Botswanas största problem i övrigt är spridningen av hiv/aids, som undergräver den hittillsvarande goda ekonomiska och sociala utvecklingen.

Transkript

1 Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor. Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Botswana 2007 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Botswana är en stabil demokrati med traditionellt god samhällsstyrning, ett oberoende rättsväsende, effektiv civil kontroll över militären samt ett omfattande grundlagsstadgat skydd av de medborgerliga rättigheterna. Från att ha tillhört ett av världens tio fattigaste länder vid självständigheten 1966 har tillväxttakten i ekonomin varit en av de snabbaste i världen och Botswana klassas nu som ett medelinkomstland. Bruttonationalprodukten, BNP, per capita är alltså hög jämfört med flertalet andra afrikanska länder. Inkomstklyftorna förblir dock mycket stora. Fortfarande lever närmare hälften av befolkningen i djup fattigdom. Generellt är situationen beträffande de mänskliga rättigheterna (MR) god i Botswana, även i vidare internationell, och inte bara afrikansk, jämförelse. Brister förekommer, bland annat som en följd av att ett traditionellt etniskt grundat (och av grundlagen sanktionerat) makt- och rättssystem fortsätter att existera, framför allt på bynivå. Våld mot och diskriminering av flickor och kvinnor förblir ett allvarligt problem. Det moderna rättsväsendet har bristande kapacitet, vilket gör att till exempel häktningstider inte efterlevs. Vissa befolkningsgrupper, bland annat de som inte ingår i de åtta etniska grupper som tillsammans bildar den dominerande folkgruppen tswana, är marginaliserade. Detta gäller särskilt den etniska minoriteten san. Regeringens förflyttning av en grupp san från viltreservatet Central Kalahari Game Reserve (CKGR) fortsätter att väcka internationell uppmärksamhet. Någon egentlig dialog mellan parterna för att finna en hållbar lösning på konflikten har inte ägt rum under året. Dödstraffet tillämpas fortfarande i Botswana. En person avrättades i oktober Botswansk lagstiftning förbjuder sexuellt umgänge mellan personer av samma kön. Botswanas största problem i övrigt är spridningen av hiv/aids, som undergräver den hittillsvarande goda ekonomiska och sociala utvecklingen.

2 Botswana är bland de värst drabbade länderna i världen och pandemin har negativa konsekvenser inom alla samhällssektorer. Antalet föräldralösa barn ökar och medellivslängden är låg. Det civila samhället är svagt organiserat och saknar resurser, vilket bland annat försvårar ett gott omhändertagande av aidssjuka och andra offer för pandemin, däribland barn. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Botswana har ratificerat eller anslutit sig till majoriteten av de centrala FNkonventioner på de mänskliga rättigheternas område: - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), dock inte tilläggsprotokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD) - Konventionen om avskaffandet av all slags diskriminering av - kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW), dock inte tilläggsprotokollet om enskild klagorätt - Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), dock inte tilläggsprotokollet om förebyggande av tortyr - Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter och handel med barn, barnprostitution och barnpornografi - Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det tillhörande protokollet från Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC) - Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter Ett undantag är FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR), som inte är ratificerad. Regeringen hänvisar till administrativa begränsningar, men en anledning är sannolikt också oro för vad erkännandet av framför allt kulturella rättigheter skulle kunna innebära i ett längre perspektiv. Botswana har inte heller ratificerat de två konventioner som öppnades för undertecknande under 2007 om rättigheter för personer med funktionshinder respektive mot påtvingade försvinnanden. Botswana har ett så kallat dualistiskt rättsystem. Internationella konventioner förbinder staten vid ratifikation att fullfölja åtaganden men de måste 2

3 omvandlas till nationell rätt innan de är tillämpbara i de nationella domstolarna. Inlemmandet i landets lagstiftning av ratificerade konventioner, tillämpningen av dem samt rapportering, är långsam och i vissa fall även bristfällig. Ett exempel är FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD), som Botswana ratificerade Först 18 år senare, år 2002, lämnade Botswana sin första rapport till konventionens övervakningskommitté. Under 2003 inrättades en ministerieöverskridande kommitté) Inter-Ministerial Committee on Treaties, Conventions and Protocols) för att påskynda arbetet. Botswana har fått tekniskt bistånd från de FN-organ som är representerade i landet i syfte att färdigställa rapporter till de olika FN-kommittéerna. FN:s barnkommitté granskade Botswana 2004 och CERD-kommittén granskade Botswana i mars I maj 2007 lämnade Botswana in sin första rapport till FN:s kommitté för de medborgerliga, civila och politiska rättigheterna och förväntas att granskas av kommittén i mars Arbetet med att färdigställa Botswanas första rapport till CEDAW-kommittén pågår fortfarande. Botswana har vid undertecknande och ratificering av FN:s konvention för de medborgerliga, civila och politiska rättigheterna (ICCPR), FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT) och konventionen om barnets rättigheter (CRC) gjort vida reservationer. År 2003 undertecknade Botswana en undantagsklausul (ett så kallat artikel 98- avtal) med USA som förbjuder överlämnande av amerikanska medborgare till Internationella brottmålsdomstolen. Överenskommelsen fortsätter att gälla. Botswana har inte utfärdat någon öppen inbjudan till FN:s samtliga särskilda mekanismer att besöka landet. I anförande i FN:s råd för de mänskliga rättigheterna 2007 angav Botswana att även om systemet med särskilda rapportörer är acceptabelt så har vissa tidigare rapportörers agerande undergrävt deras rapporter och att det därför krävs operationella riktlinjer för rapportörer. FN:s specialrapportör för rätten till utbildning, Vernor Muñoz, besökte Botswana 2005 och rapporterade till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna i mars FN:s särskilda rapportörer för urfolksfrågor samt rätten till boende har framfört önskemål om att besöka Botswana. Enligt rapportörernas senaste rapporter har önskemålen inte bemötts från botswansk sida. 3

4 4 MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Botswanas författning utgör ett tämligen gott skydd mot godtyckliga arresteringar, tortyr och förnedrande behandling. Det finns inga rapporter om av statsmakten sanktionerade politiska mord, så kallade försvinnanden eller slaveri. Normalt följs rapporter om övervåld av polis och andra myndigheter upp och ansvariga ställs inför rätta Lokala organisationer för mänskliga rättigheter är emellertid fortsatt bekymrade över rapporter om polisvåld och anser att lagstiftningen brister bland annat i själva definitionen av begreppet tortyr. Det finns även obekräftade uppgifter om att san ska ha utsatts för tortyr och vidkonflikter med vildmarksvakter i reservatet Central Kalahari Game Reserve. Enklare brott kan dömas inom ramen för det traditionella rättssystemet på lokal nivå. Brott bestraffas där ofta med kroppsbestraffning (piskning). De botswanska fängelserna och de slutna anstalterna håller en minimal internationell standard och särskilt de för män är fyllda till bristningsgränsen. Sammanlagt finns kapacitet för cirka 4 000intagna, men beläggningen är oftast över personer. Kvinnliga fångar hålls åtskilda från män och behandlas på samma sätt som männen. Det händer att ungdomar delar fängelse med vuxna intagna. Organisationer för mänskliga rättigheter tillåts besöka enskilda fångar, men endast efter en lång byråkratisk procedur. Våld i fängelserna förekommer, bland annat har fall av våldtäkt bland fångar rapporterats. Kondomer finns inte tillgängliga för de intagna vilket innebär en starkt ökad hälsorisk, givet den höga förekomsten av hiv/aids. 4. Dödsstraff Botswana tillämpar dödsstraff. Den rättsliga grunden utgörs av grundlagen samt av strafflagen (Penal Code) och den så kallade brottmålsprocedurlagen (Criminal Procedure and Evidence Act). De brott som kan leda till dödsstraff är mord och landsförräderi. Sedan 1966 har 43 dödsstraff verkställts, samtliga för mord. Den senaste avrättningen ägde rum i oktober 2007 då en person avrättades. Personer under 18 år får inte dömas till dödsstraff, inte heller gravida kvinnor. Verkställandet sker genom hängning. Bristen på öppenhet när dödsdomar avses verkställas är betydlig. Besvärsdomstolen (Court of Appeal) har under senare år omvandlat ett par dödsdomar till livstids fängelsestraff. Även när det gäller processen för nådeansökningar är bristen på öppenhet betydlig. Botswana har under hösten 2007 utmärkt sig genom sitt agerande mot resolutionen om ett uppehåll i användande av dödsstraffet som FN:s generalförsamling röstade fram med stöd av bland andra EU.

5 5 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Det finns inga rapporter om att frihetsberövanden på godtyckliga eller politiska grunder skulle ske. Medborgarnas rörelsefrihet finns inskriven i grundlagen och respekteras i allmänhet. Regeringens förflyttning av ett hundratal personer ur folkgruppen san (som i Botswana kallas basarwa och förr även mer allmänt gick under benämningen "bushmen") från viltreservatet Central Kalahari Game Reserve (CKGR) har pågått sedan slutet av 1990-talet och väckt internationell uppmärksamhet Behandlingen av flyktingar och asylsökanden följer grundläggande internationella normer. Asylsökanden, vilka som regel interneras under fängelseliknande förhållanden, ska enligt botswansk lag få sin sak prövad inom 28 dagar. Denna lagstiftning följs i praktiken sällan och det finns fall där asylsökanden hållits internerade upp emot två år. Till följd av det stadigt ökande antalet invandrare från Zimbabwe som uppehåller sig i Botswana utan nödvändiga tillstånd genomför polis och invandringspersonal regelbundna identitetskontroller i tätorterna. De som inte har giltiga dokument förs till Centret för olagliga invandrare (CII) i Francistown för att därefter utrvisas personer deporteras varje vecka tillbaka till Zimbabwe. FN:s flyktingorgan UNHCR har tillgång till de personer som ska utvisas och har inte fått några rapporter om att någon som begärt politisk asyl skulle ha utvisats i strid med principen om non-refoulement, (i strid mot folkrättens förbud mot att återbörda en person till ett land där hans eller hennes liv eller säkerhet kan vara hotat). Däremot är UNHCR oroligt över säkerhetsläget för de zimbabwier som söker asyl i Botswana och förvaras tillsammans med de andra invandrarna. De grundlagstadgade rättigheterna gäller inte för tillståndslösa invandrare, men något fall har ännu inte testats i domstol. Inget förbud finns för botswanska medborgare att lämna landet. Pass kan erhållas utan mutor. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Botswana har ett tvåfaldigt juridiskt system baserat på förenad romerskholländsk rätt, sida vid sida med traditionell rätt. Grundlagen garanterar domstolarnas och advokatkårens självständighet i förhållande till den exekutiva makten. Det finns en myndighet (Judicial Service Commission) som ska garantera rättsväsendets oberoende. Domare utses av presidenten på förslag från Judicial Service Commission. Rättssystemet i Botswana består av civila domstolar samt traditionella domstolar. De finns flera fall där domstolarna har gått emot staten i olika mål. Det finns inga exempel på att domarna i något av dessa fall skulle ha blivit utsatta för repressalier. De traditionella bydomstolarna behandlar normalt dispyter om markfrågor, skilsmässor, arvstvister och boskapsstölder. Merparten av dylika dispyter löses

