Mjölby LRF Kommungrupp Remissyttrande gällande Vattenmyndighetens i Södra Östersjöns vattendistrikts förlag till åtgärdsprogram, förvaltningsplan och miljökvalitetsnormer, dr. nr 537-5346-2014 Sammanfattning 1. Allmänna synpunkter Vattenmyndighetens föreslagna åtgärder ställer mycket höga krav på landsbygdens företagare och boende, och de kostnader som åtgärdspaketet innebär är inte ställt i relation till samhällets andra mål. LRFs grundinställning är att Sveriges folk behöver såväl rent vatten som mat och energi från Sveriges åkerjord, och det ligger i samhällets intresse att balansera dessa mål så att fortsatt god livskvalitet kan upprätthållas. Såväl på nationell som regionala och lokal nivå pågår ett arbete med att formulera en livsmedelsstrategi. Därutöver har samhället satt upp mål för sysselsättning, landsbygdsutveckling, konkurrenskraft, fossilfri energiproduktion, utebliven export av miljöpåverkan mm. Därtill slår MB 3:4 fast att jordbruksmark är av väsentligt samhällsintresse. Vattenförvaltningen innehåller funktioner för prioritering och rimlighetsanpassning som inte har använts. Det behövs en omfattande politisk beredning av vattenmyndighetens förslag. Riksdagen var antagit miljömål, där generationsmålet slår fast att landets miljöutmaningar inte ska lösas genom att förflytta miljöproblemen utomlands. I klartext innebär detta att vi inte kan lösa de svenska övergödningsproblemen genom att lägga ned det svenska jordbruket och i stället importera livsmedel från andra länder där en miljöskuld uppstår. Om mark tas ur produktion i den omfattning som föreslås behöver således produktionen intensifieras på andra platser, ny mark måste uppodlas, eller så måste matkonsumtionen minskas i motsvarande grad. Därtill har landet antagit miljömål kring begränsad klimatpåverkan, giftfri miljö samt rikt odlingslandskap med kopplingar till de åtgärder som vattenmyndigheten föreslår. Myndighetens förslag är dock i stora delar helt inriktade på att lösa problemet med fosfor som ansamlats i våra vatten under många år, samt att säkerställa att vandrande fisk ska få möjlighet att fritt vanda genom alla landets vatten, oberoende av kostnader eller konsekvenser för andra samhällsmål. Detta fungerar inte. LRFs kommungrp i Mjölby ställer sig också tveksam till vattendelegationen som beslutsfattare. Delegaterna är i stora delar tjänstemän med sakkunskap inom något område, men i stor utsträckning utan upplevt ansvar eller vana att göra sådana samhällsekonomiska avvägningar som ramdirektivet kräver. Delegaterna representerar inte folkviljan och ett holistiskt perspektiv saknas hos många. I något fall uppfattar vi även en jävssituation där delegater med dagligt värv inom Länsstyrelsernas beredningssekretariat förväntas fatta beslut om sina medarbetares ansträngningar. Därtill har delegaterna begränsat med möjligheter att
sätta sig in i det oerhört omfattande samrådsmaterialet, inklusive inkomna synpunkter, och är i praktiken i stor utsträckning helt i händerna på de tjänstemän på vattenmyndigheten som är anställda för att sammanfatta förslag och synpunkter som de själva är en del av. Förslag:Vi vill att vattendelegationen lyfter förslaget till en högre politisk nivå för förankring och prövning mot andra samhällsmål, samt att beslutande långt mycket bättre utnyttjar de möjligheter till prioritering och rimlighetsavägningar som ramdirektivet innehåller. 2. Materialet är otydligt och samrådet undermåligt LRF har anledning att tro att vattenmyndigheten gjort sitt bästa för att försöka ta fram ett tillgängligt underlag, men tyvärr är det presenterade materialet tvärtom mycket svårgenomträngligt för såväl allmänhet som remissinstanser. Upplägget är rörigt, textmassan rik på onödigt krångliga ord, vetenskapliga hänvisningar saknas och den samhällsekonomiska konsekvensanalysen innehåller stora brister. Merparten av använda ord och uttrycksätt är obegripliga för vanliga människor, och ordlistan i slutet av publikationen åtgärdsprogram gör dessvärre inte saken lättare. Många har också stora svårigheter att använda VISS, på grund