GRONA FAKTA 3/2005 Gröna Fakta produceras i ett samarbete mellan Utemiljö och Movium

Transkript

1 Lek utomhus är starkt förknippad med platserna där leken sker. Utomhusleken kan ge så starka upplevelser att många minns sin barndoms favoritplatser i hela sitt liv. Utevistelse är också viktigt för barns hälsa. Det är därför viktigt att det finns miljöer utomhus som ger utrymme för barns upptäckarglädje, lustfyllda rörelse och eget skapande. Men barn och vuxna betraktar inte utemiljön på samma sätt. Vid institutionen för landskapsplanering Alnarp har forskare försökt beskriva förskolegårdar och gröna stadsstråk ur barns eget perspektiv. Av Fredrika Mårtensson och Maria Kylin GRONA FAKTA 3/2005 Gröna Fakta produceras i ett samarbete mellan Utemiljö och Movium

2 Barn vill vara där det händer saker Barn har blivit beroende av vuxna som ser till att de får tid och utrymme till utomhuslek. En förutsättning är att barn har tillgång till bra fysiska miljöer där det kan hända många spännande saker. Det kräver långsiktiga strategier och god planering. Av Fredrika Mårtensson Det var mer självklart att barn var ute och lekte förr det fanns helt enkelt inte plats inne. Idag finns det däremot mer utrymme inomhus som gör det möjligt för barn både att umgås med sina kompisar och att ägna sig åt mer livliga aktiviteter. Datorspelens och Internets virtuella världar håller många barns uppmärksamhet i ett fast grepp. Organiserade fritidsaktiviteter konkurrerar också om utrymmet i barns vardag. Trots de förändrade villkoren i barns liv anser många att det är viktigt att barnen är ute och det är inte ovanligt att vuxna känner att de måste vara pådrivande för att barnen verkligen ska komma ut. Många av föreställningar vuxna har kring nyttan med utevistelse bekräftas idag också av forskningen. De sinnliga och rörliga aktiviteterna förebygger fysisk ohälsa, stärker självtilliten och ger utrymme för stunder av starkt välbefinnande. En bra fysisk miljö är en förutsättning för att barn ska kunna och vilja vara ute. Men barn som samhällsmedborgare kan inte på egen hand konkurrera bland alla "särintressen" i planeringen. Både på en övergripande och mer detaljerad nivå krävs det därför omsorg i planeringen för att utemiljön ska bli tillgänglig för barn i praktiken både i staden, i det mindre samhället och på landsbygden. Trygg miljö en förutsättning Vuxna måste uppfatta miljön som tillräckligt trygg för att ge barn den rörelsefrihet som leken kräver. Miljön måste också vara attraktiv ur barns eget perspektiv. Design som direkt vänder sig till barn, som lekplatser eller andra lekfulla inslag i miljön, gör det lättare för barn att ta steget ut, hitta varandra och påbörja någon aktivitet. Det är viktigt med utomhuslek. De sinnliga och rörliga aktiviteterna förebygger fysisk ohälsa, stärker självtilliten och ger utrymme för stunder av starkt välbefinnande. Foto: Viktor Malmstedt Men lika viktigt är att utemiljön inte är tillrättalagd utan bidrar med komplexitet och mångtydighet. Vissa större lekredskap kan faktiskt motverka utomhuslekens flöden och göra det svårare för barn att leka tillsammans. En lekmiljö skapas både genom planering och design, naturens processer och barnens egen användning. Med tiden uppstår nya platser som blir viktiga medan andra förfaller, försvinner eller glöms bort. Barnen är medskapande genom att det är de som väljer vilka platser de leker på, definierar platsernas användning och upprättar dynamik mellan olika platser. Detta gör de med uppmärksamheten riktad mot den fysiska miljöns alla möjligheter. Utemiljön är i barnets ögon början på en spännande omvärld och det är det som är utomhuslekens inspirationskälla. Utomhus kan fysiska och mentalt mycket rörliga och föränderliga förlopp uppstå som ger leken en särskilt vidlyftig karaktär. Sådana vidlyftiga lekar är förknippade med starka upplevelser hos barnen. I mer avgränsade utomhusmiljöer kring skolor, förskolor, idrottsplatser och lekplatser ställer det högra krav på utformningen. När är miljön är bra för barn? Ser du barn med koncentrerad blick kanske i små grupper som rör sig från en plats till en annan? Hör du aktiviteter eller ser spår av barn från ställen där de kan vara utan att riktigt synas? Verkar det som de kan ha