Stockholm den 13 februari 2009 R-2008/1191. Till Justitiedepartementet. Ju2008/8198/KRIM

Transkript

1 R-2008/1191 Stockholm den 13 februari 2009 Till Justitiedepartementet Ju2008/8198/KRIM Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 24 oktober 2008 beretts tillfälle att avge yttrande över Stalkningsutredningens betänkande Stalkning ett allvarligt brott (SOU 2008:81) Sammanfattning Advokatsamfundet anser i likhet med utredningen att det finns anledning att förstärka medborgarnas skydd mot systematisk förföljelse av den karaktär som kallas stalkning. Förslaget till ny bestämmelse i brottsbalken, liksom förslaget om en ny lag om kontaktförbud, innebär dock en kraftfull ökning av repressionen när det gäller dessa brott och en väsentlig ökning av kontroll och övervakningsmöjligheter av personer som kan tänkas trakassera andra. Med hänsyn härtill förordar Advokatsamfundet ytterligare utredning av förslagen. För det fall ytterligare utredning inte anses erforderlig, anser Advokatsamfundet att utredningens lagförslag åtminstone måste omarbetas i de avseenden som närmare kommenteras i remissyttrandet Systematisk förföljelse kriminaliseras Enligt författningsförslaget till den nya bestämmelsen i 4 kap. 4 brottsbalken förefaller också grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning enligt 4 kap. 4 a brottsbalken omfattas av brottskatalogen. Av betänkandet framgår emellertid att detta inte är avsikten. Advokatsamfundet anser att detta måste förtydligas i lagtexten. Såvitt gäller det föreslagna straffbudet innebär det en ökad repression. Advokatsamfundet anser mot bakgrund härav att det krävs noggrant utredda och tydliga förarbeten. Som exempel kan nämnas att det i den föreslagna författningskommentaren anges att brottet ska vara ägnat att kränka brottsoffrets integritet men att det dock inte krävs att brottsoff-

2 2 rets integritet verkligen har kränkts (s. 341). Detta framgår inte av lagtexten. Med den utformning som det föreslagna lagrummet har menar Advokatsamfundet att det verkligen förutsätter att brottsoffrets integritet har kränkts. Ett annat exempel i författningskommentaren som enligt Advokatsamfundet ger anledning till betänkligheter är utredningens konstaterande att det inte bör vara nödvändigt att mera exakt styrka tid och rum för en viss gärning (s. 341). När det gäller grov kvinnofridskränkning får man inte som skäl för det brottet åberopa preskriberade enskilda brott. Med hänsyn härtill ifrågasätter Advokatsamfundet om man då inte måste vara klar över åtminstone tiden för en påstådd i straffbudet ingående förföljelsegärning och Kontaktförbud ska kunna utfärdas även utan brott mot skyddspersonen och hot- och riskbedömningen bör vara avgörande Enligt förslaget till ny lag om kontaktförbud ska ett sådant förbud kunna utfärdas utan att förbudspersonen har begått brott mot skyddspersonen. Även beteenden som sedda för sig inte är brottsliga ska kunna föranleda kontaktförbud. Exempel på sådana hittills straffria beteenden framgår på s. 97 och 121 i betänkandet. I lagtexten definieras de som förföljelse och allvarliga trakasserier. För utfärdande av kontaktförbud erfordras emellertid inte heller att förbudspersonen har visat några sådana beteenden det räcker med att det på grund av särskilda omständigheter finns risk för sådana beteenden (jfr. 2 ). Advokatsamfundet anser att det är av vikt att bestämmelsen får en utformning som medger möjlighet att bedöma om ett eget handlande är sådant att det kan resultera i kontaktförbud eller inte. Med den föreslagna lydelsen finns inte denna möjlighet. Att enbart risk för brott, förföljelse eller allvarliga trakasserier ska räcka för kontaktförbud kan accepteras endast om de särskilda omständigheter som pekar på en sådan risk finns exemplifierade i lagtext. Exemplifieringen bör vara utförlig, om än icke uttömmande. En hänvisning till polisens strukturerade hot- och riskbedömningar i lagens förarbeten är inte tillräckligt. Att proportionalitetsprincipen tydliggörs är visserligen bra, men den ska, här som i andra sammanhang, utgöra en erinran om skyldigheten att göra en intresseavvägning och vidare att mer ingripande åtgärder än de som är nödvändiga inte får tillgripas. En hänvisning till proportionalitetsprincipen får inte utgöra skäl att avstå från att göra nödvändiga avgränsningar och preciseringar i rekvisiten för en viss åtgärd. 6.5 Förutsättningar för att meddela villkor om tillträdesförbud Ett tillträdesförbud till ett geografiskt område av viss omfattning utgör ett allvarligt ingrepp i den enskildes frihet. Trots detta är kriterierna desamma som för kontaktförbudet. Avsikten tycks vara att med endast proportionalitetsprincipen förhindra att tillträdesförbudet slentrianmässigt kopplas till varje kontaktförbud. En hänvisning till proportionalitetsprincipen får, som nämnts ovan, inte utgöra skäl att avstå från att göra nödvändiga avgränsningar och preciseringar i rekvisiten för en viss åtgärd. Ett tillträdesförbud, liksom ett utvidgat sådant, är enligt Advokatsamfundets mening acceptabelt endast om kriterierna för detta finns tydligare angivna i lagtexten.