av otillräcklig kapacitet på nätet, krånglande applikation och svårigheter att förstå det material som presenteras på skärmen. Det har under samrådstiden också upptäckts många felaktigheter och förekomsten av schablonartade uppgifter i VISS, vilket skapar förtroendeproblem för myndighetens material. Textmassans upplägg ger vattenmyndighetens tjänstemän ett stort övertag över såväl vattenrådens representanter som människor från övriga remissinstanser som är satta att granska materialet och inte minst de vattendelegater som förväntas fatta beslut med remissvaren som grund. Att påstå att förslaget tillkommit i samråd med folket, en princip som slås fast i ramdirektivets grundläggande paragrafer, är en kraftig underdrift. Det råder vidare stor otydlighet om vilka vatten och vilken omkringliggande mark som faktiskt omfattas av vattenmyndighetens förslag. Enligt LRFs uppfattning behöver myndigheten t ex presentera en definition av vattendrag som står i samklang med definitionen av begreppet i andra svenska sammanhang, liksom en tydlig redogörelse för vilket markområde och/eller oklassade vattendrag som omfattas av de begränsningar som föreslås kopplade till ett visst vatten. Vattenmyndighetens samråd lämnar en del övrigt att önska. Ett samrådsmöte per län räcker inte för att samla in medborgarnas synpunkter på ett ytterligt komplicerat samrådsmaterial. Vissa möten har varit på gränsen till kaosartade där vattenmyndigheten lyckats med allt annat än att stimulera till deltagande och dialog, eller att samla in allmänhetens synpunkter. Däremot har vattenråden, med starkt begränsade resurser, förväntats samla boende och verksamhetsutövare i geografiskt relativt stora områden för insamling av synpunkter. Även om ambitionen har funnits hos många vattenråd har detta ansvar upplevts tungt, svårt och övermäktigt. Vattenråden behöver ett omfattande resurstillskott som står i paritet med den betydelse som vattenråden tillmäts.
Förslag: Vattenmyndigheterna och HaV bör få i uppdrag av Regeringen att, tillsammans med vattenråden, genomföra dialogmöten i superlokal skala för att presentera arbetet i vattenförvaltningen, lösa målkonflikterna i statens olika uppdrag samt inspirera till arbete som syftar till god vattenkvalitet. De svenska myndigheternas självpåtagna ambition att tala klartext med medborgarna bör även gälla Vattenmyndigheterna. 3. Förslag till miljökvalitetsnormer Vattenmyndigheten kan genom förslag till miljökvalitetsnormer göra den prioritering mellan vatten och mellan olika åtgärder som är helt nödvändig för ett samhälle där naturen används för att skapa välstånd och där resurserna är begränsade. Möjligheten är underutnyttjad. Sverige har dock, till skillnad från resten av EU, valt att låta vissa miljökvalitetsnormer vara juridiskt bindande. Detta skapar huvuddelen av de motsättningar som finns mellan vattenmyndighetens förslag och folket. Dessutom har Sverige nyligen valt att ändra bedömningsgrunderna i HVMFS 2013:19 så att vattenmyndigheten, genom 12, kan klassa ned vattendrag enbart med ledning av att en hydromorfologisk bedömning indikerar påverkan, vilket får mycket stora konsekvenser för klassning och därmed åtgärdsbehovet. Vattenförvaltningsförordningen ger medlemsländerna möjlighet att meddela undantag från målet God Status om det anses ekonomiskt orimligt att uppfylla målet, en möjlighet som bara utnyttjats för kvicksilver. Enligt vår uppfattning behöver undantagsmöjligheten även användas för vatten påverkade av såväl vandringshinder som vattensystem i jordbrukslandskapet som är en del av sjösänkningsföretag eller annan markavvattning. Måttlig status kan, på en övergripande nivå, vara lämplig för sådana vatten. Tidsundantag har använts i viss utsträckning, men för de allra flesta vatten är även målåret 2021 för god status mycket svåruppnåeligt. Slutligen har vattenmyndigheten, trots många påstötningar, fortfarande inte valt att utnyttja möjligheten att klassa jordbruksmark påverkad av markavvattning som kraftigt modifierat vatten (KMV). Det är angeläget att HaV och Jordbruksverket prioriterar