Fallet Thomas Quick. Bortträngda minnen och hans diagnoser. anna maria dåderman

Transkript

1 Fallet Thomas Quick Bortträngda minnen och hans diagnoser anna maria dåderman * Det var en gång en man som brutalt rånade en bank. Han blev undersökt på en rättspsykiatrisk klinik. Det konstaterades att han var i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård. I april 1991 överlämnades han för vård på ett rättspsykiatriskt sjukhus. Vården på detta sjukhus var, liksom den rättspsykiatriska undersökningen, psykodynamiskt influerad. För att vården ska bli meningsfull är det nödvändigt att det finns en psykiatrisk diagnos som underlättar vårdplanering. Diagnosen ska ställas enligt adekvata diagnostiska kriterier. Under tiden för mannens rättspsykiatriska undersökning användes det diagnostiska systemet för psykiatriska sjukdomar, DSM. Mannens personlighet bedömdes med en projektiv variant av Rorschachtestet. Mannens diagnos blev följande: Personlighetsstörning med personlighetsorganisation på borderlinenivå i kombination med allvarlig impulskontrollstörning och sexuellt perverterat beteende med sadomasochistiska drag 301 W. Vården i mannens fall bestod av en psykofarmakologisk terapi, stödjande samtal och psykoterapi. Den psykofarmakologiska terapin bestod av läkemedel vid ångest och oro, lugnande läkemedel, sömnmedel, neuroleptika samt icke-ordinerade mediciner (så kallade behovsmediciner). Lugnande läkemedel och sömnmedel bestod huvudsakligen av bensodiazepiner som i Sverige sedan 2001 är klassade som narkotika. Psykoterapin var en ny, unik och okänd terapiform som benämndes återgestalt 55

2 anna maria dåderman ningsterapi. Mannen har under denna återgestaltningsterapi tagit namnet Thomas Quick, och under detta namn erkänt 30 mord. Han dömdes för åtta av dessa erkännanden. Påföljderna blev fortsatt rättspsykiatrisk vård. Efter många år av rättspsykiatrisk vård, 2008, tog mannen tillbaka alla sina erkännanden, och då kom jag in i bilden. Hans advokater hade hört talas om min expertkunskap i såväl psykologi som rättspsykiatri och om min forskning avseende sambanden mellan narkotikaklassade mediciner och psykiska biverkningar av dessa. Jag fick därför ett uppdrag av mannens advokater, Thomas Olsson och Martin Cullberg på Advokatfirman Silbersky. Uppdraget var att utreda frågan huruvida risken för falska erkännanden är förhöjd om en person genomgår en återgestaltningsterapi, och samtidigt är påverkad av bensodiazepiner. För att kunna utreda frågan granskade jag mannens sjukhusjournaler från , rättspsykiatriska utredningar och ut lå tan den från 1970 och 1991, diverse personundersökningar, läkarintyg och sammanställningar, samt ett rättspsykiatriskt utlåtande av professor Lars Lidberg från 1994 som upprättats i samband med utredningen av det först erkända mordet. Jag fick även ta del av handskrivna anteckningar från 1995, upprättade av sjukhusets terapeut, med titeln Ellingtongestalten har tagit form i Sture. Jag har skaffat fram, analyserat och sammanställt uppgifter från Läkemedelsverket ur Världshälsoorganisationens biverkningsregister respektive det svenska biverkningsregistret avseende psykiska biverkningar av de lugnande och smärtstillande läkemedel som mest frekvent konsumerades av mannen under vårdtiden. Min sakkunnigutredning från 2009 utmynnande i följande slutsatser: Risken för falska erkännanden är förhöjd hos en person som i ett tillstånd påverkat av bensodiazepiner (i kombination med andra lugnande läkemedel och starka smärtstillande läkemedel) genomgår en exceptionellt suggestiv, och dessutom icke-evidensbaserad, psykoterapi vars syfte är att väcka bortträngda minnen. Denna risk är ytterligare förhöjd om denna blandterapi (psykofarmakologisk terapi och psykoterapi) genomförs hos en sårbar tvångsvårdad person som lider av allvarlig psykisk 56

