En psykologisk teori om kognition och mänskligt språk. Niklas Törneke

Transkript

1 1 av :09 En psykologisk teori om kognition och mänskligt språk Niklas Törneke augusti i år kommer en stor internationell kongress att anordnas i Linköping. Den kommer dels att presentera en rad av de senaste tillskotten av behavioristiska och kognitiva psykoterapier (Acceptance and Commitment Therapy, Dialektisk Beteendeterapi, Mindfulness-Based Cognitive Therapy m.fl.) och dels att belysa dessa utifrån nya forskningsrön vad gäller mänskligt språk och kognition. En central tanke bakom kongressen är att det inte räcker för den psykologiska behandlingen (psykoterapin) att redovisa nya teknologier. Vi måste också eftersträva vetenskaplig förståelse av det vi gör och av de grundläggande mekanismer som styr den förändring vårt kliniska arbete syftar till. Mycket tyder på att avgörande landvinningar har gjorts i detta avseende de senaste femton åren. Kongressen är ett försök att redovisa detta. En samlande teori för dessa forskningsresultat är Relational Frame Theory (RFT). Denna artikel är ett försök att på svenska sammanfatta teorins grundstenar. Jag har tidigare berört RFT i artiklar i såväl Sokraten som Beteendeterapeuten (Törneke 1999, 2001). Detta är avsett som en mer övergripande presentation, till hjälp för den som vill försöka sätta sig in i den snabbt växande textmassa som kontinuerligt redovisas i vetenskapliga publikationer och som förra året sammanfattades i en bok (Hayes, Barnes-Holmes, Roche 2001). Skinner, Bowlby och LeDoux RFT är en radikal-behavioristisk teori. Det innebär att man följer de spår som dragits upp av psykologen B. F. Skinner. Ända sedan trettiotalet har denna forskningstradition försökt att genom noggrant planerade djurexperiment förstå grundläggande principer för hur en organism agerar. Detta tillvägagångssätt har ofta uppfattats som kontroversiellt, inte främst p.g.a. djurrättsliga synpunkter utan på grund av tveksamhet kring huruvida man kan förstå människan utifrån djurmodeller. Mycket vatten har dock runnit under broarna sedan den debatten rasade som värst under sextio- och sjuttiotalet. Vi är nu i ett läge där evolutionspsykologi, neuropsykologi och etologi har en självklar plats i teoribildningen inom psykoterapin, oavsett läger. Forskare med stort inflytande inom skilda psykoterapitraditioner, såsom John Bowlby (anknytningsteori) och Joseph LeDoux (affektteori) har, utifrån ett evolutionistiskt grundperspektiv, samma utgångspunkt som Skinner på sin tid hävdade. Det som hävdas är enkelt följande; evolutionen bygger vidare på det som är vid handen. Fungerande funktioner tas inte bort utan utgör byggstenar för vidare utveckling. Därför kan vi lära mycket om människan genom att studera gorillors sätt att relatera till sin avkomma (anknytningsteori) och genom studier av grundläggande hjärnfunktioner hos djur (affektteori). Det har också visat sig att djurstudier lärt oss mycket om de grundläggande mekanismer som styr även mänskligt beteende. Det kan naturligtvis vara så att det dessutom finns ytterligare mekanismer hos människa. Mer om det nedan. Behavioristisk forskning har framförallt klarlagt två principer för vad som styr hur ett djur eller en människa agerar. Den första brukar kallas klassisk eller respondent betingning (Pavlovs hundar) och den andra operant betingning. Det senare innebär helt enkelt att vårt agerande styrs av de konsekvenser som liknande tidigare agerande fått. Utifrån denna kunskap har stora framsteg kunnat nås vad gäller förändringsarbete vid olika typer av mänskliga svårigheter och lidande, alltifrån övergripande samhällsproblem (såsom kriminalitet) till behandling av barn med autism. Radikalbehaviorismens problemområde Det finns dock ett för mänskligt agerande centralt område som varit svårt att hantera utifrån dessa två beteendeprinciper, nämligen det mänskliga språket och det fenomen vi kan iakttaga inuti oss själva, nämligen att vi tänker eller pratar med oss själva. Den vanligaste termen för detta fenomen är kognition eller kognitiva processer. Skinner skrev en hel bok i ett försök att lösa detta dilemma (Skinner, 1957) men det faktum att den efter snart femtio år ännu inte givit upphov varken till vidare kreativ forskning eller tillämpning visar att den sidan av Skinners verk saknar den bärkraft hans övriga bidrag så

