R-2015/1079 Stockholm den 17 september 2015 Till Justitiedepartementet Ju2015/4875/DOM Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 22 juni 2015 beretts tillfälle att avge yttrande över betänkandet Europeisk kvarstad på bankmedel (SOU 2015:54). Sammanfattning Advokatsamfundet har i huvudsak ingen erinran mot de förslag som lämnas i betänkandet, men har vissa särskilda synpunkter som anges i det följande. Utredningsförslagen är i huvudsak rimliga och väl avvägda. Det är lämpligt att Kronofogdemyndigheten utses till behörig myndighet samt informationsmyndighet enligt förordning nr 655/2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel i mål och ärenden av privaträttslig natur (kvarstadsförordningen). Det bör dock noteras att myndigheten är skyldig att utföra sina nya uppgifter med beaktande av den EUrättsliga effektivitetsprincipen. Ur integritetssynpunkt är det enligt Advokatsamfundet positivt att betänkandet föreslår ett starkt skydd för personuppgifter. Betänkandets skrivningar om skadeståndsansvar för sökanden av europeisk kvarstad kan ge upphov till en viss osäkerhet. Det bör enligt Advokatsamfundet förtydligas huruvida det strikta skadeståndsansvar som gäller enligt svensk rätt ska tillämpas även när det gäller europeisk kvarstad. Detta är viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt, särskilt för utländska borgenärer. Förslaget om att handlingar i kvarstadsförfarandet undantagslöst ska översättas till svenska, framstår som strängt ur ett partsperspektiv. En mer flexibel lösning bör väljas, där domstolar efter parternas hörande får avgöra behovet av översättning från
2 fall till fall. Slutligen bör det övervägas om prövningen av rättsmedelsansökningar mot verkställigheten av kvarstadsbeslut kan göras mer enhetlig. Huvudsakliga överväganden Advokatsamfundet har inga invändningar mot de huvudsakliga överväganden som görs i betänkandet. Det är logiskt att de föreslagna bestämmelserna införs i en särskild lag (se avsnitt 5.10) samt att rättegångsbalkens (RB) bestämmelser om tvistemål ska vara kompletterande (se avsnitt 5.4.2 och 5.8.4). Det är särskilt positivt att Kronofogdemyndigheten utses till enhetligt behandlande myndighet av ärenden om europeisk kvarstad (se avsnitten 5.5.2, 5.6.2 och 5.7.3). Som framhålls i betänkandet ligger de nya uppgifter som tilldelas myndigheten i linje med dess övriga uppdrag. Exempelvis ligger det nya förfarandet för informationsinhämtning nära förfarandet för tillgångsundersökningar i utmätningsärenden (se avsnitt 5.5.2). Det är också positivt att utredningen genomgående har tagit stor hänsyn till den personliga integriteten och föreslår ett relativt starkt skydd för personuppgifter. Integritetshänsynen framgår av förslagen om sekretess för de personuppgifter som Kronofogdemyndigheten kommer att hantera (avsnitt 5.9.3), om gallring av sådana uppgifter (avsnitt 5.9.4), om att andra myndigheter ska sakna direktåtkomst till sådana uppgifter (avsnitt 5.9.2) samt om att motsvarande begränsning ska gälla för Kronofogdemyndighetens tillgång till uppgifter i Skatteverkets beskattningsdatabas (avsnitt 5.5.3, s. 80-83). Överväganden i materiella frågor Sökandens skadeståndsansvar bör tydliggöras Av betänkandet framgår att fordringsägarens skadeståndsansvar enligt artikel 13 i kvarstadsförordningen (culpa-ansvar med presumtionsansvar i vissa fall) skiljer sig från det som gäller för kvarstad enligt svensk rätt (strikt ansvar). I betänkandet föreslås inte att den svenska lagstiftaren använder sig av möjligheten i artikel 13.3 i kvarstadsförordningen att behålla eller införa ytterligare ansvarsgrunder eller typer av ansvar. Samtidigt tilläggs att nationella skadeståndsregler kommer att komplettera förordningen, samt att tillämpnings- och bedömningsfrågor när det gäller skadestånd kommer att få lösas i rättstillämpningen (s. 64-65). För en borgenär är det givetvis av stor vikt att kunna bedöma eventuella risker med att ansöka om kvarstad. Särskilt för en utländsk borgenär som vill använda sig av kvarstadsförordningen för att säkra en fordran i Sverige, är det viktigt att skadeståndsfrågan är reglerad på ett tydligt och förutsägbart sätt. Eftersom utredningen inte föreslår någon särskild komplettering av de skadeståndsregler som gäller enligt förordningen, men samtidigt hänvisar till nationella skadeståndsregler och nationell rättstillämpning, uppstår en viss oklarhet gällande sökandens skadeståndsansvar. Innebär utredningens skrivningar att det står klart att strikt ansvar inte kan åberopas mot en sökande av europeisk kvarstad?
