Utrikesdepartementet. Mänskliga rättigheter i Botswana 2010 ALLMÄNT. 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Transkript

1 Utrikesdepartementet Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor. Mänskliga rättigheter i Botswana 2010 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Botswana är en stabil demokrati med god samhällsstyrning, ett oberoende rättsväsende samt ett omfattande grundlagsstadgat skydd av de medborgerliga rättigheterna. Från att ha tillhört ett av världens tio fattigaste länder vid självständigheten 1966 har tillväxttakten i ekonomin varit en av de snabbaste i världen. Botswana klassas sedan mitten av 1990-talet som ett medelinkomstland. Bruttonationalprodukten (BNP) per capita är hög jämfört med flertalet andra afrikanska länder. Inkomstklyftorna förblir dock mycket stora. Fortfarande lever närmare hälften av befolkningen i djup fattigdom. Generellt är situationen beträffande de mänskliga rättigheterna god, även i vidare internationell jämförelse. Brister förekommer, bland annat som en följd av att ett traditionellt etniskt grundat (och av grundlagen sanktionerat) makt- och rättssystem fortsätter att existera, framför allt på bynivå. Våld mot och diskriminering av flickor och kvinnor förblir ett allvarligt problem. Det moderna rättsväsendet har bristande kapacitet, vilket gör att till exempel lagstadgade häktningstider inte efterlevs. Vissa befolkningsgrupper, bland annat de som inte ingår i de åtta etniska grupper som tillsammans bildar den dominerande folkgruppen tswana, är marginaliserade. Detta gäller särskilt den etniska minoriteten san. Regeringens förflyttning av en grupp san från viltreservatet Central Kalahari Game Reserve (CKGR) fortsätter att väcka internationell uppmärksamhet. I slutet av januari 2011 gav appellations- domstolen sanfolket rätt till vattenbrunnar inom området. Regeringen har förklarat att man rättar sig efter domstolens utslag, och att den söker en samförståndslösning med företrädare för sanfolket. Samtidigt förekommer emellanåt nedsättande uttalanden från regeringsmedlemmar. Dödstraffet tillämpas fortfarande i Botswana. Under de senaste åren har någon eller några avrättningar genomförts årligen. Företrädare för såväl regeringen som oppositionen anger folkligt stöd för dödsstraffet som skäl till att inte verka för ett avskaffande av detta.

2 2 Botswanas största problem i övrigt är spridningen av hiv/aids, som undergräver den hittillsvarande goda ekonomiska och sociala utvecklingen. Botswana är bland de värst drabbade länderna i världen. Pandemin har negativa konsekvenser inom alla samhällssektorer. Antalet föräldralösa barn ökar och medellivslängden är låg. Det civila samhället är svagt organiserat och saknar resurser, vilket bland annat försvårar ett gott omhändertagande av aidssjuka och andra offer för pandemin, inte minst barn. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Botswana har ratificerat eller anslutit sig till majoriteten av de centrala FN- konventioner på de mänskliga rättigheternas område: - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR); dock inte tilläggsprotokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD) - Konventionen om avskaffandet av all slags diskriminering av - kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW); dock inte tilläggsprotokollet om enskild klagorätt - Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT); dock inte tilläggsprotokollet om förebyggande av tortyr - Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter och handel med barn, barnprostitution och barnpornografi - Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det tillhörande protokollet från Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC) - Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter Ett undantag är FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR), som inte är ratificerad. Regeringen hänvisar till administrativa begränsningar, men en anledning är sannolikt också oro för vad erkännandet av framför allt kulturella rättigheter skulle kunna innebära i ett längre perspektiv. Botswana har inte heller ratificerat de två konventionerna om rättigheter för personer med funktionsnedsättning respektive mot tvångsvisa försvinnanden. Botswana har ett så kallat dualistiskt rättsystem. Internationella konventioner förbinder staten vid ratifikation att fullfölja åtaganden, men de måste omvandlas till nationell rätt innan de är tillämpbara i de nationella domstolarna. Inlemmandet i landets lagstiftning av ratificerade konventioner, liksom tillämpningen av dem samt rapportering, är långsamt och i vissa fall även bristfälligt. Ett exempel är FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD), som Botswana ratificerade Först 18 år senare, år 2002, lämnade Botswana sin första rapport till konventionens övervakningskommitté.

3 3 Botswana har inte utfärdat någon öppen inbjudan till FN:s samtliga särskilda mekanismer att besöka landet. FN:s specialrapportör för rätten till utbildning, Vernor Muñoz, besökte Botswana 2005, och dess särskilda rapportör för urbefolkningsfrågor, James Anaya, besökte landet i mars MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Botswanas författning utgör ett tämligen gott skydd mot godtyckliga arresteringar, tortyr och förnedrande behandling. Det finns inga rapporter om av statsmakten sanktionerade politiska mord, så kallade försvinnanden eller slaveri. Normalt följs rapporter om övervåld av polis och andra myndigheter upp och ansvariga ställs inför rätta. Lokala organisationer för mänskliga rättigheter är emellertid fortsatt bekymrade över rapporter om polisvåld och anser att lagstiftningen brister bland annat i själva definitionen av begreppet tortyr. Det finns även obekräftade uppgifter om att san ska ha utsatts för tortyr i samband med konflikter med vildmarksvakter i reservatet CKGR. Enklare brott kan dömas inom ramen för det traditionella rättssystemet på lokal nivå. Brott bestraffas där ofta med kroppsbestraffning (piskning). De botswanska fängelserna och de slutna anstalterna håller en minimal internationell standard och särskilt de för män är fyllda till bristningsgränsen. Sammanlagt finns kapacitet för cirka intagna, men beläggningen är ibland uppemot personer. Kvinnliga fångar hålls åtskilda från män. Det händer att ungdomar delar fängelse med vuxna. Organisationer för mänskliga rättigheter tillåts besöka enskilda fångar, men endast efter en lång byråkratisk procedur. Våld i fängelserna förekommer. Bland annat har fall av våldtäkt bland fångar rapporterats. Kondomer finns inte tillgängliga för de intagna vilket innebär en starkt ökad hälsorisk till följd av den höga förekomsten av hiv/aids. Under 2008 och början av 2009 ägde ett stort antal fall av utomrättsliga avrättningar rum, enligt SADC:s advokatsamfund. Öppen kritik förekom. Sedan dess har det inte rapporterats om nya fall. 4. Dödsstraff Botswana tillämpar dödsstraff. Den rättsliga grunden utgörs av grundlagen, strafflagen och brottsbalken (Criminal Procedure and Evidence Act). De brott som kan leda till dödsstraff är mord och landsförräderi. Sedan 1966 har 38 dödsstraff verkställts, samtliga för mord. Under de senaste åren har åtminstone en person avrättats årligen. Personer under 18 år får inte dömas till dödsstraff, inte heller gravida kvinnor. Verkställandet sker genom hängning. Bristen på öppenhet när dödsdomar avses verkställas är betydlig. Datumen för avrättningarna hålls hemliga och anhöriga underrättas inte.