hemligheter där? Ser du barn springa så fort de kan? Kan snabba och rörelseinriktade lekar dyka upp strax intill mer stillsamma aktiviteter, utan att dessa verkar störa varandra? Ser det ut som om barnen lätt kan lämna en lek för att strax därefter ge sig in i ett nytt sammanhang? Genom att iaktta barn på det här sättet kan man känna igen om en utomhusmiljö har potential för mer vidlyftig lek. Under utomhuslek hämtar barnen hela tiden nytt stoff till leken i sin omgivning. Leksammanhangen får en öppen struktur som gör att barnen lättare kan byta plats för leken, röra sig in i och ut ur olika lekar och skifta mellan olika roller och fantasiteman. Inomhusmiljön består i högre grad av rum med bestämda funktioner. Vuxna har också många ambitioner kring barns vistel-

3 se inomhus med bestämda platser för vad och hur man ska göra olika saker, som att äta, sova och göra läxor. Utomhus har både barn och vuxna lättare att vända uppmärksamheten mot omgivningen. Vi blir intresserade av det som händer omkring oss och gör oss beredda på överraskningar. Vädret skiftar, naturen är levande och föränderlig, människor färdas och möts. Hela tiden uppstår det nya situationer. Vuxna tar lättare ett steg tillbaka och ger utrymme för barns egna initiativ. Barnen kan både röra sig och använda sin kropp lite friare än inomhus. De får lustfyllda sinnliga kontakter med omgivningen. De kan söka upp och vara med och skapa intressanta situationer, med varandra och i den fysiska miljön. Utomhusmiljön har potential att vara platsen där allt händer i barnens värld och kan fungera som frirum i vardagen. Lek i spelet mellan platser, ytor och former Sand, jord, blad, stenar och andra småsaker är högintressant för barn att "greja med". Vid ställen med löst material blir det lätt för barn att stanna till, umgås och hitta saker att göra. Olika former och strukturer används till fysisk aktivitet och till att samordna och orientera sina rörelser i utemiljön. Leken får sin dynamik i växelspelet mellan sådana mer platsbundna sinnliga aktiviteter och rörelser i miljön i stort. Landskap som leker med barnen eller "rumla" kring exempelvis stenhällar, redskap och andra mindre formationer. Barnen kan springa omkring i grupp och samordna sina rörelser genom att ta sikte på olika former i terräng, växtlighet och bland redskap. En rörlig lek inspirerar gärna till fler så att springturerna på en viss plats avlöser varandra. Under sådan lek kommunicerar barnen mycket litet med ord men desto mer via kroppens uttryck och rörelser. Den fysiska miljön blir lekens scenografi och spelar en aktiv roll i dess dramaturgi. Greja med saker ger fotfäste Barn ger ofta upp ett glädjetjut vid årets första snöfall. Kanske är det för att en utemiljö med snö i varje vrå blir tillgänglig för barns mycket kroppsliga sätt att närma sig omgivningen. I trygga utomhusmiljöer har barn både stor rörelsefrihet och mycket att greja med. Den sinnliga kontakten med omgivningen ger barnen ett slags fotfäste i utemiljön. Intresset för det konkreta har barn i alla åldrar gemensamt. Större barn gör ofta förtjusta besök i de yngre barnens geggalekar. Yngre barn tittar uppmärksamt på när de större barnens mest fartfyllda lekar drar fram. Sandlådor är populära för att barn är säkra på att de där kan hitta något att greja med. Vid ett överflöd av något, som till exempel löv, gräs och snö, börjar barn med att känna på och undersöka materialet. Sedan kan de samla på det, skapa något av det, för att lite senare förstöra det som nyss skapats. Olika förlopp i naturen som omvandlingen mellan snö, vatten och is är också processer som fascinerar. Var det finns material beror på väder, årstid och skötseln och det avgör i hög grad vilka platser som blir intressanta för stunden. Djur som fascinerar Smådjur, till exempel skalbaggar och nyckelpigor, bemöter barnen ofta som medvarelser som de tillägnar mycket uppmärksamhet och omsorg. De samlar på, undersöker och ordnar för djuren och begraver dem när det behövs. Men vissa smådjur Utomhusleken är karaktäriserad av uppbrott och förändringar. Barnen kan snabbt växla mellan olika teman och roller. Leken handlar mycket om sinnliga sensationer och att sätta sin egen kropp i rörelse. Barnen snurrar, rullar, hoppar, gungar, springer omkring och förflyttar sig mycket. Då och då ser man barn som mer eller mindre planlöst rör sig i utemiljön. I nästa stund kan man se hur det under detta kretsande uppstår en intressant situation som barnen använder sig av. Former i den fysiska miljön, naturens processer och barnens rörelser är sådant som tillsammans skapar många överraskningsmoment. Stundtals uppstår det förlopp där många barn rör sig samtidigt i miljön. De samordnar sina rörelser i förhållande till varandra och den fysiska miljön. Stundtals verkar det som om det är landskapet som leker med barnen. Under långa stunder kan barnen vara sysselsatta med att dra sig upp, kana ned eller på andra sätt klänga Stundtals verkar det som om det är landskapet sons leker med barnen. Under långa stunder kan barnen vara sysselsatta med att dra sig upp, kana ned eller på andra sätt klänga eller rumla kring. Foto: Viktor Malmstedt

4 används också för att få fart och stämning i leken. Under skräckblandad förtjusning kan man visa upp en liten humla eller larv för varandra. Långvariga springlekar kan uppstå där barnen ömsom flyr och närmar sig denna plats. När barnen leker att de själva är djur förstärks lekens fysiska karaktär. Då får en anledning att kräla omkring, pressa in sig i trånga hörn, smaka på saker och uttrycka aggressivitet. Miljöns former och barnens rörelser Det är det fysiska som är den röda tråden i utomhusleken. Under utomhuslek kommunicerar barn mindre med ord och mer med hjälp av kropp och omgivning. De använder sig av olika objekt och rör sig i förhållande till miljön på olika sätt. Det kan till exempel vara för att sätta igång en lek, driva upp stämningen eller helt enkelt uttrycka sin lekfullhet. I en tillräckligt stor och varierad utemiljö med många platser som fotfästen kan det uppstå ett spel mellan olika platser. Öppna partier ger en överblick som kan bli startpunkt till snabb rörelse. För att kunna ge sig iväg krävs också att barnen bar något att springa mot. Miljön måste uppfattas som spännande. Områden med en bestämd karaktär, till exempel en skog, kan barnen snirkla igenom för att dramatisera sin framfart. För att grupper av barn ska kunna springa tillsammans krävs det också att de kan ta ut riktningen och samordna sina rörelser. Att lyfta upp en pinne i luften, kanske hojta till eller kasta sand i kanan, är ljud och rörelser som lätt blir startskott till spring. Sluttande partier som kullar, hällar och kanor ger springandet riktning. Går det brant uppför kan barnen tillsammans kämpa för att ta sig upp och få tillfälle att hjälpa varandra med att komma upp genom att putta på och dra. När faran hotar Både för att lätt kunna ge sig in i och för att dra sig ur starkt dynamiska lekförlopp är det viktigt att det finns platser att försvinna in i, runt eller genom, till exempel buskage och lekhus. Kring större buskage kan det uppstå snabba springlekar med många barn. Där är det lätt för barn i alla åldrar att hitta fotfäste kring löst material och gömställen, samtidigt som det finns gott om möjligheter att ta sig fram och försvinna när fara hotar. En sten, ett redskap eller ett träd ger en möjlighet att snabbt försvinna från ett leksammanhang likt ett djur på flykt. Att komma upp ett stycke från marken är också ett sätt att tillföra leken dynamik genom att barnen då kan markera sin status som till exempel drottning, kung eller segrare. Rumla och bli vimmelkantig Kring stora buskage möts barn i alla åldrar i rörelsefyllda lekar. Det blir spännande när man lätt kan försvinna in i något för att sedan dyka upp ir Foto: Fre,',- 1 ". Barn gillar att rumla att rulla, snurra och kana och springa omkring tills de blir vimmelkantiga. Platser med små höjdskillnader, som gräskullar och hällar, hjälper dem att sätta sin kropp i rörelse. Samspelet mellan yngre och äldre barn kan på sådana IV

5 platser lätt göras mer jämbördigt och därmed mer spännande, genom att den något starkare släpper efter och frivilligt tappar fotfästet eller trillar. Möjligheten till rytmiskt gungande, men också mer kaotiskt svingande och snurrande, gör också gungor till ett särskilt eftertraktat redskap. Sinnlighet som vilopunkt Barnens fantasi blir livligare om leken är omgiven av naturmark. Samtalen och sången blir vanligare vid gungor intill partier med träd. Olika blandningar av vatten, snö, sand och jord och en grönskande omgivningen med gott mikroklimat hör till sådant som bidrar till stämningen. Vid samvaro med intensiv fysisk aktivitet uppstår lätt skratt, fnitter och leenden bland barnen. Det intima samspelet med varandra och den fysiska omgivningen fungerar som en vilopunkt av välbefinnande. Väl förankrade i ett behagligt fysiskt sammanhang blir det lättare för barn att samsas på en plats, att kreativt lösa olika uppgifter liksom att lösa konflikter. När möjligheterna till fysisk aktivitet är många på en plats kan rörelsedynamiken bli så stark att leken låser sig. Rörliga och snabbt föränderliga utomhuslekar kräver att barnen kan reglera sin närvaro på platsen och kan börja ägna sig åt något i lekens periferi. På olika nivåer i planeringen är därför den fysiska miljöns kvalitet avgörande för hur leken kan utvecklas. Det är i lekens omgivning som barnen hittar det fotfäste de behöver för att kunna ge sig in i de fartfyllda utomhuslekarna och bli medskapande i det som utspelar sig. Barnens fantasi blir livligare om leken är omgiven av naturmark. Foto: Fredrika Mårtensson. Överallt i världen, oavsett klimat och naturmiljö, skapar barn egna platser, bland annat genom att bygga kojor. Barns behov av att skapa egna platser verkar gå tvärs över kulturella och sociala gränser. Av Maria Kylin Internationella studier visar att kojor byggs överallt, i Västindien, England, USA och Sverige. Att själv kunna bestämma och sätta gränser för sitt fysiska rum är en viktig del i barns utveckling. Den avskildhet som uppnås genom kontroll över det fysiska rummet är nödvändig för en hälsosam mental utveckling och för känslan av självständighet. Barns tid och rum är idag hårt kontrollerat av vuxna och inskränker möjligheten att välja avskildhet. Utemiljön blir därför extra viktig som potentiellt fritt rum för barnens eget skapande. Den fysiska miljöns ramar Den fysiska utemiljön ger ramarna för om kojbyggarprocessen ska inledas. Det är viktigt att det finns grönytor med insynsskyddade platser och rumsskapande vegetation i de områden där barnen rör sig. Barnens behov av att bygga kojor är så stort att de ibland ändå försöker skapa sig plats, trots brist på utemiljö med rätt karaktär eller utrymme. Följden kan då bli att det upp-, står konflikter och bråk. På en skolgård jag besökte under mitt forskningsarbete delade 120 barn i årskurs 0-3 på en asfalterad skolgård och resterna av ett tiotal buskar. Till och med den stickiga enen fick duga som kojbyggarplats. Konflikterna om vilken buske som var vems och vilka pinnar som tillhörde vilken grupp upptog mycket av personalens tid. Avståndet från hemmet är en viktig faktor för både de mindre och äldre barnen. För yngre barn är det viktigt att kunna hitta miljöer som ligger tillräckligt nära hemmet eller en annan trygg plats, till exempel en kompis trädgård eller en närbelägen lekplats. För äldre barn som fortfarande bygger kojor är det viktigt att det är tillräckligt långt från hemmet så att barnen får vara ifred och att mamma och pappa inte kan se allt som görs. Det har länge varit känt att barns aktionsradie i utomhusmiljön är beroende dels av ålder och dels av utemiljöns utformning. Om det inte finns bra lekområden nära bostadshuset så betyder det inte att barnet går längre bort för att leka, utan det betyder istället att de inte är ute och leker förrän de är gamla nog att leka längre bort. Trots att kojorna beskrivs av barnen som isolerade från vuxenvärlden ligger de oftast i närheten av hemmet. Den mest aktiva kojbyggaråldern ligger mellan sju och tio år, men både yngre och äldre barn bygger kojor om lämpliga grönområden finns och tillfälle ges. Spåren av kojor i den gröna utemiljön följer en åldersrelaterad aktionsradie, där kojans konstruktion blir mer och mer avancerad ju äldre barnen är. Platser för barn eller barns platser? När vi i planerings och gestaltningssammanhang talar om barn och utemiljö finns det en tendens att bara tänka på de separerade platserna, isolerade från resten av stadsväven och vuxenvärlden. Lekplatser, skolgårdar och eventuellt vägen mellan hemmet och skolan kommer genast i fokus. Dessa är platser för barn, i bästa fall planerade och utformade