Kriminologiska institutionen Man kan inte vara rädd hela tiden En kvalitativ studie om hur unga kvinnor upplever att medias rapportering påverkar deras rädsla för sexualbrott Examensarbete för kandidatexamen i kriminologi, 15 hp Kriminologi Grundnivå Höstterminen 2018 Nicole Källström Nina Sandin Jansson
Sammanfattning I dagens samhälle fyller olika medier en allt större plats i människors liv och den mediala rapporteringen har de senaste åren handlat allt mer om människor upplevda trygghet i samhället. Av denna anledning har vi i denna studie valt att undersöka hur unga kvinnor upplever medias rapportering av sexualbrott och hur de unga kvinnorna själva upplever att media påverkar deras rädsla och handlingsutrymme. För att kunna genomföra studien så har vi använt oss av kvalitativa intervjuer med sju unga kvinnor i åldern 19-28. Tidigare forskning belyser bland annat att olika medier är en bidragande faktor till människors rädsla för brott samt att sexualbrott är det brott som kvinnor är mest rädda för. Förutom tidigare forskning så har den insamlade empirin analyserats med hjälp av en socialkonstruktivistisk utgångspunkt och ett genusteoretiskt perspektiv. Vi använder oss av genusteori för att åskådliggöra hur unga kvinnor upplever sin egen rädsla utifrån traditionella samt sociala mediers rapportering av sexualbrott. Men även för att belysa de genusrelaterade maktrelationer som finns i samhället som kan påverka deras upplevda rädsla samt handlingsutrymme. Resultatet belyser hur traditionella och sociala mediers rapportering är med och konstruerar studiedeltagarnas upplevda rädsla för sexualbrott. Mörker, ensamhet och män är viktiga faktorer i denna rädsla vilket många gånger beror på att kvinnor socialiseras in i att vara rädda för specifika saker. Vi har även belyst hur handlingsutrymmet begränsas som en konsekvens av deras upplevda rädsla där den upplevda risken för att utsättas för sexualbrott blir en viktig del. Traditionella och sociala medier är ständigt med och skapar en medvetenhet om den potentiella risken att utsättas för sexualbrott och påminner studiedeltagarna om att det är en reell risk. Studiedeltagarna gjorde aktiva val när de förhöll sig till deras upplevda rädsla, där de gick emot men även reproducerade den strukturella underordningen av kvinnor i samhället.
Innehållsförteckning 1. Introduktion... 1 1.2 Syfte och Frågeställningar... 2 1.3 Centrala begrepp... 2 2. Tidigare forskning... 3 3. Vetenskapsteori... 5 4. Teoretiska utgångspunkter... 7 4.1 Genusteoretiskt perspektiv... 7 5. Metod... 9 5.1 Urval... 10 5.2 Intervjuernas genomförande... 11 5.3 Bearbetning av material... 13 5.4 Tillförlitlighet... 14 5.5 Förförståelse och forskarroll... 14 5.6 Etiska överväganden... 15 5.7 Presentation av studiedeltagarna... 16 6. Resultat och Analys... 17 6.1 Rädslans situationer... 17 6.2 Strukturell rädsla... 19 6.3 Unga kvinnors handlingsutrymme... 22 6.4 Makt och motstånd... 25 7. Sammanfattande diskussion... 28 7.1 Framtida forskning... 30 8. Litteraturlista... 31 9. Bilagor... 34 9.1 Bilaga 1... 34 9.2 Bilaga 2... 35
1. Introduktion Nej men, det är ju liksom, den största rädslan för mig det är väl att dö och sen strax där under är väl att man skulle bli utsatt för ett sexualbrott /.../ Så det är ju verkligen en, rädsla. Elin 26år Citatet ovan belyser en ung kvinnas rädsla för att bli utsatt för sexualbrott, det enda som hon är mer rädd för är att dö. Detta visar hur stark rädslan är för att bli utsatt för sexualbrott, något som hon inte var ensam om att uttrycka i denna studie. Kriminalpolitikens mål är att minska brottsligheten i samhället och på så sätt öka människors trygghet. De senaste åren har dock frågan om människors otrygghet och rädsla för brott fått allt större uppmärksamhet, både politiskt och i olika medier (Heber 2007:33). I rapporteringen framkommer det att gruppen kvinnor är särskilt rädda och att unga kvinnor är särskilt sårbara och utsatta när det kommer till sexualbrott (Fanghanel 2015; Heber 2007:59). Sutton och Farrall (2005:212) skriver att universellt sett så rapporterar kvinnor i större utsträckning än män att de är rädda för att bli utsatta för brott, något som de anser vara överraskande då män är den grupp i samhället som utsätts för mest brott överlag. Att kvinnor rapporterar att de känner sig mer rädda för att bli utsatta för brott är även något som Nationella trygghetsundersökningen (NTU) (2017:9-10) i Sverige bekräftar då kvinnorna som har deltagit i studien är mer oroliga än männen för att utsättas för brott. Heber (2007:198) belyser att rädslan att utsättas för ett sexualbrott är stor hos kvinnor. Denna rädsla är främst riktad mot män som en följd av att denna grupp är de som oftast begår vålds- och sexualbrott. Det finns flera olika faktorer som kan påverka denna rädsla hos kvinnor men en av dem är olika mediers rapportering av brott (Heber 2007; Ditton et al:2004). Denna rapportering kan ha som syfte att belysa samhällsproblem. Den feministiska rörelsen har i olika medier lyft frågan om kvinnors strukturella underordning och rädsla för män samt de brott som de kan utsätta kvinnor för. Detta för att belysa patriarkatet som upplevs i samhället samt för att belysa hur sexualbrott används som en maktutövning mot kvinnor. Något som har ändrat diskursen om sexualbrott avsevärt är MeToo rörelsen som har växt fram under det senaste året. Denna rörelse åskådliggör de rådande normerna samt de sexualbrott som sker i samhällets alla skikt (https://www.metoosweden.se/). Samtidigt har högerextrema rörelser använt sexualbrott mot kvinnor som ett sätt att misstänkliggöra män med utländsk bakgrund och därmed har kulturella 1