2 2 av :09 uppenbart har. Detta har i sin tur bidragit till att många behaviorister övergått till att kombinera de klassiska beteendeprinciperna med kognitiv teori. Detta har sina problem, främst att man då tvingas arbeta med hypotetiska konstrukt i människans inre ( scheman ) d. v. s. sådant som ligger utanför det fenomenologiska fältet (Skinner, 1989) men är ändå den väg många valt att gå. Under de senaste åren har dock radikalbehavioristiska forskare gjort stora framsteg just på det område där man tidigare stångat sin panna blodig. Man menar sig nu kunna beskriva grundläggande principer för mänskligt språk och kognition, eller det man sedan Skinners dagar kallat verbalt beteende. Forskningsområdet är expansivt och har redan lett till tillämpning på olika områden, främst kliniska. Välkommen att följa med på en vandring som initialt kan vara lite seg och ansträngande men som, tror jag, på sikt är lönande! Härledda relationsresponser Den forskning man utgår ifrån är uppbyggd på följande vis: I ett experiment lär man en språkligt kompetent människa att om du ser A1 (i experimentet ett i sig meningslöst visuellt stimuli i form av en figur eller en meningslös bokstavskombination) så välj B1 (ytterligare ett meningslöst stimuli ) bland flera möjliga. Detta innebär att om man åter presenterar A1 och begär att något av ytterligare stimuli ska väljas och B1 är bland möjliga alternativ kommer personen med hög sannolikhet att välja B1. Denna effekt uppnås med förstärkning enligt klassiska beteendeprinciper. För en människa räcker det i allmänhet att säga det var rätt!. Om man gör samma experiment med ett djur får man samma resultat, fast man får använda annan förstärkare (kanske någonting gott att äta). Om man därefter ändrar i experimentet visar sig något intressant. Man presenterar nu B1 och A1 är bland möjliga alternativ att välja. En språkligt kompetent människa (från c:a två års ålder) väljer då A1. Observera att detta ej är tränat genom förstärkning. I experimentet har aldrig B1 föregått A1 såsom A1 har föregått B1, och följts av belöning. Någon inneboende relation existerar inte eftersom stimuli är av nonsenskaraktär. Ur relationen A1-B1 härleder försökspersonen relationen B1-A1. Gör man samma sak med ett djur kommer djuret (en hund eller en apa t.ex.) endast slumpmässigt att vid en presentation av B1 välja A1. Samma sak gäller ett barn upp till ungefär 2 års ålder. Ovanstående har en slående likhet med vad vi vet om verkliga livet. Vi kan lära en hund att reagera på ordet kaka genom att vid upprepade tillfällen säga detta strax innan vi ger hunden en verklig kaka. Om vi istället först ger kakan och när hunden ätit upp den säger kaka kommer hunden inte att lära sig att reagera på det ordet, hur länge vi än försöker. Hundens inlärningsprocess följer en viss ordning. Ur relationen verklig kaka-ordet kaka (som hunden i det läget upplevt) härleder hunden inte relationen ordet kaka-verklig kaka. Gör vi samma sak med ett fyra år gammalt barn kommer barnets förmåga att reagera på en härledd relation att vara tydlig, dvs barnet reagerar på ordet kaka. Ovanstående fenomen kallas inom RFT för ömsesidigt inbegripande (mutual entailment), vilket alltså betyder att om man etablerar en relation mellan stimuli (A1-B1) så inbegriper den relationen ytterligare en relation (B1-A1). Inbegripandet är ömsesidigt. Många olika relationer I ovanstående beskrivs bara en typ av relation, nämligen koordination, dvs samma som eller lika med (B1 står för A1, ordet kaka står för verklig kaka). Många andra relationer är möjliga. Jämförande relationer (större/mindre, fler/färre) rumsliga relationer (över/under, framför/ bakom), temporala relationer (före/efter) och hierarkier (del av) exempelvis. Detta har viktiga implikationer för det som ovan kallas ömsesidigt inbegripande. Om A1 står i koordination med B1 är den relation som är ömsesidigt inbegripen densamma, dvs B1 står i koordination med A1 (om A1 är lika med B1 är B1 lika med A1). Detsamma gäller relationen motsatts (om A1 är motsatt B1 är B1 motsatt A1). Men låt oss betrakta relationen större än. Om A1 är större än B1 innebär detta inte att B1 är större än A1 utan att B1 är mindre än A1. Vi har fortfarande ett ömsesidigt inbegripande, dock (A1 är större än B1 inbegriper att B1 är mindre än A1 och vice versa). En nivå upp För att beskriva språkets grundläggande processer krävs ytterligare en nivå av komplexitet. Om vi återgår till laboratoriet kan man göra på följande vis. Träna om A1 välj B1 och dessutom om B1 välj Z1. Vi har då tränat två relationer. Enligt ovanstående härleds ytterligare två (B1-A1 och Z1-B1) men dessutom sker följande. Om Z1 presenteras och A1 är ett möjligt alternativ väljer en språkligt kompetens människa

3 3 av :09 A1 (framför andra nonsenssymboler). Och om A1 presenteras väljs Z1. Ur A1-B1 och B1-Z1 härleddes sålunda (förutom B1-A1 och Z1-B1) A1-Z1 och Z1-A1. Detta fenomen kallas kombinatoriskt ömsesidigt inbegripande (combinatorial mutual entailment). Att det är en nödvändig nivå för att beskriva det mänskliga språket framgår av följande. Om A1 är motsatt B1 och B1 är motsatt Z1 så inbegriper det enligt ömsesidigt inbegripande att B1 är motsatt A1 och Z1 är motsatt B1. Men relationen som härleds mellan Z1 och A1 och A1 och Z1 är inte motsatts utan koordination (lika med) eftersom en motsatts motsatts är lika med. När två relationer kombineras kan nya typer av relationer härledas. Varför är detta viktigt? Det som gör att ovanstående inte bara är intressanta forskningsresultat för sin egen skull utan har hög relevans för psykologi generellt (inkluderande psykoterapi) är att den funktion ett stimuli (händelse) har för människan i hög grad styrs av i vilken relation stimuli står till andra stimuli. Att reagera på en relation mellan händelser är att reagera på en händelse i kraft av en annan händelse. Det kan en organism lära sig oavsett ovanstående men bara om den specifika relationen funnits i organismens historia. I och med att det stora flertalet relationer för den språkligt kompetenta människan inte tränats utan härletts uppstår en ny situation. Låt oss säga att vi i ett experiment etablerat ett nätverk av relationer mellan nonsensstavelser där ett mindre antal relationer tränats och ett flertal (enligt ovanstående) härletts. Låt oss säga att de tränade relationerna är samma som, mer än respektive mindre än. (Hur ett sådant experiment rent praktiskt iscensätts tar för mycket utrymme att beskriva, den intresserade läsaren hänvisas till referenslitteratur nedan, främst Hayes et al 2001). Om vi nu ger ett av dessa stimuli en funktion (exempelvis en förstärkande funktion) kommer andra stimulis funktion att förändras i enlighet med den aktualiserade relationen. En del kommer att få samma funktion, andras funktion kommer att bli mer respektive mindre förstärkande. Om vi experimentellt etablerar en temporal relation (utan att en sådan relation finns i verkligheten ) nämligen; Z kommer före K kommer före C och därefter ger K en aversiv funktion (lätt stöt) kommer Z att få en arousel-höjande funktion och C en lugnande funktion trots att varken Z eller C har tränad koppling till sådan funktion i individens historia och att Z-K-C aldrig erfarits i tidsföljd i individens historia. Alla stimuli en språkligt kompetent individ möter kan få sin funktion ändrad utifrån de relationer detta stimuli ställs i till andra stimuli. Detta innebär att vi kan reagera på ett stimulus utifrån ett annat stimulus egenskaper. Enligt RFT är det mänskliga språkets hemlighet att vi förmår reagera på stimuli i utifrån de relationer stimuli står i till andra stimuli, i princip helt oberoende av stimuli i sig. Människans två världar I avskalade experiment som ovan kan man alltså visa att människan förmår att sätta stimuli i godtyckliga relationer till varandra. När man säger att en relation är godtycklig avses att relationen inte bygger på någon egenskap hos stimuli i sig. Relationen mellan stimuli etableras genom social konvention (språket) och etableras en relation härleds andra. Detta innebär att vi kan sätta vad som helst i relation till vad som helst. I och med att relationen styr funktionen kan stimulis funktion ändras i princip hur som helst. Här är det dock viktigt att stryka under i princip. I laboratoriets renodlade miljö kan detta ske fullt ut. I verkliga livet är ju männislans miljö full av relationer som inte etableras på detta vis utan som just beror av stimulis faktiska relation till andra stimuli. Vissa saker kommer före andra saker, vissa saker är större än andra saker, vissa händelser ger smärta, vissa händelser är belönande osv. Mitt i denna värld av verkliga relationer lever dock människan med sin förmåga att godtyckligt etablera relationer och därmed förändra funktionen hos det givna. Den enda värld vi lever i är ur detta perspektiv två världar. Ovan beskrivna härledda relationsresponser är godtyckligt applicerbara men vi lever samtidigt i en värld av verkliga relationer och styrs därför av ett komplext samband mellan härledda relationsresponser och responser enligt de beteendeprinciper som varit kända sedan länge. Lite terminologi Relational Frame Theory har sitt namn utifrån det faktum att vi kan rama in vad som helst i en relation enligt vad som beskrivits ovan. En relationsram är en specifik typ av sådan godtyckligt applicerbar relationsrespons. För att vara en relationsram ska responsen utmärkas av ömsesidigt inbegripande, kombinatorisk ömsesidigt inbegripande och förändring av stimulis funktion. Enligt dessa definitioner är verbalt beteende allt beteende som inramar händelser (stimuli) på detta sätt. Detta är en teknisk beskrivning av det vi till vardags kallar meningsskapande och beskriver människan

4 4 av :09 just som en meningsskapande varelse. Verbala stimuli definieras såsom alla stimuli som har sin funktion, åtminstone delvis, utifrån att de sätts in i en relationsram. Det kan vara viktigt att betona att man inte menar att det finns några ting i vårt inre, som man kallar ramar. Allt är ett sätt att beskriva människans sätt att handla, vi relationsinramar. Analogier och metaforer Det är en allmän uppfattning bland språk och kognitionsforskare att analogier är centralt för det mänskliga språket. RFT kan ge en tydlig definition av detta fenomen. En analogi är helt enkelt en koordinationsrelation mellan relationer. Ett äpple förhåller sig till en banan (hierarkisk relation) såsom (koordination) en Mazda till en Opel (hierarkisk relation). En analogi kan också vara helt abstrakt såsom inom matematiken (X förhåller sig till Y såsom...). Metaforer är analogier där man använder sig av de icke godtyckliga relationer som finns mellan de två ting som relateras och där man därigenom får en förändring av stimulusfunktion hos den ena av de två ting som relateras. Om man säger om en kvinna Hon är som en lejoninna etablerar den språkliga kontexten (..är som... ) en relation av koordination mellan kvinnan ifråga och en lejoninna. Samtidigt använder man sig av att i ett visst hänseende finns en verklig relation av hierarki mellan funktioner hos kvinnan och lejoninnan, kanske mellan kvinnans sätt att kämpa för att försvara något och bilden av en retad lejonhona. Det faktum att den funktionen är tydligare hos lejoninnan samtidigt som den överförs till kvinnan genom den godtyckligt etablerade relationen, är det som ger metaforen dess kraft. Detta är ett exempel på vår förmåga att genom små förändringar av en godtycklig kontext (ljud eller andra språkliga element) skapa ett helt nätverk av nya relationer och hur vi gör detta genom att använda icke godtyckliga relationer. Vi har på detta sätt en möjlighet att flytta runt stimulusfunktioner i vår upplevelsesfär på ett närmast oändligt sätt. Viktiga psykologiska funktioner utifrån härledda relationsresponser Låt oss anta att jag säger följande: Nästa vecka ska jag resa bort och vara borta i tre veckor. Om du vattnar mina blommor två gånger i veckan under min frånvaro ska du få femhundra kronor när jag kommer tillbaka. Genom en serie ljud (som vi båda lärt oss i vår sociala historia) ändras den stimulusfunktion mitt hem, mina blommor etc haft för dig på ett sådant sätt att det kan komma att kontrollera dina handlingar under några veckor framöver. Men det är inte bara ljud vi använder som förändrar stimulusfunktion på detta sätt. Vi kan även göra detta i vår egen inre värld (och gör mer eller mindre kontinuerligt!). Minnesbilder, verbala konstruktioner (hur något borde vara, vad som ska hända sedan etc) och känslomässiga fenomen kan alla ställas i olika relationer till varandra och till den yttre verklighet vi lever i på ett sådant sätt att funktionen hos det vi möter förändras. Själva framtiden är ju möjlig som mänsklig konstruktion just genom att vår upplevelse i nuet ställs in i en temporal relation (före/efter). Smärta i nuet t. ex, är för en människa inte bara vad smärtan är i sig utan står i relation till det som ska komma sedan och vad detta är styr i viss mån upplevelsen av smärta i nuet, trots att detta i stunden inte är verkligt annat än som en inre konstruktion. Hur det är att kämpa med att etablera denna form av stimuluskontroll när förmågan ännu är ofullständigt utvecklad vet varje förälder som förtvivlat försökt få sin treåring att äta illasmakande penicillin utifrån att du blir bättre av det sedan. Att göra det som ovanstående är exempel på kallas inom RFT med en teknisk term för pragmatisk verbal analys. Vinster av pragmatisk verbal analys Fördelarna för organismen att kunna göra ovanstående är ofantligt stora. Om en icke verbalt kompetent individ (duva, schimpans, litet barn) ställs inför att välja mellan en liten snabb belöning och en fördröjd större belöning kommer individen att välja det förstnämnda. Med ovanstående förmåga uppstår möjligheten att välja annorlunda (vilket inte innebär att vi alltid gör det, naturligtvis!). En chokladkaka, som är närvarande, kan ställas i relation till en minnesbild av två chokladkakor (eller till ens egen kropp, badkläder och kommande sommar på badstranden!) och därmed är stimulsfunktionen (och möjligen handlingen i nuet) förändrad. Via härledda relationsresponser kan vi inuti oss själva kontakta saker vi aldrig mött och därmed förbereda oss för ett eventuellt möte. Ett tekniskt problem t. ex, som vi bara mött på ett visst sätt kan sättas in i relationen svårare än eller mer än i ett visst avseende och därefter ageras på utifrån denna relation. En central följd av pragmatisk verbal analys är att vi människor utvecklat det vi kallar självkännedom. Även utan denna förmåga kan en organism lära sig att ett visst eget beteende fungerar som diskriminativt

5 5 av :09 stimulus för annat beteende, dvs en organism kan reagera på sitt eget beteende. Till detta lägger människan förmågan att agera verbalt på sitt eget beteende. Genom att i sitt inre kontakta ett ord, som fungerar som abstraktion för en komplicerad yttre handlingskedja ( vänta! ) och ställa detta i relation till en annan inre abstraktion ( få något bättre ) kommer (via en härledd relation av motsats) att inte vänta hamna i en om-så relation till att få något sämre. Möjligheten att diskriminera egna handlingar verbalt och därmed ställa dem i relation till den typ av abstraktioner vi kallar ideal ( hur det borde vara ) och på så sätt styra nya handlingar är enligt RFT nyckeln till såväl människans unika framgång som art som vår ständiga kamp med inre plåga. Härledda relationsresponsers mörka sida Vi betalar ett pris för den förmåga som beskrivits i denna artikel. En följd av härledda relationsresponser är ett närmast oändligt kontaktnät med plåga. Plåga finns i stort sett i varje organisms historia. Men för en människa är en plåga aldrig bara vad den är i sig. Den ställs, i en viss kontext, i relation till hur det borde varit, hur det kunde ha varit, vad som kan komma etc. En viss, i nuet eller historien, given plåga ställs lätt i relation till samma sak-mer än och en temporal relation ( nu-sedan ). Jag frågar ibland patienter med panikångest hur det skulle vara om de visste, absolut säkert, att den värsta ångest de någonsin kunde få var den de haft och aldrig ett uns värre, hur det skulle vara. Hittills har alla svarat att det vore en oerhörd befrielse, att det hela vore löst, även om det fortsatte att vara plågsamt. Men det kan man ju aldrig veta eller hur...? Tänk om det blir lite värre och då... Men inte bara plåga innebär plåga i människans värld. Vad sägs om en underbar kväll på en ö i Medelhavet. God mat och dryck, ljuvligt i luften och ljumt i vattnet, trevligt sällskap. Om bara Marianne hade kunnat vara med oss... När plågan är stor kan människan relatera något hon aldrig varit med om, sin egen död, till inre abstraktioner såsom frid, slippa plåga, det blir bättre och liknande och utifrån dessa konstruktioner ta sitt eget liv. Ingen annan varelse begår självmord. Om plåga är begränsad till vissa yttre situationer så är det naturligt, och ofta välfungerande, att helt enkelt gå därifrån. Men vart ska vi gå från den plåga som vi får kontakt med via vårt eget inre språkande? Det bistra svaret är att från detta finns i längden ingenstans för en människa att gå. Ändå försöker vi, och enligt RFT är detta grunden för det inre (både känslomässiga och kognitiva) undvikande som präglar psykopatologiska tillstånd. Psykoterapi enligt RFT Utgångspunkten för denna artikel var att RFT som psykologisk teori om kognition och mänskligt språk har stor relevans för psykologisk behandling. Dels kan man utifrån RFT på ett kreativt sätt analysera befintliga terapimodeller och beskriva vad som sker och varför och dels ger RFT uppslag för vidareutveckling av psykoterapin. Artikeln ger inte utrymme för att närmare beskriva detta men jag vill kortfattat ge några huvudpunkter av vad som betonas i en psykoterapi förstådd utifrån RFT. Den intresserade läsaren hänvisas till andra texter, både kortfattade (Wilson et al 2001, Hayes och Batten 2000, Törneke 1999, 2001) och mer omfattande (Hayes, Strosahl och Wilson 1999). Motverka negativa följder av härledda relationsresponser. Det kan dels ske via vidareutveckling och nyskapande av relationer ( ge ny mening ) såsom i klassisk kognitiv terapi och dels via att förändra den kontext inom vilken privata händelser (tankar, känslor, minnen, kroppsliga fenomen) har den funktion de har. Det senare kan ske via accepterande av inre upplevelser snarare än genom förändring av dessa. Hur ska man hantera plågsamma affekter? Hur etablerar och behåller man nära relationer? Hur lever man med svåra minnen? Frågor av detta slag står ofta i centrum när människor söker psykoterapi. Det på härledda relationsresponser grundade mänskliga språket är ibland mer till ett hinder än en hjälp i försöken att hitta fungerande vägar vidare, i och med att dessa responser leder till undvikande. Genom att arbeta med att försvaga den språkliga (kognitiva) kontrollen på vissa områden kan nya vägar öppnas. Arbeta med att använda verbala konstruktioner på de områden där de är funktionella. Ett viktigt sådant område är möjligheten att formulera och låta sig styras av långsiktiga och övergripande mål. Det leder till att man bör betona det som ofta kallas värderingsfrågor eller existentiella frågor, dvs; vad är verkligen viktigt för dig? Vad vill du att ditt liv ska stå för? Låter du det styra hur du faktiskt handlar nu?

