Utrikesdepartementet. Mänskliga rättigheter i Botswana 2004

Transkript

1 Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Botswana Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Botswana är en stabil demokrati, med traditionellt god samhällsstyrning, ett oberoende rättsväsende, effektiv civil kontroll över militären samt med ett omfattande grundlagsstadgat skydd av de medborgerliga fri- och rättigheterna. Från att ha tillhört ett av världens tio fattigaste länder vid självständigheten 1966 har tillväxttakten i ekonomin varit en av de snabbaste i världen och Botswana klassas nu som ett medelinkomstland. BNP per capita är alltså hög jämfört med flertalet andra afrikanska länder. Inkomstklyftorna förblir dock mycket stora. Fortfarande lever närmare hälften av befolkningen i djup fattigdom. Generellt är situationen vad gäller de mänskliga rättigheterna god i Botswana; även i vidare internationell och inte bara afrikansk jämförelse. Brister förekommer dock, bl.a. som en konsekvens av att ett traditionellt stambaserat (och av grundlagen sanktionerat) makt- och rättssystem fortsätter att existera, framför allt på bynivå. Våld mot och diskriminering av flickor och kvinnor förblir ett allvarligt problem. Det moderna rättsväsendet har bristande kapacitet, vilket gör att t.ex. häktningstider inte efterlevs. Vissa befolkningsgrupper, bl.a. de som inte ingår i de åtta etniska grupper som tillsammans bildar den dominerande folkgruppen tswana, är marginaliserade. Detta gäller särskilt den etniska minoriteten san. Regeringens tvångsförflyttning av en grupp san från Central Kalahari Game Reserve har väckt internationell uppmärksamhet. Dödstraffet tillämpas fortfarande i Botswana. Botswansk lagstiftning förbjuder sexuellt umgänge mellan två personer av samma kön. Den inom det traditionella rättssystemet tillämpade kroppsbestraffningen väcker ibland också uppmärksamhet utanför landets gränser.

2 Botswanas största problem i övrigt är den snabba spridningen av hiv/aids, som undergräver den hittillsvarande goda ekonomiska och sociala utvecklingen. Botswana är bland de värst drabbade länderna i världen och epidemin har negativa konsekvenser inom alla samhällssektorer. Antalet föräldralösa barn ökar snabbt och medellivslängden minskar. Det civila samhället är svagt organiserat, vilket bl.a. försvårar ett gott omhändertagande av aidssjuka och andra offer för epidemin, däribland barn. Många enskilda organisationer som tidigare fick stöd för sin verksamhet av internationella biståndsorgan, har svårt för att klara sig när nu många länders samarbetsprogram fasats ut. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna för mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Botswana har anslutit sig till och ratificerat flertalet centrala FN- respektive regionala konventioner på de mänskliga rättigheternas område. Ett undantag utgörs dock av FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som inte är ratificerad. Regeringen hänvisar till administrativa begränsar, men en anledning torde också vara oro för vad erkännandet av framför allt kulturella rättigheter skulle kunna innebära i ett längre perspektiv. Inlemmandet i landets lagstiftning av ratificerade konventioner och tillämpningen av dem, är i vissa fall också bristfällig. Ett exempel är FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD), som Botswana ratificerade Först 18 år senare, år 2002, lämnade Botswana sin första rapport till konventionens övervakningskommitté. Kommittén ansåg rapporten bristfällig, vilket föranledde regeringen att tillsätta en interdepartemental kommitté med syftet att förbättra efterlevnaden inklusive rapporteringsåtagandena - av de konventioner Botswana anslutit sig till. Nästa CERD-rapport skall avlämnas i mars 2005 och inför detta har regeringen begärt stöd från bl.a. UNDP för att förbättra sin uppföljnings- och rapporteringskapacitet vad gäller internationella konventioner. Förra året undertecknade Botswana en undantagsklausul (s k artikel 98-avtal) med USA som förbjuder överlämnande av amerikanska medborgare till Internationella brottmålsdomstolen. Överenskommelsen fortsätter att gälla. Ingen av FN:s specialrapportörer har besökt Botswana under det senaste året. 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr. Botswanas författning utgör ett tämligen gott skydd mot godtyckliga arresteringar, tortyr och förnedrande behandling. Av statsmakten sanktionerade politiska mord eller s.k. försvinnanden förekommer inte. Slaveri förekommer inte heller. Lokala MR-organisationer är dock fortsatt bekymrade över rapporter om polisvåld och anser att lagstiftningen brister bl.a. i själva definitionen av begreppet tortyr. 2