4 4 Besvärsdomstolen (Court of Appeal) har under senare år omvandlat ett par dödsdomar till livstids fängelsestraff. Även när det gäller processen för nådeansökningar är bristen på öppenhet betydlig. Företrädare för såväl regeringen som oppositionen anger folkligt stöd för dödsstraffet som skäl till att inte verka för ett avskaffande av detta. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Det finns inga rapporter om att frihetsberövanden på godtyckliga eller politiska grunder skulle ske. Medborgarnas rörelsefrihet finns inskriven i grundlagen och respekteras i allmänhet. Regeringens förflyttning av ett hundratal personer ur folkgruppen san (som i Botswana kallas basarwa och förr även mer allmänt gick under benämningen "bushmen") från Central Kalahari Game Reserve vid slutet av 1990-talet och början av 2000-talet har väckt internationell uppmärksamhet. Behandlingen av flyktingar och asylsökanden följer grundläggande internationella normer. Asylsökanden, vilka som regel interneras under fängelseliknande förhållanden, ska enligt botswansk lag få sin sak prövad inom 28 dagar. Denna lagstiftning följs i praktiken sällan, och det finns fall där asylsökanden hållits internerade uppemot två år. Till följd av det stadigt ökande antalet invandrare från Zimbabwe som uppehåller sig i Botswana utan nödvändiga tillstånd genomför polis och invandringspersonal regelbundna identitetskontroller i tätorterna. De som inte har giltiga dokument förs till Centret för olagliga invandrare (CII) i Francistown i östra Botswana nära gränsen till Zimbabwe, för att därefter utvisas. FN:s flyktingorgan UNHCR uppger att det finns ungefär 3400 flyktingar och asylsökande i Botswana(förutom från Zimbabwe även från Angola, Somalia och Namibia). Under 2009 beviljades färre än 100 personer flyktingstatus i Botswana. UNHCR får verka för de personer som ska utvisas och har inte fått några rapporter om att någon som begärt politisk asyl skulle ha utvisats i strid med principen om non-refoulement (i strid mot folkrättens förbud mot att återbörda en person till ett land där hans eller hennes liv eller säkerhet kan vara hotat). Däremot är UNHCR oroligt över säkerhetsläget för de zimbabwier som söker asyl i Botswana och saknar giltiga tillstånd. Dessa förvaras tillsammans med de andra invandrarna. De grundlagstadgade rättigheterna gäller inte för tillståndslösa invandrare, men något fall har ännu inte testats i domstol. Inget förbud finns för botswanska medborgare att lämna landet. Pass kan erhållas utan mutor. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Botswana har ett tvåfaldigt juridiskt system baserat på dels romersk-holländsk rätt, dels traditionell rättskipning. Grundlagen garanterar domstolarnas och advokatkårens självständighet i förhållande till den verkställande makten. Det finns en myndighet (Judicial Service Commission) som ska garantera rättsväsendets oberoende. Domare utses av presidenten på förslag från Judicial Service Commission. Rättssystemet i Botswana består av civila domstolar samt traditionella domstolar. Det finns flera fall där domstolarna har gått emot

5 5 staten i olika mål. Det finns inga exempel på att domarna i något av dessa fall skulle ha blivit utsatta för repressalier. De traditionella bydomstolarna behandlar normalt dispyter om markfrågor, skilsmässor, arvstvister och boskapsstölder. Merparten av dylika dispyter löses på denna nivå och förs därmed inte vidare till de moderna civildomstolarna. En person som står anklagad för ett mindre allvarligt brott kan välja att få sitt fall prövat antingen av en civil domstol eller av en bydomstol. I det sistnämnda fallet kan processerna vara summariska, med betydande rättsosäkerhet som följd. Kroppsbestraffning är en vanlig strafform i de traditionella domstolarna. Grundlagen garanterar likvärdig behandling inför lagen av alla människor. Avsaknaden av en offentligfinansierad rättshjälp innebär i praktiken att de fattigas och de marginaliserade etniska gruppernas rättigheter försvagas genom att de inte har råd att anlita försvarsadvokat. Kvinnornas lägre ekonomiska och sociala status innebär att de har sämre tillgång till rättssystemet. Lägsta ålder för straffbarhet är 18 år. Det moderna domstolsväsendet är hårt överbelastat, vilket innebär att det kan ta flera år innan fall tas upp. Det är också vanligt att befolkningen, i synnerhet de fattigaste, icke läskunniga och kvinnor, inte är medvetna om sina rättigheter. Detta innebär att många kränkningar och oförrätter aldrig anmäls. Vid frihetsberövande har den arresterade rätt att inte uttala sig, rätt till advokat, rätt att träffa en anhörig eller nära vän samt rätt att ställas inför domstol inom 48 timmar. Ofta klarar dock domstolarna inte av att hålla denna tidsgräns. Häktade kan släppas mot en minimal borgen, utom när det är fråga om en person som misstänkts ha begått mord. Rättigheten att anlita advokat har många inte råd att utnyttja i praktiken. Okunskapen om vilka rättigheter som den enskilde har är stor. Bristande polisutredning och dåliga kommunikationer på landsbygden försvårar också för de häktade att få juridisk hjälp. Regeringen har lagt ett förslag om att utföra en studie på att upprätta ett statligt finansierat rättshjälpssystem. I april 2008 inrättades ett särskilt underrättelse- och säkerhetsorgan, Directorate of Intelligence and Security (DIS). Detta har rätt att göra husrannsakan och verkställa arresteringar utan fullmakt eller häktningsorder om man misstänker att personen i fråga har begått eller kommer att begå brott. Kritiken mot detta organ är omfattande och vissa tar det som ett uttryck för ökat auktoritärt maktutövande. För att stävja och åtgärda maktmissbruk finns sedan flera år en riksrevisionsmyndighet och en korruptionsbekämpande myndighet (Directorate on Corruption and Economic Crime). Sedan 1997 finns även en oberoende ombudsman (Public Protector) som har till uppgift att undersöka klagomål från allmänheten om orättvisor eller felaktig myndighetsutövning i den offentliga sektorn samt om det finns behov ge rekommendationer till myndigheterna om hur förbättra myndighetsutövandet. I Ombudsmannens mandat ingår även mål rörande kränkningar av mänskliga rättigheter. Ombudsmannens förmåga att hantera ärenden begränsas av bristande