att sådan vägledning tas fram, att möjligheten utnyttjas så snart formell möjlighet ges, samt att hänsyn tas till att denna centrala pusselbit saknas när åtgärder för fysiskt förändrade vatten nu ska beslutas. Att föreslå hydromorfologiska åtgärder i det landskap som är påverkat av markavvattning är ytterst olämpligt innan klassningen av detta landskap är klarlagd. Förslag: Vattenmyndigheten behöver kräva att regeringen gör om rättskaften i miljökvalitetsnormerna så att det svenska regelverket harmonierar med EU. Fram till dess bör alla möjligheter till kvalitetsundantag utnyttjas i beslutet om miljökvalitetsnormer och beslut om åtgärder för vattenområden som är kraftigt fysiskt förändrade av människan bör skjutas på. 4 Åtgärder Stuprörskonflikter rörande markavvattningen, som på vissa platser i dokumenten beskrivs som betydelsefull, medan en lång rad åtgärder föreslås som uppenbart försvårar densamma (ekologiskt funktionella kantzoner, återmeandring osv). Här behövs en mer samlad analys.
Övergödning Vattenmyndigheten har på ett begränsat underlag föreslagit att styrmedel för en lång rad åtgärder tas fram. Många av åtgärderna med bäring på fosforläckage kan vara verkningsfulla, men LRF kommungrupp i Mjölby ställer sig tveksam till omfattningen, kostnadsberäkningarna och styrmedlen. Pågående arbete och trögheten i systemet Sedan 1980-talet har en lång rad åtgärder gjorts i jordbruk för att minska näringarnas miljöpåverkan. Några av dessa åtgärder är anpassning av gödselgivorna till markens leveransförmåga och grödans upptag, gödsling med precision både i tid och rum, utveckling och användande av ny teknik för spridning av stallgödsel, handelsgödsel och växtskyddsmedel, omfattande utbyggnad av lagringskapaciteten för stallgödsel i syfte att undvika spridning under olämpliga väderleksförhållanden, övergång till flytgödselsystem, anläggning av skyddszoner, kantzoner, permanenta vallar, våtmarker, dammar och biogasanläggningar, upphörd förrådsgödsling, kraftigt minskade givor av handelsgödselfosfor, fånggrödor, ändrad tidpunkt för jordbearbetning, nedgång i djurtäthet, övergång till lågdospreparat, förändrad dosering av preparat i tid och rum, ändrad utfodringsstrategi och tillsatser i fodermedel för mindre växtnäringsöverskott, anläggning av biobäddar samt plattor för gödsel och spolvatten, minskad ammoniakdeposition som en följd av åtgärder i stallar och gödselbrunnar, åtgärder för minskad markpackning samt löpande underhåll av markavvattningsanläggningar som återför näringen i rensmassor och borgar för ett gott upptag av växtnäring mm. Motsvarande lista kan upprättas för skogsbruket. Vår kommungrupps uppfattning är att dessa åtgärder har haft ansenlig effekt på näringarnas miljöpåverkan och att ytterligare effekter av åtgärderna är att vänta dels eftersom systemen är tröga och dels för att vissa åtgärder genomförs löpande på gårdarna. Det pågår också ett mer intensivt arbete än någonsin tidigare med att hitta ytterligare åtgärder särskilt utformade för effekt mot fosfor, ett arbete som har sin viktigaste potential i de stora lerjordsområdena i norra Götaland och i Mälar- Hjälmarregionen. Till detta kommer den successiva och omfattande nedläggning av jordbruksmark som sker och som har viss betydelse för fosforläckaget. Vattenmyndigheten uppger att effekten (s 159 i åtgärdsprogrammet för Norra Östersjön) är en minskning av forbelastningen med hela 10%, men det är oklart om hänsyn till detta har tagits när åtgärdernas omfattning kvantifieras. Vattenmyndigheten har i stora delar bortsett från detta arbete och de minskningar i miljöpåverkan som är att vänta framöver. Vi vill gärna lyfta fram den omfattande studie som gjorts i Skenaån av Linköpings universitet SMHI och Jordbruksverket/Länsstyrelsen i Östergötland 2009-2012.Där framkom inget säkert samband mellan utsläpp och omkringliggande jordbruksmarks intensitet eller användningsområde. Det behövs betydligt mera grundforskning för att kunna fastställa sambanden av hur utsläppen sker och vilka åtgärder som är effektiva och samhällsekonomiskt försvarbara.
