Otrygghet är att ha ett bultande hjärta

Transkript

1 Otrygghet är att ha ett bultande hjärta En undersökning om ungdomar som går i gymnasiesärskolan och deras upplevelser av mobbning, hot och våld.

2 Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer i Sverige och i världen. Vår vision är en värld där Barnkonventionen är förverkligad och alla barns rättigheter är tillgodosedda. Det är en värld som respekterar och värdesätter varje bild som lyssnar till och lär av barn som ger varje barn framtidstro och möjligheter Författarna Yvonne Gedin och Erik Wallentin har arbetat i ett projekt på Rädda Barnens centrum för barn och ungdomar i kris mellan 2007 och Rädda Barnen ISBN: Art nr: Författare: Yvonne Gedin och Erik Wallentin Layout och produktion: Ulla Ståhl Rädda Barnen Stockholm Tel: info@rb.se

3 Tack från författarna Vi vill rikta ett varmt tack till alla som medverkat och på olika sätt bidragit till att den här rapporten blivit till. Särskilt till eleverna på Slottsbergsgymnasiet, Lindholmen, som i intervjuer delat med sig av sina upplevelser och tankar. Tack för ert mod och er hjälpsamhet! Vi vill även tacka föräldrar och personal, inte minst rektor Jan Carlsson, som gjorde det möjligt för oss att genomföra undersökningen och närvara i skolan under många tillfällen vårterminen Yvonne Gedin Socionom, leg psykoterapeut Erik Wallentin Leg psykolog, leg psykoterapeut

4 Innehåll Förord 5 FN:s konvention om barnets rättigheter 7 Inledning 8 Metod 13 Resultat av undersökningen 14 Diskussion 23 Rädda Barnens förslag 26 Referenser 27 Bilagor 28

5 Förord Att utsättas för våld är alltid allvarligt och det är ett exempel på hur våra mest basala rättigheter kränks. Rädda Barnen ska alltid försöka uppmärksamma särskilt utsatta grupper av barn och ungdomar och den här rapporten är ett exempel på detta. Vi kommer enträget att fortsätta arbetet mot våld och övergrepp men för att nå bestående resultat behöver vi lyssna till vad barn och ungdomar själva tycker och kanske framför allt känner. Om vi utgår från berättelser från verkligheten när vi planerar såväl hjälp som förebyggande arbete blir vi helt enkelt effektivare. Den här rapporten är ett exempel på hur vi lyssnat och de kunskaper vi fått av ungdomarna är ovärderliga. Vi måste skapa ett samhälle som är öppet och hänsynsfullt och vi måste alltid ha en tydlig och skarp nolltolerans mot våld genom att vara närvarande, stöttande och alltid säga ifrån när något går över styr. Olof Risberg Verksamhetsledare centrum för barn och ungdomar i kris Rädda Barnen 5

6 6

7 FN: konvention om barnets rättigheter Barnkonventionen är en beskrivning av vilka rättigheter som borde gälla för alla barn i hela världen. Den är en internationell lag som ska gälla i alla samhällen, oavsett kultur, religion eller andra särdrag. Sverige var det första landet i världen som undertecknade konventionen. I alla lagar i Sverige som rör barn och ungdomars hälsa, utbildning och trygghet, finns Barnkonventionens grundtanke om att det alltid är barnets bästa som ska komma i första hand. Rädda Barnen arbetar för att Barnkonvention ska gälla alla barn och ungdomar i alla länder. I Barnkonventionen står att alla barn har samma rättigheter och lika värde och att ingen får diskrimineras. Det står också att alla barn har rätt att skyddas mot våld och sexuella övergrepp. För Rädda Barnen är det viktigt att uppmärksamma grupper vars rättigheter inte tas om hand tillräckligt. Och att synliggöra de utsatta barnens och ungdomarnas röster för att nå fram till beslutsfattare och bidra till förändringar så att alla tar ett större ansvar. Barn och ungdomar med funktionsnedsättningar är en grupp som syns och hörs alldeles för lite samhället och deras status behöver stärkas! Så här uttryckte sig en 16-årig flicka i vår undersökning om sin syn på barns rättigheter: Om jag fick bestämma skulle alla barn och ungdomar behandlas lika. Det gäller för alla barn och ungdomar i världen. Alla skulle visa hänsyn, man skulle kunna gå var som helst och aldrig riskera att bli slagen. Man skulle kunna leva ett vanligt liv. Om det blev så skulle jag vara jättenöjd. Jag vet bara inte hur man ska göra för att förändra. FN:s konvention om barnets rättigheter, Barnkonventionen, slår fast att alla barn och ungdomar upp till 18 år har samma rättigheter. Konventionen antogs av FN:s generalförsamlig 1989 och 191 länder i världen har nu anslutit sig till den. Barnkonventionen består av 54 artiklar. Artikel 1 Artikel 2. Artikel 12 Artikel 19 Artikel 23 Ett barn - det är varje människa i världen upp till 18 år. Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det. Barnet har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavare. Varje barn med fysiskt eller psykiskt handikapp har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv som möjliggör dess aktiva deltagande i samhället. 7