6 6 möjligheter att samarbeta med det civila samhället och resurser. Frågan om att inrätta en nationell kommission för de mänskliga rättigheterna diskuteras som en möjlig väg att stärka skyddet av dessa och möjligheterna att uppnå upprättelse när de kränkts. Korruptionen är förhållandevis begränsad, även om det finns tecken som tyder på att den börjar bli vanligare. Regeringen har sökt bekämpa och förebygga den genom en sammanhållen politik och genom inrättandet av en rad funktioner och organisationer. 7. Straffrihet Det finns inga belägg för att medveten straffrihet skulle förekomma i Botswana. Normalt undersöks misstankar om brott begångna av säkerhetstjänsten, polis och militär och skyldiga bestraffas. Emellanåt rapporteras om en ovilja hos polisen att undersöka misstankar om eventuella oegentligheter begångna av mer inflytelserika personer. Botswana har ratificerat ett flertal internationella konventioner som bygger på principen om universell rättsutövning. Principen är emellertid inte fullt ut inlemmad i den nationella lagstiftningen, vilket begränsar domstolarnas kompetens att döma över internationella brott begångna i utlandet. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet med mera Författningen föreskriver full yttrande- och pressfrihet. Det finns inte heller några begränsningar i förenings-, församlings- eller religionsfriheten. Dock har en ansökan om registrering av en organisation som verkar för homosexuellas rättigheter nyligen avslagits. Den allra viktigaste informations- och debattkällan för majoriteten är statskontrollerade radion och de traditionella byråden kgotla, som finns i alla stora och små orter i hela landet. Ett antal såväl setswana som engelskspråkiga privatfinansierade tidningar utkommer en till flera gånger i veckan. De ifrågasätter regeringens politik på ett allt mer öppet sätt samt bevakar tendenser till korruption och nepotism. En statlig tidning, som distribueras gratis, utkommer varje vardag. Det statliga radio- och TV-bolaget sänder på setswana och engelska. Den statliga radion är det medium som når flest människor, även på landsbygden. Självcensur är vanlig och det förekommer att myndigheter ingriper för att påverka innehållet i en tidning eller sändning. I december 2008 antog parlamentet Media Practioner s Act, vilken upprättade ett nytt medieråd (media council) som registrerar och godkänner journalister, förespråkar etiska regler inom media och tar emot offentliga klagomål. Enskilda organisationer, exempelvis det inflytelserika institutet Media Institute of Southern Africa, MISA, och oppositionen fortsatte under 2009 att kritisera lagen, då de anser att den inskränker pressfriheten och att den antogs utan diskussion efter det att konsultationer mellan regering och intressenter inte gett resultat. Utöver den statliga radion finns två privata radiokanaler som har rätt att sända i hela landet. Dessa har också debattprogram dit lyssnarna får ringa och tycka till om olika frågor. Licenser

7 beviljas av den enligt lag upprättade etermediemyndigheten National Broadcasting Board. Den officiellt deklarerade ambitionen är att de statliga radio- och TV-kanalerna, även de med statlig finansiering, ska förhålla sig oberoende till regeringen och uppmuntra fria debatter. Oppositionen kritiserar regeringen för dess kontroll av de statligt styrda nyhetsorganen och har föreslagit att de ska privatiseras. Någon censur av oberoende TV- och radiokanaler som sänder från utlandet förekommer inte. Kostnaderna för satellittelevision är dock för höga för att kunna utnyttjas av merparten av befolkningen. Det finns inga begränsningar av tillgången till e-post och Internet. Internet-kaféer finns i de större städerna och byarna. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Botswana har ett överlag välförankrat demokratiskt styrelseskick. Presidenten är både verkställande stats- och regeringschef och har en mycket stark grundlagsfäst ställning. Parlaments- och lokalval hålls samtidigt vart femte år. Nästa val ska äga rum President Ian Khama son till landets förste president Seretse Khama - är den fjärde presidenten sedan självständigheten år Khama tillträdde Presidenten får idag endast sitta i två mandatperioder. Det första valet ägde rum år 1965, året före självständigheten. Botswana Democratic Party (BDP) har sedan dess segrat i alla val. Ett tiotal partier ställde upp i de senaste valen, som ägde rum den 16 oktober BDP vann då 45 av parlamentets 57 platser, Botswana National Front (BNF) fick sex och Botswana Congress Party (BCP) fem. Sedan dess har några parlamentariker brutit sig ut ur BDP i protest mot Khamas styre och bildat partiet Botswana Movement for Democracy. Botswanas val går lugnt till och bedöms som fria och rättvisa även om kritik förekommer om obalans i media. BDP-kandidaterna synes emellertid ha visst företräde i statskontrollerade medier och regeringspartiet har betydligt större ekonomiska resurser än oppositionen för till exempel valkampanjer. Statligt partistöd finns inte, men är en fråga som enat oppositionen. Att oppositionen aldrig har fått majoritet i parlamentet beror dock i första hand på att BDPregeringen, och inte minst president Khama personligen, har folkligt stöd, att oppositionen är splittrad och ofta saknar trovärdiga alternativa politiska program. Även valsystemets konstruktion (first past the post) gynnar BDP som största parti, vilket återspeglas i det faktum att man fick drygt 52 procent av rösterna men 45 av 57 platser. Vid sidan av parlamentet finns ett överhus, House of Chiefs, som består av hövdingar och/eller representanter från 25 av landets totalt 55 etniska grupper. House of Chiefs har en rådgivande funktion i förhållande till det folkvalda parlamentet. Alla nya lagförslag underställs denna för kontroll att de inte bryter mot traditionella lagar och sedvänjor. Även om House of Chiefs egentligen inte har någon avgörande makt i praktiken, har denna församling ett stort symboliskt värde för många botswanier. House of Chiefs har nyligen reformerats med syfte att göra det mer etniskt neutralt och utvidgats från 15 till 35 medlemmar. Reformen, inklusive utvidgningen, kritiseras emellertid av flera organisationer som arbetar med frågor som rör de 7