6 på denna nivå och förs därmed inte vidare till de moderna civildomstolarna. En person som står anklagad för ett mindre allvarligt brott kan välja att få sitt fall prövat antingen av en civil domstol eller av en bydomstol. I den sistnämnda formen av domstol kan processerna vara summariska, med betydande rättsosäkerhet som följd. Kroppsbestraffning är en vanlig strafform i de traditionella domstolarna. Grundlagen garanterar likvärdig behandling inför lagen av alla människor. Avsaknaden av ett offentligt system för rättshjälp innebär i praktiken att de fattigas och de marginaliserade etniska gruppernas rättigheter försvagas genom att de inte har råd att anlita försvarsadvokat. Kvinnornas lägre ekonomiska och sociala status innebär att de har sämre tillgång till rättssystemet. Lägsta ålder för straffbarhet är 18 år. Det moderna domstolsväsendet är hårt överbelastat, vilket innebär att det kan ta flera år innan fall tas upp. Det är också mycket vanligt att befolkningen - i synnerhet de fattigaste, icke läskunniga och kvinnor - inte är medvetna om sina rättigheter, vilket innebär att många kränkningar och oförrätter aldrig anmäls. Vid frihetsberövande har den arresterade rätt att inte uttala sig, rätt till advokat, rätt att träffa en anhörig eller nära vän samt att ställas inför domstol inom 48 timmar. Ofta klarar dock domstolarna inte av att hålla denna tidsgräns. Häktade kan släppas mot en minimal borgen, utom när det är fråga om en person som misstänkts ha begått mord. Rättigheten att anlita advokat har många inte råd att utnyttja i praktiken och okunskapen om vilka rättigheter som gäller är stor. Bristande polisutredning och dåliga kommunikationer på landsbygden försvårar också för de häktade ute i landet att få juridisk hjälp. För att stävja och åtgärda maktmissbruk finns sedan flera år ett riksrevisionsmyndighet och en korruptionsbekämpande myndighet (Directorate on Corruption and Economic Crime). Sedan 1997 finns även en oberoende ombudsman (Public Protector) som har till uppgift att undersöka klagomål från allmänheten om orättvisor eller felaktig myndighetsutövning i den offentliga sektorn samt om det finns behov ge rekommendationer till myndigheterna för att rätta till situationen. Ombudsmannen har även jurisdiktion över mål rörande kränkningar av mänskliga rättigheter. Ombudsmannens förmåga att hantera ärenden begränsas av bristande möjligheter att samarbeta med det civila samhället och resurser. Frågan om att inrätta en nationell kommission för de mänskliga rättigheterna diskuteras som en möjlig väg att stärka skyddet av de samma och möjligheterna att uppnå upprättelse när de kränkts. Korruptionen är förhållandevis begränsad, även om det finns tecken som tyder på att den börjar bli vanligare. Regeringen har sökt bekämpa och förebygga den genom en sammanhållen politik, och genom inrättandet av en rad funktioner och organisationer. 6

7 7 7. Straffrihet Det finns inga belägg för att medveten straffrihet skulle förekomma i Botswana. Normalt undersöks misstankar om brott begångna av säkerhetstjänsten, polis och militär och skyldiga bestraffas. Emellanåt rapporteras om en ovilja hos polisen att undersöka misstankar om eventuella oegentligheter begångna av mer inflytelserika personer. Botswana har ratificerat ett flertal internationella konventioner som bygger på principen om universell jurisdiktion. Principen är emellertid inte fullt ut inlemmad i den nationella lagstiftningen vilket begränsar domstolarnas kompetens att döma över internationella brott begångna i utlandet. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Författningen föreskriver full yttrande- och pressfrihet. Det finns inte heller några begränsningar beträffande förenings-, församlings- eller religionsfrihet. Dock har en ansökan om registrering av en organisation som verkar för homosexuellas rättigheter nyligen avslagits. Den allra viktigaste informations- och debattkällan för majoriteten är radion och de traditionella byråden kgotla, som finns i alla stora och små byar i hela landet. Ett antal såväl setswana som engelskspråkiga oberoende tidningar utkommer en till flera gånger i veckan. De ifrågasätter regeringens politik på ett allt mer öppet och fränt sätt samt bevakar tendenser till korruption och nepotism. En statlig tidning, som distribueras gratis, utkommer varje vardag. Det statliga radio- och TV-bolaget sänder på setswana och engelska. Den statliga radion är det mediet som når flest människor, även på landsbygden. Självcensur är vanlig och det förekommer att myndigheter ingriper för att påverka innehållet i en tidning eller sändning. Utöver den statliga radion finns två privata radiokanaler som har rätt att sända i hela landet. Licenser beviljas av den enligt lag upprättade etermediemyndigheten National Broadcasting Board. Den officiellt deklarerade ambitionen är att de statliga radio- och TV-kanalerna, även de med statlig finansiering, ska förhålla sig oberoende till regeringen och uppmuntra fria debatter. Oppositionen kritiserar regeringen för dess kontroll av de statligt styrda nyhetsorganen och har föreslagit att de ska privatiseras. Oberoende TV- och radiokanaler från utlandet kan mottas utan problem. Kostnaderna för satellittelevision är dock för höga för att kunna utnyttjas av merparten av Botswanas invånare. Det finns inga begränsningar beträffande den ständigt växande volymen av e-post och Internet. Internet-kaféer finns i de större städerna och byarna.