3 3 Rättsväsendet är överbelastat och processerna långsamma. Vid arresteringar har den arresterade rätt att inte uttala sig, rätt till advokat, rätt att träffa en anhörig eller nära vän samt att ställas inför domstol inom 48 timmar. Ofta klarar dock domstolarna inte av att hålla denna tidsgräns. Enklare brott kan dömas inom ramen för det traditionella rättssystemet på stam- och bynivå. Brott bestraffas där ofta med kroppsbestraffning (piskning). Häktade kan släppas mot en minimal borgen, utom när det är fråga om en person som misstänkts ha begått mord. Rättigheten att anlita advokat har många inte råd att utnyttja i praktiken och okunskapen om vilka rättigheter som gäller är stor. Bristande polisutredning och dåliga kommunikationer på landsbygden försvårar också för de häktade ute i landet att få juridisk hjälp. Den lokala MRorganisationen Ditshwanelo - The Botswana Centre for Human Rights - ordnar i vissa fall gratis juridisk rättshjälp, men dess kapacitet och resurser är begränsade. En annan organisation, University of Botswana Legal Assistance Center, bistår med gratis rättshjälp i civila tvistemål, dock ej i brottmål. De botswanska fängelserna och de slutna anstalterna håller en minimal internationell standard och särskilt de för män är fyllda till bristningsgränsen. Sammanlagt finns kapacitet för ca 4000 personer, men i slutet av år 2003 uppgick antalet fångar till närmare Kvinnliga fångar hålls åtskilda från män och behandlas likvärdigt. Organisationer för mänskliga rättigheter tillåts besöka enskilda fångar, men endast efter en lång byråkratisk procedur. Våld i fängelserna förekommer, bl.a. har fall av våldtäkt bland fångar rapporterats. De överfulla anstalterna innebär en starkt ökad hälsorisk, givet den höga frekvensen av hiv/aids bland de intagna. Ny lagstiftning innebär att obotligt sjuka fångar skall kunna släppas 12 månader innan strafftiden löper ut och istället bli omhändertagna utanför fängelserna. Även andra fångar skall kunna släppas 12 månader i förtid för arbete utanför murarna, om de varit skötsamma. Med dessa åtgärder beräknar man minska trycket i fängelserna. 4. Dödsstraff Botswana tillhör de länder som fortfarande tillämpar dödsstraff. Den legala basen utgörs av grundlagen samt av Penal Code och den s k Criminal Procedure and Evidence Act. De brott som kan leda till dödsstraff är mord och landsförräderi. Sedan 1966 har 41 dödsstraff verkställts, samtliga för mord. Tre personer avrättades under Personer under 18 år får inte dömas till dödsstraff, ej heller gravida kvinnor. Verkställandet sker genom hängning. Court of Appeal har under senare år omvandlat ett par dödsdomar till livstids fängelsestraff. Bristen på öppenhet om när dödsdomar avses verkställas, om processen för nådeansökan, m.m. är markant. Genom ett uppmärksammat ingripande 1999 av MR-organisationen Ditshwanelo uppsköts avrättningen av två dödsdöma män (båda från den etniska minoriteten san) och beslut fattades

4 om en förnyad rättegång. De mordanklagade männens fall kommer upp till ny prövning i slutet av EU uppvaktar återkommande Botswanas regering med anledning av den fortsatta tillämpningen av dödsstraffet. Regeringens hållning förblir dock oförändrad; man refererar till den mycket starka och grundmurande folkliga opinionen för dödsstraffets bibehållande. 5. Rättssäkerhet Rättssystemet i Botswana består av civila domstolar (Magistrates Courts, High Court och Court of Appeal) samt traditionella domstolar. Författningen garanterar domstolarnas och advokatkårens självständighet i förhållande till den exekutiva makten. De traditionella bydomstolarna behandlar normalt dispyter om markfrågor, skilsmässor, arvstvister och boskapsstölder. Merparten av dylika dispyter löses på denna nivå och förs därmed inte vidare till de moderna civildomstolarna. En person som står anklagad för ett mindre allvarligt brott kan välja att få sitt fall prövat antingen av en modern domstol eller av en bydomstol. I den sistnämnda formen av domstol kan processerna vara summariska, med betydande rättsosäkerhet som följd. Kroppsbestraffning är en vanlig strafform i de traditionella domstolarna. Enligt författningen tillsätts, respektive avsätts, ordföranden och övriga domare (på rekommendation av Judicial Service Commission) i Court of Appeal samt i Högsta Domstolen av landets president. Grundlagen garanterar likvärdig behandling inför lagen av alla människor. Avsaknaden av ett offentligt system för rättshjälp innebär i praktiken att de fattigas och de marginaliserade etniska gruppernas rättigheter försvagas genom att de inte har råd att anlita försvarsadvokat. Kvinnornas lägre ekonomiska och sociala status innebär att de har sämre tillgäng till rättssystemet. Lägsta ålder för straffbarhet är 18 år. Det moderna domstolsväsendet är hårt överbelastat, vilket innebär att det kan ta flera år innan fall tas upp. Det är också mycket vanligt att befolkningen, i synnerhet de fattigaste, icke läskunniga samt kvinnor, inte är medvetna om sina rättigheter, vilket innebär att många kränkningar och oförrätter aldrig anmäls. För att stävja och åtgärda maktmissbruk finns sedan flera år ett riksrevisionsverk (som har haft svenska rådgivare från RRV) och en korruptionsbekämpande myndighet (Directorate on Corruption and Economic Crime). Sedan 1997 finns även en Ombudsman (Public Protector). Korruptionen är förhållandevis begränsad, även om det finns tecken som tyder 4