8 8 mänskliga rättigheterna, då den i praktiken innebär en fortsatt diskriminering av de mindre etniska grupperna då dessa fortfarande inte är representerade. Generellt är intresset för inrikes- och utrikespolitik lågt hos den breda allmänheten. Det är de närliggande frågorna i byn som engagerar mest och som dryftas flitigt i de traditionella byråden. Det starkt patriarkala strukturerna och de traditionella värderingarna försvårar för kvinnor att få beslutsfattande positioner och även om deras andel har ökat något är deras inflytande i politiken alltjämt litet. På kommunal och lokal nivå är bara 10 procent av borgmästarna och kommunalrådsordförandena kvinnor. Endast 14 procent av de valda kommunalråden är kvinnor. I parlamentet finns bara fyra invalda kvinnor. Talmannen är dock en kvinna. Ytterligare tre kvinnor är med som särskilt utvalda medlemmar ( specially elected members ), utsedda av president Khama. I regeringen är fem av de 19 ministrarna kvinnor. Regeringens högsta juridiska rådgivare (Attorney General) är en kvinna. Även landets riksbankschef är kvinna. En av fem biträdande ministrar är kvinna. Flera kvinnor har också utnämnts till höga befattningar inom statsförvaltningen och domstolsväsendet. Det finns drygt 400 lokala styren med valda ledamöter. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Botswana har ratificerat 15 av internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner, inklusive samtliga av ILO:s åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter. Det förekommer inte öppen diskriminering i arbetslivet på grund av kön, hudfärg, religion, politisk åsikt eller liknande. Grundlagen förbjuder regeringen att diskriminera på sådana grunder. Men varken grundlagen eller andra lagar förbjuder privatpersoner att diskriminera på sådana grunder. Nästan hälften av befolkningen arbetar i den informella sektorn. Förutom hiv/aids är den höga arbetslösheten ett av de största problemen i landet. Majoriteten av de drabbade är kvinnor och outbildade eller lågt utbildade ungdomar på landsbygden. Den officiella arbetslöshetssiffran för år 2009 var 17,6 procent. Denna siffra baseras på personer som aktivt söker arbete. Den totala andelen personer som är arbetslösa beräknas vara åtskilligt högre. Regeringen är väl medveten om problemet och försöker på olika sätt verka för att sysselsättningen ökar genom att satsa mer på yrkesskolor, vägarbeten, lån för att starta småföretag med mera. Däremot råder det brist på välutbildade yrkesarbetare som till exempel tekniker, ekonomer, sjukvårdspersonal och lärare. Barnarbete förekommer( se vidare i avsnitt 15).

9 Lagen tillåter maximalt 48-timmars arbetsvecka med kompensation för övertid. Arbetsgivarna är ansvariga för säkerheten på arbetsplatsen. Fastställda minimilöner finns för vissa kategorier anställda, men till exempel är hushållsanställda undantagna. De invandrare som lever i Botswana utan nödvändiga uppehållstillstånd, främst zimbabwier, kan lätt utnyttjas, eftersom de sänds tillbaka om de formellt tar upp klagomål på sina arbetsförhållanden. Zimbabwierna ersätts många gånger med löner under minimilönen och arbetar under svåra förhållanden, för att försörja familjer i hemlandet. Fackföreningar tillåts, men lagen är mycket restriktiv när det gäller tillstånd att strejka. Sympatistrejker är förbjudna. Fackföreningarna är oberoende och inte knutna till något politiskt parti. Generellt är fackföreningarna svaga. De finns nästan enbart inom gruvsektorn samt för järnvägsanställda, bankanställda och statsanställda. Det finns en fackföreningsparaplyorganisation, Botswana Federation of Trade Unions (BFTU). Arbetstvister ska lösas av arbetsdomstolen (Industrial Court). Det finns inga rapporter om att tvångsarbete skulle förekomma. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Landet har sedan självständigheten lagt stor vikt vid att bygga upp en fungerande hälsosektor. Alla medborgare har i princip tillgång till hälsovård, men dess kvalitet i de mycket glest befolkade områdena på landsbygden är betydligt lägre än i städerna. Det råder stor brist på utbildade läkare, sjuksköterskor, farmaceuter och hälsotekniker. Genomsnittligt har 85 procent av befolkningen tillgång till en hälsostation inom 15 kilometers avstånd. Uppskattningsvis saknar dock 12 procent av befolkningen fortfarande tillgång till adekvat sjukvård. Enligt UNDP:s rapport om mänsklig utveckling (HDR) 2007 gick ungefär 4 procent av landets BNP till hälsosektorn. En stor andel av dessa utgifter är kopplade till bekämpning av hiv/aids. Botswana beräknas av FN vara det land, näst efter Swaziland, med högst hiv-smittspridning i världen. Regeringen är engagerad i kampen mot hiv/aids-pandemin. Förekomsten av hiv hos den botswanska populationen över 18 månader var beräknad till 17,6 procent i rapporten Botswana AIDS Impact Survey 2008 (UNAIDS 2010). En studie från delar av Botswana visar en förekomst av hiv på 31,8 procent hos blivande mödrar mellan år, vilket är en nedgång från 2003 då samma siffra var 37,4 procent. År 2008 var 20,4 procent av kvinnorna i Botswana smittade medan 14, 2 procent av männen hade hiv. Utbredning av hiv är som störst i städerna. Sedan januari 2004 har rutinmässig (men ej obligatorisk) hiv/aids-testning införts för alla som söker sjukvård. Antiretroviral terapi, som effektivt stoppar utvecklingen av hiv, är i princip gratis för alla botswanska medborgare. Men efterfrågan på denna behandling överstiger kapaciteten hos de sjukvårds- inrättningar som finns att tillgå. 9

