Och efter livet följer döden

Transkript

1 Och efter livet följer döden Solen har lyst in ganska länge genom fönstret innan han slutligen vaknar. Ett litet betongrum med vita, fladdrande gardiner gör sig långsamt synliga och han följer tygets rörelser med halvslutna ögon. Plötsligt börjar livet, tänker han. När slutar det? Sömndrucket och med tunga ögon sätter han sig upp. Morgonsolen lyser honom mjukt i ögonen. Solen? Vad är klockan? Telefonen ligger på hans skrivbord och liksom väntar på honom. Han trycker på den lilla knappen och skärmen lyser upp. Klockan är 10.56, den 22 maj och han har tolv procent batteri kvar. Han svär medan han ansluter laddaren. Varför ringde inte alarmet? Han drar fingrarna genom håret och tänker ut en plan. En livsplan. Det är knappast lönt att gå till skolan nu. Det är ändå för fint väder för skolan, resonerar han. Dessutom är det så nära till sommarlovet. Vem fan vill gå i skolan nu? Därför reser han sig upp, tittar ut över den lilla betonglägenheten och bestämmer sig för att fånga dagen. Så många dagar är så svåra att fånga. När Oliver Ekmark, 16 år, fångar dagen går det ofta ut på att sitta i sin lägenhet på Tingvallavägen 4E i Märsta och göra just ingenting. Det där ingenting är så viktigt. För att uppnå någonting måste man först uppnå ingenting, resonerar han, eftersom de två sitter så nära sammanlänkade. Livet består av en lång sträcka ingenting, som till slut visar sig vara någonting. Katten Julia sitter på köksstolen när han kommer ut i köket. Hon hoppar ner, stryker sig mot hans ben och jamar lite. Oliver böjer sig ner, kliar henne bakom örat och pratar med henne. Han har aldrig haft en så bra vän som Julia. Han sätter på te, plockar fram smör och ost och bröd och avslutar det hela med att ge Julia frukost. Frukost. Sånt är viktigt. Han hittar en lapp adresserad till honom på köksbordet. Han viker upp den och informeras om att hans mamma kommer sent hem ikväll. Sweet. Hela dagen för sig själv. Oliver går tillbaka in i rummet, drar på sig jeans och t-shirt. Han sitter ett tag i sängen och funderar. Sluter ögonen och märker knappt leendet som långsamt dras upp mot hans kinder. Livet är ett oskrivet blad, en okomponerad sång, ett äventyr ingen har upplevt. Hans liv är bara hans. Elvis lever i Oliver Ekmarks mammas vardagsrum. Den svettiga rösten och de högljudda ackorden får väggarna att skaka och Julia att gömma sig under sängen. Oliver fångar dagen, hoppar och dansar vilt, okontrollerat, spastiskt genom livet. Nu lever jag, tänker han. Nu, i denna stund. Han har aldrig hört Elvis förut, och han tycker egentligen inte att det är särskilt bra, men han låter skivan spela ändå, för att provocera. Reagera. Vem då? Alla grannarna är ju på sina jobb. Exakt tjugosju sekunder efter denna punkt kommer Oliver Ekmarks mobil att ringa. Om detta vet han ingenting, för han är förlorad i Elvis skrikande om Hunka burnin love. Han kommer inte ens att veta när telefonen ringer, för han har så hög volym på stereon att han inte hör något. Han kommer att låta mobilen ringa i sex sekunder, innan han av en

2 händelse kastar en blick mot den och ser hur den lyser och vibrerar. Då stänger han av stereon. Kvar blir en öronbedövande tystnad. Livet börjar igen. Väggarna slutar skaka, Elvis slutar skrika och Julia vågar sig till slut fram ur sängen. Allt blir så annorlunda att han nästan glömmer varför han stängde av. Men bara nästan. Displayen lyser ett namn. Det är hon! Oliver drar pliktskyldigt med fingret över skärmen för att svara. Säger sitt namn och hör henne nästan fräsa till svar. - Var är du någonstans? - Va? Under ett kort ögonblick förstår Oliver ingenting. Skulle han vara någonstans idag? Sedan trillar poletten ner. Det är tisdag. Vanligtvis en skoldag. - Hade du inte tänkt komma alls eller, säger en nästan sårad röst i andra änden av luren. Oliver får ångest. - Förlåt, säger han. Jag försov mig. - Jaså du. - Men kan vi inte träffas idag då? säger han för att blidka henne. Ställa allt till rätta. Och det fungerar nog, för hennes röst mjuknar. - När då? - När slutar du? - Snart. Vår sista lektion blev inställd. - Okej, ska vi ses i Rosersberg då? För ett ögonblick kommer hon av sig, kanske vet hon inte vad hon ska säga, för hon låter ganska förvånad när hon slutligen frågar: - Varför Rosersberg? Oliver rycker på axlarna. Ja, varför Rosersberg? tänker han. - Det är trevligt, antar jag. Där uppe vid slottet är det ju fint. Och så finns det ju café och en strand om vi blir badsugna. - Jag har ingen baddräkt. - Du måste inte. Olivers ton låter oavsiktligt sårad. - Det är klart jag kommer. Jag hör av mig när jag är på väg. - Okej. Hejdå. - Hejdå. I ett litet rum i en liten lägenhet i en liten förort kallad Märsta sitter en tonårspojke och väger en telefon i handen. Han har precis tryckt på knappen för att avsluta samtalet med den flicka som heter Martina Hägg, och i samma ögonblick bestämmer sig tonårspojken för något. Kanske något livsavgörande. Definitivt något dagsavgörande. Det är nu det ska ske. Han öppnar sin garderob, letar igenom högarna med slarvigt hopvikta kläder och finner sina finaste, dyraste modejeans längst in i garderoben. De som han sparade till i nästan ett år. Över dem drar han på sig en kortärmad piké, utan märke men snygg ändå. Svart. Så att hon inte ser hans svettringar bryta fram under armarna. Katten Julia ser den lite slarvige, småtrötte tonåringen förvandlas till en ganska fräsch ung man medan hon intresserat slickar sig på tassarna. Finklädd är han inte, men Oliver Eklund har aldrig varit bra på att klä upp sig. Dessutom är det ju inte meningen att han ska vara finklädd. Bara snygg. Och han kastar en blick i spegeln och tänker: Nåja, tillräckligt snygg i alla fall. Snyggare.

