Dalsland är modellen. David Björklund Skribent

Dalsland är modellen Konstens kraft hade pågått i nästan två år i Dalsland när jag hösten 2003 kom in i projektet. På uppdrag av Västra Götalandsregionens konstkonsulent och Statens konstråd skulle jag skriva en reflekterande dokumentation. Det var några omständigheter som genast gjorde mig intresserad. Det första var ambitionen att sätta konstnären i centrum för stadsförnyelse. Det andra var det personliga engagemanget bland deltagarna. Det tredje var att det här är ett exempel på det som Sven Nilsson i boken Kulturens vägar kallar den öppna kulturpolitiken, det vill säga en kulturpolitik där flera aktörer med olika drivkrafter samverkar för att arbeta mot ett gemensamt mål. Jag tror att det är en framtidsmodell och blev nyfiken på hur den fungerat i Dalsland. Projektet var alltså i slutfasen när jag började arbeta. Jag har varit med på ett antal möten och seminarier, jag har gjort intervjuer och läst dokument, men jag har inte varit med under hela resan, som många andra, och jag har inte pratat med alla som deltagit. Det här är vad jag sett och hört. Säkert finns det andra perspektiv och synpunkter som kunde ha lyfts fram. Syftet med den här skriften är dels att beskriva en process, dels att ge nya infallsvinklar som kan vara ett stöd för liknande arbete på andra platser. Personligen tror jag att det här är en modell som många kommuner och regioner kan använda och dra nytta av. David Björklund Skribent 3

Kraft för utveckling Ett attraktivare Dalsland Dalsland ska vara känt i omvärlden som ett expansivt landskap, byggt på offensiv samverkan och med hög livskvalitet. Så lyder visionen om Dalsland. Det är en önskad framtidsbild, men också en ambitionsnivå för ett långsiktigt utvecklingsarbete. Det pågår i dag olika insatser för att göra Dalsland mer känt i omvärlden och öka områdets attraktionskraft. Projekten Konstens kraft och Attraktiva Dalsland är delar i denna satsning. Det handlar om att starta processer för ett förändringsarbete med bred förankring i bland annat kommuner, näringsliv och turistsektor. Konstens kraft har tillämpat ett arbetssätt med seminarier Ett inspirerande projekt Det är glädjande och inspirerande att ta del av Konstens kraft i Dalsland. Statens konstråd, som mer och mer blir en part i kommunala diskussioner och projekt som rör offentlig gestaltning med samtida konst, har i Dalsland upplevt en stark regional ambition att lyfta fram viktiga frågor inom området. Att projektet tagit upp frågor som inte bara handlar om gestaltning med hjälp av enskilda eller ett antal beställda verk, utan även diskuterat områden som landskap, parker, byggnader och ljussättning gör det hela extra spännande och väl förankrat i tiden. I Västra Götalandsregionen ser vi konsten som en omistlig och integrerad del av vårt samhälle, en kraft för förändring och utveckling. Men konsten är också ett oöverträffat sätt att kommentera och säga något viktigt om den tid, de platser och de sammanhang där vi finns. Kort sagt bidrar konsten och kulturen med både hjärta och hjärna i samhällets processer. Det projekt som presenteras i den här skriften är ett utmärkt exempel på vad detta kan betyda. Ett av målen i regionens kulturpolitiska strategi handlar om den konstnärliga, estetiska dimensionen i de offentliga rummen, miljöerna och i landskapet. Konstens kraft visar hur viktigt det är att man tar detta på allvar, och vilka spännande diskussioner om så kallade hårda samhällsfrågor som kan hanteras när man gör det. Kerstin Quentzer Kulturchef Västra Götalandsregionen och workshops för att ge ny kunskap och nya impulser. På det sättet tror vi att vi skapar stimulans och en gemensam insikt. Det är först då vi kan förändras och förändra! Vi vill bygga ett Dalsland med hög attraktionskraft och erbjuda intressanta upplevelse- och boendemiljöer, kreativa företagsmiljöer och ett rikt fritids- och kulturliv. Mediernas bild av Dalsland är inte alltid den vi önskar. Varsel och nedläggningar är nyhetsstoff. Vi vill ändra den negativa bilden genom innovativa engagemang och projekt som visar att vi är förändringsbenägna. Konstens kraft har medverkat till detta. Lisbeth Möller Tf. kanslichef Kommunalförbundet Dalsland Det är lätt att konstatera att om denna ambition finns i Västra Götalandsregionen finns tveklöst också framtida möjligheter att genomföra omfattande projekt som har sitt ursprung i de idéer som uppkommit i Konstens kraft. Initiativet Konstens kraft kan till slut således leda fram till positiva förändringar i miljön och få den mest ivrige resenär att stanna till och ta del av det som skapats, likaväl som den boende kan få en mer tilltalande närmiljö. Mikael Adsenius Direktör Statens konstråd 4

Konstens kraft processer i utveckling Konsten representerar värden som utgör en potentiell konkurrensfördel för kommuner i utveckling. I spåren av vikande konjunkturer, industrinedläggningar och andra strukturella samhällsförändringar måste arbetet intensifieras och samverkansformerna utvecklas kring en hållbar och långsiktig utveckling, såväl ur ett regionalt som lokalt perspektiv. Vi måste ställa oss frågorna: vad vill vi utveckla i vår kommun, hur kan vi ta hjälp av de kreativa resurser som finns, hur kan vi samarbeta? Och vilka mål ställer vi upp för ett samhälle i utveckling som boende och som tillfällig besökare? Erfarenheten säger att konstnärer, vid sidan om sin kärnverksamhet, också bär på tjänsteinriktade resurser i en utsträckning som kanske inte alltid värderas tillräckligt eller ens upptäcks. Att som konstnär också arbeta som handledare, konsult eller inspiratör i olika sammanhang är inte längre en motsättning till det konstnärliga arbetet. Snarare utgör det en större eller mindre del av den konstnärliga verksamheten, ibland en komplettering, ibland en nödvändighet. Synen på kreativitet och på arbetsmarknaden för konstnärer är idag också förändrad. Men i stadsförnyelseprocesser och andra projekt som rör den gemensamma miljön kommer konstnärer ofta in sent i arbetet. Konstnärliga satsningar blir då påfallande ofta produktinriktade. Och dessutom, nästan alltid en fråga för en kulturnämnd med en redan hårt ansträngd budget. Genom att integrera konstnärer och den kreativa kompetens de har på ett tidigt stadium inom stadsförnyelsearbete, skolmiljö och omsorgsarbete eller inom turism- och näringslivsutveckling, finns en potential av ökade möjligheter till nytänkande, till kreativa finansieringslösningar och otraditionella samarbeten. Projektet Konstens kraft påbörjades vintern 2001/2002 och samlade konstnärer, kommunpolitiker, kommunala handläggare, arkitekter, landskapsarkitekter, pedagoger med flera kring en fördjupad diskussion och en vidgad syn på konstnärligt arbete i och kring den gemensamma miljön. Huvudsyftet var att öka medvetenheten och diskussionen kring konstens roll i det offentliga rummet. Men också att etablera och stärka kontaktytorna mellan konstnärer och samhällsföreträdare för att i ett längre perspektiv skapa mer långtgående och bestående förutsättningar för integrering av konstnärens arbetsmetodik i gestaltandet av den gemensamma miljön. Ett annat syfte har varit att på sikt skapa förutsättningar för reella uppdrag åt konstnärer. Projektet Konstens kraft har också etablerat ett forum för diskussion kring kommunernas attraktionsvärde och identitet; i dagsläget och i framtiden. Den här skriften är ett bestående avtryck från en process som pågått i landskapet Dalsland under två år. Den är en exposé över vad som hänt i kommunerna i projektet Konstens kraft. Men den är också en redovisning av en arbetsmetod som kan finna en möjlig tillämpning för andra offentliga sammanhang, i andra kommuner runt om i Sverige. Den utgör inget facit på hur man ska gå tillväga, men ger olika verktyg som var och en kan använda på sitt sätt. Konstens kraft initierades av Västra Götalandsregionen och har genomförts i samarbete med Kommunalförbundet Dalsland, kommunerna i Dalsland och Statens konstråd. Vi hoppas att Konstens kraft inspirerar till fortsatt samarbete med konstnärer i Dalsland, men att projektet också tjänar som modell för och inspirerar andra kommuner och regioner till att arbeta med ett brett perspektiv i synen på konstnärlig gestaltning och på förnyelsearbete i den offentliga miljön. Simon Roos Konstkonsulent Västra Götalandsregionen Susanne Eriksson Informationschef Statens konstråd 5

