen kan möjliggöra yrkesarbete Den hårda ortosen kan för någon vara en förutsättning för att överhuvudtaget kunna arbeta och undvika sjukskrivning medan det för en annan är den hårda ortosen samt ett lättare arbete, som möjliggör arbete på halvtid. För en tredje person kan det förlänga arbetslivet då vissa moment kan underlättas av den hårda ortosen. En fjärde person tycker att mjuka elastiska ortoser underlättar arbetet, men att det inte ger tillräckligt med stöd i arbetet för att ge smärtfrihet. Därför fortsätter hon att arbeta trots smärta. För samtliga gäller en fortsatt vilja att arbeta med ortos och en önskan att behålla sin roll i samhället som en anställd person, och att kunna vara oberoende. För en av de intervjuade är användning av den hårda ortosen på arbetet en förutsättning för att överhuvudtaget kunna arbeta, och utan ortos hade personen varit sjukskriven i 1,5 år. För denna person har det även betytt att arbetet med mycket hård belastning kunnat behållas. Som det var på slutet innan jag fick ortosen så tror jag nog att jag varit sjukskriven helt. Jag hade kunnat arbeta med höger men inte med vänster.

19 En annan intervjuperson beskriver ortosen i kombination med ett lättare arbete, som en anledning till att ett halvtidsarbete har kunnat upprätthållas. Viljan att arbeta finns, och hellre arbeta med ortos än att gå hemma. En person berättar att hon har 20-års erfarenhet av sin artros, och att hon nu har förstått att långtidsanvändning av ortos kan skjuta försämringen framåt i tiden. Hon ser användningen av ortos som en möjlighet att förlänga sitt aktiva yrkesliv, och inte behöva sluta i förtid. Ortosen ett hinder i vissa aktiviteter Ortosen kan utgöra ett hinder i finmotoriska aktiviteter, trånga utrymmen och den begränsar rörligheten till viss del. En intervjuperson beskriver hur olika specialanpassade hjälpmedel löst de problem hon haft. Arbetsterapeuten gjorde en underbar grej åt mig. Hon anpassade ett nyckelgrepp till mig så jag kan bryta ampuller. Den har jag fastkedjad på arbetet så den inte ska försvinna. Det finns också produkter på marknaden som exempelvis tumstöd till skidstavar, som skonar tummarna vid skidåkning. Grövre pennor som är gummiförsedda är också bra hjälpmedel, och upplevs mycket bättre än att sätta på en cellgummislang på pennan. Det är endast två av intervjupersonerna, som inte upplever att de blir svettiga under ortosen. Till viss del kan detta påverkas av storleken på hålen i plasten, och ju större hål desto mindre svettig upplevs ortosen. Alla intervjupersoner upplever det besvärligt att använda handskar utanpå ortosen. Någon använder diskhandskar eller kirurghandskar, men de flesta föredrar att vara utan både ortos och handskar vid diskning. De upplever det ganska obehagligt om ortosen blir blöt. Det går däremot bra och är enklare, att ta på en större arbetshandske vid trädgårdsarbete. En intervjuperson sätter ibland en handske under ortosen, men tycker att det blir trångt och obekvämt. DET TAR TID ATT ANPASSA SIG TILL ANVÄNDADET AV ORTOS Det kändes ovant och besvärligt i början att använda ortos, men efter en tid hör den liksom till handen, och det känns ovant att inte ha den på. Det blir helt enkelt en

20 vana, och den hårda ortosen blir en naturlig del av den egna identiteten. Jag tänker inte så mycket på att jag har den på. Om ortosen hjälper och underlättar vardagen, sker det en anpassning och ett eget ansvarstagande för det fortsatta välbefinnandet, genom att ortosen används mycket under dagen. En intervjuperson använde hård ortos endast en kort tid och valde sen bort den, då hon kännde motvilja mot den hårda ortosen och den upplevdes konstig och annorlunda. Upplevelsen att ortosen minskar smärtan hos de flesta påverkar viljan att fortsätta använda ortosen, och på det sättet fortgå att vara aktiv med de aktiviteter, som man vill eller behöver göra. Jag glömmer bort att jag har den på handen då jag inte har någon smärta. Då ortos används på bägge händerna blir det naturligt att ta av ortosen på den dominanta handen vid blöta aktiviteter, eller då den upplevs vara i vägen. En anpassning är att använda en ortos på arbetet och en hemma, och då ortosen blir smutsig används den i trädgårdsarbetet. Ett annat alternativ är att skifta mellan hårda och mjuka ortoser, beroede på vilka aktiviteter som utförs. En intervjuperson slutade att använda den hårda ortosen när smärtan miskade, och hennes val blev i första hand mjuka elastiska ortoser utan skena. Flera beskriver att då ortosen inte fungerar att använda, finns andra möjligheter att lösa problemen genom att ändra strategier, ta till andra arbetsmetoder och använda olika hjälpmedel, som underlättar olika grepp. Ortosens utformning och passform har betydelse för om den används För att användas och därigenom uppfylla sitt syfte, måste ortosen upplevas som både stadig och skön, och inte orsaka några obehag uppger deltagarna. En bra passform är en förutsättning för att ortosen används, men den ena ortosen blir aldrig den andra lik, varför det ofta behöver göras justering efter att ortosen används en kort tid. En intervjuperson säger att det är viktigt att inte tveka utan ta kontakt med arbetsterapeuten igen för att få den justerad, då en dålig passform ger tryckmärken. De brukar hålla på tills den blir bra dom ger sig aldrig. Några vana ortosanvändare lär sig göra vissa justeringar själva och som en uttrycker det Banden släpper ibland - då får jag värma på dom igen. Om handens form förändras genom att handen svullnar ger ortosen skav och besvär, som till viss del kan kompenseras genom att lätta på bandet. Ett annat sätt är att just då använda en elastisk mjuk ortos.