10 Mycket till följd av hiv/aids-pandemin minskade kraftigt medellivslängden i Botswana, enligt UNDP från 65,3 år 1999 till 46,6 år För 2010 uppges den förväntade medellivslängden vara 55,5 år. Den nu högre, förväntade livslängden är sannolikt ett resultat av förutom bättre statistiskt underlag även den ökade tillgången på bromsmediciner. 12. Rätten till utbildning Utbildningssystemet i Botswana är väl utvecklat, och stora framsteg har gjorts sedan självständigheten. Enligt FN:s Human Development Report 2009 är den genomsnittliga läskunnigheten för personer över 15 år 83 procent. Siffran är något högre för kvinnor än för män. Det råder brist på lärare vilket förvärrats av att yrkeskåren är hårt drabbad av hiv/aidspandemin. Minoritetsfolk som san har inte varit särskilt motiverade att sända sina barn till avlägset belägna skolor, där undervisningen sker på ett för dem främmande språk, setswana, och där många ämnen uppfattas som onödiga för det dagliga livet. Primärskolor, motsvarande ungefär låg- och mellanstadium, är kostnadsfria. Även skoluniform är kostnadsfri. Regeringen har sedan 2006 infört skolavgifter i de sekundära skolorna (från år). Som skäl har angivits att föräldrar kommer att vara mer motiverade att engagera sig i barnens skolgång om de får betala för en del av den. Beslutet är kontroversiellt och har kritiserats för att negativt påverkat möjligheterna för fattigare barn att få utbildning. Utöver de statliga skolorna finns privatskolor, där alla kostnader betalas av föräldrarna och dit många av de rikare föräldrarna sänder sina barn. Universitetsutbildning är gratis, men studiematerial betalas av studenterna Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard I UNDP:s utvecklingsindex 2010 låg Botswana på 93:e plats bland världens länder och förbättrar såväl sin position som indextal. Ett skäl till den relativt låga rankningen är hiv/aidspandemin som bland annat drar ner siffrorna för förväntad livslängd avsevärt. Botswana placerar sig bättre i de index som fokuserar på enbart fattigdomsbekämpning, jämställdhet och utbildning. Botswana har haft en kraftig ekonomisk tillväxt alltsedan BNP har ökat med nästan 5 procent årligen fram till 2009, då den globala recessionen medförde en ekonomisk tillbakagång. Under 2010 har dock tillväxten åter blivit positiv. BNP per capita uppges vara USD år Trots det lever, enligt samma FN-källa, en dryg fjärdedel av befolkningen på mindre än en USD per dag och mer än hälften av befolkningen lever på motsvarande två USD per dag. Fördelningen av tillgångarna är således synnerligen ojämn. Det faktum att det traditionella storfamiljsystemet alltmer börjar luckras upp och många arbetslösa dras till städer eller till andra större orter i jakten på arbete innebär att det blir allt svårare att skaffa bostäder. Huvudstaden Gaborone har sedan självständigheten år 1966 växt från till drygt

11 invånare idag och den fortsätter att växa. Den minskade tillgången på mark runt huvudstaden är ett problem och fördelningen styrs av vilka som har resurser att utveckla marken, vilket försvårar för låginkomsttagare att få tillgång till mark. Botswana Housing Corporation (BHC) är ett affärsdrivande statligt bolag som ansvarar för att tillhandahålla bostäder i olika priskategorier för låg-, medel- och höginkomsttagare. De finns även kooperativa företag och ett privat utbud men bristen på bostäder till rimlig kostnad är hög. Self-Helping Housing Agency är en annat statlig institution för att söka hjälpa låginkomsttagare att skaffa bostäder till en rimlig kostnad. Botswana importerar merparten av sina baslivsmedel, men matvaror som sädesslaget sorghum och kött produceras lokalt. Landet har i motsats till flertalet grannländer inte drabbats av hungersnöd under senare år. De år landet drabbas av svår torka har regeringen bistått med matpaket och extra utsäde till nödställda. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Regeringen har en uttalad målsättning att arbeta för ökad jämställdhet och gör en kontinuerlig översyn av de lagar som är diskriminerande mot kvinnor. Medborgarskapslagen har ändrats. Ett barn kan nu få moderns eller faderns medborgarskap. Egendomslagen har ändrats så att en make inte kan sälja gemensam egendom utan hustruns skriftliga medgivande i vissa fall. Dock förekommer fortfarande traditionella lagar på landsbygden som inskränker kvinnors äganderätt och ekonomiska möjligheter. Fädernas föreskrivna månatliga underhåll till barn utanför äktenskapet eller i fall av skilsmässa har höjts något. Äktenskapslagen har ändrats för att få till stånd bättre jämställdhet mellan kvinnor och män. Det finns ingen inskränkning i kvinnors rätt att delta i val eller gå i skolan etc. Ytterligare ändringar är emellertid påkallade för att uppnå jämställdhet. Botswana anslöt sig 2007 till det frivilliga protokollet till kvinnokonventionen. Slutsatserna från FN:s kvinnokommitté från granskningen av Botswana under 2010 uttrycker dock viss oro över att tilläggsprotokollet och konventionen inte är fullständigt integrerade i de nationella lagarna och att kvinnor inte är tillräckligt informerade om sina rättigheter enligt konventionen och tilläggsprotokollet. De flesta dispyter på landsbygden löses av de traditionella domstolarna. Där saknar kvinnan i princip alla de rättigheter som den civila lagstiftningen består henne. Under de traditionella lagarna är kvinnorna i princip under makens, faderns eller någon manlig släktings ansvar. Hennes underordnade ställning i det traditionella samhället utgör en del av förklaringen till den snabba spridningen av hiv/aids. Misshandel och våldtäkter är vanliga - även mot barn. Antal rapporterade fall av våldtäkt ökar. Under 2009 inrapporterades fall. År 2008 antogs Botswana Domestic Violence Act, vilken tillhandahåller hjälp för offer vilket inkluderar skydd. FN:s kvinnokommitté är dock oroad över luckorna i lagstiftningen då den inte specifikt behandlar våld i hemmet samt våldtäkt 11