skillnader setts som problemet (www.svt.se). Det finns även statistiska undersökningar som NTU (2017) som mäter rädsla för olika slags brott, vilket också brukar uppmärksammas i olika medier. Idag möter människor inte bara medias rapportering genom traditionella medier som på tv eller i dagstidningar, utan även via de sociala medier som använts flitigt av många unga vuxna. En brottskategori som har uppmärksammats stort i medier överlag är sexualbrott vilket kan påverka människors rädsla för just de brotten. Rädsla för sexualbrott blir intressant för oss att undersöka av den anledningen att även mindre grova brott som sexuella trakasserier påminner kvinnor och skapar en rädsla för grövre brott (Koskela 1999:116-117). Även försök till brott kan skapa en känsla av sårbarhet och rädsla. Vardagliga erfarenheter som sexuella trakasserier trivialiseras ofta trots att dessa erfarenheter har en stor inverkan på kvinnors liv. Det skapar en annan social verklighet för dem än för män (ibid.). 1.2 Syfte och Frågeställningar Det finns en rädsla hos kvinnor att bli utsatta för sexualbrott, något som olika medier kan vara med och konstruera genom att belysa att det faktiskt sker i samhällets alla skikt. Av dessa anledningar har vi valt att utföra en kvalitativ intervjustudie där vi undersöker hur unga kvinnor upplever och skapar sin egen rädsla då media kan vara med och påverka unga kvinnors rädsla och deras syn på sexualbrott. Studiens syfte har varit att undersöka hur studiedeltagarna upplever medias rapportering angående sexualbrott samt hur unga kvinnor själva upplever att media påverkar dem och deras rädsla. De frågor som vi ämnar att besvara är: Hur upplever intervjupersonerna att medias rapportering om (sexual) brott påverkar deras rädsla för sexualbrott? samt Hur resonerar och förhandlar intervjupersonerna kring sitt handlingsutrymme utifrån medias rapportering om sexualbrott och deras egen rädsla? 1.3 Centrala begrepp I denna studie kommer vi att använda oss av olika begrepp som kan vara svåra att definiera då studien handlar om unga kvinnors upplevelser, det vill säga deras egna konstruktioner av begreppen. De begrepp som vi syftar på är rädsla och sexualbrott, dessa begrepp blir komplexa då de kan ha olika betydelse för studiedeltagarna. Det vi är intresserade av är studiedeltagarnas egna förståelse av dessa begrepp. Av den anledningen har studien inte utgått från en entydig definition när det kommer till rädsla och sexualbrott, intervjuerna har behandlat både lindrigare och grövre sexualbrott enligt straffskalan. Andra viktiga begrepp i denna studie är 2
handlingsutrymme, media och sociala medier. Då studiedeltagarnas användning av olika medier skiljde sig åt så kunde intervjuerna behandla mer traditionella medier som, dags- och kvällstidningar samt radio och tv- nyheterna. Men det kunde även handla om sociala medier som Facebook och Instagram. Handlingsutrymme har i denna studie förståtts utifrån de ramar som studiedeltagarna känner att de kan agera inom i ett visst sammanhang. Om de känner att de har fria möjligheter och val så anses handlingsutrymmet som stort, men om de istället känner att de inte kan röra sig fritt så är handlingsutrymmet begränsat. 2. Tidigare forskning Här kommer vi att presentera olika studier som vi anser vara relevanta för denna studie, detta för att visa vad som redan finns men också för att visa hur vår studie kan bidra till forskningen. Nedan redogörs för studier som behandlar medias roll i brottsrapporteringen, kvinnors rädsla för brott samt studier med genusteoretisk ansats som undersöker hur kvinnor framställs som mer rädda i det offentliga rummet. Heber (2011:64) menar att det är viktigt att studera den mediala beskrivningen av olika ämnen då olika medier har makt att introducera och styra den offentliga diskursen. Dagstidningar i Sverige har haft en signifikant roll i människors liv även om andelen i befolkningen som dagligen läser dagstidningar sjunkit under de senaste åren (Mediebarometern 2017:7). Mediebarometern belyser människors konsumtion av olika slags medier och visar att 62% läser dagstidningen och 62% använder sig av sociala medier varje dag (ibid. s.6). Traditionella och sociala medier kan påverka människors syn på brott överlag samt hur vi känner kring olika brott. I vår studie var bland annat sociala medier en stor källa till nyheter. Tidigare forskning visar att den mediala rapporteringen av brott kan påverka människors rädsla för att själva bli utsatta för brott. Nilsson (2012:141) menar att medias rapportering om brott påverkar människors föreställningar om brotten och kan på så sätt förstärka rädslan för det. Även Heber (2007:162) tar upp att media kan vara en bidragande faktor till människors rädsla för att bli utsatta för brott. Detta trots att nyheternas rapportering inte återspeglar verkligheten då de brott som tas upp i media ofta är våldsamma och slumpmässiga, alltså något som inte tillhör vanligheten. Likaså belyser Ditton et.al (2004:595) att medias rapportering av brott snarare är av det sensationella slaget än det vardagliga. Vidare menar de dock att det inte behöver vara det slumpmässiga eller det sensationella som påverkar rädslan utan att det är 3
tolkningen av medieinnehållet som är relevant för konsumenterna (ibid. 607). Även Cops och Pleysier (2010:60) belyser medias roll när det kommer till rädsla för brott. De menar att rädsla för brott måste ses som något som uppstår från personliga upplevelser och vetskapen om andras upplevelser, samt hela tiden är reaktiv på detta. Rädsla för brott är en slags bredare berättelse angående hur samhället ser ut idag. Detta innebär att rädsla för brott inte nödvändigtvis behöver vara rationell eller irrationell då risken för att bli utsatt för brott inte är avgörande för att känna rädsla för att bli utsatt för brott (ibid.). Heber (2007:59) belyser att sexualbrott är det brott som kvinnor är mest rädda för. Vidare menar hon att denna rädsla överskuggar andra typer av brott och att det ofta finns en rädsla att bli utsatt för sexualbrott i samband med andra brott. När medier i Sverige rapporterar om olika sexualbrott menar Uhnoo (2012:78) att offren var unga kvinnor och förövaren en utomstående och främmande man. Stanko (1995:49) menar att kvinnors rädsla för brott framställs i olika studier som att de är rädda för främmande män på offentliga platser och missar ofta att ta med mäns våld mot kvinnor i hemmet, vilket är där flest brott mot kvinnor sker. Detta kan skapa en falsk trygghet hos kvinnor då de från tidig ålder får lära sig att akta sig och att vara rädda för främmande män. Kvinnor blir genom hela livet varnade för brott och blir därmed uppmanade att skydda sig själva, detta sker genom olika medier, vänner samt olika lokala rykten (Valentine 1992:24-27; Heber 2007:60). Dessa råd och varningar från föräldrar, media och andra brottsförebyggande råd är enligt Koskela (1997:304) en del av den sociala produktionen av vad som är en fara. Det gör att kvinnor oftare är rädda i det offentliga rummet när det egentligen är större risk för att utsättas för våld i hemmet. Att