Vallört Symphytum officinalis

Transkript

1 Vallört Symphytum officinalis Fig. 1 från [5] Elin Gisterå och Malin Amnefelt Institutionen för Läkemedelskemi, Avdelningen för Farmakognosi Farmakognosi5p Vt 04, Uppsala universitet Mars 2004

2 SYMPYTUM FFICIALIS VALLÖRT Familjen Boraginaceae (strävbladiga växter ) amn amnet symphytum antyder växtens läkande förmåga, där sy mphysis på latin betyder sammanväxning mellan två ben Valda trivialnamn: Vallört har i Sverige kallats för bl.a. vällört, benvälla, sårläkia och blodstilla. Trivialnamnen anspelar i många av fallen på vallörtens läkande förmåga. På engelska är det vanligaste namnet comfrey, healing herb och slippery root [10]. Roten kallades i äldre tid consolida-rot och i folkmun kungsalverot eller kolsockerrot [4]. Moderorganismen Beskrivning: Roten är svart utanpå, vit inuti och mycket rik på slem. Växten är doftlös och smaken syrlig [10].Vallörten är en flerårig, borsthårig växt med upp till meterhöga stjälkar, som är vingade av nedlöpande blad. De hängande blommorna har lila, rosenröd eller vitgul färg. Den klockiga kronan har i kanten fem små, tillbakaböjda tänder. Delfrukterna är svarta. Blomningen sker under juni och augusti. [4] Utbredning och förekomst: Symphytum officinalis hör ursprungligen hemma i Sydösteuropa och Västasien men har sedan gammalt odlats som läkemedelsväxt. Den växer numera även vilt i stora delar av Europa samt i ordamerika [4]. Symphytum officinalis växer på fuktiga ängar och längs diken. Den är sällsynt i Sverige, men kan hittas i Uppland och södra Värmland. Vallörten är vanlig på de Danska öarna [4]. Mer vanlig är en hybrid: uppländsk vallört (Symphytum x uplandicum) som är snarlik. istorisk användning Redan under antiken användes roten som sårläkande mirakelmedicin [8]. I forntiden troddes vallörten kunna läka brutna ben, bota bölder, magsår, tandlossning och gikt [6] [8]. Det sades också att om man kokade vallört tillsammans med köttstycken skulle köttbitarna växa ihop. Vallörtsroten skulle även vara bra för unga flickor som syndat före äktenskapet [4]. Idag har inte vallört någon medicinsk användning men på grund av dess rika näringsinnehåll är den en vanlig del av födan hos vissa etniska grupper [1].Men eftersom den anses hälsofarlig kanske inte den bästa födan. Även Carl von Linné omnämner roten som verksam mot blodspottning, ben och sårskador och adstringerands (sammandragande). an ordinerade den vid blod i urinen, blodiga upphostningar och blodiga diaréer [3]. Drogen Drogbeskrivning: Roten är rik på slem och antar vid torkning en hornartad konsistens [4]. Insamling och beredning: 2

3 På hösten och våren grävs rotstocken upp. Den delas då på längden, torkas och hackas sönder, alternativt pulveriseras. En beredning görs i antingen vatten eller brännvin beroende på användningsområde. Exempelvis görs vattenutdrag mot tandlossning genom att lägga 2 teskedar eller 10 gram av den torkade roten i ca 5 dl kalt vatten. Detta får dra i 8 timmar. Därefter dekanterar man den klara vätskan och häller på ytterligare 5 dl kokande vatten. Efter tio minuter silas det hela och det kalla och varma utdraget blandas [8]. Färsk eller torkad rot kan användas som grötomslag för utvärtesbruk på svårläkta sår [10]. Kemi Roten innehåller slem och garvsyra, 4 6,5 % tanniner, spår av alkaloiden symphyto-cynoglossin och 0,6-0,8 % allantoin (fig. 2) som i hög grad stimulerar tillväxt och nybildning av cellvävnad [1]. Alkaloiderna är sekundära metaboliter, vilket betyder att de inte deltar i de metaboliska processer som är essentiella för växtens överlevnad. De finns i växtcellens vakuol och deras roll i växten tros delvis vara som skydd mot djur eftersom de smakar mycket bittert. En annan teori föreslår att alkaloiderna är substanser som bildas vid detoxifiering av de giftiga produkter som bildas i växtens normala metabolism, eller att alkaloiderna fungerar som en näringsreserv för exempelvis kväve [9]. Dessutom innehåller vallörten många viktiga näringsämnen som till exempel proteiner, antioxidanter och vitamin B12 [1]. Vallörtsblad innehåller 1,3 % allantoin och 8-9 % tanniner [12]. Fig.2 Strukturen av allantoin 2 Vallört innehåller de fruktade levertoxiska ämnena pyrrolizidin-alkaloider (PA), även kallade seneico-alkaloider. Dessa är också carcinogena och kan ge tumörer en lång tid efter intag [9]. Framförallt är det pyrrolizidin-alkaloiden echimidine som är levertoxisk (fig3)[7]. Fig. 3 Strukturen av pyrrolizidin-alkaloiden Echimidine 3