av vuxna med kunskap om både utemiljön och barns sätt att använda den. Men barn har ett mycket stort behov av att hitta och skapa egna platser och att i takt med sin åldersutveckling successivt röra sig längre och längre från hemmet. Genom att på detta sätt ta den fysiska miljön i besittning tränas självständighet och hanteringen av omvärlden på egen hand. En omsorg i utformning och gestaltning av förskolegårdar, skolgårdar och lekplatser där yngre barn spenderar mycket tid i dagens samhälle är viktig. Men att i en övergripande stads- och samhällsplanering endast fokusera på de separerade platserna för barn, samtidigt som samhället utanför dessa speciella platser utvecklas till miljöer som barnen har stora svårigheter att hantera på egen hand, kan knappast kallas en planering med barnperspektiv. Det speglar snarast en ökande social marginalisering av V

6 låta eleverna reflektera över det som händer under kojbyggartiden där barnen själva måste göra regler och riktlinjer för hur kojorna ska byggas och hur reviren ser ut runtomkring, är en utmärkt inskolning till de demokratiska processerna. Barnen upplever alltså kojorna och de egna platserna både som hemliga och som viktiga sociala platser. Den hemliga aspekten av kojan speglar barnets formande av sin identitet, en skör process som kräver ett visst skydd från ovälkomna och okontrollerade yttre störningar. Samtidigt är det utvecklande att i vissa faser dela med sig i den identitetsskapande processen med någon eller några utvalda, och den sociala aspekten på kojan blir då viktig. Detta kräver dock att barnet upplever att det själv har kontroll över vem och vilka som blir inbjudna till kojan. Kojorna, precis som barnen och den process de befinner sig i, spänner mellan "mycket hemliga" och "mycket sociala", men det finns alltid med en del av båda aspekterna och det speglas också i utformningen av kojorna. Ju mer hemlig och privat kojan är, desto mer dold och sluten är den för omvärlden. En väldigt social koja däremot har en mer öppen konstruktion, är ofta försedd med en större "förgård" och är något mer synlig för omvärlden. Så bygger barn Det går en flytande gräns mellan vad barnen bygger kojor i, av eller med. Yngre barn hittar och bygger i dc flesta fall både i och av buskar. I buskarna är det lätt att hitta insynsskyddade små rum och dessa platser blir till de hemligaste kojorna, som också skyddar från väder och vind. Får barnen fortsätta att rumstera om inne i buskarna förbättras kojan genom att barnen bryter av kvistar och utvidgar rummet, skapar håligheter och gångar inne i buskagen och samlar och sorterar olika sorters skatter som de hänger upp både i och utanför kojan. Trädkojor hittar barnen i klätterträd där det går att finna bra grenar med utkikspunkter ut över närliggande områden. För att förbättra kojan kan barnen sedan hänga upp till exempel ett paraply som tak, ett snöre som ringklocka och sedan Ibland kan barn bygga hela byar av kojor, som här i en skogsbacke nära en skola i Dalsland. Kojorna går i arv från barngrupp till barngrupp som hittar nya sätt att bygga vidare på. Foto: Maria Kylin. bygga på kojan med någon form av golv och en eller flera väggar. Kojor, som i huvudsak är byggda av löst material såsom kartonger, pinnar och lösa brädbitar, är oftast förankrade vid en buske, sten eller trädstam. Dessa kojor ser ofta ut som en ren skräphög och är därför väl dolda inne i vegetationen, eftersom de annars snabbt blir bortstädade. Genom att förstå barns egna platser, i detta fall kojor, utifrån både ett barnperspektiv och ett vuxenperspektiv kan dessa platser bli ett slags redskap som kan hjälpa oss att bättre planera och gestalta miljöer med och för barn. Möjligheten att hitta, manipulera och själv konstruera i utemiljön är avgörande för i vilken utsträckning barn kan uppfatta en plats som sin egen. I stadens struktur blir det viktigt att utforma stråk, områden och noder som är tillgängliga för barn och där de själva får sätta spår i miljön, områden där deras eget skapande får ta plats och inte ses som något störande och skräpigt. Barnperspektivet i ett urbant sammanhang innebär bland annat att insikten av värdet av barns egna platser måste återspeglas i hela stadens struktur, utformning och gestaltning.