Skatter och samhällsekonomisk effektivitet

Transkript

1 Thomas Sonesson 1999 Skatter och samhällsekonomisk effektivitet Inledning Under alldeles speciella förhållanden behövs inga skatter. Om perfekt konkurrens råder på alla marknader erhålls automatiskt i jämvikt ett paretooptimalt tillstånd. Om dessutom de tillgångar som finns i en ekonomi är jämnt fördelade över befolkningen får vi också en välfärdsfördelning som det inte finns någon anledning att försöka påverka. Nu är verkligheten inte riktigt sådan och därmed uppstår också behovet av skatter. Med hjälp av skatter kan staten finansiera offentliga utgifter. Detta innebär att man kan finansiera offentliga engagemang i verksamheter som marknaden har svår att klara av, exempelvis produktionen av kollektiva nyttigheter som försvar, vägar och andra delar av infrastrukturen. Det innebär också att man kan erbjuda medborgarna starkt subventionerad undervisning eller sjukvård samt transfereringar som bostadsbidrag och barnbidrag och på detta sätt omfördela välfärd från rika till fattiga. På så sätt kan man teoretiskt uppnå såväl effektivare resursfördelning som jämnare välfärd. Resonemanget förutsätter dock att skatterna (eller transfereringarna) i sig inte ställer till några problem, dvs inte ger några oönskade effekter på de beslut som i olika sammanhang fattas av individer och företag. Tyvärr är det sällan som denna förutsättning är uppfylld. Teoretiskt talar man om klumpsummeskatter som skatter vars storlek inte kan påverkas av de enskilda aktörernas eget beteende, men i verkligheten är sådan skatter inte användbara. Som exempel kan nämnas en per capita skatt av en viss storlek som alla invånare över 20 år måste betala oavsett inkomst, eller en särskild skatt, också den av en viss storlek, som bara drabbar vuxna män. Skatter, som inte är klumpsummeskatter kan undvikas, helt eller delvis, genom att man ändrar sitt beteende. Därmed kommer skatterna att påverka resursfördelningen. I några få fall kan detta vara önskvärt. Med hjälp av miljöskatter kan staten erhålla skatteintäkter samtidigt som ekonomin styrs bort från miljöskadlig verksamhet. Genom att beskatta tobak och alkohol kan staten försöka minska förbrukningen av vad man anser vara onyttiga varor. Men i de allra flesta sammanhang innebär skatternas styrande effekt att effektiviteten i ekonomin minskar. Huvudsyftet med denna skrift är att förklara på vilket sätt skatter är styrande och varför detta innebär problem för effektiviteten. En annan intressant fråga som diskuteras är hur man skall 1

2 gå tillväga för att minimera skatternas skadliga effekter. Närmast beskrivs kortfattat effekten av indirekta skatter, dvs skatter som till skillnad från direkta skatter inte direkt drabbar den enskilde. Som exempel kan nämnas mervärdeskatter eller punktskatter. Därefter behandlas mera utförligt inkomstbeskattningen, som kan ses som ett exempel på en direkt skatt. Indirekta skatter Antag att vi befinner oss i en ekonomi med optimal resursfördelning utan skatter. Staten har emellertid behov av skatteintäkter, exempelvis för att finansiera en välfärdsomfördelning, och lägger därför en skatt per producerad enhet av konsumtionen (eller produktionen) av en av varorna i ekonomin. Vi kallar denna vara för vara X. Effekten av denna åtgärd visas i figur 1. Figur 1. Skatter per konsumerad (producerad) enhet av vara X P A D S vid skatt P 1 P 0 P 2 B E C S F Q 1 Q 0 Q Före beskattningen är priset P 0 och kvantiteten Q 0. Skatten förskjuter emellertid utbudskurvan uppåt med skattens storlek och ett nytt jämviktsläge inträffar vid P 1 Q 1. Effekten av skatten blir således att produktionen och konsumtionen minskar, samt att priset stiger. Låt oss nu utvärdera välfärdseffekterna. När produktionen minskar från Q 0 till Q 1 friställs produktionsresurser till ett värde av Q 1 ECQ 0. Dessa produktionsresurser antas fortsättningsvis producera varor och tjänster till detta värde på andra marknader. Samtidigt minskar emellertid konsumtionen av den beskattade varan. Värdet av denna konsumtion visas av Q 1 BCQ 0. Nettoeffekten 2

3 blir en välfärdsförlust BCE, dvs konsumenterna värderade den minskade konsumtionen av vara X mer än vad som motsvarade alternativkostnaden. Vi kan också se hur olika inblandade intressenter påverkas av skatten. Vi finner då att konsumenterna som grupp förlorar P 1 BCP 0 i form av minskat konsumentöverskott, medan producenterna förlorar P 0 CEP 2 i minskat producentöverskott. Den tredje intressenten, staten, vinner däremot skatteintäkter motsvarande P 1 BEP 2. Summerar vi nu för samtliga intressenter finner vi att nettot innebär en förlust på BCE precis som ovan. Storleken på denna förlust är direkt kopplad till hur mycket skatten ändrar jämviktskvantiteten på marknaden. Ju mindre förändring desto mindre välfärdsförlust och samtidigt desto större skatteintäkter i och med att skattebasen, dvs det skatteunderlag på vilket skatten beräknas, inte minskar så kraftigt. Denna situation uppstår när antingen efterfrågan eller utbudet eller båda är prisokänsliga. Det paradoxala är således att ur effektivitetssynpunkt är det bättre att beskatta en nödvändighetsvara som mjölk, än varor som människor lättare kan undvara! Samtidigt är det lätt att förstå intresset för fastighetsskatter. Utbudet av fastigheter (= mängden tillgängliga fastigheter) är på kort sikt konstant och en fastighetsskatt är således en säker inkomstkälla. Ett ytterligare sätt att visa på att skatten innebär minskad effektivitet, även om vi inte kan mäta storleken på denna, är att utgå ifrån villkoret för effektiv produktionsmix (optimal produktionsinriktning). Detta villkor säger att det marginella värdet (betalningsviljan) av konsumtionen, MV, skall vara lika med marginalkostnaden i produktionen, MC. Detta villkor är uppfyllt i punkten C i figuren, dvs i utgångsläget. I den nya situationen visas MV av punkten B och MC av punkten E. Eftersom MV>MC är villkoret för effektiv produktionsmix inte längre uppfyllt på denna marknad. Förklaringen till skillnaden består i att konsumenter och producenter nu anpassar sig till olika priser. Konsumenterna till bruttopriset P 1, och producenterna till nettopriset P 2. Det har uppstått en skattekil motsvarande skillnaden mellan P 1 och P 2. Vad händer om vi beskattar ytterligare en vara, vara Y? Det ligger nära till hands att tro att vi kan upprepa analysen från ovan, och så är också fallet om varorna X och Y inte har något med varandra att göra. Men antag att de båda varorna istället är närliggande substitut! Det som hände när vi beskattade vara X var att många flyttade över sin konsumtion på vara Y istället. Om vi nu beskattar även vara Y kommer konsumtionen av vara Y att minska och många kommer nu att återgå till att konsumera vara X igen. En beskattning av vara Y kan i detta fall således till och med innebära en förbättrad effektivitet, i och med att den ena varan inte längre skattemässigt favoriseras. För att så skall vara fallet fullt ut krävs dock att skatterna gör att priserna på båda varor avviker från marginalkostnaderna procentuellt sett lika mycket, dvs att förhållandet P x /MC x = P y /MC y. Detta innebär att prisförhållandet P x /P y (och därmed MV x /MV y ) precis som innan beskattningen är lika med förhållandet mellan marginalkostnaderna MC x /MC y, dvs att konsumenterna i sitt val mellan olika nyttigheter fortfarande beaktar vad nyttigheterna på marginalen relativt sett kostar att framställa. Detta kan man åstadkomma genom att man lägger en procentuellt sett lika stor skatt på båda varor. Man talar då om neutral beskattning. Detta behöver inte betyda att problemen är borta. Fortfarande 3

