Utgiven av Recito Förlag år 2013 ISBN e-bok: 978-91-7517-470-9 Elböcker.se www.elböcker.se Recito Förlag info@recito.se www.recito.se Första upplagan Omslag: VIP Minisites Grafisk form och sättning: Lina Noväng Henrik Holmberg www.henrikholmberg.se
Projekt Norrsken
Kapitel 1 Jens hade en oroande känsla av att något var fel. Brutalt fel. Vad var det som pågick här ute egentligen? Lapplands vidder var storslagna. Orört vitt snötäcke i all sin prakt med glest växande snötyngda träd. Den kalla luften var kryddad med doften av tung bark. Jens var täckt av tatueringar ända upp på halsen och såg ut som en mager rockrebell, men hans nördiga personlighet var raka motsatsen. Lite fruset spott syntes i hans hakskägg när han ångade vidare framåt. Hans trötta ögon syntes knappt under kanten på den stickade mössan. Han lyfte upp sin välanvända kikare som hängde runt halsen. Den var iskall när han höjde den till ögonen. Världen kom närmare. Snödrivor i förstoring. Knotiga träd såg ut att vara alldeles framför honom. Han svepte med kikaren och betraktade omgivningen. Till slut fyllde flaxande vingar hans synfält. Han hade fått syn på fåglar som satt i ett träd. Blåmesar. Jens krängde av sig sin ryggsäck och öppnade den. Han tog fram ett anteckningsblock och penna. Han fick fumla av sig sin tjocka handske för att kunna hantera pennan. Handen darrade av köld när han skrev i blocket; Blåmesar synliga vid område 3C. Fortfarande inga talltitor. Då och då kastade han en blick på sin guide Svedberg som gick en bit bredvid honom. Dan Svedberg var några år över 40 och kånkade lätt sin ryggsäck på ryggen. Han var i bra kondition och rörde sig smidigt som en bergsget. Hans ansikte var lite rödflammigt blandat med vita fläckar, som om han utsatts för åratal av mindre köldskador. Han snörvlade vilt när han blängde på en gps han höll i handen. Med dess hjälp navigerade han snabbt och lätt genom det mäktiga landskapet. De hade ställt sina snöskotrar långt bakom sig för att inte skrämma fåglarna, och den senaste halvtimmen hade de gått till fots. «Orkar du mer, utböling?» frågade Svedberg. «Ja då. Om du bara vet vart vi ska gå.» 8
«Jag har faktiskt aldrig gått här förut», sa Svedberg. «Här ute finns många platser där knappt en enda människa har satt sin fot.» Han kollade på sin gps och pekade sedan i nordostlig riktning. Jens nickade samtidigt som han kände en doft av Svedbergs mogna kroppsodör sippra fram. Han rynkade på näsan. Det knarrade behagligt under kängorna när de pulsade vidare ut i öppen snötäckt terräng. Vinden blåste snålt och fick minusgraderna att kännas ännu mer påtagliga. Kroppen var matt. Bedövad av köld. Ändå kunde Jens inte låta bli att hålla uppsikt efter fler fåglar. «Ser du några talltitor?» sa Svedberg. «Nej», sa Jens. Efter ett tag stannade han på slutkörda ben. Inga talltitor någonstans. Inte på hela sträckan. Jens tyckte definitivt att det var märkligt. I sitt anteckningsblock skrev han med nästan oläslig handstil; Inga talltitor synliga vid område 4C. Jens kände ett sting av oro. Den där gnagande känslan av att något var fel återvände. Han tog upp ett cerat ur fickan och strök på sina torra läppar. Han gnuggade läpparna mot varandra samtidigt som han blickade ut över Lapplands majestätiska vidder. Allt var lugnt och stilla. Otäckt lugnt. Det var något ödesmättat med hela landskapet. Han såg en strimma vatten längre fram. En liten porlande bäck rann som ett ärr genom landskapet. De avancerade framåt igen och korsade bäcken med rejäla kliv. Kanterna var frusna till is, men en fåra i bäckens mitt trotsade kylan och fortsatte att leva och snirkla sig fram. Jens läppar hade fått en lätt blåaktig ton. Han vände sig om och gick baklänges med ryggen mot vinden ett tag för att slippa den bitande kylan i ansiktet. Snart började naturen tystna allt mer runt omkring dem. Det var som om någon lagt på ett lock som dämpade alla ljud. «Vänta lite.» Svedberg saktade in och stannade sedan helt. Jens tittade sig omkring och lyssnade. En kuslig känsla kom över honom igen. Svedberg sparkade rastlöst i snön med kängan. «Vad är det?» Jens lyssnade. Det var tyst. Förutom vindens ödsliga vinande och Svedbergs snörvlande var det tyst. Inget fågelkvitter. Inget flaxande av vingar. Inget alls. Bara tystnad. Plötsligt fick Jens syn på något i snön längre bort. Han gick försiktigt närmare. Det han fick se gav honom rysningar utmed ryggraden. Han trodde knappt sina ögon. 9