Möjligheten till motion och fysisk aktivitet lika för alla?

Transkript

1 Möjligheten till motion och fysisk aktivitet lika för alla? FoU-rapport 2003:4

2 Övriga FoU-rapporter Idrott, kön och genus - en kunskapsöversikt 2. Man vill ju inte att föreningen ska dö - en studie om idrottens föreningsledare våren Etnisk mångfald och integration - visar idrotten vägen. Rapporterna ska beställas från Riksidrottsförbundets kundtjänst - kundtjanst@rf.se STOCKHOLM NOVEMBER 2003

3 Innehåll Inledning...2 Sammanfattning...3 Idrott och motion på lika villkor - slutsatser...3 Motion...3 Tävling...6 Anpassning och utrustning...6 Motion...7 Motionsvanor...7 Motionsformer...9 Motionspassens längd...11 Transport till och från motionen...12 Anledningar till att motionera...13 Hur fungerar det att motionera?...15 Lösningar och förbättringar...19 Tävling...24 Tävlings- och träningsvanor...24 Anledningar till att tävla...26 Transport till och från träning och tävling Hur fungerar det att tävla och träna?...29 Vad kan göras för mer tävling? Anpassning och utrustning...32 Vilka anpassningar behövs?...32 Användning av specialutrustning och hjälpmedel...33 Kostnaden...33 Idrott och motion på lika villkor - slutsatser...35 De medverkande i undersökningen...37 Personerna i undersökningen...37 Arbetssätt och metod...41 Arbetssätt...41 Enkätundersökningen...41 Kvalitativa metoder... 44

4

5 Inledning I idrottsrörelsens idéprogram Idrotten vill slås fast att vi vill utforma vår idrott så att alla som vill, oavsett fysiska eller psykiska förutsättningar, får vara med i föreningsdriven idrottsverksamhet. För att det ska vara möjligt krävs att idrottsverksamheten är tillgänglig för alla och att idrottens resurser fördelas någorlunda rättvist. Det är också ett ansvar vi har gentemot våra bidragsgivare i stat och kommuner. Sedan 2001 bedriver Riksidrottsförbundet ett projekt kallat Idrottsresurser på lika villkor. Det syftar till att kartlägga hur resurser fördelas mellan kvinnor och män eller personer med olika etnisk bakgrund samt hur människor med funktionshinder kan ta del av dessa resurser. Ett viktigt led i det arbetet har varit att undersöka vilka fysiska aktiviteter olika grupper idag faktiskt utövar, vad de skulle vilja göra och vad som eventuellt hindrar dem från att göra det de vill. När det gäller kön och etnicitet har RF tidigare genomfört sådana studier, men funktionshindrades möjligheter att idrotta har inte undersökts på samma sätt. Därför anlitades Inregia AB för att göra en pilotstudie. Det visade sig att det inte är helt lätt att genomföra den här typen av undersökning. Dels är definitionerna av olika funktionshinder inte alldeles självklara, dels försvårar gällande sekretessregler urvalet. Därför kan det vara svårt att dra alltför långtgående slutsatser av de resultat som presenteras. Förhoppningsvis kan de ändå fungera som ett kunskapsunderlag i det fortsatta arbetet för att ge även alla funktionshindrade möjlighet att dela idrottens glädje. Stockholm i november 2003 Stefan Bergh Idrottspolitisk chef

6 Sammanfattning Inom ramen för projektet Idrottsresurser på lika villkor gav Riksidrottsförbundet Inregia AB uppdraget att genomföra en undersökning av funktionshindrades möjligheter till fysisk aktivitet. För att svara på frågan om denna grupp har möjlighet att delta i idrott på samma villkor som andra har olika undersökningsmetoder använts. En enkätundersökning genomfördes bland ett slumpvis urval av medlemmar i fyra handikappförbund - Riksförbundet för trafikoch polioskadade (RTP), Reumatikerförbundet, Astma- och allergiförbundet samt Synskadades riksförbund (SRF). Kvalitativa metoder har också använts för att få djupare förståelse för frågeställningarna. Sammanlagt fem fokusgrupper har genomförts med såväl motionärer som elitidrottare. Utöver det har tio djupintervjuer genomförts. Undersökningen har inte funnit några tydliga skillnader mellan kvinnor och män i samma förbund. Det beror främst på att antalet svarande män har varit lågt. Vid intervjuerna har vi dock fått indikationer på att handikappidrotten inom vissa idrotter är mer utbyggd för män. Det gäller exempelvis goalball och rullstolsbasket. Idrott och motion på lika villkor slutsatser Som svar på frågan om personer med funktionsnedsättningar kan idrotta och motionera på lika villkor som den övriga befolkningen måste svaret bli nej. Ett stort antal svårigheter uppstår beroende på funktionsnedsättningen. Det innebär dock inte att personer med funktionsnedsättningar inte motionerar eller idrottar. Många gånger har man hittat egna vägar för att göra det, och dessa vägar fungerar relativt bra, även om de kan förbättras. Motion En stor del av de medverkande i enkätundersökningen motionerar. Sett till dem som besvarat enkäten är det ungefär två tredjedelar. Detta är en något större andel än befolkningen som helhet, enligt den undersökning som SCB genomförde år Det finns dock anledning att också inkludera dem som inte har svarat på undersökningen. Med största sannolikhet finns i bortfallet personer som är mindre aktiva motionärer och därför inte har tilltalats av undersökningen. Tar vi hänsyn till detta, är andelen motionärer i förbunden något mindre aktiva än vad som är fallet i befolkningen som helhet. De vanligaste motionsformerna som de medverkande i undersökningen utövar är promenader, cykling, styrketräning, gympa/aerobics och simning. Vattengymnastik är också vanligt. Mönstret skiljer sig något från befolkningen som helhet, där exempelvis löpning är betydligt mer vanligt. Även olika former av gruppidrotter utövas i mindre utsträckning bland de medverkande i undersökningen än vad som är fallet i befolkningen som helhet. För att kunna motionera krävs att en rad olika saker fungerar. För det första måste man känna sig motiverad att komma igång med något. Det krävs också att det finns information om att det är möjligt att motionera. I fokusgrupperna och djupintervjuerna har många påtalat att det är svårt att få information om motion som funktionshindrad. Flera av de intervjuade tror att vissa personer med funktionsnedsättning över huvud taget inte är medvetna om att de kan idrotta och motionera. För att nå ut med information till rätt målgrupp krävs eftertanke och de sekretessregler som finns gör att det många gånger blir svårt att informera via sedvanliga kanaler. Därför måste man, enligt de intervjuade, hitta alternativa informationskanaler, t ex genom personer som arbetar med målgrupperna eller via handikappförbunden. När man sedan har fått information, vill man vanligen prova vilken motionsform som passar. Här har olika former av prova-på-verksamheter en viktig funktion. Även skolan har en viktig roll som inkörsport enligt flera av de intervjuade. En stor del av de intervjuade berättar dock att de har haft det svårt med skolidrotten. 1 SCBs undersökning om svenska folkets motionsvanor. På uppdrag av Riksidrottsförbundet