kvinnor anses vara mer rädda än män kan också analyseras utifrån ett genusperspektiv. Fanghanel (2015) har undersökt den upplevda rädslan för brott hos unga kvinnor i det offentliga rummet. Brottsdebatten är genomsyrad av normativa föreställningar om feminint och maskulint, där kvinnor beskrivs som sårbara och i behov av skydd. När det handlar om rädsla för sexualbrott anses kvinnor som passiva, rädda och offer för främmande män i det offentliga rummet (Uhnoo 2012:82-83). Föreställningen om att kvinnor är rädda och behöver skyddas blir en del av att vara en bra kvinna. Detta kan även ses med de råd som ges om säkerhet, att ge råd om hur kvinnor ska hålla sig säkra, som att undvika vissa platser och inte gå ute själv skapar en bild av kvinnor i det offentliga rummet som sårbara (Fanghanel 2015:60-61). Även Listerborn (2002) menar att kvinnor tilldelas egenskaper som passivitet och rädsla, vilket gör att kvinnor många gånger upplever sig och framstår som svagare. Stanko (1995:57) menar däremot att 4
studier om kvinnors strategier för att hantera våld och rädsla visar att kvinnor inte är maktlösa. Kvinnor är snarare väldigt kreativa när det gäller försiktighetsstrategier och förebyggande av att bli utsatta för våld. Förutom de normativa föreställningar och de råd om säkerhet som framställer kvinnor som sårbara, skapas det även en bild av att kvinnor själva har ansvar över sin säkerhet. Om en kvinna blir utsatt så ligger ansvaret hos henne. Kvinnan uppfyller inte sin roll som en bra kvinna om hon inte varit rädd och inte kan skydda sig själv (Fanghanel 2015). Här hänvisar Listerborn (2002:211) till Gill Valentine (1989) som även hon menar att kvinnor undviker risker, som att vara ute sent för att undvika att skuldbeläggas. Detta innebär att kvinnor undviker vissa platser och situationer. Harder och Ravn (2014:227) har undersökt kvinnor som utför masculine gender performance. Författarna menar att det är av betydelse om det är en kvinna som genomför maskulinitet. När kvinnor deltar i något som är dominerat av män så kan kvinnor delta men de gör det på männens villkor. De är inte exkluderade men att de deltar medför en del konsekvenser och risker som både kan vara fysiska och sociala. De går emot de kulturella normerna i samhället om hur en kvinna ska vara och göra, de blir då moraliskt dömda. Efter denna redogörelse kan vi se att det redan finns mycket skrivet om kvinnors rädsla för brott, genusteoretisk forskning som visar på kvinnors rädsla i det offentliga rummet samt hur olika medier kan påverka ens rädsla. Vår studie tar fasta på alla dessa ovannämnda ämnen för att belysa hur unga kvinnor upplever sin egen rädsla utifrån medias rapportering av sexualbrott samt hur de upplever att denna rapportering påverkar dem. Det kan därför ses som ett bidrag till forskningen, speciellt i dagens samhälle där traditionella och sociala medier är en stor del av människors liv. 3. Vetenskapsteori I detta avsnitt kommer vi redogöra för den vetenskapsteoretiska utgångspunkten för denna studie som ligger i socialkonstruktivismen där vi bland annat belyser hur kunskap har konstruerats i studien. Thurén (2007:9-10) menar att alla sanningar är relativa eftersom den kunskap som produceras aldrig är helt objektiv utan skapas i en specifik social kontext. För att kunna förstå den kunskap som produceras i denna studie så kommer socialkonstruktivismen vara den vetenskapsteoretiska utgångspunkten. Detta betyder att kunskap konstrueras i samspel med andra människor och därmed är i ständig förändring. Lander (2006:24) belyser hur vår 5
föreställning av verkligheten konstrueras i vår vardag, det vi ser och hör påverkar vår uppfattning om omvärlden. För denna studie så betyder det att den presentation som vi kommer att göra är en specifik version av den sociala verkligheten och kan därför inte uppfattas som slutgiltig (Bryman 2011:37). Vår studie syftar till att undersöka hur unga kvinnor upplever att de blir påverkade av medias rapportering av sexualbrott, där frågor om känslor och upplevelser blir centrala. Det är begrepp som är väldigt subjektiva och som konstrueras utifrån vad de har varit med om genom livet. Vår socialkonstruktivistiska utgångspunkt uttrycks i studien med att vi kommer diskutera hur kvinnor upplever rädsla (Rennstam & Wästerfors 2015:53). Det som framkommer under intervjun är en spegling av den tid då den genomfördes och den kunskap kring ämnet som studiedeltagarna innehar vid det tillfället. Detta kan vara en nackdel men samtidigt ger det insikter som är värdefulla för studien. Det finns både en social och språklig kontext att ta hänsyn till med en socialkonstruktivistisk utgångspunkt (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015:35). Vid tiden av vår studie så har sexualbrott varit en daglig del av olika mediers rapportering samt samhällsdebatten vilket vi har kunnat se i våra intervjuer. Studiedeltagarna har alla berättat att de med MeToo blivit mer upplysta om sexualbrottens utbredning. Kunskapsproduktionen konstrueras i interaktion mellan oss som intervjuar och studiedeltagaren. Detta innebär att vi som forskare troligtvis var med och producerade samt reproducerade konstruktionen av rädsla hos studiedeltagarna. Även vår förförståelse har här en påverkan något som vi vidare kommer diskutera under avsnitt förförståelse och forskarroll. I denna studie är det viktigt att förstå hur media kan vara en bidragande faktor till studiedeltagarnas konstruktion av rädsla angående sexualbrott. Terrance Miethe (1995:16) menar att det som media skriver om brott och hur människor tolkar vad som sker i samhället många gånger är snedvridet. Det beror på att det finns så många olika berättelser angående brott att journalister måste välja vad de ska rapportera om, vilket ofta blir de brott som är minst troliga att hända. När journalister då väljer vilka brott de ska rapportera om så är de med och konstruerar en viss bild av samhället. Denna bild är sedan med och påverkar människors konstruktion av rädsla samt deras uppfattning av samhället. 6
