Du och jag och hela världen

HTML
DOWNLOAD

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Du och jag och hela världen"

Karin Martinsson
för 9 år sedan
Visningar:

1 Text (Rosa): Måns Gahrton Text (Ville): Johan Unenge Du och jag och hela världen Baserat på en berättelse av Måns Gahrton och Johan Unenge Illustrationer: Johan Unenge rosa 3 inl.indd

2 1. Min kille på Nordpolen Rosa, du ska snart ut på världsturné igen. Vilket av alla spännande ställen längtar du mest till? Örnsköldsvik. Va? Det enda stället i Sverige som du spelar på är ju Nya Ullevi i Göteborg! Sen blir det London, Paris, Kapstaden Tack, jag vet vart jag ska! Du ska inte till Örnsköldsvik, Rosa. Jag vet. Men det är dit jag längtar. Jag fick ett mejl igår. Från honom. Det pirrade till i magen. Hjärtat slog två extra slag. Men ändå inte som första gången. Eller andra eller tredje. Då pirrade det mer. Och inte bara i magen utan i hela kroppen. Han heter Foppa. Eller det är ju inte hans riktiga namn, men han kallas för det. Och han bor typ tusen mil norrut, i Örnsköldsvik, och aldrig åker han till Stockholm och aldrig åker jag dit heller. Inte förrän nästa gång vi ska hälsa på 3 rosa 3 inl.indd

Men det är dit jag längtar. Jag fick ett mejl igår. Från honom. Det pirrade till i magen. Hjärtat slog två extra slag. Men ändå inte som första gången. Eller andra eller tredje. Då pirrade det mer.

3 mammas syster, och det lär dröja. Hon och mamma babblar om att träffas i Stockholm och Köpenhamn och överallt utom i Örnsköldsvik. När vi åker dit nästa gång är jag typ redan pensionär. Hade vi bara varit där lite längre, kanske bara en dag till, så hade vi blivit ihop. Garanterat! Det hade blivit Foppa och jag och ingen i världen hade kunnat ändra på det! Nu hann vi inte. Eller bara nästan. De två första veckorna efteråt såg jag på Sportnytt varje kväll. Bara för att se om det var nåt om ishockey. Om det var det så var det nästan magiskt. För Foppa spelar ishockey. Det är hans grej. Och för mej räckte det med att se nån, vem som helst, spela hockey för att jag skulle känna mej nära Foppa. Han gav mej en Modo-halsduk. Den hänger på väggen över min säng. Men jag är ju inte intresserad av ishockey. Inte egentligen. Så nu struntar jag i Sportnytt. Vi mejlar i alla fall. Mina mejl är långa. Hans tar en sekund att läsa. Typ som igår: Hej Rosa. Idag spelade vi match. Jag gjorde två mål och en assist. Vi vann med 3 2. Har du skrivit nån ny låt? Foppa. Det blir inte som den där dan i Örnsköldsvik. Jag kommer aldrig att glömma den. Varenda sekund är inristad i min hjärna. Jag har aldrig varit ihop med nån. Men Foppa och jag skulle ha blivit ett par. Om vi hade haft mer tid. Om han 4 rosa 3 inl.indd

Eller bara nästan. De två första veckorna efteråt såg jag på Sportnytt varje kväll. Bara för att se om det var nåt om ishockey. Om det var det så var det nästan magiskt. För Foppa spelar ishockey.

4 rosa 3 inl.indd

5 hade bott i Stockholm. Om jag inte hade haft en sån jävla otur jämt! Ibland tänker jag att jag skulle ringa i stället för att bara mejla jämt. Och en gång gjorde jag det också. Jag var så nervös att jag höll på att dö och handsvettades så jag knappt kunde hålla i telefonen. Sju signaler, ännu mera handsvett och inget svar. Sen svarade hans mamma, för han hade glömt sin mobil hemma! Jag höll på att dö igen. Jag sa ingenting och tryckte av samtalet. Och sen skämdes jag. Egentligen är jag ganska säker på att han inte är världsbäst på att prata i telefon heller. Det blir nog ungefär som när han mejlar. Innerst inne var jag nog lite lättad över att han inte svarade. För jag visste inte vad jag skulle säja, och jag visste att han knappt skulle säja nåt heller. Men jag ville höra hans röst igen, det ville jag verkligen. Rosa, Ville är här! Det är mamma som ropar. Jag kommer. Jag spottar en sista gång och ställer tillbaka tandborsten i glaset. Jag ler mot spegeln. Tänderna är rena. Inte lika vita som i reklamfilmerna kanske, men helt okej ändå. Jag har ingen tandställning, den har jag sluppit och det är oändligt skönt att vara av med den. Jag kommer att komma i tid till plugget, och det är fredag och alltså ledigt i morgon. Och till skolan kommer jag att cykla tandemcykel med min enda och bästa killkompis. Det kunde ha varit värre. 6 rosa 3 inl.indd

Sen svarade hans mamma, för han hade glömt sin mobil hemma! Jag höll på att dö igen. Jag sa ingenting och tryckte av samtalet. Och sen skämdes jag.

6 Det går för fort i nerförsbackarna. Om vi vurpar så slår vi ihjäl oss. Tur att vi har hjälm i alla fall. Kanske bryter vi bara ett par ben. Bromsa! Jag försöker ju! hojtar Ville. Bromsa själv! Man skulle ha mer än hjälm. Axelskydd, benskydd, en hel hockeyutrustning. Jag fick aldrig se Foppa i sin. Modotröjan hade han på sej hela tiden, men jag skulle vilja ha sett honom spela. Och jag skulle vilja spela gitarr för honom, spela sången om oss, den jag skrev när jag kom hem från Örnsköldsvik. Om han inte tyckte om den skulle jag aldrig mer vilja träffa honom. Men jag tror faktiskt att han skulle gilla den. Det här mejlandet är meningslöst. Jag väntar längre och längre innan jag skriver. Det är som om det blivit pyspunka på det vi hade, varje dag som vi inte träffas så pyser lite av vår kärlek ut. Det enda som skulle hjälpa vore om jag fick träffa Foppa igen. Jag skulle kunna tjata på mamma. Terrorisera henne med att vi måste åka dit igen. Till slut skulle hon ge med sej. och så skulle vi träffas. Några timmar en lördag. Några timmar till på söndan. Och så hem igen. Och samma läge som nu. Han där och jag här. Rosa! Du måste faktiskt också trampa i uppförsbackarna! Jag gör ju det! 7 rosa 3 inl.indd

Och jag skulle vilja spela gitarr för honom, spela sången om oss, den jag skrev när jag kom hem från Örnsköldsvik. Om han inte tyckte om den skulle jag aldrig mer vilja träffa honom.

7 Men det är som om det är uppförsbacke hela tiden. Uppförsbacke med pyspunka. Och som om Foppa inte bor tusen mil bort. Utan flera miljoner. 8 rosa 3 inl.indd

Relevanta dokument

Du är kär! Du är kär! Du är kär! (i nån som går i din skola)

Du är kär! Du är kär! Du är kär! (i nån som går i din skola) Hur vet man att man är kär? Vilken fråga, det fattar väl vem som helst. Jo, en del är väl så smarta och erfarna och allting, men för mej och några andra (som vill vara anonyma) är det inte alltid så självklart.