7 När en person har provat på olika motionsformer, hittar han eller hon antagligen någon form som fungerar bättre än andra och en motionsform som man tilltalas mer av. I intervjuerna har vi fått exempel på såväl motionsformer som fungerar bra som sådana som fungerar mindre bra. Generellt kan sägas att gruppträning, t ex gympa eller aerobics fungerar mindre bra för personer med olika former av funktionsnedsättningar. Det beror i hög grad på att sådan träning kräver kommunikation med en instruktör. Styrketräning lyfts fram som en motionsform som kan fungera bra för exempelvis synskadade. Det finns också en rad specialidrotter för funktionshindrade som fungerar bra, vilket vi återkommer till under avsnittet om tävling. När man väl har bestämt sig för att utöva en viss motionsform, måste man kunna transportera sig till motionslokalen (så länge det inte rör sig om löpning eller promenader). Enligt enkätundersökningen tar sig en stor del av de medverkande i undersökningen till motionslokalen på egen hand, t ex till fots/med rullstol eller med egen bil. Den grupp som i störst utsträckning använder färdtjänst är synskadade. I intervjuerna har vi fått åtskilliga berättelser om svårigheter med att använda färdtjänst, inte minst för rullstolsburna och då i synnerhet för personer som sitter i elrullstol, eftersom de inte kan använda vanliga personbilar. Problemen består bland annat i att man måste planera lång tid i förväg. Även samåkning kan vålla svårigheter, så till vida att restiderna blir orimligt långa. Flera av de intervjuade påtalar att de allra helst skulle vilja kunna använda kollektivtrafiken, men att det inte är möjligt idag eftersom den inte är anpassad till personer med rullstol. Väl framme i motionslokalen krävs att den är tillgänglig ur en rad olika aspekter. Det krävs också att en individ får ett bra bemötande från såväl personal som medmotionärer. I enkätundersökningen talar en relativt liten andel om att det är problem med tillgänglighet och bemötande. I intervjuerna har dock exempel på sådana problem lyfts fram. För allergiker är det exempelvis många gånger svårt att vistas i motionslokalerna p g a starka lukter och användning av parfym. För rullstolsburna sätter trappor och små utrymmen käppar i hjulen. För en synskadad kan problemen bestå i att det inte finns tydliga markeringar som gör att de har nytta av sin ledsyn. Bemötandet kan variera och både goda och dåliga exempel finns. Synskadade kan också behöva ledsagare för att kunna delta i motionen. Flera synskadade har påtalat att det kan vara svårt att få tag i ledsagare som vill motionera. Anledningarna, som de medverkande i enkätundersökningen respektive de kvalitativa undersökningarna ger, till att motionera skiljer sig inte märkbart från befolkningen som helhet. Fokus ligger på att hålla sig i form och på att man gör det för att det är roligt. En större andel än i befolkningen som helhet säger sig göra det för att de inte mår bra om de inte motionerar eller att de gör det som rehabilitering. Vi frågade också dem som motionerade mer sällan än en gång i månaden varför de inte motionerar mer. Den främsta anledningen som angavs var tidsbrist respektive att funktionsnedsättningen gör att man inte kan motionera. Ungefär en femtedel av de synskadade säger att det beror på att det är svårt att få tag i ledsagare. För drygt en femtedel bland reumatiker och rörelsehindrade är frånvaron av specialutrustning en anledning till att inte motionera. Tidsbrist är en vanlig anledning till att även icke funktionshindrade inte motionerar. Det är dock viktigt att komma ihåg att just själva funktionsnedsättningen många gånger gör att annat runt omkring, t ex att byta om, tar längre tid för en funktionshindrad än en icke funktionshindrad. Övriga anledningar som angivits grundar sig framför allt på personernas funktionsnedsättningar. Slutligen tillfrågades de medverkande i undersökningen om vad som skulle kunna göras för att de skulle motionera mer. Det vanligaste svaret var att det skulle vara billigare. Bland synskadade var det vanligt att man tycker att bättre tillgång till ledsagare skulle göra att man motionerade mer liksom att kommunikationer till motionen (inkl färdtjänst) fungerade bättre. Bättre tillgänglighet nämns också av en relativt stor andel, oavsett förbund. I intervjuerna talades det mycket om information och rekrytering. Utbildning av ledare var en annan punkt som man ansåg skulle öka möjligheterna att motionera. Tillgänglighet och 7