4. Teoretiska utgångspunkter I detta avsnitt kommer vi redogöra för vilket teoretiskt verktyg vi kommer att använda oss av för att kunna analysera det material som har samlats in. Utöver det konstruktivistiska förhållningssättet kommer vi använda oss av ett genusteoretiskt perspektiv. Detta perspektiv är intressant att använda då det kan hjälpa oss att belysa hur unga kvinnor upplever att de påverkas av medias rapportering av sexualbrott samt hur de resonerar kring sitt handlingsutrymme. 4.1 Genusteoretiskt perspektiv Det genusteoretiska perspektivet belyser hur manligt och kvinnligt konstrueras och uppfattas av människor (Lander 2003:West & Zimmerman 1987:Hirdman 1988:Butler 1988), vilket går ihop med det konstruktivistiska förhållningssättet vi har i denna studie. Då vi i denna studie har valt att undersöka gruppen unga kvinnor så skulle det kunna tolkas som att vi studerar ett fast kön. Traditionellt ansågs kön som något fast vilket gjorde att det inte problematiserades, det fanns två olika kön: man och kvinna. Det ledde till att kvinnor och mäns egenskaper, handlings-och tankemönster ansågs bero på könsskillnader och blev därför benämnda som kvinnligt eller manligt beroende på vilket biologiskt kön som besatt de olika egenskaperna (ibid s.26-27). Detta synsätt fick enligt Lander (ibid.) mycket kritik från feministiska forskare som menade att det behövdes en annan begreppsapparat för att förstå de socialt konstruerade skillnaderna mellan kvinnor och män. Den forskning som vi kommer redogöra för nedan förenas genom att de alla anser att kön inte är en fast kategori, utan en social konstruktion som måste problematiseras. Genus är det begrepp som idag används för att belysa att det inte finns något naturligt i hur kvinnor och män, feminint och maskulint definieras. Det är en analytisk kategori, ett analytiskt verktyg som kan hjälpa till att belysa och beskriva relationen mellan könen och konstruktioner av feminiteter och maskuliniteter i olika sammanhang (Lander 2003:22). Det finns inga tydliga kategorier i genus som säger att man antingen är feminin/maskulin eller kvinna/man, därför måste en hela tiden visa vad man är. Genus kan snarare ses som en skala där en person riskerar att vara för lite feminin eller maskulin (Karlsson & Pettersson 2003:8). Som nämnt ovan belyser även Hirdman (1988:49-50) att genus är något som är socialt konstruerat, det kulturellt konstruerade könet. Vidare tar hon (ibid.s.51-52) upp begreppet genussystemet som enligt henne är en dynamisk ordningsstruktur av kön med två logiker, isärhållning och mannen som överordnad. Isärhållningens logik betyder att de olika könen har 7
skilda platser i samhället samt att kvinnor och män utför olika saker inom olika områden vilket upprätthåller könsordningen. Mannen som överordnad betyder att samhället och könen är hierarkiskt ordnad, mannen blir normen vilket gör att kvinnors plats i samhället inte kan ändras. West och Zimmerman (1987:126) hävdar att både kvinnor och män gör genus som de reproducerar. Karlsson och Pettersson (2003:3) skriver att görandet av genus handlar om att göra skillnad mellan kvinnor och män, något som sker i en social kontext. Judith Butler (1988) använder sig här av begreppet performativitet som belyser att de handlingar människor utför är ett sätt att göra genus på. När en gör genus så blir det en identitet som inrättas genom en repetition av handlingar, dessa handlingar är det som upprätthåller de olika föreställningar som finns angående manligt och kvinnligt. Genus är enligt Butler inte en stabil identitet utan är snarare något som utspelar sig i tiden (ibid.s.519). Eftersom genus är socialt konstruerat så finns det bland annat kulturella mönster för hur en kvinna (och en man) ska agera (Lander 2003:33). Lander hänvisar till Dorothy Smith som tar upp begreppet femininity as discourse som betyder att kvinnor skapar sig själva beroende på vilken kontext de befinner sig i, det vill säga beroende på plats, tid och rum. Detta betyder att kvinnor aktivt är med och konstruerar sig själva vilket sker i relation till olika sociala och kulturella uppfattningar om vad som är passande när det kommer till hur en kvinna ska vara och bete sig, vilket kallas för normativ femininitet (ibid.). Föreställningar om hur kvinnor och män ska vara gentemot varandra är vad Hirdman kallar för genuskontrakt. Det sker på ett individuellt och strukturellt plan med flera olika nivåer. En kulturell nivå som syftar på föreställningen av manligt och kvinnligt. Även på en social integrationsnivå till exempel via institutioner. Samt socialisering, som påverkar på en individnivå. Via detta genuskontrakt skapas och reproduceras hierarkin och isärhållning som utgör genussystemet (Hirdman 1988:53). En annan faktor inom genusteoretisk forskning är genusrelaterade maktrelationer. Koskela (1999:121-122) och Hirdman (1988:51-52) belyser att genusrelaterade maktrelationer kan ses genom att kvinnor blir exkluderade från olika platser i samhället. Platserna produceras genom dessa maktrelationer och reproduceras i de dagliga rutinerna där kvinnor inte vågar eller upplever att de inte har något val över deras handlingsutrymme. Här kommer även rädsla in då Koskela (ibid) menar att rädsla är en följd av kvinnors ojämlika status, samtidigt som rädslan också bidrar till att bevara denna ojämlikhet mellan könen. Att vara rädd är inte en egenskap som finns inbyggd i kvinnor, det är en del i den sociala konstruktionen av hur kvinnor ska vara. Kvinnor socialiseras in i att vara rädda, detta görs bland annat via varningar och råd som ges av 8
personer i deras närhet och media (Garofalo 1981:844; Miethe 1995:16). Den sociala produktionen av rädsla framställer kvinnor som hjälplösa offer i behov av beskydd från män, det reproducerar även den normativa femininiteten genom att framställa kvinnor som svaga. Detta blir ett förtryck mot kvinnor samt skapar ett skuldbeläggande av offret om de inte följer de råd som de får. När kvinnor använder sig av olika strategier som att välja en alternativ väg hem så är det ett uttryck för den ojämlikhet som existerar mellan könen. Om kvinnor istället väljer att gå emot de råd som de får, som att undvika platser eller att inte gå ute själva, så är det istället en maktdemonstration menar Koskela (1997:316). Denna rumsliga exkludering som leder till ett begränsat handlingsutrymme är ofta ansedd som något normalt och blir därför accepterad i samhället. Däremot blir undvikandet av vissa platser, medvetet eller omedvetet, en reproduktion av den maskulina dominansen över ett utrymme (Koskela 1999:121-122). Det finns kritik till att forskning med genusteoretiskt perspektiv kan vara med och reproducera den bild av att kvinnor är rädda (Koskela 