Det är barnen som gör innehållet En kvalitativ studie om barns delaktighet i samlingen och leken

Självständigt arbete Det är barnen som gör innehållet En kvalitativ studie om barns delaktighet i samlingen och leken Författare: Caroline Glans & Jenny Jakobsson Handledare: Yvonne Berneke Examinator: Mattias Lundin Termin: HT16 Nivå: Grundnivå Kurskod: 2FL01E

Abstrakt Syftet med studien är att undersöka hur förskollärare resonerar kring barns delaktighet i förskolan. Tre frågeställningar ligger till grund för studien: Hur ser förskollärare på sitt förhållningssätt för att främja barns delaktighet? Hur tänker förskollärare om att samlingen i förskolan kan användas i relation till barns delaktighet? Hur tänker förskollärare om att leken i förskolan kan användas i relation till barns delaktighet? Forskningsmetoden var kvalitativ och undersökningsinstrumentet var semistrukturerade intervjuer där resultatet analyserades för att sedan kategoriseras. Urvalet bestod av sex förskollärare. Det framkom i studien att samtliga respondenter anser att barns delaktighet är av stor vikt i förskolan och att den ofta främjas genom samtal. Det är genom samtal som respondenterna blir medvetna om vad barnen finner intressant. Barnens intressen används sedan för att utveckla verksamheten. Studien visar att det är förskollärarens förhållningsätt som till största del påverkar om barnen blir delaktiga i verksamheten. Ett gott förhållningssätt är enligt respondenterna lyhördhet, flexibilitet samt att kunna närma sig barnets perspektiv. Det synliggjordes även att mycket av barnens delaktighet är styrd till förutbestämda alternativ till exempel att placeringen är styrd till att välja plats på samlingsmattan. I leken styrs barnens delaktighet ofta utifrån förskolans och förskollärarens regler, exempelvis valet av material och att alla barn måste få vara med i leken. Nyckelord Delaktighet, samling, lek, förhållningsätt, förskollärare, barns perspektiv i

Innehåll 1 Introduktion 3 2 Bakgrund 4 2.1 Förskollärarens förhållningssätt 4 2.2 Samlingen 6 2.3 Leken 6 2.1 Sociokulturellt perspektiv 7 2.2 Sammanfattning 8 3 Syfte 10 4 Metod 11 4.1 Kvalitativ metod 11 4.2 Undersökningsinstrument 11 4.3 Urval 11 4.4 Genomförande 11 4.5 Etiska överväganden 12 4.6 Trovärdighet och tillförlitlighet 13 4.7 Metodkritik 13 5 Resultat 15 5.1 Förskollärarens förhållningssätt 15 5.2 Delaktighet i samlingen 18 5.3 Delaktighet i leken 21 5.4 Sammanfattning 22 6 Diskussion 24 6.1 Förskollärarens förhållningssätt 24 6.2 Explicit inflytande 24 6.3 Samtal 25 6.4 Leken 26 6.5 Pedagogiska implikationer 27 6.6 Förslag till vidare forskning 27 7 Referenser 29 Bilagor I Bilaga A - Intervjuguide I Bilaga B - Missivbrev II ii

1 Introduktion Beslutet att undersöka barns delaktighet i förskolan grundar sig i våra erfarenheter från den verksamhetsförlagda utbildningen där erfarenheterna säger oss att barnens möjligheter till delaktighet i verksamheten ser olika ut. I förskolans läroplan (Skolverket 2010) framhålls att barns delaktighet är betydelsefull. De behov och intressen som barnen själva på olika sätt ger uttryck för bör ligga till grund för utformningen av miljön och planeringen av den pedagogiska verksamheten. Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förmåga att uttrycka sina tankar och åsikter och därmed får möjlighet att påverka sin situation. Förskolans läroplan framhåller även att barnens intressen och behov ska vara grunden till hela förskolans verksamhet (ibid.). Utifrån våra upplevelser uppfylls inte detta fullt ut i alla förskolor. Vi uppmärksammade under våra verksamhetsförlagda utbildningar att förskollärare vid olika förskolor hade varierande synsätt samt resonerade olika kring barns delaktighet i utformningen av verksamheten. En del förskollärare var mer traditionsbundna och hade svårt att släppa på förhållningssättet att de vuxna bestämmer. På andra förskolor var våra upplevelser att förskollärare i högre grad släppte in barnens tankar i olika samtal. På så vis fick barnen möjlighet att påverka verksamheten. Erfarenheterna säger oss att barnens intressen och behov inte alltid prioriteras och därmed vill vi öka kunskapen och medvetenheten kring hur förskollärare kan arbeta med barns delaktighet. Studien riktar in sig på delaktighet i två olika situationer, samlingen och leken. Situationerna är valda utifrån de verksamhetsförlagda utbildningarna där vi har uppmärksammat att barnen i dessa situationer får möjligheter till delaktighet. I samlingen har vi erfarit att förskollärarna anstränger sig för att göra barnen delaktiga på olika sätt, till exempel genom att låta barnen välja plats eller att samtala om verksamheten. Davidsson (2008) menar att samlingen används för att hitta barnens intressen för en vidareutveckling av verksamheten. Vi uppmärksammade även att leken utgick främst ifrån barnen. Lillemyr (2002) anser att leken är en pedagogisk verksamhet som gör det lätt att upptäcka vad barnen är intresserade av. Att barnen själva får vara ansvariga för aktiviteten de ägnar sig åt bidrar i hög grad till en delaktighet där barnen får känna att deras röster blir hörda samt att de få möjlighet att påverka sin situation (ibid.). Syftet är att undersöka hur förskollärare resonerar kring barns delaktighet i förskolan. Vår förhoppning är att studien kan bidra med ny kunskap om hur barn i förskolan kan bli delaktiga i förskolans verksamhet. 3