4 gäller att valet mellan å ena sidan den grupp av varor som varorna X och Y representerar och alla andra, obeskattade, varor snedvrids på grund av skatten. Men antag att alla varor och tjänster i ekonomin beskattas med samma procentsats, enligt grundprincipen för den svenska mervärdesbeskattningen, momsen, har vi då inte löst problemet? Det är visserligen sant att en procentuellt sett lika hög skatt på alla varor och tjänster är neutral vad beträffar valet mellan dessa, men så länge som beskattningen i praktiken inte kan omfatta alla slags nyttigheter har vi fortfarande problem. Nyttigheten fritid är nämligen fortfarande obeskattat, och fritid behöver inte bara innebära att man ägnar sig åt att läsa böcker eller titta på TV. Man kan också ägna sig åt egenproduktion, dvs måla huset, tvätta, laga mat etc. 1 För dessa slag av aktiviteter finns substitut i form av köp av tjänster på marknaden och det är inte svårt att förstå att individens val mellan att utföra dessa sk hushållsnära tjänster själv eller att köpa dem på marknaden påverkas av att marknadsalternativet är beskattat. 2 En optimal indirekt beskattning kräver därför att man tar hänsyn till såväl neutraliteten inom gruppen beskattade nyttigheter som till existensen av närliggande obeskattade nyttigheter. I ovanstående fall skulle detta innebära en lägre skatt för hushållsnära tjänster än för varor som individen inte själv kan tillverka. 3 Inkomstskatter Med inkomstskatt avses beskattningen av avkastning på de tillgångar en individ äger. Humankapitalet ger avkastning i form av arbetsinkomst medan avkastningen av reala och finansiella tillgångar kallas kapitalinkomst. Arbetsinkomst och kapitalinkomst kan antingen beskattas tillsammans, som i Sverige före skattereformen 1991, eller var för sig, som efter skattereformen. I exemplen som närmast följer diskuteras endast beskattningen av arbetsinkomsten. I figur 2 visas exempel på tre olika slag av skatteskalor, en progressiv, en proportionell och en regressiv. Med en proportionell skatteskala utgör skatten oavsett inkomst alltid en lika stor andel av inkomsten. Med en progressiv skatteskala betalar man en större andel av inkomsten i skatt ju högre inkomst man har. Med en regressiv skatteskala är förhållandet det motsatta. Figuren kan användas för att illustrera begreppet marginalskatt. Marginalskatten visar helt enkelt hur stor del av en marginell inkomstökning som man måste betala i form av ökad skatt. 4 Detta innebär att marginalskatten visas av Δ skatt/δ inkomst, vilket i sin tur vid små förändringar visas av lutningen på skatteskalan. Vi ser därför att marginalskatten är stigande vid en progressiv skatteskala, medan den är sjunkande vid en regressiv. Vid en propor- 1 Självfallet kan man även ägna sig åt illegalt obeskattad svart produktion. 2 Givetvis påverkas valet minst lika mycket av inkomstbeskattningen som av momsen. Inkomstbeskattningen behandlas längre fram. 3 Ett ytterligare problem är att man även måste beakta möjligheten att köpa varor i andra länder, med en lägre skattesats än i det egna landet. Ett aktuellt exempel är den svenska tobaksskatten som först höjdes för att därefter åter sänkas på grund av en oväntat stor ökning av legal och illegal införsel från andra länder. 4 Detta är den vanliga definitionen. Teoretiskt är det lika riktigt att definiera marginalskatten utifrån en marginell inkomstminskning. 4

5 tionell skatteskala är marginalskatten konstant. Observera från figuren att två skatteskalor som vid inkomsten I * kan innebära samma inkomstskatt men olika marginalskatt. Figur 2 Progressiv, proportionell och regressiv skatteskala vid kontinuerligt varierbar marginalskattesats Skatt Progressiv Porportionell Regressiv I* Inkomst Faktiskt förekommande skatteskalor skiljer sig från dem i figur 2 på så sätt att marginalskatten är konstant i längre inkomstintervall och endast ändras vid intervallgränserna. I tabell 1 och figur 3a-b ges exempel på en mer trolig progressiv skatteskala. Tabell 1 Ett exempel på en progressiv skatteskala inkomstintervall (kronor) marginalskatt skatt vid den lägre inkomsten i intervallet (kronor) % % % Med hjälp av marginalskatterna i respektive intervall kan man beräkna inkomstskatten för en person med en inkomst på exempelvis Denna person får betala 0,1 ( ) + 0,2 ( ) ( ) = i skatt, vilket också framgår av figur 3b. 5

6 Figur 3a Marginalskatt vid olika skattesatser (exempel från tabell 1) Marginalskatt 30% 20% 10% Inkomst tusentals kr Figur 3b Totalskatt vid olika inkomster (exempel från tabell 1) Total skatt tusentals kr Inkomst tusentals kr Den inkomstskatt som betalas vid en viss inkomst bestäms således av marginalskatten för alla inkomster lägre än den aktuella. Av detta följer två ofta förbisedda fakta. Om man sänker marginalskatten i ett visst intervall så innebär detta sänkt total skatt även för inkomsttagare som befinner sig i ett högre inkomstintervall. 6

