R 6079/ Till Statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Transkript

1 R 6079/ Till Statsrådet och chefen för Justitiedepartementet Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 20 januari 2000 beretts tillfälle att avge yttrande över betänkandet Ekonomisk brottslighet och sekretess, SOU 1999:53. I anledning därav anför Advokatsamfundet följande. Sammanfattning Advokatsamfundet A. avstyrker de föreslagna ändringarna i 14 kap. 2 sekretesslagen som innebär att myndigheter skall kunna lämna uppgifter om planerade brott, B. avstyrker de föreslagna ändringarna i 14 kap. 2 sekretesslagen som innebär att polis m.fl. skall kunna erhålla sekretessbelagd information i underrättelsesyfte, C. ifrågasätter om en konkursförvaltare alltid skall vara skyldig att lämna uppgift om att brottsanmälan gjorts samt D. ifrågasätter förslaget att tull och polis i samband med att ett beslag av visst värde hos en misstänkt hävs skall underrätta kronofogdemyndigheten om hävanden. Övriga förslag lämnas utan erinran. Inledning Utredningen har haft till huvudsaklig uppgift att föreslå åtgärder i syfte att effektivisera bekämpningen av ekonomisk brottslighet genom att öka möjligheterna för berörda myndigheter m.fl. att utbyta relevant information. Utredningen har också haft att beakta andra intressen, t.ex. skyddet för den personliga integriteten.

2 2 Betänkandet är väl genomarbetat och förslagen i huvudsak välmotiverade. Enligt Advokatsamfundets mening synes utredningen i vissa delar dock i allför stor utsträckning ha låtit sig styras av myndighetsönskemål och allmänna effektivitetssträvanden och inte i tillräcklig utsträckning ha beaktat integritetsaspekter. Den generella utformning som föreslås beträffande 14 kap. 2 sekretesslagen går enligt Advokatsamfundets mening för långt och bör inte leda till lagstiftning. A. I betänkandet föreslås en förändring av 14 kap. 2 sekretesslagen som innebär att myndigheter utan hinder av sekretess skall kunna lämna uppgifter om misstankar om planerade brott (avsnitt 9.4.2). Förslaget är enligt Advokatsamfundets mening inte godtagbart av integritetsskäl. Förslaget siktar in sig på handlanden som inte utgör straffbara gärningar. Uppgiften skall emellertid röra en konkret brottsplan. Det kan å ena sidan hävdas att regleringen ur det perspektiv som utredningen främst haft att se frågorna kampen mot den ekonomiska brottsligheten framstår som överflödig. I hur många sådana fall kommer förutsättningarna för regelns tillämpning att vara uppfyllda utan att fråga är om ett förberedelsebrott som kan hanteras med stöd av den nu gällande lydelsen av 14 kap. 2 fjärde stycket sekretesslagen? Å andra sidan framstår förslaget, med dess generella utformning, som alltför långtgående. Lagstiftaren har genom att välja att straffbelägga en gärning på förberedelsestadiet och genom att bestämma straffbarheten för försöksbrott på sätt skett angett nivån för när det ur samhällets synvinkel är berättigat att med straffrättsliga medel ingripa mot olika beteenden. Den föreslagna regleringen kommer att öppna möjligheterna för ett flöde av uppgifter som inte kommer att ha betydelse från brottsutredningssynpunkt. Förtroendet för myndigheter med primärt andra uppgifter än att vara brottsbekämpande kan komma att urholkas och risken för bristande bedömningar i förening med de ingripande konsekvenser uppgiftslämnandet kan få för en oskyldig talar starkt mot att tillåta sekretessgenombrott i dessa fall. B. Det sagda gör sig än mer gällande avseende sekretessgenombrott i underrättelsesyfte (14 kap. 2 sjätte stycket sekretesslagen, avsnitt ). En särskild undersökning är enligt polisdatalagen (1998:622) definierad som en undersökning i kriminalunderrättelseverksamhet som innebär insamling, bearbetning och analys av uppgifter i syfte att ge underlag för beslut om förundersökning eller om särskilda åtgärder för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott. Motsvarande definition finns i de bestämmelser som reglerar tullens verksamhet. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall sekretess inte hindra att uppgift som kan antas ha betydelse för en särskild undersökning lämnas till polisen eller tullen. Som en ytterligare förutsättning anges att undersökningen skall avse brott, för vilket är föreskrivet fängelse i två år eller mer. Om denna begränsning finns två saker att säga. För det första är det en förutsättning enligt polisdatalagen att en undersökning avser sådan brottslighet för att personuppgifter skall få behandlas i undersökningen. Någon

3 3 faktisk begränsning innebär den föreslagna regleringen i sekretesslagen således inte i de flesta fall, eftersom de uppgifter som är av intresse sannolikt kommer att vara personuppgifter. För det andra kan man fråga sig vilken begränsning regeln om fängelse i två år eller mer egentligen innebär i praktiken. Det som inte innefattas av regeln utgör i huvudsak bagatellartad brottslighet. Som exempel kan anges 10 kap. brottsbalken, där endast tre brott inte omfattas av definitionen, nämligen undandräkt, olovligt brukande och fyndförseelse. Lagstiftningen om polisens register genomfördes bl.a. med syfte att möjliggöra för polisen att i sin kriminalunderrättelseverksamhet använda automatisk databehandling. Begreppet särskild undersökning definieras som nämnts i polisdatalagen. Ett av de huvudsakliga syftena med begreppet är att avgränsa i vilka sammanhang polisen skall ha rätt att databehandla personuppgifter. Som framgår av ärendet (se prop. 1997/98:97 s. 115 f.) föregicks lagstiftningen av svåra överväganden mellan intresset av skydd för den enskildes personliga integritet och intresset av en effektiv brottsbekämpning. I det nu aktuella förslaget används begreppet särskild undersökning i stället för att på ett svåröverskådligt sätt öka den informationsmängd som polisen skall ha tillgång till. Teoretiskt öppnas möjligheter för polis och tull att i stort sett utan annan begränsning än att undersökningen skall avse brottslig verksamhet (avseende t.ex. stöld) få obegränsad information från andra myndigheter när uppgifterna kan antas ha betydelse för undersökningen. Undersökningen behöver inte ha till syfte att utreda eller upptäcka brott. Uppgifterna behöver inte ens avse en person som misstänks för inblandning i verksamheten. Därutöver förändrar de föreslagna ändringarna drastiskt de förutsättningar som låg till grund för övervägandena avseenden lagstiftningen om polisens register. Denna aspekt synes inte i tillräckigt hög grad ha beaktats av utredningen. Advokatsamfundet avstyrker att förslaget genomförs. I lagtekniskt hänseende kan påpekas att de föreslagna ändringarna av 14 kap. 2 sekretesslagen kräver en följdändring i 36 kap. 5 fjärde stycket rättegångsbalken. C. Advokatsamfundet ifrågasätter om en konkursförvaltare skall vara skyldig att i alla situationer lämna en offentlig uppgift om att anmälan om brottsmisstanke gjorts (avsnitt 14). Genom den absoluta skyldighet som nu föreligger att i förvaltarberättelsen ange att anmälan till åklagare gjorts, som ofta fullgörs utan närmare redogörelse för omständigheterna, lämnas utrymme för onödiga spekulationer och risk för missuppfattningar. Den framstår heller inte i alla lägen som ändamålsenlig. För de bedömningar som rätten och tillsynsmyndigheten skall göra torde i många fall ändå ett fullgott underlag kunna lämnas utan att en redovisning av uppgifter som i andra fall omfattas av den starka förundersökningsekretessen måste ske. För att minska risken för att felaktiga slutsatser skall dras och någon bolagsfunktionär eller tredje man felaktigt uppfattas som brottslig bör uppgiftsskyldigheten, om

4 4 inte särskilda skäl föreligger, inskränkas till att omfatta uppgifter om ekonomiska förhållanden och angivande av andra faktiska förhållanden. Som särskilda skäl för att lämna uppgift om att brottsanmälan gjorts kan anges en situation där ett motstående intresse är så starkt att det överväger den risk för intrång i integriteten som uppgiften kan medföra. En sådan situation kan föreligga om fråga är om brott som har ett direkt samband med konkursboets ekonomiska ställning, t.ex. om boet kan överväga att rikta krav på skadestånd på grund av brottslig gärning mot bolaget. Ett annat särskilt skäl kan vara då fråga om ett näringsförbud aktualiseras. Enligt Advokatsamfundets mening måste den begränsad nytta en generell upplysningsskyldighet medför vägas mot den väsentliga risken för onödiga integritetskränkningar. I det sammanhanget kan noteras att endast en bråkdel av förvaltaranmälningarna leder till åtal. Enligt Advokatsamfundets uppfattning bör konkursförvaltares upplysningsskyldighet i detta avseende inskränkas. Den bör ersättas med en bestämmelse som ger förvaltaren ett utrymmet att själv bedöma om en uppgift om anmälan av misstänkt brott bör lämnas. D. Utredningen föreslår också att polis och tull i samband med att beslag hos en misstänkt hävs och värdet av det som skall återställas till den misstänkte överstiger ett halvt basbelopp som huvudregel skall underrätta kronofogdemyndigheten om hävandet av beslaget (27 kap. 8 rättegångsbalken, avsnitt 17.3). Advokatsamfundet ifrågasätter förslaget av följande skäl. Ändamålsprincipen innebär att en myndighets befogenhet att använda ett tvångsmedel skall vara bunden till det ändamål för vilket tvångsmedlet har beslutats (se t.ex. regeringens skrivelse 1999/2000:31 Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål under år 1998). Oavsett att utredningen som anger att ändamålsprincipen innebär att ett tvångsmedel inte får användas för att uppnå något annat syfte än det som lagstiftaren har angett föreslår att underrättelseskyldigheten skall lagfästas, anser Advokatsamfundet att den föreslagna regleringen är tveksam ur principiell synvinkel. Denna aspekt bör i den fortsatta beredningen genomlysas grundligt. Till utgångspunkt för sina förslag rörande användningen av den överskottsinformation som beslag kan medföra tar utredningen framför allt de uttalanden som gjordes i prop. 1988/89:124 Vissa tvångsmedelsfrågor. Utredningens utgångspunkt, att överskottsinformation (fritt?) får användas för utredning av andra, tidigare okända brott, är emellertid ingalunda oomstridd. Som exempel på detta kan anges remissutfallet på Buggningsutredningens betänkande Om buggning och andra hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46) och Lagrådets nyligen avgivna yttrande i anledning av den av regeringen framlagda lagrådsremissen i det ärendet. Att i den situationen utvidga användningen av överskottsinformation från brottsutredningar till också andra områden framstår som mindre lämpligt. Utredningen undantar på goda grunder (s. 354) beslag hos annan än den misstänkte från underrättelseskyldigheten. Det framstår emellertid som logiskt haltande att underrättelseskyldigheten skall gälla även beslag hos en misstänkt i en utred-

5 5 ning som lagts ned, kanske på den grunden att vederbörande visade sig vara helt oskyldig. De skäl som utredningen anför för att undanta beslag hos annan än den misstänkte från underrättelseskyldigheten gör sig lika starkt gällande i dessa fall. Advokatsamfundet har förståelse för att det i bland kan framstå som stötande att häva ett beslag hos en misstänkt och återlämna egendom när man på goda grunder kan anta att den misstänkte har stora skulder till det allmänna. Den generella utformning som förslaget har går emellertid enligt Advokatsamfundets mening för långt. Det bör inte läggas till grund för lagstiftning utan grundläggande omarbetning. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg