Vad är en våga tala-kurs?

Transkript

1 Vad är en våga tala-kurs? På de flesta universitet och högskolor ges idag våga tala-kurser. För att få gå en sådan kurs krävs att man är inskriven som student och att man har en rejäl oro inför att hålla tal. De allra flesta människor blir mer eller mindre nervösa då de ska presentera något muntligt inför en grupp. Det är normalt och lite nervositet är också bra, det skärper sinnet. Är man talängslig upplevs nervositeten som övermäktigt stor inför en presentation. Den kan komma långt innan, veckor innan, och förstöra både sömn, aptit och den allmänna koncentrationsförmågan. Många säger att de efteråt skulle kunna gå upp igen hur lätt som helst och köra presentationen en gång till, även om de innan och under presentationen upplevde stort obehag och helst skulle ha sluppit att genomföra den. I motsats till detta kan nervositeten också hålla i sig under hela presentationen och även ett tag efteråt. Det som tankarna vanligen kretsar kring efteråt handlar om att på ett destruktivt sätt analysera hur det gick och hur mycket man anser sig ha gjort bort sig. Det är bra att fundera igenom sitt framförande efteråt men det bör ske på ett konstruktivt sätt och utan att man nedvärderar sig själv och sina insatser. En del har efteråt ingen aning om vad de har sagt eller gjort där framme. Närvaron finns helt enkelt inte eftersom de är så fokuserade på att överleva stunden. En våga tala-kurs går ut på att talängsliga studenter ska få öva praktiskt tillsammans med andra talängsliga studenter. Genom att utsätta sig för det som är jobbigt kan man successivt minska obehaget. På en våga tala-kurs börjar man mycket enkelt och försiktigt och går så småningom över till lite svårare övningar. Inom KBT (kognitiv beteendeterapi) kallas det för gradvis exponering (Palmkron- Ragnar, 2009, s. 156). Det finns inga genvägar att gå om man är talängslig man måste öva praktiskt och vara medveten om att det är ett hårt jobb. Detta görs bäst tillsammans med andra som har samma problem och med en erfaren handledare som kan stötta, 1

2 lyssna och utmana. Det är också viktigt att träna mentalt, att ifrågasätta sina tankar och ersätta dem med mer realistiska tankar om hur ett tal kommer att gå. Även den mentala träningen tar tid och därför rekommenderar jag studenterna att redan innan kursen läsa en bok om mindfulness (medveten närvaro) och fundera över de tankar de brukar ha och hitta alternativ till dem samt att sätta delmål och slutmål med sin träning. En bra bok om mindfulness är Åsa Nilsonnes Vem är det som bestämmer i ditt liv? (2007). Många har från tidigare skolgång med sig erfarenheten att återkopplingen de fick på en presentation var ganska onyanserad och, med undantag av några svepande positiva kommentarer, mest fokuserad på felen de gjorde. En student till mig skriver att hon genom åren har fått höra att hon rodnar, pratar för tyst och så. Om det finns något som han eller hon är medveten om så är det säkert just det. Som jag ser det finns det inget positivt med sådana kommentarer eftersom det ändå inte är något som eleven kan göra något åt. Det är en omöjlighet att styra en sådan kroppslig reflex och sådana kommentarer ökar snarare nervositeten och de fysiska reaktionerna. Om eleven själv däremot ser det som ett problem och tar upp det tycker jag att det är varje lärares skyldighet att få eleven att förstå att det inte är något att skämmas för. Det bästa man kan göra då man i en talsituation känner att man rodnar eller skakar är att bara försöka ignorera det och fortsätta sitt tal. Så småningom går det över och man kan ändå inte styra över de fysiologiska reaktionerna där och då. Uppmärksammar man dem genom att prata om sin nervositet med publiken så blir det ett större problem än om man bara fortsätter och leder publiken till det viktiga, budskapet. Då tänker inte publiken heller på det. På en våga tala-kurs ges övervägande positiv respons. Den största skillnaden från en retorikkurs är att man inte blir bedömd och att man i första hand får hjälp att hantera nervositeten eftersom det utgör det största hindret för att hålla tal. Vi, jag och mina kollegor på Språkverkstäderna vid Linköpings universitet, framhäver deltagarnas styrkor och potential så att dessa goda egenskaper kan utvecklas och 2