8 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Botswana har ett överlag välförankrat demokratiskt styrelseskick. Presidenten är både stats- och regeringschef och har en mycket stark grundlagsfäst ställning. Parlaments- och lokalval hålls samtidigt vart femte år. Nästa val ska äga rum President Mogae är den tredje presidenten sedan självständigheten år Presidenten får idag endast sitta i två mandatperioder, det vill säga maximalt 10 år. President Mogae förväntas lämna över makten till nuvarande vice presidenten Ian Khama under Det första valet ägde rum år 1965 inför självständigheten. Botswana Democratic Party (BDP) har sedan dess segrat i alla val. Ett tiotal partier ställde upp i de senaste allmänna valen, som ägde rum den 30 oktober BDP segrade även i detta val och fick 48 av 61 mandat i parlamentet. Trots att oppositionen är liten och splittrad är debatten i parlamentet livlig och de BDPledamöter som inte ingår i regeringen agerar ofta som en slags intern partiopposition. Sedan några år får även setswana användas under debatterna. Tidigare var engelska enda språket, vilket hämmade debatternas intensitet. Botswanas val går lugnt till och bedöms som fria och rättvisa. BDPkandidaterna synes emellertid ha visst företräde i statskontrollerade medier och regeringspartiet har betydligt större ekonomiska resurser än oppositionen för till exempel valkampanjer. Statligt partistöd finns inte. Att oppositionen aldrig har fått majoritet i parlamentet beror dock i första hand på att BDP-regeringen har folkligt stöd och att oppositionen är splittrad och ofta saknar trovärdiga alternativa politiska program. Även valsystemets konstruktion tenderar dock att gynna BDP. Vid sidan av parlamentet finns ett överhus, House of Chiefs, som sedan 2007 består av hövdingar och/eller representanter från 25 av totalt 55 etniska grupper i landet. House of Chiefs har en rådgivande funktion till det folkvalda parlamentet. Alla nya lagförslag underställs denna för kontroll att de inte bryter mot traditionella lagar och sedvänjor. Även om House of Chiefs egentligen inte har någon avgörande makt i praktiken, har denna församling ett stort symboliskt värde för många botswanier. House of Chiefs har nyligen reformerats med syfte att göra det mer etniskt neutralt och utvidgats från 15 till 35 medlemmar. Reformen, inklusive utvidgningen, kritiseras emellertid av flera MR-organisationer då den i praktiken innebär en fortsatt diskriminering av de mindre etniska grupperna och ett förlorat tillfälle att komma tillrätta med tidigare diskriminering av dessa grupper. Generellt är intresset för inrikes- och utrikespolitik lågt hos den breda allmänheten och det civila samhället är svagt organiserat. Det är de närliggande frågorna i byn som engagerar mest och som dryftas flitigt i de traditionella byråden. Det starkt patriarkala strukturerna och de traditionella värderingarna försvårar för kvinnor att få beslutsfattande positioner och även om deras andel har ökat 8

9 något är deras inflytande i politiken alltjämt litet. På kommunal och lokal nivå är bara 10 procent av borgmästarna och kommunalrådsordförandena kvinnor. Endast 14 procent av de valda kommunalråden är kvinnor. I parlamentet finns bara fyra invalda kvinnor. Ytterligare tre kvinnor är med som särskilt utvalda medlemmar ( specially elected members ), utsedda av president Mogae. I regeringen är 5 av de 14 ministrarna kvinnor. Regeringens högsta juridiska rådgivare (Attorney General) är en kvinna. En av fem biträdande ministrar är kvinna. Flera kvinnor har också utnämnts till höga befattningar inom statsförvaltningen och domstolsväsendet. Det finns drygt 400 lokala styren med valda ledamöter. Regeringen har en effektiv kontroll över militären som är ansvarig för den externa säkerheten och även för att stävja tjuvskytte längs gränserna. Polisen svarar för den inre säkerheten. 9 EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Botswana har ratificerat 15 av internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner, inklusive samtliga av ILO:s åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter. Det förekommer inte öppen diskriminering i arbetslivet på grund av kön, hudfärg, religion, politisk åsikt eller liknande. Grundlagen förbjuder regeringen att diskriminera på sådana grunder. Men varken grundlagen eller andra lagar förbjuder privatpersoner att diskriminera på sådana grunder. Nästan hälften av befolkningen arbetar i den informella sektorn. Förutom hiv/aids är den höga arbetslösheten ett av de största problemen i landet. Majoriteten av de drabbade är kvinnor och outbildade eller lågt utbildade ungdomar på landsbygden. Den officiella arbetslöshetssiffran för år 2005/2006 var 17,5 procent. Denna siffra baseras på personer som aktivt söker arbete. Den totala andelen personer som är arbetslösa beräknas uppgå till 31,6 procent. Regeringen är väl medveten om problemet och försöker på olika sätt verka för att sysselsättningen ökar genom att satsa mer på yrkesskolor, vägarbeten, lån för att starta småföretag med mera. Däremot råder det brist på välutbildade yrkesarbetare, tekniker, ekonomer, sjukvårdspersonal, lärare med flera yrkeskategorier. Barnarbete förekommer, se vidare i avsnitt 15. Lagen tillåter maximalt 48-timmars arbetsvecka med kompensation för övertid. Arbetsgivarna är ansvariga för säkerheten på arbetsplatsen. Fastställda minimilöner finns för vissa kategorier anställda, men till exempel är hushållsanställda undantagna. De invandrare som lever i Botswana utan nödvändiga uppehållstillstånd, främst zimbabwier, kan lätt utnyttjas, eftersom de sänds tillbaka om de formellt tar upp klagomål på sina arbetsförhållanden. Zimbabwierna ersätts

10 många gånger med löner under minimilönen och arbetar under svåra förhållanden. Flera pendlar månadsvis tillbaks till Zimbabwe för att försörja familjer i hemlandet. Fackföreningar tillåts, men lagen är mycket restriktiv när det gäller tillstånd att strejka. Sympatistrejker är förbjudna. Fackföreningarna är oberoende och inte knutna till något politiskt parti. Generellt är fackföreningarna svaga. De finns nästan enbart inom gruvsektorn samt för järnvägsanställda, bankanställda och statsanställda. Det finns en fackföreningsparaplyorganisation; Botswana Federation of Trade Unions (BFTU). Arbetstvister ska lösas av arbetsdomstolen (Industrial Court). Det finns inga rapporter om att tvångsarbete skulle förekomma. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Landet har sedan självständigheten lagt stor vikt vid att bygga upp en fungerande hälsosektor. Alla medborgare har i princip tillgång till hälsovård, men dess kvalitet i de mycket glest befolkade områdena på landsbygden är betydligt lägre än i städerna och det råder stor brist på läkare, sjuksköterskor, farmaceuter och hälsotekniker. Genomsnittligt har 85 procent av befolkningen tillgång till en hälsostation inom 15 km avstånd. Uppskattningsvis saknar dock 12 procent av befolkningen fortfarande tillgång till adekvat sjukvård. Enligt UHDR 2007 gick ungefär 4,0 procent av landets BNP till hälsosektorn. En stor andel av dessa utgifter är kopplade till hiv/aids. Botswana beräknas av FN vara det land, näst efter Swaziland, med högst hivsmittspridning i världen. Regeringen är engagerad i kampen mot hiv/aidspandemin. Sedan 1992 genomförs regelbundna studier, så kallade sentinelstudier, över spridningen av hiv/aids i Botswana. Studien antas ge en bred bild över spridningen av hiv/aids i befolkningen generellt. Den senaste studien, som genomfördes under 2005, visar att hiv-förekomsten hos gravida kvinnor i åldrarna år har minskat från 37,4 procent år 2003 till 33,4 procent år Studien visar även att hiv-förekomsten i åldersgruppen år har minskat från 22,8 procent år 2003 till 17,8 procent år Detta är första gången sedan de inleddes som studierna har kunnat påvisa en minskning. Enligt UNDP:s utvecklingsrapport 2006 och 2007 är 24,1 (23,0-32,0) procent smittade i åldersgruppen år. UNDP:s utvecklingsrapport från 2005 angav smittspridning till 37,3 procent. Den förbättring som dessa siffror tyder på kan sannolikt till viss del förklaras med ett förbättrat statistiskt underlag snarare än en större förändring av den faktiska situationen. Sedan januari 2004 har rutinmässig (men ej obligatorisk) hiv/aids-testning införts för alla som söker sjukvård. ARV-terapi, bromsmediciner, är i princip gratis för alla botswanska medborgare, men efterfrågan på behandling överstiger ännu tillgången och de sjukvårdsinrättningar som finns utnyttjas över deras kapacitet. 10

