NUMMER TRE vision och tradition

Transkript

1 NUMMER TRE 2003 vision och tradition

2 I K O N E R i n n e h å l l Ledare Modelskifte i biblioteksbetjeningen af etniske minoriteter AV JENS THORHAUGE Takes two to tango biblioteken och den vetenskapliga kommunikationen AV CATTA TORHELL Om en Internetkurs för indianer AV BJÖRN TELL Alexandria drömmarnas bibliotek AV EVA NYLANDER Information om information AV KARL-ERIK TALLMO Et levende flerkulturelt bibliotek fra Alexandria Olaf Berggren AV MARIANNE SUNDE Den olönsamma lönen AV JAN-ERIC MALMQUIST Folkbibliotekariens mellanläge i beaktande AV KRISTER GUSTAVSSON Framtidsfilerna Kulturpanik AV SVEN NILSSON Nästa nummer skickas den 22 september. Manusstopp den 25 augusti. N är det sista numret av Månadsjournalen kom ut i höstas uttalade sig dess sista redaktör Eva Birmann så här i Resumé: Kultur är kanske passé och upplevelseindustrin tar över. Jag menar inte att folk kommer att sluta läsa böcker, men kultur ger inte samma prestige som tidigare. Sådant är ju hedervärda ansträngningar till analys av bakgrunden till sin tidnings nedläggning. Liknande orsakssammanhang av oändligt antal och mångskiftande karaktär genom sekler och år har kunnat bidra till att förklara varför periodikamarknaden alltid framstått som just periodisk. Det är också ett i många avseenden intressant motiv till en publikations avveckling. Bl.a. därför att det demonstrerar en nedärvd föreställning om vad som är kultur med hjälp av en klassisk och traditionell definition av kulturbegreppet. Läsning av böcker ger den prestige som ligger bakom bildning, och är man bildad besitter man olika grader av kultur och är väl därmed även kultiverad. Fast kultiverad kan också en potatisåker vara liksom att företagskultur är allting från harmonisk arbetsmiljö och vänlig stämning till pina, pest och permitteringar. Länge var att vara beläst och bildad en klassfråga och utbildningen bakom ekonomiskt villkorad. Det var de socialt besuttna som hade råd med kultur och förbehöll sig rätten att vara kulturella. De med förmåner och pekuniära förutsättningar att förkovra sig. Långt fram i tiden fanns bara ett sätt att göra detta på låta sig undervisas och läsa sig till det. Så småningom i böcker och med tiden tack vare Gutenberg. Bokstäver som blev ord som bildade meningar och i bästa fall mening och meningsfullheter. 2 3/2003 Årgång 6 I K O N E R v i s i o n o c h t r a d i t i o n Oberoende publikation utgiven av Bibliotekstjänst Redaktör: Jan-Eric Malmquist jan-eric.malmquist@btj.se Redaktionskommitté: Inger Eide-Jensen Tomas Lidman Sven Nilsson Birgitta Olander Ansvarig utgivare: Joel Sommerfeldt Grafisk form: Identitet, magnus@identitet.se Postadress: Lund Besöksadress: Traktorvägen 11, Lund Telefon: Fax: Teknisk produktion: Grahns Tryckeri AB, Lund ISSN

3 Detta var alltigenom förbehållet de besuttna. Kultur var böcker, lite teater och middagskonversation om golf var vi några nu rester av 40-talister som såg en politisk handling i allt mänskligt handlande. Många hade en kultursyn som ville se mycket längre än vad den konventionella deklarationen dittills sett. Här har man lyckats för numera är det i vart fall också & Fritid. Nivelleringen har lett till en konkurrensutsatthet som blivit så stor att den moderna människan fått nästan för mycket att välja på för att få fritiden att gå. Den allmänna utvecklingen, generösare utbildningsvillkor, ett jämlikare samhällssystem har visat att bildning och utbildning aldrig varit det samma som begåvning. Nu har fler möjlighet till mycket mer, och många fler kan köpa många fler böcker även om kanske inte så många gör det. Golfbanorna annekterar varje uns av den täcka svenska naturen. Nästa alla har nu de ekonomiska dispositionerna för att spela spelet, om sedan spelsinnet förslår är inte allom självklart. Men det syns inte längre vem som är kultiverad eller inte när man struttar runt. Envar har lika påkostad utstyrsel med fånig hatt och hullingförsedd fotbeklädnad. Det var en amerikansk tränare som en gång sa: Ge mig en person med stora händer och inget huvud så gör jag vederbörande till golfspelare. Det finns fortfarande en konvention när man kultiverat konverserar om kultur under middagsbjudningen. Då talar man gärna böcker. Man behöver inte ha läst dem, man kan ha läst om dem i Månadsjournalen om Månadsjournalen fortfarande funnits. På biblioteket ska det däremot inte finnas så många böcker, tycker biblioteket. Här vill man stå för det informationstekniska filigranarbetet och förevisa sina teknologiska konstfärdigheter. Ska någon tvunget läsa böcker må det ske på annat sätt än i atavistiska relikter på papper mellan fula styva pärmar. Sådant har länge bekymrat många skrev Patrice Higonnet en artikel Scandal on the Seine i New York Review of Books där hon kände ångest inför vad som skulle bli av det nya nationalbiblioteket när det i vart fall inte var böcker det skulle komma att härbärgera. Monumenten, mausoleerna, epitafierna av en svunnen tid fortfarande byggandes i en annan tid. Och i Library Journal publicerade Raymond Kurzweil året därpå en serie artiklar under samlingsrubriken The future of libraries där andra delen hette The end of books och den tredje The virtual library. I den här senare skrev han: What about paper books? They will ultimately reach antiquity, but because of their enormous installed base, this transition will not be instanaeous. When fully effectice virtual books become available later this decade, some of the more progressive libraries will begin to incorporate them into their services. As virtual books become more dominant, libraries will begin to emphasize them over paper books, with some libraries on the leading edge and some on the trailing edge. When the paper book does reach aniquity, what will happen to those big library buildings? Det här var för tio år sedan, så snabbt har det inte gått om än det givetvis kan komma att gå snabbare kommenterade Geoffrey Nunberg i Böcker och bibliotek det här slagets visioner i sin egen mycket visionära essä Böckernas plats i den elektroniska reproduktionens tidsålder med ett finalt kapitel som hette Bokens slut. Men då hade han redan dessförinnan konstaterat: I vilken form vi än faktiskt möter Moby Dick läser vi den som en traditionellt publicerad bok. Dvs, bör tilläggas, så länge vi inte intar informationen intravenöst eller kan älska oss till den antediluvianska läsupplevelsen. Wordsworth: Discourse was deemed man s noblest attribute, And written words the glory of his hand. Then followed printing with enlarged command For thought dominion vast and absolute For spreading truth and making love expand. Jan-Eric Malmquist FOTO: EVA INGVARSSON Ikoner 3/2003 3

4 Modelskifte i biblioteksbetjeningen af etniske minoriteter Jens Thorhauge Gæstearbejder, indvandrer eller etnisk minoritet? I Sverige har man i Stockholm åbnet et særligt bibliotek for indvandrere. Det er et monument over den svenske vilje til at gøre noget også for etniske minoriteter som vi kalder dem der er så anderledes at vi ikke umiddelbart kan håndtere det. Der er mange bibliotekarer i Danmark der gerne vil gøre det samme. Skal indvandrerne have deres eget bibliotek eller skal alle biblioteker lære at betjene indvandrere lige så godt eller bedre end de betjener etniske danskere, svenskere og nordmænd? Det spørgsmål synes jeg der er god grund til at diskutere i et nordisk tidsskrift. Jeg er ikke sikker på hvad der er det rigtige, men jeg tror at en øget integration af indvandrerne i vores samfund er ønskelig. Det gør de fleste lad os diskutere metoderne. Etniske forskelle er en klassisk kilde til historier og jokes. Men desværre også til frygt, skepsis, fjendtlighed. Etniske forskelle er måske den hyppigste årsag til krige i verdenshistorien, det handler ikke kun om ydre territorier, men især om indre. Om æresbegreber, codes of conduct, som forretningsmænd betaler i dyre domme for at blive undervist i når de skal åbne nye markeder. Fordi selv små fejltrin kan være skæbnesvangre. Alene i dette store perspektiv er det lillebitte hjørne af samfundslivet som biblioteksbetjening af etniske minoriteter er, vigtigt. Det er naturligvis som al anden biblioteksbetjening også vigtigt for den enkelte person. Etnisk herkomst er altså et følsomt og alvorligt anliggende som officielt håndteres med et maximum af politisk korrekthed hvis man tilhører den etniske majoritet (det gør jeg). Vittighederne er forbeholdt minoriteten, ellers bliver de let racistiske. Følsomheden i spørgsmålet om politikken overfor borgere af anden etnisk herkomst end dansk afspejler sig tydeligt i hvad vi kalder de fremmede. I begyndelsen under højkonjunkturen i 60 erne hed de gæstearbejdere. Det er måske det ord der mest præcist afspejler samtidens opfattelse og holdning. Ingen troede dengang for 40 år siden at disse jugoslavere og tyrkere der kom for at udføre det arbejde ingen danskere på dette tidspunkt kunne formås til at udføre, ville blive i landet. De kom fordi der var mangel på arbejdskraft. De var led i en handel om øget vækst. Fyld sækken op og rejs hjem. Nu er de her i tredje generation, og en række grundlæggende problemer er reelt blevet værre. Så hed de efter en lang årrække indvandrere. Og med den globale mobilitet og stigende (etniske) konflikter og krige steg antallet af flygtninge. I dag sammenfatter vi 4 Ikoner 3/2003

5 dem under ét som etniske minoriteter og accepterer her deres status som borgere men altså: anderledes og i mindretal. Et særligt raffineret udtryk er nydanskere der viser viljen til accept, men samtidig giver mindelser om nysprog og lignende manipulatoriske tiltag der ikke rummer reel accept. Den folkelige politisk ukorrekte betegnelse er blandt andet perkere der har klart negative værdiladninger, omtrent som det klassiske udtryk nigger. Kun når de etniske minoriteter selv kalder sig perkere, morer vi os: så demonstrer de forståelse af ironien og bliver accepteret. Udviklingen i Danmark ligner den svenske og det er en anden begrundelse for at diskutere spørgsmålet om biblioteksbetjening i et nordisk tidsskrift. En tredie grund er at det ikke går ret godt med integrationen af de etniske minoriteter i Danmark, men at biblioteksbetjeningen faktisk er et lyspunkt og at der er en udvikling på området som der er perspektiv i fordi biblioteket faktisk synes at gøre en forskel og som vi forsøger at udvikle. Integrationen udebliver Hvad er problemet? Problemstillingen omkring etniske minoriteter er på sin vis enkel og klart udtalt af den danske integrationsminister: det går dårligt med integrationen af etniske minoriteter i det danske samfund. Det gør det i øvrigt også i de fleste lande vi sædvanligvis sammenligner os med. Derfor er den danske historie interessant for mange andre lande. Måske er det eneste land i verden der virkelig har en effektiv model for integration af etniske minoriteter, Amerika og til en vis grad Canada og Australien. Hvor indvandrerne meget hurtigt blev etniske majoriteter, og cultural diversity blev normen frem for undtagelsen. Og hvor man derfor ikke behøvede at tænke i integrationsprogrammer. Tallenes tale er tydelig: 7,7% af befolkningen i Danmark var i 2002 af anden etnisk herkomst end dansk. 47% af dem er i beskæftigelse. Kun 53% af de 16-66årige i gruppen er til rådighed for arbejdsmarkedet. Til sammenligning kan det anføres at beskæftigelsesfrekvensen for etniske danskere er 76%. Til disse i sig selv alarmerende tal kan der føjes andre der dokumenterer betydelige sociale problemer for etniske minoriteter i Danmark. Det handler om tendenser til negative ghettodannelser, om en væsentlig højere frekvens i forhold til berigelseskriminalitet og også i forhold til seksuelle overgreb. OECDs undersøgelser viser at der Ikoner 3/2003 5

6 ikke er nogen fremgang fra 2. til 3. generation indvandrere i forhold til disse grundlæggende tal for integration i det danske samfund, hvilket understreger at medmindre der tages fat med andre midler, har vi et permanent problem. En dansk samfundsforsker hævder at dårlig integration er den største trussel mod det danske velfærdssamfund. Fordi vi i et velfærdssamfund må forsørge dem der ikke kan forsørge sig selv og dem bliver der flere og flere af især blandt medborgere af anden etnisk herkomst end dansk. Jo mere åbenlyse de økonimiske problemer bliver, jo større social spænding. Selv et barn kan forstå det. Der er dog et lyspunkt. Etniske minoriteter er flittige biblioteksbrugere, og vi har i Danmark en stærk tradition for at betjene etniske minoriteter på folkebibliotekerne. Gæstearbejdersamlingen blev oprettet allerede i 60 erne som et dannet Danmarks tilbud til de venlige mennesker der stillede deres arbejdskraft til rådighed. Helt i den klassiske bibliotekstradition ville vi give dem et bibliotekstilbud og begyndte at anskaffe bøger på især tyrkisk og jugoslavisk. Typisk for den danske tradition var det et tilbud der blev udviklet af et kommunalt folkebibliotek i en velhavende kommune (Gentofte). Men det udviklede sig hurtigt til en statsinstitution, Folkebibliotekernes Invandrerbibliotek, (bemærk navneskiftet) der i dag er integreret i Statsbiblioteket. For et lille land som Danmark uden traditioner for cultural diversity var det en krævende opgave at opbygge et indvandrerbibliotek. I 70 erne, 80 erne og 90 erne steg antallet af flygtninge fra alle dele af verden. Indvandrerbiblioteksopgaven blev grebet professionelt an. Man forsøgte så godt det kunne lade sig gøre, at foretage et bogvalg efter danske selektionskriterier der tilgodeser kvalitet, aktualitet og alsidighed og senere også valg af andre medier, især musik fra mere end 30 lande. Man etablerede et netværk og opbyggede en ekspertise indenfor mange sprog og kulturer og måtte på et tidspunkt også konfrontere sig med den opgave at inddatere samlingen i et bibliotekssystem der kunne håndtere mange forskellige alfabeter. En overordentlig kompliceret opgave som blev løst med skandinavisk effektivitet. Indvandrerbiblioteket var og er en overbygningssamling der udlåner bestilte værker og depoter til danske folkebiblioteker tilpasset ofte ret små grupper. Konceptet var i mange år det samme som i den første gæstearbejdersamling: de mennesker må have nogle helst gode biblioteksbøger på deres eget sprog. Tanken var og er at støtte og styrke menneskers udvikling og identitet på det kulturelle grundlag de er født ind i. Integration var for så vidt ikke et centralt begreb for virksomheden i dens første årtier. I takt med at antallet af etniske minoriteter stiger, er kravet om integration imidlertid blevet mere påtrængende. Har biblioteket noget at gøre i den sammenhæng? Ja det har det. Biblioteket gør en forskel: web-service til indvandrere Den seneste danske undersøgelse af etniske minoriteters brug af biblioteket Frirum til integration (2001), viser at i de største danske byer er etniske minoriteter flittigere brugere af folkebiblioteket end etniske danskere. Og det siger ikke så lidt, for danskerne er som bekendt blandt verdens absolutte topscorere når det gælder biblioteksbenyttelse. En af årsagerne til den flittige biblioteksbenyttelse er at der er et reelt tilbud, der imødekommer nogle behov. Et helt afgørende skridt i en ny retning blev taget midt i 90 erne da Århus Kommunes Bibliotek åbnede for en ny service: Skræddersyet information for indvandrere på Internettet. I begyndelsen var det en simpel men reelt revolutionerende - service: bibliotekarerne byggede simple emneportaler hvor brugerne for eksempel fik let adgang til aviser og andre nyhedsinformationer på eget sprog. Det næste skridt var systematisk opbygning af information om det danske samfund og især om rettigheder på det sociale og uddannelsesmæssige område, samt oplysninger om socio-kulturelle aktiviteter der kunne hjælpe indvandrere til at finde en vej i den danske velfærdsjungle. Denne service blev kaldt FINFO, et akronym for Flygtninge- og indvandrer information. I dag er Finfo organiseret på den måde at der både er generelle oplysninger om det danske samfund og samtidig lokale guides og forklaringer under overskrifter som New in Denmark, Education, Social security, Society, Work, Organisations, Culture. Sitet har nu et globalt linksindeks med vejvisere til enkelte lande og verdensdele. Informationerne findes på de tolv hyppigst forekommende indvandrersprog i Danmark. Etableringen af lokale Finfosystemer i 130 biblioteker i Danmark har bevirket at der er lokalt ejerskab til betjening af etniske minoriteter, det vil sige at webstedet generelt smitter positivt af på den øvrige biblioteksbetjening af de pågældende grupper. 6 Ikoner 3/2003