3 växa. Vi som handledare får givetvis inte säga att något är fantastiskt bra om det inte är det för då försvinner trovärdigheten men vi fokuserar på de bra sakerna till att börja med. Responsen vi ger på en våga tala-kurs består mer av frågor så att talaren själv kan komma till insikt och formulera sina egna tankar om hur det kändes och om det är något speciellt som ska fokuseras på till nästa tal. Diskussionen handlar till exempel om förberedelserna och hur det kändes innan. Att lära sig att förbereda ett tal på bästa sätt är en av grundförutsättningarna för att bli en bra talare och nog lika viktigt som själva talet. Det vi diskuterar efter en presentation kan vara: Hur förberedde du dig? Blev ditt tal som du hade tänkt dig, bättre eller sämre? Om inte vad tror du att det berodde på? Borde du ha förberett dig på något annat sätt? Hade du bra hjälp av ditt manus? Om inte hur tänker du inför nästa tal? Vad var svårast och lättast med detta tal? Märkte du publikens reaktioner? Hur kändes responsen från publiken? Även tal som blir mer lyckade än man tänkt sig är värda att analysera så att framgångsreceptet kan upprepas. Man kan diskutera upplägget, om talaren upplevde kontakt med publiken med mera. Om man känner att innehållet är intressant och bra så släpper en del av nervositeten kring själva framförandet. Därför bör man diskutera talets upplägg; inledning, mitt och avslutning: Hur kan en inledning bli personlig och/eller intresseväckande? Hur får jag en röd tråd och bra struktur i huvuddelen? Vilka exempel kan jag ge för att bibehålla intresset och få publiken att förstå? Hur kan jag knyta ihop min presentation på ett bra sätt? Kan jag på något sätt komma tillbaka till inledningen i avslutningen så att det känns genomtänkt? 3

4 Ovanstående punkter går alla erfarna talare igenom. En talängslig person måste ta med i beräkningen att nervositeten spökar, kanske både under talets tillblivande och under själva framförandet. Vet man dessutom hur nervositeten yttrar sig och får lite redskap för att minska den blir det lättare. Kursen innehåller alltså, utöver de praktiska och mentala övningarna, en del presentationstekniska tips. På Linköpings universitet startar en kurs med att man anmäler sig via ett e-brev. I detta beskriver man sina erfarenheter och vilka problem man har. Här görs en första utgallring eftersom en del av dem som hör av sig egentligen bara vill träna lite på presentationsteknik. Dessa brukar jag i stället rekommendera en annan, poänggivande kurs som heter just Presentationsteknik. Den har också som syfte att kunna vara en fortsättning för dem som har gått en våga tala-kurs och den ges inom ämnet svenska. I nästa skede kallar jag till ett enskilt samtal med varje student. Under samtalet diskuterar vi hur studenten upplever sin talängslan, hur länge det har varit ett problem, hur det tar sig uttryck samt möjliga orsaker till att problemet uppstått. Vi brukar också prata om vilka strategier studenten brukar ta till. Sådant kan vara bra för oss lärare att känna till så att vi bryter negativa mönster. Jag beskriver sedan hur kursen är upplagd och sedan ges studenten möjlighet att fundera över om det känns som en kurs som kan hjälpa studenten och om det verkar vara rätt läge att gå kursen utifrån studentens andra åtaganden. Studenten bör noga tänka igenom om motivationen är tillräckligt stor just då för att jobba med något som kan ha skjutits upp en längre tid. Det bör också finnas tillräckligt med tid att lägga ned på förberedelser för att man ska få ut mesta möjliga utveckling under kursen. Meningen är att man ska få testa olika sätt att förbereda sig, hur nervositeten kan hanteras, lära sig hur mycket tid man behöver för de olika delarna i ett tal, vilken manusteknik som passar bäst etc. 4

5 Kursen startar med en föreläsning där den ena delen handlar om talängslan och den andra om presentationsteknik utifrån en talängsligs perspektiv. Sedan följer cirka åtta seminarier där deltagaren är muntligt aktiv varje gång. Ibland finns önskemål från gruppen om att få fortsätta några tillfällen till och det brukar gå att lösa. Att få pröva olika sorters tal under kursen är viktigt. Det är bra om man funderar över vilka talsituationer som man kommer att ställas inför och också vilka man frivilligt kommer att välja. Ska man tala på konferenser, inför kollegor, föräldramötet, anställningsintervjuer? Vilken typ av tal behöver man framför allt öva på? Det kan handla om att våga yttra sig på till exempel seminarier och det brukar gå betydligt lättare efter en våga tala-kurs. Talövningarna på en kurs handlar i början om studenterna själva och saker de varit med om. Så småningom handlar det mer om studenternas utbildning och ämnen de kan tänkas få prata om i det kommande yrket. Syftet med det är att det inte ska gå så mycket tid till att läsa in ett nytt ämne utan fokus ska ligga på upplägg, framförande, anpassning efter publiken och interaktion med publiken. En del studenter kan ha lättare för vissa typer av tal men mycket svårt för andra. Då är det viktigt att träna på just det som upplevs som svårt. Under slutet av kursen provar en del att göra ett argumenterande tal. En del väljer också möjligheten att filma sina tal. Som handledare är det i så fall viktigt att följa upp detta. Om man väljer att gå en våga tala-kurs är det viktigt att förstå att oron med största sannolikhet inte försvinner helt under kursen. Däremot är det en början. Bara att besluta sig för att gå en sådan kurs kan vara ett mycket stort steg för många. En del studenter pratar om att de till och med kan drabbas av panikattacker i samband med förberedelser av talet eller under själva talet. Är det så rekommenderar jag att man samtidigt som man går kursen går i terapi, förslagsvis kognitiv beteendeterapi. Talängslan yttrar sig på olika sätt hos olika personer men vanliga fysiologiska reaktioner är rodnad, hjärtklappning, skakningar i olika delar av kroppen, dålig balans, muntorrhet, svag eller darrig 5

6 röst, muskelryckningar och muskelsmärtor. För många är det nervositeten i sig som skrämmer och en del kan till och med få riktiga panikattacker. Den som har upplevt en sådan attack vet precis vad jag menar. Att få mera kunskap om de här obehagliga reaktionerna och också lära dig hur just du reagerar i olika situationer kan hjälpa till att minska reaktionerna. Det viktiga här är att lära sig att de fysiska reaktionerna som sker i kroppen vid en sådan attack inte är farliga och att de ebbar ut efter några minuter. Reaktioner som hjärtklappning, svårigheter att andas, hyperventilation och allt som det kan leda till, smärtor, darrningar med mera är fruktansvärt obehagliga! Man kan tro att man faktiskt ska dö. Men de är inte farliga och bara vetskapen om detta kan minska oron och reaktionerna. Att lära sig lite om fenomenet panikattack och hur kroppen fungerar kan ge viss lindring. Det går till exempel att läsa böcker om det men man kan också söka professionell hjälp av en terapeut. Självklart diskuterar vi de fysiologiska reaktionerna även under kursen och studenterna får verktyg för att träna avslappning. En mycket bra fråga som man kan återkomma till är: Vad är det värsta som kan hända?. Inom Kognitiv beteendeterapi frågar man sig också hur troligt det är att det värsta kommer att hända på en skala från Sedan fortsätter man att fråga (Palmkron-Ragnar, 2009 s. 151). En vanlig föreställning hos personer med talängslan är att de tror att andra som är duktiga talare har en medfödd talang. Den vanliga definitionen av ordet retorik: konsten att tala, är också missvisande då ordet konst lätt associeras med något som man inte kan träna sig till. Det finns så klart människor som har större fallenhet för vissa saker, olika sporter, hålla tal etc, men för att bli riktigt bra på något måste även hårt arbete läggas till. Har man dessutom en stor nervositet att tampas med säger det sig självt att det tar längre tid och kräver mer men kom ihåg att det går att minska obehaget och man kan lära sig att hantera nervositeten. 6

7 En vanlig föreställning på våga tala-kurser är också att man tror att det inte finns någon som blir så nervös som man själv blir. Men insikten om att de andra faktiskt har samma problem brukar komma efter ett par tillfällen och denna erfarenhet känns ofta trösterik. Oftast är det mest nervöst de första två tre gångerna och sedan känner vi varandra i gruppen, på gott och på ont. Det finns många fördelar med att gruppen blir sammansvetsad och det blir den eftersom alla är där på grund av samma problem och i samma syfte. Dessutom är alla angelägna om att stötta varandra och vara goda lyssnare både vid de olika framträdandena och i diskussionerna inför och efter framträdandena. Nackdelen är att jag som lärare vill höja ribban lite efter ett några tillfällen och det är viktigt att studenterna inte tror att en mindre nervositet enbart beror på den trygga stämningen i gruppen. En utmaning är att en eller flera gånger under ett tal ställa frågor eller interagera på annat sätt med publiken. En annan är att försöka få publiken att skratta någon gång under talet. Att som talare få testa olika tänkta målgrupper är också nyttigt. Det är en del i att få bort fokus från sitt eget framträdande till mer fokus på publiken och att tänka på vilken nivå innehållet ska ligga. Att anpassa kursen efter vad de olika studenterna behöver träning i är viktigt för oss som undervisar. Det är också viktigt att man som student före kursen funderar över det och tar ansvar för att utmana sig själv. Ju större insikter deltagarna själva har och får om sin ängslan, desto mer exakt kan träningen bli. För en del kan det skapa trygghet att bli säkrare på själva tekniken, till exempel att använda tavlan på ett bra sätt eller att lära sig att använda ett bildvisningsprogram eller rekvisita av olika slag. Det finns alla möjligheter att träna på sådant under kursen. Det egna ansvaret är stort under en våga tala-kurs men det ger också studenterna en större tillfredsställelse i slutet när de inser att det till största delen är deras egen förtjänst att de sedan faktiskt klarar av en talsituation. 7

8 En våga tala-kurs ger mycket praktisk träning och meningen är att man ska få många positiva erfarenheter av att hålla tal. Dessa tillfällen kan man sedan tänka tillbaka på nästa gång man ska hålla ett tal. Målet är inte att bli av med all nervositet, eftersom detta kanske inte heller är möjligt, utan det viktiga är att kunna hantera den, att man inför ett framträdande kan känna hur nervositeten kommer och tänka: Visst kom du, jag klarar det här ändå!. Målet är att bli tillräckligt avslappnad för att kunna hålla ett tal och att kunna vara så närvarande som möjligt med humor och en äkta omtanke om publiken. Att sätta rimliga mål och inte jämföra sig med andra för mycket är också viktigt. Det kan inte bli ett superframförande innan man har tränat sin förmåga. Vill man bli en duktig presentatör och dessutom känna att det är ganska OK eller till och med lite kul att stå där framför publiken? Då är det ett långt kliv om man har varit en som har undvikit det eller hjälpligt genomfört det under mer eller mindre tvång och med stor vånda. Och det kräver mycket arbete. Men det är också värt det! I många fall går talängslan ihop med en svag självkänsla och därför kan böcker om personlig utveckling vara bra. Anna Kåver och Åsa Nilsonne har skrivit böcker som kan vara till hjälp och det finns flera bra böcker, se referenslistan under länken Kurser på Språkverkstans hemsida. En student skriver själv så här om sin utveckling efter att ha gått en våga tala-kurs: Jag känner mig lugnare både före och efter. Jag kan ha betydligt roligare och njuta mer både före och efter och tro det eller ej även ibland under den tid jag står där och exponeras. Jag känner mig lugnare när jag går på middagar, dejter, träffar polare, släkten, nytt folk osv, just för att jag känner mig säkrare på situationerna där jag "exponeras". Jag tror jag kommer att få ut mycket mer av mitt liv genom att jag lärt mig hantera min nervositet inför sådana situationer. Jag har hittat någonting nytt i mitt liv som jag vill utvecklas vidare inom. 8

9 Att få undervisa på våga tala-kurser och följa studenter som mot slutet av kursen vågar framträda på ett sätt som de aldrig hade kunnat tänka sig är helt fantastiskt! Välkommen att höra av dig om du vill veta mer! Vänliga hälsningar Ulrika Axelsson, lärare på Våga tala-kurserna i Språkverkstädernas regi vid Linköpings universitet 9