8 Inledning Otrygghet är att ha ett bultande hjärta och känna skräck. Så sa en 17-årig flicka som vi intervjuade på Slottsbergsgymnasiet, som är en gymnasiesärskola i Göteborg. För en del kanske ett bultande hjärta är något positivt och spännande, till exempel att vara kär, men för andra kan det faktiskt handla om att man känner skräck. Oavsett om det handlar om något fantastiskt eller något hemskt, är ett bultande hjärta en signal från kroppen om att något är viktig och att man kanske behöver extra kraft för att kunna klara av en svår situation. När vi har varit ute och intervjuat ungdomar som går i gymnasiesärskola har många berättat om svåra situationer. Att känna sig otrygg och rädd för att utsättas för kränkningar som mobbning, hot och våld är upplevelser som många av ungdomarna bär med sig. Ett bultande hjärta kan alltså både handla om att vara utsatt och om kraften att vilja förändra sin situation. För Rädda Barnen är det viktigt att ta reda på om det finns grupper av barn och ungdomar vilkas rättigheter inte tas om hand tillräckligt. Det handlar om barn och ungdomar som lever i utsatta situationer och som inte får den uppmärksamhet och den hjälp de har rätt till. Ett syfte med Rädda Barnens undersökningar är att försöka påverka politiker och andra vuxna att ta ett större ansvar för alla barn och ungdomar i samhället. Undersökningar har visat att barn och ungdomar i Sverige med olika funktionsnedsättningar känner sig mindre trygga i skolan, hemma och på fritiden. Vi vet också att de blir utsatta för våld och övergrepp oftare än andra barn och ungdomar. Men i de undersökningar som vi har tagit del av har man inte frågat barn och ungdomar i särskolan eller gymnasiesärskolan om hur just de har det. Därför har vi valt att intervjua en grupp ungdomar som går på en gymnasiesärskola. Vi ville veta mer om deras upplevelser av trygghet, men också om deras erfarenhet av att bli utsatt våld och kränkningar. Den här rapporten handlar om ett svårt ämne, men vi vill att den ska kunna läsas av ungdomar som går i gymnasiesärskolan, för det är de som är huvudpersonerna i den. Men vi vill också att föräldrar och personal, som möter de här ungdomarna i sitt arbete, ska läsa rapporten. Vi hoppas att rapporten ska kunna bidra till att ge en större förståelse för barn och ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning och vad de behöver för att kunna känna sig mer trygga. Syftet med undersökningen Vi ville ta reda på hur en grupp ungdomar, som går i en gymnasiesärskola upplever trygghet och om de har blivit utsatta för våld och kränkningar. Vi ville också försöka förstå hur ungdomarna hanterar sådana situationer och om de brukar be andra om hjälp. 8

9 Slottsbergsgymnasiet på Lindholmen - en gymnasiesärskola Slottsbergsgymnasiet ligger på Lindholmen i Göteborg och är ett gammalt varvsområde. Utbildningen på Slottsbergsgymnasiet är fyraårig, alla elever får en individuell studieplan och undervisningen sker i mindre grupper. En stor del av tiden består i att man praktiserar det man lärt sig. På skolan finns olika program att välja mellan; Estetiskt program/konsthantverk, Handel och Administration, Idrottsprogrammet och Medieprogrammet. Utvecklingsstörning eller intellektuell funktionsnedsättning? I Sverige används ofta uttrycket utvecklingsstörning om barn och ungdomar som går i särskola eller gymnasiesärskola. Exempelvis står det i lagen att man ska ha gått igenom en utredning och fått diagnosen utvecklingsstörning för att ha rätt att gå på särskola eller gymnasiesärskola, och för att få stöd enligt LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Vi har förstått att många ungdomar som går i gymnasiesärskola inte tycker att utvecklingsstörning är ett ord som stämmer in på hur de uppfattar sig själva. Det är en anledning till att vi väljer att använda uttrycket intellektuell funktionsnedsättning istället för utvecklingsstörning. Vi vet inte säkert om de ungdomar vi har intervjuat tycker att uttrycket intellektuell funktionsnedsättning stämmer in på dem, men vi tycker att det bättre beskriver de svårigheter som ungdomar i gymnasiesärskola har än vad utvecklingsstörning gör. Att ha en intellektuell funktionsnedsättning (allmänna inlärningssvårigheter kan man också säga) betyder att man på flera olika sätt kan ha svårare än de flesta andra att lära sig nya saker eller att det tar längre tid att lära sig. Så förklarade några av eleverna, som vi intervjuade, om varför de själva gick i gymnasiesärskola. Att ha en intellektuell funktionsnedsättning kan sammanfattningsvis innebära att man, mer än andra, behöver hjälp av vuxna i sin omgivning för att få skydd, trygghet och stöd. Ska vuxna prata med barn och ungdomar om svåra känslor? Vår undersökning handlar om två ämnen som för många kan vara svåra att prata om. Att ha varit utsatt för våld och kränkningar är svårt för alla prata om, det kan vara besvärligt att hitta ord för att beskriva svåra känslor. Dessutom väcker det nästan alltid jobbiga minnen. Att man går på gymnasiesärskola kan också vara svårt att prata om. Hur ska man förklara hur det känns att man inte kan gå på en vanlig skola? Vår erfarenhet är att när känslor är svåra att prata om finns det en risk att man låtsas att det är bättre än vad det är. Så gör många barn och ungdomar och så gör också många vuxna. Ofta gör man det av hänsyn till någon annan. Många barn och ungdomar berättar inte för sina föräldrar om det som är jobbigt för att inte oroa dem. Det händer också att vuxna låter bli att prata med barn och ungdomar om svåra saker, ofta för att inte göra dem upprörda eller ledsna. Det är viktigt att vuxna respekterar att ungdomar ibland undviker att prata om svåra saker för att skydda sig mot känslor som man kanske inte tror att man står ut med. Men om vuxna kan visa att de orkar prata om det svåra kan det vara en hjälp för den unge att också pröva. Även om detta kan vara jobbigt i början kan det ofta bli bättre på lång sikt. 9