11 Den (vid födseln) beräknade medellivslängden uppskattas av regeringen ha sjunkit från 65,3 år 1999 till 55,7 år Beräkningar från internationella organisationer anger ofta en ännu lägre medellivslängd, exempelvis beräknas medellivslängden i Botswana till 46,6 år i UNDP:s utvecklingsrapport (2007). I utvecklingsrapporten för 2006 beräknades dock livslängden till 34,9 år. Den nu högre, förväntade livslängden är sannolikt ett resultat av förutom bättre statistiskt underlag även den ökade tillgången på bromsmediciner. 12. Rätten till utbildning Utbildningssystemet i Botswana är väl utvecklat och stora framsteg har gjorts sedan självständigheten. Av flickorna går 83 procent i grundskolan ( ), en något högre andel än för pojkarna. Den genomsnittliga läskunnigheten bland vuxna låg enligt den statliga rapporten Botswana 2003 Literacy Survey på 81 procent. Siffrorna var högre för kvinnor än för män. Det råder brist på lärare vilket förvärrats av att yrkeskåren är hårt drabbad av hiv/aids-pandemin. Minoritetsfolk som san har inte varit särskilt motiverade att sända sina barn till avlägset belägna skolor, där undervisningen sker på ett för dem främmande språk, setswana, och där många ämnen uppfattas som onödiga för det dagliga livet. Primärskolor, motsvarande ungefär låg- och mellanstadium, är kostnadsfria. Även skoluniform är kostnadsfri. Regeringen har sedan 2006 infört skolavgifter i de sekundära skolorna (från år). Som skäl har angivits att föräldrar kommer att vara mer motiverade att engagera sig i barnens skolgång om de får betala för en del av densamma. Beslutet är kontroversiellt och har kritiserats för att föra utvecklingen avseende utbildning i Botswana tillbaka. Uppföljning under 2007 visar att ett antal barn lämnat skolan till följd av avgiften. Utöver de statliga skolorna finns privatskolor, där alla kostnader betalas av föräldrarna och dit många av de rikare föräldrarna sänder sina barn. Universitetsutbildning är gratis, men studiematerial betalas av studenterna. Den särskilde rapportören för rätten till utbildning Vernor Muñoz besökte Botswana i september I hans rapport till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna i mars 2006 uppmärksammade han bland annat skolavgiften, frågor relaterade till hiv/aids, behovet av ett rättighetsperspektiv vad gäller utbildning och vikten av att tillgodose rätten till utbildning utan diskriminering. Undervisningsministeriet har en stor andel (20-25 procent) av statsbudgeten. Härutöver anslås medel via ministeriet för lokal förvaltning till kommunerna som ansvarar för byggande av primärskolor. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard I UNDP:s utvecklingsindex ligger Botswana för närvarande på 124:e plats bland världens länder. Ett skäl till den relativt låga rankingen är hiv/aids- 11

12 pandemin som drar ner siffrorna för förväntad livslängd med mera. Botswana placerar sig bättre i de index som fokuserar på enbart fattigdom, jämställdhet respektive utbildning. Under perioden har Botswanas BNP ökat med 4,8 procent enligt UNDP:s utvecklingsrapport (UNHDR 2007). BNP per capita uppges vara USD år Trots det lever, enligt samma FN-källa, en dryg fjärdedel av befolkningen på mindre än en USD per dag och mer än hälften av befolkningen lever på motsvarande två USD per dag. FN:s statistik anger också att 32 procent av befolkningen är undernärd (2005). Fördelningen av tillgångarna är således synnerligen ojämn. Det faktum att det traditionella storfamiljsystemet alltmer börjar luckras upp och många arbetslösa dras till städer eller till andra större orter i jakten på arbete innebär att bostadsproblemet stegras. Huvudstaden Gaborone har sedan självständigheten år 1966 växt från till drygt invånare idag och den fortsätter att växa. Den minskade tillgången på mark runt huvudstaden är ett problem och fördelningen styrs av vilka som har resurser att utveckla marken, vilket försvårar för låginkomsttagarna att få tillgång till mark. Botswana Housing Corporation (BHC) är ett affärsdrivande statligt bolag som ansvarar för att tillhandahålla bostäder i olika priskategorier för låg-, medeloch höginkomsttagare. De finns även kooperativa företag och ett privat utbud men bristen på bostäder till rimlig kostnad är hög. Self-Helping Housing Agency är ett annat statligt institution för att söka hjälpa låginkomsttagare att skaffa bostäder till en rimlig kostnad. Botswana importerar merparten av sina baslivsmedel. Viktiga matvaror som sorgum och kött produceras lokalt. Landet har i motsats till flertalet grannländer inte drabbats av hungersnöd under senare år. De år landet drabbas av svår torka har regeringen bistått med matpaket och extra utsäde till nödställda. 12 OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Regeringen har en uttalad målsättning att arbeta för öka jämställdhet och gör en kontinuerlig översyn av de civila lagar som är diskriminerande mot kvinnor. Medborgarskapslagen har ändrats. Ett barn kan nu få moderns eller faderns medborgarskap. Egendomslagen har ändrats. En make kan nu inte sälja egendom utan hustruns skriftliga medgivande i vissa fall. Fädernas föreskrivna månatliga underhåll till barn utanför äktenskapet eller i fall av skilsmässa har höjts något. Äktenskapslagen har ändrats för att få till stånd bättre jämställdhet mellan kvinnor och män. Det finns ingen inskränkning vad gäller rösträtt,

13 13 skolgång med mera. Fler ändringar är emellertid påkallade för att uppnå jämställdhet. De flesta dispyter på landsbygden löses av de traditionella domstolarna. Där saknar kvinnan i princip alla de rättigheter som den civila lagstiftningen består henne. Under de traditionella lagarna är kvinnorna i princip under makens, faderns eller någon manlig släktings ansvar. Hennes underordnade ställning i det traditionella samhället utgör en del av förklaringen till den snabba spridningen av hiv/aids. Misshandel och våldtäkter är vanliga - även mot barn. Antal rapporterade fall av våldtäkt ökar. Bland annat på grund av den höga hiv/aids-förekomsten betraktas en del sexuella brott som mycket allvarliga. Minimistraffet för våldtäkt är 10 år, straffet är 20 år om förövaren visste sig vara hiv-positiv. Våldtäkt inom äktenskapet är dock inte kriminaliserad. Polisen har inlett utbildning om hur våld mot kvinnor ska hanteras. Under de senaste åren har antalen så kallade passionsmord ökat, vilket skapat mycket debatt. De vanligaste offren är yngre kvinnor som uttryckt önskemål om att bryta upp från ett förhållande. Orsaken till ökningen är oklar, men är säkert flerfaldig. Vissa teorier kopplar ihop den med den ökade kvinnliga frigörelsen i samhället och spekulerar att morden skulle vara en reaktion mot den samma. Andra pekar på en allmän ökning av våldsbrott i landet. Även de gamla drabbas hårt av effekterna av hiv/aids. Det finns många exempel på mormödrar och farmödrar som måste ta ansvaret för ett stort antal barnbarn, sedan barnens föräldrar och andra yngre släktingar avlidit i aids. Det finns inga uppgifter om att könsstympning förekommer. Utövande av prostitution är kriminaliserat, men förekommer i utbredd omfattning. Den amerikanska rapporten om de mänskliga rättigheterna i Botswana 2006 åberopar obekräftade rapporter om att kvinnor och barn, främst från östra Afrika, som har varit utsatta för handel, förts genom landet till Sydafrika. Det finns flera enskilda organisationer som arbetar med att stärka kvinnans ställning och att upplysa dem om de rättigheter som de har i det moderna samhället. Organisationerna har en öppen dialog med regeringen. 15. Barnets rättigheter Botswana ratificerade FN:s barnkonvention 1995 och lanserade sitt nationella handlingsprogram 1997 för att uppnå målen i denna. Grundlagen nämner inte barn som en särskild grupp, utan de ingår i begreppet "alla personer", vilket även föranlett Botswana att reservera sig mot artikel 1 i barnkonventionen. Botswana var föremål för granskning av FN:s barnkommitté under hösten Kommittén har i sin rapport från granskningen framfört rekommendationer om bland annat införlivandet av barnkonventionen i nationell lagstiftning, resursfrågor, barn i särskilt utsatta situationer, barnaga, rätten till utbildning, barn i rättsystemet med mera. Botswana skulle ha

14 rapporterat till kommittén i april Någon rapport har emellertid inte lämnats in under året. Det finns lagar som syftar till att säkerställa barnets rättigheter, exempelvis avseende arbete, utbildning, underhållsplikt, adoption med mera. Det är förbjudet att anställa barn under 14 år. Barn under 18 år får inte dömas till fängelse eller annat straff. För att rekryteras till armén är minimiåldern 18 år och denna regel följs. Balansgången mellan de traditionella värderingarna och det moderna inflytandet är svår. Uppluckringen av storfamiljsystemet minskar barnens trygghet. Aga är tillåtet i skolorna och är en mycket vanlig uppfostringsmetod i hemmen. Anmälda fall av misshandel och sexuell exploatering av barn har ökat. Som i så många andra fall är det de fattigaste som drabbas värst. Många barn smittas redan vid födseln av hiv och antalet föräldralösa ökar avsevärt. Dessa har ofta inte heller andra vuxna släktingar i livet. Släktingar förnekar inte sällan de föräldralösas rätt att ärva. År 2005 var spädbarnsdödligheten 87 per Av barn som föddes år 2005 beräknas 120 av 1000 avlida före fem års ålder (FN:s utvecklingsrapport 2007). Antalet föräldralösa barn varierar i statistiken beroende på hur barnen definieras. Den officiella siffran är ca föräldralösa barn. FN-organet UNAIDS uppskattar att antalet föräldralösa barn år 2010 kommer att uppgår till mellan barn, vilket enligt deras statistik skulle motsvara var femte barn i Botswana. Barnarbete förekommer i Botswana, trots att det är förbjudet i lag. Under 2007 uppskattas barn i åldrarna 7 till 17 år, motsvarande 9 procent i åldersgruppen, vara engagerade i ekonomiska aktiviteter. Majoriteten av dessa barn finns på landsbygden och sysselsätts främst i jordbruket och privata hushåll. Barn under 15 år får inte anställas inom industrin. De under 16 år får inte arbeta natt eller till exempel inom gruvindustrin. Lagen skyddar också adopterade och föräldralösa mot barnarbete. Sexuellt utnyttjande och sexuella trakasserier är vanligt förekommande. Att män i maktposition, såsom lärare, och äldre släktingar förgriper sig på unga kvinnor och flickor är ett problem som uppmärksammas allt mer i hiv/aids-sammanhang. Barnprostitution är kriminaliserad. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Grundlagen omfattar alla medborgare och är skriven i syfte att undvika diskriminering på grund av ras, kön, religiös och politisk åskådning. Ungefär hälften av befolkningen tillhör befolkningsgruppen tswana med åtta undergrupper. Traditionellt lever de friktionsfritt med icke-tswana. Giftermål är vanligt mellan de olika befolkningsgrupperna. I städerna bor de integrerat. I den kommersiella sektorn är asiater och européer framträdande. 14