Förslag: Jordbruksverket och Skogsstyrelsen får i uppdrag att kvantifiera hur stora effekter som hittillsvarande arbete har resulterat i och hur stor effekt som är ytterligare att vänta vid business as usual, samt att denna undersökning utgör underlag för ett reviderat åtgärdsbeting i vattenförvaltningen. Rådgivning som styrmedel Effekten av hittillsvarande arbete har varit god vad gäller såväl miljö- och hälsorisker med växtskyddsmedel som läckage av växtnäring. Läckaget av fosfor minskade mellan 2001 och 2008 i svenskt jordbruk med 15-30 ton med hjälp av rådgivningskampanjen Greppa Näringen, och sedan dess har arbetet intensifierats både när det gäller utveckling av nya kunskapsunderlag och åtgärder på gårdarna. Greppa Näringen är internationellt erkänt och fungerat som ett och framgångsrikt smörjmedel för att underlätta att göra rätt åtgärd på rätt plats, och med rätt teknik. Den sammanställning 1 som gjordes av resultat fram till år 2010 från 2274 gårdar som i genomsnitt deltagit i rådgivningsprojektet 4-5 år, visar att: Överskotten av fosfor har minskat på alla gårdstyper. På gårdar med grisproduktion har överskotten mer än halverats under perioden. Inköpen av fosfor med mineralgödsel har minskat signifikant både på mjölkgårdar och på växtodlingsgårdar. Inköpen av fosfor med foder har minskat signifikant på mjölkgårdar och framförallt på gårdar med grisproduktion. Rådgivningen har lett till att huvuddelen av fälten numer bearbetas sent på hösten eller inte alls, vilket på flera jordtyper minskar risken för yterosion och fosforförluster Alltfler gårdar har gått över till flytgödsel, framförallt på mjölkgårdarna, vilket ökar möjligheten till effektiv myllning Även utomstående granskare rapporterar om positiv rådgivningseffekt. En trendanalys för transporten av kväve och fosfor i åar i jordbruksdominerade gjordes 2012 av SLU 2. Analysen visar att anslutning till rådgivningsprojektet Greppa Näringen sammanfaller med den positiva utvecklingen för både kväve och fosfor. Nyligen belades också framgångarna av en forskargrupp vid Lunds universitet 3 som slår fast att rådgivningen har positiva effekter för miljö och ekonomi. Fosforläckage har inga enkla förklaringar och de flesta åtgärder för att minska fosforläckaget måste platsanpassas för störst effekt på vattenmiljön. En tvingande åtgärd ser inte till att rätt åtgärd kommer på rätt plats, bara att en åtgärd kommer på plats överallt. En föreskrift kan aldrig utformas så att den tar hänsyn till hur enskilda platser ser att och vad som skulle ha störst effekt på fosforläckaget just där. Det är i stället styrkan med rådgivning. 1 Rapport från Greppa Näringen, 2011-Ett decennium av råd som både lantbruket och miljön tjänar på 2 Fölster et al., Kväve- och fosfortrender i jordbruksvattendrag. Har åtgärderna gett effekt? Rapport 2012:1. Institutionen för vatten och miljö, SLU 3 AgriFood Economics Centre vid Lunds universitet, Working Paper nr 2015:1