1997:311-312), detta är något som vi vidare kommer diskutera och problematisera. En annan kritik som det genusteoretiska perspektivet har fått är att fokus ofta läggs på att det endast är männen som påverkar kvinnors exkludering från offentliga platser när det är flera komplexa processer av både genusrelationer och makt (Koskela 1999:121). Detta är något som vi är medvetna om, i denna studie har vi inte använt det genusteoretiska perspektivet som underlag i våra intervjuer. Det har istället används för att analysera materialet. Således är det studiedeltagarnas egna upplevelser som är i fokus. Det genusteoretiska perspektivet används i denna studie som ett verktyg för att undersöka hur våra studiedeltagare påverkas och skapar föreställningar om feminint och maskulint när det kommer till rädsla för sexualbrott. Dessa föreställningar kan påverka hur studiedeltagarna upplever att de måste vara och agera då det förväntas att de som kvinnor ska vara rädda. Det genusteoretiska perspektivet kan även belysa makten som finns mellan män och kvinnor i samhället som styr kvinnors val och möjligheter. 5. Metod I detta avsnitt kommer vi redogöra för metoden kvalitativa intervjuer som vi har använt för att genomföra denna studie. Vi kommer att beskriva hur intervjuerna har gått till, presentera det material som ligger till grund för detta arbete samt hur analysen av detta material har gått till. Vi kommer även beskriva studiens urval samt ge en kortare presentation av studiedeltagarna. 9
För att vara så transparenta som möjligt så kommer vi även diskutera och problematisera vår förförståelse, forskarroll samt studiens tillförlitlighet. För att genomföra studien har vi använt oss av en kvalitativ forskningsmetod där fokus ligger på studiedeltagarnas upplevelser och åsikter vilket betyder att förståelsen är kontextuell. Vi ämnar alltså inte generalisera det resultat som vi kommer fram till då de berättelser som vi har fått höra endast kan tala för de unga kvinnor vi har intervjuat i den specifika kontexten (Bryman 2011:369,372). Vi har använt oss av semistrukturerade intervjuer vilket betyder att vi innan intervjuerna skapade, utifrån studiens syfte, en intervjuguide med olika teman och tillhörande frågor. Det innebär också att det under intervjuerna fanns rum för att ställa andra frågor som inte redan fanns med i intervjuguiden (ibid. s.415). De teman vi utgått ifrån i vår intervjuguide är bakgrundsinformation, media, otrygghet/rädsla och samhälle. Dessa teman valdes efter att vi hade gått igenom tidigare forskning som redogör för liknande ämnen. Däremot så behandlar inte all forskning alla dessa teman tillsammans vilket gjorde att vi intresserade oss för de olika teman som vi nämnde ovan. Bryman (2011:415) menar att intervjuprocessen när en använder det semistrukturerade upplägget är väldigt flexibelt och att tonvikten ligger på vad studiedeltagarna anser vara viktigt samt på deras upplevelser. Detta passar vår studie bra då vi vill veta hur unga kvinnor upplever medias rapportering av sexualbrott samt hur de upplever att detta påverkar dem. De semistrukturerade intervjuerna gav oss även möjligheten att undersöka hur studiedeltagarna konstruerar sin verklighet. Däremot finns det vissa negativa aspekter med att endast genomföra intervjuer i en studie. Eriksson- Zetterquist och Ahrne (2015:54) menar att intervjuer blir en produkt av en viss konversation som tar plats vid ett visst tillfälle och tid. Att intervjuerna har skett vid en viss tidpunkt går att se i de svar som vi fick av studiedeltagarna, det vill säga att alla studiedeltagare nämnde MeToo vilket har varit och är en stor del av olika mediers rapportering. 5.1 Urval Det material som är grunden till denna studie är insamlad under cirka två månader. Vi valde att avgränsa oss till en kategori, unga kvinnor. Det är den grupp människor i samhället som uppger att de är mest utsatta för sexualbrott samt känner sig mest otrygga (NTU 2017). Vi har valt åldersgruppen 18-30. Detta beror på att man från 18 års ålder anses myndig och kan då själv ta 10
beslut om deltagande i studien (Aull Davies 2008:58). Vi har dragit en gräns vid 30 år då samhällsutvecklingen förflyttat gränsen för ung vuxen, därför beslutade vi att att de mellan 18-30 ingår i kategorin unga kvinnor. Med en kvalitativ forskningsmetod kan det vara svårt att veta hur stort urvalet ska vara, i vårt fall hur många intervjuer som ska utföras. Vi har en grupp personer som intervjuas, unga vuxna kvinnor. Då vi endast undersöker en grupp så krävs det i regel ett mindre urval än om vi hade haft andra grupper att jämföra med, samt om vi hade sett till flera åldersgrupper och kön (Bryman 2011:436). Även Repstad (2007:92) menar att antal intervjuer styrs av hur homogen gruppen är. Förutom de teoretiska övervägandena för mättande av intervjuer så finns det även en tidsaspekt och med det praktiska överväganden. Det finns alltid mer man vill få ut och aspekter man tycker är intressant men det tar tid att utföra och arbetet efteråt, som transkribering ska inte underskattas (ibid.s.91). Repstad (2007:92) menar att för många intervjuer kan resultera i en ytlig analys och därmed kan anledningen till varför man gör kvalitativa intervjuer gå förlorad. Färre men djupare intervjuer kan därför vara bättre. Frågeställningen och problemformuleringen i en studie styr urvalet, det vill säga vilka som ska intervjuas (ibid. s.89). Vi har valt att använda ett snöbollsurval, vilket innebär att vi började med att kontakta enstaka personer som var relevanta för frågeställningen för att sedan få vidare kontakt med fler deltagare från dessa personer (Bryman 2011:196). Den första personen som vi kontaktade är en bekant till en av oss, detta är något som vi diskuterar vidare under intervjuernas genomförande. En risk med snöbollsurval är att studiedeltagarna som intervjuas föreslår personer som är lika dem själva, de kan då ha liknande förförståelse, bakgrund, sätt att tänka och se på saker (Repstad 2007:61). Då vi inte har för avsikt att generalisera är det mindre problematiskt att vi har en homogen grupp. Det är dock något vi kommer ha i åtanke under analysen av materialet. 5.2 Intervjuernas genomförande I denna studie har vi genomfört sju intervjuer med unga kvinnor bosatta i Stockholm. Även fast de alla är bosatta i Stockholm, är några av deltagarna uppvuxna i andra delar av Sverige. I denna del kommer vi redogöra för hur intervjuerna med dessa kvinnor har gått till. Förhållandet mellan de som intervjuar och studiedeltagarna kan påverkas av olika faktorer, inte bara av egenskaper och karaktärsdrag som kön och ålder hos studiedeltagarna utan också av var intervjun äger rum (Eriksson- Zetterquist & Ahrne 2015:42). När vi genomförde de olika intervjuerna så lät vi studiedeltagarna själva bestämma var de ville bli intervjuade, vi utförde 11
intervjuerna på olika caféer samt på studiedeltagarnas arbete. Anledningen till detta var att vi ville att studiedeltagarna skulle känna sig så bekväma som möjligt under intervjuerna. Tre av intervjuerna genomfördes på ett café, detta menar Eriksson- Zetterquist och Ahrne (ibid s.43) inte är optimalt då inspelningarna från intervjuerna kan störas av buller. Det var något som vi hela tiden hade i beaktning och därför var vi alltid på det aktuella caféet tidigare än studiedeltagaren så vi kunde välja ut en avskild plats. Även fast vi valde avskilda platser på de olika caféerna så fanns det andra personer i vår närhet som kunde höra vad vi pratade om. Detta innebar att det fanns en risk att studiedeltagarna inte skulle våga säga vad de egentligen kände, dock så var det studiedeltagarna själva som valde vilket café samt tid. I och med detta ansåg vi att studiedeltagarna själva visste om att andra människor skulle kunna höra vad som sades. Intervjuerna pågick mellan 30-70 minuter. Vi började varje intervju med att förklara studiens syfte och vad intervjun skulle handla om, vi informerade även om att de när som helst kunde avbryta intervjun eller inspelningen och att allting var frivilligt att svara på. Denna information hade studiedeltagarna fått innan de hade tackat ja till intervjun och går att se i bilaga 1. Alla intervjuer spelades in med två olika mobiltelefoner som inte brukas privat av någon av oss, det vill säga att mobiltelefonerna endast har fungerat som en inspelningsapparat som vi efter intervjun har tagit hem. Vi valde att spela in med två mobiltelefoner då vi ville vara säkra på att allting spelades in ordentligt, och för att det finns en risk att något kan gå fel med inspelningen. Att vi med studiedeltagarnas samtycke spelade in intervjuerna med hjälp av mobiltelefoner kan ha gjort dem mer avslappnade då det är vanligare att ha en mobil på bordet än en diktafon. Ahrne & Svensson (2015:29) menar att ett forskningsprojekt aldrig skrivs i ett socialt eller politiskt vakuum, vilket innebär att en intervju aldrig utförs utan att det finns vissa maktaspekter närvarande. Att vi var två personer som utförde intervjuerna behövde vi ta i beaktning, vi gjorde på grund av detta vårt bästa för att lyssna på studiedeltagaren på ett vänligt sätt och vi försökte att inte visa någon auktoritet över personen i fråga (Ahrne & Svensson 2015:37). Att vara två som intervjuar kan även underlätta under intervjun vid tillfällen då en person kan ha svårt att få en bra kontakt med studiedeltagaren (Skrinjar 2003:130-131). Det går dock inte att bortse från att två personer som utför en intervju kan förstärka maktbalansen, det vill säga att den personen som vi intervjuar kan känna sig underordnad oss. Detta kan bero på att studiedeltagaren känner att vi som forskare kan mer om ämnet än dem själva. Vi var därför noga med att uttrycka att det inte fanns några svar som var rätt eller fel utan att vi var intresserade av hur de upplever medias rapportering av sexualbrott samt hur de upplever att rapporteringen påverkar dem (Karlsson & 12
Pettersson 2006:70). Här är det också viktigt att nämna de maktsituationer som kan uppstå när man är bekant med en av de man intervjuar då vi utgick från en bekant i början av studien. Detta är något som McConell- Henry et al. (2009:7) diskuterar då de menar att det kan vara svårt att veta om studiedeltagaren har gått med på intervjun för att det var någon som de kände som frågade, något som även vi var tvungna att ta i beaktning. Därför var vi väldigt tydliga i vår information om att det var helt frivilligt att vara med samt att de kunde avbryta sin medverkan när som helst 5.3 Bearbetning av material Analysen började redan när vi genomförde intervjuerna då vi efter varje intervju satt kvar och gick igenom det vi hade fått berättat för oss. Vi skrev ned tankar och funderingar för att sedan kunna gå tillbaka till det när vi skulle genomföra analysen. Alla intervjuer har transkriberats ordagrant, detta gjorde vi för vår egen skull då vi kände att vi på så sätt kunde uppleva intervjun igen när vi läste igenom transkriberingarna. Efter transkriberingarna raderades ljudfilerna från mobiltelefonerna som användes vid intervjuerna. När vi gick igenom transkriberingarna och gick tillbaka till våra anteckningar från intervjuerna samt våra frågeställningar så skapade vi en tematisk sortering av materialet. Detta gjorde vi då vi fann återkommande innehåll i vårt material. Rennstam och Wästerfors (2015:59) menar att en given material mängd ofta har flera teman som slingrar sig kring varandra, vilket även vi upptäckte. Utifrån frågeställningarna gick vi igenom vårt material och därefter kodades det för att underlätta tematiseringen. När vi läste igenom materialet så noterade vi först olika beskrivningar av ord och händelser som liknade varandra i intervjuerna (Bryman 2011:525). Efter det gick vi mer noggrant igenom koderna och kom fram till olika teman, där ett tema kunde innehålla flera koder. Det som kan vara problematiskt vid kodning är att studiedeltagarnas berättelser tas ut från dess kontext (ibid.s.526). Av denna anledning gick vi ofta tillbaka till våra originaltranskriberingar av intervjuerna då vi har velat ge en så rättvis bild av kontexten som möjligt. De teman som vi konstruerade var: risk, rädsla, MeToo, skuld, råd och varningar, samhällets struktur samt motstånd. Utifrån dessa teman sorterade vi sedan materialet som blev fyra olika kapitel där olika teman till viss del går in i varandra samt återkommer i vissa kapitel. Slutligen analyserade vi materialet med hjälp av vår teoretiska utgångspunkt för att svara på frågeställningarna. 13