7 Regeringens aktuelle integrationspolitik Dansk integrationspolitik har høj prioritet i den siddende regering der har markeret sig med en politik som der har været i hvert fald europæisk og i høj grad svensk- opmærksomhed omkring fordi den ønsker at mindske indvandringen til Danmark og gør det ved at stramme reglerne for bl.a. opholdstilladelse og familisammenføring betydeligt. Det er også en klar politik at opgaven med at integrere etniske minoriteter skal fordeles mellem alle kommuner. Der er en klar tendens til at indsatsen fra civilsamfundets side til bedre integration skal styrkes. Og der er en i praksis tydelig skelnen mellem begreberne demos og ethnos som den tyske filosof Habermas har benyttet i diskussionen. Demos betegner folket som politisk begreb mens ethnos betegner folket som kulturelt (religiøst) og sprogligt begreb. Forenklet kan man sige at målet er en fuldstændig integration i forhold til demos for alle etniske grupper når det gælder de samfundsmæssige rettigheder og pligter og accept af cultural diversity for at bruge et centralt EU-begreb i forhold til ethnos. Set i et dansk biblioteksperspektiv er det klart at folkeoplysning der er et af bibliotekernes domæner har som opgave at udvikle den borgerlige offentlighed og skabe myndige borgere. Den folkeoplysning der efter min opfattelse er brug for i forhold til etniske minoriteter, er den der fremmer integration i forhold til demos og respekterer ethnos. Sagt med andre stikord: Ja til integration, nej til assimilation. Målet er et integreret samfund med en rig cultural diversity og ikke en situation der kan karakteriseres som multicultural. På denne baggrund skal det seneste udviklingsinitiativ i forhold til biblioteksbetjening af minoriteter ses. Aktiv støtte til udvikling af nye modeller Biblioteksstyrelsen har igangsat et projekt hvor fire etniske bibliotekskonsulenter placeret forskellige steder i landet skal arbejde med bibliotekerne i deres region om at udvikle nye ydelser med udgangspunkt i biblioteket. Udfordringen er enkel: kan bibliotekernes gode relation til etniske minoriteter udnyttes som afsæt for en mere offensiv rolle i integrationsbestræbelserne? Eller sagt med andre ord: Kan livslang læring inspirere til metodeudvikling? Spørgsmål af denne type melder sig: Kan vi fremme netværksdannelsen? Kan vi hjælpe med at identificere områder der skal bearbejdes for at fremme integrationen? Kan bibliotekets ressourcer bruges bedre til en læring der er kompetenceudviklende. Kan biblioteket hjælpe med at skrive jobansøgninger? Kan biblioteket rådgive enkeltpersoner om hvordan de selv kan udvikle kompetencer? Kan biblioteket vejlede i stifinding for indvandrere i den danske jungle? Kan biblioteket for eksempel hjælpe med det absolut vigtigste i forhold til at blive integreret i det danske samfund: at skaffe et job? Ja det kan det hvis det vover at overskride de traditionelle grænser for hvad biblioteket kan og bør gøre. Perspektivet er også enkelt. Forsøget med etniske minoriteter er ét blandt mange omstillingstiltag der forandrer biblioteket fra at være en institution der i det væsentligste kunne karakteriseres som en bogcentral, til en institution der er et informations-ressourcecenter der har mindst tre væsentlige karakteristika: i kraft af at det er rettet imod målgruppens behov overskrider det den klassiske biblioteksopgave passivt at stille materialer til rådighed. Det bliver opsøgende, konfronterende og offensivt insisterende. For det andet udnytter det netværkets muligheder ved at skabe et samspil mellem ydelser på internettet og personlige ydelser fra biblioteket. For det tredje integrerer det bibliotekets Jens Thorhauge är direktör vid Bibliotekssyrelsen i Danmark service mere i hverdagen idet det stræber efter at gøre en forskel i forhold til allehånde hverdagsproblemer hvor konkret viden er afgørende. Et nyt bibliotekskoncept er egentlig pointen. Visionen for dette koncept er det hybride bibliotek hvor hjælpen aldrig er længere væk end et klik fra borgerne, og hvor den netbårne information kan følges op med personlig vejledning, læring og undervisning. Det hybride bibliotek vil nå et andet niveau i forhold til brugerne. Det vil integreres i arbejds- og dagliglivet fordi afstanden principielt er et par klik borte døgnet rundt. Det hybride bibliotek vil fremme oplysning, uddannelse og kulturel aktivitet gennem kompetenceudvikling i en livslang proces, det vil dyrke det aktive borgerskab bemærk at citizenship er et nøgleord i forhold til flere EU-programmer det vil understøtte den personlige udvikling Ikoner 3/2003 7

8 langt mere facetteret end det traditionelle bibliotek, og det vil dyrke kulturmødet som en kilde til inspiration. Det fører til et modelskifte i biblioteksbetjeningen der kan sammenfattes i det rolleskifte der ligger i at bibliotekaren i højere grad bliver konsulent for brugeren, aktivt forholder sig, rådgiver på et grundlag hvor det er den personlige profil der er udgangspunktet. Biblioteket bliver mere fokuseret på borgeren end på sig selv som institution. Det tværsektorielle netværkssamarbejde bliver et middel til større effektivitet i borgerbetjeningen. Biblioteket agerer altså i et andet aktionsrum hvor opgaven bliver at udvikle ydelser og regulære programmer. Hvis vi ser specifikt på de etniske minoriteter, kan vi i hvert fald forestille os programmer og ydelser der retter sig imod for det første generel samfunds og kulturinformation, for det andet imod kompetenceudvikling, generelt i forhold til det danske sprog, specifikt i forhold til personlige fagkompetencer. For det tredje en aktiv integrationshjælp og rådgivning, f.eks. i form af hjælp til job-ansøgninger, sproglige træningsmål og konkrete møder med dansk kultur. For det fjerde støtte til personlig udvikling, for eksempel med materialer der styrker kendskabet til egen etnisk baggrund og forholdet til andre kulturer. Hvad vil vi? Vi kan meget let opstille en ønskeliste for resultater af vores anstrengelser. I forhold til målgruppen etniske minoriteter vil vi opnå: højere beskæftigelse som et resultat af en indsats for kompetenceudvikling. Vi ønsker bedre integration der skal føre til færre sociale problemer. Vi ønsker at se et stærkere engagement i det danske samfundsliv fra etniske minoriteters side, vi ønsker en konstruktiv kulturdialog og bedre livskvalitet også for etniske minoriteter i Danmark. I forhold til kommunerne ønsker vi en mere målrettet indsats for samspil mellem de relevante parter i integrationsprocessen: biblioteket som brobygger og integrator i forhold til uddannelsesinstitutioner, sociale myndigheder, politi, arbejdsformidling alt sammen med henblik på maksimal ressoureudnyttelse. I forhold til bibliotekerne vil vi gerne opnå en bedre målopfyldelse: midlet er en mere offensiv strategi i forhold til forskelllige målgrupper, en stærkere netværksdannelse med relaterede institutioner og foreninger og en kompetenceudvuikling af personalet der gør det i stand til at foretage de overskridelser af institutionsgrænserne der kan være den afgørende succesfaktor. Selvstændigt internationalt bibliotek eller integration? Lad mig vende tilbage til det spørgsmål jeg stillede i indledningen. Skal vi i Danmark følge den udvikling vi har set i Sverige med et selvstændigt internationalt bibliotek? Hvis jeg sætter spørgsmålet helt på spidsen så drejer det sig om at vurdere risikoen for at indsatsen vil blive enten en segregationhandling eller en integrationshandling. Firkantet udtrykt så vil segregationen føre til en reel adskillelse mellem indvandrere og etniske danskere. En ren segregationspolitik kendes i praksis fra apartheid styret i Sydafrika som ingen i dag vil argumentere for med undtagelse af enkelte fascister. Men der er alligevel nogle påfaldende træk i Danmarks og mange andre landes indvandreres adfærd som ligner træk i en segregations praksis, først og fremmest den iøjnefaldende ringe blanding i parforhold og ægteskaber mellem de forskellige grupper. Også tendensen til ghettodannelser der dog vurderes ganske forskelligt både positivt og negativt er en sådan tendens. Begge tendenser synes primært at være styret af minoriteterne. Man kunne principielt se etableringen af et eget bibliotek som en handling der styrker segregation i praksis. Er der alternativer? Ja. Hvis vi vender os mod det land som jeg påstår, er det land i verden der trods alt har haft færrest problemer med integration, så vil man finde mange eksempler på biblioteker der er fundamentalt orienterede mod cultural diversity. San Francisco Public Library er et af dem. Her er al skiltning på engelsk, kinesisk og spansk. Her er der et international centre, og der er for eksempel centre for afroamerican og filipino-american culture, ligesom der er centre der hjælper med at søge legater til colleges, med jobsøgning, med opdatering på IT-området og selvfølgelig med alle andre biblioteksopgaver. Bibliotekeksfilialen i China-town i San Francisco der er den største uden for Kina, er naturligvis et amerikansk bibliotek, om end med meget stærk kinesisk kulturprægning. Konklusionen er for mig: mere offensiv indsats i forhold til demos -indsatsen. Integrationen i Danmark, Sverige eller hvilket land det nu drejer sig om, er det afgørende. I næste omgang kommer så støtten til personlig udvikling og udvikling af en kulturel identitet, ethnos. Men det er en traditionel biblioteksindsats som vi behersker langt bedre end integrationsindsatsen derfor skal der i udviklingsperspektivet satses på integration. E-post: jth@bs.dk 8 Ikoner 3/2003