10 Ibland känner inte vuxna till hur barn och ungdomar har det, då kan det krävas att barnet ber någon om hjälp vilket inte alltid är så enkelt. Varför det kan vara svårt att be om hjälp? Vi människor hanterar svåra situationer på olika sätt, till exempel när man känner sig rädd, ledsen eller arg. Ofta handlar det om hur van man är att göra på ett visst sätt. En del väljer att be andra om hjälp. Andra kanske väljer att försöka lösa problemet själv eller bara försöka låta bli att tänka på det jobbiga. Det är lättare att be om hjälp om man litar på andra. För barn och ungdomar brukar det spela stor roll om man litar på att vuxna kan hjälpa. Har man varit med om att man inte fått någon hjälp när man har försökt, är risken större att man inte ber om hjälp nästa gång. Ungdomar, som har varit utsatta för våld och övergrepp eller som under en lång tid inte haft tillräckligt stöd från sina föräldrar, har ofta extra svårt att lita på vuxna. En anledning till det kan vara att man vill skydda sig själv från att inte bli besviken igen. Många tonåringar vill också kunna känna att man inte behöver någon hjälp. Det kan vara ett sätt att visa för sig själv och andra att man är på väg att kunna klara sig själv. Då vill man kanske inte alltid att föräldrar eller andra vuxna ska blanda sig i. Risken kan ju bli att den vuxne säger eller tycker att man inte är stor nog att ta ansvar. Det kan uppstå situationer där man som barn eller tonåring behöver hjälp från vuxna. Att man då ber om hjälp kan vara ett första steg, men sedan krävs att vuxna går in och tar ansvar, oavsett om det handlar att man far illa hemma eller blir utsatt för mobbning i skolan. Vem har ansvaret när barn och ungdomar far illa? I Sverige är det i första hand föräldrarna som har ansvaret för att ta hand om barnet. Ibland klarar inte föräldrar av att ge sitt barn tillräcklig trygghet och omsorg och då måste socialtjänsten kopplas in för att hjälpa och stödja familjen. För att socialtjänsten ska kunna göra detta krävs att de känner till barnets och familjens behov. Alla barn och föräldrar kan själva söka hjälp hos socialtjänsten. Dessutom har alla som arbetar med barn och ungdomar en skyldighet att informera socialtjänsten om de misstänker att ett barn far illa. I vårt arbete möter vi många föräldrar till barn som behöver extra stöd och hjälp. Det kan handla om barn och ungdomar som har en intellektuell funktionsnedsättning eller barn och ungdomar som behöver hjälp av andra skäl, till exempel att det förekommit våld inom familjen eller att man mår psykiskt dåligt. Det kan vara svårt för en del föräldrar att acceptera att barnet behöver hjälp. Kanske för att man känner sig ifrågasatt som förälder och är rädd för att socialtjänsten ska tro att allt är ens eget fel. Detta är svåra frågor och alla som arbetar med barn och ungdomar måste vara lyhörda för familjers svårigheter och samtidigt våga vara aktiv när barn och ungdomar behöver hjälp. Detta kan innebära att man ibland måste göra en anmälan till socialtjänsten när man är orolig för att ett barn far illa. 10

11 Mobbning ett ansvar för vuxna På min gamla skola fanns det killar som mobbade mig. Dom ropade efter mig och sa elaka saker. I bland var det inga vuxna i närheten och då var jag rädd. Man fick gå runt och leta efter vuxna. Många av de ungdomar vi intervjuade bar på svåra upplevelser av mobbning och kränkningar. Som flickan i ovanstående citat beskrivit tyckte inte ungdomarna alltid att de fått tillräcklig hjälp av vuxna. Mobbning är när man fysiskt eller psykiskt angriper någon så att personen skadas. Det kan vara med ord, slag, blickar, viskningar, utfrysning, skämtande med mera. Mobbning är ett grupproblem som handlar om relationer mellan människor. När man hamnar i en grupp handlar det ofta om att bli bekräftad. Det kan leda till osäkerhet, avundsjuka och konflikter. Beskrivningen är hämtad ur Slottsbergsgymnasiets skoltidning 2009 och är skriven av eleverna själva. Det aktuella numret tar upp angelägna frågor och fakta om mobbning, som är viktiga att arbeta med i skolan. I ämnet Livs-kunskap arbetar man i gymnasiesärskolan med frågor som rör värderingar och relationer. För att kunna minska på mobbningen gäller det att man öppnar sina ögon och vågar säga ifrån när man ser någon som gör en orättvis handling mot någon annan. Så skriver en flicka i skoltidningen om mobbning. De exempel vi tagit med nedan är från skoltidningen och vi tycker att man på ett bra sätt tar upp viktiga punkter om hur man kan motverka mobbning i skolan och som handlar om dialog, respekt och elevinflytande. Genom att skapa en vi-känsla i gruppen där alla har lika mycket värde. Ha ett positivt och tillåtande klimat. Ha klassregler och klassråd. Göra positiva aktiviteter tillsammans. Prata om kamratrelationer. Förstärka statusen hos den som riskerar att bli mobbad. Som lärare klart och tydligt markera. Barn och ungdomar har naturligtvis ett ansvar att inte utsätta varandra för mobbning. Men när det händer är det de vuxna som har det övergripande ansvaret! Mobbning borde inte förkomma alls i skolan. Ändå är mobbning kanske den vanligaste formen av kränkande behandling som barn och ungdomar utsätts för i Sverige. Vad säger lagen om mobbning? I mitten av 1990-talet ändrades skollagen och skärptes när det gäller skolans ansvar att hindra alla försök till mobbning. Det var då som mobbning i lagens mening började räknas som en form av kränkande behandling. I skollagen står tydligt att alla som arbetar inom skolan ska motverka mobbning och ingripa när det förekommer. 11

12 Mobbning kan också ses som en form av diskriminering, vilket är förbjudet i skolan enligt diskrimineringslagen. Diskriminering betyder att man blir utsatt för kränkande behandling på grund av trosuppfattning, funktionsnedsättning eller sexuell läggning. Det är väldigt viktigt att alla elever får information om vilka lagar som gäller och vilka rättigheter man har. 12

13 Metod Denna rapport är inte en vetenskaplig undersökning men vi vill ändå beskriva hur vi har gått tillväga. Vårt syfte har varit att lyfta fram en grupp ungdomar och deras berättelser om sina upplevelser av trygghet, våld och kränkningar. Utöver våra intervjufrågor (se bilaga) visade det sig att många ungdomar ville berätta om hur det är att gå på särskola och gymnasiesärskola, och om identitet och känslan av utanförskap. Detta var frågor som vi samtalade kring i intervjuerna och som vi har valt att redovisa med utgångspunkt att de var viktiga för ungdomarna. Vi har också tagit hänsyn till att ungdomarna berättat om svåra upplevelser med starka känslor inblandade. Vid några tillfällen har ungdomar berättat om missförhållanden i sin livssituation och då har vi, i samråd med den berörda tonåringen, tagit kontakt med skolkurator som kunnat erbjuda hjälp och stöd. Deltagare Vi har intervjuat 33 ungdomar, varav 25 tjejer och 8 killar. Ungdomarna var mellan år och kom från fem olika klasser på Slottsbergets gymnasiesärskola. Ungdomarnas föräldrar fick en enkät (se bilaga) som drygt en tredjedel svarade på. 25 medarbetare på Slottsbergsgymnasiet fick också en enkät (se bilaga) och även här svarade drygt en tredjedel. Därutöver har vi intervjuat lärare, skolsköterska, skolkurator och rektor, totalt sex intervjuer. I ett informationsbrev som, tillsammans med enkäterna, skickades ut till 45 föräldrar fick de möjlighet att ge sitt tillstånd till att deras barn, som var under 18 år fick medverka i undersökningen. Några föräldrar ville inte att deras barn skulle medverka i undersökningen. En del förklarade varför, andra inte. Någon förälder tyckte att det skulle vara alltför jobbigt för deras barn att behöva tala om sina svårigheter. 13