2 Bakgrund Följande kapitel inleds med ett avsnitt om förskollärarens förhållningssätt i relation till barns delaktighet i förskolan. Detta följs av ett avsnitt som belyser samlingen och leken samt deras betydelse i förskolans kontext. Kapitlet avslutas med ett teoretiskt perspektiv. 2.1 Förskollärarens förhållningssätt Förskollärarens lyhördhet Förskollärare väljer att benämna sin lyhördhet som en slags lärprocess som sker när förskolläraren visar intresse för vad barnen håller på med. Det blir ett lärande som utgår ifrån barnens tidigare erfarenheter där de får möjlighet att bli aktiva deltagare i samlingen och leken vilket resulterar i en delaktighet i sitt eget lärande (Engdahl 2012). Emilson och Folkesson (2006) fick i sin studie fram att förskollärare anser att barnen behöver bekräftelse på att deras åsikter och tankar kan bidra med något till verksamheten och därför är det av stor vikt att de vuxna intresserar sig för vad barnen har att säga. Emilson och Folkessons (2006) studie visar även fyra aspekter som förskollärare anser de ska ta hänsyn till som är betydelsefulla för barns delaktighet; barnens möjligheter att göra egna val, barns möjligheter att ta initiativ, förskollärarnas attityder samt förskolans regler. Med hjälp av dessa kan samlingen och leken hela tiden förbättras och utvecklas (ibid.). I Sheridans (2001) studie anser förskollärarna att det gäller som förskollärare att försöka närma sig barnets perspektiv genom att lyssna på barnen och uppmuntra dem att delta i aktiviteten. Som förskollärare är det av stor vikt att planera samlingen och lekmiljön utefter barnens intressen för att undvika att tappa barnens engagemang. Utifrån barnens intressen blir aktiviteterna mer lustfyllda och barnen blir mer delaktiga i sitt lärande och sin utveckling. Förskollärarna i Emilsons (2007) studie uttrycker att verksamhetens kvalité påverkar förskollärarnas förhållningssätt. En tillåtande miljö bidrar till en lärare som försöker se världen ur barnets perspektiv, vilket sker genom att vara nära barnets livsvärld, som i sin tur kan benämnas som delaktighet. Det är även en central betydelse hur förskolläraren väljer att följa upp barnens egna val där studier av Emilson (2007) och Tullgren (2004) visar att läraren accepterar barnens initiativ, vilket leder till en tyst överenskommelse. Barnen får en känsla av lyhördhet och uppmärksamhet där den vuxna försöker se barnen från deras perspektiv och accepterar deras önskemål. Det kan sammanfattas som en annorlunda lärarkontroll som innebär att förskolläraren planerar samlingen och lekmiljön på ett sätt där barnen utmanas, samtidigt som planeringen ska vara flexibel och låta barnens intressen och initiativ komma till tals. Detta visar på en delaktighet som gör att barnen känner en trygghet i verksamheten där de får möjlighet att påverka sin situation (Rubinstein Reich 1993; Tullgren 2004). Även förskollärare i Olofssons (2010) studie lägger vikt vid att planera en aktivitet för att den ska bli meningsfull men att flexibiliteten gör barnen delaktiga och att planeringen inte är ett måste som ska följas utan är till för att skapa en pedagogisk aktivitet (ibid.). Det är betydelsefullt att komma nära barnets perspektiv, vilket sker när barnens åsikter och tankar involveras i de vuxnas planering (Emilson & Folkesson 2006). 4

Förhållningssätt i leken I Niss och Söderströms (2006) studie framkommer det att förskollärare anser att de ska ses som en lekkamrat till barnen under deras år på förskolan. Då är uppgiften att stimulera barnen till lek samt att den vuxne måste veta när det är dags att inta en aktiv roll eller bara finnas tillgänglig för barnen (ibid.). Förskollärarens delaktighet i detta fall handlar om de situationer där de vuxna låter barnen vara med att påverka. Dessa situationer leder till att barnen får uppleva nya saker som hjälper dem mot sin väg mot utveckling och lärande (Williams 2006). Dock är det enligt förskollärarna i Tullgrens (2004) studie svårt att säga att de går in och deltar i leken utifrån barnens villkor då detta handlar om en omedveten styrning. Ekströms (2007) studie visar att det är förskollärarna som i grund och botten styr vilka ramar leken ska vara inom. Det finns sätt att undvika detta och det är att barnen väljer att leka på en plats förskollärarna har svårt att övervaka. För att förtydliga det hela handlar det om att förskollärarna släpper på sin maktposition och låter barnen leka och inte behöver gå och se vad det är barnen gör (ibid.) Detta skapar enligt Tullgren (2004) en frizon för barnen där de får förtroendet att leka vad de vill med valfritt material utan någon som helst påverkan från den vuxna. Tsai (2015) uttrycker i sin studie att en förskollärare som deltar i barnens lek har en positiv effekt om det först sker en observation. Observationen ska leda till att stärka barnens förmåga för att på så sätt själva få tillit till den. Detta är något som Tsai (2015) uttrycker sker inom olika strategier i leksituationer. Första strategin innebär att observera barnet i leken för att på så sätt bilda sig en uppfattning om hur barnen leker samt få syn på barnens tidigare erfarenheter. Nästa steg innefattar att förskollärarna bjuds in för att delta i leken på barnens nivå där det är barnets perspektiv som styr. Förskollärarens roll i denna situation blir att vara med som en medforskare på vägen mot barnens utveckling (ibid.). Användbara aspekter som kan komma att synliggöras i ovanstående strategier kan vara lekfullhet, respons och att möta barnens behov, vilka ses som positiva för att öka barnens delaktighet i verksamheten (Emilson 2007). Explicit inflytande I en studie av Emilson (2007) gjordes observationer där fokus låg på att uppmärksamma om barnen fick möjlighet att göra egna val och ta initiativ i samlingen. Resultatet tyder på att denna möjlighet är begränsad och det blir ett explicit inflytande. Ordet explicit kan förklaras med ett exempel där förskolläraren har valt ut olika sånger som barnen får välja mellan att sjunga på samlingen. Likadant är det med barnens placering i samlingen, som ses som en av de få delar som barnen själva kan påverka men som egentligen är styrd till en matta eller trappa. Därmed tror förskolläraren att denne gör barnen delaktiga i större mån än vad som egentligen kan kallas inflytande eftersom denne leder in barnen utifrån bestämda alternativ (ibid.). Tullgrens (2004) avhandling visar att leken är styrd. Leken ses i de flesta ögon som fri men inflytandet i leken är explicit och barnens lek är formad av förskolan, styrd av de ramar och regler som finns i verksamheten. De val barnen har är begränsade till materialet på förskolan och lekarna är begränsade till så kallade bra lekar, lekar som främjar barnens utveckling (ibid.). Barnen uppfattar det explicita inflytandet genom en aktivitet i olika steg. Först handlar det om att barnen ska bilda sig en förståelse om vad det är den vuxne vill förmedla med aktiviteten, vilket i sin tur kan förklaras med att den vuxne är en kunskapskälla som barnen ska lära sig av. Nästa steg innefattar att barnet tillgodoser den vuxne och därmed blir ett samspel synligt. Det handlar om att barnet ska försöka bilda sig en förståelse för 5

förskollärarens tankar ur dennes perspektiv vilket resulterar i en inramning där barnens delaktighet kommer lite i skymundan (Emilson & Folkesson 2006). Emilson och Folkesson (2006) förklarar att det därmed gäller som förskollärare att vara tydlig med instruktioner för att kunna släppa in barnen och låta dem ta mer plats. Då kan det vara bra att gå ner på barnens nivå och tala långsamt samt förklara både verbalt och med gester. När barnen inte förstår är det av stor vikt att upprepa sig. Det gäller att ha en kommunikation som gynnar båda parter, där barnen kan känna sig delaktiga i den pågående aktiviteten (ibid.). 2.2 Samlingen Samlingen innehåller rim, ramsor, sång, rörelse, samtal, berättande, sagor och drama. Innehållets avsikt är, enligt Rubinstein Reich (1993) och Davidsson (2008) att barnen med initiativ från förskollärarna ska få möjlighet att använda olika uttryck som att sjunga, dramatisera och prata men också att lära sig något av det, exempelvis en bokstav, en färg eller hur en vän ska vara. Även om samlingen innehåller olika uttryckssätt är aktiviteterna för det mesta kopplade till förskolans temaarbete. Samlingen ska även ge barnen en gemenskap och social träning i kommunikation, språkanvändning och i samspelets regler (Rubinstein Reich 1993). Detta visar enligt Davidsson (2008) att samlingen till största del består av återkommande rutiner som upprepas vid varje samling. Olofsson (2010) påpekar att rutiner i samlingen skapar trygghet men att det är av stor vikt att samlingen inte endast består av vanor eftersom spänningsmomentet är väldigt uppskattat av barnen (ibid.). Rubinstein Reich (1993) fick fram i sin studie att förskollärarna hela tiden ska planera samlingen utifrån barnens behov och präglas av ramar utifrån den individuella gruppen, exempel anspråk av upprepningar, trygghet samt växlande rörelser och stillasittande. Ramarna bidrar på ett eller annat sätt till ett lärande eftersom avsikten är att få fram en viss information till barnen och att det sker en god kunskapsutveckling. Rubinstein Reich (1993) och Davidsson (2008) har i sina studier sett att det är i samtalet mellan den vuxne och barnet som det sker en interaktion där verksamheten synliggörs. Exempel på detta är när förskolläraren bjuder in barnen till samtal där exempelvis frågor om föregående aktivitet kommer till tals. Då känner barnen igen sig vilket skapar en delaktighet för dem där de får känslan av att de ingår i en gemenskap. Detta leder till att barnen blir delaktiga i sin egen utveckling och i sin omvärld (Davidsson 2008; Rubinstein Reich 1993). Förskollärarna i Olofssons (2010) studie anser däremot att det är skillnad på samtal i samlingen med alla barn och samtal i en mindre samling. Samtal i en stor samling är styrt till det den vuxne har planerat och förskolläraren ställer följdfrågor som styr samtalet till det planerade ämnet. I en mindre samling kan samtalet bli mer äkta och barnen får mer frihet att samtala om det de vill. I ett äkta samtal är de som förskolläraren uppriktigt nyfiken på barnens tankar och ställer följdfrågor för att föra samtalet vidare. Förskollärarna menar att barnen ska erbjudas båda dessa slags samtal samtidigt som de kom fram till att äkta samtal sällan blir av i förskolan på grund av att det ställer högra krav på att lyssna och vänta på de barn som inte har ordet (ibid.). 2.3 Leken Redan i början på 1900-talet ansågs leken som en naturlig drift i barnet och att det är driften som engagerar barnet att leka samt att leken ska uppmuntras av de vuxna (Tullgren 2004). Enligt Lillemyr (2002) betraktar många även på 2000-talet leken som en grundläggande del i förskolans verksamhet. Det finns indikatorer som visar att barnens 6

lek är betydelsefull för den pedagogiska verksamheten. En sådan indikator är att förskollärarna får möjlighet till observation av leken och på det sättet får lära sig mycket, både om det individuella barnet men även om det unika aktivitetsfält som leken representerar för barnen. En annan indikator till att leken är betydelsefull för den pedagogiska verksamheten är att den vuxne får syn på barnens utforskande. Det gemensamma med indikatorerna är att förskolläraren kan stimulera barnen vidare på deras väg mot utveckling genom att ge dem utmaningar som de kan lösa med hjälp av sina tidigare erfarenheter. På detta sätt lär barnen känna sig själva samt utvecklar sin självtillit (Lillemyr 2002). Lillemyr, Søbstad, Marder och Flowerday (2011) talar i sin studie om begreppet lek utifrån förskollärares resonemang. Det framkommer att begreppet lek är svårtolkat och förskollärarna i deras studie väljer därför att lyfta fram lustfylld, frivillig, spontan och social som några begrepp som gestaltar leken. Barnens lek bygger på inre motivation och ett socialt samspel. Enligt Pramling Samuelsson och Carlsson Asplund (2008) handlar dagens lekforskning om meningsskapande och kommunikation. Studien visar att förskollärarna låter barnen kommunicera med varandra genom leken samtidigt som de intar en viss roll. I leken skapar de innehållet genom att prata med varandra om vad de ska göra. Tullgrens (2004) studie visar att det finns en viss ambivalens mellan det styrda och det fria i leken vilket Ekströms (2007) studie om förskolans verksamhet tydligare belyser. Ekström (2007) uttrycker att den lek som kallas fri oftast är mycket mer styrd än vad många tror. Barnen har ramar att hålla sig inom och leker barnen utanför dessa ramar korrigerar de vuxna leken. Ramarna innefattar exempelvis lekens ljudnivå, innehåll, plats och vilket material som finns tillgängligt (ibid.). Fokus i förskolan ligger enligt Lillemyr (2002) på varierande former av lek där en växelverkan ska ske mellan barnstyrda och vuxenorganiserade aktiviteter. Denna växelverkan sker med anledning av att en barnstyrd aktivitet bättre stämmer överens med målet om att barnen ska känna sig delaktiga i leken. Lillemyr (2002) uttrycker även att det är i leken som barnens egna lekupplevelser bekräftar deras utveckling. Mot bakgrund av detta ses leken som en betydelsefull arena för att undersöka och skapa erfarenheter på barnets egna villkor där leken bidrar till att ge utvecklingen av kunskap ett innehåll. 2.1 Sociokulturellt perspektiv Den sociokulturella teorin om utveckling och lärande, utifrån Vygotskijs (Säljö 2000) tankar, handlar om att människor lär av varandra, både genom samtal och genom samspel. Den sociokulturella teorin har fokus på samtal och samspel. Dessa begrepp är olika sätt att kommunicera där barn får möjlighet att ta in olika sätt att samtala, tänka och genomföra fysiska handlingar, vilket leder till en delaktighet tillsammans med andra barn (Säljö 2000). Säljö (2000) förklarar att det är i kommunikation med andra barn, där alla besitter olika erfarenheter, som ett lärande sker. Vidare menar Säljö (2000) att det är i ett kommunikativt sammanhang barnen kan bli delaktiga i kunskaper och färdigheter. Ett centralt begrepp inom den sociokulturella teorin är mediering. Mediering innebär att människor föds in och utvecklas i samspel med andra människor. Vi skapar erfarenheter tillsammans med fysiska och språkliga redskap, vilket hjälper oss att förstå hur omvärlden fungerar och förstås (Säljö 2000). De fysiska redskapen Säljö (2000) syftar mot är allt som finns omkring oss som hjälper oss att utföra handlingar, lösa problem och att utvecklas, exempelvis en stol, en bil, eller en leksakskloss. De språkliga redskapen är 7

tänkandet och samtalet som också hjälper oss att utföra handlingar, lösa problem och att utvecklas tillsammans med andra (Säljö 2000). Säljö (ibid.) påpekar att det är genom samtal som barnet lär sig med hjälp av de samspelsregler som finns. Det är språket och samtalet som ligger till grund för tänkandets utveckling. Samtalet är en levande process mellan tänkandet och ordet. Genom samtal uppkommer nya tankar eftersom andras tankar som formuleras i ord får människan att tänka på nya sätt. Språket blir utifrån detta perspektiv en förbindelse mellan samtal och tänkande. I samtal får människan insikt i hur andra människor ser på omvärlden och därigenom kan de närma sig andras tankesätt och forma sig ett eget (Säljö 2000). Ett annat centralt begrepp inom den sociokulturella teorin är den proximala utvecklingszonen. Säljö (2000) menar att när väl barnet lyckas klara sådant som det inte skulle klara på egen hand uppstår en utveckling som kallas för den proximala utvecklingszonen. Denna utvecklingszon sker när den vuxne genom samtal eller samspel utmanar barnens funderingar och nya tankar uppkommer hos barnen. Utifrån vägledning från någon som besitter mer kunskap kan människan lösa problem som denne inte skulle klara av på egen hand. Vägledarens uppgift blir att finnas som en medforskare till lärandet genom att hjälpa barnen att förstå sin omvärld (ibid.). 2.2 Sammanfattning Förskollärarens bemötande mot barnen har en betydelsefull del i barnens delaktighet (Emilson & Folkesson 2006). Förskolläraren ska vara lyhörd och försöka närma sig barnets perspektiv för att upptäcka barnens intresse och ge dem bekräftelse, vilket skapar delaktighet för barnen. Detta ska förskolläraren sedan använda för att planera förskolans verksamhet för att ytterligare göra barnen delaktiga i förskolan (Engdahl 2012; Sheridan 2001). Förskollärarens förhållningssätt ska präglas av lekfullhet, respons och att möta barnens behov (Emilson 2007). De ska kunna växla mellan att vara passiva och aktiva i barnens lek för att på så sätt låta barnen få utforska på egen hand (Niss & Söderström 2006; Williams 2006). Dock kan det resultera i omedveten styrning vilket kan undvikas genom att barnen väljer att leka på en undanskymt ställe eller att förskolläraren släpper på sin maktposition om att alltid övervaka barnen (Ekström 2007; Tullgren 2004). Det explicita inflytandet innebär att förskolläraren tror att denne låter barnet vara delaktigt mer än vad barnet egentligen är. Ett exempel är att barnet får påverka sin plats i samlingen men valet är då styrt till exempelvis en matta (Emilson 2007). Även leken är enligt Tullgren (2004) mer styrd trots att barnen generellt får välja själva vad de vill leka. Leken styrs av förskolans regler, förskolans material och lekmiljö och kan därmed ses som ett explicit inflytande (ibid.). Samlingen innehåller upprepande aktiviteter som ska främja barnens utveckling (Davidsson 2008; Rubinstein Reich 1993). Upprepningarna ger en trygghet till barnen och ger dem större möjlighet att våga påverka (Olofsson 2010). Samtalet i samlingen bjuder in till delaktighet men i en stor barngrupp är det oftast den vuxne som styr samtalet till ett förbestämt ämne. Vid samtal med en mindre barngrupp kan det ske så kallade äkta samtal där barnen styr och förskolläraren uppriktigt är nyfiken på barnens tankar. Dock sker dessa samtal sällan i och med de krav som ställs på de andra barnen, att de ska lyssna och vänta. Leken sågs ursprungligen som en naturlig drift som drev barnen till att leka (Tullgren 2004). Leken är en stor del av förskolan och den är ett lärtillfälle för barnet och ett tillfälle för förskollärarna att observera barnen. De kan använda observationerna för att utmana barnet i det som barnet utforskar i leken (Lillemyr 2002). Leken är rolig, gemensam, 8

självvald och impulsiv och den skapar kommunikation mellan barnen när det intar en roll i en lek (Lillemyr et al. 2011). Enligt Tullgren (2004) och Ekström (2007) är det otydligt om leken är fri eller styrd. Oftast är leken styrd av förskolan och förskollärarnas ramar. Barn som går utanför ramen rättas till att leka innanför ramarna. Exempelvis kan en högljudd lek dämpas till att bli en tystare lek (Ekström 2007). I leken speglas barnens utveckling i deras lekupplevelse och därmed menar Lillemyr (2002) att leken är en betydelsefull del i förskolan. 9

3 Syfte Syftet med studien är att undersöka hur förskollärare resonerar kring barns delaktighet i förskolan. Frågeställningarna är: Hur ser förskollärare på sitt förhållningssätt för att främja barns delaktighet? Hur begripliggör förskollärare att samlingen i förskolan kan användas i relation till barns delaktighet? Hur begripliggör förskollärare att leken i förskolan kan användas i relation till barns delaktighet? 10

4 Metod I följande kapitel redovisas undersökningens metod och undersökningsinstrument. Vidare redovisas urval, genomförande och bearbetning av data samt de etiska överväganden som gjorts. Slutligen presenteras metodkritik. 4.1 Kvalitativ metod Kvalitativ metod är en metod som sker på fältet där forskaren kommer i närkontakt med källan till kunskapen (Ahrne & Svensson 2011). Kvalitativ metod har även en induktiv syn på data, vilket innebär att fokus ligger på individens svar och dess tolkning på omgivningen (Bryman 2011). 4.2 Undersökningsinstrument Semistrukturerade intervjuer valdes som undersökningsinstrument för att få ta del av förskollärarnas uppfattningar om barns delaktighet i förskolan. Semistrukturerad intervju som undersökningsinstrument är lämplig när forskaren behöver få kunskap om respondenternas egna tänkesätt, känslor, erfarenheter och åsikter för att gå in på djupet i en respondents tyckande inom ett specifikt ämne. (Denscombe 2009; Bryman 2011). De semistrukturerade intervjuerna utgick ifrån en intervjuguide (Bilaga A). Intervjuguiden bestod av åtta frågor och var uppbyggd utifrån studiens syfte och frågeställningar. De två första frågorna var kopplade till första frågeställningen angående förskollärarens förhållningssätt i relation till barns delaktighet. Vidare följde tre frågor angående barns delaktighet i samling och intervjuguiden avslutades med tre frågor om barns delaktighet i leken. Genom flexibilitet ställdes sedan relevanta följdfrågor för att låta respondenten utveckla sina svar, tankar och åsikter. Denscombe (2009) menar att med hjälp av följdfrågor blir svaren öppnare och mer data kan samlas in. 4.3 Urval Urvalet bestod av sex förskollärare. Urvalet gjordes genom bekvämlighetsurval (Trost 2010). Bekvämlighetsurvalet innebar att forskarna handplockade personer som var kända sedan innan, i detta fall kontakter som knutits under utbildningens gång. Bekvämlighetsurval var ett adekvat alternativ i denna studie eftersom ålder och kön inte hade någon relevans i undersökningen. Tillsammans med bekvämlighetsurvalet gjordes en så kallad snöbollseffekt. Snöbollseffekt innebar att de redan valda personerna frågade någon i sin närhet om de ville medverka i undersökningen. De tre valda förskollärarna tillfrågade varsin kollega om att medverka i undersökningen, vilket resulterade i sammanlagt sex intervjuer (Wibeck 2000). 4.4 Genomförande För att prova frågornas relevans samt deras formulering gjordes en pilotintervju innan de aktuella intervjuerna (Kvale & Brinkmann 2009). Pilotintervjun visade att några frågor var svårförståeliga samt att några frågor gav samma svar. Dessa frågor formulerades om eller togs bort för att intervjuguiden skulle bli komplett. Efter pilotintervjun bearbetades frågorna en sista gång innan intervjuerna genomfördes. Innan intervjuerna kontaktades de aktuella förskollärarna. Kontakten skedde först via mejl och sedan bestämdes tid och plats för intervjun via telefon. Innan intervjuerna genomfördes skickades ett missivbrev (Bilaga B) ut där respondenterna informerades mer utförligt om studien, dess syfte och de forskningsetiska principerna. 11

Samtliga intervjuer skedde i ett mindre rum på respektive förskola där bara intervjuarna och respondenten närvarade. Intervjuerna inleddes med information angående de forskningsetiska principerna och samtycke efterfrågades och gavs för att spela in intervjuerna (Kihlström 2007). Intervjuerna fortlöpte sedan utifrån intervjuguiden samt anpassade följdfrågor. Intervjuerna skedde med flexibilitet och utifrån svaren bedömdes hur många följdfrågor som krävdes för att få svar på frågeställningarna (Denscombe 2009). Intervjuerna tog cirka 30 minuter vardera. För att noggrant undersöka och bearbeta insamlad data och således sammanställa ett resultat användes tematisk analys. Braun och Clarke (2006) menar att tematisk analys som tillvägagångssätt är ett bra sätt för intervjuarna att leta efter olika mönster i respondenternas svar. De olika mönstren kan vara skillnader och likheter samt olika teman som ger svar på studiens syfte och frågeställningar. Det finns sex olika faser inom tematisk analysmetod och de är att; bekanta sig med materialet, plocka ut de mest relevanta sakerna ur materialet, kategorisera, granska teman, namnge teman och slutligen sammanställa resultatet. Utifrån dessa sex faser kunde den insamlade empirin bearbetas. Den första fasens utgångspunkt är att forskare bekantar sig med det insamlade materialet, vilket i denna studie skedde genom att transkribera de sex inspelade intervjuerna. För att få ut så mycket som möjligt av respondenternas utsagor lästes det transkriberade materialet igenom flera gånger, för att i fas två kunna plocka ut de mest relevanta sakerna ur materialet. I fas tre kategoriserades svaren i teman med hjälp av att transkriberingarna skrevs ut i pappersformat samt att de mest relevanta citaten valdes ut. I fas fyra granskades de valda temana för att ta reda på om de var väsentliga för arbetets frågeställningar. Vidare i fas fem namngavs temana och slutligen i fas sex sammanställdes resultatet på ett sådant sätt att en koppling synliggjordes i relation till studiens syfte (Braun & Clarke 2006). 4.5 Etiska överväganden Vetenskapsrådet (2002) har utformat fyra etiska principer som ska uppfyllas för att forskningen ska anses etisk. Dessa fyra forskningsetiska principerna syftar till att både intervjuaren och respondenten ska bli medvetna om de rättigheter som finns vid en undersökning (Vetenskapsrådet 2002). Informationskravet Informationskravet innefattar att alla berörda personer inom forskningen ska informeras om studiens syfte. Detta innebär att respondenten ska ha rätt att veta vilka villkor som gäller för dennes deltagande. Därför ska respondenten upplysas om att deltagandet är frivilligt och att denne har rätt att avbryta sin medverkan när denne vill. Det är även av stor vikt att uppgifterna som insamlats inte kommer att användas för något annat syfte än för forskning (Vetenskapsrådet 2002). Respondenten har alltid rätt att få reda på vilka moment som ingår i undersökningen (Bryman 2002). När respondenterna kontaktades användes informationskravet och respondenterna fick ta del av studiens syfte och hur studien skulle gå till väga. Slutligen fick respondenterna ta del av informationen en sista gång innan intervjun skedde. Samtyckeskravet Ett annat krav är samtyckeskravet. Deltagarna i forskningen har själva rätten att bestämma över sin medverkan och därför ska forskaren ansvara för att inhämta respondentens samtycke (Vetenskapsrådet 2002). Ett samtycke skedde i undersökningen innan intervjun påbörjades. 12