3 Advokatsamfundet anser att sökandens skadeståndsansvar bör förtydligas under den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet. Enligt svensk rätt följer skadeståndsansvaret, vid upphävande av exekutionstitel, av 3 kap. 22 UB. Enligt doktrinen torde dock bestämmelsen i 15 kap. 6 första stycket RB, om sökandens skyldighet att ställa säkerhet för eventuell skada, utgöra den generella grunden för sökandens skadeståndsansvar i kvarstadsförfarandet. 1 Om det accepteras kan den generella hänvisningen till RB i 4 i lagförslaget tolkas som att strikt ansvar ska tillämpas även vid europeisk kvarstad. Det framstår således som oklart hur de olika reglerna förhåller sig till varandra. Denna fråga är av så stor vikt ur rättssäkerhetssynpunkt att den inte bör överlämnas till rättstillämpningen. För att undvika osäkerhet bör ansvarsgrunden för skadestånd i stället framgå uttryckligen av förarbeten eller lagtext. Om det inte är meningen att strikt ansvar ska gälla, och hänvisningen till nationella skadeståndsregler och praxis i betänkandet syftar på andra aspekter av skadeståndsansvaret, bör detta tydliggöras. Enligt Advokatsamfundet bör detta förhållande övervägas ytterligare inom ramen för den fortsatta lagstiftningsprocessen. Godtagna språk Utredningens förslag, att samtliga handlingar som lämnas in till domstol eller till Kronofogdemyndigheten i egenskap av behörig myndighet ska vara avfattade på eller översatta till svenska, framstår som alltför strängt. Såsom framhålls i betänkandet är språkkunskaperna i engelska generellt sett goda i Sverige. I NJA 2011 s. 345 konstaterade Högsta domstolen att handlingar på engelska, liksom på norska och danska, många gånger bör kunna accepteras, samt att denna fråga bör avgöras av domstolen i varje enskilt fall. Det framstår därför som rimligt att vid kvarstadsansökan lämna utrymme att handlingar, och då framförallt skriftlig bevisning, på norska, danska och engelska ska kunna ges in till domstolen, givetvis under förutsättning att rätten och motpart kan tillgodogöra sig materialet. Det kan därvid klargöras att själva kvarstadsansökan och eventuella övriga inlagor till domstolen däremot ska vara på svenska. I betänkandet motiveras valet att endast godta svenska med de korta beslutsfristerna i artikel 18 i kvarstadsförordningen, samt de bakomliggande effektivitets- och skyndsamhetsändamålen. I de fall en ansökan om kvarstad behöver kompletteras, börjar tidsfristerna i artikel 18 dock löpa först när en sådan komplettering har skett. Sökanden skulle därför kunna ges en möjlighet att lämna in åtminstone delar av processmaterialet på norska, danska eller engelska. I linje med HD:s uttalanden i NJA 2011 s. 345, kan domstolen sedan i varje enskilt fall ta ställning till om handlingarna på engelska kan godtas eller inte. Sökanden skulle då stå risken att behöva komplettera sin ansökan, och därmed fördröja förfarandet något. Detta skulle dock inte påverka de tidsfrister som domstolen har att förhålla sig till. En sådan lösning framstår som mer flexibel än den som föreslås i betänkandet. Eftersom det i många fall kan antas vara tillräckligt att översätta särskilt viktiga delar av processmaterialet, skulle lösningen också kunna vara mycket 1 Gregow, T, Kvarstad och andra säkerhetsåtgärder, Norstedts Juridik 2014, s. 110-112.