12 inom äktenskapet. Lagstiftningen tar inte heller upp sexuella trakasserier. Sexuella trakasserier är förbjudna i lagen, men trots detta fortsätter sexuella trakasserier att vara ett stort problem. Bland annat på grund av den höga hiv/aids-förekomsten betraktas en del sexuella brott som mycket allvarliga. Minimistraffet för våldtäkt är 10 år, straffet är 20 år om förövaren varit medveten om att själv vara hiv-positiv. Våldtäkt inom äktenskapet är dock inte kriminaliserat. Polisen har inlett utbildning om hur våld mot kvinnor ska motarbetas. Även de gamla drabbas hårt av effekterna av hiv/aids. Det finns många exempel på mormödrar och farmödrar som måste ta ansvaret för ett stort antal barnbarn sedan barnens föräldrar och andra yngre släktingar avlidit i aids. Det finns inga uppgifter om att könsstympning förekommer. Prostitution är kriminaliserad, men trots detta utbredd. Det finns flera enskilda organisationer som arbetar med att stärka kvinnans ställning och att upplysa dem om de rättigheter som de har i det moderna samhället. Organisationerna har en öppen dialog med regeringen Barnets rättigheter Botswana ratificerade FN:s barnkonvention 1995 och lanserade sitt nationella handlingsprogram 1997 för att uppnå dess mål. Grundlagen nämner inte barn som en särskild grupp, utan de ingår i begreppet "alla personer", vilket även föranlett Botswana att reservera sig mot artikel 1 i barnkonventionen. Botswana var föremål för granskning av FN:s barnkommitté under hösten Kommittén har i sin rapport från granskningen framfört rekommendationer om bland annat införlivandet av barnkonventionen i nationell lagstiftning, resursfrågor, barn i särskilt utsatta situationer, aga, rätten till utbildning, barn i rättsystemet med mera. Botswana skulle ha rapporterat till kommittén i april Någon rapport har emellertid ännu inte lämnats in. Det finns lagar som syftar till att säkerställa barnets rättigheter, exempelvis rätten till arbete, utbildning, underhåll, med mera. Barn under 18 år får inte dömas till fängelse eller annat straff. För att rekryteras till armén är minimiåldern 18 år och denna regel följs. Balansgången mellan de traditionella värderingarna och det moderna inflytandet är svår. Uppluckringen av storfamiljsystemet minskar barnens trygghet. Aga är tillåtet i skolorna och är en mycket vanlig uppfostringsmetod i hemmen. Anmälda fall av misshandel och sexuell exploatering av barn har ökat. Som i så många andra fall är det de fattigaste som drabbas värst. Många barn smittas redan vid födseln av hiv och antalet föräldralösa ökar avsevärt. Dessa har ofta inte heller andra vuxna släktingar i livet. Släktingar förnekar inte sällan de föräldralösas rätt att ärva. År 2009 var enligt WHO spädbarnsdödligheten under 5 år 74 per Antalet föräldralösa barn varierar i statistiken beroende på hur barnen definieras. Den officiella siffran är cirka föräldralösa barn. FN-organet UNAIDS uppskattar att antalet föräldralösa

13 13 barn år 2010 uppgår till mellan barn, vilket enligt deras statistik skulle motsvara vart femte barn i Botswana. Barnarbete förekommer i Botswana, trots att det är förbjudet i lag. Huvudsakligen rör det sig om barn som bor på landsbygden och sysselsätts främst i jordbruket och privata hushåll. Barn under 14 år får inte anställas inom industrin (jmf ovan om 14-års gräns för anställning). De under 16 år får inte arbeta natt eller till exempel inom gruvindustrin. Lagen skyddar också adopterade och föräldralösa mot barnarbete. Sexuellt utnyttjande och sexuella trakasserier är vanligt förekommande. Att män i maktposition, såsom lärare, och äldre släktingar, förgriper sig på unga kvinnor och flickor är ett problem som uppmärksammas allt mer i hiv/aidssammanhang. Media och enskilda organisationer har uppmärksammat att barnprostitution lär ha förekommit längs med vägarna till Sydafrika. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Den botswanska grundlagen omfattar alla medborgare och är skriven med avsikt att förhindra diskriminering på grund av etnisk härkomst, kön, religiös och politisk åskådning. De mindre etniska grupperna är dock i praktiken mer marginaliserade än den största gruppen, tswana. En del botswanska lagar är utformade så att undantag är möjliga från förbudet att diskriminera på grund av etnisk tillhörighet. Sanfolkets villkor har uppmärksammats internationellt och lett till kritik mot Botswanas regering. Regeringen är känslig för denna kritik, inte minst då landets ledare värnar om sitt rykte som ett Afrikas föredöme också beträffande de mänskliga rättigheterna. Särskilt kraftfull och drivande för sanfolkets villkor har den brittiska organisationen Survival International (SI) varit. Uppmärksamheten ledde också till att san-organisationen First People of the Kalahari och dess ledare Roy Sesana 2005 tilldelades Right Livelihood Award. Sesana var också i Sverige för att erhålla priset. Det finns cirka san i Botswana. De flesta är sedan länge utspridda på olika håll i landet och många väl etablerade i samhället. Vissa av dessa får också inkomster från turistnäringen. Men särskild uppmärksamhet har riktats mot san som traditionellt befolkat centrala delarna av Kalahari. Förflyttningen av ett hundratal san från reservatet CKGR (ett område stort som Danmark) till nyanlagda byar utanför reservatet har pågått sedan mitten av 1990-talet. Förflyttningarna har kritiserats hårt, särskilt av brittiska Survival International. Även FN:s rasdiskriminerings- kommitté, flera särskilda rapportörer samt FN:s Permanenta forum för urfolksfrågor (UNPFII) har uttryckt oro över regeringens politik. I den preliminära/initiala rapporten som FN:s särskilda rapportör för urfolksfrågor skrivit efter sitt besök i Botswana under 2009, nämns att rapportören var positiv till regeringens olika initiativ till att förbättra situationen för bland annat sanbefolkningen i landet. Rapportören noterade att det var uppenbart att den botswanska regeringen var engagerad i att bygga ett jämlikt samhälle för alla.