9 Takes two to tango biblioteken och den vetenskapliga kommunikationen Catta Torhell Veckan före jul väckte kostnaderna för vetenskapliga tidskrifter stor uppmärksamhet i svenska massmedier. Upprinnelsen var en artikel på Sydsvenska Dagbladets kultursida med rubriken Förlagsjättar hotar forskningsbiblioteken ( ) som redaktionen valde att följa upp med artiklar på bästa nyhetsplats. TT följde efter och kablade ut nyheten som i sin tur följdes upp av radio, tv och ett stort antal dagstidningar i hela landet. Indignationen över det faktum att universiteten för dyra pengar tvingas köpa tillbaka den forskning som produceras i form av vetenskapliga artiklar var stor. Ingegerd Rabow vid Biblioteksdirektionen på Lunds universitet påpekade att årsprenumerationen på en enstaka tidskrift kan kosta lika mycket som en fullt utrustad Toyota Corolla. En jämförelse som var massmedialt gångbar. För många av oss som är verksamma på forskningsbiblioteken var detta ingen nyhet. De skenande kostnaderna för tidskriftsprenumerationer, oavsett om de gäller tryckta eller elektroniska, är väl kända och har på många sätt präglat förutsättningarna för vårt arbete sedan början av 90-talet. Det har förts en ojämn kamp kring prissättningsmodeller och konsortieupphandlingar. Framgångsrika nationella upphandlingar har gett oss tillgång till stora tidskriftspaket med tusentals elektroniska tidskrifter men samtidigt har vi bundit upp oss till stora, kommersiella leverantörer. Tillfälliga ökade förvärvsbudgetar har snabbt ätits upp av växande kostnader. Samtidigt har insikten om att något måste vara i grunden galet med hela systemet vuxit sig allt starkare. Att se möjligheten av publicering på nätet med allt fler tekniskt avancerade lösningar och samtidigt se den motsatta utveck- Ikoner 3/2003 9

10 lingen där forskarna får lämna ifrån sig rätten till sitt material i förmenta copyrightavtal som snarare skyddar förlagen än forskarna, går bara inte ihop. Jan Hagerlid skriver i en krönika i Dagens Forskning om problematiken under rubriken Systemet borde ha självdött ( /19). Det är svårt att inte hålla med. Det har funnits en föreställning om att krisen vad gäller vetenskaplig publicering främst har drabbat de tekniska, naturvetenskapliga och medicinska ämnesområdena, men under de senaste åren har det växt fram en insikt om hur systemet även får konsekvenser för humaniora och samhällsvetenskap. Priserna på tidskriftsprenumerationer inom humaniora ligger väl någonstans mellan en begagnad cykel och en ny Skeppshult så det är kanske inte här som den största faran ligger, även om prissättningen för de elektroniska tidskrifterna följer samma mönster som inom övriga ämnesområden. Istället har svårigheterna kring monografiutgivningen börjat uppmärksammas. Det handlar om att de ökande prenumerationskostnaderna lämnar allt mindre utrymme för monografiförvärv i bibliotekens budget. En minskad försäljning till biblioteken leder till en större försiktighet hos förlagen. Det kommer tecken på att även mycket välrenommerade forskare har svårigheter att få monografier utgivna, och krisen är än värre bland unga, mindre etablerade forskare. Det är mycket vanligt att forskarna själva får ordna fram finansieringsstöd för att förlaget över huvud taget ska våga ge ut deras alster. Detta problem uppmärksammades bland annat av Modern Language Association i en larmrapport förra sommaren, MLA report on the future of scholarly publishing Här förutspås bl.a. att det inte längre är möjligt för unga forskare inom språk- och litteraturområdet att meritera sig genom att ge ut ett antal vetenskapliga monografier. Detta kommer på sikt att medföra att systemet för den vetenskapliga karriären måste ändras. Även vad gäller monografi utgivningen är det nu dags att vända blickarna mot vad nya publiceringsformer och nya tekniska möjligheter har att erbjuda. En del pågår redan och ännu har vi bara sett början på vad t.ex. e-boksutgivningen kan medföra. Här kommer även print-on-demand att spela en stor roll. Den största utvecklingen förutspås dock även här ske som ren elektronisk, fritt tillgänglig, publicering. I MLA rapporten spekuleras i att forskningsresultat bland främst de yngre språk- och litteraturforskarna kommer att publiceras elektroniskt i en mellanform mellan artikel och monografi. I en nyligen utkommen artikel, Phoenix rising new models for the research monograph?, i tidskriften Learned Publishing (2003:2), är Colin Steele inne på samma problematik. Här finns mycket att hämta för den som vill få en gedigen introduktion till området. I alla sammanhang där den vetenskapliga publiceringskrisen diskuteras är man överens om att detta är ett problem för hela vetenskapssamhället, alltså egentligen inte ett biblioteksproblem. Trots detta är medvetenheten bland forskarna ganska låg. Steele talar i sin artikel om Jekyll och Hyde-syndromet. Forskarna beter sig på ett sätt när de själva publicerar sig och på ett helt annat när de söker vetenskaplig information. I det förra fallet söker de sig till tidskrifter med hög s.k. impact factor. De är inte speciellt bekymrade över att lämna ifrån sig sina rättigheter och sällan ett spår intresserade av att ens få betalt. Problemet för biblioteken att köpa tillbaka det forskaren producerat har över huvud taget aldrig föresvävat henne. I det senare fallet, dvs. som konsument, vill forskaren ha lättillgänglig, helst nätburen, information och den ska definitivt vara gratis. Alternativ publicering Parallellt med 90-talets publiceringskris och ökande tekniska möjligheter har man försökt finna nya vägar för den vetenskapliga kommunikationen. Ganska ofta har initiativet tagits av en enskild forskare vars engagemang och övertygelse om en smidigare ordning har gått hand i hand med en nyfikenhet inför den nya teknikens möjligheter. Många initiativ har även tagits av biblioteken, som på så sätt fått en viktig uppgift i att inte bara lagra och tillhandahålla vetenskaplig information utan även mycket aktivt erbjuda tekniska lösningar och en infrastruktur för publicering. Dessa initiativ börjar nu på många håll knytas ihop, och de flesta universitet med självaktning erbjuder, 10 Ikoner 3/2003

11 oftast genom sina bibliotek, olika lösningar för publicering inom det egna lärosätet, s.k. institutional repositories. Ett exempel som ofta nämns i detta sammanhang är MIT:s DSpace, som med stöd av Mellon Foundation och i samarbete med Hewlett-Packard erbjuder lärosätets forskare möjlighet att göra sina forskningsresultat fritt tillgängliga. Tekniken erbjuder dessutom att materialet blir sökbart genom de vanliga söktjänsterna på Internet. Ytterligare sex stora universitet i USA och Canada har erbjudits att delta i det projektet. Vi behöver dock inte gå längre än till Lund, där tjänsten kallas LU-research, och Uppsala universitet för att hitta andra exempel. Parallellt med denna utveckling börjar vi även se ett ökande antal fria, kvalitetsgranskade, vetenskapliga tidskrifter på nätet. Ett mycket intressant exempel är BioMedCentral där man har vänt upp och ner på betalningssystemet och låter författarna, eller snarare deras institutioner, betala för publiceringen och därefter är artiklarna fritt tillgängliga (s.k. open access). Lunds universitet har nyligen fått ett internationellt uppdrag finansierat av Open Society Institute och SPARC (The Scholarly Publishing and Academic Resources Caolition), för att utveckla en gemensam, strukturerad ingång till fria, vetenskapliga tidskrifter. Tjänsten kallas Directory of Open Access Journals Jag går inte in på alla de aktörer som på olika sätt driver frågor kring alternativa publiceringsvägar för vetenskaplig kommunikation utan hänvisar i stället till Ingegerd Rabows artikel i Läkartidningen (2002:37). En mycket bra sammanfattning av utvecklingen ges också i en nyligen utkommen festskrift för Stockholms universitetsbibliotek, SUB 25 år, där Catarina Ericsson-Roos i artikeln Var är hyllan för de elektroniska tidskrifterna? presenterar problematiken. Vid Biblioteksdirektionen på Lunds universitet finns sedan en tid tillbaka ett nationellt resurscentrum, Svenskt resurscentrum för vetenskaplig kommunikation, med uppgift att stödja kunskapsutvecklingen i frågan. Centret finansieras av BIBSAM och nås på Här finns bl.a. länkar till ytterligare artiklar för den som är intresserad. I detta sammanhang vill jag även passa på tillfället att nämna den konferens kring vetenskaplig kommunikation som hölls i Lund i oktober förra året, First Nordic Conference on Scholarly Communication En uppföljning är under planering och kommer att äga rum april Till den konferensen kommer bland annat företrädare för Modern Language Association och presenterar den undersökning som nämnts ovan. Var finns forskarna? En förändring av villkoren för den vetenskapliga kommunikationen sker inte över en natt. Vi kommer att få leva länge med många parallella system. Bland många forskare finns en oro för att förändrade system för t.ex. peer review äventyrar den vetenskapliga kvaliteten. De vetenskapliga meriteringssystemen är dessutom hårt knutna till ämnenas, ofta mycket kommersiellt drivna, kärntidskrifter. Här återkommer problemet med att det ibland verkar vara viktigare för meriteringen var och inte vad som skrivs! Det finns tydliga tecken på att det i första hand är seniora och mycket etablerade forskare eller forskargrupper som måste gå i bräschen för en förändring, men som framgår ovan är medvetenheten bland forskarna fortfarande ganska låg. Det är viktigt att förändringen sker inom forskningsinstitutionerna, bland forskarna själva. Här ser vi även tecken på att vissa forskningsfinansiärer medvetet försöker styra över utvecklingen mot ett system som stödjer en fritt tillgänglig publicering. På Biblioteksdagarna i Stockholm i maj varnade Jan Hagerlid för att biblioteken kanske inte ska driva på allt för hårt utan avvakta forskarnas egna initiativ för att inte riskera en backlash. Jag har Catta Torhell är bibliotekschef vid Social- och beteendevetenskapliga biblioteket i Lund, och det var alltså hon som skrev den ursprungliga brandartikeln i Sydsvenskan dock mycket svårt att föreställa mig en sådan utveckling. Vi börjar nu se resultatet av att svenska universitets- och högskolebibliotek tillförts kompetens i form av nyutbildad personal rustad för en helt ny bibliotekarieroll. Vidare finns idag teknisk kompetens inom biblioteksorganisationerna i en aldrig tidigare skådad omfattning. Vid Lunds universitet håller vi på att bygga upp en organisation för litteratur- och informationsförsörjningen med fakultetsbaserad biblioteksverksamhet som med stöd av kvalificerade, centralt utvecklade tjänster, borgar för att bibliotekariekompetensen kommer närmre universitetets kärnverksamhet. Här finns alla förutsättningar för att föra kvalificerade diskussioner mellan forskare och bibliotekarier kring den vetenskapliga kommunikationens villkor. E-post: catta.torhell@socbetbib.lu.se Ikoner 3/

12 Confieso que he vivido Pablo Neruda Om en Internetkurs för indianer Björn Tell Sedan mitt första Unescouppdrag i Venezuela i slutet av 1950-talet, har det känts meningsfullt att vid sidan av mitt ordinarie biblioteksarbete här hemma försöka att förmedla vår svenska bibliotekskultur till olika utvecklingsländer. Vanligen har det anglosaxiska inflytandet varit uppenbart i länder som Indien och Malaysia, och det franska i Grekland, Jugoslavien och i en del andra länder där jag verkat. Men det har inte hindrat att man tagit emot mina uppfattningar som en motvikt till vad man sett som imperialistiska påtryckningar från gamla kolonialmakter. Mina insatser har främst rört sig på områden som nationell informationspolitik, national- och forskningsbibliotekens roll, och vetenskaplig dokumentation. Mycket hade jag själv lärt under mina år med OECD, vars Information Policy Group på detta område var en föregångare till Unescos mer globala General Information Program. Som emeritus vid Lunds universitetsbibliotek har det känts angeläget att i mån av förmåga fortsätta att sprida kunskap till uländer om våra framsteg på området. Det började med Unescouppdrag i Grekland och Venezuela. Nästa resa gick till Nicaragua för att automatisera Biblioteca Nacional Ruben Dario i Managua. Nationalbibliografin, som släpat efter i flera år, var i stort behov av en uppdatering. Men man skulle aldrig få den á jour om man använde MARC och AACR. Därför kom Unescos bibliografiska system CDS/ISIS väl till pass. En förenklad post för de väsentliga elementen utformades med ett dussintal fält och indikatorer, icke olik Dublin Core som framkom först några år senare. Åtskillig tid fick ägnas åt undervisning i ISIS-systemet, och Unesco hjälpte till med ett seminarium i Managua som jag ledde tillsammans med en expert från Venezuela, Guilda Ascencio från CONICIT. Utbildningen och det förenklade postformatet gjorde att nationalbibliografin kunde utkomma uppdaterad, samtidigt som man byggde upp en databas i biblioteket. Posten introducerades även i poliskakademiens 12 Ikoner 3/2003

13 bibliotek. Till nationalbiblioteket fick jag Lunds UB att bidra med en container fylld med bokhyllor, samt med några datorer som fick medfölja i mitt bagage de gånger jag verkade där. Fascinerad av Nicaragua som land och folk Mötet med ett centralamerikanskt land som Nicaragua har alltmer fascinerat mig. Näst Haiti är Nicaragua det fattigaste landet i Latinamerika. Under den förkolumbianska tiden hade landet präglats av sammanstötningar mellan befolkningsströmmar från både norr och söder. Influenser från chichas- och pre-inkasindianer från söder knöts samman med toltekers och nahuas från norr. Senare kom de spanska conquistadorerna från norr pådrivna av Mexiko och från söder av Panama. De stötte ihop och upprättade i samförstånd ett rike som fick namnet Nicaragua efter en indianhövding. Inflytandet från nahuas-indianerna har varit stort. Även om spanskan är dominerande så vimlar språket av náhuatl-ismer och flera avhandlingar har skrivits om nicaragüense som ett mäktigt inslag i den dagliga vokabulären. För mig som geograf var det enastående att få uppleva den ständigt pågående omdaningsprocess av naturen som sker på grund av dussintalet aktiva vulkaner och ständiga jordskalv, och som meteorolog de våldsamma tropiska orkanerna med sina översvämningar som likt en naturlag tycks drabba landet år efter år. Häromåret frågade jag min motpart hur biblioteken på östkusten klarat sig efter en orkan. Ja, böckerna ligger väl fortfarande och flyter ute i Atlanten, blev det en smula uppgivna svaret. Flera av städerna har flyttats mer än en gång på grund av askregn eller lavaströmmar. Efter ett stort utbrott och askregn från vulkanen Momotombo, tågade hela befolkningen i staden León efter tre dagars botgöring ut i en egendomlig procession sjungande psalmer med jesuitpräster i spetsen under stadens och kyrkans banér för att söka en säkrare boplats flera mil norrut. Det skedde På den nya platsen förblev León huvudstad i över 300 år tills Managua grundades och övertog överhögheten, eftersom León tvistade med staden Granada utan att kunna komma överens om huvudkommunskapet. Det har dock icke varit långt ifrån att även Managua skulle ha övergivits och flyttats på grund av naturens nyckfullhet med häftiga jordbävningar. Hjälp universitetsbibliotek emellan Lund är vänort med staden León. De båda städerna har mycket gemensamt: sekelgamla katedraler, ett universitet i Lund från 1668, och ett i León från 1812, och båda har ca innevånare. Då rektorn för Leóns universitetet, professor Ernesto Medina, besökte Lunds universitet och Vänortsföreningen Lund-León vid dess 10-årsjubileum, kom jag att skjutsa honom från flygbåten till Lund. Han frågade då vad jag sysslade med, och jag nämnde att jag var pensionerad överbibliotekarie. Vi har just fått en ny bibliotekarie, som graduerats från University of Illinois, och hon skulle behöva lite hjälp, sa han, och jag har hört om en svensk som hjälpt vårt nationalbibliotek. Känner Du honom? Otvivelaktigt gjorde jag det, och vi kom överens om att kunde resan finansieras på något vis så skulle universitetet svara för uppehället i dess Casa de Protocolo. Kungl. Fysiografiska Sällskapet i Lund, vår lokala akademi för naturvetenskap, medicin och teknologi, förvaltar ett flertal fonder bl a en för äldre forskares resor. Som ett led i vänortssamverkan har denna upprepade gånger finansierat mina resor till León. Vid en Björn Tell är universitetsbibliotekarie emeritus i Lund tidigare resa frågade jag mig, vad kunde jag bidra med förutom att ta med en eller annan dator? Jag fick UB att genom Diakonia sända över en nästan komplett samling från Sockerbolaget av Chemical Abstracts för deras kemiska institution, vilket uppskattades mycket. Min blivande motpart, Susana Quiroz, meddelade per , att man ville ha en kurs om hemsidor. KI:s överbibliotekarie Per Olsson hade just hållit en kurs vid UB i Lund om detta. Jag övertog tacksamt hans overheads, och det var bara att sätta igång med översättning till spanska och anpassning till de lokala förhållandena. Kompilatorer för HTML hade ännu inte kommit på marknaden, så det blev att lära ut detta sidbeskrivningsspråk som i detalj beskriver hur ett dokument på www ska se ut. Kursen hade samlat 26 elever, hälften professorer och hälften bibliotekarier. Det var lite svårt att fånga uppmärksamheten i klassen första morgonen. Jag satte mig med ett finger i vädret. Jag kom nämligen att tänka på en historia som professor Birger Bergh dragit vid ett föredrag om vältalighet. En lärare i första årets engelska kom in i klassen där det var ett fruktansvärt liv, Ikoner 3/

14 men han gick bara lugnt upp i katedern och lyfte handen i vädret med uppsträckt finger. Så småningom började eleverna undra, varför den där nya snubben satt med fingret i vädret och det blev tyst. Då sa han: Well boys! This is a finger! och så kunde undervisningen börja. Då lugnet inträdde i min klass berättade jag historien. Följande morgnar när det på nytt var en smula oroligt, var 14 Ikoner 3/2003 Ett gulnat blad bland vårens alla gröna. Se här ett riktigt, men viktigt, gammalt klipp framkrupet under en generalstädning. Såväl innehåll som uppmaning äger giltighet också i dag om än på några annorlunda sätt än dåförtiden. det flera av professorerna som satt med fingret i vädret. Man hade lärt sig något. Kursen medförde att man började att konstruera hemsidor på institutionerna, något som senare har underlättats av HTML-kompilatorn som nu finns i exempelvis WORD eller FrontPage. Bibliotekets hemsida kan beskådas på: under dess öppettider, men glöm inte tidsskillnaden på 7 timmar. En annan uppgift var att knyta ihop centralbibliotekets tjogtal datorer i ett nätverk. Lösa sladdar hängde här och var. Det gällde att få in nätverkskort i datorerna och koppla dem till en server, reserverad enbart för biblioteket. Att vara ett slags hårdvarumekaniker för bibliotek fick jag också uppleva vid ett SIDA-uppdrag i Guatemalas nationalbibliotek, vars hårddisk hade kraschat. Den fixades till så att även det biblioteket kunde börja att automatisera sin eftersläpande nationalbibliografi enligt modell från Managua. För Centralamerikas nationalbibliotek bidrog jag senare till att åstadkomma en gemensam överenskommelse om att göra det förenklade formatet till utbytesformat mellan dessa bibliotek. Det innebar att med eftertryck vrida om armarna på några katalogchefer som önskade ett 50-tal fält i stället för det rekommenderade dussintalet. Med ISIS för att skapa nationella databaser Vad som är svårt för bibliotekarier i Latinamerika är att nätet liksom sökmotorerna varit koncentrerade till det engelska språket, även om man i dag ser motorer som både kör med spanska, ungerska och kinesiska. Då man hittar något på nätet, är det förenat med stora svårigheter att få fram artiklar i fulltext. Medicinska fakulteten i León använder mycket Medline som dock refererar till endast en spansk medicinsk tidskrift. Jag har många gånger känt som en uppgift att förmå länder att lägga upp egna databaser på hemspråket. I Grekland fick jag EU-stöd för att skapa en nationell medicinsk databas, Hippokrates, refererande till 16 grekiska, medicinska tidskrifter. Unescos CDS/ISIS med sitt kraftiga sökspråk har väl lämpat sig för detta, och enbart i Latinamerika finns mer än installationer. Att ISIS aldrig slagit rot i vårt land beror nog på hur Statskontoret skötte marknadsföringen med sin prislapp, trots att numera icke-kommersiella institutioner kan få systemet gratis på CD från Unesco. Eftersom biblioteket i León har en stor samling dagstidningar, blev ett mål att lägga upp en särskild databas av intressanta artiklar. Det innebar utbildning i ISIS även där. För att bibliotekarierna skulle kunna förkovra sig även vid min frånvaro gjorde jag ett självinstruerande program för ISIS som de kunde köra i sina datorer. Programvaran fick jag av Chalmers bibliotek, och den innehöll även en kunskapskontroll.vi kom överens om ett lämpligt format för basen. I dag har den över referenser och är mycket utnyttjad av såväl lärare, studenter som allmänhet. På senare tid har en ny databas skapats med ISIS över information om naturkatastrofer Desastres naturales, främst aktualiserad av orkanen Mitchs härjningar. I Sverige har vi varit bra på att lära ut hur ett modernt bibliotek kan användas i forskning och undervisning. Både Biblioteksbladet och Tidskrift för Dokumentation har haft flera artiklar i ämnet. För ett uppdrag för Venezuelas

15 nationalbibliotek härom året skrev jag ett föredrag under rubriken La Biblioteca Capacitadora. Det sammanfattade vår uppfattning om de uppgifter som åligger ett lärande bibliotek. I anslutning till Caracas-resan ordnades vid León-biblioteket ett särskilt seminarium om detta. Artikeln låg under en tid även på nätet då CEPAL ett FNorgan i Latinamerika hade upptäckt den. Det är utmärkande för Latinamerika att man på grund av språkgemenskapen noga följer vad man gör på olika håll inom kontinentens biblioteksvärld. Efter att i förfjol ytterligare ha släpat både en PC och en laptop till León och sånär knäckt ryggen, tänkte jag att detta var sista gången där, trots min förkärlek för landet. Följden blev besök på stadens sjukhus för ultraljudbehandling under en vecka och att ligga med värmeflaska under nätterna i den tropiska hettan, förbjuden att duscha kallt. Men fjolårets varma sommar här hemma mjukade upp alla mina stela leder och krämporna försvann. Många har kanske liksom jag upptäckt att LUB lagt ut på nätet en guide hur man söker på Internet: l. Då jag såg den kom mina indianer på nytt i tankarna. Jag översatte några avsnitt och ade dem till Susana Quiroz. Omedelbart kom svaret maravilloso, med uppmuntran att fortsätta översättningen under anpassning till den spansktalande världen. God hjälp fick jag även av Lars Våges artikel, Search engines of today and beyond.(1) och alldeles inför avresan artikeln av Annakim Eltén och Sara Kjellberg, Ämnesportaler ett självklart samarbetsområde. (2) Ständiga förändringar i utbudet av sökmotorer Sålunda åter en resa i januari i år till León för att ge ett antal lektioner i Internetanvändning för ett femtiotal bibliotekarier. Jag fann det angeläget att betona de snabba förändringarna på webben. Sista spiken har kanske ännu inte slagits i AltaVistas kista genom senaste uppköpet, men webben är mer nyckfull än konstant, och det kunde inte nog understrykas hur viktigt det var att begagna mer än en sökmotor. Det var en välkommen nyhet för mina elever att använda världens kraftigaste sökmotor enligt hemsidan för chilenska Ixquick, som dessutom innehåller mycket iberoamerikanskt material. Ikoner 3/

16 Mina elever var ambitiösa och angelägna att tillägna sig undervisningen. Alla gjorde anteckningar, till vilka de återkom vid det slutförhör som Susana Quiroz begärde att var och en skulle genomgå för att redovisa vad de lärt sig. Vid de praktiska övningarna kunde konstateras att vissa motorer var mycket långsamma. Frågan kom upp om tidszonernas inverkan. Stanfords Googles och Rutgers Teoma ligger i stort sett i samma zon som León, varför de blir långsamma under högtrafik, dvs under vanlig öppethållandetid. Jag rekommenderade dem därför att också använda norska AlltheWeb, eller någon av de asiatiska databaserna. Sedan Kina förbjudit Googles har Koreas WiseNut och Taiwans OpenFind kört upp som beaktansvärda alternativ. Att rikta uppmärksamhet på sökmotorer som försöker kategorisera mängden av svar gav bl a till resultat att de medicinska bibliotekarierna fick upp ögonen för Vivisimo som komplement till Medline. Under åren har jag särskilt följt utvecklingen vid University of Illinois. Därifrån kom ju program som WAIS, Mosaic, Veronica och Netscape. När man nyligen hade lanserat VisIT, som bygger på grafisk teknik för kategorisering eller klustring, försökte jag övertala mina indianer att följa dess utveckling. Själva hade de i det sammanhanget upptäckt franska Kartoo. En betydelsefull nyhet för dem var också den osynliga webben, som de kunde ha i tankarna vid sökning i kvalitetssäkrat material. Då detta skrivs ligger mitt bidrag på nätet på deras hemsida enligt ovan. Längst ned till vänster kan man klicka på Búsquedas en Internet por Bjorn Tell. Jag lade in en ruta med besöksstatistik och sedan slutet av januari tills när detta skrivs har glädjande nog över 500 besök gjorts på sidan. Under våren skall den utbildningsansvariga Alma Delia Parajón ytterligare fördjupa deras kunskaper, för att bibliotekarierna sedan i sin tur skall kunna undervisa studenter och forskare. Hon fick därför överta hela mitt bakgrundsmaterial. Efter att en gång i tidernas morgon ha lärt mig grafisk teknik vid Grafiska Institutet, nämligen att vara sparsmakad i det typografiska uttrycket, gjorde jag i stram typografi två PowerPoint-presentationer om sökmotorer. Men det skulle man naturligtvis ändra på. Med latinamerikansk iver förvandlades mina sidor till en animerad show. Kanske gjorde det att budskapet lättare gick hem. I alla fall lämnade jag kvar dem för användning i undervisningen under våren. Då ska ICT-systemet vara i funktion, dvs de lokala nätverken och anslutningen till omvärlden via modem vid universitetets olika enheter kommer då att ha skett, så hela León-universitetet kan ingå i det internationella forskningsnätverket. Det är ett projekt som vår datacentral svarat för under ett uppdrag från SIDA. Det är uppenbart att den uppskattning man uttryckt, visat att jag även i 80+ åldern har haft något att bidra med till ett land i utveckling som Nicaragua, vilket värmer själen och får mig att känna mig yngre. Det är med en viss förtröstan jag därför, om kroppen står bi, kan tänka mig att ytterligare någon gång hemsöka landet, och förhoppningsvis medföra nyheter till biblioteket. Som en välkommen kompensation kan jag motse att få kasta mig ut i Stilla Havets tempererade vågor, som slår mot soliga, palmbevuxna stränder endast en kvarts bilresa från León. Referenser: (1) Våge, L., Search engines of today and beyond. Tidskrift för dokumentation 57(2002)3 pp (2) Eltén, A., & Kjellberg, S., Ämnesportaler ett självklart samarbetsområde. Ikoner 5(2002)6 pp E-post: bjorn.tell@lub.lu.se 16 Ikoner 3/2003

17 Alexandria drömmarnas bibliotek Eva Nylander Drömmen om det stora, allomfattande biblioteket är inte död. Tvärtom! Den lever i ny skepnad på det abstrakta, gränslösa världsvida nätet (www) och i gammal på det konkreta nya biblioteket i Alexandria, ett omtvistat projekt för internationell förståelse och tolerans. I retoriken utnyttjas till bristningsgränsen det gamla biblioteket, distant och mytomspunnet, grundat av den egyptiska kungafamiljen Ptolemaios på 200-talet f. Kr. Inget bibliotek i världen är så berömt, strålande starkt under antiken likaväl som idag. Trots alla brister på kalla fakta. Nu gör Roger S. Bagnall vid Columbiauniversitet, specialist på grekiska papyrusfragment, en fundamental och kritisk analys (Proceeding of the American Philosophical Society146 (2002). Han kommer fram till spännande och förvånande ting. Tre drömmar, eller myter, har länge styrt forskare och fått dem att kasta åt sidan gamla, beprövade metoder: drömmar om bibliotekets storlek, mardrömmar om dess förstörelse och sorgedrömmar om vad förlusten kom att betyda för framtiden. Först och främst kan konstateras att det fanns många bibliotek i Alexandria. Det är därför omöjligt att veta vilket Ikoner 3/

18 bibliotek källorna talar om de antika författarna blandar själva ihop dem. För det andra talar inga antika källor om hur, när och av vem biblioteket grundades. Inte bara bibliotekets död utan även dess födelse är höljd i dunkel. Eva Nylander är förutom lektor i latin och grekiska på Katedralskolan i Lund också hanskriftsbibliotekarie vid Lunds universitets bibliotek Storleken? Siffror tenderar att lätt bli fel vid avskrift. Uppgifterna växlar mellan (eller ), (eller ) och (eller ). Den siffra som Bagnall till slut finner trolig, ca rullar, bygger på en beräkning han gjort utifrån de verk vi känner till antingen för att de är omnämnda eller finns i fragment eller bevarade i sin helhet vid 200-talets slut. Det är en vansklig metod men kanske är den ändå bättre än att lita till osäkra källor avskrivna i många led. Inget i bibliotekets historia har så eggat fantasin och kan fortfarande väcka så hetsiga debatter som dess förstörelse. Det är som en mordgåta med många misstänkta. En populär kandidat har alltid varit Julius Caesar som år 48 under inbördeskrigets skulle ha satt eld på det. Andra kandidater är de romerska kejsarna Caracalla, Aurelianus eller Diocletianus som alla var och härjade i området. Anti-kristna källor hävdar att det var kristna munkar som 391 ville utrota allt hedniskt under det att prokristna säger att det var araberna när de tog Egypten 642. Sanningen är faktiskt att vi inte vet och de många biblioteken i Alexandria gör situationen extra oklar. Kanske måste man ändå ge upp tanken på en skurk, hur svårt det än kan vara, och söka en annan förklaring. Och Bagnall hittar en. Han kallar den långsam brand. Papyrus är visserligen ett bra, syrafritt skrivmaterial som kan vara länge i lämpligt klimat, 100 kanske 200 år, men Alexandria hade inte ett lämpligt klimat. Till skillnad från andra torra ökenområden i Egypten var det fuktigt och det finns inte ett enda papyrusfragment bevarat från det området. Om samlingarna inte sköttes och underhölls och gamla, nötta böcker inte kontinuerligt ersattes med nya är sannolikheten stor att de vid 50-talet e. Kr. var helt oanvändbara. Och det finns ingen evidens för att en sådan skötsel förekom, inte heller för att centralmakten i Rom försåg biblioteket med någon budget. Alltså, biblioteket gick under inte på grund av krig eller brand utan för att det engagemang som inspirerat dess tillkomst inte längre fanns eller räckte till för att med ekonomi möjliggöra århundraden av enträgen vardagsskötsel, en skötsel som skulle lotsat samlingarna fram till och i bästa fall igenom - den första flaskhalsen för all antik litteratur: övergången från papyrusrullen till den mer stryktåliga pergamentscodexen. Konsekvenserna av den tänkta katastrofen då? Enorma enligt den gängse uppfattningen. Hade biblioteket överlevt hade de kommande århundradena varit mindre mörka. Fel, fel, fel och alldeles bakvänt! Det är inte det stora bibliotekets undergång som leder till mörkare tider (om de nu var mörkare). Det är en mörk tid som visar sitt mörker genom att inte underhålla ett stort och viktigt bibliotek. En brand i ett försummat bibliotek fullt av oanvändbara böcker hade inte gjort någon som helst skillnad! Den enskilda katastrofen är helt enkelt inte viktig, upprätthållandet av en kulturell miljö är det däremot. Insikten om att vetenskaplig kreativitet överlever om vi skapar och underhåller miljöer som värdesätter sådan borde inte göra oss besvikna. Men biblioteket har inte bara alstrat falska myter utan också ett antal produktiva drömmar som håller måttet: här uttalades för första gången ett filologiskt projekt, ambitionen att skapa den felfria texten, den standardiserade utgåvan. Och här blomstrar tack vare tillgången på det rika utbudet av texter ett antal andra vetenskaper, geografi, matematik, astronomi, kartografi m. fl. Och sist men inte minst viktigt, här formuleras idén om det stora, universella biblioteket som skulle omfatta allt mänskligt vetande, en tanke som redan i antiken var så fantastisk att man tog till vilka siffror som helst för att beskriva den. Bilden av det universella biblioteket levde genom renässansen in i modern tid och alla våra samtida stora bibliotek häftar i skuld. Dagens Biblioteca Alexandrina är bara ett av dem. E-post: eva.nylander@lub.lu.se 18 Ikoner 3/2003

19 Information om information från kuvert av lera till metataggar på webben Karl-Erik Tallmo Det talas mycket om metainformation i dessa dagar, dvs. information om information. Traditionellt har bibliotekarier och bibliografer alltid varit metainformationens proffs. Med dagens datorteknik och information i nätverk håller begreppet på att förändras. I framtiden blir kanske nästan all information också metainformation. När man börjar leta efter metainformation, hittar man den till sist nästan överallt. Information om information är ju i dag t.ex. metataggar i webbsidors html-kod, informationen i bibliografiska databaser, innehållsförteckningar i böcker, abstracts och nyckelord i avhandlingar, en föredragshållares inledande jag tänkte tala lite om..., tionde siffran i våra personnummer, osv. Tidiga bokkataloger var t.ex. Alexander Aetolus förteckningar över tragedier i Alexandrias bibliotek eller Tyrannions klassificering av Ciceros privata bibliotek. Ibland var kataloger rent fysiska beskrivningar av bokhyllornas innehåll. I Kina under Han-dynastin, cirka 200 f.kr., hade man en indelning i sju stora grupper: Konfucianska klassiker, filosofi, rimmade verk, militära skrifter, vetenskapliga och metafysiska skrifter, sammanfattningar samt medicin. Först långt in på 1800-talet kom en systematik som liknar dagens bokstavs- eller decimalklasser. Efter den stora bokbränning som kejsar Shi Huangdi iscensatte år 213 f.kr. tvingades den kinesiska intelligentian att under århundraden försöka återupprätta vad som gått förlorat. En rik flora av textkritiska verk, kommentarer och antologier blev följden av denna förstörelse. Sinologen Bernhard Karlgren berättar i en artikel från 1924 att fast man inte kan gå till originaldokumenten kan man ur de Ikoner 3/

20 otaliga editörernas och kommentatorernas, kompilatörernas och saxande encyklopedisternas verk oftast genom en sorgfällig jämförelse fastställa hur de för dem alla gemensamma, nu försvunna förlagorna sågo ut. 1 Människan tycks ha en viss förkärlek för det självspeglande, för ett metaplan i tillvaron. Inte nog med att vi lär vara de enda djuren som är medvetna om att vi är medvetna, vi har vetenskaper om vetenskaper, bibliografier över bibliografier, vi tycker om ordlekar som pekar på språkets egna inneboende mekanismer, och vi finner inte sällan nöje i metalitterära experiment som t.ex. författaren John Barths skriverier eller varför inte Don Quijote, en bok som ju delvis handlar om sig själv. I det japanska dockspelet Bunraku syns dockskötarna, spelet är medvetet om att det är spel. Metainformation finns rent av inbyggd i våra språkliga konventioner. Man brukar säga att språket har hög redundans, dvs. det innehåller mängder av överskottsinformation som bl.a. hjälper oss att förstå även om delar av budskapet faller bort eller förvanskas. Det kan vara fråga om en rent retorisk utförlighet utöver det nödvändiga, som gör att man ändå kan förstå t.ex. på en dålig telefonlinje där vart femte ord försvinner. Redundans finns även nere på teckennivån, t.ex. i våra bokstäver som ibland är onödigt utförliga med uppoch nerstaplar som inte alltid behövs för att man ska kunna särskilja dem. Språkets redundans kan ses som metainformation, men den blir det bara i de situationer där den behövs. Behovet av förtydliganden blir dock olika hos olika personer och beroende på situationen. Redundansen blir metainformation i förhållande till den information som av någon anledning faller bort. Hur länge har det då funnits metainformation? Ser man det så här strängt, att även redundans och den enklaste precisering utgör metainformation i en viss situation, så torde metainformationen vara lika gammal som informationen. Frågan är alltså: hur länge har det funnits information? Det är en knivig fråga. Kan information finnas oberoende av ett mänskligt subjekt? Kan den finnas i växter, i vårt immunförsvar, i DNA? Informationsteoretikerna har olika svar på det. Borgmann skiljer t.ex. på information i naturen respektive i kulturen, men att det är fråga om information är nog de flesta ändå överens om idag. DNA-molekylen är ju en dubbelspiral där informationen upprepas för säkerhets skull. Här finns alltså både redundans och vid behov metainformation. 2 Information definieras ju mycket olika. Shannon sysslade mest med överföringssäkerhet och brusfaktorer och bortsåg från det semantiska innehållet, medan Carnap och Bar-Hillel försökte hitta ett sätt att mäta även informationens meningsfullhet. Om vi hoppar över till metainformationen, så måste den rimligtvis ha mening, åtminstone i en så rudimentär bemärkelse som att den kan visa att den hänför sig till ett annat stycke information. Här anar man att redan en länk i ett hypertextsystem skulle kunna vara nog för att skapa en sorts metarelation. Ett exempel (där vi lite i Shannons anda struntar i meningen): tänk er ett 20 Ikoner 3/2003