14 Resultat av undersökningen I detta avsnitt beskriver vi vad som kommit fram i intervjuerna med ungdomarna. Efter presentationen av elevintervjuerna redovisar vi vad som kommit fram i föräldraenkäterna och i personalenkäterna, samt i intervjuer med några ur personalgruppen. Ett tema vi kommer att skriva extra mycket om är erfarenheter av mobbning under uppväxten. Det var något som väldigt många av eleverna själva berättade om och som också både föräldrar och personal beskrev. Först vill vi göra en kort sammanfattning i siffror av vad som kommit fram i intervjuerna med ungdomarna vad gäller erfarenheter av våld, övergrepp och kränkningar. Av de 33 elever vi intervjuade berättade så här många att de varit utsatta för: Mobbning 27 82% Misshandel 11 ( av vuxna: 6, av jämnårig: 5) 33% Att bevittna våld 5 15% Sexuella övergrepp 2 (av jämnåriga) 6% Sexuella trakasserier 3 10% I intervjuerna framkom också mycket som är svårt att beskriva med siffror. Det har vi valt att sammanfatta under dessa rubriker: Vad innebär trygghet? Erfarenheter av våld, övergrepp och kränkningar av jämnåriga. Erfarenheter av våld, övergrepp och kränkningar av vuxna. Vad kan man göra i svåra situationer? Upplevelser av att vara ung och gå i gymnasiesärskola. Vad behöver förändras för att öka tryggheten? Vad innebär trygghet? Vår undersökning handlade framför allt om trygghet och otrygghet. För att bättre förstå hur varje elev såg på vad trygghet betyder för just dem började vi intervjuerna med den frågan. Många svarade att trygg är man tillsammans med till exempel kompisar eller föräldrar. Det verkade som att det viktigaste för att känna sig trygg, var att umgås med människor man kunde lita på. Men det kunde också handla om att själv kunna bestämma över sitt liv och kunna välja vad man vill och inte vill göra. 14

15 Trygghet är att känna sig välkommen in, att inte behöva oroa sig för olika saker, att känna sig som alla andra egentligen. (Flicka 17 år.) Trygghet är att aldrig bli tvingad till någonting. (Flicka 19 år.) En tredjedel kände sig trygga med kompisar. Nästan hälften berättade spontant att de känner sig trygga hemma. Tre av fyra sa att de känner sig trygga i skolan. Många av eleverna berättade också om känslor av otrygghet och rädsla: Närmare hälften utryckte att de är rädda för att vara ute när det är mörkt. En femtedel kände sig rädda för att bli utsatta för hot och trakasserier på nätet eller via SMS. Några var rädda för att hamna i gängbråk. En av tio var rädda för bråk och trakasserier hemma. En av tio var rädd för att bli utsatt för våldtäkt. För de flesta hängde känslor av otrygghet ihop med upplevelser av våld, övergrepp och kränkningar, av jämnåriga och vuxna. De flesta berättade att de känt sig otrygga i samband med upplevelser av mobbning i grundskolan. Erfarenheter av våld, övergrepp och kränkningar av jämnåriga. Många elever berättade att de hade erfarenhet av att bli utsatta för långvarig mobbning, i många fall dessutom allvarlig och grov. En mycket stor andel av ungdomarna, fler än fyra av fem, berättade om allvarliga upplevelser av mobbning från sin tidigare skolgång. Några av ungdomarna ville inte tala om vad de varit med om. De förklarade att de inte vill tänka på vad som hänt för att de fortfarande kunde känna sig ledsna och må dåligt av det. Ett par av eleverna tog upp att man inte alltid kan säga säkert vad som är mobbning och vad som inte är det. En flicka berättade att hon tyckte att det var svårt att veta när andra skämtar eller inte, samtidigt betonade hon att det inte kan vara på skämt om inte båda tycker att det är roligt. Det fanns dock många exempel på att ungdomarna verkade säkra på att det de varit med om faktiskt var mobbning. De berättade exempelvis om jämnåriga eller äldre barn som ropat glåpord och använt sig av utfrysning. I den förra skolan blev flera i min klass mobbade av de andra eleverna som inte gick i särskola. Dom hade ju ingen kunskap om oss bara fördomar. Jag är rädd för fördomar. Alla vuxna i skolan var nog medvetna om vad som pågick, men det gick inte att stoppa. Vi var nog ganska udda, därför blev vi utsatta. ( Flicka 17 år) Folk är tysta när man kommer in i rummet det är nästan värre än våld. (Flicka 20 år) Det fanns också berättelser där mobbningen övergått i misshandel eller hot om våld. 15

16 I min förra skola blev jag alltid mobbad för att jag gick i särklass. Dom andra respekterade inte oss. Dom ropade efter mig att jag är utvecklingsstörd, men det är jag inte alls! Jag behövde bara gå i en liten grupp, jag klarar inte att gå i stora grupper. Jag trivdes inte, jag hatade min gamla skola. Dom skrek fula ord efter mig och kallade mig för särbarn och CP-unge. En gång blev jag slagen. En annan gång blev jag slagen med en bandyklubba. Då blev jag lindrigt skadad. Jag vill bli respekterad och accepterad för den jag är. Dom hade inte rätt att kränka oss. Jag blev så trött på att höra de fula orden. (Flicka 17 år) Jag blev mobbad i min gamla skola. Dom skrek särbarn efter mig. Det var några tjejer som brukade hota mig och säga: Nästa gång får du en smäll på käften! Man var rädd. I skolan pratade vi i grupp om mobbningen, ibland, det blir lite bättre då. Om föräldrarna ringer blir det bara värre. ( Flicka 16 år) Många ungdomar tog också upp att det inte fanns vuxna som såg vad som hände eller inte ingrep. Det var jobbigt att gå runt att leta efter vuxna. (Flicka 17 år) Trots att det i flera fall verkade ha funnits mobbningsprogram på skolorna upplevde man inte att det varit någon hjälp för dem. Dom hade mobbningsprojekt i skolan. Det var ju bra, men det hjälpte inte så mycket heller. Det var kränkningar hela tiden och det blev bara värre och värre. (Pojke 17 år) Vi stötte också på andra allvarliga upplevelser av misshandel och sexuella övergrepp där våldsutövaren varit några år äldre eller jämnårig: Min förra pojkvän misshandlade mig ett par gånger. Han slog med knytnäve och hotade med kniv. Han sa att jag inte fick berätta det för någon, men det gjorde jag ändå, för mamma och pappa. Vi åkte direkt till polisen och anmälde honom. Han nekade till misshandeln, men han dömdes ändå till villkorlig dom. Sedan fortsatt han förfölja mig på telefon, men nu har han slutat med det. Jag har haft kontakt med skolkurator sedan allt det där hände, det känns bra. ( Flicka 19 år) När jag var 14 år blev jag våldtagen av en kamrats kompis. Jag vågade inte säga nej. (Flicka 20 år) En annan hade sett hur en nära vän blivit knivhuggen. En flicka berättade om hur hon blivit rånad av ett gäng pojkar i ungefär samma ålder. När det gäller ungdomarnas erfarenheter av kränkningar på nätet framkom att få av de intervjuade ungdomarna var ute på chattsidorna på Internet. Det flesta var ute på fotbollssidor och liknande, och de som använde Internet kände sig i de allra flesta fall trygga. Nästan alla de intervjuade ungdomarna upplever att det skett stora förändringar sedan de började i gymnasiesärskolan. Många säger att det inte förekommer mobbning i deras nuvarande skola. Som vi tidigare nämnt uppgav tre av fyra att de känner sig trygga i skolan, 16

17 vilket betyder att de allra flesta inte längre utsätts för kränkningar. Det är naturligtvis viktigt att tänka på att det alltid finns ett mörkertal som vi inte vet så mycket om. När jag började i den här skolan trodde jag att allt skulle börja om igen med mobbning, men det blev inte så, det blev bättre. (Pojke 18 år) Erfarenheter av våld, övergrepp och kränkningar av vuxna Några av ungdomarna berättade också om upplevelser av våld av en förälder eller styvförälder. Det kunde handla om att de själv blivit slagna eller sett en annan förälder eller ett syskon bli slagen. Oftast handlade det om saker som hänt tidigare i livet, men i något fall pågick det fortfarande. Min mamma slår mig och min lillebror. Om jag kommer hem för sent så händer det att hon slår mig med bälte, eller att hon slår någon av oss på benen. Jag berättade det för kuratorn på min förra skola som sa det till soc. Men mamma sa till soc. att jag ljög så då hände ingenting. Jag har ju heller inga blåmärken. Pappa slår inte oss, men i stället hotar han så här med handen. (Flicka 17 år) En 18-årig pojke berättade att han hade sett mycket våld i familjen under uppväxten. Det handlade om att han hade sett både sin mamma och sina syskon utsättas för våld, samt hot med vapen. Han förklarade också att även om våldet hade upphört var det något som fortfarande påverkade familjen och som gjorde att han ville flytta hemifrån. En flicka beskrev att hon blev utsatt för psykiska kränkningar av sin pappa. Jag känner mig rädd ibland när jag är runt min pappa, rädd för att säga något dumt så att han ska bli arg. (Flicka 20 år) Några av ungdomarna berättade också att de inte kände så mycket stöd från sina föräldrar. Ett par av dem beskrev att det inte kändes som att föräldrarna brydde sig även om de berättade om jobbiga saker. Vad kan man göra i svåra situationer? Vi frågade ungdomarna om vad de brukade göra när någon behandlade dem på ett sätt som de inte tyckte var okej. Några av ungdomarna verkade själva vilja lösa sina problem och beskrev olika sätt att hantera kränkningar i situationer som uppstår: Jag försvarar mig, säger: Jag vill inte att du gör så. Ibland går jag till läraren. Ibland går jag bara därifrån. (Pojke 18 år) En flicka beskrev hur känslan av otrygghet kan göra det svårare att skydda sig själv i svåra situationer. Det kan vara svårt att säga emot om man är otrygg. (Flicka 17 år) Många berättade att de brukade vända sig till någon för att få hjälp och stöd i jobbiga situationer: 17