14 Till en början skedde inte förflyttningarna med tvång, utan snarare genom löften om ett bekvämare liv. De förväntningar som skapades har dock inte uppfyllts. De senare förflyttningarna förefaller ha varit av mer påtvingade. Frågan om regeringens rätt att flytta san från reservatet har varit föremål för prövning av landets domstol. Efter domslutet har fler san återvänt till reservatet. Det är dock oklart hur många. De som bor i reservatet har inte tillgång till skolor, hälsovård och borrade vattenbrunnar, men däremot erbjuds skolgång i internat utanför området. Regeringen hävdar att den inte kan tillhandahålla rimliga sociala tjänster som vatten, hälsovård, skolor med mera till människor som för ett halvnomadiskt liv och är utspridda över ett stort och otillgängligt område. Vidare beskriver man reservatet som en fattigdomsfälla för san. Enligt regeringen har san, för att kunna överleva i den karga miljön i reservatet, alltmer övergått till regelrätt boskapsuppfödning, vilket fått negativa följder för såväl markvården som viltstammen inom området (inklusive sjukdomar som spritts från tamboskap till vilda djur). I ett uttalande nyligen anklagade regeringen även san för tjuvskytte. San ska enligt regeringen, kunna få ta del av landets utveckling som övriga medborgare. Påståenden om att det skulle finnas mineralintressen bakom regeringens politik gentemot viltreservatet tillbakavisas av regeringen. Företrädare för san hävdar att de genom förflyttningen fråntas sin hävdvunna rätt till mark och försörjning och möjligheten att utöva sina traditionella sedvänjor. Högsta domstolen tog i december 2006, efter en två år lång rättegång, ställning till huruvida regeringen agerade i enlighet med grundlagen när den beslutade om förflyttningen och upphörde med att ge grundläggande service inom reservatet. Domstolen gav san rätt i merparten av de delfrågor som den hade att beakta, inklusive besittningsrätt till land i reservatet CKGR. Utöver detta menade man att det varit fråga om en olaglig förflyttning. Samtidigt gav domstolen dem inte rätt i frågan om tillgången till grundläggande och nödvändiga samhällstjänster inne i reservatet. Domen var en principiell framgång för san som för första gången fått ett juridisk erkännande av sina rättigheter i viltreservatet CKGR. Trots framgången löste inte domen konflikten om viltreservatet. Regeringens restriktiva tolkning av domslutet samt ovilja att bevilja tillstånd till jakt och utnyttjande av befintligt vattenhål i reservatet leder till fortsatta konflikter med de san som vill återvända eller redan har återvänt till reservatet. Regeringen har vidare sedan domslutet tillåtit gruvföretag att undersöka möjligheten att utvinna befintliga diamantfyndigheter i reservatet. Regeringen fortsätter att göra en snäv och restriktiv tolkning av domstolens dom från 2006, vilket har resulterat i att majoriteten av san har varit fortsatt förbjuden att återvända till eller jaga inom reservatet. Möjligheten att återvända till området har begränsats av villkoret att visa upp identitetsdokument vid inresa i reservatet CKGR, trots att domen gav sanfolket rätt att återvända utan speciella inträdestillstånd. Domen från 2006 tillåter san att jaga på bestämda områden utanför reservatet. Under 2009 har ett flertal san gripits för illegal jakt inom reservatet, dock utan påföljder. Många san fortsätter att opponera sig mot myndigheternas begränsade tolkning av domen. 14

15 I juli i år förlorade sanfolket i högsta domstolen rätten till vattenhålet Mothomelo i CKGR, ett domslut de nu har överklagat. Domstolen menar att det inte finns några egentliga skäl till varför sanfolket inte kan bosätta sig där nödvändiga samhällstjänster såsom vatten finns tillgängliga. Appellationsdomstolens utslag i slutet av januari gav sanfolket rätt att använda detta vattenhål och dessutom att borra andra. Regeringen har klargjort att man accepterar utslaget. Det finns uppgifter som tyder på att president Khama kan komma med ett kompromissförslag, men att det skulle kunna leda till tvingande förflyttningar, kanske till platser utanför reservatet. Sedan september har organisationen Survival International uppmanat turister att bojkotta Botswana fram till dess att regeringen upphör med att förfölja sanfolket. SI, samt flera andra enskilda organisationer fortsätter att kritisera diamantföretaget Debswana, som till hälften ägs av den botswanska staten och som beslutat att återuppta prospektering i CKGR-området. De menar att denna verksamhet kan få negativa inverkningar på sanfolkets liv och levnadsmiljö. SI är inte helt okontroversiell bland san, många av dessa ser helst att man kan lösa konflikten med regeringen utan att en utländsk organisation för deras talan. Regeringen tillbakavisar SI:s kritik och anför att man verkar för hela befolkningens bästa, inklusive sanfolket. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Botswansk lagstiftning, liksom samhällets attityd i stort, är diskriminerande mot homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-personer). Strafflagen förbjuder sexuella handlingar mellan personer av samma kön, vilka kan dömas till upp till sju års fängelse. Någon vidare acceptans finns inte heller hos allmänheten. Våld mot och diskriminering av HBT-personer förekommer regelbundet. Polisiära ingripanden mot HBT-personer är emellertid ovanliga och staten förefaller i allmänhet avstå från ingrepp. En organisationen för mänskliga rättigheter, Ditshwanelo (Botswana Centre for Human Rights), försöker verka för en ökad acceptans av HBT-personer, men ämnet väcker inte något bredare engagemang eller debatt. Under 2007 ansökte en HBT-organisation vid namn LEGABIBO om att få registrera sin organisation vid inrikesministeriet där samtliga organisationer i Botswana måste registreras. Registreringen är nödvändig för att kunna vara verksam, underteckna kontrakt, öppna bankkonton med mera. Personer som leder eller är medlem i icke-registrerade organisationer kan dömas till böter eller fängelse. LEGABIBO:s ansökan har avslagits då staten anser att ett organisationstillstånd skulle innebära en indirekt sanktionering av olaglig verksamhet som till exempel sexuella handlingar mellan personer av samma kön. Ansökan ligger nu på regeringens bord och organisationen har aviserat att de har för avsikt att ta frågan till domstol om de inte registreras. Tills vidare verkar LEGABIBO inom människorättsorganisationen BONELA. 15