8 medicinskt stöd lyftes också fram. Enligt de intervjuade har handikappförbunden en stor roll när det gäller att informera och rekrytera. Tävling Få av de medverkande i enkätundersökningen tävlade aktivt. Det rörde sig bara om 33 personer vilket motsvarar ungefär 3-11 procent av de svarande. Detta är en betydligt mindre andel än i befolkningen som helhet. Flera av de aktiva tävlande tävlade inom någon form av specialidrott, som exempelvis goalball för synskadade. I intervjuerna förekom flera aktiva tävlingsidrottare inom exempelvis goalball, kälkhockey och boccia. En svårighet med tävlingsidrott kan vara att få ihop ett lag inom olika grenar. En tjej håller exempelvis på att tillsammans med andra bygga upp ett rullstolsbasketlag med damer på elitnivå. Det har tidigare inte funnits något sådant. En annan tjej har tidigare tävlat i bågskytte, men har tvingats sluta eftersom intresset var för litet. Det främsta motivet till att tävla är, som vi har uppfattat det, att man tycker att det är roligt och att man har en tävlingsinstinkt. Under intervjuerna framkom att transporten till och från tävling och träning kan vålla problem. Många behöver förlita sig på färdtjänst, vilket kräver god planering. I vissa kommuner finns ett begränsat antal resor som får göras, vilket i princip omöjliggör en satsning på en tävlingsidrott på elitnivå. Det huvudsakliga intrycket är att det fungerar bra att tävla för dem som gör det. Samtidigt ser många att det finns områden som kan förbättras. Det gäller exempelvis tillgängligheten till tävlingslokaler och transporter till och från tävling/träning. Liksom när det gäller motion är information och rekrytering en viktig del. Kostnaden kan vara en försvårande omständighet, vilket vi återkommer till. En viktig del i arbetet med att öka intresset för tävling är, liksom när det gäller motion, att det finns information och möjligheter att prova på olika former av tävlingar. Rekrytering av ledare är också en avgörande punkt. Anpassning och utrustning Behovet av anpassning och utrustning skiljer sig åt mellan olika typer av funktionsnedsättningar. Den grupp i enkäten som säger sig ha störst behov av specialhjälpmedel är synskadade. Anpassning av lokalen finns det störst behov av bland rörelsehindrade. Det är främst rörelsehindrade och synskadade som använder specialutrustning och hjälpmedel. I fokusgrupperna använde flera av dem som tävlade specialutrustning t ex i form av kälkar till kälkhockey eller särskilda rullstolar. En mycket stor del av de medverkande i undersökningen betalar själva för sin specialutrustning. Kostnaderna för specialutrustning är många gånger höga, men det är vanligt att få ett visst ekonomiskt stöd. I fokusgrupperna framkom att sådant stöd kan bestå av fond- eller stipendiepengar. Någon påpekade att fond- och stipendiemedel är betydligt svårare att få när man är vuxen jämfört med när man är barn. 8

9 Motion Åtskilliga vetenskapliga studier visar att vi mår bättre om vi motionerar och rör på oss. Med motion avser vi här att man rör på sig utan att det ingår i någon organiserad tävlingsform. Exempel på motion är promenader, jogging, gympa, aerobics, styrketräning på gym, fotboll tillsammans med kompisarna och så vidare. Motionsvanor Drygt 60 procent av Sveriges befolkning motionerar minst två gånger per vecka 2. De medverkande i denna undersökning är mer aktiva motionärer än detta genomsnitt. Reumatiker ligger i nivå med riksgenomsnittet, medan övriga ligger högre. Andelen som uppger att de aldrig motionerar ligger omkring tio procent, oavsett funktionsnedsättning. Nivån är ungefär densamma som för befolkningen som helhet. Skillnaderna i hur ofta personer med olika funktionsnedsättningar motionerar är dock inte statistiskt säkerställda. Diagram 2 Hur ofta motionerar Du? Andelen i procent bland reumatiker bland dem som besvarat enkäten. Diagram 3 Hur ofta motionerar Du? Andelen i procent per huvudsaklig funktionsnedsättning bland totala antalet tillfrågade. Diagram 1 Hur ofta motionerar Du? Andelen i procent per huvudsaklig funktionsnedsättning bland dem som besvarat enkäten. Ungefär hälften av de tillfrågade besvarade enkäten. Om de som inte svarat antas vara personer som aldrig motionerar, förändras bilden av de funktionshindrades motionsvanor. Vi ser då att ungefär tre av tio, oavsett funktionsnedsättning, motionerar minst två gånger i veckan, vilket är en betydligt mindre andel än befolkningen som helhet. Reumatiker som tycker att deras funktionsnedsättning är mycket allvarlig motionerar i mindre utsträckning än övriga reumatiker. Det gick inte att säkerställa motsvarande samband bland de medverkande från övriga förbund. Motionsformer Det kanske enklaste sättet att få motion är att ta en promenad. Det är också den vanligast förekommande motionsformen både bland befolkningen som helhet och bland de svarande i undersökningen. Andra populära motionsformer är cykling, styrketräning, gympa/aerobics 2 SCBs undersökning om svenska folkets motionsvanor. På uppdrag av Riksidrottsförbundet

10 och simning. För reumatiker och rörelsehindrade är dessutom vattengymnastik en vanlig motionsform. Motionsformer som utövas i grupp, till exempel fotboll och innebandy, utövas i mindre utsträckning bland de medverkande i undersökningen jämfört med befolkningen totalt. Cykling, simning och styrketräning genomförs däremot på egen hand. Dessa motionsformer utövas i större utsträckning bland de medverkande i undersökningen än bland befolkningen i riket totalt. Enda undantaget är reumatiker, där endast en mindre andel uppger att de sysslar med styrketräning. Löpning är en relativt billig och enkel motionsform som är populär bland befolkningen i riket. Av de medverkande i undersökningen är det dock endast ett fåtal som uppger att de brukar ägna sig åt löpning. För många rörelsehindrade personer kan det vara svårt att springa, men för till exempel synskadade är det fullt möjligt. Det som förutsätts är dock en ledsagare. Tillgången till ledsagare är ett problem som kommer att belysas senare i detta avsnitt. Kvinnor och män utövar de olika motionsformerna i ungefär samma utsträckning. Det är dock något vanligare att män styrketränar än att kvinnor gör det. Tabell 1 Vilken/vilka av följande motionsformer är Du aktiv inom? Andel i procent, bland dem som motionerar minst en gång i månaden, per huvudsaklig funktionsnedsättning och i riket. Flera svar kan anges varför summorna i tabellen överstiger 100 %. Motionsform Astmatiker Reumatiker Rörelsehindrade Synskadade Riket totalt Gång, promenader, rullstolspromenader Cykling inkl. motions cykling, spinning Styrketräning Gympa, aerobics Simning Skidor - längd Vattengymnastik Dans Löpning Innebandy Fotboll Qi gong, yoga och dylikt Golf Ridning Annat Totalt Alternativet fanns ej i SCB:s undersökning för riket totalt. 10

11 Om man summerar samtliga svar som de medverkande har angivit framkommer en bild som tyder på att många motionerar på flera olika sätt. Det verkar också vara vanligare bland personerna i de fyra förbunden jämfört med vad som är fallet i befolkningen som helhet. De personer som medverkade i fokusgrupperna respektive i de enskilda intervjuerna, var i stor utsträckning aktiva inom någon idrott eller motionsform. Exempel på idrotter som de intervjuade utövar är goalball (för synskadade), styrketräning, ridning, vandring, dans, stavgång och promenader, gympa etc. Karin, som är hörselskadad sedan födseln, är mycket aktiv. Hon har tidigare spelat fotboll i dövlandslaget. Idag motionerar hon på en rad olika sätt t ex längdskidåkning, klättring, aerobics mm. Nils-Olof, som är reumatiker sysslar numera mest med egen träning och rehabilitering. Han joggar i sin egen takt och styrketränar. De fyra personer med utvecklingsstörning som deltog i en av fokusgrupperna är alla med i en cirkusskola. Där ingår många motionsövningar. Två av de intervjuade berättar att de flera gånger har varit med en grupp som har vandrat i fjällen. Ett år var de i Vålådalen och vandrade. Vi har en ledare som hittar, berättar de. Samtliga i gruppen har också gått på dans på Münchenbryggeriet, numera Fryshuset. En stor del av de intervjuade har kommit i kontakt med idrotten genom skolan eller idrottsföreningar i unga år. Idrottsutövande i unga dagar har påverkat de intervjuade mycket. Det har underlättat för dem att idrotta och motionera även som vuxna. För vissa har det också lett till att de har satsat på ett visst yrke. Anna-Karin, som är synskadad, berättar: Tack vare att jag friidrottade och tävlade i idrott som ung, är jag idag sjukgymnast. Flera av de intervjuade berättar om att de sökt sig fram till rätt idrotts- och motionsform. Med tiden har flera av de intervjuades funktionsnedsättningar förvärrats. Detta har inneburit att de har varit tvungna att hitta nya idrotter och motionsformer eller på annat sätt hittat vägar för att kunna fortsätta motionera. Motionspassens längd I stort sett samtliga medverkande i undersökningen använder mer än en halvtimme för ett motionspass. Astmatikerna, rörelsehindrade och synskadade tränar i genomsnitt omkring en timme. Personer med reumatiska besvär använder drygt 45 minuter i genomsnitt. Diagram 4 Hur lång tid använder Du i genomsnitt för ett motionspass? Andel i procent per huvudsaklig funktionsnedsättning. 11

12 Transport till och från motionen De vanligaste sätten att ta sig till och från motionen är att gå, cykla eller motsvarande. Näst vanligast är att åka egen bil. Detta gäller ej för synskadade. De åker istället oftare kollektivt eller färdtjänst. Kvinnor och män tar sig till motionen på ungefär samma sätt. fattat det blir många därför beroende av att anhöriga kan ställa upp och skjutsa eller av att ha egen bil. Lina, berättar: Mamma och pappa har fått skjutsa mig till och från aktiviteterna. Tabell 2 Hur tar Du dig vanligen till motionen? Andel i procent, bland dem som motionerar minst en gång i månaden per huvudsaklig funktionsnedsättning. Färdmedel Astmatiker Reumatiker Rörelsehindrade Synskadade Går, cyklar eller motsvarande Egen bil Kollektiva färdmedel Får skjuts av kompis/anhörig Färdtjänst Annat sätt Totalt För vissa personer kan själva transporten till träningslokalen vara ett hinder för att motionera. En person uttrycker det på följande sätt i en skriftlig kommentar: Jag har bara ork till studier/rehabilitering tyvärr. Skulle hjärtans gärna vilja träna. Skulle Friskis & Svettis eller annan billig gympa finnas på närmare håll, så skulle jag kunna träna. Nu tar resan dit all min ork. En annan person skriver: Jag skulle behöva mer motion, men vägen till stället/ställen att t ex simma på är mycket lång och svår för en synskadad. För vissa är det inte själva färden som är ett hinder, utan andra faktorer kring transporten. En av de medverkande har problem med snöröjningen och ser den som ett hinder för att motionera mer. Bättre snöröjning under vintern. I dag är det så dåligt att det klart begränsar mina möjligheter vintertid. I de fall som motionären behöver använda färdtjänst för att ta sig till och från motionspasset kan det uppstå problem enligt de intervjuade. En anledning till det är att man måste boka färdtjänstresor i förväg, i synnerhet om man ska ha med sin rullstol. Som vi har upp- Anledningar till att motionera Det finns många olika anledningar till varför man motionerar. Bland de medverkande i undersökningen, liksom bland befolkningen totalt i riket, är de vanligaste anledningarna till att man motionerar att man vill hålla sig i form, att det är roligt och för att man inte mår bra om man inte motionerar. För reumatiker och rörelsehindrade är det också mycket vanligt att motionen är en del av rehabiliteringen eller habiliteringen. Det verkar som om kvinnor med astma, reumatism eller rörelsehinder i större utsträckning än män med motsvarande funktionsnedsättning motionerar för att gå ner i vikt, som rehabilitering och för att de inte mår bra annars. Bland männen är det istället vanligare att motionera för att det är roligt. I fokusgrupperna och djupintervjuerna är de anledningar som har nämnts till varför man idrottar att det är roligt att idrotta/motionera, att det är avslappnande och att man håller sig i form. 12

13 Tabell 3 Varför motionerar Du? Andel i procent, bland dem som motionerar minst en gång i månaden per huvudsaklig funktionsnedsättning. Flera svar kan anges varför summorna i tabellen överstiger 100 %. Anledning Astmatiker Reumatiker Rörelsehindrade Synskadade Riket totalt För att hålla mig i form Det är roligt Jag mår inte bra om jag inte motionerar För att gå ner i vikt Som rehabilitering/ habilitering För att träffa människor Rastar hunden För att få frisk luft Annat Antal Alternativet fanns ej i SCB:s undersökning för riket totalt. Lina berättar: Jag vill hålla på med idrott för att det är roligt. Karin som är hörselskadad berättar: Många använder idrott som ett andningshål, för att koppla bort jobbet etc. Många gånger blir de som är hörselskadade extra trötta eftersom de måste koncentrera sig på att lyssna och avläsa läpparna och då kan motion fungera som avslappning. Flera säger också att det är nödvändigt att röra på sig för att hålla sig i form. Vattengympa är ett måste för att jag ska kunna hålla mig i form, säger Nils-Olof. Anledningarna till varför man inte motionerar oftare varierar beroende på vilken funktionsnedsättning man har. Gemensamt för alla i undersökningen är dock tidsbrist och att funktionsnedsättningen gör att det inte går att motionera. Synskadade lyfter även fram problemen med dålig tillgänglighet i motionslokalen och att det inte går att få ledsagare. Många synskadade och reumatiker tycker att det är för dyrt att motionera. Reumatiker och rörelsehindrade pekar på att de inte har den specialutrustning och de hjälpmedel som behövs. Andra anledningar som nämns är bristande motivation och att det är svårt att komma igång. Glädjande är att endast ett fåtal uppger dåligt bemötande från personal och andra, som en anledning till varför de inte motionerar oftare. Det är endast ett fåtal av männen i undersökningen som inte motionerar. Anledningar till varför man inte motionerar skiljer sig inte nämnvärt mellan dessa män och kvinnorna som inte motionerar. 13