4 tidssparande. Snabbhet är givetvis av stor betydelse för den som ansöker om kvarstad. Även om sökanden skulle bli tvungen att komplettera sin ansökan, kan det inte rimligen innebära någon betydande tidsåtgång jämfört med att behöva översätta samtliga handlingar från början. Advokatsamfundet anser mot denna bakgrund att handlingar avfattade på engelska, norska och danska i vissa fall bör accepteras om parter och domstol kan tillgodogöra sig det aktuella språket. Informationsinhämtningen Kronofogdemyndigheten är skyldig att ta hänsyn till EU-rättens effektiva genomslag Som anfördes inledningsvis är Kronofogdemyndigheten väl lämpad för att utföra myndighetsuppgifterna enligt kvarstadsförordningen. Myndigheten bör, vilket påpekas i betänkandet, kunna dra nytta av upparbetade rutiner för att implementera det nya förfarandet för inhämtande av bankkontoinformation. Enligt betänkandet bör myndigheten också självständigt bedöma omfattningen av sina informationsinhämtande åtgärder (se s. 79). Det är visserligen rimligt att praktiska aspekter av kvarstadsförfarandet får sin närmare utformning i myndighetspraxis. Det bör dock noteras att Kronofogdemyndigheten är skyldig att tillämpa kvarstadsförordningen med beaktande av den EUrättsliga effektivitetsprincipen. Enligt Advokatsamfundet är det därför viktigt att myndigheten inte utformar en praxis som inte ger ett tillräckligt effektivt genomslag för kvarstadsförordningen. Eftersom Kronofogdemyndigheten är van vid att hantera lagstiftning med EU-rättslig bakgrund, exempelvis på skatteindrivningsområdet, 2 bör detta dock inte behöva ske. Behörigheten att pröva en ansökan om rättsmedel mot verkställigheten av ett kvarstadsbeslut Rättsmedelsansökan mot verkställigheten av ett kvarstadsbeslut Som påpekas i betänkandet är det inte en enhetlig lösning att låta rättsmedelsansökningar avseende verkställigheten prövas av Kronofogdemyndigheten i de flesta fall, men av allmän domstol vid invändningar om ordre public. Det kan inte uteslutas att flera olika grunder kan åberopas för en och samma rättsmedelsansökan och att detta kan leda till parallella förfaranden. En sådan situation framstår även som onödigt krånglig ur ett partsperspektiv. Eftersom artikel 34.2 i förordningen uttryckligen kräver att ordre publicinvändningar prövas av domstol, är det återstående alternativet för att få en enhetlig prövning av ansökningar om rättsmedel att låta allmän domstol pröva samtliga typer av rättsmedelsansökningar. Detta avviker dock från det nuvarande systemet där Kronofogdemyndigheten hanterar rättsmedelsansökningar riktade mot verkställigheten. 2 Se t.ex. rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder.
5 Det framstår också som ett mer opraktiskt och mindre effektivt förfarande. Med hänsyn till att antalet rättsmedelsansökningar där ordre public åberopas som grund dessutom kan antas bli förhållandevis få, framstår ändå utredningens förslag att Kronofogdemyndigheten i så stor utsträckning som möjligt ska pröva verkställighetsfrågor trots allt som rimligt utifrån förordningens krav. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg