Näringsintag hos ungdomar

Näringsintag hos ungdomar på idrottsgymnasier Tar ungdomarna ansvar för sin kosthållning? Optimal idrottslig prestation förutsätter en god fysisk grundträning, ett anpassat kosthåll samt vila och sömn. Hård träning i kombination med ett lågt energiintag leder till ökade skade- och infektionsrisker. Om detta tillstånd bibehålls över längre tid kan detta leda till oönskad viktminskning, försämrad prestation och ökad risk för sjukdom. Elever på idrottsgymnasier är en riskgrupp härvidlag. De flyttar hemifrån i unga år och ansvarar själva åtminstone till delar för sin ätsituation och sitt näringsintag. Hur sköter de sin kosthållning? Agneta Yngve forskarstud Kåre Engström dietist Stefan Andersson magisterstud Åsa Strindlund nutritionist PrevNut vid Novum, Stockholms läns landsting och Karolinska institutet Idrottsgymnasierna ger lovande ungdomar inom många idrotter möjlighet att bedriva studier på gymnasienivå i kombination med träning under sakkunnig ledning. Gymnasierna är mycket uppskattade av de studerande, omhuldade av lokala och regionala politiker men också ifrågasatta, eftersom utfallet i form av idrottsliga prestationer ofta inte motsvarar förväntningarna. Oavsett vilket ligger det i ungdomarnas och svensk idrotts absoluta intresse att verksamheten vid gymnasierna håller bästa tänkbara standard, och att ungdomarna förbereds för ett elitutövande i alla avseenden. Många av de som tas in som studerande vid idrottsgymnasierna måste byta studieort, och därmed som 15-16-åringar lämna föräldrahemmet. På den nya studieorten bor de i studentrum eller i egen lägenhet. Kosthållningen får de ofta själva svara för helt eller delvis, eftersom det bara är en del skolor som serverar middag och måltider på helger. Kostfrågan är angelägen, både när det gäller den enskildes hälsoutveckling och utveckling som utövare av sin idrott. Kostvanorna bland dagens ungdomar har uppmärksammats, bland annat i Folkhälsorapport 2001, och lyfts fram som en av orsakerna till att hälsoutvecklingen i ungdomsgrupperna idag inte är så gynnsam som andra åldersgruppers. Även om man kan förmoda att ungdomarna vid idrottsgymnasierna har intresse av och kanske också kunskap om och färdigheter på kostområdet som överglänser de normalaktiva ungdomarna, så kan vi inte vara säkra på att så är fallet. Hur väl sköter ungdomarna på idrottsgymnasierna sin kosthållning? Skiljer de sig från normalaktiva ungdomar? På vilket sätt påverkar skolornas olika måltidsservice det faktiska matintaget? För att jämföra intaget av energi och näringsämnen hos studerande på idrottsgymnasier med intaget hos normalaktiva gymnasieungdomar valde vi att mer ingående studera matvanorna hos ungdomar från tre olika idrottsgymnasier. Två av dessa har varit 24

orienteringsgymnasier (Strängnäs och Eksjö), dock med olika nivå på måltidsservice, och ett har varit skridskogymnasium (Eskilstuna). Vid orienterargymnasiet i Strängnäs serverades endast lunch, vid skridskogymnasiet i Eskilstuna och idrottsgymnasiet i Eksjö serverades frukost, lunch och middag. En grupp normalaktiva ungdomar studerades också, för att få ett jämförelsematerial. Dessa ungdomar kom också från Eksjö, de gick i samma gymnasium men inte på idrottslinjen. Dessa ungdomar bodde hemma, medan alla idrottsgymnasieungdomar i Eskilstuna, Strängnäs och Eksjö hade flyttat hemifrån till olika typer av boende i anslutning till skolan. Material och Metod Sammanlagt 103 ungdomar ingår i denna sammanställning, varav 50 pojkar och 53 flickor, från idrottsgymnasierna i Eskilstuna, Strängnäs och Eksjö (Tabell 1a och b). Det fanns inga signifikanta skillnader i kroppslängd eller ålder på grupperna. Däremot bestod undersökningsgruppen från Eskilstuna enbart av pojkar. Matintaget mättes i samtliga fall med hjälp av en 7-dagars vägd kostregistrering. Noggranna instruktioner och hjälp till försökspersonerna erbjöds via närvarande personal samt via telefon. Registrerade uppgifter analyserades med hjälp av dataprogrammet StorMats. Näringsintaget jämfördes sedan med Svenska näringsrekommendationer (SNR) samt genomsnittsbehovet enligt de Nordiska Näringsrekommendationerna (NNR). Den fysiska aktiviteten mättes i Eskilstuna och Eksjö med en CSA accelerometer. I Strängnäs mättes den fysiska aktiviteten med hjälp av en 7-dagars aktivitetsdagbok där deltagarna skulle registrera sin aktivitet i 15 minuters intervaller. Intervallerna graderades i en skala från 1-10 där 1 var Basal Metabolic Rate (BMR est ) och 10 var 12 gånger BMR. BMR est beräknades med hjälp av Schofields formel från 1985 12 och utifrån detta kunde man sedan beräkna den totala energiåtgången (Total Daily Energy Expenditure, TDEE) och den fysiska aktivitetsnivån (Physical Activity Level, PAL). Data från CSA registreringarna i Eskilstuna och Eksjö användes för att beräkna TDEE med hjälp av tidigare framtagen individuell kalibrering av varje elev under gång och löpning på löpband. Energiförbrukningen mättes på Eskilstunagruppen dessutom med dubbelmärkt vattenmetoden. Materialet bearbetades och analyserades i SPSS 10. Alla data presenteras som medelvärde och standardavvikelse. För att beräkna skillnader mellan de tre manliga idrottsgrupperna utfördes ett ANOVA test som följdes upp med ett Tukey test. För att se skillnader mellan högaktiva och normalaktiva ungdomar samt mellan de två kvinnliga grupperna användes ett independent sample t-test. Resultat Energiintaget i de olika grupperna för pojkar respektive flickor redovisas i Tabell 1, som också visar fördelningen av energigivande näringsämnen. Figur 1 illustrerar det totala energiintaget för var och en av grupperna. Järnintagets beroende av energiintaget hos flickorna illustreras i Figur 2. Intaget av utvalda näringsämnen redovisas i Tabell 1a. Kroppsmått, energi- och aktivitetsvariabler samt fördelning av energiintag (E%) och utvalda näringsämnen (medel±sd) för pojkar från tre olika idrottsgymnasier. Dessutom anges värden gällande genomsnittsbehov (NNR) samt näringsrekommendationer (SNR). 25

Tabell 1b. Kroppsmått, energi- och aktivitetsvariabler samt fördelning av energiintag (E%) och utvalda näringsämnen (medel±sd) för flickor från två olika idrottsgymnasier. Dessutom anges värden ur gällande näringsrekommendationer (NNR och SNR). Tabell 1. Ingen av grupperna låg under genomsnittsbehovet (GSB) enligt NNR av mikronäringsämnen, dvs vitaminer och mineraler (Tabell 1). Aktivitetsvariablerna framgår av Tabell 1. 26 Jämförelse orienterare och normalaktiva från Eksjö a) Pojkar. Energiintag och energiutgifter var signifikant högre i orienterargruppen än i den normalaktiva gruppen (Tabell 1a). Inga signifikanta skillnader fanns i energiintagets fördelning på näringsämnen. Bägge grupperna låg bra till vad gäller energiandelar från fett och socker i jämförelse med rekommenderat dagligt intag (RDI), den normalaktiva gruppen låg dock något högre i relation till rekommenderat intag mättat fett, sett som andel av energiintaget. Intaget av vitaminer och mineraler var signifikant högre i orienterargruppen vad gäller C-vitamin, E-vitamin, folat och zink. Inte i något fall låg någon av grupperna under genomsnittsbehovet (GSB). b) Flickor. Energiintaget, energiutgifterna och PAL-värdet var signifikant högre i orienterargruppen än i den normalaktiva gruppen (Tabell 1b). Det kan också konstateras att de uppmätta värdena på energiintag och energiutgifterna är markant skilda i orienterargruppen. Inga signifikanta skillnader fanns i energiintagets fördelning på näringsämnen. Båda grupperna låg bra till vad gäller fettintag i jämförelse med rekommenderat dagligt intag. Intaget av mättat fett och socker låg högt i jämförelse med RDI. Orienterargruppens intag av C-vitamin, E-vitamin, folat, järn, magnesium och zink var signifikant högre än i gruppen normalaktiva. Intaget av samtliga mikronäringsämnen låg över GSB för bägge grupperna.

Jämförelse mellan idrottsgymnasierna a) Pojkar. Grupperna från Eskilstuna och Eksjö hade ett signifikant högre energiintag än gruppen från Strängnäs (Tabell 1a). Gruppen i Eskilstuna hade även högre energiutgifter. Strängnäsgruppen hade lägst intag av kostfiber, protein och kolhydrater medan de hade högst intag av fett, mättat fett och socker. Strängnäsgruppen hade vidare ett signifikant lägre intag av folat, järn, magnesium och zink i jämförelse med Eskilstunagruppen och C-vitamin, folat, magnesium och zink i jämförelse med Eksjögruppen. Samtliga grupper hade dock ett intag av mikronäringsämnen som var över RDI. b) Flickor. Orienterarna från Eksjö låg högt över gruppen från Strängnäs vad gäller energiutgifter och PAL (Tabell 1b). Vad gäller energiintagets fördelning över näringsämnen så var det signifikanta skillnader mellan Eksjögruppen och Strängnäsgruppen för fett, kolhydrater, mättat fett och kostfiber. Strängnäsflickorna låg över rekommenderat intag av energiandel fett och mättat fett i jämförelse med SNR. Signifikanta skillnader mellan grupperna fanns vad gäller intag av C-vitamin och folat, där Eksjöflickorna låg bättre till. Intaget av mikronäringsämnen var över RDI för bägge grupperna utom för järn, där bägge orienterargrupperna låg under RDI och folat där Strängnäsgruppen låg under RDI. Inte i något fall låg mikronäringsämnesintaget dock under GSB på gruppnivå. Diskussion Idrott, näringsbehov och matvanor. Flera studier av ungdomars matvanor i Sverige 1,2,3 och internationellt 4,5,6 har visat att intagen av zink, järn, selen och folsyra ligger lågt, särskilt för flickor. Det har föreslagits att en högre energiförbrukning med ett därav följande högre energiintag, automatiskt skulle leda till ett högre intag av de problematiska näringsämnena. Därmed skulle ju tonåringars näringsintag drastiskt kunna förbättras genom att bara främja fysisk aktivitet 7. Det finns dock en rad författare som ifrågasätter matkvaliteten hos elitidrottare 8,9,10, vilket tyder på att problemet med låga intag av vissa mikronäringsämnen kan vara svårare att lösa än så. En ytterligare komplikation är att vi faktiskt inte känner till om behoven av vissa mikronäringsämnen ökar vid en kraftigt ökad energiförbrukning. Figur 1. Energiintag för pojkar (mörka boxar ) och flickor (ljusa) Figur 2. Järnintagets beroende av energiintaget hos flickor. Metoden för kostundersökning. Det finns ett stort antal felkällor i kostundersökningar. Här kan nämnas underregistrering av intag, medveten eller omedveten, samt förändring av matvanor i anslutning till undersökningen, i syfte att underlätta undersökningen och/eller att försköna resultaten. Vi har inte bedömt kostundersökningsmetodiken i detta sammanhang, utan kan bara konstatera att flickornas näringsintag ser ut att vara lägre än deras uppgivna energiutgifter i fler fall än hos pojkarna. Detta kan ha ett samband med en felaktig registrering av intaget. Eftersom det också finns stora möjliga felkällor i energiutgiftsberäkningarna, är det svårt att anta att flickor i större utsträckning underregistrerar. Det kan också vara så att de energiutgifter man tidigare har ansett gälla för kvinnor, är något för högt skattade vid ett flertal olika aktiviteter. Det kan också tänkas att en mätning av energiutgifterna i sig stimulerar den fysiska aktiviteten, varvid en högre energiåtgång uppstår under mätperioden än vad som annars varit fallet. I Eskilstunastudien användes vid sidan av 27

CSA även dubbelmärkt vatten för att mäta energiåtgången, och där stämde det uppgivna energiintaget vid 7-dagars registreringen mycket väl med den uppmätta åtgången, vilket skulle kunna tyda på att välmotiverade och välinformerade idrottsmän registrerar sitt födointag på ett tillfredsställande sätt. RDI och GSB De Svenska Näringsrekommendationerna anger rekommenderat dagligt intag (RDI) för olika näringsämnen. Dessa värden ska ses som riktvärden och är satta främst för planering av koster för normalaktiva och skall inte användas till värdering av intag från kostundersökningar. De Nordiska Näringsrekommendationerna innehåller för många mikronäringsämnen så kallade Genomsnittsbehov (GSB), vilka kan användas för bedömning av kostundersökningsresultat. Dock ska man komma ihåg att GSB anges för normalaktiva vuxna. Jämförelsen mellan normalaktiva ungdomar och idrottsungdomar vid samma gymnasium i Eksjö tyder på att det råder ett samband mellan det totala energiintaget och intaget av vissa näringsämnen. Det råder dock oklarhet vad gäller eventuellt ökade behov av mikronäringsämnen