Konfidentialitetskravet Detta krav innebär att alla uppgifter om personerna i en undersökning ska behandlas med anonymitet. Alla uppgifter ska förvaras på sådant sätt att obehöriga inte kan ta del av dem (Vetenskapsrådet 2002). För att på bästa sätt kunna förhålla sig till konfidentialitetskravet i resultatet var respondenterna namn fiktiva vilket är en vanlig teknik inom kvalitativ forskning för att avidentifiera respondenterna (Bryman 2011). Vid kontakten med respondenterna informerades de om konfidentialitetskravet och om att alla personliga uppgifter skulle behandlas anonymt. Nyttjandekravet Nyttjandekravet innefattar att insamlade uppgifter om enskilda personer endast får användas för forskningsändamål. Nyttjandekravet innebär även att materialet inte får användas till annat än vetenskapliga syften, vilket respondenterna informerades om (Vetenskapsrådet 2002). Respondenterna blev också informerade om att de inspelade intervjuerna samt det transkriberade materialet skulle raderas efter avslutad studie. 4.6 Trovärdighet och tillförlitlighet För att styrka resultatet i en undersökning görs en bedömning utifrån begreppen trovärdighet och tillförlitlighet. Utifrån ett traditionellt perspektiv menar Trost (2010) att begreppet tillförlitlighet påvisar att en undersökning är stabil och inte utsatt för till exempel slumpinflytelser. För att undvika slumpinflytelser är det av stor vikt att intervjuarna ställer frågor på samma sätt och att situationen ska vara detsamma för alla respondenter och därför baserades intervjuerna på en intervjuguide (ibid.). Denscombe (2009) belyser att vid en kvalitativ forskning med intervju som undersökningsinstrument kan det vara svårt att kontrollera hur uppriktiga respondenternas svar är. En anledning till detta kan vara att det inte finns något specifikt sätt att verifiera en respondents svar eftersom forskaren inte är någon tankeläsare. Denscombe (2009) lyfter fram att det finns praktiska kontroller som forskaren kan göra för att bedöma trovärdigheten i det som har kommit fram i en kvalitativ intervju. Forskaren bör bekräfta data med hjälp av andra informationskällor vilket gjordes genom att flera olika förskollärare intervjuades. På likande sätt bedöms studiens trovärdighet och tillförlitlighet genom att granska undersökningsprocessen och därför menar Denscombe (2009) att det är av stor vikt att leta efter teman som framträder i intervjuerna. För att öka trovärdigheten ytterligare kategoriserades insamlad data i olika teman som framkom under intervjuerna. Ett återkommande tema i intervjuerna indikerade att den frågan delades av andra respondenter och därför kan forskaren ge plats åt större tillit till den än till en fråga där det bara finns ett enskilt uttalande (Denscombe 2009). 4.7 Metodkritik Kvalitativ metod var det enda tänkbara alternativet för att kunna genomföra undersökningen i och med att syftet med studien var att ingående ta reda på enskilda förskollärares tankar kring delaktighet i förskolans verksamhet. Utifrån valet av undersökningsinstrument hade semistrukturerade intervjuer en styrka då respondenterna gav utförliga svar på frågorna och följdfrågorna gav studien ytterligare data som var betydelsefull. En svaghet med semistrukturerade intervjuer var att det fanns risk att valet av följdfrågor omedvetet påverkade och styrde respondenternas svar (Denscombe, 2009). Så bedömdes det inte i detta fall eftersom följdfrågorna formulerades på ett sätt som 13

fokuserade att ta reda på mer om en specifik sak som redan hade uppkommit i tidigare svar och därmed kunde svaren inte styras. Ett alternativ till semistrukturerade intervjuer hade varit fokusgrupper (Denscombe 2009). Vid en fokusgrupp samlas en utvald grupp av personer som sedan diskuterar ett förutbestämt ämne. Den som gör undersökningen är ofta en moderator med uppgift att presentera det valda ämnet. Personerna får sedan fritt diskutera ämnet och moderatorns ansvar är endast att se till att de håller sig till ämnet. Risken att moderatorn omedvetet påverkar svaren är mindre än vid en semistrukturerad intervju (ibid.). Fokusgrupp som val av undersökningsinstrument hade kunnat ge ett mer diskuterande resultat i och med att respondenterna sitter tillsammans och diskuterar ämnet. En nackdel med fokusgrupper skulle kunna varit att svaren kanske inte blir lika specifika, exempelvis generella svar, i detta fall om delaktighet i förskolan medan undersökningen bestod av att ta reda på hur förskollärare resonerar kring barns delaktighet i förskolan. Därmed var semistrukturerad intervju bättre passande för undersökningen. Urvalet som gjordes i studien var bekvämlighetsurval. Tre av respondenterna var bekanta med forskarna sedan tidigare vilket skulle ha kunnat påverka studien negativt eftersom respondenterna kan ha föreställningar kring vilka svar intervjuaren eftersöker och svarar därefter. Så bedömdes det inte i detta fall eftersom respondenterna endast var bekanta och inga personliga band fanns. En fördel med att vara bekanta med respondenterna kunde vara att båda parterna kände en bekvämlighet under intervjuerna. Dock kunde möjligtvis respondenternas svar leda till en större öppenhet om intervjuarna och respondenterna inte var bekanta. Eftersom studiens syfte innefattar förskollärarens tankar var ingen annan urvalsgrupp än förskollärare aktuell. En styrka i genomförandet var att det gjordes en pilotintervju. I pilotintervjun upptäcktes att alla frågorna inte var relevanta och att en del frågor behövdes formuleras om eftersom respondenten inte förstod frågan. Därmed fick de slutgiltiga intervjuerna högre kvalité (Kvale & Brinkmann 2009). Intervjuerna inleddes med information från missivbrevet angående de forskningsetiska principerna och samtycke för att spela in intervjuerna (Kihlström 2007). Intervjuerna skedde på den aktuella förskolan och detta uppskattades av respondenterna eftersom de kände sig bekväma och därmed hade lättare att fokusera på intervjun. En annan styrka med platsen för intervjuerna var att rummen var avskilda från barngrupperna och därmed stördes inte intervjuerna. Alla intervjuer spelades in och fördelarna med en inspelad intervju var att allt som sas i intervjun fångades upp. Därmed minskades risken att intervjuarna missade betydelsefulla detaljer av intervjun (Kihlström 2007). Den valda analysmetoden tematisk analys utifrån Braun och Clarke (2006) underlättade för resultatsammanställningen. Ett exempel ifrån den tematiska analysen var steget att transkribera intervjuerna vilket synliggjorde svaren. På så sätt hittades även passande citat att styrka resultatet med. 14