3 3 6.6 Förutsättningar för att meddela villkor om förbud att uppehålla sig i gemensam bostad Det ter sig naturligt att ett besöksförbud som avser en person med vilken man delar bostad också medför ett förbud mot att vistas i bostaden. Detta utgör visserligen ett allvarligt ingrepp i den enskildes frihet, men kan i väsentliga delar åstadkommas också på civilrättslig väg, genom ett förordnande om kvarsittanderätt enligt äktenskapsbalken eller sambolagen. Ett kontaktförbud som omfattar en gemensam bostad till vilken skyddspersonen redan har civilrättslig kvarsittanderätt kan bedömas utifrån samma kriterier som kontaktförbudet i övrigt. Betänkandet definierar emellertid inte en sådan bostad som gemensam (se 6.6.3). Saken ställer sig annorlunda när kontaktförbudet ska avse en bostad som ännu inte omfattas av kvarsittanderätt. Med rekvisiten särskilda omständigheter och risk för brott, förföljelse eller allvarliga trakasserier som enda kriterier kan därmed också i sak obefogade ansökningar om kontaktförbud som omfattar gemensamma bostäder bli verksamma medel för att föregripa civilrättsliga prövningar av kvarsittanderätten. Advokatsamfundet menar att utredningen kraftigt underskattar risken för att den föreslagna lagen om kontaktförbud kan komma att missbrukas vid äktenskapsmål och vårdnadstvister. De i lagförslaget lågt ställda och vagt formulerade kraven för att utfärda kontaktförbud som omfattar en gemensam bostad bör därför skärpas och förtydligas. Advokatsamfundet delar således, såvitt avser kontaktförbud som omfattar en gemensam bostad, inte utredningens uppfattning om behov av mindre restriktiva bestämmelser (se 6.6.2). För att ändå ge ett något utvidgat utrymme för kontaktförbud också då det omfattar gemensam bostad föreslår Advokatsamfundet att ett uttryckligt kriterium anpassas till vad som gäller för recidivfara vid häktning, nämligen risk för brott. Risk för förföljelse eller risk för allvarliga trakasserier som inte når upp till vad som krävs för straffbarhet, exempelvis ofredande, bör inte heller fortsättningsvis kunna kvalificera för besöksförbud som omfattar gemensam bostad. Advokatsamfundet anser inte att ett tydligt rekvisit som påtaglig risk för brott kan utgå helt för att ersättas med en allmän proportionalitetsbedömning (se 6.6.4). Proportionalitetsprincipen ska, som redan har påpekats, utgöra en erinran om skyldigheten att göra en intresseavvägning och vidare att mer ingripande åtgärder än de som är nödvändiga inte får tillgripas. En hänvisning till proportionalitetsprincipen får inte utgöra skäl att avstå från att göra nödvändiga avgränsningar och preciseringar i rekvisiten för en viss åtgärd Giltighet och förnyelse av villkor om förbud att uppehålla sig i gemensam bostad Givet att villkoren för ett kontaktförbud som omfattar gemensam bostad är tydligt angivna och inte alltför lågt ställda så har Advokatsamfundet ingen erinran mot att beslutets giltighetstid förlängs. Tidsfristen bör vara sådan att skyddspersonen kan räkna med att en