5 5 på att den börjar bli vanligare. Den har bekämpats och förebyggts genom en sammanhållen politik, tydligt politiskt ledarskap och genom inrättandet av en rad funktioner och organisationer. 6. Personlig frihet Frihetsberövanden på godtyckliga eller politiska grunder förekommer inte. Medborgarnas rörelsefrihet finns inskriven i konstitutionen och respekteras i allmänhet. Regeringens tvångsförflyttning av ett hundratal san (som i Botswana kallas basarwa och förr även mer allmänt gick under benämningen "bushmen") från Central Kalahari Game Reserve (CKGR) har pågått sedan slutet av 1990-talet och väckt internationell uppmärksamhet. Alla besökare till CKGR, även san, behöver tillstånd; upprättade vägspärrar för att förhindra otillåten trafik har dock varit ineffektiva och sedan tvångsförflyttningen har enstaka san åter tagit sig in i området (se även avsnitt 16). Behandlingen av flyktingar och asylsökanden följer grundläggande internationella normer. Asylsökanden, vilka som regel interneras under fängelseliknande förhållanden, skall dock enligt botswansk lag få sin sak prövad inom 28 dagar. Denna lagstiftning följs i praktiken sällan och det finns fall där asylsökanden hållits internerade upp emot två år. De flesta asylsökanden kommer för närvarande från Zimbabwe. UNHCR har protesterat mot interneringen av politiska asylsökanden och även uttryckt oro över att zimbabwier på flykt utsätts för säkerhetsrisker genom att interneras i samma Center for Illegal Immigrants (beläget relativt nära gränsen till Zimbabwe) som används för illegala invandrare. Inga reserestriktioner finns för botswanska medborgare. Pass kan erhållas utan mutor. 7. Straffrihet Det finns inga belägg för att medveten straffrihet skulle förekomma i Botswana. 8. Yttrande- och mediafrihet m.m. Författningen föreskriver full yttrande- och massmediafrihet. Det finns inte heller några begränsningar vad gäller förenings-, församlings- och religionsfrihet. Den allra viktigaste informations- och debattkällan för majoriteten är fortfarande de traditionella byråden "kgotla", som finns i alla stora och små byar i hela landet. Ett antal såväl setswana- som engelskspråkiga oberoende tidningar utkommer flera gånger i veckan. De ifrågasätter regeringen på ett allt mer öppet och fränt

6 sätt samt bevakar tendenser till korruption och nepotism. Enstaka privatägda tidskrifter, som ibland kan innehålla regeringskritiskt material, utkommer mera sällan. En statlig tidning, som distribueras gratis, utkommer varje vardag. Det statliga radio- och TV-bolaget sänder på setswana och engelska. Den statliga radion är det medium som når flest människor, även på landsbygden. Utbildningsprogram av relativt god kvalitet förekommer. Självcensur är vanlig och det förekommer att myndigheter ingriper för att påverka innehållet i en tidning eller sändning. Utöver den statliga radion finns sedan 2001 två privata radiokanaler, vilka hittills endast täcker de större städerna. Licenser beviljas av den enligt lag upprättade National Broadcast Board. Den officiellt deklarerade ambitionen är de statliga radio- och TV-kanalerna, även givet fortsatt statlig finansiering, skall förhålla sig oberoende till regeringen och uppmuntra fria debatter. Oppositionen kritiserar regeringen för dess kontroll av de statligt styrda nyhetsorganen och har föreslagit att de skall privatiseras. Oberoende TV- och radiokanaler kan mottas utan problem från Sydafrika. Kostnaderna för satellittelevision är dock för höga för att kunna utnyttjas av merparten av Botswanas invånare. Det finns inga begränsningar beträffande den ständigt växande volymen av e- post och internet. Internet-kaféer finns i de större städerna. 9. De politiska institutionerna Botswana är känt för sitt förankrade demokratiska system och politiska stabilitet. Presidenten är både stats- och regeringschef och har mycket stark konstitutionell ställning. Parlaments- och lokalval hålls samtidigt vart femte år. I och med valen i oktober 2004 består parlamentet av 61 ledamöter (mot tidigare 44), till vilket 57 ledamöter väljs i enmansvalkretsar och fyra ledamöter tillsätts av presidenten. Utvidgningen av parlamentet har motiverats med den ökade befolkning som registrerades i folkräkningen President Mogae är tredje presidenten sedan självständigheten år Hans företrädare president Masire avgick på eget initiativ 1998, före mandatperiodens utgång. Efter en folkomröstning och ändring i konstitutionen för ett par år sedan får presidenten nu endast sitta i två mandatperioder, d v s maximalt 10 år. Det första valet ägde rum år 1965 inför självständigheten. Botswana Democratic Party (BDP) har sedan dess segrat i alla val. Ett tiotal partiet ställde upp i de senaste allmänna valen, som ägde rum den 30 oktober BDP segrade även i detta val och fick 44 mandat i parlamentet (48 totalt, inklusive de fyra särskilt invalda ledamöterna), medan oppositionen fick sammanlagt 13 mandat. Trots att oppositionen är liten och splittrad är debatten i parlamentet livlig och de BDP-ledamöter som inte ingår i regeringen ("back-benchers") 6