Det är en anmärkningsvärd skillnad på synen på rådgivning mellan jordbruksnäringen och skogsnäringen. Skogens vatten lyfts som en framgångssaga och fortsatt dialog central i skogen. Vattenmyndigheten måste ha bättre på fötterna innan myndigheten konsekvent avfärdar rådgivning. Ge i stället Jordbruksverket i uppdrag att förfina analysen av vad som kan förbättras och medverka till att denna utvecklas. Mjölby kommungrupp av LRF är helt övertygad om att rådgivning och eget ansvar är rätt väg framåt när det gäller åtgärdsarbetet, och delar inte vattenmyndighetens bedömning i den styrmedelsanalys som presenterats i samrådsmaterialet, där föreskrifter alltid får högre poäng än andra styrmedel när en myndighet sprungen ut en föreskriftskultur får analysera fritt. Rådgivning och projektledning tillsammans med ekonomisk ersättning förordas för samtliga åtgärder med bäring på jordbruk, skogsbruk och trädgårdsodling. Förslag: styrmedelsanalysen i sin nuvarande utformning bör helt utgå ur vattenmyndighetens förslag. Tvåstegsdiken Tvåstegsdike kan vara en intressant åtgärd på vissa platser, men med tanke på den stora åtgången av både mark och pengar måste platsen för åtgärden väljas med mycket stor omsorg. Vattenmyndigheten har en orealistisk uppfattning om hur långa vattendragssträckor som kommer att kunna vara aktuella och kostnadsberäkningen ifrågasätts och behöver justeras. Våra erfarenheter pekar på att det krävs omfattande rådgivnings- och projekteringsinsatser innan ett dike kan anläggas samt att ny vattendom behöver sökas. Hur investeringskostnaden beräknats till ca 800 kr/meter framgår inte tydligt, men att produktionsbortfallet inte är 0 kr bör även vattenmyndigheten förstå. Därtill riskerar man att schaktmassorna är olämpliga som material i dikes närområde, t ex då alven innehåller gyttjeinslag som är vanligt i vissa jordbruksdominerade områden. Förslag: Jordbruksverket behöver arbeta fram stöd som täcker rådgivning, projektering, markarbeten mm i syfte att underlätta anläggning av tvåstegsdiken där behov är påkallat, samt at Strukturkalkning Effekten av strukturkalkning och kalkfilterdiken är definitivt inte klarlagd i tillräcklig vetenskaplig omfattning. Effekter varierar kraftigt med förutsättningarna vid spridningstillfället, fosforstatusen i jorden och sannolikt mellan jordarter med såväl olika lerhalt som olika sammansättning av lermineral. Livslängden på åtgärdens effekt behöver också klarläggas. Man behöver också ta ställning till kalkningens övriga effekter, t ex på mikrolivet i jorden samt klimatpåverkan vid framställning, innan man kan rekommendera den i stor skala. Det bör också redan ha kommit till vattenmyndighetens kännedom att strukturkalkning inte är godkänd åtgärd i ekologisk produktion samt att åtgärden inte fungerar på fält med långliggande vallar.