,, Före Konstens kraft fanns det nästan ingen diskussion alls om den offentliga miljön i Bengtsfors. Hade inte projektet startat hade det fortsatt att vara svårt att lyfta fram frågan. Nu finns det en större acceptans och tydlighet på det här området. Roland Jernberg, kulturchef i Bengtsfors Kraften i konsten Det är höst 2003 och i Bengtsfors är det seminariedag kring offentlig miljö. Genom fönstret syns sjön Bengtsbrohöljen och en flik av stadskärnan. En representant från någon av de dalsländska kommunerna påpekar att det finns vissa grundläggande förutsättningar i Dalsland som inte är så lätta att förändra, som det kanske inte ens är önskvärt att förändra. Istället ska länet ta vara på det man har gott om och förvandla det till en styrka. En kort diskussion tar vid om vad det egentligen är som finns i Dalsland som det går att bygga vidare på. Många förslag ges. Men ganska snart enas ändå deltagarna om två saker: tystnad och mörker. Det kan tyckas vanskligt att bygga en regional identitet och framtidstro på det ordparet. Men den här eftermiddagen i Bengtsfors är entusiasmen så stor och idéerna så många att det är svårt att inte dras med. Och egentligen är det ju glasklart. Vad är det som människor saknar i sin vardag, som det moderna samhället lider brist på, som inte minst utländska besökare upplever som oerhört exotiskt och lockande? Just det: tystnad och mörker. Välkommen till Dalsland! Konstens kraft är ett projekt som har haft konsten och, kanske framför allt, konstnären som utgångspunkt. Huvudfrågan har varit: hur kan konstnärer bidra till tätortsförnyelse? Ambitionen och arbetsmodellen har också inneburit och uppmuntrat till att diskussionerna breddats, så som till exempel var fallet under seminariet i Bengtsfors. Konsten har varit en ingång till diskussioner om sådant som identitet, tillgänglighet, attraktionskraft och turism, och konstnären har fungerat mer som en kreativ konsult, en igångsättare av tankeprocesser och vändare av perspektiv än som tillverkare av konstnärliga objekt. Eller annorlunda uttryckt: det är kraften i konsten man vill åt. Det betyder också att en mängd olika perspektiv och drivkrafter har rymts i projektet. Det syns redan i 6

projektbeskrivningen: Huvudsyftet är att öka medvetenheten och diskussionen kring offentlig konst och dess roll, att öka kontaktytorna mellan konstnärer och samhällsföreträdare, och om man har tur, skapa uppdrag åt konstnärerna. Men Konstens kraft har också ett underliggande syfte; att komplettera diskussionen kring kommunernas attraktionsvärden och framtida identitet [ ]. Konstnärens många olika roller som uttolkare av sin samtid, som kreatör, som entreprenör och konsult eller som pedagog synliggörs i projektet genom den öppenhet som finns för konstnärens olika kompetenser. Konstens kraft startades och drevs av Västra Götalandsregionens konstkonsulent Simon Roos. Snart kom också Statens konstråd in i bilden, först som samtalspartner, senare som en drivande aktör. Det konstnärliga perspektivet är därför kärnan. Men så har projektet också öppnats mot en diskussion om offentliga miljöer och dess roll i allmänhet. En annan aspekt har varit hur konst och offentlig miljö kan göra Dalsland mer attraktivt för att locka besökare och bromsa utflyttningen. Då pratar vi samhällsekonomi. Här ryms också en demokratisk och social ambition, tydligast manifesterad i ett skolprojekt där ungdomar fick möjlighet att arbeta med sina egna förslag till stadsförnyelse, med stöd av konstnärer, arkitekter och pedagoger. Förutom att eleverna faktiskt kom med bra idéer var det viktigt att ungdomarna fick bli synliga i processen. Skälen är många; ett är att det är de unga som, i bästa fall, ska bo i de här städerna i framtiden. Till detta kan läggas en pedagogisk vinst; det finns åtminstone några exempel där projektet haft stor konkret betydelse för skolarbetet. Förändringar tar tid, särskilt sådana förändringar som Konstens kraft sysslat med. Här har det å ena sidan handlat om processer, värderingar och visioner, å andra sidan om förslag på konkreta förändringar i stadsmiljön; inget av det är sådant som snabbt klaras av. Projektet är visserligen slut, på ett sätt, men har egentligen bara börjat. Tanken är att det nu ska kunna leva vidare av egen kraft. Det måste man också komma ihåg när man talar om vilka resultat Konstens kraft nått. Hur och när ska man mäta? Men det finns det anledning att återkomma till. Konstens kraft i korthet Oktober 2001 Projektet presenteras för kommunerna i Dalsland av Västra Götalandsregionens konstkonsulent. November 2001- mars 2002 Kommunkontakter och förankring. Ansökan till Västra Götalandsregionen. Samarbetsavtal skrivs, arbetsgrupper bildas i kommunerna och konstnärer engageras. Samarbete med Statens konstråd startar och fortsätter genom hela projektet. Mars 2002-juni 2002 Konstnärerna börjar arbeta, research och träffar i kommunerna, skissarbete. Kontinuerliga avstämningsmöten kring konstnärernas förslag och träffar där alla inblandade möts. Augusti-september 2002 Skolprojektet med 120 elever från sex klasser genomförs. Konstnärernas och elevernas skissförslag visas på en utställning på Dalslandscenter 16 augusti-22 september. Oktober 2002 Skissprojektet och skolprojektet dokumenteras i två kataloger. På ett seminarium diskuteras fortsättningen av Konstens kraft. Konstnärernas och elevernas förslag visas i respektive kommun. Allmänheten bjuds in till diskussion. November 2002- januari 2003 Fortsatta diskussioner i kommunerna. Träffar med kommunledningen. Projektledningen ställer krav på en kommunal handlingsplan. Västra Götalandsregionen beslutar att stödja projektet också under 2003. Februari 2003-juni 2003 Planering för höstens kompetensprogram med fördjupade skissarbeten, seminarium och kompetenspool. Statens konstråds roll allt mer aktiv och drivande. Augusti 2003- december 2003 Kompetenspaketet genomförs i samarbete mellan Statens konstråd, Kommunalförbundet Dalsland och Västra Götalandsregionen. Diskussioner om hur samtalet om den offentliga miljön ska leva vidare i kommunerna när projektet officiellt tar slut. Sju konstnärer arbetar vidare med fördjupade skissarbeten under hösten. Förslagen presenteras för arbetsgrupper, nämnder och i vissa fall även kommunledning. Tre konstnärer även engagerade i varsin skola. Västra Götalandsregionen ger stöd till dokumentation och utställning kring projektet på Dalslands Museum & Konsthall våren 2004. Statens Konstråd beslutar om medfinansiering av dokumentationen.

,, Det är nödvändigt att det kommer resurser utifrån för att ett projekt som Konstens kraft ska kunna drivas. Vi som jobbar i kommunen har ofta fullt upp med vardagens problem och kan behöva en väckarklocka för att komma igång. Ambitionen finns ute i kommunerna att reflektera över stadens gestaltning, det är bara svårt att få tiden att räcka till. Charles Hörnstein, stadsarkitekt i Mellerud Attraktiva Dalsland? Det har väl knappast undgått någon att Dalsland under flera år varit en krisregion med industrinedläggningar, utflyttning och arbetslöshet. Men bilden är inte så hopplös som den ibland kan se ut när man följer rapporteringen i medierna. Det händer en hel del positivt i Dalsland också. Många vill rädda Dalsland, som någon uttryckte det, inte minst dalslänningarna själva, förstås. När Konstens kraft presenterades hösten 2001 fanns redan en vilja att prova nya grepp. Det fanns också en viss insikt om att Dalsland inte bara har vacker natur utan att också kulturen kunde spela en roll för att göra regionen mer attraktiv. Exempel på det är att flera kommuner redan före Konstens kraft hade arbetsgrupper för att skapa attraktivare centrum och att några hade planer för offentlig miljö i en kulturplan. En annan förutsättning för att Konstens kraft kom igång var det nätverk av konstnärer, politiker och kulturtjänstemän som träffades regelbundet. Och så fanns en konstnärlig bas bland annat tack vare Stenebyskolan med utbildningar, konsthall och Sveriges första inkubator med fokus på konst och design. För att nu nämna något. Men viktigast var kanske ändå att Kommunalförbundet drev ett EU-projekt som kallades Attraktiva Dalsland. 8

Där hade konst och kultur sin självklara roll som verktyg för att göra regionen mer attraktiv för människor och företag. Kommunalförbundet Dalsland har sitt kontor i Dalsland Center, alldeles intill den berömda akvedukten i Håverud. Här arbetar Lisbeth Möller. När Konstens Kraft drog igång var hon projektledare för Attraktiva Dalsland. Denna soliga, klara förmiddag på senhösten har Dalsland redan fått en släng av vinter och visar att det inte måste vara sommar för att det ska vara vackert här. Lisbeth Möller ritar upp en bild med cirklar där varje cirkel symboliserar ett av de områden som hon arbetat med för att få en ökad inflyttning till regionen. Där finns sådant som traditionell marknadsföring och event, men så måste ju också produkten förädlas, som hon säger, och det är där Konstens Kraft kommer in i bilden. Kulturen är en viktig lokaliseringsfaktor. Ska vi få människor med den bakgrund som vi söker att bosätta sig här måste det finnas attraktiva miljöer för boende och arbete, och i det sammanhanget har Konstens kraft varit ett perfekt projekt. Resurser utifrån, engagemang inifrån Kommunalförbundet hade under Attraktiva Dalslands projekttid en kulturutvecklare. Hon heter Barbro Erlandsson Bratt och menar att något som underlättat arbetet i Dalsland är just regionens storlek. Det är ett litet landskap med få invånare, så det är lätt både att ha koll på vilka aktörer som finns och att samla dem, säger hon. Samtidigt menar hon att det behövs någon som håller samman ett projekt. Det är svårt för en kulturchef eller motsvarande i en liten kommun att hinna med. Gotton Mandelholm, kultursekreterare i Färgelanda, håller med. Hon tycker också att kommunerna skulle ha avsatt tid för de tjänstemän som arbetade med Konstens kraft, ja, kanske skulle till och med projektledning ha ställt det som ett krav. Vi har en pressad arbetssituation och engagemang i sådana här projekt kommer utöver de ordinarie arbetsuppgifterna, så är det bara, säger hon. Men det handlar inte bara om tid. Det behövs också någon som kommer utifrån med nya ögon, om inte annat för att undvika att gamla revir aktiveras. En central projektledning kan tillföra kunskap, tid och pengar. Samtidigt bygger projektet på att man lyckas skapa ett lokalt engagemang. För att göra det måste projektledningen hela tiden informera om vad som händer och vara lyhörd för signaler från kommunerna, säger Barbro Erlandsson Bratt. Under projektets gång har det blivit allt tydligare att det behövs lokala eldsjälar med ett stort personligt engagemang. Dels kommer man inte ifrån att framgång är beroende av att man får rätt människor att engagera sig, dels måste det i ett projekt som detta finnas utrymme för varje kommun att finna sina egna lösningar. Förutsättningar och ambitioner varierar från ort till ort. Projektledningen har därför försökt att vara flexibel och stöttat lokala initiativ. Balansgången mellan det centrala och det lokala perspektivet har för det mesta inte vållat några bekymmer. Men det har ändå hänt att diskussioner uppstått. Ett exempel var valet av konstnärer tidigt 2002. Här satte projektledningen upp kriterierna och tog besluten för att, som den säger, bland annat säkerställa kvaliteten på det konstnärliga arbetet. Det bestämdes att sex konstnärer från Dalsland och sex utifrån skulle väljas ut. Två konstnärer skulle arbeta i varje kommun, men ingen i den kommun hon eller han var bosatt i. Orsaken var att projektledningen såg ett värde i att konstnären kom till platsen med en ny blick. Det här väckte vissa protester på sina håll. Några kommuner kände att de blev överkörda, några ville använda sina lokala konstnärer. Barbro Erlandsson Bratt minns: Vi i projektledningen tog besluten själva utan att kommunerna hade något inflytande. Dels var det för att vi ville garantera kvaliteten, dels fanns det en tidsaspekt. Det var helt enkelt snabbare och enklare att vi bestämde. Visst knorrades det på sina håll men ganska snart vände det och kommunerna adopterade sina konstnärer. Eva Boberg, kulturchef i Vänersborg, bekräftar den här bilden: Konstnärerna har varit lyhörda och duktiga på att fånga upp våra tankar, samtidigt som de sedan kommit med egna idéer, så allt har fungerat väldigt bra på det sättet. 9

Emil Öder, elev på Rådaskolan i Mellerud, visar graffiti under ett seminarium på Baldersnäs herrgård. Foto: Bo SC Photo

Bred förankring Det var i oktober 2001 som konstkonsulenten Simons Roos presenterade Konstens kraft på en träff med Kultur på Dal, ett nätverk bestående av de dalsländska kommunernas kulturnämnder. Jag hade tidigare varit kritisk mot de här träffarna, säger Gotton Mandelholm, kultursekreterare i Färgelanda, eftersom jag tyckte att de inte resulterade i något konkret. Men när Konstens kraft presenterades blev jag mycket positiv. Det var ett projekt som kunde starta en diskussion om den offentliga miljön i Färgelanda, men också stärka oss som arbetar med kultur i kommunerna, det förstod jag direkt. Reaktionerna på presentationen var positiva överlag och man beslöt att gå vidare. Intresset i kommunen för den offentliga miljön hade börjat öka vid den här tiden, så för oss låg Konstens kraft helt rätt i tiden. Projektet föll väl in i de diskussioner och de åtgärder som redan startat i Vänersborg, vilket nog är en orsak till att engagemanget här varit så stort och brett, säger kulturchefen Eva Boberg. Under vintern och vårvintern etablerades projektet i kommunerna. Arbetsgrupper med kulturchef, eller motsvarande, som kontaktperson och sammankallande bildades. Det fanns också en målsättning att bredda grupperna med till exempel representanter från tekniska kontoret, stadsarkitekter, skolpersonal och turistansvariga. En orsak var att det låg i projektets natur att införliva många olika perspektiv, en annan var att det skulle göra det enklare att få genomslag i kommunen. Man arbetade även med att försöka förankra projektet på högre nivåer genom kontakter med bland annat kommunchefer, kommunalråd och andra politiskt ansvariga. Redan från början fanns en övertygelse om att det var nödvändigt för att få tyngd och beslutskraft i projektet. I en utvärdering hösten 2002 ansågs just politisk förankring på ledningsnivå vara den viktigaste faktorn för att projektet skulle få långsiktig bärkraft. Men trots ansträngningarna har det visat sig vara svårt att engagera kommunledningarna. Risken finns att man nu enbart nått de redan frälsta. Kanske krävs en längre period av lobbyarbete för att lyckas bredda engagemanget. Dalsland Dalsland har cirka 50 000 invånare. Bengtsfors 10 637 Dals-Ed 5 033 Färgelanda 6 940 Mellerud 9 769 Åmål 12 767 Dessutom tillhör delar av Vänersborgs kommun Dalsland. www.dalsland.se Projektledningen Simon Roos, Västra Götalandsregionen Susanne Eriksson, Statens konstråd Lisbeth Möller, Kommunalförbundet Dalsland Barbro Erlandsson-Bratt, Kommunalförbundet Dalsland Sara Vogel-Rodin, Kulturbruket på Dal Konstnärer och kontaktpersoner BENGTSFORS Konstnärer: Annika Rydenstam Malin Palm Kontaktperson: Roland Jernberg, kulturchef FÄRGELANDA Konstnärer: Nike Nilsson Monica Eliasson Kontaktperson: Gotton Mandelholm, kultursekreterare VÄNERSBORG Konstnärer: Björn Carlén Agneta Stening Kontaktperson: Eva Boberg, kulturchef Medverkande skolor BENGTSFORS Strömkullskolan FÄRGELANDA Valboskolan VÄNERSBORG Brålandaskolan DALS ED Konstnärer: Urban Jansson Anna-Karin Welin Kontaktpersoner: Kerstin Sandqvist, kulturchef Gun Förde, projektledare MELLERUD Konstnärer: Leif Holmstrand Ingela Johansson Kontaktperson: Maud Ugrell, pedagog och symbolterapeut ÅMÅL Konstnärer: Peter Mol Ann Carlsson Korneev Kontaktpersoner: Inga-Britt Jonsson, kulturchef Tommy Jingfors, förvaltningschef kultur och service DALS ED Hagaskolan MELLERUD Rådaskolan

Kanske finns också ett inbyggt problem i projektet i och med att huvudansvaret i kommunerna legat på kulturförvaltning eller motsvarande; skulle det varit lättare att få genomslag om man gått direkt på någon av de tyngre förvaltningarna? Å andra sidan kanske det här är den enda möjliga vägen att gå. Bland kulturtjänstemännen finns ändå en öppenhet för konstnärliga satsningar. Hade projektledningen gått direkt till andra förvaltningar hade Konstens kraft kunnat ha slutat omgående i ett tack, men nej tack. Rune Forsdal, kommunalråd i Dals Ed, har suttit med i arbetsgruppen och ger en delvis annorlunda bild av problematiken. Det är alltid svårt för oss som sitter i kommunledningen att hinna med. Det drabbar inte bara Konstens kraft utan också andra projekt. Samtidigt kanske det inte är ett så stort problem. Vi politiker måste inte finnas med överallt, eftersom det är tjänstemännens uppgift att sköta den här typen av frågor. Med öppna ögon Under våren och sommaren 2002 gjorde konstnärerna research i kommunerna och arbetade med skissförslag. Arkiteten Bo Molander var konstnärlig ledare. Utgångspunkten var att konstnärerna hade full frihet och inget krav på sig att förslagen skulle realiseras. Det var möjligheterna som skulle lyftas fram. Processen har naturligtvis inte varit identisk i alla kommuner, men det dominerande intrycket som både konstnärer och kommunrepresentanter ger, är att det har funnits en stor öppenhet och en slags sökande attityd. Konstnären Nike Nilsson som arbetade i Färgelanda berättar att hon i starten av projektet fokuserade på att ställa så många frågor som möjligt. Jag har inte arbetat isolerat utan hela tiden försökt att lyssna på Färgelandaborna för att ta reda på platsens förutsättningar, brukarnas drömmar och visioner och vilka behov som finns. I inledningen av den här fasen var ju allt helt öppet, ramarna skapades först i mötet med platsen och människorna, säger hon. Just att den konstnärliga processen fick utvecklas i ett sammanhang är något som Nike Nilsson uppskattat. Dels handlar det om gemenskap, både med folk i kommunerna och med de andra konstnärerna, dels om att man faktiskt känner sig mer engagerad på riktigt, så att säga, när man arbetar så länge och så tätt i en kommun. Ofta är man ju ensam som konstnär, men i det här projektet har det funnits en stor öppenhet. Alla har delat med sig av sina erfarenheter och tankar. Ett forum var de avstämningsmöten som hölls regelbundet. För att skapa ett helhetsperspektiv och ge inblick i processerna i samtliga kommuner ordnades gemensamma träffar med alla kommuners arbetsgrupper och konstnärer. Men naturligtvis träffades också arbetsgrupperna i respektive kommun regelbundet på egen hand, både under formella och informella former. Förutsättningarna just i Färgelanda är att kommunen är utspridd på fyra tätorter. Nike Nilsson fick snabbt känslan av att kommunen inte riktigt hängde ihop och att det fanns mer eller mindre uttalade och allvarliga konflikter mellan de olika tätorterna. Från den situationen växte idén på ett Färgelandapussel fram. Det konceptet byggdes sedan på med en fråga som alla som åkt buss genom svenska småstäder kan känna igen: varför är det så mörkt? Det är ju bara livsmedelbutikens och bensinmackens skyltar som lyser. Så därifrån kom tanken på att arbeta med ljus i mitt koncept. Konstens kraft i skolan Samtidigt som konstnärerna avslutade skissprojektet under sensommaren 2002 startade ett skolprojekt. Projektledare för skolprojektet var Västra Götalandsregionens konstkonsulent Maria Carlgren. Det var 120 barn i sex klasser, från årskurs fem i grundskolan till årskurs tre i gymnasiet, som under några veckor arbetade tillsammans med konstnärerna Jan-Erik Brask, Urban Jansson, Malin Palm och Agneta Stening och arkitekten Mie Svennberg som också var koordinator för projektet. Mie Svennberg är arkitekturkonsulent för barn och unga i Göteborg och sitter med i Sveriges arkitekters skolgrupp. 12

,, Vi valde att jobba med Centrumparken, den nya fotbollsplanen, en kiosk, en läktare, badet, som vi ville göra om till ett havsbad och Grottan, vårt uppehållsrum här på skolan. Sen ett år senare fick vi chansen att göra om Grottan på riktigt. Det var mer än vi vågat hoppas på! Elever på Brålandaskolan i Vänersborg För mig är demokratifrågan väldigt viktig, säger Mie Svennberg. Arkitekturen och den offentliga miljön påverkar oss så mycket och därför måste alla ha en möjlighet att delta i en diskussion om de här frågorna. Men för att kunna göra det måste man ha kunskap och viss insikt i hur man kan se på sin närmiljö, och det är det vi ville bidra med i det här projektet. Uppdraget som eleverna fick var att presentera idéer kring den offentliga miljön i sina respektive skolor och hemkommuner. Precis som i konstnärernas skissprojekt var friheten stor och kravet på realiserbarhet litet. Det viktigaste har hänt inne i huvudet på de elever som varit med i projektet, sammanfattar Jan-Erik Brask. Det mer konkreta resultatet av projektet var ett antal skisser och modeller på förbättringar i barnens och ungdomarnas miljöer. Några tyckte att vattentornet i Mellerud skulle byggas om till en raket med kafé i toppen vilken barnfamilj skulle kunna köra förbi en sådan attraktion? Andra förslag rörde gemensamhetsutrymmen i skolan, upprustning av busshållplatser och ljussättning av broar. Projektet har fått eleverna att utvecklas enormt som människor. De har tagit kontakt med politiker och på andra sätt vågat möta vuxenvärlden. När ungdomar berörs av konstens och kulturens språk så utvecklas de också på många andra områden, säger Maud Ugrell som är symbolterapeut och arbetar på Rådaskolan i Mellerud. Där har en grupp elever tillsammans med Jan-Erik Brask sysslat med graffiti, ett arbete som resulterat i ett flertal offentliga konstverk på skolan. Vintern 2004 beställdes ny färg och material till nästa projekt som är en tio meter lång korridorvägg till skolans matsal. Men viktigare är ändå den sociala och pedagogiska effekten som projektet haft. Elever som tidigare haft svårt att koncentrera sig på skolan har här funnit ny energi och ett nytt förhållningssätt till skolarbetet och sig själva. 13

Istället för det traditionella skolarbetet är det elevernas talanger och kunskaper som har fått styra och det har skapat ett otroligt engagemang som också smittat av sig på skolarbetet i stort. Det här är ett sätt att jobba som borde vara mycket vanligare i skolan, säger Maud Ugrell. Skolprojektet pågick under fyra mycket intensiva veckor. En orsak till den begränsade tiden var att elevernas förslag skulle ställas ut samtidigt som konstnärernas. En annan var att projektet skulle fungera som en energikick, en manifestation som skulle kunna ligga till grund för ett mer långsiktigt arbete. Man kan förstås inte förändra världen på några veckor, istället ville vi göra det här som ett test för att väcka intresse och uppmana eleverna att se, upptäcka och tänka själva. Sedan hänger förstås mycket på skolorna. På vissa av dem har ju arbetet fortsatt, säger Mie Svennberg. Från trist till inspirerande Utgångspunkten i skolprojektet var platsen, sammanhanget och de ungas vilja och lust att engagera sig i sin närmiljö. De minsta barnen arbetade med skolan och skolgården och vad som kunde göras där för att öka trivseln och tryggheten. De äldre ungdomarna rörde sig i vidare cirklar och ställde lite andra typer av frågor: var finns mötesplatser i kommunen, vad kan göras för att unga ska känna sig hemma i den offentliga miljön, hur kan vi påverka? Starten på projektet var en heldag på Dalslands Center i Håverud för elever och skolpersonal då konstnärer och arkitekten var på plats. Projektet presenterades och de medverkande konstnärerna visade de förslag de tagit fram i skissprojektet. Mie Svennberg höll en workshop för att få eleverna att börja fundera över de aktuella frågorna. Första arbetsdagen i skolan visades sedan bilder på konst och arkitektur. Utifrån bilderna diskuterades en mängd frågor. Bland annat sammanställdes en lista över platsens positiva och negativa egenskaper. Listan gjorde det sedan enklare att föra resonemang om funktion, kvalitet och problem. Utifrån diskussionerna kom gruppen fram till platser som kunde vara lämpliga att arbeta vidare med. Platserna besöktes och sedan började eleverna jobba praktiskt i mindre grupper. För att skapa bra förutsättningar hade de inblandades olika roller definierats. Eleverna var förslagsställare, lärarna pedagoger, konstnärerna de som inspirerade och analyserade utifrån ett konstnärligt perspektiv och arkitekten den som introducerade och väckte tankar kring sådant som privat och offentlig plats. Arbetet dokumenterades kontinuerligt. Jag vill betona att min uppgift var att vara konstnär, för pedagoger finns redan i skolan. Det jag ville förmedla var ett sätt att se och tänka och ett sätt att driva en kreativ process framåt. Det handlar inte om att tala om hur någon ska göra, utan att visa på olika sätt att förhålla sig, säger Jan-Erik Brask. Han önskar att projektet varit bättre förankrat i skolans ordinarie verksamhet. Som det var nu fick de eleverna som engagerade sig i flera fall göra det på ledig tid. Mie Svennberg håller med: Grunden för att sådana här satsningar ska få långsiktig bärkraft är samarbete, mellan mig som kommer utifrån med min kunskap och lärare och övrig skolpersonal med sin. Skolan har ett uppdrag att stimulera utvecklingsarbete med skapande verksamhet och stödja samverkan mellan skola och kulturliv. Men ibland kanske man inte ser hur kultur kan implementeras i skolarbetet och då kan ett projekt som Konstens kraft upplevas som merarbete. Efter en veckas arbete presenterade eleverna de första förslagen. Efter presentationen och de synpunkter som kom fram arbetade eleverna vidare ännu en vecka. I augusti och september 2002 visades skissprojektet och skolprojektet på en utställning. Intresset var stort och över 200 personer kom på vernissagen. Några av förslagen har också kunnat realiseras. På Brålanda skola i Vänersborg har Grottan, elevernas uppehållsrum, förvandlats från, som eleverna själva säger, en trist och oinspirerande lokal till en myshörna, en spelavdelning med bland annat pingisbord och ett havsinspirerat rum i blått med fiskar och andra havsdjur. Eleverna som arbetade med projektet engagerade sig i allt från diskussioner om hur rummet skulle se ut till tvätt och målning av väggar. 14

Detalj av Malin Palms Enslinje. Malin Palm/BUS 2004

,, Det var bra att diskussionen vidgades från att gälla främst offentlig konst till att handla om offentliga miljöer i allmänhet, bland annat därför att det är mycket lättare att få gehör i kommunen då. Gun Förde, kontaktperson för Dals Eds arbetsgrupp Som klasslärare tycker jag att arbetet har varit mycket inspirerande. Det har varit fantastiskt att se ungarna visa sin kreativitet, ta tag i det som ska göras och växa med uppgiften. Jag har också uppskattat att de barn som varit iväg till källaren för att måla ändå har tagit ansvar för sitt skolarbete och inte missat något där, säger Inger Larsson, lärare på Brålandaskolan i Vänersborg. I oktober 2002 arrangerades ett seminarium som kretsade kring tre frågor: Hur ser vi på vår gemensamma miljö och offentlig konst? Hur kan konstnärer och kreativa entreprenörer integreras i ett lokalt och regionalt utvecklingsarbete? Var finns de goda idéerna? Hur går vi vidare nu? Det konkreta resultatet av skissprojektet var tolv förslag på förbättringar i kommunernas stadsmiljö. Till det kom också förslagen från eleverna i skolprojektet. Förslagen samlades i två kataloger. Presentationerna av förslagen på Dalsland Center och i respektive kommun avslutade den första fasen av Konstens kraft. Frågan var nu hur och om man skulle gå vidare. Den gemensamma synen var att projektet satt i gång mycket positivt och att det skulle vara synd att inte ta vara på det. En hel del idéer kom fram under seminariet. Under hösten och vintern fortsatte arbetsgrupperna att träffas för att diskutera hur man kunde gå vidare i respektive kommun. Processen drog ut mer på tiden än vad projektledningen trott. Orsaken var bland annat att kulturcheferna hade svårt att få gehör högre upp i hierarkin, oro i kommunerna för att dra på sig kostnader i ett kärvt ekonomiskt läge och allmän osäkerhet kring riktningen. Det var lite trevande under den här perioden, alla ville nog gå vidare men vi var lite osäkra på hur det skulle gå till, minns Gotton Mandelholm, kultursekreterare i Färgelanda. 16

Från projektledarens sida fanns en uttalad ambition att få kommunerna att bistå med medel till att förverkliga skissförslagen. Detta gick dock inte att genomdriva i det här skedet. Nu beslutades också att förutsättningen för att projektet skulle gå vidare var att kommunerna upprättade en handlingsplan för konst och konkreta förslag på hur de ville arbeta vidare med konstnärerna. Statens konstråds roll blev nu också allt mer aktiv. Projektet breddas och utvecklas Diskussionerna om nästa steg fortsatte i början av 2003. Så småningom koncentrerades samtalen i kommunerna och mellan kommunerna och projektledningen kring behovet av ökad kunskap som en nyckel för att komma vidare. Det här var något som Lisbeth Möller välkomnade: För Kommunalförbundet Dalsland var det viktigast med insatser som skulle ge varaktighet efter projekttidens slut. Genom att ge de kommunala tjänstemännen ökad kunskap ökade också möjligheterna att få projektet att leva vidare. Resultatet av de här diskussionerna blev ett kompetensprogram som bestod av tre delar: Kompetensdagar seminarieserie kring ämnen som har med offentlig miljö att göra. Kompetenspool arkitekter och konstnärer fungerar som resurser utifrån kommunernas egna behov och önskemål. Kreativa konsulter konstnärerna fördjupar och utvecklar tidigare skissförslag och fortsätter arbetet i skolorna. Kompetensdagarna De fem kompetensdagarna arrangerades under hösten 2003. Projektledaren Simon Roos och Statens konstråds informationschef Susanne Eriksson hade gemensamt ansvar. Innehållet under dagarna bestämdes i samråd med arbetsgrupperna i kommunerna. För att ta fram seminarieprogrammet bildades också en arbetsgrupp bestående av Zaid Långström, kommunstyrelsens ordförande i Färgelanda, Peter Koldéus, kommunchef i Dals Ed, Lisbeth Möller och Barbro Erlandsson Bratt, Kommunalförbundet Dalsland, Sara Vogel-Rodin, Kulturbruket på Dal, Susanne Eriksson och Simon Roos. Kompetenspoolen Anna Sjöström ljussättare. Har under flera år arbetat med ljussättningsprojekt i Alingsås. Mie Svennberg arkitekt och arkitekturkonsulent. Samordnare för skolprojektet Konstens Kraft 2002. Pål Svensson - skulptör. Har lång erfarenhet av arbete med offentlig konst. Sven Ryheden landskapsarkitekt. Har bland annat arbetat med ett stort trädgårdsprojekt i Göteborg. Kompetensdagarna Temat på den första kompetensdagen var landskap, trädgård och parkmiljö. Sven Ryheden, landskapsarkitekt, diskuterade med utgångspunkt från valda platser i Dals Ed generella frågor kring landskapsarkitektur och stadsmiljöfrågor. Temat på den andra kompetensdagen var arkitektur och stadens/ortens identitet. Laila Reppen, arkitekt, som arbetat mycket med stadens och framför allt den lilla ortens identitet, föreläste om arkitektur- och stilhistoria. Pål Svensson, skulptör, presenterade en studie på Bengtsfors tätort med förslag på förändringar. Under den tredje kompetensdagen handlade det om utemiljöer och om hur konst och arkitektur kan se ut i de miljöer där barn och vuxna vistas. Åsa Drougge, landskapsarkitekt från Nivå landskapsarkitektur, presenterade bland annat ett skolgårdsprojekt där hon samarbetat med en konstnär. Mie Svennberg, arkitekt och projektledare för Skolprojektet Konstens kraft, talade om hur barn och unga kan engageras i samtal kring den offentliga miljön. Till den fjärde kompetensdagen var Lars Krantz, trädgårdsmästare som utvecklade Rosendahls trädgårdar i Stockholm och numera arbetar i Ockelbo med Wij Trädgårdar, inbjuden. Dessutom presenterade Sven Ryheden en studie på Melleruds tätort. Den femte kompetensdagen bjöd på en rad föreläsningar. Vesa Honkonen, arkitekt, från Vesa Honkonen Architects Helsinki, berättade bland annat om ljusprojekt i Raisio i Finland och i Halmstad. Mats Haglund, landskapsarkitekt från Gatu- och parkkontoret i Kalmar kommun, berättade om sitt uppdrag som projektledare för förnyelsearbetet av Stortorget i Kalmar. Torbjörn Einarsson, arkitekt från Arken arkitekter, talade om småstadens möjligheter. Tommy Jingfors, chef för kultur- och serviceförvaltningen i Åmåls kommun, berättade om arbetet med att göra Åmåls stadskärna mer attraktiv. Dessutom berättade Susanne Eriksson, informationschef på Statens konstråd och Yvonne T Larsson, projektledare på Statens konstråd, om Konstrådets arbete. Dagen avslutades med en paneldebatt. Chatarina Dyrssen, arkitekt från Chalmers Arkitektur, var moderator.

En tidig idé var att vi skulle erbjuda studieresor för att titta på lyckade exempel på förnyelse av det offentliga rummet. Men klokt nog bestämde vi istället att vi skulle ordna seminariedagar, eftersom studieresor hade tagit för mycket tid, säger Lisbeth Möller. Målet med dagarna var att lyfta fram olika aspekter av hur man kan arbeta med att utveckla det offentliga rummet och ge kunskap och inspiration. Temat på seminarieserien var Offentliga rum möjligheter och nyskapande. Serien var mycket uppskattad och välbesökt och intrycket är att många bitar nu föll på plats. Kanske skulle man ha vänt på ordningsföljden och haft en sådan seminarieserie i början av projektet. Förutom att man då hade skapat en gemensam referensram hade man kunnat lyfta fram goda exempel för kommunerna. Arbetet hade underlättats om de som arbetar i kommunerna fått mer kunskap med sig från start, säger Jan-Erik Brask. Den primära målgruppen för kompetensdagarna var, förutom kommunernas arbetsgrupper, förvaltningschefer, kommunchefer och kommunalråd. Inbjudningar skickades också till exempelvis nyckelpersoner inom regionen. Fyra av dagarna var halvdagar, medan den avslutande dagen var en heldag. Seminarierna var en blandning av föreläsningar med ett mer principiellt innehåll, exempel på hur man arbetat på olika håll i landet och konkreta fallstudier av de dalsländska kommunerna. Områden som berördes var trädgård och parkmiljö, skolmiljö, ljusdesign och konstnärlig gestaltning med ljus, arkitektur och färg i offentliga miljöer. Höjdpunkterna var många. Från Lars Krantz poetiska och samtidigt humoristiska beskrivning av arbetet på Wij Trädgårdar till Mats Haglund, arkitekt, och hans redogörelse av sina praktiska erfarenheter som projektledare för förnyelsearbetet av Stortorget i Kalmar. Och så förstås alla informella samtal, diskussioner och frågor som uppstår när människor kommer samman. Under seminariet i Bengtsfors presenterade konstnären Pål Svensson en studie av Bengtsfors tätort. Han konstaterade att konstnären ofta delar utgångspunkt med turisten. Dessa personer ser på miljön med andra ögon än de som bor på orten. Det gör också att de ser andra saker, vilket hans genomgång tydligt visade. Pål Svensson: utgick från tre grundråd som han tycker ska genomsyra arbetet. Möblera med aktivitet Att se människor som är aktiva är roligt och skapar trivsel. I en liten ort som Bengtsfors är det kanske särskilt viktigt att skapa positiva sammanhang där ungdomar blir synliga. Det kan till exempel åstadkommas genom att anlägga en badplats med hopptorn i stadsparken eller en skateboardramp. Skapa naturliga mötesplatser Det är viktigt att människor från olika grupper har möjlighet att träffas. Biografen, biblioteket och uteserveringar kan vara sådana platser, men det kan också handla om att sätta ut bänkar och förbättra utebelysningen. Arbeta både på kort och på lång sikt Vissa insatser kan göras direkt och kostar inte så mycket pengar. De är viktiga för att visa att något händer i kommunen. Andra kräver både mer tid och mer pengar. Det viktiga är att ställa upp tydliga mål och att allt man gör görs med hänsyn till dessa mål. Det sista seminariet i serien hölls på Baldersnäs herrgård. Här kunde deltagarna också ta sig en titt på en höstvacker parkträdgård och graffiti gjord av skolelever från Mellerud. Inne i herrgården bjöd bland annat Vesa Honkonen, arkitekt, på en inspirerande resa genom det offentliga rummets möjligheter. Honkonen gav många överraskande perspektiv, inte minst var det hans sätt att integrera alla sinnen som gjorde presentationen medryckande. Det visuella kompletterades med ljud och ljus och Honkonen påpekade att det är genom att skapa gemensamma drömmar och berättelser som man kan få människor med sig. Men han visade sig också vara en pragmatiker. När någon suckade över att det inte går snabbare att förändra, sade han att de två år som Konstens kraft drivits är en kort tid i sammanhanget. Först måste alla förstå de olika strukturer som är involverade i en kommun, vilka personer som är viktiga och vilka vägar som är möjliga att ta sig fram på. Sedan måste visionerna förankras och alla inblandade vara överens. Det är alltid en lång och svår process. 18

Sju idéer till tätortsförnyelse Under Konstens krafts slutfas fördjupade och utvecklade konstnärerna sina förslag till tätortsförnyelse. Skisserna och modellerna användes för att föra en dialog med kommunerna om vad som konkret kan göras i respektive tätort. Processen mot ett realiserande av idéerna hade vid projektets slut kommit olika långt i de olika kommunerna. Förslagen kan ses som idéer och uppslag för ett fortsatt arbete i Dalsland, och förhoppningsvis också som inspiration för andra kommuner och regioner. De förslag som visas här dokumenterades i januari 2004. Åmål Ann Carlsson Korneev Förnyelse av Kulturtorget Kulturtorget är tomt och öde under större delen av året. Formspråket på platsen präglas av raka linjer och räta vinklar i grå betong och brunt tegel. Jag vill föra in ett mer organiskt formspråk med mjukare linjer, samt ta ner muren mot gatan för att göra platsen mer tillgänglig. Förslaget bygger på en trappformation, i kombination med tre snäckformade marmorskulpturer. Skulpturtrappan ska fungera som mötesplats, sittplats och estetisk rumsbildande form. Den kan också kombineras med andra aktiviteter, t.ex. sommarcafé och konserter. Ann Carlsson Korneev/BUS 2004 19