7 7 agerar ofta som en slags intern partiopposition. Det är dock regeringen och BDP som sätter tonen. Sedan några år får även setswana användas under debatterna. Tidigare var engelska enda språket, vilket hämmade debatternas intensitet. Inför valet 1999 etablerades för första gången en "Independent Electoral Commission (IEC)" med sju kommissionärer som ansvarar för förberedelser och genomförandet av valet. Ordföranden i IEC är tillsatt av presidenten efter samråd med parlamentets oppositionsledare. Botswanas val går lugnt till och bedöms som fria och rättvisa. BDPkandidaterna synes dock ha visst företräde i statskontrollerade media och regeringspartiet har betydligt större ekonomiska resurser än oppositionen för t.ex. valkampanjer. Statligt partistöd finns inte. Att oppositionen aldrig har fått majoritet i parlamentet beror dock i första hand på att BDP-regeringen åtnjuter folkligt stöd och att oppositionen är splittrad och ofta saknar trovärdiga alternativa politiska program. Även valsystemets konstruktion tenderar dock att gynna BDP. Vid sidan av parlamentet finns ett överhus, House of Chiefs, som består av hövdingarna för de åtta största etniska grupperna. House of Chiefs har en rådgivande funktion till det folkvalda parlamentet. Alla nya lagförslag underställs denna för kontroll att de inte bryter mot traditionella lagar och sedvänjor. Även om House of Chiefs egentligen inte har någon avgörande makt i praktiken, har denna församling ett stort symboliskt värde för många botswanier. En av presidenten tillsatt kommission med uppdraget att utreda och föreslå eventuella förändringar i sammansättningen av House of Chiefs har föreslagit att överhuset borde vara mer etniskt neutralt. Debatten om förslaget har varit livlig. Beslut om att ändra konstitutionen har dock ännu inte fattats. Generellt är intresset för inrikes- och utrikespolitik lågt hos den breda allmänheten och det civila samhället är svagt organiserat. Det är de närliggande frågorna i byn som engagerar mest och som dryftas flitigt i de traditionella byråden under ledning av stamhövdingen eller hans representant. Kombinationen av det traditionella systemet med det moderna förefaller fungera utan större friktioner, men har också ett antal negativa följder. En sådan är att många större frågor som skall beslutas på nationell nivå först blir föremål för utdragna lokala konsultationsprocesser, med stora dröjsmål som följd. På det rättsliga området, å andra sidan, tenderar bydomstolarna att fatta beslut betydligt mer summariskt än de moderna domstolarna, vilket ökar rättsosäkerheten. En annan konsekvens är att systemet cementerar det starkt patriarkala strukturerna i det traditionella samhället (se vidare avsnitt 16).

8 8 De traditionella värderingarna försvårar för kvinnor att få beslutsfattande positioner och även om deras andel har ökat något är deras inflytande i politiken alltjämt litet. På kommunal och lokal är bara 10 % av borgmästarna och kommunalrådsordförandena kvinnor. Endast 14 % av de valda kommunalråden är kvinnor. I valet 2004 minskade antalet kvinnor i parlamentet. Bara fyra valdes in. Ytterligare tre kvinnor kom in som specially elected members, utsedda av president Mogae. I den nya regeringen är fyra av de 14 ministrarna kvinnor. En av fem biträdande ministrar är kvinnor. Flera kvinnor har dock också utnämnts till höga befattningar inom statsförvaltningen, som exempel kan nämnas att chefen för centralbanken och flera statssekreterare är kvinnor. En av domarna i Högsta Domstolen är kvinna, det finns även tre kvinnor i det traditionsbundna House of Chiefs, varav en är dess ordförande. Det finns drygt 400 lokala styren med valda ledamöter. De har ingen beskattningsrätt, utan är ekonomiskt beroende av regeringen. Regeringen har en effektiv kontroll över militären som är ansvarig för den externa säkerheten och även för att stävja tjuvskytte längs gränserna. Polisen svarar för den inre säkerheten. 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Det förekommer inte öppen diskriminering i arbetslivet p.g.a. kön, hudfärg, religion, politisk åsikt eller liknande. Grundlagen förbjuder regeringen att diskriminera på sådana grunder. Varken grundlagen eller andra lagar förbjuder dock privatpersoner att diskriminera på sådana grunder. Nästan hälften av befolkningen arbetar i den informella sektorn. Förutom hiv/aids är den höga arbetslösheten ett av de största problemen i landet. Den drabbar främst kvinnor och outbildade eller lågt utbildade ungdomar på landsbygden. Den officiella arbetslöshetssiffran för år 2003 var ca 16 procent. Den dolda arbetslösheten beräknas dock uppgå till över 30 %. Regeringen är väl medveten om problemet och försöker på olika sätt verka för att sysselsättningen ökar genom att satsa mer på yrkesskolor, vägarbeten, lån för att starta småföretag m.m. Däremot råder det brist på välutbildade yrkesarbetare, tekniker, ekonomer, sjukvårdspersonal, lärare m fl yrkeskategorier. Bristen på kvalificerad arbetskraft accentueras också av hiv/aids-epidemin. Fastställda minimilöner finns enbart för vissa kategorier anställda (t.ex. är hushållsanställda undantagna) I juni 2004 var dessa mellan pula/timme (ca kronor). Inom den formella sektorn betalas för det mesta betydligt över minimilönen. Anställda inom den informella sektorn har ofta lägre betalning än minimilönen. Lagen tillåter

9 9 maximalt 48-timmars arbetsvecka med kompensation för övertid. Arbetsgivarna är ansvariga för säkerheten på arbetsplatsen. Illegala immigranter kan lätt exploateras, eftersom de sänds tillbaka om de formellt tar upp klagomål på sina arbetsförhållanden. Antalet immigranter från Zimbabwe har ökat betydligt på grund av utvecklingen i grannlandet. Inflödet fluktuerar dock mycket från månad till månad. I snitt återsändes 150 personer/dag under Rapporter förekommer om enskilda polisers övervåld i samband med sådana transporter. Fackföreningar tillåts, men lagen är mycket restriktiv vad gäller tillstånd att strejka. Sympatistrejker är förbjudna. Fackföreningarna står oberoende till regeringen och är inte knutna till något politiskt parti. Generellt är fackföreningarna svaga. De finns nästan enbart inom gruvsektorn samt bland järnvägsanställda, bankanställda, samt statsanställda. Det finns en paraplyorganisation; Botswana Federation of Trade Unions (BFTU). Arbetstvister skall lösas av arbetsdomstolen, Industrial Court. Tvångsarbete förekommer inte. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Alla medborgare har i princip tillgång till hälsovård, men dess kvalitet i de mycket glest befolkade områdena på landsbygden är betydligt lägre än i städerna och det råder synnerligen stor brist på läkare och sjuksköterskor. Landet har sedan självständigheten lagt stor vikt vid att bygga upp en fungerande hälsosektor. Genomsnittligt har 85 % av befolkningen tillgång till en hälsostation inom 15 km avstånd. Hittills uppnådda resultat håller dock nu på att raseras p g a av den höga frekvensen av hiv/aids-smittade. Regeringens medvetande och engagemang för att bekämpa sjukdomen, som numera är mycket stort, har kommit relativt sent. Botswana beräknades 2003 vara det land näst efter Swaziland med högst smittofrekvens i världen. Enligt FN:s statistik är 37,3 % smittade i åldersgruppen år. Sedan januari 2004 har rutinmässig (men ej obligatorisk) hiv/aids-testning införts för alla som söker sjukvård. ARV-terapi ("bromsmediciner") är i princip gratis tillgänglig för alla botswanska medborgare, men efterfrågan på behandling överstiger ännu tillgången. Den (vid födseln) beräknade medellivslängden uppskattas av regeringen ha sjunkit från 65,3 år 1999 till 55,7 år Beräkningar från internationella organisationer anger ofta än en mer dramatisk sänkning av medellivslängden. Förutom de katastrofala ekonomiska, sociala och humanitära följderna som hiv/aids-epidemin leder till, innebär den också en oerhörd påfrestning på de

10 10 redan tidigare knappa sjukvårdsresurserna, i synnerhet som vårdpersonalen själv är hårt drabbad av sjukdomen. Hälsoministeriets andel av utvecklingsbudgeten för 2004/2005 är ca 7 %. Siffran är i stort sett oförändrad jämfört med föregående år. De löpande kostnaderna i samband med hiv/aids ingår såväl i hälsoministeriets som i övriga ministeriers driftsbudgetar. Härtill kommer budget via ministeriet för lokal administration för hälsokliniker ute i distrikten. En stor del av den totala budgeten för Ministry of State President avser också bekämpningen av hiv/aids. Slutsatserna från det senaste förhöret med Kommittén för avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (Genève augusti 2002) efterlyser information om hur hiv/aids påverkar de olika etniska grupperna. 12. Rätten till utbildning Utbildningssystemet i Botswana är väl utvecklat och stora framsteg har gjorts sedan självständigheten. 83 % av flickorna, en något högre andel än för pojkar, går i grundskola ( ). Den genomsnittliga läskunnigheten bland vuxna låg enligt UNDP år 2002 på knappt 79 %, en ökning sedan l990 på mer än 10 %. Siffrorna var högre för kvinnor än för män. Den även tidigare påtagliga bristen på lärare accentueras av att också denna yrkeskår är hårt drabbad av hiv/aids-epidemin. Många utländska lärare måste därför rekryteras. Minoritetsfolk som san har inte varit särskilt motiverade att sända sina barn till avlägset belägna skolor, där undervisningen sker på ett för dem främmande språk, setswana, och där många ämnen uppfattas som onödiga för det dagliga livet. Primär- och sekundärskolor är kostnadsfria i princip också skoluniformer. På universitetet är utbildningen gratis, men studiematerial betalas av studenterna. Utöver de statliga skolorna finns privatskolor, där alla kostnader betalas av föräldrarna och dit många av de rikare föräldrarna sänder sina barn. De anser utbildningen där vara bättre och den har en högre status. Undervisningsministeriet har störst andel (30 %) av statens driftsbudget. Härutöver anslås medel via ministeriet för lokal administration till kommunerna, som ansvarar för byggande av primärskolor. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Den genomsnittliga BNP-tillväxten var 5,6 % per år under perioden 1998/ /03. BNP per capita var enligt FN UD dollar år Trots det lever (enligt samma FN-källa) knappt en fjärdedel av befolkningen på

11 11 motsvarigheten till en US dollar per dag. Hälften av befolkningen lever på motsvarande två US dollar per dar. FN:s statistik anger också att ca en fjärdedel av befolkningen är undernärd (1999/2001). Fördelningen av tillgångarna är således synnerligen ojämn. Botswana Housing Corporation (BHC) är ett affärsdrivande statligt bolag som ansvarar för att tillhandahålla bostäder i olika priskategorier för låg-, medeloch höginkomsttagare. Hyrorna har tidigare legat långt under de ständigt stigande marknadsvärdena. BHC har under senare år dock höjt hyrorna kraftigt för att komma närmare den privata marknadens hyresnivåer. Detta har i synnerhet drabbat låginkomsttagarna. De finns även kooperativa företag och ett privat utbud men bristen på bostäder till rimlig kostnad är hög. Self- Helping Housing Agency är regeringens instrument för att söka hjälpa låginkomsttagare att skaffa bostäder till en rimlig kostnad. Det faktum att det traditionella storfamiljsystemet alltmer börjar luckras upp och många arbetslösa dras till städer eller till andra större orter i jakten på arbete innebär dock att bostadsproblemet stegras. Huvudstaden Gaborone har sedan självständigheten 1966 växt från till drygt invånare idag och den fortsätter att växa. Botswana importerar merparten av sina baslivsmedel. Landet har i motsats till flertalet grannländer inte drabbats av hungersnöd under senare år. Utanför de större städerna bor människor alltjämt på traditionellt sätt. Ungefär hälften av befolkningen tillhör befolkningsgruppen tswana med åtta undergrupper. Traditionellt lever de friktionsfritt med icke-tswana. Sistnämnda har inte skolundervisning på sina egna språk och är inte heller representerade i House of Chiefs. Giftermål är vanligt mellan de olika befolkningsgrupperna. I städerna bor de integrerat. I den kommersiella sektorn är asiater och européer framträdande. OLIKA GRUPPERS SITUATION 14. Kvinnans ställning De flesta dispyter på landsbygden löses av de traditionella domstolarna. Där saknar kvinnan i princip alla de rättigheter som den civila lagstiftningen består henne. Under de traditionella lagarna är kvinnorna i princip under makens, faderns eller någon manlig släktings ansvar. Hennes underordnade ställning i det traditionella samhället utgör en del av förklaringen till den snabba spridningen av hiv/aids. Även om den civila lagstiftningen är mer jämställd, återspeglas det traditionella synsättet delvis även i denna, liksom i den praktiska ekonomiska, sociala och politiska verkligheten. Det finns ingen inskränkning vad gäller rösträtt, skolgång m.m. Statistiken visar att något fler flickor än pojkar skrivs in i

12 grundskolan. Det finns också flera enskilda organisationer som arbetar med att stärka kvinnans ställning och att upplysa om de rättigheter som de har i det moderna samhället, men som de inte känner till. En översyn av de civila lagar som är diskriminerande mot kvinnor har genomförts under senare år. Medborgarskapslagen har ändrats. Ett barn kan nu få moderns eller faderns medborgarskap. Egendomslagen har ändrats. En make kan nu inte sälja egendom utan hustruns skriftliga medgivande i vissa fall. Fädernas föreskrivna månatliga underhåll till barn utanför äktenskapet eller i fall av skilsmässa har höjts något. Äktenskapslagen har ändrats för att få till stånd bättre jämställdhet mellan kvinnor och män. Misshandel och våldtäkter är vanliga - även mot barn. Antal rapporterade fall av våldtäkt ökar, vilket i och för sig inte behöver betyda att våldtäkterna ökar, utan att kvinnorna i högre grad vågar rapportera. Bland annat på grund av den höga hiv/aids-frekvensen betraktas en del sexuella brott som mycket allvarliga. Minimistraffet för våldtäkt är 10 år, straffet är 20 år om förövaren visste han var hiv-positiv. Våldtäkt inom äktenskapet är dock inte kriminaliserad. Polisen har inlett träning för hur våld mot kvinnor skall hanteras. Även de gamla, drabbas hårt av effekterna av hiv/aids. Det finns många exempel på mormödrar och farmödrar som måste ta ansvaret för ett stort antal föräldralösa barnbarn, sedan barnens föräldrar och andra yngre släktingar avlidit i aids. Ett antal organisationer har bildats som arbetar med kvinnornas situation. De har uppmuntrats av regeringens öppna attityd och har en dialog med regeringen. I regeringen och på andra högre befattningar inom den statliga sektorn finns en hel del kvinnor. Kvinnor på topposter i näringslivet är relativt få. I detta avseende kommer likväl Botswana på bättre plats (18) än Sverige (24), enligt FN:s statistik.. Könsstympning förekommer inte. I något fall skall handel med människor ha rapporterats. 15. Barnets rättigheter Botswana ratificerade FN:s barnkonvention 1995 och lanserade sitt nationella handlingsprogram 1997 för att uppnå målen i denna. Konstitutionen nämner inte barn som en särskild grupp, utan de ingår i begreppet "alla personer". Det finns ändå en hel del lagar som syftar till att säkerställa just barnets rättigheter, exempelvis avseende arbete (det är förbjudet att anställa barn under 14 år), utbildning, underhållsplikt, adoption m.m. Barn under 18 år får inte dömas till 12

13 13 fängelse eller annat straff. Frågan om barnsoldater är inte aktuell. För att rekryteras till armén är minimiåldern 18 år och denna regel följs. Balansgången mellan de traditionella värderingarna och det moderna inflytandet är svår. Uppluckringen av storfamiljsystemet minskar barnens trygghet. Anmälda fall av misshandel och sexuell exploatering av barn har ökat. Som i så många andra fall är det de fattigaste som drabbas värst. Aga är tillåtet i skolorna och är ett mycket vanligt förekommande uppfostringsmedel i hemmen. Många barn smittas redan vid födseln av hiv och antalet föräldralösa ökar med alarmerande hastighet. Dessa har ofta inte heller andra vuxna anförvanter i livet. Man räknar med att det år 2003 fanns ca föräldralösa barn (av en total befolkning på 1,7 miljoner). År 2015 beräknas den siffran ha stigit till över Släktingar förnekar inte sällan de föräldralösas rätt att ärva. År 2002 var spädbarnsdödligheten 80 per 1000; av barn som föddes år 2002 beräknas 110 av 1000 avlida före fem års ålder (FN:s Human Development Report 2004). Barn under 15 år får inte anställas inom industrin. De under 16 år får inte arbeta natt eller t ex inom gruvindustrin. Lagen skyddar också adopterade och föräldralösa mot barnarbete. Lagar som förbjuder barnarbete får dock inte så stor effekt i verkligheten, när barn utan föräldrar eller andra vuxna släktingar tvingas att finna någon form av sysselsättning för att överleva, eller tvingas att stjäla, tigga eller prostituera sig. Förutom alla sociala konsekvenser detta innebär, upphör också de praktiska möjligheterna till skolgång för de värst drabbade och kriminaliteten ökar. Sexuellt utnyttjande och sexuella trakasserier är vanligt förekommande. Att män i maktposition (lärare, äldre släktingar, etc) förgriper sig på unga kvinnor och flickor är ett problem som uppmärksammas allt mer i hiv/aids-sammanhang. Barnprostitution är kriminaliserad. Det är inte känt att handel med barn förekommer. Regeringen är medveten om problemen med föräldralösa barn och har anslagit extra medel bl a till kommunerna för självhjälpsprogram och andra åtgärder. Effekterna låter dock ännu vänta på sig. 16. Olika befolkningsgruppers situation (etniska, religiösa minoriteter, urbefolkningar m. fl.) Grundlagen omfattar alla medborgare och är skriven i syfte att undvika diskriminering p g a ras, kön, religiös och politisk åskådning. Generellt kan sägas att de mindre etniska grupperna (san, herero, humbukushu, m fl) i praktiken är mer marginaliserade än de människor som tillhör