Våtmarker och fosfordammar Vattenmyndighetens förslag till omfattning på våtmarksanläggning är mycket stor och LRFs medlemmar ställer sig tveksam till att det finns så många lägen där en effektiv våtmark kan anläggas med rimliga kostnader. Till detta kommer ansenliga kostnader för skötsel för att våtmarkens funktion som näringsfälla ska bevaras. Nuvarande stödsystem för våtmarksanläggning kritiseras då åtagandet sträcker sig 20 år framåt i tiden, medan skötselstödet endast garanteras för en femårsperiod. Dessutom blir man ekonomiskt straffad i stödsystemet om man vill att våtmarken även ska kunna användas som bevattningsdamm, vilket ytterligare sänker motivationen. Därtill inträder strandskydd runt våtmarken och det råder stor osäkerhet kring hur marken får användas när åtagandeperioden gått ut, som en följd av att våtmarken anses ha skapat ett nytt naturtillstånd. Markåtkomsten behöver också vägas mot andra samhällsmål som livsmedelsförsörjning och begränsad klimatpåverkan. Effekten av att omvandla den högproduktiva marken till sankmark får långt högre effekter på livsmedelsproduktionen än den arealmässiga omfattningen på 2%, vilket bör framgå. Sammantaget innebär svårigheterna att finna kostnadseffektiva våtmarkslägen, kritiken mot nuvarande system och markåtkomsten att föreslagen omfattning ifrågasätts. Dessutom ifrågasätts vattenmyndighetens uppfattning om värdeförlusten för den åkermark som ska användas (30 000 kr) samt kostnader förenade med underhåll och anläggning. För många av våtmarkerna kommer det att krävas omfattande grävningsinsatser. Skyddszoner Skyddszoner och kantzoner har under många år anlagts längs vattendragen i distriktet, understödda av samhällets styrmedel och till gagn för miljön på många olika sätt. Att betydelsen är begränsad när det gäller inverkan på fosforläckage från slättlandskapets plana fält har vetenskapen och lantbrukarna länge känt till, men systemet har fortsatt att applåderas från myndighetshåll. När nu vattenmyndigheten går ut och i samrådsmaterialet meddelar att denna åtgärd sannolikt haft liten effekt på såväl kväve- som fosforförluster, upplevs det som mycket märkligt att vattenmyndigheten föreslår ännu mer skyddszoner, visserligen stödberättigade ur ett landsbygdsprogram som saknar finansiella muskler, men framtvingade genom föreskrifter och hot om expropriation. Det finns förståelse för nödvändigheten att hålla skyddsavstånd vid hantering av kemikalier och vid gödselspridning med dålig precision, men krav på 20 meter breda skyddszoner kan få förödande effekter på produktion och arrondering i många bygder, tydligen utan nämnvärd nytta. Tillräckligt vetenskapligt stöd saknas för att 20 meter breda zoner i den skala som redovisas är kostnadseffektivt. En uppluckring av biotopskyddet för öppna diken skulle däremot vara gynnsamt för såväl risken för oönskad spridning av olika ämnen som ökad konkurrenskraft i skogs- och mellanbygd. Förslag:Våra medlemmar i LRF efterlyser lite mer ödmjukhet i åtgärden och föreslår rådgivning och teknikutveckling som främsta styrmedel, tillsammans med långsiktiga och generösa stödvillkor.
Ekologiskt funktionella kantzoner LRF har inget emot att lämplig myndighet utreder hur man kan stimulera till anläggning av buskar och träd intill naturliga vattendrag, men har i övrigt en lång rad betänkligheter vad gäller vattenmyndighetens förslag. Om syftet med åtgärden är att faktiskt införa tvingande lagstiftning är åtgärden, enligt vår uppfattning, feltänkt. Samhället har under många år styrt jordbruket att hålla dikeskanter rena från vedartad vegetation av skäl med bäring på kulturmiljö och biologisk mångfald. Därtill ställer lagstiftningen kring vattenverksamheter krav på ägare av markavvattningsanläggningar att underhålla diken genom rensning, en åtgärd som kraftigt försvåras om dikeskanten är träd- och buskbevuxen. Slutligen finns mycket liten förståelse för att i stor skala tillåta tillsynsmyndigheter att ta mark ur produktion utan att åtgärden har starkt vetenskapligt stöd. I områden med begränsad fältstorlek är det särskilt problematiskt att ta en 30 meter bred remsa längs fältkanten ur produktion med stora arronderingsproblem på kvarvarande fältdel. Där intresse och förutsättningar finns för åtgärden kan naturvårdsavtal med tillhörande ersättning vara ett lämpligt styrmedel som bör undersökas. Däremot ifrågasätts kostnaden för markåtkomst som vattenmyndigheten tror är ca 45000 kr/ha för mark där ekologiskt funktionella kantzoner ska anläggas. Vår uppfattning är snarare att kostnaden är ca 150 000 kr/ha i slättlandskapet, som är det landskap där åtgärden troligtvis är mest eftersträvansvärd. Kostnadsanalysen behöver justeras i denna del. Det vetenskapliga underlaget som styrker att förekomst av åkermark i vattendragets närområde (30 meter) med automatik medför påverkan på biota efterfrågas, eftersom detta underlag tydligen utgör grunden för formulerat åtgärdsbehov i jordbrukslandskapet. Om hela åtgärdens komplexitet ska inrymmas i utredningen är det centralt att det blir Jordbruksverket som få i uppdrag att genomföra uppdraget, inte Havs- och Vattenmyndigheten såsom nu föreslås. Jordbruksverket är den myndighet som har bäst kompetens vad gäller användning av Jordbruksmark, och förslaget till förändring ligger i analogi med att det är Skogsstyrelsen som föreslås få i uppdrag att utreda motsvarande åtgärder på skogsmark. Växtskyddsmedel Vattenmyndigheten har noterat det förbättringsarbete som genomfört på gårdarna vad gäller minskade miljörisker med växtskyddsmedel. Vi saknar dock en beskrivning och problematisering över hushållens betydande användning av motsvarande produkter, som sker i kombination med stor okunskap och begränsad ansvarskänsla. Hushållen använder ungefär hälften av den mängd växtskyddsmedel som jordbruket gör. Mjölby kommungrupp ställer sig bakom att Jordbruksverket får fortsatt uppdrag att arbeta med rådgivning kring växtskyddsmedel men vill att Kemikalieinspektionens uppdrag att hantera allmänhetens risker utvecklas så att det blir mer verkningsfullt.
Samhällsekonomisk bedömning Vattendelegationen ska fatta beslut om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram mot bakgrund av en samhällsekonomisk bedömning. Den analys över styrmedlen som vattenmyndigheten presenterar i den samhällsekonomiska konsekvensanalysen behöver därför vara oklanderlig. Enligt vår uppfattning haltar den bedömning som presenterats i samrådsmaterialet och det finns stora brister både vad gäller kostnadsuppskattningar, beräknad effekt och bedömningen av andra konsekvenser. Kostnadsanalysen behöver kompletteras på en rad punkter och justeras, t ex vad gäller kostnader för strukturkalkning, inrättande av vattenskyddsområden, ianspråktagande av mark för annat ändamål än produktion och arbetskostnader för olika praktiska moment. Därtill behöver avskrivningstiderna ser över, och dessutom behöver vattenmyndigheten tydliggöra vilket investeringsbehov som följer av åtgärdsförslagen, utan hänsyn till avskrivningstid och internränta, med tillhörande analys över verksamhetsutövarnas betalningsförmåga. Om vattenmyndigheten saknat resurser att göra en välgjord konsekvensanalys behöver detta tydligt framgå av det remitterade materialet och åtgärdsförslagen behöver dessutom anpassas till det osäkra beslutsunderlaget. Naturvårdsverket fastslår i sin handbok för samhällsekonomisk konsekvensanalys, som Vattenmyndigheten utgår ifrån, att en bedömning gällande lämpliga styrmedel kräver samverkan mellan olika discipliner och aktörer 4 för att belysa olika aspekter av ett styrmedel. Naturvårdsverket fastställer vidare att det i åtgärdsprogrammet ska beskrivas hur det kostnadseffektiva åtgärdsprogrammets kostnader fördelar sig på olika aktörer och sektorer och det bör bedömas om det finns kapacitet hos dem att betala. 