16 Den förre presidenten Festus Mogae har i oktober besökt flera afrikanska ledare och uppmanat dessa att avstå från att införa lagar som kriminaliserar homosexualitet. Han anser också att Botswana ska förändra sin lagstiftning angående sexuell läggning. 18 Flyktingars rättigheter Botswana har undertecknat Genève-konventionen (med vissa reservationer) och ansluter sig till principen om första asylland. Den nationella lagstiftningen om flyktingar från 1967 täcker inte alla Botswanas internationella och regionala åtaganden, och det finns utrymme för att förbättra skyddet för flyktingar. Det finns ett ordnat mottagningssystem och en överlag fungerande asylprocedur. Det finns inga rapporter om att någon skulle ha nekats tillgång till asylproceduren. De långa handläggningstiderna är emellertid ett problem och drabbar särskilt hårt utsatta grupper som barn. Flyktingar och illegala immigranter förs i första hand till Centret för illegala immigranter (CII) i Francistown där de stannar till dess flyktingstatus fastslagits. I den mån de erhåller flyktingstatus överförs de till flyktinganläggningen Dukwi i nordöstra delen av landet. På grund av brist på lokaler förvaras flyktingar ibland i fängelse tillsammans med kriminella tills dess att de fått flyktingstatus. Förhållandena i Dukwi är spartanska. Flyktingarna där har viss rörelsefrihet efter ansökan och kan även i vissa fall få arbetstillstånd. Överlag har de dock svårt att få arbete i Botswana. Asylsökanden kan inte få uppehålls- eller arbetstillstånd. Det finns tillgång till hälsovård i Dukwi och flyktingarna har fri tillgång till den statliga vården. I april 2009, efter stora påtryckningar från UNHCR, gick den botswanska regeringen med på att ge bromsmedicin mot hiv/aids för flyktingar i Botswana. Alla flyktingar på flyktingförläggningen Dukwi har nu möjlighet att hiv-testa sig på förläggningens statligt drivna hälsocenter. Internflyktingar förekommer i mindre utsträckning. 19. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning Det finns ingen särskild lagstiftning som förbjuder diskriminering av personer med funktionsnedsättning när det gäller exempelvis utbildning, arbete, tillgång till sjukvård eller andra offentliga tjänster. Regeringen har emellertid inlett ett antal program för att förbättra deras situation. Regeringen har uttalat att funktionsnedsattas behov ska integreras i dess beslut och åtaganden. Bygglagarna föreskriver ingenting om handikappanpassning. Det finns särskilda initiativ för att öka medvetenheten om hiv/aids bland funktionshindrade personer. Det finns enskilda organisationer som arbetar med frågor som rör personer med funktionsnedsättning. En del får statliga bidrag. ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Det råder inga förbud mot organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter, men få organisationer finns och registreringsskyldighet finns som för alla frivilligorganisationer. 16

17 Regeringen för en dialog med några. De flesta organisationer för mänskliga rättigheter arbetar med jämställdhetsfrågor, minoritetsfrågor och med hiv/aids-drabbade. Dessutom finns en del teater- och kulturgrupper som tar upp frågor rörande mänskliga rättigheter i sina program. Den mest kända och pådrivande organisationen är Ditshwanelo, som för en fortlöpande dialog med regeringen. Ditshwanelo kämpar också för dödsstraffets upphävande. Överlag kan organisationer för mänskliga rättigheter arbeta fritt i Botswana utan att riskera hot eller ingrepp från myndigheterna. Det finns dock enstaka rapporter om påtryckningar mot bland annat akademiker och journalister som varit regeringskritiska i syfte att begränsa cirkulation av kritiska rapporter, främst internationellt. Vidare har myndigheterna anklagats för att ha använt övervåld i samband med demonstrationer i relation till förflyttningen av san från reservatet Central Kalahari Game Reserve. Ett stort problem för enskilda organisationer i Botswana är bristande finansiering. När många fasat ut merparten av sitt traditionella bistånd till Botswana, har enskilda organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter och andra frågor inte förmått finna annan finansiering, och en del har tvingats upphöra med sin verksamhet. Detta gäller också Ditshwanelo som klargjort att organisationen inte längre kan ha möjlighet att existera om inte någon givare kan ge något finansiellt stöd. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Ett flertal FN-organ som till exempel UNDP, UNICEF, UNAIDS, WHO, UNHCR och UNFPA, samt EU-kommissionen har representation och finansierar program i Botswana. Insatser för att främja mänskliga rättigheter ingår i deras verksamhet. De fyller en viktig roll i den principiella och löpande dialogen med regeringen i samband med förberedelser och genomförande av olika insatser. Det svenska bilaterala samarbetet med Botswana fasades ut under 1990-talet efter det att landet klassificerats som ett medelinkomstland. Detta har nu ersatts med ett selektivt samarbete. Av de 40 miljoner SEK som avsatts går hälften till hiv/aids-området. Sverige arbetar där genom organisationen SAT (Southern African AIDS Trust) vilket är en regional organisation med bas i Sydafrika. Ett stort antal enskilda organisationer får genom detta stöd möjlighet att kunna genomföra sina hiv/aids-program, som även omfattar sanfolket som är svårt drabbat av hiv/aids. 17