21 Det finns flera olika uppfattningar bland intervjupersonerna om ortosens utformning från liten och smidig till klumpig och konstig. En av intervjupersonerna som upplever ortosen som skön, uppger att hon skulle ändå vilja ha den bekvämare. Hon uttrycker också en vilja att den ger värme, samt att den samtidigt hjälper mot andra besvär i anslutning till CMC-1 leden. Utseendet har inte så stor betydelse för om ortosen används De flesta har faktiskt inte tänkt så mycket på utseendet och tycker att detta spelar mindre roll, någon tycker att det inte kunde vara bättre. En reagerade i början på plastens färg men har nu vant sig. Jag har inte störts av utseendet. Nej det har jag inte. Uppriktigt sagt tror jag inte jag har tänkt på utseendet. Den har varit så skön...hjälper mig det här har jag det. De intervjuade påverkas negativt av att ortosen ser oren ut, och tänker också på hur människor i omgivningen reagerar på utseendet. Flera föredrar den hudfärgade plasten, men någon tycker det skulle vara roligt med en ortos i färg, som passar till olika kläder. En intervjuperson har fått prova en ortos i svart plast, och tycker att den ser mycket fräschare ut än den hudfärgade. Den svarta behåller sin färg och missfärgas inte alls i samma utsträckning, och ser därför inte heller smutsig ut. En annan intervjuperson uttrycker att hon inte alls är tilltalad av att ha en svart ortos. Rengöring av ortosen ett problem Den hudfärgade plasten missfärgas mycket fort och den är svår att få ren, vilket alla upplever som ett stort problem. De beskriver många olika sätt att försöka få ortosen ren och fräsch igen men en del missfärgning går aldrig bort. Det ser inte fräscht ut, det ser inte ut som jag gjort rent den. Den blev så fort ful. uttrycker en person medan en annan säger När den blev smutsig slängde jag den. Endast två av de sex intervjupersonerna hade fått information om att ortosen går att tvätta i maskin i 40 grader. Mer information hade underlättat ortosanvändningen Flera av intervjuperonerna har fått en ortos att använda på dagen och en nattortos, som är klädd i plysch med samma syfte, men en annan utformning. Det framkom i intervjuerna att många inte förstått att nattortosen kan förhindra försämring, genom

22 att leden lagras i en för leden och ligamenten rätt ställning och där ligamenten kan vila och dra ihop sig under natten. Jag fick en sån för många år sen men förstod inte meningen med dom mer än att dom var sköna - jag förstod inte att den kan förhindra försämring. Flera uppger att de slutat med nattortos då den nattliga smärtan försvann, eller så använder de den bara om de har ont. Några har inte alls erbjudits någon nattortos. När en doktor informerar om och ordinerar en nattortos, är det lättare att ta till sig betydelsen av denna och ökar också motivationen att använda den. En intervjuperson berättar att det var väldigt svårt att ta till sig information om ortoser och hjälpmedel vid samma tillfälle som man fått sin diagnos. Stressen som upplevs i samband med läkarbesöket och det definitiva beskedet om diagnosen, minskar förmågan att ta till sig information just då. De påpekar att informationen inte kan vara nog övertydlig och behöver förmedlas vid flera tillfällen, bör vara både muntlig och skriftlig, då mer kunskap om ortosens syfte ökar motivationen till att använda båda dag och nattortos. En person har aktivt sökt information via internet men upplevt den alldeles för medicinsk och svårförstålig. Det står så mycket på läkarspråk, det står så mycket obegripligt. Då hittade hon mer lättförstålig information i veckotidningar, men det handlade mera om olika tips och avlastande arbetsmetoder. Deltagarna upplever att det är brist på bra och lättförstålig information vad gäller diagnos, ortosens syfte och avlastande arbetsmetoder. Ett resultat av bristande information och uppföljning är att en person använder ortosen väldigt sparsamt, då leden ändå skall opereras. Denna intervjuperson berättar också att när hon blev bättre, slutade hon använda hård ortos. Det fanns ingen kunskap om att ortosanvändningen i ett längre perspektiv kan förhindra försämring och skjuta fram behovet av operationen i tiden. OMGIVNINGENS REAKTIONER PÅ ORTOSANVÄNDAREN Har du så ont och besvärligt så du måste använda ortos, är en vanligt förekommande fråga från personer i omgivningen. Personerna i omgivningen uttrycker ofta medkänsla och empati och hoppas de intervjuade ska bli opererade snart, så de slipper smärtan.