5 Resultat I detta kapitel presenteras resultatet i rubriker utifrån studiens frågeställningar med tillhörande underrubriker. Underrubrikerna tar upp de olika teman som kunde urskiljas när intervjuerna bearbetades och citaten används för att stärka resultatet. 5.1 Förskollärarens förhållningssätt Förhållningssätt som främjar delaktighet För att göra barnen delaktiga var det enligt respondenterna betydelsefullt att en förskollärare tog sig tid att lyssna på barnen. Ett gemensamt begrepp som respondenterna använde sig av var lyhördhet. Inom detta begrepp belyste respondenterna att det gäller att visa ett intresse för barnen. Hedvig berättade att hon hela tiden försöker tänka ur ett barns perspektiv. Först och främst tänker jag ju att det viktigaste är att man lyssnar på barnen. Att man tar in vad det är de tycker är intressant. [ ] sen att man är lyhörd på barnen och att man tar tillvara på individens tankar. (Hedvig). Hedvig la fram att det var sitt egna pedagogiska förhållningssätt som är den största delen i bemötandet med barnen. Hedvigs uttalande visade vikten av att kommunicera för att göra barnen delaktiga. Cilla nämnde att delaktighet kan ske i både mindre och större sammanhang i olika situationer i förskolan, till exempel vid måltider. Barnen ska känna att de är delaktiga, de ska ju veta att de kan bestämma i sin egen vardagliga situation. Vid maten få de välja om de vill ha mjölk eller vatten. (Cilla). Här använde Cilla samtal för att göra barnen delaktiga. Barnen skulle få möjligheter att påverka sin situation på förskolan och Cilla förklarade att vid detta tillfälle blir barnen påminda om att de är delaktiga eftersom de själva, genom samtal, fick välja mellan två olika alternativ. Hon menade att de små sakerna är av lika stort värde som de stora. Respondenterna var eniga om att lyhördhet är den bästa vägen till delaktighet. Lovisa tog dock detta ett steg längre genom att benämna ordet flexibel. Flexibel innebar, enligt Lovisa, att förskolläraren ska vara beredd på de spontana sakerna som kan ske i verksamheten. Det gäller att vara med hela tiden, för det händer ju saker överallt. I olika rum, i olika situationer. [ ] Det gäller att vara flexibel, för det kan ju komma någonting när man minst anar det. (Lovisa). Som förskollärare menade Lovisa att det gäller att fånga upp det som var intressant trots att hon inte själv alls har tänkt i samma spår. Om ett barn har visat stort intresse för till exempel en sten och valt att utforska den så gällde det som förskollärare att vara flexibel och komma på ett bra sätt att gå vidare med det intresset. Detta kunde antingen ske med hela gruppen i ett kommande projekt eller något man riktar fokus på för stunden. Fler respondenter berättade hur de gör delaktigheten demokratisk. Det individuella ska förenas med det gemensamma och det skedde när förskolläraren växlar mellan att se ett barn och att se alla. 15

Förhållningssätt utifrån barnens ålder Respondenterna valde att tala om sitt förhållningssätt utifrån barnens ålder. De menade att barnen blir delaktiga på olika sätt beroende på sin ålder. Hedvig lägger vikt på att lyssna på barnen för att på så sätt få reda på vad det är barnen är intresserade av men menade att detta kan bli lite svårare vid arbete med de yngsta barnen. Hedvig poängterade att de små barnen inte kan säga rakt av vad de anser är roligt och att det då gäller att titta på deras kroppsspråk. Där jag arbetar förmedlar barnen med hela sin kropp om de tycker något är roligt genom att klappa händerna och le med hela ansiktet. Eftersom jag jobbar mycket med små barn gäller det att kunna titta på gester, alltså mimiken. Man kan se på barnen om de tycker det är kul och på så sätt ser man intresset. (Hedvig). Eftersom de små barnen inte har det verbala språket betraktade Hedvig att det gäller som förskollärare att observera barnens samspel. Därigenom får förskolläraren syn på vad de är intresserade av och kan göra dem delaktiga. Då små barn hela tiden utforskar saker och ting menade respondenten att det är framstående att kunna se med ögat vad det är barnen håller på med för stunden. På detta sätt blev barnen delaktiga i det pedagogiska arbetet eftersom barnens tankar och intressen uppmuntrades. När man arbetar med äldre barn ansåg Lovisa att samtal är ett bra tillvägagångssätt för att få reda på vad barnen riktar sitt intresse emot. Lovisa uppmuntrade även till samtal i olika vardagliga situationer för att slippa den stela utfrågningen som kan uppkomma när man frågar barnet rätt ut vad de vill arbeta med. Först av allt vill jag ju försöka se vad det är de är intresserade av. Beroende på åldern kan man mycket använda samtalet, till exempel vid måltiden där man kan fråga mycket. [ ] Har man äldre barn kanske man kan föra ett mer strikt samtal: Vad tycker ni vi ska jobba med? (Lovisa). Här tydliggjordes samtal som tillvägagångsätt för att göra barnen delaktiga. Genom att fråga barnen hur de vill gå tillväga känner barnen att de får möjligheten att påverka sin egen situation i förskolan. Lovisa var positiv till att samtala med barnen för att på så sätt få reda på vad det är de vill och sedan tillsammans komma fram till hur de ska utmanas. Förhållningsätt i samlingen Respondenterna uttryckte att ett gott förhållningssätt handlar om att kunna lämna ramen och vara flexibel beroende på situationen och hela tiden lyssna till barnens viljor. Cilla la vikt på sitt engagemang i samlingen. Man måste ju hela tiden vara lyhörd. Det har ju ibland hänt att man gått in med en tanke och kommit ut mycket gladare med en helt annan tanke för att barnen tog oss någon helt annanstans. (Cilla). Cilla lyfte fram att samlingen blev bättre när barnen var delaktiga. Cilla menade att hennes förhållningsätt påverkar barnens möjligheter till delaktighet. Att hon är lyhörd bidrar till att det skapa en kommunikation mellan henne och barnen som gör dem delaktiga. Hon ansåg att det är betydelsefullt att ha en grundtanke men att det är ännu mer betydelsefullt 16

med flexibilitet och att involvera barnen i allt som sker. Sussie betonade att barnen oftast är bättre än de vuxna på att tänka utanför ramarna och att det därmed är ännu mer betydelsefullt att vara lyhörd. Hon förklarade att den vuxne och barnen har olika ansvar i samlingen och la fram att förskollärarens ansvar var att hålla i den medan barnen bestämde vad som skulle ske i samlingen. Det är barnen som gör innehållet. (Sussie). Sussie la stor vikt på att det handlade om barnen och menade att lyhördhet är ett måste, eftersom förskolläraren måste lyssna på barnen och planera utifrån deras tankar för att barnen ska få möjlighet att skapa innehållet i samlingen. Lyhördhet tillsammans med att närma sig barnens perspektiv ansåg en annan respondent är de främsta egenskaperna för att göra barnen delaktiga i samlingen. Respondenten menade att denne kan vara en medforskare tillsammans med barnen genom att inta deras perspektiv. Respondenterna ville vara ett stöd till barnen när de samtalar. Utifrån Säljö (2000) kan denna medforskande roll ses som en del i den proximala utvecklingszonen vilket utmanar barnets tankar som de får hjälp att forma nya tankesätt kring. Detta gör att barnen lättare blir delaktiga. Respondenterna lyfte även fram att det är barnen som ska vara i fokus under samtalet så att förskolläraren inte använder det största talutrymmet. Samtidigt menade de att det är förskollärarens ansvar att fördela talutrymmet så alla barn får möjlighet att samtala och att förskolläraren bjuder in till samtal även mellan barnen. Maja ville uppmuntra till samtal mellan barnen och stötta upp dem med hjälp av följdfrågor. Hon beskrev vikten av att tänka på sin egen ledarroll och fråga sig själv hur hon ska göra för att alla barnen ska synas och få sin röst hörd genom samspel och samtal. Jag måste ju se hur är jag i samlingen, prata jag med barnen eller får de chans att prata med varandra? Styr jag dom? Har alla fått prata? Det är ju viktigt med lyhördhet hela tiden. (Maja). Här lyftes lyhördheten fram som en betydelsefull del för att skapa möjligheter för barnen att bli delaktiga. Genom att barnen får möjlighet att kommunicera med varandra skapas en delaktighet mellan dem. Maja poängterade att ansvaret ligger på henne för att skapa dessa möjligheter. Majoriteten av förskollärarna ansåg att samlingen ställde krav på deras förhållningsätt eftersom de har ansvar att alla barnen blir delaktiga. Förhållningsätt i leken För att skapa möjligheter till delaktighet i leken var respondenterna överens om att de ska vara lyhörda i sitt förhållningsätt. Med ett lyhört förhållningsätt kan förskolläraren lättare observera barnens samspel och på så sätt fånga upp vad barnen har för intressen, vad de talar om, vad de leker och vad de kanske vill ha i sin lekmiljö. Sussie la vikt på att förskolläraren hela tiden måste vara lyhörd och inte bara när förskolläraren observerar samspel eller för ett samtal med syfte att hitta barnens intressen. Det som är rätt ena gången kan vara fel en annan gång. Vi måste alltid vara lyhörda på barnen. Vi jobbar utifrån deras tankar. Det finns inget rätt eller fel. Vi är medforskare i vår verklighet. (Sussie). 17

Genom att hela tiden vara lyhörd menade Sussie att det är lättare att få en helhet av barnens tankar och funderingar i deras samspel. Deras tankegångar ändras och ser olika ut i olika sammanhang. När förskolläraren är medforskare i förskolan är det lättare att förstå barnen. Detta ansåg även Hedvig är en betydelsefull ståndpunkt. Genom att närma sig barnets perspektiv visar förskolläraren att denne finns där för barnen. Därmed är det lättare för barnen att bli delaktiga genom att de kan påverka och styra. Vid närmande av barnets perspektiv menade Hedvig att det är enklare för henne att avgöra när hon ska vara passiv eller aktiv ett i samtal eller i en lek. Man får gå ner på barnens nivå liksom [ ]. Och man är både aktiv och passiv pedagog för då kan man hoppa in om något skulle hända. Man kan hjälpa ett barn som har sociala svårigheter, liksom hjälpa barnen framåt till delaktighet. Att de ska göra valen. (Hedvig). Här synliggjordes den proximala utvecklingszonen, att förskolläraren finns som stöd att hjälpa ett barn ett steg längre än vad barnet hade klarat på egen hand och på så vis göra barnet delaktigt (Säljö 2000). Med ett flexibelt förhållningsätt visade Hedvig att det går att göra alla barn delaktiga. Ett annat flexibelt förhållningsätt som Maja berättade om är att vara lyhörd och observerande. Genom att både se barnens samspel och lyssna till barnens samtal i olika situationer är det enklare att få en helhet av vad barnen gör och vad de kan vilja ha med i sin lek. Maja uttryckte att hon i en observation kan stå lite bakom och se vad barnen leker och hur de samspelar för att sätta sig in i vad de gör. Utifrån observationen kunde Maja sedan föra ett samtal för att barnen ska få möjlighet att bli delaktiga. Först observera och sen genom att föra en dialog med dem. Och då gäller det för mig att kunna ställa bra följdfrågor och kunna ställa dem på rätt sätt så jag inte styr barnen till vad de vill ha i leken. (Maja). i Maja förklarade att hon som förskollärare hade ett ansvar att skapa möjligheter för barnen att bli delaktiga men att inte styra dem. Med hjälp av samtalet utmanar Maja barnen att sätta ord på sina erfarenheter med syfte att göra dem delaktiga i samspel med varandra. Lovisa ansåg också att hon själv hade ett stort ansvar att skapa möjligheter för delaktighet men att hon behövde se på sig själv vilka regler hon har och varför. Hon lyfte fram att hennes regler och hennes nej kunde hindra barnens lek och begränsa deras delaktighet. Lovisa menade att ett tillåtande förhållningsätt skapar mer andrum för barnen att bli delaktiga. 5.2 Delaktighet i samlingen Möjligheter till delaktighet i samlingen I samlingen fanns det enligt respondenterna många möjligheter till delaktighet. Hedvig talade om att samlingen ger möjligheter att se alla barnen oberoende på om det är en större grupp eller mindre grupp barn som deltar eftersom samlingen oftast sker på en rund matta. Majoriteten av respondenterna ansåg även om en så kallad samlingstrappa som består av träbänkar i två steg som barnen har möjlighet att själva välja placering på. Samlingstrappan och den runda mattan skapar en vi-känsla och respondenterna menade att de är till för att skapa en delaktighet och en gemenskap. Maja berättade om hur en samling kan gå till på hennes förskola och belyste att sångkorten var av stor vikt. 18