15 Generellt kan sägas att de grupper som inte tillhör den tswanatalande majoriteten och särskilt de mindre etniska grupperna (san, herero, humbukushu, med flera) i praktiken är mer marginaliserade. En del lagar är så utformade att avsteg från förbudet att diskriminera på grund av etnisk tillhörighet kan göras. Sammansättningen av parlamentets överhus är ett exempel på det. Ett annat är all skolundervisning sker på setswana eller engelska och att undervisning på andra minoritetsspråk saknas i grundskolan. Botswana granskades av FN:s CERD-kommitté i mars Kommittén har i sin rapport framfört en rad rekommendationer bland annat avseende behov av mer data om de olika etniska och språkgrupperna i Botswana samt en översyn av diskriminerande lagstiftning, särskilt visavi folkgrupper som inte tillhör de ledande Tswana-grupperna samt icke-medborgare, inklusive flyktingar och asylsökanden, och regeringens politik gentemot urfolk i landet. Botswana förväntas att rapportera till kommittén nästa gång i mars Det finns ca san i Botswana. De flesta är sedan länge utspridda på olika håll i landet. Förflyttningen av ett hundratal san från viltreservatet Central Kalahari Game Reserve (CKGR; ett område stort som Danmark) till nyanlagda byar utanför naturreservatet har pågått sedan mitten av 1990-talet. Förflyttningarna har kritiserats hårt, särskilt av den brittiska enskilda organisationen Survival International. Även FN:s CERD-kommitté, flera särskilda rapportörer samt FN:s Permanenta forums för urbefolkningsfrågor har uttryckt oro över regeringens politik. Till en början skedde inte förflyttningarna med tvång, utan snarare genom löften om ett bekvämare liv, något som sedan inte visade sig motsvara förväntningarna. De senare förflyttningarna förefaller dock ha varit av mer tvingande karaktär. Frågan om regeringens rätt att flytta san från CKGR har varit föremål för prövning av landets högre domstol. Innan domen i CKGR-rättegången kom i december 2006 uppgavs cirka 40 personer vara bosatta inom CKGR. Efter domslutet har fler san återvänt till reservatet. Det är dock oklart hur många. De som bor i CKGR har inte tillgång till skolor, hälsovård och borrade vattenbrunnar i reservatet, men däremot erbjuds skolgång i internat utanför reservatet. Regeringen hävdar att den inte kan tillhandahålla rimliga sociala tjänster som vatten, hälsovård, skolor med mera till människor som för ett halvnomadiskt liv och är utspridda över ett stort otillgängligt område och beskriver CKGR som en "fattigdomsfälla för san". Enligt regeringen har san för att kunna överleva i den karga miljön i CKGR alltmer övergått till regelrätt boskapsuppfödning, vilket fått negativa följder för såväl markvården som viltstammen inom CKGR (inklusive sjukdomar som spritts från tamboskap till vilda djur). San ska enligt regeringen, kunna få ta del av landets utveckling som övriga medborgare. Påståenden om att det skulle finnas mineralintressen bakom regeringens politik gentemot CKGR tillbakavisas av regeringen. Företrädare för san hävdar att de genom förflyttningen fråntas sin hävdvunna rätt till mark och försörjning och sina möjligheter att utöva sina traditionella sedvänjor. 15

16 Högre domstolen tog i december 2006, efter en två år lång rättegång, ställning till om regeringen agerade i enlighet med grundlagen när den beslutade om förflyttningen och upphörde med att ge grundläggande service inom reservatet. Domstolen gav san rätt i merparten av de delfrågor som den hade att beakta, inklusive besittningsrätt till land i CKGR och att det varit fråga om en olaglig förflyttning, men utan att ge dem rätt i frågan om tillgången på grundläggande och nödvändiga tjänster inne i reservatet. Domen är en principiell framgång för san som för första gången får ett juridisk erkännande av sina rättigheter i CKGR. Regeringen har gjort en smal, legalistisk tolkning av domen och angivit att rätten att återvända till CKGR endast gäller de san som varit aktiva i målet. Representanterna för san har överklagat den del av domen som rör fördelningen av rättegångskostnaderna. Domen löste inte konflikten om CKGR. Någon egentlig dialog mellan parterna förekom inte under Regeringens restriktiva tolkning av domslutet samt ovilja att bevilja tillstånd till jakt och utnyttjande av befintligt vattenhål i reservatet leder till fortsatta konflikter med de san som vill eller redan har återvänt till reservatet. Regeringen har vidare sedan domslutet tillåtit gruvföretag att undersöka möjligheten att utvinna befintliga diamantfyndigheter i reservatet 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Botswansk lagstiftning, liksom samhällets attityd i stort, är diskriminerande mot homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-personer). Strafflagen förbjuder sexuella handlingar mellan personer av samma kön, vilka kan dömas till upp till sju års fängelse. Någon vidare acceptans finns inte heller hos allmänheten. Våld mot och diskriminering av HBT-personer förekommer regelbundet. Antalet polisiära ingripanden mot HBT-personer är emellertid lågt och staten förefaller i allmänhet avstå från ingrepp. Organisationen för mänskliga rättigheter, Ditshwanelo försöker verka för en ökad acceptans av HBT-personer, men ämnet väcker inte något bredare engagemang eller debatt. Organisationen har bland annat drivit frågan rättsligt dock utan framgång. Domstolen bedömde i målet Kanane v. State, juni 2003, bland annat att tiden inte var mogen för en avkriminalisering av homosexuella handlingar ens mellan vuxna, samtyckande män och att homosexuella män och kvinnor inte representerade en grupp eller klass som i dagsläget behövde skydd under grundlagen. Under 2007 ansökte en HBT-organisation vid namn LEGABIBO om att få registrera sin organisation vid inrikesministeriet där samtliga organisationer i Botswana måste registreras. Registreringen är nödvändig för att kunna vara verksam, underteckna kontrakt, öppna bankkonton med mera Personer som leder eller är medlem i icke-registrerade organisationer kan dömas till böter eller fängelse. LEGABIBOs ansökan har avslagits då staten anser att ett organisationstillstånd skulle innebära en indirekt sanktionering av olaglig 16

17 verksamhet som till exempel sexuella handlingar mellan personer av samma kön. Ansökan ligger nu på regeringens bord och organisationen har aviserat att de har för avsikt att ta frågan till domstol om de inte registreras. 18 Flyktingars rättigheter Botswana har undertecknat Genève-konventionen (med vissa reservationer) och ansluter sig till principen om första asylland. Den nationella lagstiftningen om flyktingar från 1967 täcker inte alla Botswanas internationella och regionala åtaganden och det finns utrymme för att förbättra skyddet för flyktingar. Det finns ett ordnat mottagningssystem och en överlag fungerande asylprocedur. Det finns inga rapporter om att någon skulle ha nekats tillgång till asylproceduren. De långa handläggningstiderna är emellertid ett problem och drabbar särskilt hårt utsatta grupper som barn. Flyktingar och illegala immigranter förs i första hand till Centret för illegala immigranter (CII) i Francistown där de stannar till dess flyktingstatus fastslagits. I den mån de erhåller flyktingstatus överförs de till flyktinganläggningen Dukwi i nordöstra delen av landet. På grund av brist på lokaler förvaras flyktingar ibland i fängelse tillsammans med kriminella tills dess att de fått flyktingstatus. Förhållandena i Dukwi är spartanska. Flyktingarna där har viss rörelsefrihet efter ansökan och kan även i vissa fall få arbetstillstånd. Överlag har de dock svårt att få arbete i Botswana. Asylsökanden kan inte få uppehålls- eller arbetstillstånd. Det finns tillgång till hälsovård i Dukwi och flyktingarna har fri tillgång till den statliga vården. Däremot har de inte rätt till det nationella programmet med gratis bromsmediciner mot hiv/aids, trots upprepade påstötningar av bland annat UNHCR Det finns ca 3000 flyktingar i Dukwi varav majoriteten är från Namibia, Angola och Somalia. Totalt finns 16 nationaliteter representerade. Internflyktingar förekommer i mindre utsträckning. Medlemmar av minoritetsfolket san har försatts i vad som kan liknas internflykt. 19. Funktionshindrades rättigheter Det finns ingen lagstiftning som förbjuder diskriminering av personer med funktionshinder när det gäller exempelvis utbildning, arbete, tillgång till sjukvård eller andra offentliga tjänster. Regeringen har emellertid inlett ett antal program för att förbättra deras situation. Regeringens har uttalat att funktionshindrades behov ska integreras i dess beslut och åtaganden. Bygglagarna föreskriver ingenting om handikappanpassning. Det finns särskilda initiativ för att öka medvetenheten om hiv/aids bland funktionshindrade personer. Det finns enskilda organisationer som arbetar med frågor som rör personer med funktionshinder. En del får statliga bidrag. 17

18 18 ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Det råder inga förbud mot organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter, men få organisationer finns. Regeringen för en dialog med några. De flesta organisationer för mänskliga rättigheter arbetar med jämställdhetsfrågor, minoritetsfrågor och med hiv/aids-drabbade. Dessutom finns en del teater- och kulturgrupper som tar upp frågor rörande mänskliga rättigheter i sina program. Den mest kända och pådrivande organisationen är Ditshwanelo The Botswana Centre for Human Rights, som för en fortlöpande dialog med regeringen. Ditshwanelo kämpar också för dödsstraffets upphävande. Överlag kan organisationer för mänskliga rättigheter arbeta fritt i Botswana utan att riskera hot eller ingrepp från myndigheterna. Det finns dock enstaka rapporter om påtryckningar mot bland annat akademiker och journalister som varit regeringskritiska i syfte att begränsa cirkulation av kritiska rapporter, främst internationellt. Vidare har myndigheterna anklagats för att ha använt övervåld i samband med demonstrationer i relation till förflyttningen av san från viltreservatet Central Kalahari Game Reserve. Ett stort problem för enskilda organisationer i Botswana är bristande finansiering. När de flesta länder, inklusive Sverige, fasat ut merparten av sitt bistånd till Botswana, har enskilda organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter och andra frågor inte förmått finna annan finansiering, och en del har tvingats upphöra med sin verksamhet. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Ett flertal FN-organ som till exempel UNDP, Unicef, UNAIDS, WHO, UNHCR och UNFPA, samt EU-kommissionen har representation och finansierar program i Botswana. Insatser rörande mänskliga rättigheter ingår i deras verksamhet. De fyller en viktig roll i den principiella och löpande dialogen med regeringen i samband med förberedelser och genomförande av olika insatser. Det svenska bilaterala samarbetet med Botswana fasades ut under 1990-talet efter det att landet klassificerats som ett medelinkomstland. Det kvarvarande samarbetet genom Sida är fokuserat på insatser för att bekämpa hiv/aidspandemin, kontraktsfinansierat tekniskt samarbete (KTS) och deltagande i ITP-kurser, samt kurser i demokrati och mänskliga rättigheter. Samtliga dessa samarbetsformer strävar efter att ha ett tydligt rättighetsperspektiv. Exempelvis främjar ett aktuellt KTS-projekt ett ökat oberoende hos botswansk TV och radio. Ett annat exempel är stödet till sanfolken för att öka medvetenheten om hiv/aids i denna marginaliserade grupp. Via Forum

19 Syd, finansieras även fyra botswanska paraplyorganisationer som arbetar med hiv/aids. Svenska Rädda Barnen, samarbetar med bland annat Ditshwanelo för att stärka barnets rättigheter i Botswana. 19