vid en ökad energiomsättning. Tilläggas bör att skillnader i kostens näringstäthet mellan grupperna också bör studeras ingående, vad gäller intag av träningsspecifika livsmedel, som läskedrycker, träningsdrycker, sockerrika mellanmål med mera som möjligen intas i större utsträckning av tränande ungdomar, bland annat beroende på god tillgänglighet i anslutning till träningslokaler. Vid jämförelsen mellan de olika idrottsgymnasierna vad gäller ungdomarnas näringsintag vid olika nivåer av matservice, visar det sig att grupperna med de högsta intagen av mikronäringsämnen var Eskilstuna- och Eksjöorienterarna. Detta förklaras enkelt med att energiintaget låg betydligt högre i dessa två grupper, vilka också hade den högsta nivån av matservice, dvs frukost, lunch och middag serverades där. Gruppen i Strängnäs, där enbart lunch serverades, var följdaktligen den grupp som hade det lägsta energiintaget och låg också sämst till när det gäller intag av mikronäringsämnen av de idrottande grupperna. Slutsatser Ungdomar vid idrottsgymnasium har höga energiutgifter och höga energiintag jämfört med normalaktiva 28 ungdomar. De har högre intag av mikronäringsämnen än normalaktiva. Livsmedelsvalet lämnar hos vissa ungdomar mycket i övrigt att önska. De idrottsgymnasieungdomar som själva i stor utsträckning hade ansvar för sitt eget hushåll, visade upp det ur näringssynpunkt sämsta intaget vad gäller mikronäringsämnen och energi. De tycks få i sig en betydande mängd godis och läsk, utan egentligt näringsvärde med undantag för socker. Kommentar Det är viktigt att stimulera ungdomar till ökad fysisk aktivitet, även ur näringssynpunkt. Det är också av högsta vikt att få till stånd en översyn av idrottsgymnasiernas hantering av kostfrågan, det vill säga hur många skolor det finns som faktiskt överlåter matansvaret på sina elever under en stor del av dygnet. Ungdomar i åldern 16-19 år förefaller inte mogna att ansvara för vettiga måltider som de själva tillreder. Idrotts-Sverige har inte råd att riskera försämrad hälsa och prestationsförmåga hos våra unga medaljlöften. Nu har bara tre skolor särskådats i denna undersökning. Men resultaten antyder att vi bör inventera kunskapsläget i ämnet hos lärare och ledare kopplade till idrottsgymnasierna, och kanske dra igång utbildning i ämnet. Till slut, vi borde definiera en kursplan för ungdomarna där även praktiska moment som har med matlagning ingår. Därmed ökar, förhoppningsvis, möjligheterna för en bra kosthållning även efter gymnasietiden. Referenser 1. Becker W. Befolkningens kostvanor och näringsintag i Sverige 1989. Livsmedelsverkets förlag, Uppsala, Sweden, 1989. 2. Bergström E, Hernell O and Persson L.Å. Diatary changes in Swedish adolescents. Acta Paediatric 82;472-80, 1993. 3. Samuelsson g, Bratteby L-E, Enghardt H and Hedgren M. Food habits and energy and nutrient intake in Swedish adolescents approaching the year 2000. Acta Peadiatric (suppl) 415:1-20, 1996. 4. Crawley H.F. The energy, nutrient and food intakes of teenagers aged 16-17 years in Britain. BR J Nutr. 70: 15-26, 1993. 5. Devaney B.L, Gordon A.R and Burghardt J.A. Diatary intakes of students. Am J Clin Nutr 61(suppl): 205-12, 1995. 6. Frost Andersen L, Nes M, Sandstad B, Bjoerneboe G.E and Drevon C.A. Dietary intake among Norwegian adolescents. Eur J Clin Nutr. 49: 555-564, 1995 7. Hallberg L, Hultgren G, Lindstedtd G, Lundberg P.A, Mark A, Purens J, Svanberg B and Swolin B. Prevalence of Iron Deficiency in Swedish Adolescents. Pediatr Res. 34: 680-687, 1993. 8. Berning J.R, Troup J.P, Van Handel P.J, Daniels J and Daniels N. The nutritional habits of young adolescents swimmers. Int J Sports Nutrition. 1: 240-248, 1991. 9. Binkhorst R.A, Elvers J.W.H, van Erp-Baart A.M.J, Saris W.H.M and Vos J.A. Nationwide survey on nutritional habits in elite athletes. Int J of Sports Medicine. 10: 3-10, 1989. 10. Ellsworth N, Haskel W.L, and Hewitt B.F. Nutrient intake of elite male and female Nordic skiers. The Physician and Sportsmedicine. 2: 78-92, 1985. 11. American Dietetic Association. Timely statement of the American dietetic association: Nutrition guidance for adolescent athletes in organized sports. JADA 96: 6, 611-12, 1996. 12. Schofield W.N. Predicting basal metabolic rate, new standards and review of previous work. Human Nutrition and Clinical Nutrition. 39C (supple): 5-41, 1985. 13. Burke L & Deakin V. Clinical Sports Nutrition. McGraw-Hill 1994. 14. Sandborn CF et al. Disordered Eating and the Female Athletic Triad. Clinics in Sports Medicine. 19:2 (April), 2000.