14 Tabell 4 Varför motionerar Du inte oftare? Andel i procent, bland dem som motionerar mer sällan än en gång i månaden per huvudsaklig funktionsnedsättning. Flera svar kan anges varför summorna i tabellen överstiger 100 %. Anledning Astmatiker Reumatiker Rörelsehindrade Synskadade Brist på tid/prioriterar annat Min funktionsnedsättning gör att jag inte kan motionera Det är svårt med kommunikationerna till motionslokalerna Det går inte att få ledsagare/ personlig assistent Motionstiderna passar inte mig Har inte den specialutrustning/ de hjälpmedel jag behöver För dyrt/har inte råd Dålig tillgänglighet i motionslokalen Dåligt bemötande från personalen och andra Annat Hur fungerar det att motionera? En stor del av diskussionerna i fokusgrupperna och i de enskilda intervjuerna, ägnades åt vad som fungerar bra respektive mindre bra. De personer som vi har intervjuat tycker att det fungerar ganska bra att motionera om de ser till just den eller de motionsformer som de utövar. Olika idrotts- och motionsaktiviteter fungerar dock olika bra för personer med skilda funktionsnedsättningar. Vi får emellertid intrycket att de som har medverkat i intervjuerna inte på något sätt är genomsnittliga. De är mer aktiva än genomsnittet, och ser därför antagligen större möjligheter än de som aldrig varit aktiva motionärer och idrottare. Nedan ger vi exempel på områden som fungerar bra respektive mindre bra. Saker som fungerar bra Tillgänglighet till lokalerna Tillgänglighet till lokalerna verkar inte vara något avgörande problem, utom för allergiker och i viss mån för rullstolsburna och personer med utvecklingsstörning, vilket framgår längre fram. Exempel på olika idrottsformer En motionsform som fungerar mycket bra för en synsvag kvinna är styrketräning. Hon styrketränar regelbundet och har mycket goda erfarenheter av det. Hon tycker att instruktörerna många gånger är bra. De är vana vid att instruera en person i taget, och de är vana vid att instruera personer som är helt ovana vid maskinerna. De kan därför förklara vad man ska göra verbalt. Det enda som är svårt med styrketräning är att skriva ned vad man har gjort, men det får vi ju själva försöka att hitta på ett sätt som fungerar. För att styrketräning ska fungera för synskadade krävs att det i maskinerna finns fria vikter och att det inte bara är tryckluftsmaskiner. En annan sak som underlättar för synsvaga är att gymmen är noggranna med att hålla golvet fritt från saker så att man inte snubblar över delarna. 14

15 En annan idrottsform som fungerar bra för synskadade är simning. Simning passar även för reumatiker och rörelsehindrade. För reumatiker krävs dock många gånger att det finns tillgång till varma bassänger. Anna-Karin, som är synskadad, har också goda exempel på att det kan fungera t ex inom friidrott, som hon tävlade i när hon var ung. Där hade hon en tränare som var duktig på att ge såväl verbala som mer handgripliga instruktioner. De två hörselskadade som medverkat i fokusgrupperna och intervjuerna ser inte några större problem för egen del, utöver de som orsakas av hörapparaten. Även specialidrotter, som boccia och goalball, fungerar bra, enligt de intervjuade. Detta återkommer vi till i avsnittet om tävling. Saker som fungerar mindre bra Att våga Flera av de intervjuade uttrycker att viljan att motionera och idrotta i mångt och mycket bygger att man vågar vara med och idrotta. Lars, som är synskadad, berättar om hur han gör när han styrketränar: När jag styrketränar får jag ta att en del kan tycka att jag är lite knäpp som frågar en tom maskin om den är ledig. Hellre det än att råka sätta sig på någon som redan använder maskinen. En av tjejerna med utvecklingsstörning berättar att hon inte har vågat gå på dansen när den har flyttat från Münchenbryggeriet till Fryshuset, eftersom hon inte vet om hon hittar. Jag skulle vilja gå till Fryshuset och dansa men jag vet inte riktigt var det ligger och hittar inte dit. Men nu har jag åkt förbi så nu kanske jag vågar och så är ni där också, säger Liselott. Flera av de intervjuade upplever också att många föräldrar till barn med funktionsnedsättning är överbeskyddande och inte riktigt vågar låta barnen prova på att idrotta. En av de intervjuade säger: Det är lättare för dem att köpa ett datorprogram och sätta barnet framför datorn, då vet de var de har barnet. Svårigheter som beror på funktionsnedsättningen Vissa av de svårigheter som uppstår, beror på den specifika funktionsnedsättning som en viss person har. En aspekt är att vissa idrotter helt enkelt inte fungerar alls eller fungerar mycket dåligt om man har en specifik funktionsnedsättning. Motorsport är exempelvis av förklarliga skäl inte så lämpligt för en person med synnedsättning, enligt de vi intervjuat. Karin, som är hörselskadad, berättar att vattensporter inte passar så bra för hörselskadade eller döva. Det beror framför allt på att hörapparaterna inte tål vatten. Ett annat problem för hörselskadade med hörapparat är att hörapparaten kan slamma igen om man svettas, vilket innebär att personen inte hör något. Även vid blåst och kyla kan det bli problem med hörapparaten, eftersom den blir kall och därmed kyler av öronen. Det kan också vara svårt att delta i aktiviteter där det inte är möjligt att se personen så att man kan läsa av på läpparna. Tre av de synskadade personerna vi intervjuade nämner att det är vanligt att personer som är synskadade eller blinda har dålig kroppsuppfattning och dålig motorik. Detta kan göra att det är mycket svårt att delta i idrottsliga sammanhang. Nils-Olof, som har reumatism ser andra hinder och, säger: Det är smärtan och orörligheten som blir hindret mot att motionera. En som har stora svårigheter med att utöva motion och idrott är Eila som har astma och olika former av allergier. Det är ett jätteproblem för mig att kunna vara i motionslokaler. Många använder parfym, hårspray etc och det luktar överhuvudtaget mycket i motionslokaler. Hon kan motionera utomhus, men det är väldigt säsongsberoende. Snart är det pollensäsong och då blir det omöjligt för mig att vara ute, säger hon. Det är även svårt under kalla vinterdagar. En lösning som kan användas då, är att använda en värmeväxlare, men det ser lite dumt ut, tycker Eila. Eila är även allergisk mot klor, vilket gör att hon inte kan bada i badhus med klorerat vatten. Den enda tiden som jag kan bada är när det är varmt under sommaren och kan bada i havet, säger hon. Hon kan också bada på spa-anläggningar där det inte är klor i vattnet. Men det blir ju dyrt att gå på spa varenda dag om man vill motionera, säger hon med ett skratt. För rullstolsburna är ofta toaletterna ett problem, i synnerhet om man tränar i skollokaler. Det finns vanligen en handikapptoalett, men det är inte ovanligt att den används som förråd 15

16 eller dylikt. En av de intervjuade säger: Om de inte har någon handikappad elev på skolan under dagtid, använder de ofta handikapptoaletterna som förråd. Då blir det problem om lokalen används av personer med funktionsnedsättning under kvällstid. I en gruppintervju med fyra personer med lättare utvecklingsstörning framkommer att det kan vara lite svårt att hitta i idrottshallar. De skulle kunna göra det lättare, säger de. Det är bra att det finns en person man kan fråga och de pratar om de vaktmästare som finns i den hall som intervjun äger rum i. En annan sak som lyfts fram i denna grupp är duschningen. Det är skönare att duscha hemma. Då behöver man inte bestämma vilka kläder man ska ha på sig innan man behöver dem, säger Annika. Gruppträning i olika former, t ex aerobics och gympa, är en vanlig motionsform bland icke funktionshindrade. Vid intervjuerna har det framgått att gruppträning upplevs vara svårt att delta i för många av de intervjuade. Det beror till stor del på att man i gruppträning är beroende av kommunikation med instruktören/ ledaren. De två intervjuade med hörselskador betonar att den verbala kommunikationen många gånger är svår, i synnerhet när hög musik spelas. Karin berättar: För att det ska fungera att vara med som hörselskadad gäller det att instruktören vänder sig mot motionärerna och att hon eller han visar tecken för olika saker. Karin menar att det inte behöver vara teckenspråk, utan snarare vedertagna tecken som används t ex i aerobics där man klappar på huvudet för att visa att man ska köra en stegkombination från början eller där vissa ledare kan räkna ned antalet rörelser genom att visa med fingrarna. För synskadade är det andra saker som är viktiga i gruppträning. Där spelar förmågan hos en instruktör att verbalt kunna förklara vad man ska göra en stor roll. Här måste ledaren beskriva tydligt vilka rörelser som görs. Anna- Karin säger: Det räcker inte med att de säger knälyft, då vet jag ju inte om knälyften ska vara framåt eller åt sidan eller på något annat sätt. Anna-Karins erfarenhet är att ledarna har mycket varierande kunskap i att verbalt beskriva rörelser. En särskilt bra form av gruppträning är spinning, enligt en av de intervjuade. Det förutsätter dock, som tidigare har beskrivits, att instruktören kan förklara vad som ska göras verbalt. Nils-Olof, som har reumatism, har numera svårt att vara med på gruppträning. Det beror framför allt på att han har svårt att lyfta och vrida på huvudet för att kunna se vad ledaren gör. Det förekommer förstås att man har slutat med en specifik aktivitet för att det inte längre har varit möjligt att utöva den i takt med att funktionsnedsättningen har förvärrats. Istället har man då hittat andra former eller sätt att motionera och idrotta. Nils-Olof, som har reumatism, har fått dra ned på idrottandet på grund av den tilltagande reumatismen. Som ung spelade han pingis och när barnen var små var han tränare i fotbollslaget. Han slutade som tränare, eftersom det inte fungerade att instruera när rörligheten blev sämre. Han motionerar nu individuellt och främst med fokus på att hålla sig i form. Tillgång till ledsagare och personliga assistenter För att som synskadad/blind kunna utöva olika motionsformer och idrotter krävs ibland tillgång till ledsagare. Att få tag i en ledsagare i allmänhet är, enligt Lars och Lena, inte något problem i Stockholm. Däremot kan det vara svårt att få tag i ledsagare som vill motionera. Om man behöver en ledsagare för att kunna jogga krävs ju att ledsagaren också vill det, säger Lars. Han upplever att många ledsagare hellre vill göra kulturella aktiviteter, som att gå på teater etc. Tillgången till ledsagare varierar dock kraftigt mellan landets olika delar, säger de båda. Samma bild har Patrik. Han säger: Sen vill man ju helst ha någon som springer i samma takt som en själv och det är förstås svårt att hitta Han brukar lösa det med att ta med sig någon kompis ut och springa. Personliga assistenter och personal i gruppboenden har stor betydelse för personer med CP-skada eller utvecklingsstörning. För att dessa grupper ska kunna ta sig till idrotten och kunna delta, krävs engagemang från de personliga assistenterna och personalen i särskilda boenden. Det är viktigt för personer med utvecklingsstörning att personalen säger till dem att de måste ut och motionera. Annika, som har Downs syndrom, berättar: Personalen säger Nu måste du ut och motionera! eller 16