7 Om man vill sänka skatten för låginkomsttagare, med oförändrad total skatt för höginkomsttagare måste marginalskatten höjas i ett mellanliggande intervall. Detta går lätt att konstatera med hjälp av justeringar av tabell 1 eller figurerna 3a-b Ett annat vanligt förekommande begrepp i skattedebatten är marginaleffekt. Då tar man även hänsyn till den effekt en inkomsthöjning har på inkomstberoende bidrag (bostadsbidrag) och avgifter (dagisavgift). Om personen med i inkomst ökar sin inkomst med 1000 kr får han eller hon betala 300 kr mer i skatt. Antag dessutom att bostadsbidraget minskar med 200 kr/år och dagisavgiften stiger med 250 kr/år. Av den ursprungliga höjningen på 1000 kr återstår då endast 250 kr, vilket innebär en marginaleffekt på 75%. 5 Inkomstskatter och arbetsutbud Det mest uppmärksammade problemet med inkomstskatter är effekten på arbetsmarknaden. Med höga marginalskatter lönar det sig dåligt att jobba övertid eller att byta till ett bättre betalt jobb. Det senare kan innebära att rörligheten på arbetsmarknaden försämras, vilket kan leda till högre arbetslöshet. En annan effekt är uppkomsten av svarta marknader. Ju högre marginalskatt (eller egentligen marginaleffekt) desto mer lockande är det att betala svart eller att byta tjänster. Låt oss diskutera problemet utifrån en modell där vi antar att det existerar ett stort antal företag som efterfrågar en viss typ av arbetskraft och ett stort antal individer som bjuder ut sin arbetskraft på denna arbetsmarknad. Alternativen till att arbeta är för den enskilde individen fritid och individen kan fritt bestämma arbetstidens längd. Även om modellen på väsentliga punkter skiljer sig från verkligheten ger den ändå en god inblick i problemets natur. Antag först att inga inkomstskatter existerar. När jämvikt råder på arbetsmarknaden gäller att alla företag och alla individer anpassar sin efterfrågan, respektive sitt utbud till ett gemensamt pris på arbetskraft, timlönen P L. Varje företag efterfrågar arbetskraft så länge det marginella värdet av en timme arbetskraft i produktionen (mrp = marginal revenue product) överstiger timlönen. I jämvikt måste gälla att mrp = P L. Varje individ bjuder ut sin arbetskraft så länge timlönen överstiger värdet av en timme fritid på marginalen. I jämvikt måste gälla att P L = värdet av en marginell timme fritid. Detta sammanfattas i (a) nedan: (a) mrp = P L = värdet av en marginell timme fritid Värdet av en marginell timme arbetskraft i produktionen överensstämmer med värdet av en marginell timme fritid. Ingen möjlighet finns att öka välfärden för någon genom att öka eller minska antalet arbetade timmar. I själva verket är (a) ovan ett villkor för att paretooptimalitet skall råda. 5 I vissa sammanhang tar man även hänsyn till sociala avgifter vid beräkning av marginaleffekten. 7

8 Antag nu att förutsättningarna ändras. En viss andel av timlönen (t) måste erläggas som inkomstskatt. Följden av detta blir att företagen och individerna inte längre anpassar sig efter samma lön. Det intressanta för företagen är bruttolönen, P L. Det intressanta för arbetstagarna är nettolönen, P L (1-t). I jämvikt gäller enligt (b): (b) mrp = P L > P L (1-t) = värdet av en marginell timme fritid. Det centrala är att mrp nu överstiger värdet av en marginell timme fritid. Vi har helt enkelt ett nytt exempel på skattekil. I jämvikt existerar outnyttjade möjligheter att öka välfärden genom ökade arbetsinsatser, men dessa arbetsinsatser hindras av inkomstskatten. 6 Ett av villkoren för paretooptimalitet är inte längre uppfyllt. Problemet kan illustreras med ett sifferexempel. Antag att P L är 100:- och att t är 0,6. Från (b) ovan ges att när jämvikt råder på arbetsmarknaden är mrp = 100:-, medan värdet av en marginell timme fritid är 40:-. Företagen gör vinster av att anställa ytterligare arbetskraft för ett visst arbete så länge det kostar dem mindre än 100:-/timme. Individerna ökar sin nytta vid ökade arbetsinsatser så länge som deras ersättning överstiger 40:-/timme. Båda parter skulle kunna tjäna på att arbetet utförs. Ändå blir arbetet på grund av marginalskatten inte utfört. För att individerna efter skatt skall få en ersättning överstigande 40:-/timme krävs nämligen att företagen betalar mer än 100:-/timmen, vilket de inte är beredda till. 7 Inkomstskatter stör således effektiviteten i ekonomin, paretooptimalitet kan inte längre uppnås. Observera att detta inte är samma sak som att säga att införandet av en inkomstskatt innebär en lägre samhällelig välfärd om hänsyn även tas till vad skatterna används till. Dessa kan ju dels användas till offentlig konsumtion som individerna uppskattar (och som eventuellt inte hade kunnat uppkomma på privata marknader, exempelvis kollektiva nyttigheter), dels till omfördelningar till mindre bemedlade grupper. Utifrån ekonomiska teorier är det svårt att uttala sig om huruvida den nya situationen med (möjligen) lägre effektivitet, men jämnare välfärdsfördelning är bättre eller sämre än den ursprungliga. Låt oss nu återgå till diskussionen om inkomstskattens effekt på arbetsutbudet. Frågan är inte fullt så enkel som den ofta beskrivs. Om en inkomstskatt införs i en ekonomi, eller man höjer redan existerande inkomstskatter, händer två saker av intresse. För det första sänks alternativkostnaden för en timme fritid. Alternativkostnaden för en timme fritid är nämligen den ersättning man avstår ifrån när man minskar sin arbetstid med en timme. Ju högre marginalskatt, desto lägre blir alternativkostnaden för fritid. Ju lägre alternativkostnad för fritid, desto lägre bör arbetsutbudet bli. Detta är vad man brukar kalla för substitutionseffekten. Men man måste också ta hänsyn till inkomsteffekten, som verkar åt motsatt håll. När inkomstskatten höjs, minskar den inkomst som är disponibel för privat konsumtion. Om man strävar efter att behålla sin privata konsumtion på samma nivå som förut, kräver höjningen av inkomstskatten ett ökat arbetsutbud. Den totala effekten på arbetsutbudet är därför oviss! Samtidigt gäller att om skatterna faktiskt kommer allmänheten till godo, antingen som transfereringar eller som offentlig, subventionerad konsumtion som minskar behovet av privat konsumtion, så blir in- 6 Alternativt kommer de till stånd, fast utan statens vetskap på en svart marknad. 8

9 komsteffekten på aggregerad nivå svag. Man kan se det som att man då inte behöver öka sin arbetsinsats för att behålla sin materiella standard. Med en svag inkomsteffekt kan man misstänka att substitutionseffekten överväger, dvs att ökade inkomstskatter leder till minskat arbetsutbud. I figur 4 åskådliggörs just en sådan situation. I utgångsläget, utan skatter, väljer individen punkt A på budgetlinje 1. Med skatter och med offentlig konsumtion och transfereringar som tillkommer även de personer som inte har någon inkomst väljs istället punkt B på budgetlinje 2, trots att punkt A fortfarande är möjlig att välja. Det skall dock framhållas att den modell som ligger till grund för vår analys är väldigt förenklad och exempelvis inte tar hänsyn till sambandet mellan tillgången till billig barnomsorg och (framför allt) utbudet av kvinnlig arbetskraft. Skatter som används till att subventionera barnomsorg skulle därför, trots vad som sägs ovan, kunna leda till ett ökat utbud av arbetskraft. Figur 4 Valet mellan konsumtion och fritid i två olika situationer Konsumtion Budgetlinje 1 Budgetlinje 2 U 1 U2 A B Offentlig konsumtion och transfereringar som tillfaller individen oavs inkomst Fritid Av kanske större intresse än att jämföra en ekonomi med och utan inkomstskatter (eller med olika nivåer på inkomstskatterna) är att diskutera effekten på arbetsutbudet av att uppnå givna inkomstskatter med olika slag av inkomstskatteskalor. I figur 5 visas en progressiv och en proportionell skatteskala. Antag att skatteintäkterna är lika stora oavsett skatteskala och att transfereringar och offentlig konsumtion ej berörs av vilken skatteskala som gäller. Antag vidare att man skall övergå från den proportionella skatteskalan till den progressiva. Vad blir effekten på arbetsutbudet? Figur 5 Skatteskalor före och efter en skatteomläggning med oförändrade skatteinkomster 7 I exemplet har ingen hänsyn tagits till sociala avgifter, vilka ytterligare ökar skattekilen. 9

10 Skatt Skatteskala efter Skatteskala före A B C D Inkomst För att kunna besvara frågan måste man se hur marginalskatt och total skatt påverkas av skatteomläggningen för personer med olika inkomster. En högre marginalskatt bör ge ett lägre arbetsutbud via substitutionseffekten. En högre total skatt innebär en lägre disponibel inkomst och bör således leda till ett högre arbetsutbud enligt inkomsteffekten. Resultaten sammanfattas i tabell 2 nedan. Tabell 2 Förändring av arbetsutbud vid olika inkomster Inkomst förändring av marginalskatt förändring av total skatt effekt på arbetsutbudet A sjunker sjunker osäker B stiger sjunker sjunker C stiger oförändrad sjunker D stiger stiger osäker För två av inkomsterna blir effekten osäker, substitutionseffekt och inkomsteffekt pekar åt olika håll. För återstående inkomster förutsäger teorin ett sänkt arbetsutbud. Mycket pekar på att övergången till en progressiv skatteskala leder till ett lägre arbetsutbud. Observera dock att inkomsten D, vid vilken effekten på arbetsutbudet är osäker, måste representera en stor mängd inkomsttagare. En förutsättning i exemplet är att de totala skatteintäkterna inte förändras av skatteomläggningen och inkomsten D är den enda av de fyra i uppställningen ovan som genom skatteomläggningen belastas med högre skatt. Det är värt att notera att effekten på arbetsutbudet för höginkomsttagaren är osäker. I skattedebatten framhålls ofta att det är per- 10

11 soner med hög inkomst som i första hand minskar sitt arbetsutbud vid ökad progressivitet i skatteskalan. Man har således endast beaktat substitutionseffekten. Samtidigt bör dock påpekas att i analysen ovan har inte tagits hänsyn till möjligheten att flytta till andra länder, med såväl högre lön som lägre skatt. Ett sådant alternativ kan just för inkomsttagare D bli mer aktuellt vid en skatteomläggning som innebär ökad progressivitet. Diskussionen har hittills gällt effekten av inkomstskatter på det totala arbetsutbudet. Minst lika intressant är frågan om inkomstskatters effekt på allokeringen mellan olika yrken/utbildningar eller mellan olika regioner i ett land. Under perfekt konkurrens kommer i jämvikt löneskillnader att spegla värdet av arbetskraften i olika sysselsättningar. Dessa jämviktslöneskillnader leder till en paretooptimal fördelning av arbetskraften. Vid strukturella förändringar i ekonomin, exempelvis när produktionsteknik eller konsumtionsmönster förändras, rubbas jämvikten. Lönen för vissa sysselsättningar stiger, medan den sjunker för andra. Detta ger i sin tur signaler till företag och arbetstagare att ändra sin efterfrågan respektive sitt utbud av arbetskraft. För arbetstagaren kan detta innebära att man finner det lönsamt att lämna nuvarande sysselsättning till förmån för en mer välbetald. Vissa utbildningar blir mer eftertraktade, medan andra blir mindre intressanta. Anpassningsprocessen leder så småningom till ett nytt jämviktstillstånd med paretooptimala egenskaper. Även om dagens svenska arbetsmarknad långt ifrån kännetecknas av perfekt konkurrens, fyller löneskillnader och förändringar av löneskillnader en roll i allokeringen av arbetskraft. Knapphet på arbetskraft av en viss kategori kan exempelvis leda till löneglidning eller underlätta för löntagarparten att i centrala avtal få höga lönelyft. Denna allokeringsprocess kan störas av höga marginalskatter (marginaleffekter). Även vid stora skillnader i bruttolöner kan nettolöneskillnaderna vara otillräckliga för att locka till byte av yrke eller bostadsort eller att motivera personer att satsa på utbildning. Rörligheten på arbetsmarknaden blir sämre, vilket kan leda till såväl högre arbetslöshet som lägre tillväxt. I själva verket var detta ett av de viktigaste motiven bakom skattereformen