Dals Ed Urban Jansson Spännvidd Jag vill att mitt arbete ska ge något mer än att bara vara ett objekt. Därför sökte jag ett problem som kunde åtgärdas med hjälp av konstnärligt arbete. Jag upplevde att Dals Ed var splittrat och ville finna en form som fungerade som en gemensam nämnare. Det blev en upprättstående vingform som jag hämtade från mitt tidigare förslag Spännvidd. Förhoppningen är att den kan bli något som alla invånare kan identifiera sig med eller förhålla sig till. Vänersborg Agneta Stening Köpmansgatan och Apoteksgränd Utgångspunkten har varit att med ganska enkla medel göra de två affärsgatorna attraktivare, trevligare och intressantare att vistas på. Helheten, atmosfären och tillgängligheten till Hamnkanalen med dess framtida promenadstråk, blev mina byggstenar. En vattentrappa i en befintlig trappa blir länken mellan affärsstråken och Hamnkanalen. Gjutna, belysta plattor i tjockt glas med fotavtryck blir vägvisare. Pergolan med vildvin över garagets nerfart gör luften lättare att andas. Torget definieras med mönsterläggning av markytan och ett artificiellt vårdträd. Skyltskåpen används som kulturell väggtidning och kompletteras med en ljudanläggning. Två stora banderoller markerar biblioteket. Agneta Stening/BUS 2004 20

Färgelanda Monica Eliasson Vattenspegel Jag vill skapa en rumslig upplevelse genom att belysa de två broarna vid riksväg 172. Den nyare bron har en välvd form som belyses på undersidan med ett vitt släpljus. Genom en spegelbild i vattenytan bildas en ellips. Den gamla stålbron belyses med fiberoptikslingor längs underkanten och lodrätt ner mot vattnet så att speglingen skapar en ljusrektangel. Under kvällstid upplever besökaren det som om rektangeln finns innanför ellipsen. Färgelanda Nike Nilsson Färgelandapusslet Pusslet är tänkt att binda samman de olika tätorterna i Färgelanda kommun och ge dem en gemensam identitet. Genom att lyfta upp pusselbitarna över marken och låta dem bli färgade ljusbärare skapas en synlig koppling mellan orterna. Pusselbitarna är av neon och placeras som tydliga riktmärken utmed vägarna. De är individuella och särskiljande ortsmarkeringar, samtidigt som de utgör en helhet. Nike Nilsson/BUS 2004 21

Mellerud Jan-Erik Brask Rondell med vatten Jag vill bygga upp ett landskap som är inspirerat av kusten utanför Mellerud. Med hjälp av ljus och vatten vill jag få fram förnimmelsen av det Vänernära. Jag vill också väcka nyfikenhet och tankar genom göra trafikanten till en aktiv del av utsmyckningen. Förhoppningen är att skapa en slags ilning genom ledtrådar som bara kan anas. Bengtsfors Malin Palm Malin Palm/BUS 2004 Enslinje Jag vill lyfta fram vattnet som omger Bengtsfors. En enslinje anger färdväg på sjön när man angör en farled. Min Enslinje består av tre skulpturer och syns lika bra från sjön som från land. Tanken är att peka ut en riktning in mot centrum för dem som befinner sig på sjön och ut mot vattnet för fotgängarna. Den anger också Bengtsfors riktning framåt, mot framtiden. Mitt förslag innehåller även en upprustning av området kring slussarna, bland annat med hjälp av betongbänkar i blått. 22

Agneta Stenings plattor med fotavtryck blir vägvisare i Vänersborg. Agneta Stening/BUS 2004

Kompetenspoolen Tanken med kompetenspoolen var att kommunerna utifrån egna initiativ, behov och idéer skulle få stöd i arbetet med den offentliga miljön. Det var upp till kommunerna själva att utnyttja de fyra personerna i poolen. Det innebar att de mest aktiva kommunerna också fick mest stöd. Färgelanda valde att låta Sven Ryheden, landskapsarkitekt, komma med synpunkter på tätorten. Hans förslag presenterades på ett möte med kommunen. Det var ett mycket konkret och praktiskt sätt att jobba på, och det har redan gett effekt. Flera av de åtgärder som Sven Ryheden föreslog ska genomföras direkt, säger kultursekreterare Gotton Mandelholm. Också Kommunalförbundets Lisbeth Möller tycker att den här delen av projektet har varit mycket lyckad. Jag var själv med när Ann Sjöström ljussatte en fastighet i Åmål och det var en spännande upplevelse. Kompetenspoolen har också resulterat i massor av idéskisser gjorda av Sven Ryheden och Pål Svensson som kommunerna kan ha nytta av. Hon fortsätter: Det var bra att bollen låg hos kommunerna, de var tvungna att engagera sig om de skulle få stöd och de kunde välja något som låg nära till hands i deras vardag. Om vi skulle gjort något annorlunda är det att vi skulle ha arbetat ännu mer med poolen som ett team, så att kommunerna fått hjälp med en helhet. Kreativa konsulter Den här satsningen gav konstnärerna möjlighet att utveckla tidigare skissarbeten till fördjupade skisser för kommunerna att ta ställning till. I några fall arbetade konstnärerna vidare med sina ursprungliga förslag, i andra fall utvecklades nya förslag, exempelvis i anslutning till förändringar i stadsmiljön som redan planerats i kommunerna. Till en början var vi i arbetsgruppen osäkra på hur konstnären skulle reagera när vi hade synpunkter på det ursprungliga förslaget, men det har aldrig varit några problem att föra den dialogen, säger Owe Magnusson, ordförande i Kultur- och servicenämnden i Färgelanda. I de fall det var aktuellt fungerade konstnärerna också som inspiratörer och handledare i skolor tillsammans med elever och lärare som en vidareutveckling av det tidigare skolprojektet. Arbetet under hösten 2003 byggde på de handlingsplaner som kommunerna tagit fram under våren. I dessa beskrev kommunerna hur de ville fortsätta arbetet med den offentliga miljön i allmänhet och de nu aktuella förslagen i synnerhet. Konstnärernas arbete blev i den här fasen mer fokuserat på att deras förslag skulle kunna realiseras. Kontakterna mellan konstnär, arbetsgrupp och kommuner fortsatte. Sakta men säkert drevs processen framåt. Några slutgiltiga beslut om att genomdriva förslagen fanns inte när projekttiden tog slut i december 2003, men långtgångna diskussioner fördes på många håll. Det här gjorde också att frågan om vad som egentligen var det centrala i projektet aktualiserades. Enkelt uttryckt var det att starta en process eller att få fram färdiga konstverk? När hade man lyckats, när var man framme? Produkt eller process? Svaret är att vägen får ses som målet. Kärnan i Konstens kraft var viljan att sätta igång en process, även om det också fanns en önskan om att processen så småningom skulle knoppa av i produkter, det vill säga konstnärliga gestaltningar. Talet om processer har här haft en mycket konkret verklighetsförankring. När Peter Cornell skriver i Gemensamma rum låter det som om det är tankarna bakom Konstens kraft han beskriver: Konstnären ska inte komma till platsen som en främling, med ett färdigt koncept från ateljén, utan delta i traktens liv och avlyssna dess önskningar och bekymmer. Till platsens kontext hör de människor som bor och arbetar där. Publiken till detta slags offentliga konst är inte längre en anonym, abstrakt enhet utan deltar högst konkret i verket. Det är termer som förankring och långsiktighet, lyhördhet och öppenhet som har styrt arbetet. Det gäller både det konstnärliga arbetet och projektet som helhet. Någon färdig övergripande plan som exakt beskriver de olika faserna i projektet upprättades inte vid starten. Istället har arbetet utvecklats organiskt eller, om man vill, improviserat. 24