5.4 Tillförlitlighet Då vi har en konstruktivistisk utgångspunkt i denna studie så är det svårt att använda sig av begreppen reliabilitet och validitet som ofta används i kvantitativa studier. Anledningen till att det är svårt att använda sig av dessa begrepp är för att de förutsätter att det är möjligt att komma fram till en enda och absolut bild av den sociala verkligheten (Bryman 2011:354). Vi kommer därför att använda oss av begreppet tillförlitlighet som består av fyra delkriterier som alla har en motsvarighet i kvantitativ forskning: trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och en möjlighet att styrka och konfirmera (ibid.). Trovärdighet innebär att studien är utförd enligt de regler som finns samt att forskarnas uppfattning av den sociala verklighet som har beskrivits av studiedeltagarna stämmer överens med vad studiedeltagarna faktiskt menar. För att säkerhetsställa detta försökte vi under intervjuernas gång fråga om vi hade uppfattat studiedeltagaren rätt, samt att vi utgick från vetenskapsrådets regler för samhällsvetenskapliga studier. Överförbarhet betyder att kvalitativa forskare bör producera täta beskrivningar av sitt material då det förser andra personer med en databas med vars hjälp de kan bedöma hur pass överförbara resultaten är till en annan miljö. Med pålitlighet, som kan liknas vid transparens, menas att det ska finnas en fullständig och tillgänglig redogörelse av alla faser i en studie. Detta har vi försökt vara noga med genom att tydligt förklara hur vi har genomfört studien. Till sist har vi möjlighet att styrka och konfirmera vilket innebär att forskaren vet att det inte går att nå fullständig objektivitet i samhällelig forskning men försöker säkerhetsställa att hen har agerat i god tro. Det vill säga, det ska vara uppenbart att forskaren inte medvetet låtit personliga värderingar påverka utförandet och slutsatserna av studien (Bryman 2011:354-355). Detta diskuterar vi mer i nästa avsnitt förförståelse och forskarroll. 5.5 Förförståelse och forskarroll Vi alla har en förförståelse om allting vi ser eller hör, utan den så skulle vi inte förstå någonting. Detta är något som vi lär oss och socialiseras in i redan som barn. Ens förförståelse finns alltid med en och är både medveten och omedveten oavsett om det gäller vardagslivet eller vetenskapen. Hur vi upplever verkligheten samt hur vi tänker och ser på världen baseras på vår förförståelse, det blir därför en viktig faktor när det kommer till hur vi hanterar vår vardag (Thurén 2007:58-60). Materialet som vi samlat in, tolkat och analyserat har påverkats av vår förförståelse om detta ämne. När vi valt tema och frågeställning har vår förförståelse om olika 14
medier, rädsla och sexualbrott medvetet och omedvetet haft en inverkan. Även hur vi själva skulle svara på intervjufrågorna påverkar hur vi tänker kring ämnet samt hur vi tolkar intervjuerna. Att visa på den förförståelsen och med det visa transparens är betydande för vår studie då vår roll som forskare påverkar materialet (ibid). Ahrne och Svensson (2015:19) menar att det alltid finns en risk att forskaren påverkar studieresultatet, detta görs bland annat genom de metoder som väljs under studiens gång. Vi är även med i konstruktionen när vi i intervjun styr studiedeltagarna att lägga fokus på vissa saker som rädsla och medier samt de frågor vi valt att ställa (Karlsson & Pettersson 2006:70). Att problematisera vår forskarroll är därför av vikt. En del av det är att som forskare kontinuerligt reflektera över sig själv (Repstad 2007:76). Även att motivera och förklara val och metoder som visar transparens. Att vi båda är kvinnor som har intervjuat andra kvinnor kan ha påverkat resultatet, om vi istället hade varit män eller intervjuat unga män så hade resultaten troligtvis sett annorlunda ut. Det fanns tillfällen då vi upplevde en konsensus med studiedeltagarna om upplevelser och råd som tilldelats under livet. Studiedeltagarna gav intrycket att de kände att vi visste vad det var de menade och ville få fram. En del av dem uttalade sig även negativt om män och att de var rädda för just män vilket kanske inte hade kommit fram om det hade varit en man som utförde intervjuerna. 5.6 Etiska överväganden Ett etiskt dilemma som vi redan före studien funderade på var att det fanns en risk att en eller flera av intervjupersonerna blivit utsatta för sexualbrott. Intervjuerna som behandlar olika mediers rapportering av sexualbrott kan därför väcka obehagliga känslor hos dem som deltar i studien. Detta är något som vi har haft i beaktning och har därför varit väldigt tydliga med vad studien går ut på så studiedeltagarna verkligen vet vad de väljer att delta i. Det fanns tillfällen då studiedeltagare började berätta om när de utsatts för brott, vi valde då att inte gå vidare på deras berättelse, det vill säga vi fortsatte inte med djupgående följdfrågor. Vid analyserandet av materialet har vi valt att inte lägga fokus på deltagarnas offerskap. Andra etiska aspekter som vi har tagit i beaktning är vetenskapsrådets fyra huvudprinciper för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Först har vi informationskravet vilket betyder att vi som forskare ska informera studiedeltagarna om studiens syfte och vilka villkor som gäller för deras deltagande. Det innebär också att vi ska informera deltagarna om att det är frivilligt att vara med och att de när som helst kan avbryta sin medverkan (Vetenskapsrådet 2002:7). 15
Detta har vi gjort genom den informationstext alla deltagarna har fått innan de har medverkat i intervjun. Betydelsen av informationskravet har vi även tidigare diskuterat när det kommer till att intervjua bekanta personer. Sedan har vi samtyckeskravet som innebär att deltagarna i studien själva har rätt att bestämma över sin medverkan. De har själva rätt att bestämma på vilka villkor de ska delta samt kunna avbryta sin medverkan utan att de ska ha några negativa konsekvenser för dem (ibid.s.9-10). Vid slutet av varje intervju frågade vi om personen ville tillägga, utveckla eller om de var något de ångrat att de sagt. Det fann vi var av vikt, speciellt vid de intervjuer där studiedeltagarna berättat om utsatthet för brott. Den tredje principen är konfidentialitetskravet som betyder att studiedeltagarnas uppgifter ska förvaras på ett sätt så att inte obehöriga ska kunna få tag på dem (ibid.s.12). I denna uppsats så betyder det att vi har gjort deltagarna anonyma för utomstående så att det inte går att identifiera vem som har sagt vad. Studiedeltagarna har därför fått fingerade namn för att skydda deras identitet. Till sist har vi nyttjandekravet vilket betyder att de uppgifter som samlas in om enskilda personer endast får användas till denna studie och inget annat (ibid.s.14). Det som kan bli problematisk med vår studie är att vi är med och reproducerar kopplingen mellan kvinnor och rädsla, något vi haft i beaktning under processen. Tiby hänvisar till Sutton och Farrall (2005:219) där de istället menar att män egentligen är mer rädda. Detta har inte tidigare setts på grund av genusskapandet när det kommer till rädsla (Tiby 2006:92). De menar att maskulinitets strävan har en påverkan på hur män svarar på frågor om rädsla och därför i mindre utsträckning berättar att de är rädda (ibid.s.113). 5.7 Presentation av studiedeltagarna Vi kommer här kort presentera våra studiedeltagare. Namnen på de olika personerna har anonymiserats för att det inte ska gå att identifiera vilka det är som har deltagit och vem som har sagt vad. Vi har som nämnt ovan intervjuat sju unga kvinnor mellan 18-30 år som är bosatta i Stockholmsområdet: Fanny 19 år, Hilma 20 år, Julia 24 år, Sofie 24 år, Elin 26 år, Hedvig 28 år och Diana 28 år. Studiedeltagarnas bakgrund skiljer sig åt, några är studenter, en del som arbetar med akademisk bakgrund och andra utan akademisk bakgrund. Även studiedeltagarnas boendesituation varierar. Fanny och Elin bor hemma, Sofie, Julia och Hedvig bor med pojkvänner. Diana bor i egen lägenhet och Hilma bor som inneboende. 16
6. Resultat och Analys I detta avsnitt kommer vi redogöra för hur studiedeltagarnas upplever medias rapportering av sexualbrott och hur de upplever att rapporteringen påverkar dem och deras rädsla. Vi har även strävat efter att belysa när studiedeltagarna utmanat denna rädsla och gjort motstånd. Vi kommer att analysera detta utifrån vår teoretiska utgångspunkt samt den tidigare forskning som vi har gått igenom ovan. Vi har valt att redogöra för studiedeltagarnas upplevelser i olika kapitel, Rädslans situationer, Strukturell rädsla, Unga kvinnors handlingsutrymme samt Makt och motstånd. 6.1 Rädslans situationer När medier i Sverige skriver om sexualbrott menar Uhnoo (2012:78) att offren är unga kvinnor och förövaren en utomstående och främmande man. När det sedan kommer till rädsla för sexualbrott anses kvinnor vara passiva, rädda och offer för främmande män i det offentliga rummet (ibid.s.82-83). Under intervjuernas gång upplevde vi att studiedeltagarna återkom till vissa ord och beskrivningar när de pratade om rädsla för sexualbrott: ensamhet, mörker och män. Enligt studiedeltagarna påverkar olika medier vilka faktorer och situationer de är rädda för utifrån vad de skriver om sexualbrott, till exempel att förövaren ofta är en man och offret är en ensam kvinna som är ute i mörkret. Så här beskrev Sofie sin rädsla. Ja, jag känner mig ju rädd när det är mörkt och på vissa platser runt där jag bor. Där går jag inte ensam liksom /.../ Men annars vistas jag inte ute ofta när det är mörkt och det har väl sina skäl också, att man är såhär nä jag vill inte åka hem själv, jag skulle inte vilja sätta mig i en taxi själv. För det är situationer där jag tycker att det är för stor risk. Sofie, 24år Sofies redogörelse liknar de övriga studiedeltagarnas berättelser om deras rädsla. Vi tolkar därför ensamhet och mörker som två bidragande faktorer som påverkar rädslan hos studiedeltagarna, denna rädsla visar sig också vara mer påtaglig och förknippad med offentliga platser. Detta är även något som Cops och Pleysier (2010:59) belyser då de menar att kvinnors rädsla är högre på offentliga platser eftersom det alltid finns en risk för att bli utsatt för sexualbrott där. Ensamhet har enligt studiedeltagarna stor påverkan på deras upplevda rädsla. När vi pratade med Elin om rädsla och vara ute själv så uttryckte hon man är så himla utsatt, själv. Från ett genusteoretiskt perspektiv (Fanghanel 2015:60-61) kan detta tolkas som att studiedeltagarna 17
upplever sig som svaga och sårbara när de är själva, om något skulle hända så finns det ingen där som kan hjälpa till. Det kan också förklara de redogörelser vi fick från alla studiedeltagare angående att de är mer rädda för att bli utsatta för sexualbrott, mer specifikt utomhusvåldtäkter, när de är själva än när det är flera som de känner runt omkring. Detta trots att de alla uppgav att de visste att risken för att bli utsatt för sexualbrott är större när det kommer till någon man känner i en miljö som många gånger uppfattas som trygg och privat. Anledningen till att rädslan för utomhusvåldtäkter av en okänd förövare är större än rädslan för att bli utsatt av någon man känner beror enligt studiedeltagarna på traditionella och sociala mediers skildring av sexualbrott. Detta kan även tolkas utifrån ett genusteoretiskt perspektiv då olika medier är med i den sociala produktionen av vad som ska tolkas som fara vilket bidrar till att kvinnor är mer rädda i det offentliga rummet än i det privata (Koskela 1997:304). Traditionellt sett så har kvinnor ansetts vara kopplade till det privata vilket också kan ha en påverkan på att de känner sig mer trygga där (Hirdman 1988). Att våra studiedeltagare känner sig trygga i det privata rummet men inte alltid i det offentliga rummet belyser det Koskela (1999:121-122) menar med att kvinnor blir exkluderade från olika platser i samhället på grund av genusrelaterade maktrelationer. De exkluderande platserna som att vara ensam med en man i en taxi som Sofie exemplifierade produceras genom dessa maktrelationer och reproduceras i ens dagliga rutiner (ibid.). Det vill säga desto mer en undviker vissa platser desto mer exkluderande blir dessa platser. När vi pratade med studiedeltagarna om olika mediers rapportering om sexualbrott samt vad och hur det påverkade deras rädsla utöver mörker och ensamhet så fick vi bland annat dessa svar Ja och rädsla för män skulle jag säga./.../jag skulle aldrig vara rädd om jag mötte en kvinna i en mörk gränd liksom /.../för det är dom man hör begår brotten (män) så då blir man ju rädd /.../ Sofie 24år Män, våldtäktsmän, varje man är en potentiell våldtäktsman. De gånger jag är lite mindre rädd för en man är när det är en som rastar sin hund. Diana 28år /.../Men sen så tror jag absolut också med invandrare, grejen är när man kommer till ett annat land och kommer till en annan kultur så kan det bli kulturkrockar. /.../ Inte för att jag säger att alla som kommer hit gör det (begår sexualbrott) men det blir såhär man vet inte riktigt hur man ska bete sig. Julia 24år 18