23 En anhörig till en av intervjupersonererna trodde att hon använde ortosen för att visa att hon hade ont och förstod inte att hon använde dom i förebyggande syfte för att inte få så ont, då hon utförde olika aktiviteter. Ja, han trodde att jag har dom för att visa att jag hade ont och inte kan göra allting. Men det var ju inte det som är syftet med dom och inte så jag hade förväntat mig att någon skulle uppleva det. Vissa arbetsgivare erbjuder ändrade arbetsuppgifter som inte belastar tummen så mycket, men en intervjuad erbjöds direkt olämpliga arbetsuppgifter och en annan arbetsgivare vidhöll att det inte fanns några lättare arbetsuppgifter på den arbetsplatsen. Ortosanvändarens reaktioner i förhållande till omgivningen De flesta upplever inte det som något större problem att svara på omgivningens frågor om varför de bär ortos, och de svarar något i stil med att tummen är utsliten. På de flesta arbetsplatser vänjer sig omgivningen ganska snabbt vid att den intervjuade använder ortos, så det känns inte så besvärande att arbeta med ortos. I sociala sammanhang kan de intervjuade känna sig stigmatiserade och tar gärna av ortoserna i samband med restaurangbesök, både för att de syns och för att det känns lite obekvämt att hålla i kniv och gaffel. En gång kände jag så vi skulle äta lite gott hos en väninna och då hade jag ortoser på bägge händerna och nej sa jag, nu skall dom av ikväll. Jag kände mig sjuk jag ville inte se dom där framför mig när vi skulle äta gott. Nä då åkte dom av. KONKLUSION I resultatet framkommer vilka erfarenheter fem kvinnor och en man med CMC-1 artros har av att använda hård ortos. Alla utom en beskriver att smärtan och svullnaden minskar efter att de börjat använda hård ortos. Förbättringarna kan också ses som ett samlat resultat av ortosbehandling, medicinering och ökad kunskap.

24 Ortosen underlättar användandet av handen i olika vardagsaktiviteter, då de upplever större kraft och säkerhet vid olika grepp. Ortosen används en stor del av dagen och tas av då det inte passar att ha den, såsom vid diskning. Då ortoser används på bägge händerna, blir det naturligt att ta av den ortos som bärs på den dominanta handen vid blöta aktiviteter. De som använt ortosen längre tid än sex månader, berättar att de nu kan utföra en del aktiviteter utan vare sig smärta eller ortos. Ortosanvändning gör att flera av intervjupersonerna kan fortsätta att arbeta på hel eller deltid och har för en person förhindrat långtidssjukskrivning. Att använda ortosen kan för vissa bli en vana, och ortosen blir en naturlig del av den egna identiteten. En intervjuperson slutade använda den hårda ortosen och använder nu bara mjuka elastiska ortoser. En bra passform är en förutsättning för att ortosen skall användas. Uppfattningarna skiftar i gruppen om ortosens utformning från liten och smidig till klumpig och konstig. Att den hudfärgade plasten missfärgas så fort, upplever många som ett problem. Deltagarna erterfrågar mer skriftlig information om ortosernas syfte och påpekar att informationen inte kan vara nog tydlig, då mer kunskap ökar motivationen att använda ortos. Arbetskamraterna tycker inte det är något problem att någon använder ortos på arbetet, däremot kan ortosanvändaren själv välja bort att använda den i vissa sociala sammanhang. DISKUSSION RESULTATDISKUSSION Syftet med undersökningen var att beskriva vilka erfarenheter personer med CMC-1 artros haft av att använda hård ortos i sitt aktivitetsutförande.den största nyttan som intervjupersonerna upplever genom att använda den hårda ortosen är smärtlindring, och evidens för detta har hittats i litteraturen (Weiss et al., 2000; Day et al., 2004; Swigart et al.,1999). Det är inte bara belastningssmärtan i olika aktiviteter som minskat, utan även den nattliga smärtan, som stört sömnen samt vilosmärtan då intervpersonerna sitter och inte gör någonting. En intervjuperson upplever riktigt att leden går tillbaka till sitt rätta läge, och om ortosen är gjord efter de principer som Colditz (2000) beskriver, är syftet med att förhindra subluxation i leden med ortosen uppnådd. Minskning av svullnaden beskriver de flesta, och Colditz beskriver hur ortosens utformning förhindrar själva rörelserna i CMC-1 leden med svullnadsminskning som följd.