3 Katten Julia ser den numera ganska fräscha, unga mannen stoppa busskortet i fickan, resa sig upp ur sängen och gå ut i hallen. Där sätter han på sig sina skor. Och Julia kommer aldrig att förstå varför han går sin väg, hur viktigt det här är, hur Olivers sysslande av ingenting just nu i denna stund leder fram till någonting. Nu kommer någonting. Och Julia kommer aldrig att förstå det. Olivers tåg är fyra minuter sent. Genom hans liv passerar oändliga timmar, dagar och år, men nu är det fyra minuter som avgör allt. Fyra minuter av hans liv går, och han får dem aldrig mer tillbaka. Plus att tågresan tar sex minuter. Framme i Rosersberg. Han trycker på knappen i mitten av dörren och blir knuffad av en tjej i 25-årsåldern på vägen ut. Hon ber inte om ursäkt. Martina Hägg ser Upplands Väsby långsamt rulla bort från tågresenärerna. Konduktören ökar farten, tills landskapet inte längre rullar utan susar förbi. På andra sidan ängen går en dam med en hund. Detta kommer Martina Hägg aldrig att få veta. Hon sitter vid bryggan med vågorna svepande kring benen när Oliver kommer. Hennes ljusbruna hår glittrar i solen och rör sig i vinden, stökas till och slätas ut. Rät och avig sida av livet trasslas ihop tills Oliver inte längre minns hur man gör. När man fångar dagen. Hur gör man? Universums vida kretsar öppnar sig när Oliver slår sig ner bredvid Martina. Hej, säger de till varandra. Vad kul att se dig. Sen pratar de vidare om allt möjligt, hur flummig matteläraren är, vilka läxor de fått, vad de ska äta till middag. Ty precis som alla människor på denna jord är Martina och Oliver flockdjur, och umgås således genom att vara trevliga mot varandra. När Oliver hade kommit till stationen i Rosersberg, fyra minuter sen, hade Martina redan smsat och meddelat att hon går bort till slottet. Fair enough, tänkte Oliver. Slottet är inte långt bort. Kärleken, däremot, är väldigt långt bort. Plötsligt blir det tyst mellan dem, och de tittar ut över vattnet. En mås skriar långt borta. I detta ögonblick står världen stilla. Tiden har slutat gå och jorden har slutat snurra. Dagen går inte att fånga längre, för den har slutat röra sig. Oliver Ekmark har fjorton sekunder på sig innan han säger de avgörande, yttersta orden. Orden som kommer att forma hans närmaste tillvaro, göra om hans närmaste relation och leda honom in i något alldeles nytt - vuxenlivet. Tills dess håller Universum andan. Jag älskar dig, säger Oliver Ekmark utan att titta henne i ögonen. Martina Hägg vänder långsamt på huvudet. Va? Oliver rodnar. Du... Älskar mig? Han nickar tungt. Men du vet ju att jag har en pojkvän. Jag vet. Men jag ville bara ha det sagt. Få det ur mig, liksom. Alltså... Han rodnar ännu mer. Äsch, vet du vad, hasplar han ur sig och höjer huvudet. Äsch, glöm det. Det var ingenting, jag lovar, du har ju redan någon, jag vet ju det, glöm det, glöm det bara...

4 Och då blir han avbruten mitt i meningen. För Martina kysser honom. Hon sitter nära inpå honom, hon lutar sig fram, och hon trycker sin varma mun mot hans lite svettiga överläpp. Och i detta ögonblick, i denna sekund, exploderar verkligheten i ett underbart fyrverkeri. Nu har livet börjat, gåtan har lösts och sanningen uppenbarat sig. Nu har dagen blivit fångad, nu har ingenting blivit någonting. Han är lite omtumlad när Martina drar sitt ansikte ifrån honom. Hon däremot verkar ganska oberörd. Hon skrattar lite. Den får du. Men bara den. Du är fortfarande inte mer än min kompis, bara så att du vet det. Hon reser sig snabbt upp och borstar av lite sand från kjolen. Oliver sitter kvar med ett chockat ansiktsuttryck. Martina är redan på väg tillbaka. Hon skrattar lite till när hon ser att Oliver sitter kvar. Kom då, ropar hon. Flickan som han älskar. Och Oliver ler, han blickar ut över havet och han tänker att nu är mitt liv bara mitt. Nu har han fångat dagen. En citronfjäril flaxar med vingarna över det glittrande havet. Och efter livet följer döden.

5