5 Vi menar att Vattenmyndigheten helt bortsett från dessa aspekter. Det saknas sammanvägda resonemang kring effekten på näringsliv och livsmedelsproduktion. Fördelningen av kostnader påverkas av vilket styrmedel som myndigheter och kommuner väljer att använda för att genomföra de åtgärder som vattenmyndigheten förväntas besluta om. Att, såsom i dagsläget, föreslå lagstiftning, tillsyn och expropriation som främsta styrmedel för jordbruksanknutna åtgärder åsidosätter möjligheterna till samhällelig finansiering av osäkra åtgärder. Samverkan och rådgivning bör vara utgångspunkten inte bara för åtgärder i skogen utan även för åtgärder i odlingslandskapet. På samma sätt som vattenmyndigheten presenterar en beräkning över vad vatten är värt i Mälardalsregionen måste myndigheten ovillkorligen ta fram motsvarande analys för vad mat är värd för motsvarande population. Först då kan en sådan analys över vattnets värde användas i en kostnads-nyttoanalys. Allt annat är löjeväckande. Förslag: Vattenmyndigheten behöver göra om den samhällsekonomiska analysen från grunden, alternativt genomdriva en förändring av miljökvalitetsnormernas juridiska status så att tveksamma åtgärder inte blir bindande. 4 S 50, Handbok 2008:4, Samhällsekonomisk konsekvensanalys av miljöåtgärder, Naturvårdsverket 2008 5 S 40, Handbok 2008:4, Samhällsekonomisk konsekvensanalys av miljöåtgärder, Naturvårdsverket 2008
Styrmedelsanalys/betalningsansvar Vattnens tillstånd i landet är ett resultat av hundra års okunskap om effektiv resurshushållning och detta tillstånd kan omöjligt utgöra grunden för nuvarande företagares betalningsansvar genom den princip, polluter pays principle (PPP), som vattenmyndigheten torgför. Mest troligt är det i stället samhället, som genom många år av vägledning om t ex gödsling, bekämpning och dikning till landets jordbrukare, eller behovet av reningsteknik till VAsektorn och enskilda avloppsägare m fl, som bär ansvaret för föroreningarna. Det framgår till exempel av materialet att de fynd av bekämpningsmedel som görs i grundvatten i huvudsak utgörs av för länge sedan förbjudna medel och att bottensediment innehåller diverse oönskade ämnen. Vidare är det väl känt att merparten av den miljöpåverkan som hänförs till de areella näringarna består av diffusa utsläpp som endast i undantagsfall går att knyta till en specifik verksamhet. PPP kan rimligen ej tillämpas på ett kollektiv. Problematiken domineras helt av att de jordbruksdominerade områdena består av lerjordar, inte av att företagen i dessa områden ägnar sig åt mer nedsmutsande verksamhet än andra. LRF vill vara tydlig med att det, inom överskådlig tid, inte finns pengar på Sveriges gårdar att genomföra de investeringar eller bekosta de årliga åtgärder som föreslås. Det räcker inte med att vattenmyndigheten i materialet uttrycker viss känslighet för det pressade ekonomiska läget i jordbruket, när man samtidigt på samrådsmöten och ministeruppvaktningar proklamerar att PPP tydligt ska tillämpas. Det kan inte vara rätt att så kraftigt höja samhällets ambitionsnivå, jämfört med dagens samhälleliga insatser via landsbygdsprogram, statliga resurser för återställningsåtgärder i vattendrag mm, bara för att man proklamerar en annan finansieringsprincip. Förslag: Vattenmyndigheten behöver presentera ett förslag som bygger på att samhället/staten tar ekonomiskt ansvar för att genomföra de åtgärder som föreslås, innan beslut kan fattas om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram. Mjölby Kommungrupp LRF tillstyrker Skenaåns vattenavlednings/bevattningsföretags remissvar som bifogas 2015-04-28 Mjölby kommungrupp för LRF Anders Davidsson Ordf. andersdavidsson276@gmail.com