3 fallet thomas quick störning, vars personlighet i de rättspsykiatriska utredningarna undersökts och diagnosticerats med hjälp av metoder som saknar underbyggnad i vetenskapliga studier. Min granskning har använts i de resningsansökningar som skickades in till hovrätten. Idag är mannen fri. Mediciner och dessas psykiska biverkningar Bensodiazepiner är kända för psykiska biverkningar i form av tillfälliga tillstånd eller upplevelser såsom depersonalisation, förvirring och hallucinationer. Dessa biverkningar kan en okunnig kliniker, som är övertygad om sin sak, lätt förväxla med kontroversiella psykiatriska syndrom såsom dissociativ identitetsstörning (tidigare benämnt multipel personlighet). Genomläsningen av sjukhusjournalerna gav en komplex bild av den medicinering som mannen fick inom den rättspsykiatriska vården. Denna medicinering var exceptionellt generös och frekvent. Sjukhusets terapeuter verkade experimentera genom att ge mannen mediciner i stora mängder, samt att erbjuda en frekvent psykoterapi som innebar möjlighet till kvälls- och nattsamtal. Det är värt att nämna att terapeuten samarbetade med åklagare och polis. Mannen fick stora mängder av följande mediciner, vilka inverkade på hans centrala nervsystem (och därmed beteende). De presenteras i den ordning som enligt min bedömning var mest omfattande avseende dosering och intag: alprazolam (Xanor), carisoprodol (Somadril), klometiazol (Heminervin), kodein (Treo comp), diazepam (Diazepam, Stesolid), flunitrazepam (Rohypnol) och triazolam (Halcion). Så här kunde mannens dagsdos se ut: 6 st. Stesolid à 5 mg, 4 st. Xanor à 1 mg, 1 prefill Stesolid 10 mg, 2 st. Halcion à 0,75 mg, 2 st. Rohypnol, 6 st. Treo comp, 6 st. Panacod. Denna dagsdos kunde utökas med så kallad behovsmedicinering med ytterligare Xanor, Stesolid prefill och Heminevrin. Genomläsningen av sjukhusjournalerna gav en tydlig bild av symptom, vilka var biverkningar av bensodiazepiner och smärtstillande medel. Mardrömsvrål, ryckningar, 57

4 anna maria dåderman självmordsförsök och växlande av identiteter var bara några av de symptom som mannen visade upp. Thomas Quick påverkades kraftigt av bensodiazepiner och andra lugnande medel. Han fick allvarliga ångestattacker, obehagliga mardrömmar, gav ifrån sig grymtande ljud och fick krampliknande muskelspänningar samt plötsliga impulser att slå sig själv, att stympa sig, samt självmordstankar, och han gjorde ett flertal allvarliga självmordsförsök. Redan vid en normal dosering är dessa effekter av lugnande läkemedel väldokumenterade och välkända av Världshälsoorganisationen, och i detta fall var det mycket höga doser. Jag drog slutsatsen att Thomas Quicks dissociativa upplevelser såsom depersonalisation och känslan av att vara någon annan ( Ellington ) och schizofreniliknande upplevelser berodde på biverkningar av de läkemedel som han ordinerats under tiden för morderkännandena, eftersom den sortens upplevelser upphörde när dessa läkemedel helt sattes ut. Det finns inte heller några noteringar i det omfattade material som jag har fått tillgång till om förekomsten av dissociativa eller schizofreniliknande upplevelser innan han började medicineras med andra bensodiazepiner än oxazepam (Sobril); oxazepam ordinerades inte längre under Det verkar som att triazolam (Halcion) och alprazolam (Xanor), vilka sattes in 1993, möjligtvis i kombination med andra mediciner, framkallade Thomas Quicks främmande psykiska upplevelser. Jag har i detalj granskat tidpunkterna och mängderna avseende insättningen och utsättningen av olika läkemedel från det av görande året 1993, när hans fantasier började tolkas som fakta. Det bör dock noteras att terapeuten redan i april 1992 antecknade att mannen granskade sina barndomsupplevelser, som tidigare tycks ha varit tämligen väl förborgade, men det har väckts upp allt mera minnen. De påföljande åren, fram till 2001 då en ny överläkare satte stopp för Thomas Quicks missbruk, blev biverkningarna bara mer och mer allvarliga, och han blir stundvis okontaktbar, får synhallucinationer, hejdlösa gråtattacker, skriker på nätterna, får svåra ångestattacker, katatoniställningar, depersonalisation etcetera. Det framgår av sjukhusjournalerna 58

5 fallet thomas quick att han blivit vallad, konfronterad och förhörd av polis på grund av det material som framkom under terapisessionerna, i tätt samarbete med det kliniska teamet vid sjukhuset. Hans erkännanden skedde medan han var kraftigt påverkad av mediciner. Återgestaltningsterapin i den rättspsykiatriska vården skapar Thomas Quick Syftet med återgestaltningsterapin var att återuppväcka minnen. Som jag har uppfattat det antog terapeuterna att traumatiska erfarenheter i barndomen (icke-verifierade skräckfyllda sexuella övergrepp och våld) i den vuxna åldern hade agerats ut och återgestaltats. Återgestaltningen skulle i det här fallet spegla sig i Thomas Quick fantasier om att skrämma småpojkar eller vuxna kvinnor och att döda dem. Kraftig medicinering i kombination med återgestaltningsterapin har varit avgörande för att erkännandena om mord gradvis växte fram. Först fick han mardrömsliknande fantasier som sedan förstärktes. I terapin kunde terapeuten fylla på vissa luckor som fanns. Till slut hamnade han i ett mardrömsliknande tillstånd där han har tappat verklighetsförankringen. Det framgår tydligt av journalanteckningarna att det från början (1992) handlade om att han uppmuntrades att granska sina barndomsupplevelser som tidigare tycks ha varit tämligen väl förborgade, men det har väckts upp allt mera minnen. Under 1993 intensifierades medicineringen och den suggestiva terapin. Thomas Quick hade enligt terapeuten återupplevt svåra skräcksituationer från barndomen. Terapeuten noterade att en bild av en synnerligen svårt störd familj har trätt fram. Denna bild inkluderade incest och sexuellt utnyttjande. Dessa bisarra minnesbilder bilder avtäcktes och framstod som glasklara. Parallellt hade minnesbilderna av morden trätt fram allt tydligare. Denna bearbetningsprocess av sammanvävning av barndomsövergreppen och morderkännandet benämndes som psykologisk återgestaltning. Under terapin hade dessa makabra drömlika fantasier kommit tillbaka genom att komma upp 59

6 anna maria dåderman i hans medvetande. Minnesbilderna av tidigare situationer hade klarnat allt mer och växt fram allt tydligare till mycket svåra framtagna minnen för att så småningom ha framträtt i klarare dager och därmed blivit mer hela. Dessa fantasier hade i terapin tolkats som om de vore verkligt upplevda, och därför anmälde de kliniskt ansvariga dem till polisen. Den psykoterapeutiska behandlingen pågick under flera år med varierande frekvens, som tätast omkring 3 gånger i veckan under 1,5 timme per gång. Terapeuten gav Thomas Quick generösa möjligheter att ringa till henne när något särskilt dök upp, vilket han ofta gjorde. Det som kunde dyka upp blev först definierat som ångest. Exempelvis under 1995 ansåg man att han behövde psykologisk hjälp för att uttrycka och formulera vad ångesten innehåller, men även som daglig kontinuitet ( för att upprätthålla en kontinuitet i kontakten då svårt material kommer upp i terapin som både behöver uttryckas och omfattas ). Under 1996 intensifierades såväl den terapeutiska som den rättsliga processen. Thomas Quick uppmuntrades att se sammanhang, att dra egna slutsatser och att göra egna tolkningar i terapiarbetet. Just under denna tidpunkt, 1996, gjordes en uppföljning av resultatet från de terapeutiska insatserna med hjälp av den projektiva varianten av Rorschachtestet. Förhör, vallningar, brottsrekonstruktioner och rättegångar var intensiva och gick bra, enligt journalanteckningarna. Han fick samtidigt stora mängder av nytillsatta mediciner, däribland Rohypnol, Heminevrin och betablockerare, möjligtvis för att han förväntades kunna uppträda som om han vore en skådespelare utan scenskräck under dessa frekventa vallningar. Journalisten Hannes Råstam visade 2009 i sina prisbelönade reportage hur påverkad Thomas Quick var under dessa vallningar. Enligt journalanteckningarna började Thomas Quick dra riktlinjer för det fortsatta utredningsarbetet kring hans fortsatta morderkännanden, och ett schema för vallningar och rekonstruktioner gjordes. Samtidigt led han av svåra biverkningar från den kraftiga medicineringen. Han avbröt flera gånger förhören, upplevde att hans huvud kändes som om det skulle sprängas. I början av 1997 ansåg terapeuten att det psykologiska försvaret 60

7 fallet thomas quick blev försvagat genom en ökad verklighetskontakt och att dissociationen som försvar hade därmed luckrats upp. Under terapisamtalen i slutet av 1997 uttryckte Thomas Quick sin ensamhet och förtvivlan, men han uppmuntrades en fortsatt utveckling i den terapeutiska processen. Terapeuten noterade att varefter försvaren har minskat hade minnesbilderna av den tidigare situationen framträtt i klarare dager. Minnesbilderna har framför allt blivit mer hela. I samband med vallningarna i Norge uppmuntrades han att vända det destruktiva ryggen och berätta sin livshistoria. När förundersökningen i Norge avslutades 1998 användes förundersökningen i terapin på ett aktivt sätt. Thomas Quick ansågs se mera tydligt sin egen tidiga utsatthet och ensamhet samt hur dessa erfarenheter gestaltats genom de brott han nu är dömd för. Sammanfattningsvis var Thomas Quick i stort sett alltid påverkad av bensodiazepiner under perioden då den psykoterapeutiska behandlingen pågick. Det är rimligt att anta att det också går att plantera in falska minnen som upplevs som verkliga när någon är så väldigt påverkad av mediciner. Ibland fick han en ångestattack hos terapeuten, vilket lindrades med aktuell vid behovsmedicin, och efter en stund fortsatte terapisessionen. Därför går det med stor säkerhet att dra slutsatsen att det som hände i den psykoterapeutiska behandlingen (dissociation, regrediering, att glida in i andra personligheter etcetera) var psykiska biverkningar av mediciner. Det kunde handla om att han fick kraftiga ångestanfall eller började uppträda som olika personligheter. I terapin beskrevs det som att han kom närmare förträngda minnen och att det var positiva signaler. Det var inte konstigt att hans psykiska tillstånd försämrades. I den internationella litteraturen benämns liknande terapityper recovered memory therapy. Trots min utbildning har jag aldrig hört talas om återgestaltningsterapi. År 2009 kontaktade jag därför professorn i klinisk psykologi Lars-Göran Öst, men inte heller han kände till denna terapiform. Först år 2013 uppmärksammades terapiformen av journalisten Dan Josefsson i boken Mannen som slutade ljuga: berättelsen om Sture Bergwall och 61

8 anna maria dåderman kvinnan som skapade Thomas Quick. Först då blev det klarlagt att kvinnan som skapade terapin styrde en sektliknande grupp som var verksam på det sjukhus som mannen vårdades på. Thomas Quick och hans diagnoser Thomas Quicks diagnoser är resultat av den intensiva terapin och medicineringen Fram till 1995 var alla läkare överens om att mannen inte led av schizofreni eller av andra psykotiska sjukdomar, och inte heller av konfusioner, demens, minnesstörningar eller andra kognitiva störningar. Följande diagnoser noterades: 1995: personlighetsstörning med multipla mord i anamnesen, djup och grav personlighetsstörning är att likna vid multipel personlighet. 1995: ett tillstånd som sannolikt är att jämställa med schizofreni [ ] man kan tala om psykos. Man kan även tala om MPD [Multipel Personality Disorder]. 1997: ångest som till sin grad är närmast av psykotisk karak tär, somatiska manifestationer av närmast katatonliknande tillstånd. Liknelser med multipel personlighet (nuvarande benämning: dissociativ identitetsstörning) och schizofreni (psykos, katatonliknande tillstånd) gjordes efter att han under sin psykoterapi började missbruka stora mängder mediciner. En analys av symptomen utmynnar enligt min bedömning i att han fick klara biverkningar av dessa läkemedel i form av bland annat depersonalisation och schizofreniliknande upplevelser och tillstånd. Det är känt inom psykiatrin att psykiatriska symptom, såsom självdestruktivt tankeinnehåll, psykossymptom i form av hallucinationer och vanföreställningar, eller självmordsförsök, kan framkallas av akuta drogeffekter, eller av abstinens från olika typer av berusningsmedel. Psykiska biverkningar av bensodiazepiner kan yttra sig på så sätt att en patient stundvis blir 62

9 fallet thomas quick förvirrad och okontaktbar, får synhallucinationer, hejdlösa gråtattacker, skriker på nätterna, får svåra ångestattacker, försöker ta sitt liv, får katatoniställningar, får minnesförsämring, abstinensbesvär, känslan av depersonalisation etcetera, samt kräver mer bensodiazepiner på grund av beroende eller missbruk. Dessa tillstånd kan tolkas fel i en psykodynamisk sjukhusmiljö och leda till icke-adekvata diagnoser. Det är viktigt att nämna att 2001 tillträdde en ny chefsöverläkare på sjukhuset. Läkaren ställde en adekvat diagnos missbruk av mediciner och satte stopp för Thomas Quicks fleråriga lidande och för hans omfattande substansmissbruk, eller snarare beroende. Han avgiftades, och därefter upphörde hans behov av återgestaltningsterapin. Han ville inte heller delta i polisutredningarna. År 2002 återtog han sitt tidigare namn. Efter att han slutat med lugnande läkemedel upphörde även deras svåra psykiska biverkningar. Bristfällig diagnostik lidande vård Bristfällig diagnostik vad gäller mannens personlighet kunde bidra till svårigheterna att ställa adekvata psykiatriska diagnoser. Vid den rättspsykiatriska undersökningen 1991 bedömdes hans personlighet med hjälp av det projektiva Rorschachtestet. Thomas Quicks framsteg i den psykoterapeutiska processen bedömdes 1996 med hjälp av samma variant av Rorschachtestet. Mannens missbruk av olika substanser, inklusive läkemedel och deras biverkningar, samt hans beroende av dessa substanser hade inte uppmärksammats tillräckligt av de ansvariga för den psykiatriska vården i form av relevanta diagnoser. Om en patient inte får rätt diagnos blir naturligtvis vården lidande. Dessa diagnostiska brister har resulterat i avsaknaden av konkreta förslag på adekvat rättspsykiatrisk vård. Det kan hända att den rättspsykiatriska behandlingen inte kopplades till mannens vårdbehov, eftersom en jämförelse av de terapeutiska insatserna med den psykiatriska diagnosen som ställdes 1991 indikerar att mannens diagnos och behandlingen inte hängde ihop. 63

10 anna maria dåderman Referenser American Psychiatric Association (2013). Diagnostic and statistical manual of mental disorders. (5th ed.). (DSM-V). Washington, DC: American Psychiatric Association. Dåderman, A. M. (2005). Dr Jekyll and Mr Hyde? Abuse of potent bensodiazepines, exemplified by flunitrazepam, in mentally disordered male offenders. Thesis for the Degree of Medical Doctor, Karolinska Institutet, Department of Clinical Neuroscience, Division of Forensic Psychiatry. Hämtad från Internet 21/ ki.se/xmlui/handle/10616/ Heilig, M. (1999). Psykiatriska symptom hos missbrukare. I M. Hellig, A. Engström, A. Voltaire-Carlsson, & O. Wisén (Red.). Beroendetillstånd (s ). Södertälje: Astra Läkemedel. Holmberg, G., Dåderman, A. M., Jonasson, B., Ingerloo, L. E., Bjerke, E., Carlstedt, A., Ahlner, J., & Kristiansson, M. (2002). Lugnande läke medel som oroar. Stockholm: Fritzes. Josefsson, D. (2014). Mannen som slutade ljuga: berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick. Stockholm: Pocketförlaget. Råstam, H. (2009). Thomas Quick. Del 1 och Del 2. TV1 Play. Hämtat från Internet 21/ Råstam, H. (2012). Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare. Stockholm: Ordfront Förlag. Schönberg, A. (1997). Tranquillizers and hypnotics-sedatives as a social problem in Finland and Sweden. Nordisk Alkohol- & Narkotikatidskrift, 14 (English Supplement), Sjöberg, R. L., & Lindholm, T. (2009). Återuppväckande av minnen saknar vetenskapligt stöd som behandling. Läkartidningen, 106, Trygg, L., Dåderman, A. M., Wiklund, N., Wirsén Meurling, A., Lindgren, M., Lidberg, L., & Levander, S. (2001). Projektiva test inom rättspsykiatrin medför risker för rättssäkerheten. Endast metoder med god empirisk förankring bör användas. Läkartidningen, 98, Wiklund, N., Dåderman, A. M., Trygg, L., Törestad, B., Wirsén Meurling, A., Lindgren, M., Lidberg, L., & Levander, S. (2002). Rorschach används fortfarande projektivt inom svensk rättspsykiatri, Läkartidningen, 99,