6 6 av :09 Om man betonar ovanstående två punkter tänker man sig att verbala konstruktioner som tidigare varit hindrande för patienten tappar en del av sin styrande kraft och att patienten kan komma i kontakt med faktiska konsekvenser som kan styra fungerande handling. Detta blir ett delvis nytt sätt att förstå det som brukar kallas exponering. Om verbala konstruktioners styrkraft minskar öppnas möjligheter att vara kvar och gå framåt även om det sker i närvaro av negativ affekt. Därmed möter individen faktiska konsekvenser som han/hon inte mött tidigare och nya handlingsalternativ blir möjliga. Varför Relational Frame Theory? Psykologin känner i dag en rad olika teorier som sägs bidraga till bra psykoterapi. Vad talar för att RFT ska väljas som utgångspunkt? Låt mig avsluta med några som jag uppfattar det starkt vägande skäl. RFT är grundat på få, väldefinierade principer som är experimentellt direkt observerbara RFT baseras på många år av publicerad, empirisk forskning. RFT är en bred psykologisk teori, tillämpbar på en rad psykologiska områden. RFT knyter psykoterapin närmare den vetenskapliga psykologin. RFT ger en sammanhängande teoretisk modell för befintliga terapeutiska tekniker inom skilda traditioner RFT är innovativt vad gäller nya behandlingsstrategier. Man behöver knappast känna sig hemmastadd i ovanstående för att ha utbyte av kongressen i augusti Många workshops och seminarier kommer att vara praktiskt inriktade. Min förhoppning är dock att detta stundtals lite hårdsmälta material har gett mersmak och lockar några att ge sig i kast med delar av nedanstående referenslitteratur. Till den intresserade men möjligen frustrerade läsaren vill jag avslutningsvis säga att det faktiskt inte är så snårigt som det kan verka. Det är snarare så att det vi gör när vi språkar är för oss så självklart att det krävs lite träning i att iakttaga processen från ett annat perspektiv än det vardagliga. Hjärncellerna kan kännas lite krokiga i försöken att beskriva språket med hjälp av språket... Hayes, S., Barnes-Holmes, D. och Roche, B. (2001) Relational Frame Theory: A Post-Skinnerian Account of Human Language and Cognition. Plenum Press Hayes, S. och Batten, S. (2000) Acceptance and Commitment Therapy; ACT-A Radical Behavioral Approach. European Psychotherapy v 1. s.2-9 Hayes, S., Strosahl, K. och Wilson, K. (1999) Acceptance and Commitment Therapy. Guilford Press, New York Skinner, B. (1957) Verbal Behavior. New York: Appleton-Century-Crofts Skinner, B. (1989) The Origins of Cognitive Thought. American Psychologist v 44, s Törneke, N. (1999) Skinner är död-länge leve Skinner! Sokraten nr 3.99, s Törneke, N. (2001) Öst är öst och väst är väst...? Beteendeterapeuten nr 1.01 s och Sokraten nr 1.01 s Wilson, K., Hayes, S., Gregg, J., och Zettle, R. (2001) Psychopathology and Psychotherapy. Kap12 i Hayes, S., Barnes-Holmes, D. och Roche, B. Relational Frame Theory: A Post-Skinnerian Account of Human Language and Cognition. Plenum Press För kontakt med författaren; niklas.torneke@telia.com