4 4 skyndsamt ingiven ansökan om civilrättslig kvarsittanderätt kan hinna interimistiskt avgöras av domstol. En sådan ingiven, men ej interimistiskt avgjord, ansökan bör utgöra skäl för förlängning av kontaktförbudet Offentligt biträde Ett besöksförbud utgör en sådan inskränkning i den personliga friheten att ett offentligt biträde alltid bör förordnas för förbudspersonen när denne eller skyddspersonen begär rättens prövning av åklagarens beslut. I sådana fall där målsägandebiträde förordnas med uttrycklig uppgift att också företräda sin klient i domstol vid prövning av kontaktförbud, bör motsvarande förordnande och arbetsuppgift ges till förbudspersonens offentlige försvarare. Om skyddspersonen har målsägandebiträde men förbudspersonen saknar offentlig försvarare bör offentligt biträde alltid förordnas för förbudspersonen vid prövning av kontaktförbud. Partsställningen åklagare, målsägandebiträde och målsägande på ena sidan mot en ensam förbudsperson på den andra är enligt Advokatsamfundets uppfattning oacceptabel. 7. Elektronisk övervakning Advokatsamfundet motsätter sig att ett tillträdesförbud får förenas med elektronisk övervakning. Enligt samfundets mening utgör förslaget en oacceptabel form av medborgarövervakning, desto mer som den riktar sig mot personer som antingen inte begått så allvarliga överträdelser att de leder till fängelse, eller också har avtjänat fängelsestraff och således sonat brottet i förhållande till dess straffvärde. Enligt Advokatsamfundet har utredningen inte på ett tillfredsställande sätt förmått ange förutsättningarna för att en sådan ingripande åtgärd som elektronisk övervakning är, skall vara acceptabel. Enligt lagförslaget ska elektronisk övervakning kunna beslutas om förbudspersonen har överträtt ett kontaktförbud eller om det föreligger sannolika skäl för att en överträdelse har begåtts. Kraven är mycket lågt ställda. Trots att förslaget innebär stora inskränkningar i den personliga integriteten saknas redogörelse och analys av proportionalitetsbedömningen. Enligt Advokatsamfundets mening bör rekvisiten för en så pass långtgående frihetsinskränkning som elektronisk övervakning är vara betydligt mer detaljerade i lagtext. Med den föreslagna lagtexten framstår det dessutom som om det föreligger en presumtion för elektronisk övervakning vid alla överträdelser av kontaktförbud. Om den elektroniska övervakningen egentligen är avsedd endast för de fall där skyddsbehovet är som störst så borde detta framgå. Det är vidare oacceptabelt att det räcker med sannolika skäl för att en överträdelse har begåtts. Sannolika skäl tillämpas i häktningssammanhang normalt så att uppgifter från målsäganden i polisförhör godtas när ord står mot ord. Så lågt ställda beviskrav kan enligt Advokatsamfundet inte accepteras. Om regeringen ändå väljer att införa den föreslagna lagstiftningen anser Advokatsamfundet att elektronisk övervakning bör kunna beslutas om förbudspersonen vid upprepade tillfällen fysiskt har överträtt ett utfärdat kontaktförbud och det därutöver föreligger synnerliga skäl för åtgärden. Vid bedömningen av om synnerliga skäl föreligger ska

5 5 särskilt avseende fästas vid vad som visas avseende överträdelsernas omfattning och art samt det lidande som förbudspersonen med dessa vållar skyddspersonen Beslut och processuella frågor Betänkandet innehåller förslag som ger åklagaren rätt att, med samma tidsfrister som gäller för anhållande, interimistiskt besluta om att förena kontaktförbud med elektronisk övervakning. Advokatsamfundet motsätter sig förslaget och anser i stället att domstolen skall fatta beslutet. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg