Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 2 juli beretts tillfälle att avge yttrande över departementspromemorian Hyra av lös sak (Ds 2010:24).

Transkript

1 R-2010/0926 Stockholm den 6 december 2010 Till Justitiedepartementet Ju2010/5531/L2 Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 2 juli beretts tillfälle att avge yttrande över departementspromemorian Hyra av lös sak (Ds 2010:24). Sammanfattning Advokatsamfundet anser i och för sig att den av utredaren föreslagna lagstiftningen skulle ge i stort sett materiellt tillfredsställande lösningar på de däri behandlade frågorna. Advokatsamfundet ställer sig dock tveksam till lagstiftningsbehovet som sådant. Dessutom förefaller den föreslagna lagens tillämpningsområde och utformning inte vara helt given. Advokatsamfundet har även vissa synpunkter på de enskilda bestämmelserna i lagförslaget. Lagstiftningsbehovet, tillämpningsområde m.m. Som utredaren påpekar angavs i SOU 1979:369 att bristen på klara rättsregler avseende hyra av lös sak, liksom även vad avser det materiella innehållet i vissa standardavtal, utgjorde ett problem från konsumenträttslig utgångspunkt. Sedan dess har dock mycket hänt på det konsumenträttsliga området i stort. Nya lagar har tillkommit och förändringar har skett i den redan då existerande konsumentskyddslagstiftningen, vilket medfört både större klarhet och mer konsumentvänliga regler. Det kan tas för visst att denna utveckling inte bara avser de specifika områden som omfattas av den befintliga lagstiftningen, utan

2 2 att den har haft positiva konsekvenser vad gäller såväl klarhet som den materiella rättens innehåll även på områden, där uttrycklig lagstiftning saknas. Till den sistnämnda konsekvensen har självfallet även jämkningsregeln i 36 avtalslagen (1915:218) bidragit. Den bestämmelsen hade nyligen trätt ikraft vid tiden för det ovan nämnda uttalandet, och sedan dess har ett stort antal prejudicerande rättsfall bidragit till att generellt förbättra konsumenternas rättsliga ställning. Även lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (1994:1512) har bidragit till att stärka konsumenternas ställning. Som framgår av promemorian används vidare numera ofta standardavtal som förhandlats fram av representanter för båda parterna (där konsumentintressena företrätts av bl.a. Konsumentverket). Enligt Advokatsamfundet talar mycket för utredarens uppfattning, att några missförhållanden för närvarande knappast kan konstateras på området. Detta innebär inte i sig att det skulle vara olämpligt att införa den nu föreslagna lagstiftningen avseende konsumenters hyra av lös sak, men det utgör onekligen en utgångspunkt vid en bedömning av huruvida den förbättring vad gäller klarhet och konsumentskydd som i viss mån skulle uppnås, motiverar att nu införa en speciallag av detta slag. Det är enligt Advokatsamfundets mening inte heller självklart att reglering i lag av hyra av lös sak bör vara utformat på det sätt som anges i promemorian. Lagförslaget följer nära strukturen i främst konsumentköplagen (1990:932) och konsumenttjänstlagen (1985:716). Om hyra av lös sak ska regleras i lag kan ifrågasättas om inte även förhållandet mellan näringsidkare borde omfattas, såsom i den europeiska civillagsmodellen DFCR. Vidare kan det ifrågasättas om det är lämpligt att göra lagens bestämmelser tvingande endast för avtal som slutits för högst ett år. Syftet med denna begränsning synes vara att därigenom söka undvika gränsdragningar mot kreditköp samt att undanta leasing. Advokatsamfundet anser att tvingande bestämmelser kan vara nog så berättigade vid långvariga avtal (såväl vid leasing som annars). Begränsningen till endast korta avtal förefaller enligt Advokatsamfundet inte helt naturlig. Vid lagstiftning enligt lagförslaget skulle det finnas fyra grundläggande konsumentskyddslagar med tämligen likartad struktur och likartade rättsliga lösningar, nämligen konsumentköplagen, konsumenttjänstlagen, konsumentkreditlagen (1992:830) samt den föreslagna lagen om hyra av lös sak. Advokatsamfundet ifrågasätter om man inte därvid skulle ha nått, eller till och med passerat, den kritiska gräns då man i vart fall borde