17 så gör min pojkvän det, han säger också till. Många gånger krävs dessutom att personalen eller den personliga assistenten följer med personen till motionsaktiviteten. Bemötande från personal och medmotionärer En viktig aspekt är det bemötande individen får när han eller hon motionerar eller idrottar. Hur bemötandet är i motionssammanhang finns det väldigt olika uppfattningar om. Det alla är eniga om är att det varierar mycket från person till person. Annika, som har en lättare utvecklingsstörning, berättar att personalen på dansen på Fryshuset är jättesnälla. Vi pratar också mycket med de intervjuade med utvecklingsstörning om de kan få hjälp av personal när de tränar. De intervjuade säger då att de gärna vill ha med någon som de känner, kanske mamma eller pappa. Det verkar inte som att de tycker att personalen på ett gym kan hjälpa dem. Några av de intervjuade berättar om bemötandet från ledare inom gruppträning. Vissa har bett om extra hjälp, exempelvis att ledaren ska vara extra tydlig när han eller hon instruerar. Många gånger har sådana förfrågningar bemötts på ett bra sätt, men alla intervjuade kan berätta om gånger när de blivit dåligt bemötta. Jag har pratat med ledarna ibland om det här. Vissa ledare säger då att de ska försöka, att jag kan ställa mig närmare dem och att de ska vara extra tydliga med att säga vad vi ska göra. Andra har sagt att om jag inte klarar det som det är, får jag väl ta med mig en ledsagare, säger Anna-Karin som är synskadad. Samma negativa kommentar har Eila som är allergiker och astmatiker fått: Orkar du inte det här och inte tål miljön, då kan du helt enkelt inte vara med och motionera. Förståelsen bland ledare är alltså väldigt olika. En kommentar i en enkät belyser också problemen med bemötande: Som synskadad är det svårt att få empati på vanliga idrottsplatser. De flesta tror att för att vara handikappad måste man vara invalid på lemmar och halvdum. Bristande kontinuitet Vissa idrotts- och motionsaktiviteter som riktar sig till personer med funktionsnedsättning drivs i projektform och finansieras med projektpengar. När verksamheter drivs i projektform, brister ofta kontinuiteten. Lena och Lars (synskadade) berättar att vissa personer kanske deltar i något projekt, t ex idrottsskolan. Det är dock svårt att få in dem i kontinuerlig träning, eftersom idrottsskolan bara finns under en viss tid. Därefter kan det vara svårt att hitta någon idrott att gå in i, menar de. I gruppintervjun med de fyra personerna med utvecklingsstörning berättade två av tjejerna att de höll på med ridning. Pengarna till ridprojekt kommer ofta genom projekt. Liselott berättar att hon har ridit en gång i veckan. Det är jätteroligt men nu är pengarna slut så jag vet inte om jag kan fortsätta. Lösningar och förbättringar Vad skulle då kunna göras för att personer med funktionsnedsättningar skulle kunna motionera mer? Det ligger både på det samhälleliga och på det individuella planet. På det samhälleliga planet kan det exempelvis handla om bättre tillgänglighet till själva motionslokalen, att kommunikationerna till motionslokalen fungerar bättre, tillgång till ledsagare och specialutrustning samt bemötandet. Synskadade efterfrågar bättre tillgång till ledsagare och bättre kommunikationer till motionen. Dessutom efterfrågar de bättre tillgänglighet/ handikappanpassning i motionslokalen och att flera personer med funktionsnedsättningar motionerar. Dessa två faktorer anser även rörelsehindrade skulle kunna få dem att motionera mer. Många av de medverkandes fria kommentarer handlar om varmare bassänger, mindre stressigt i träningslokalen, bättre ventilation, doft- och elsanerat samt parfymfria miljöer. Flera tar även upp problemet med outbildade instruktörer och ledare. På det individuella planet handlar det om kostnaden för motionen, om bättre motionstider, mer tid till motion och att man mår bättre eller har mer ork. Samtliga säger att de skulle motionera mer om det var billigare. Ungefär en tiondel tror att de skulle motionera mer om det fanns bättre motionstider och en något mindre andel säger sig behöva ha mer tid. Det är inga större skillnader mellan vad som skulle få män respektive kvinnor att motionera mer. I intervjuer diskuterades också vilka åtgärder som kan vidtas för att underlätta för 17

18 Tabell 5 Vad skulle kunna göras för att Du skulle motionera mer? Andel i procent, bland dem som motionerar minst en gång i månaden per huvudsaklig funktionsnedsättning. Flera svar kan anges varför summorna i tabellen överstiger 100 %. Anledning Astmatiker Reumatiker Rörelsehindrade Synskadade Samhälleligt Att det var fler personer med funktionsnedsättningar som motionerade Bättre tillgänglighet/ handikappanpassning i motionslokalen Bättre kommunikationer (även färdtjänst) till motionen Tillgång till ledsagare/ personlig assistent Bättre bemötande från personal och andra Jag skulle behöva special idrottsutrustning eller hjälpmedel Individuellt Det skulle vara billigare Bättre motionstider Mer tid Må bättre/ha mer ork Övrigt Nöjd med det som görs Annat funktionshindrade att delta i motions- och idrottsaktiviteter. Här framkom framför allt att det handlade om information, utbildning av ledare, introduktion, medicinskt stöd samt att handikappförbunden tar en mer aktiv roll. Information och rekrytering Vissa av de intervjuade upplever att det är svårt att rekrytera funktionshindrade till idrott och motionsaktiviteter. Många personer med funktionsnedsättning är överhuvudtaget inte medvetna om att de kan idrotta och motionera, tror flera av de intervjuade. En av de intervjuade menade att det främst sker aktiv rekrytering av nyskadade och inte bland dem som har medfödda funktionsnedsättningar. Givetvis spelar också intresse för andra aktiviteter en viktig roll: Det är ju så att även ungdomar med funktionsnedsättningar lockas av datorer och gärna tillbringar tid framför dem till förmån för idrottande, säger en av de intervjuade. Sekretess gör det svårt att nå målgruppen med information. Det innebär att personalen som arbetar med funktionshindrade, t ex inom kommunernas socialtjänst, bör informeras om möjligheter till idrott och motion, så att de i sin tur kan sprida information till målgruppen. En annan väg att nå ut med information är genom olika former av tidningar eller annan information som riktar sig till målgruppen, t ex handikappförbundens tidningar och hemsidor på Internet. Vi får dock uppfattningen att handikappförbunden inte har lagt någon större vikt vid detta ämne. Lars, som är synskadad, berättar att tidigare kom många synskadade i kontakt med idrott 18

19 och motion genom att de gick på Tomteboda. I och med detta fanns det många som sysslade med idrott. Då var det en djävulsk bedrift att vinna SM i t ex löpgrenarna. Idag finns det inga utövare. Flera av de intervjuade för fram massmedias betydelse för funktionshindrades möjligheter att börja idrotta och motionera. Idrotten för och med funktionshindrade syns lite i massmedia. De har sett att det har givit stora effekter när t ex TV har rapporterat från Paralympics. Då är det många som söker sig till idrotten. Flera av de intervjuade har också tagit upp en krönika i Aftonbladet, som de har tagit väldigt illa upp av. Helene säger: Skadan av en sådan krönika tar lång tid att bygga upp igen. Förebilder är viktiga för alla. Det gäller dock att det blir rimliga förebilder. Eila berättar att de astmatiker och allergiker som lyfts fram i idrottssammanhang ofta är de som har lättare problem. Det är förstås viktigt att de visas upp, men det kan finnas en risk att det leder till att man inte känner till att de som har svår astma har det mycket svårare att kunna vara med i motion och idrott, tror hon. Skolan är en viktig inkörsport till idrott och motion. Vid intervjun med fyra personer med utvecklingsstörning kommer det fram att alla har provat på många olika idrotter, men att det var mest i skolan. Nu är det inte lika lätt att få prova på olika saker, tycker de. Flera av de intervjuade berättar dock att idrotten i skolan kan vara svår att delta i som funktionshindrad. Lars, som är synskadad säger: Skolidrotten är ett problem. Den minskar för alla, men för synskadade har den på sätt och vis minskat ännu mer. Ofta blir dessa barn och ungdomar befriade från undervisningen, vilket är mycket olyckligt. De som trots allt får vara med får vara det på nåder, de kan ju alltid stoppa någon boll. Karin som är hörselskadad berättar att hon som barn var rädd för att förstöra sina hörapparater under gymnastiken och därför var försiktig under gympan. Sedan var det svårt att höra, och gympaläraren blev arg och blåste hårt i visselpipan så att hon fick ont i öronen. Gympan i skolan var jättejobbig, säger hon. Annelie, som är lätt rörelsehindrad, berättar: Gymnastiken var jättehemsk. Jag fick aldrig beröm och så fick jag ha någon slags specialgympa, men det kunde innebära att jag fick stå i ett hörn och hoppa hopprep De intervjuade har många olika förslag på hur man kan förbättra och underlätta för personer med funktionshinder. En av de intervjuade sammanfattar det: Det handlar om att göra tröskeln så låg som möjligt. Idrottsskolor och prova-på-dagar är ett sätt att få personer att komma igång med idrott och motion. En tränare säger: Idrottsskolor kan suga upp barn i skolan. Här i Skåne har de gjort så att de har idrottsskolor efter skoltid. Svenska handikappidrottsförbundet (SHIF) har också visat upp sig i skolorna och barnhabiliteringen har varit inbjuden. När det gäller de äldre ser han mer framför sig att de kan delta i att prova-på-dagar som arrangeras. Där brukar SHIF gå till handikappförbunden för att väcka intresse och de har också etablerat ett samarbete med habiliteringen och sjukhusen i regionen. Lena, som är synsvag sedan födseln, har varit med och drivit en idrottsskola för synskadade ungdomar. Syftet var att få ungdomarna att prova på en mängd olika idrotter t.ex. goalball, friidrott, judo etc. En annan positiv del i det hela var att de också lärde sig termerna så att de kunde hänga med i snacket om sport i skolan, säger Lena. En av de intervjuade säger att det vore bra om det fanns någon form av konsult som man kan vända sig till och få hjälp med att komma igång med sitt idrottande. Ideella organisationer skulle kunna vara ett alternativ, men de har inga pengar. De önskar också att det fanns kostnadsfri hjälp för tränare. Utbildning av ledare I stort sett alla intervjuade säger att det skulle underlätta om ledare, tränare och instruktörer hade större kunskaper om funktionsnedsättningar och inte minst om hur man kan undervisa och instruera personer med funktionsnedsättningar. Nu är, enligt flera av de intervjuade, rädslan för att göra fel stor. Lars och Lena säger: Utbildning behövs men det är inte realistiskt att alla ledare utbildar sig för att kunna ta hand om synskadade och blinda. Då är det bättre att det finns tillgång till någon form av konsulent som kan hjälpa till. 19

20 Tillgänglighet och medicinskt stöd Tillgängligheten kan förbättras. Exempelvis tycker Eila, som är astmatiker, att det skulle kunna finnas någon simhall där man inte har klorerat vatten eftersom många astmatiker och allergiker inte tål klor. Eila tycker också att man skulle kunna ha någon dag på vanliga badhus då det är helt förbjudet att använda parfym etc. Eila menar att mycket skulle kunna göras för att allergiker skulle kunna motionera mer. Den främsta lösningen är att se till att ha en bra medicinering. Då blir man inte så känslig mot dofter och luftrören dras inte ihop lika lätt. Men det gäller att man får tag i en bra läkare som kan det, säger hon. Även Nils-Olof, reumatiker, påpekar hur viktigt det är att få professionell hjälp inom sjukvården för att kunna motionera och träna. Träffar man rätt läkare och sjukgymnaster går det mesta bra., säger han. Han är oroad för vad som kommer att hända om antalet specialiteter minskas i enlighet med Socialstyrelsens förslag. Handikappförbundens roll Handikappförbunden kan spela en mer aktiv roll enligt de intervjuade. Att handikappidrottsförbunden är till för de redan aktiva, är en åsikt som framförs av flera av de intervjuade. Handikappidrotten är inriktad på elitidrottande och inte på motionsidrott. I och med att handikappidrottsförbunden har funnits, har inte handikappförbunden satsat på idrott och motion i någon större omfattning, som vi uppfattar det. Önskemål om att handikappförbunden kunde verka mer för motionsidrotten och att de kunde samarbeta mer med Handikappidrottsförbundet framförs. Det skulle vara bra om det bygg-des mer överskridande broar mellan de två förbunden, säger en av de intervjuade. En annan intervjuad säger: Förbunden skulle behöva driva på mycket mer. De pratar inte om vikten av att motionera trots att man vet att synskadade får många förslitningsskador t ex i axlar och rygg just pga sitt handikapp. Eila, som är astmatiker, tycker att det är bra med gruppaktiviteter och ser gärna att förbunden ordnar mer motion i gruppform. Då kan vi ha lite koll på varandra och så behöver man inte känna sig så dålig om man inte orkar så mycket som vanliga motionärer. 20