18 Drygt hälften upplever att man kan vända sig till lärare om något jobbigt händer som man behöver prata om. Nästan hälften uttrycker att de vänder sig till någon av sina föräldrar (oftast mamma) vid behov. Var femte elev skulle vända sig till äldre syskon eller kompisar. Var femte elev upplever att de kan vända sig till skolkurator eller skolsköterska. En av tio skulle vända sig till pojkvännen. Knappt en tredjedel har stödkontakt med antingen psykolog vid habiliteringen, skolkurator eller skolsköterska. Ungdomarna beskrev olika erfarenheter av vad som händer när man har bett om hjälp. Flera tyckte att det inte skedde några förändringar trots att man försökt få hjälp mot mobbning. Någon hade bett om hjälp på grund av våld inom familjen och socialtjänsten hade kopplats in, men utan att det blivit någon förändring. Huvudsakligen uttryckte eleverna att de har tillit till skolpersonalen och att de känner sig sedda på sin nuvarande skola och får mycket hjälp. Men alla upplevde inte att personalen alltid hjälpte dem så som de hade önskat. Lärarna tar det inte på allvar, tror att det är skoj, tror för gott om vissa ungdomar. Då skiter man i att be dom om hjälp till slut. (Flicka 17 år) Vi uppfattade att det fanns stora skillnader i hur mycket stöd ungdomarna fick från sina föräldrar. Vissa berättade att de kunde vända sig till en förälder vad de än behövde hjälp med. Andra beskrev att de fick klara sig själva och att de till exempel inte upplevde att föräldrarna brydde sig så mycket om hur de hade det. Upplevelser av att vara ung och gå i gymnasiesärskola Även om vi från början inte planerat att undersöka hur ungdomarna upplevde att gå på gymnasiesärskola kom detta upp i många av intervjuerna. Några kände sig missnöjda och tyckte att de inte passade in i skolan. Det kunde handla om att de kände sig annorlunda när de jämförde sig med andra elever på skolan och därför inte riktigt trivdes. Vi uppfattade att många verkade känna sig utpekade av att gå på gymnasiesärskola. Flera uttryckte också att de fick mycket hjälp och trivdes på skolan och med sina lärare. Många elever ville kanske inte alltid prata öppet om att de gick i gymnasiesärskola. Samtidigt förklarade en flicka att hon önskade att gymnasiesärskolan borde få mer uppmärksamhet och att man ofta borde fråga eleverna om vad de tycker. Jag är rädd för att inte bli accepterad för den jag är, för att inte bli tagen på allvar - jag vill visa vem jag är. Att känna mig som en liten människa som inte syns gör mig rädd. Hur ska det gå för mig? Jag vill känna mig som alla andra. Samhället - ingen bryr sig om gymnasiesärskolan. Det skrivs om andra skolor i tidningarna, men aldrig om vår skola. Det är som om man har blivit övergiven, man känner sig helt bortglömd. Det känns som om man inte är lika mycket värd som andra, ingen frågar efter vår uppfattning. (Flicka 18 år) Ett annat tema handlade om att höra till eller stå utanför. Många kunde beskriva starka känslor av att känna sig utanför och ensam, men de kunde också berätta om starka positiva känslor när de pratade om vänner, eller pojk- eller flickvän. En flicka som tidigare under intervjun beskrivit starka upplevelser av känna sig utanför under sin uppväxt förklarade: 18