3 3 undersöka om det av bl.a. pedagogiska skäl kunde vara lämpligare att slå samman dessa lagar (liksom eventuellt viss annan lagstiftning, såsom lagen [2000:274] om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal) till en enda lag. Advokatsamfundet vill framhålla att det skulle vara önskvärt med en utredning avseende lämpligheten att i vissa fall ge konsumenter sakrättsligt skydd i förhållande till ny ägare, och kanske även i förhållande till uthyrarens konkursbo. Synpunkter på de enskilda bestämmelserna i lagförslaget Nedan ges synpunkter på lagförslaget som sådant, dvs. utan hänsyn tagen till de överväganden som lämnats ovan. Rubriken: Advokatsamfundet anser att i enlighet med gängse tradition bör av lagens rubrik framgå att den endast avser förhållandet mellan näringsidkare och konsument. 5 : I vissa fall, där betalning av hyra inte närmare har bestämts, kan det enligt Advokatsamfundet vara rimligt att konsumenten har rätt att dela upp betalningen i periodvisa rater. En sådan möjlighet framgår inte av den föreslagna bestämmelsen. 9 : Enligt Advokatsamfundets mening bör övervägas att i bestämmelsen föra in undantag från rätten att kräva avtalets fullgörande när det skulle vara oskäligt betungande för uthyraren (jfr 12 andra stycket konsumentköplagen). 13 : Det kan från såväl systematisk som materiell utgångspunkt ifrågasättas om det är lämpligt att, på det omfattande sätt som görs i förslaget, förkorta felbegreppet i förhållande till det felbegrepp som anges i konsumentköplagen. Jämför t.ex. bestämmelserna i 16 andra stycket 2, 16 tredje stycket 3, 16 a och 19 första stycket, som samtliga torde vara av relevans även i hyresförhållanden, men avseende vilka innebörden av den föreslagna regleringen emellertid skulle kunna ifrågasättas. Kravet på att saken ska stämma överens med vad som avtalats i fråga om förpackning torde å andra sidan enligt Advokatsamfundets mening så gott som alltid sakna relevans vid hyra och bör, för att inte förvilla, kunna utgå.

4 4 14, 24, 30 och 32 andra stycket: Skada på saken regleras i 24 vad gäller uthyrarens ansvar och 32 vad gäller konsumentens ansvar. Denna uppdelning med en reglering av parternas respektive ansvar var för sig är från en pedagogisk utgångspunkt inte lämplig, eftersom regleringen avser samma händelse (skada). Regleringen av skada bör enligt Advokatsamfundet behandlas i ett sammanhang. Konsumentens skadeståndsskyldighet enligt 32 bör rimligen avse både ersättning för sakens värde och om hyresavtalet förfallit enligt 14 uteblivna hyror för återstående del av den avtalade hyrestiden. Advokatsamfundet anser att det sistnämnda förhållandet inte framgår helt klart. Advokatsamfundet anser vidare att gränsen mellan fel i 14 andra stycket (försämring efter avlämnandet på grund av uthyrarens avtalsbrott) och skada på saken enligt 24 är oklar. Måhända bör sådan skada, för vilken alltså uthyraren svarar, lämpligen inrymmas i felbegreppet. På motsvarande sätt föreligger oklarhet vad gäller gränsen mellan skada i 32 och konsumentens vanvård enligt 28. Denna fråga är enligt Advokatsamfundets mening inte oväsentlig, bl.a. eftersom skadestånd utgår vid olika förutsättningar. 26 och 29 : I 2 anges att konsumenten får säga upp tillsvidareavtal med omedelbar verkan. Därmed bör rimligen avses rätt att säga upp avtalet utan att träffas av remedier från uthyrarens sida. Bestämmelsen harmonierar enligt Advokatsamfundet inte med vad som anges i 26 och 29 om att hyresmannen vid konsumentens avbeställning har rätt till ersättning för hyra under tid som konsumenten kunnat använda saken och rätt till skadestånd för förlust genom att saken inte kunnat hyras ut till annan. Rimligen bör avtal som löper tills vidare undantas från den regleringen i 26 och 29. I 26 bör rätt till (eller till ) föras in framför ersättning. 28 : Vid avtal om hyra om kortare tid än en vecka anser Advokatsamfundet att det kan vara rimligt att uthyraren får häva tidigare än vid en veckas dröjsmål (jfr 34 andra stycket). 30 : Det förefaller inte helt klart om det enligt andra stycket krävs att avtalet hävs och att kontraktsbrottet är väsentligt för att uthyraren vid konsumentens vanvård ska ha rätt till skadestånd. Enligt Advokatsamfundet borde detta rimligen inte gälla. Hänvisningen till

5 5 29, där hävning och (därmed) väsentlighet krävs för skadestånd, kan dock ge intrycket av att detta skulle vara fallet. Advokatsamfundet anser att bestämmelsen bör förtydligas i detta avseende. Vidare anges i andra stycket, genom hänvisning till 28 andra stycket, att konsumenten är skyldig att vid vanvård betala hyra för tid som saken kunnat användas. Enligt Advokatsamfundet skulle motsatsvis kunna antas att hyra därmed inte ska utgå för tid som saken inte på grund av vanvården kunnat användas före återlämnandet. Detta kan dock inte vara meningen konsumenten ska givetvis inte kunna slippa betala hyra genom att vanvårda den under hyrestiden, i vart fall inte under sådan tid då uthyraren var i god tro om vanvården/obrukbarheten. Detta bör förtydligas. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg