Kan radikal behaviorism lösa en del av den kognitiva terapins problem? Niklas Törneke

Transkript

1 1 av :03 Kan radikal behaviorism lösa en del av den kognitiva terapins problem? Niklas Törneke (Artikeln publiceras samtidigt i Beteendeterapeuten, Beteendeterapeutiska föreningens medlemsorgan) När jag i slutet av åttiotalet, som del i min utbildning till psykiater, började lära mig att arbeta med kognitiv terapi var det som att hitta hem. Jag fick verktyg som jag kunde använda i mitt arbete med patienter med en rad olika problemområden. Jag fick en befriande rätt att gå in i en aktiv dialog med mina patienter, även inom ramen för psykoterapi. Jag kunde lägga bort mystifierande teoretiska konstruktioner och luften blev hög och klar. Så upplever jag fortfarande att det är att arbeta med kognitiv terapi. Arbetet är fenomennära, det finns en stark betoning på praxis (hur gör man?) och det teoretiska systemet är öppet, nyfikenheten och upptäckarlusten finns kvar. Än har vi inte stelnat. Den kognitiva terapin går fram i segertåg, både i terapivärlden i stort och i Sverige. Ändå tror jag inte att det är tid för att slå sig för bröstet. Tvärtom är det tid för eftertanke, just såsom en höstdag då luften är hög och klar och man kan se lite längre än vanligt. Skälen att fundera och se sig omkring är för mig i huvudsak två; För det första: Enligt min uppfattning har vi kognitiva terapeuter en del problem, framförallt vad gäller teori. I längden får detta praktiska konsekvenser. "Ingenting är så praktiskt som en bra teori" innebär rimligen att dålig teori i längden är mycket opraktiskt. I våra försök att förtydliga och utveckla de teoretiska begrepp vi använder snärjer vi lätt in oss i konstruktioner som ligger långt från de fenomen vi vill beskriva. Att tala om automatiska tankar är lätt och fruktbart. Vi kan alla iakttaga dessa hos oss själva och våra patienter bekräftar att de har en liknande upplevelse. Men är det någon av läsarna som iakttagit ett "självschema" i sin inre värld? Eller en "SjälvReglerande Executiv Funktion (S.R.E.F.)" (Wells 1994)? Trots att vi vet att "scheman," "S.R.E.F " och "grundantaganden" inte är tillgängliga i vår erfarenhet av oss själva utan är teoretiska konstruktioner så präglas diskussionerna i kognitiv terapi ofta av objektifiering av den här typen av hypotetiska inre ting, såsom om de låg i ett hörn av vår hjärna. Begreppen är till för att hjälpa oss men jag tror att de ofta har negativa konsekvenser som t. ex. att förmedla en statisk syn på våra patienter, att de "är" på ett visst sätt eftersom de ju "har" dessa ting i sitt inre. Ett annat problem är den dåliga överensstämmelsen mellan olika modeller. Man behöver bara jämföra några ledande skribenter såsom John Teasdale (1993), Vittorio Guidano (1991), Jeffery Young (1990) och Adrian Wells (1994) och deras olika försök att beskriva vår hypotetiska inre värld för att för att märka problemen. Teasdale och Wells presenterar olika flödesscheman för att illustrera en tänkt informationsprocess. Young fokuserar på innehållet och presenterar en lång rad dysfunktionella inre scheman. Guidano delar in mänskligheten (eller åtminstone patienter) i fyra "personal meaning organizations". Ingen av modellerna har någon relation till de övriga och den som söker samstämmighet söker förgäves.

2 2 av :03 Förr fick jag, inom en psykodynamisk referensram, lära mig att "överjaget" eller "självobjektet" gjorde det och det, som om vi hade små gubbar i huvudet som agerade. Dessutom hade varje författare av rang en egen variant av hur gubbarna såg ut och hur de relaterade till varandra. Den självkritiska frågan är; vad är skillnaden mellan det och när vi säger att patientens "schema" eller " S.R.E.F." gör så och så? Även våra kognitiva profeter håller sig dessutom var och en med en egen variant av detta hemliga, inre garde. Teorierna blir alltmer vildvuxna och ibland till och med mystifierande. Trots att jag har stor respekt för ovanstående författare och vad de bidrar med tycker jag att dimman sprider sig. Ytterligare ett skäl att höja blicken är att det finns (avlägsna?) grannar som säger sig ha hittat nya kantarellställen. Många av dessa tycks dessutom finnas på den kognitiva terapins marker. Radikala behaviorister såsom Steve Hayes, Dermot Barnes och Michael Dougher redovisar dels basforskning kring mänskligt språk och kognition och dels hur detta kan tillämpas kliniskt. Jag tror att vi kognitiva terapeuter har mycket att lära av dem. Varför inte gå och titta efter? Materialet är delvis lite svårtillgängligt men jag hoppas det ska vara värt mödan. Kantareller växer ju ofta i lite snåriga marker. Radikal behaviorism. Radikal behaviorism är den riktning inom behaviorismen som ser B. F. Skinner som sin främste lärofader. Huvudfästet har alltid varit i USA och i Europa dominerar en något annan inriktning, som brukar benämnas metodologisk behaviorism. Jag fördjupar mig inte i detta utan hänvisar den intresserade läsaren till andra texter (Hayes et al 1995, Dougher 2000) Den radikala behaviorismen har alltid konsekvent hävdat ovanstående kritik av vad man kallar mentalism, d. v. s. försöken av tala om människans inre värld såsom mentala processer skilda från annat mänskligt beteende, inre ting som orsakar yttre beteende. Men det är också på denna punkt som man ofta blivit missförstådd. Kritiken av sättet den kognitiva psykologin (och terapin) beskrivit människans inre värld innebär inte att man förnekar inre fenomen såsom tankar och känslor eller deras betydelse för hur människan fungerar. Man betonar istället att detta är handlingar som lyder samma lagar som yttre beteende. Att tänka, t. ex., är något människan gör likaväl som att sparka en boll är något man gör. Den ena handlingen är något som kan observeras av andra, den andra handlingen iakttages bara av den som gör det men det innebär ingen principiell skillnad. Skinner utgick från att inre (eller privata) handlingar går att analysera på samma sätt som handlingar som andra kan iaktta. Utifrån detta skrev han sin bok om det han kallar "verbala beteenden" (Skinner 1957). När den boken skrevs var han övertygad om att det inte råder någon principiell skillnad mellan hur människors och djurs beteenden ska förstås. Bokens analyser av verbalt beteende hos människa grundar sig också i huvudsak på djurstudier. Han hade tidigare varit öppen för att just vad gäller språkligt beteende kunde människan skilja ut sig (Skinner 1938, s ) men trodde inte det längre. Detta har med åren visat sig vara en problematisk ståndpunkt. Dels är det naturligtvis i sig problematiskt att slutsatser om människans sätt att fungera inte grundar sig på studier av människor och dels har den i och för sig ansedda boken inte lett till produktiv tillämpning på det sätt som varit så typiskt för annat Skinner skrivit (Hayes et. al. 2001). Någonting har inte stått rätt till. Dessutom är det självklart att någon konstruktiv dialog med kognitiv psykologi knappast varit möjlig. Stimulusekvivalens De senaste femton åren har radikalbehavioristiska forskare producerat en rad viktiga studier av mänskligt beteende som visar på en funktion som man inte kan visa hos djur. I fokus står begreppet

3 3 av :03 stimulusekvivalens och fenomenet tycks vara intimt förknippat med människans språk (Hayes 1991, Barnes 1994, Dougher 1998). Först ett enkelt exempel: Man kan lära en papegoja att säga "vackra Klara" när den ser en viss person, nämligen Klara. Papegojan har förmågan att frambringa ljudet i sig och genom att systematiskt belöna den (med jordnötter kanske) kan man få den att säga detta när Klara visar sig. På ett i princip likartat vis kan man lära en tvåårig flicka att kalla Klara för "vackra Klara" när hon kommer. Föräldrar gör detta som en självklar del i språkträning. Naturligtvis använder vi inte jordnötter utan andra former av belöning, såsom att säga "just det...vackra Klara, Klaara, det är Klara" samtidigt som vi intar en viss form av kontakt med vår dotter. Detta brukar kallas spegling eller, modernare, intoning. Det ökar sannolikheten att vår dotter säger "vackra Klara" nästa gång Klara visar sig. Både papegojan och vår dotter har lärt sig att när Klara syns säger man "vackra Klara". Om man nu, efter ovanstående träning, vänder på händelseförloppet visar sig dock en avgörande skillnad. Om Klara är i rummet tillsammans med andra människor och man säger "vackra Klara" kommer papegojan inte att koppla detta till Klara (exempelvis genom att titta på henne) om detta inte tränats specifikt. Vår dotter däremot har lärt sig att inte bara leder den verkliga personen Klara till att man ska säga "vackra Klara" utan säger någon "vackra Klara" så hänger det ihop med Klara, vilket blir tydligt av att Klara söks med blicken t. ex. Lägg märke till att detta kan ske utan specifik träning. Ovanstående förmåga hos språkligt kompetenta människor har visats i upprepade studier (Hayes 1991, Barnes 1994). Studierna tillgår så att människor får lära sig att helt godtyckliga figurer (t. ex. på en dataskärm) hänger samman. Via vanlig förstärkning får man lära sig "om du ser A1 välj B1 (av en rad godtyckliga figurer)". Om man därefter presenterar B1 kommer personen att välja A1 (av en rad godtyckliga figurer) utan att detta tränats. Det är dessutom så att om man lär sig "om du ser A1 välj B1 och om du ser B1 välj C1" och man i nästa steg presenterar C1 så kommer en språkligt kompetent individ att välja A1 (av en rad godtyckliga figurer) utan att detta tränats. Lägg märke till att uppgiften i sig inte använder sig av språket i vanlig mening, figurerna är helt arbiträra. Man kan sägas att försökspersonen lär sig ett nytt "minispråk" och det är förmågan att reagera så som står i centrum. Fenomenet kallas stimulusekvivalens och innebär i detta exempel att man har tränat två relationer (A1 B1 och B1 C1) men att ytterligare fyra relationer (B1 A1, C1 B1, A1 C1 och C1 A1) har härletts. Stimuli som är relaterade till varandra på detta vis sägs tillhöra samma ekvivalensklass. Denna mänskliga förmåga att reagera genom härledning av relation mellan stimuli (derived relational responding) har stora likheter med hur vi vet att människans språk fungerar och det finns dessutom empiriska studier som styrker sambandet (ex. Devany et. al ).Trots en rad försök har man inte kunnat visa denna förmåga hos djur (inklusive delfiner!) (Hayes 1989) Relational Frame Theory (RFT) Vidare forskning utifrån fenomenet stimulusekvivalens har visat att andra relationer än ekvivalens (likhet, "samma som") kan härledas på motsvarande vis (Hayes & Grundt 1997). Om relationerna A1 < B1 och B1 = C1 tränas härleds att B1>A1, C1>A1 och A1<C1 t. ex. (Observera att detta inte är så självklart i experimentet som det kan te sig i texten. De olika figurer som används har inga inneboende relationer utan dessa skapas av kontexten i experimentet!) Flera andra relationer har visats experimentellt, såsom "motsatts" och "skilt från" och ytterligare för den mänskliga existensen så viktiga relationer såsom hierarkier, temporala relationer (nu då) och perspektiv (här där) kan förstås på ett liknande vis. När denna typ av respons är tillgänglig (vilket den är hos språkligt kompetenta individer) är det inte stimuli i sig utan den aktuella kontexten som avgör vilken relation som etableras och härleds. Människan har således förmågan att "rama in" i sig arbiträra stimuli så att dessa stimuli står i relation till varandra och vilken den specifika relationen är bestäms av "ramen". Ekvivalens (lika

4 4 av :03 med) är en grundläggande inramning, "större än", "före" eller "här" (i motsats till "där") är exempel på andra möjliga inramningar. Utifrån detta har man valt termen "Relational Frame Theory" (RFT). Observera dock att man inte menar att människan är utrustad med några "inre ramar". Allt detta är en beskrivning av hur människan som helhet handlar, vi "ramar in". Man förblir i detta klassiskt behavioristisk. I sig godtyckliga stimuli (såsom språkliga ljud) relateras på detta sätt till varandra och till i princip vad som helst i människans upplevelsesfär och (vilket är centralt) det stora flertalet av dessa relationer behöver aldrig tränas utan är härledda. En viktig iakttagelse vad gäller dessa relationsramar är att de förändrar funktionen hos de stimuli som på detta vis relateras till varandra. Ett exempel: jag ska straxt ge läsaren ett nytt ord för citron (och genom den nu pågående språkliga kontexten etablera en ekvivalensrelation). Ordet är balå. Föreställ dig nu att du tar en balå, skär den mitt itu och droppar innehållet i munnen. Med stor sannolikhet har denna balå i detta nu gett läsaren en specifik reaktion i munnen. I detta exempel är den relation som innebär överföring av stimulusfunktion enkel att iaktta. Poängen är dock att förändring av ett stimulis funktion kan ske via relationsinramning på betydligt "längre håll" och att detta sker kontinuerligt när vi människor "språkar" Verbalt beteende Enligt RFT är verbalt beteende helt enkelt att "relationsinrama" händelser eller stimuli. Verbala stimuli är stimuli som har åtminstone en del av sin funktion utifrån att de är "relationsinramade". Det är således stimulus funktion som gör att det är verbalt, inte dess topografi (hur det ser ut). Detta för oss åter till skillnaden mellan vår dotters och papegojans beteende. För papegojan är Klara ett diskrimnativt stimuli som får till följd att papegojan säger "vackra Klara". Men papegojan kan inte "relationsinrama" och beteendet är därför inte verbalt. Skillnaden är enorm till vår dotters förmåga att använda i princip samma inlärningssituation. Förmågan att relationsinrama (i detta fall är ramen ekvivalens) visar sig i den härledda, icke tränade relationen. Enligt RFT är detta själva grunden till mänskligt språk och det vi är vana att kalla kognition. Observera att denna definition gör verbalt beteende något bredare än det som vanligtvis menas med kognitioner. Det är inte bara språkliga ljud eller inre fenomen som kan inramas utan i princip vad som helst. Allting som människan uppfattar som meningsbärande blir det i och med att människan relationsinramar. RFT är således ett sätt att beskriva människan som meningsskapande. "Inget är så praktiskt som en bra teori" Vilka är då fördelarna med detta betraktelsesätt? Jag ser flera viktiga. 1. Vi slipper hypotetiska modeller för ett inre långt bort från de fenomen vi vill beskriva.. Det minskar risken för objektifiering och statisk syn på människor. Det inre vi kan iaktta (via modern teknik) är ting i hjärnan (neurotransmittorer m.m.) och inga "scheman". Vi kan tala om människor som hela varelser som gör olika saker, istället för om inre "ting". Många av en människas handlingar är inte tillgängliga för mer än en betraktare, men det är fortfarande något denna människa gör och dessa handlingar kan vara viktiga för att förstå vad som sker. 2. Relational Frame Theory är en teori byggd "nerifrån och upp" d. v. s. teorin använder sig bara av väl definierade begrepp, för förlopp som går att visa under kontrollerade betingelser i laboratorium. Det är mycket här i livet som inte går och aldrig kommer att gå att visa i laboratorium, sannolikt det mesta. Men när vi ska beskriva detta och när vi försöker att utveckla vår kunskap och våra interventioner är det en oerhörd styrka att kunna göra det utifrån grundstenar som går att visa kontrollerat. Det står i kontrast till erfarenheten på en kongress häromåret där John Teasdale fick frågan om han kunde säga vad en kognition är och

5 5 av :03 leende skakade på huvudet. Det berodde naturligtvis inte på okunskap utan tvärtom på att en ledande teoretiker på området är medveten om svårigheterna. Relational Frame Theory och psykopatologi I exemplet med citron och balå ovan försökte jag illustrera hur enkelt godtyckliga språkliga element (ljud, ord) "kastar in" upplevelser som dessa element relateras till. Om jag ber läsaren tänka på ett äpple "kastas" delar av "ett verkligt äpple" obönhörligt in. Om jag nu ber läsaren föreställa sig att hon/han tuggar på ett äpple så kastas andra delar av "det verkliga äpplet" in. Äpplen är för de flesta av oss dock relativt neutrala ting. Men även mindre neutrala stimuli såsom "det här klarar jag aldrig", "det är något allvarligt fel på mig", "allting är meningslöst" kastar in delar av den verklighet stimuli står i ekvivalensrelation till. För de flesta av oss innebär detta inkast av negativ affekt. Det exakta innehållet bestäms naturligtvis av den enskilde individens historia. Om min historia innehållit många erfarenheter som varit plågsamma och som står i relation till "det är något allvarligt fel på mig" så finns med nödvändighet en stor mängd stimuli som kastar in negativ affekt. Enligt Relational Frame Theory är ovanstående förklaringen till att människan ofta plågas av att berätta om något som i sig var plågsamt, även då det aktuella sammanhanget saknar direkta skäl till plåga. Kliniskt är detta kanske tydligast vid posttraumatisk stress (PTSD) men spelar in vid de flesta problem med ångest och depressivvitet. Det finns väl genomförda studier där man simulerar djurs "berättande" efter plågsamma erfarenheter och dessa visar att för djur är själva "berättandet" inte plågsamt (Wilson & Blackledge 2000). Det är dock inte bara verbalt beteende kring det förflutna som kastar in negativ affekt. Människan kan på motsvarande sätt prata (hörbart eller inom sig själv) om sådant som inte inträffat. Att vi gör det beror naturligtvis på att det har ett enormt överlevnadsvärde. Att kunna föreställa sig sådant som inte är (men som kan tänkas bli) är en förutsättning för planering och för att kunna styra sin omgivning. Antagligen är detta en avgörande förmåga som förklarar människans framgång som art. Men när denna välsignelse finns, finns också med nödvändighet en förbannelse nämligen möjligheten att förlamas av faror som inte är reella. Tal (och tankar) om framtiden står i ekvivalensrelation till saker vi erfarit och kastar in affekt av det slag som varit aktuell i vår historia. En komplicerande faktor är att vi människor har en stark benägenhet att försöka undvika och/eller kontrollera negativ affekt. Som basstrategi, riktad mot omgivningen, fungerar det bra och är väl rimligen poängen med att vi hamnar i dessa affektiva tillstånd. Är något smärtsamt försöker jag gå därifrån. Får jag en sten i skon tar jag bort den. Problemet är att denna undvikandestrategi fungerar dåligt som åtgärd riktad direkt mot inre fenomen. Att undvika att bli ledsen, att bli rädd (eller att tänka tankar som står i relation till dessa affekter) är särskilt svårt om många stimuli står i ekvivalensrelation till det som ska undvikas, d. v. s. om affekterna lätt kastas in. Samtidigt är lockelsen att försöka särskilt stor för den som lätt känner så. Onda cirklar av undvikande som dels begränsar livet (man kan inte gå dit och dit, inte riskera det eller det) och dels paradoxalt ökar antalet relaterade stimuli (risken för negativ affekt ökar) etableras. Åter till den kognitiva terapin Enligt mitt förmenande kastar RFT konstruktivt ljus över den kognitiva terapin, både vad gäller förståelse för hur kognitiv terapi fungerar och hur den kan vidareutvecklas. Ett enkelt exempel är den modell för förståelse och behandling av panikångest som utvecklats av David Clark och medarbetare (Clark 1989). Från ett RFT perspektiv är problemet att vissa affekter

6 6 av :03 och/eller kroppsliga sensationer står i ekvivalensrelation till olika begrepp för allvarlig fara (hjärtinfarkt, galenskap etc.). Klassiska kognitiva tekniker såsom att utforska och ifrågasätta automatiska tankar, skapa alternativa hypoteser, konstruera pedagogiska beteendeexperiment m.m. kan förstås som försök att hjälpa patienten att "relationsinrama" på ett nytt sätt d. v. s. att ge ny mening åt kända fenomen, att lägga pusslet annorlunda. Att göra det innebär inom denna referensram inte så mycket att bli mer rationell utan snarare att bli mer funktionell. Vad gäller vidareutveckling av den kognitiva terapin lyfter RFT fram en svårighet vid klassisk kognitiv terapi (och psykoterapi generellt) nämligen betoningen på förändring av inre fenomen. Patienter som söker hjälp och deras terapeuter delar ofta en icke uttalad övertygelse, nämligen att man måste ändra på hur man känner och tänker för att kunna lösa sina problem. Men inre fenomen har en stark automatisk komponent och man hamnar även i kognitiv terapi lätt i onda cirklar där man försöker ändra saker som inte står under direkt kontroll (se ovan under psykopatologi). Det som kastas in kastas in och just det man gärna vill ha bort har en särskild benägenhet att dyka upp igen. RFT beskriver varför det är så. I ljuset av detta finns det starka skäl att betona det som kan kallas accepterandestrategier. Med det avses olika interventioner och övningar som syftar till att hjälpa patienten att bryta cirklar av inre undvikande och våga "ha det man har" vad gäller inre fenomen. Att redogöra närmare för hur det går till är inte möjligt inom ramen för denna artikel men försök finns beskrivna både av behavioristiskt (Linehan 1993, Hayes et al 1999 ) och kognitivt (Rosenbaum 1998, Teasdale 1999) orienterade författare. Sättet att arbeta är på många sätt i sin linda och RFT ger en utmärkt teoretisk ram för att utveckla detta. Och aldrig mötas de två...? Radikal behaviorism och kognitiv teori uppfattas ofta som motsatser. Jag har försökt visa att modern forskning innehåller stora gemensamma fält. Ur kognitiv synvinkel innebär det korrigering på viktiga områden. Relational Frame Theory står fast i klassisk behavioristisk kritik av mentalism och objektifiering av inre fenomen. En annan behavioristisk hörnsten som kvarstår som mycket viktig är betoningen av yttre sammanhang, kontext. Det finns ingen människa i isolat och mänskligt agerande ska inte förstås som kommande inifrån utan är hela tiden beroende av yttre händelser eller stimuli. Å andra sidan hävdar RFT att verbalt beteende (läs gärna: kognitiva processer) spelar en mycket större roll för mänskligt agerande än behaviorismen traditionellt hävdat. Människan är en meningsskapande varelse. Relational Frame Theory visar både hur detta beteende kan förstås och varför det är så centralt för mänskligt lidande och våra försök att lindra det. För kontakt med författaren; niklas.torneke@telia.com TILLBAKA Referenser Barnes, D. (1994) Stimulus Equivalence and Relational Frame Theory. The Psychological Record, 44, Clark, D. M. (1989) Anxiety states: Panic and generalised anxiety. I K. Hawton, P. M. Salkovskis, J. Kirk & D. M. Clark (Eds), Cognitive behaviour therapy for psychiatric problems (s 52 96). Oxford:

7 7 av :03 Oxford University Press. Devany, J., Hayes, S., Nelson, R.(1986) Equivalence class formation in language able and languagedisabled children. Journal of Experimental Analysis of Behavior, 46, Dougher, M. (1998) Stimulus equivalence and the untrained acquisation of stimulus functions. Behavior Therapy 29, Dougher, M. (2000) Clinical Behavior Analysis. Reno, Context Press Guidano, V. (1991) The Self in Process. New York, Guilford press Hayes, S. (1989) Nonhumans have not yet shown stimulus equivalence. Journal of the Experimental Analysis of Behavior, 51; Hayes, S. (1991). A relational control theory of stimulus equivalence. I Hayes, S., Hayes, L.: Dialogues on verbal Behavior. Reno, NV, Context Press Hayes, S., Follette, W., Follette, V. (1995). Behavior therapy: A contextual approach. I A.Gurman & S. Messer (ed.). Essential Psychotherapies: Theory and Practice (s ). New York, Guilford Press. Hayes, S. & Grundt A. (1997). Metaphor, meaning and relational frame theory. I Mandell,C & McCabe, A. The Problem of Meaning: Behavioral and Cognitive Perspectives. Elsevier Science B. V. Hayes, S., Strosahl,K., Wilson, K. (1999) Acceptance and Commitment Therapy. New York, Guilford press Hayes, S., Blackledge, J., Barnes-Holmes, D. (2001) Language and cognition: constructing an alternative approach within the behavioral tradition. I Hayes, S., Barnes Holmes, D. Roche, B. Relational Frame Theory: A Post-Skinnerian Account of Human Language and Cognition. Plenum Press, under tryckning Linehan, M. (1993) Cognitive-Behavioral Treatment for Borderline Personality Disorder. NewYork, Guilford Press Rosenbaum, M. (1998) Opening versus closing strategies in controlling one s responses to experience. I Kofta et al, Personal Control in Action, New York, Plenum Press. Skinner, B. (1938) Behavior of Organisms. New York: Appleton Century Crofts Skinner, B. (1957) Verbal Behavior. New York: Appleton Century Crofts. Teasdale, J. & Barnard, P. (1993) Affect, Cognition and Change. Hillsdale, N J: Lawrence Erlbaum Teasdale, J (1999) Emotional processing, three modes of mind and the prevention of relapse in depression. Behaviour Research and Therapy, 37: Wells, A. & Matthews, G. (1994) Attention and Emotion, a Clinical Perspective. Hove, Lawrence Erlbaum Wilson, K. & Blackledge, J. (2000) Recent developments in the behavioral analysis of language: making sense of clinical phenomena. I Dougher, M. Clinical Behavior Analysis. Reno NV, Context press

8 8 av :03 Young, J. (1990) Cognitive Therapy for Personality Disorder: a Schema-focused Approach. Sarasota, FL: Professional resource exchange