19 Jag är trygg med min pojkvän. Jag känner mig älskad och det har gett mig ökat självförtroende. (Flicka 20 år) Ungdomarna berättade också om hur man stöttar varandra. Två flickor beskrev en viktig vänskap där de hade funnit varandra efter att ha upptäckt att de båda hade liknande jobbiga erfarenheter. En pojke svarade på frågan om hur han numera brukar göra om någon behandlar honom illa: Min kompis har hjälpt mig att lära mig att säga till om något inte känns ok. (Pojke 20 år) Det framkom också en hel del tankar om framtiden. Det handlade både om oro för hur det ska gå, men också olika drömmar och förhoppningar, till exempel om framtida jobb. Vad behöver förändras för att öka tryggheten? Ungdomarna fick frågan om sina funderingar kring vad som skulle behöva förändras för att de känna sig tryggare. Vi tror att det kan ha varit en ganska svår fråga att besvara, många kanske var ovana vid den typen av frågor. Många efterfrågade bättre belysning utomhus eftersom de kände sig rädda när det var mörkt. Några svarade att det behövs fler fritidsgårdar och aktiviteter för ungdomar på fritiden. En pojke tyckte att man borde få mer information om barns rättigheter vid olika typer av funktionshinder. En flicka uttryckte starka önskemål om att kunna påverka så att alla barn och ungdomar skulle behandlas lika: Om jag fick bestämma skulle ungdomar och barn behandlas lika. Det gäller för alla barn och ungdomar i världen. Alla skulle visa hänsyn, man skulle kunna gå var som helst och aldrig riskera bli slagen. Man skulle kunna leva ett vanligt liv. Om det blev så skulle jag vara jättenöjd. Jag vet bara inte hur man ska göra för att förändra. ( Flicka 16 år) Föräldrarnas enkätsvar om sina barns erfarenheter av kränkningar och upplevd trygghet Sammanlagt svarade 16 föräldrar på enkäten, vilket utgör ungefär en tredjedel av alla utskicken. När det gäller mobbning svarade hälften att deras barn hade upplevt det under lång tid. Några föräldrar svarade att de inte visste huruvida deras barn varit utsatta för mobbning eller inte. Det framkommer i svaren att kränkningarna ofta började redan i lågstadiet och fortsatte genom mellan- och högstadiet. Det var vanligt att mobbningen blev allt värre i stället för att avta. Det verkar som om mobbningen blev ännu mer omfattande när särskolan var inhyst i samma byggnad som högstadiet. Barnen utsattes för utfrysning, glåpord och nedvärderande attityder. När en flicka var 9 år började hon utsättas för kränkningar för att hon inte kunde läsa och skriva, berättar en förälder. 19

20 Flera föräldrar beskrev mobbningen som allvarlig och grov och att det förekom våld. Mer än en tredjedel av föräldrarna uppgav att deras barn utsattes för våld i skolan eller när de var på väg till skolan. En pojke blev ofta slagen i huvudet. En flicka var under flera år skräckslagen för att passera ett visst område till och från skolan. Några äldre pojkar förföljde henne och trakasserade henne genom elaka tilltal och utsatte henne för knuffar. Föräldrarna kände till vad som pågick, men flickan vågade inte uppge vilka pojkarna var. Nästan alla föräldrar framhöll att deras barn kände sig mycket trygga hemma. Någon angav ganska trygg som svar. När det gäller upplevd trygghet i gymnasiesärskolan trodde alla föräldrar utom en att deras barn var mycket eller ganska trygga. De flesta trodde också att deras barn var trygga ute. En av fem trodde att deras barn känner sig otrygga när de är ute. När det gäller ungdomarnas benägenhet att be om hjälp i en utsatt situation framkom en del olika svar. På frågan Vad tror du ditt barn skulle göra om det inte kände sig tryggt?, svarade nästan hälften att deras barn skulle prata med någon hemma, i första hand med mamma. Nästan lika många trodde att deras barn skulle vända sig till någon lärare. Flera föräldrar trodde att ungdomarna skulle vända sig till skolsköterskan, någon kamrat eller släkting, och några uppgav BRIS eller polisen. En av fyra trodde att deras barn inte skulle vända sig till någon alls utan hålla sig undan. Några föräldrar tog upp att ungdomarna helst önskade vara som alla andra och att det handlade om att omgivningen har svårt att acceptera att man är annorlunda eller funktionshindrad. För många syns inte funktionshindret på utsidan och det kan vara mycket svårt att våga berätta om sina svårigheter eftersom de allra flesta har tidigare erfarenhet av att bli negativt bemötta. Det skulle behöva finnas fler vuxna de litar på till hands för ungdomarna, ansåg en del av föräldrarna. Personalens tankar om ungdomarnas upplevelser av kränkningar och om deras situation i skolan och i samhället Resultatet omfattar 6 intervjuer samt 9 enkätsvar. I enkäterna tog personalen upp: Att den vanligaste typen av kränkningar eleverna varit utsatta för var mobbning från jämnåriga. Att det var vanligt med omsorgssvikt, det vill säga att stödet hemifrån inte varit tillräckligt bra. Ingen gav svar om misshandel eller sexuella övergrepp. Att flera i personalgruppen upplevde att en stor del av ungdomarna har förtroende för dem. Det yttrade sig bland annat i att eleverna ofta berättade för någon i personalen om tidigare erfarenheter av mobbning. Att man i skolan arbetar aktivt med frågor som handlar om värderingar, relationer med mera., i ämnet Livs-kunskap, men att man kanske borde göra det ännu mer. Att det finns behov av fler vuxna utanför klassrummet. I personalintervjuerna framkom att det var mycket vanligt att eleverna har farit illa under sin tidigare skoltid, oftast genom mobbning. Många har blivit illa behandlade, oftast av jämnåriga i skolan. Det var även vanligt att eleverna har varit utsatta för missförhållanden på sina praktikplatser, i sin kompismiljö och i hemmet. Lärarna ansåg att det är viktigt att lyssna och prata när eleverna har något bekymmer, och att kontakta kurator eller skolsköterska när det behövs. En lärare sade, att hon försöker ha täta 20