14 majoritetsbefolkningen, tswana. En del lagar är så utformade att avsteg från förbudet att diskriminera p.g.a. etnisk tillhörighet kan göras. Sammansättningen av House of Chiefs är ett exempel på det. Förflyttningen av san från Central Kalahari Game Reserve (CKGR; ett område stort som Danmark) till nyanlagda byar utanför naturreservatet har pågått sedan mitten av 1990-talet. Förflyttningarna har kritiserats hårt, särskilt av den brittiska enskilda organisationen Survival International. Även FN:s Kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har uttryckt oro över regeringens politik. Till en början skedde inte förflyttningarna med tvång, utan snarare genom stundom alltför vidlyftiga löften om ett bekvämare liv, något som sedan inte visade sig motsvara förväntningarna. De senare förflyttningarna tycks dock ha varit av mer tvingande karaktär. Regeringen hävdar att den inte kan tillhandahålla rimlig social service (skolor, hälsovård med mera) till människor som för ett halvnomadiskt liv och är utspridda över ett stort otillgängligt område. Den hävdar också att människor och vilda djur inte kan leva ihop i samma område en mer tveksam motivering med tanke på att så har skett i tusentals år. San skall enligt regeringen inte heller få betraktas som exotiska "inslag i naturen", utan måste kunna få ta del av landets utveckling som övriga medborgare. Företrädare för san hävdar att de genom förflyttningen fråntas sin hävdvunna rätt till mark och försörjning och sina möjligheter att utöva sina traditionella sedvänjor. Det är oklart om de som önskat flytta tillbaka tillåts göra så (alla personer behöver tillstånd för att besöka CKGR); i alla händelser har de därmed inte tillgång till skolor, hälsovård och borrade vattenbrunnar. Av totala antalet san i Botswana på de flesta är sedan länge utspridda på olika håll i landet uppges ett 50-tal personer, mest äldre män, för närvarande leva inom CKGR. Frågan om regeringens rätt att flytta de berörda san från CKGR är för närvarande föremål för prövning av Botswanas Högsta domstol. Fallet kan också komma att påverka den mer grundläggande frågan om sanbefolkningens förfogande- och beslutanderätt över sina traditionella markområden. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning Botswansk lagstiftning, liksom samhällets attityd i stort, är diskriminerande mot bi- och homosexuella. Strafflagen förbjuder sexuella handlingar mellan personer av samma kön, vilka kan dömas till upp mot sju års fängelse utökades lagen till att också gälla homosexuella kvinnor. MR-organisationen Ditshwanelo anser att situationen för homosexuella i Botswana förvärrats till följd av de homofobiska uttalanden som regeringschefer och andra ledares i grannländerna gett spridning åt på senare år. Organisationen försöker sprida opinion om acceptans av homosexuella, men ämnet väcker inte något bredare engagemang eller debatt. 14

15 Flyktingars rättigheter Botswana är ett land som folk flyr till, inte ifrån. Internflyktingar förekommer inte. Botswana har undertecknat Genève-konventionen och ansluter sig till principen "First Country of Asylum". På grund av brist på andra lokaler förvaras flyktingar ibland i fängelse tillsammans med kriminella tills dess att de fått flyktingstatus. Då förs de över till flyktinganläggningen Dukwi i nordöstra delen av landet. Där fanns i början av 2004 ca 3500 flyktingar varav ca 1000 från Namibia och ca 900 från Angola. Förhållandena i Dukwi är spartanska. Antalet illegala immigranter från Zimbabwe har ökat under En del söker politisk asyl i Botswana (se avsnitt 6 ovan). De grundlagstadgade rättigheterna gäller inte för illegala immigranter, men något fall har ännu inte testats i domstol. 19. Funktionshindrades situation Engagemanget för funktionshindrade ökar och en del program för att förbättra deras situation har initierats av myndigheterna under senare år. Regeringens politik är att funktionshindrades behov skall integreras i dess beslut och åtaganden. Även några enskilda organisationer arbetar med dessa frågor. De har mycket knappa resurser, även om en del får bidrag från regeringen. Några storföretag ger också bidrag till verksamheten. Bygglagarna föreskriver ingenting om handikappanpassning. 20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter Det råder inte några förbud mot organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter, men det finns inte särskilt många sådana. Regeringen för en dialog med en del av dem. De flesta organisationer för mänskliga rättigheter arbetar med kvinnofrågor och med minoritetsfrågor (framför allt san) och med hiv/aids-drabbade. Dessutom finns en del teater- och kulturgrupper som tar upp frågor rörande mänskliga rättigheter i sina program. Den mest kända och pådrivande organisationen är Ditshwanelo The Botswana Centre for Human Rights ( som driver sin verksamhet med stor kraft och för en fortlöpande dialog med regeringen. Ditshwanelo kämpar också för dödsstraffets upphävande. Ett allt större problem för dessa organisationer är bristande finansiering. När de flesta länder, inklusive Sverige, fasat ut merparten av sitt bistånd till Botswana p.g.a. landets goda ekonomi, har enskilda organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter och andra frågor drabbats hårt. En del har tvingats stänga.

16 21. Fältverksamhet eller rådgivning på området rörande mänskliga rättigheter Ett flertal FN-organ (UNDP, Unicef, UNAIDS, WHO, UNHCR och UNFPA) samt EU-kommissionen har representation och finansierar program i Botswana. Insatser rörande mänskliga rättigheter ingår i deras verksamhet. De fyller en viktig roll i den principiella och löpande dialogen med regeringen i samband med förberedelser och genomförande av olika insatser. 16