4 Farmakologi Det finns inga starka bevis som stödjer teorin att vallört har antiinflammatoriska och sårläkande egenskaper [1]. Men resultatet i en studie av Stamford och Tavares visar att vattenextrakt av vallört ökar frisättningen av prostanglandinlika ännen i råttmage. Detta skulle kunna förklara vallörtens påstådda effekter mot magproblem [11]. Biverkningar och toxikologi Vallört befaras vara levertoxisk hos människa. För mer än ett tiotal år sedan rapporterades att intag av vallört kunde associeras till centrilobulär hepatisk nekros. Dock har inga rapporter nyligen inkommit om allvarliga biverkningar av vallört. Det är pyrrolizidin-alkaloiderna (PA) som befaras vara toxiska [1]. Leverfunktion mäts ofta genom koncentrationsbestämningar av olika leverproteiner, t.ex. aspartataminotransferas (AST), gamma-glutamyltransferas (GGT), alfa-fetoprotein (AFP) och bilirubin. Värderna av dessa kan ge information om olika leverskador, t.ex. levercancer. I en undersökning av Anderson (ref 12 i [1]) visades att koncentrationerna av dessa proteiner var normala efter intag av vallört. Även efter långvarigt intag av vallörtsblad ( gram per dag under 1-30 år) var proteinhalterna som uppmättes i levern normala [1]. De kliniska studier som har gjorts har genomförts på gnagare vars fysiologi skiljer sig från människans. Detta betyder att man inte kan dra slutsatsen att vallörten skulle ge samma effekter hos människor. T.ex. har man kunnat visa att olika djurslag reagerar olika starkt på PA-toxiciteten. Grisar, kycklingar och råttor är mycket känsliga, medan möss och får är okänsliga mot toxiciteten. Även hur växten administreras påverkar dess effekter hos individen. Inga kliniska prövningar har genomförts på människa. Även om PA-förgiftningar förekommer hos människa så beror detta vanligen på intag av andra växter [1]. PA förvandlas i levern till pyrroler och dessa kan sedan utöva en toxisk effekt genom att binda till makromolekyler t.ex. proteiner och DA. Dessa addukter kan vara akut toxiska och orsaka centrilobulär hepatisk nekros. Alternativt kan PA omvandlas till vattenlösliga metaboliter och utsöndras med urinen. På grund av sitt innehåll av PA är vallörtsanvändning mycket begränsad i många länder. I exempelvis Kanada och Tyskland får man bara använda den externt [1]. I Sverige avråder livsmedelsverket användning av vallört i livsmedel [13]. 4

5 Referenser: [1], Dept. of animal science et. al, Comfrey toxicity revisited Trend in pharmacological science, nr sid [2], Rune edberg, ttp://www. kupan.se/dragvaxter/valloert.html Allingsåstraktens Biodlarförening. Tagen den 10 mars 2004 [3] Raimo eino Våra läkande växter, 2001, Bokförlaget Prisma [4] Erik ultén et. al. Vår svenska flora i färg 2, 1960, AB Svensk litteratur [5] Köhler, F. E. (Franz Eugen) Köhler's Medizinal-Pflanzen in naturgetreuen Abbildungen mit kurz erläuterndem Texte, Vol. 1 av 3, Atlas zur Pharmacopoea germanica. [6] Martindale: The Extra Pharmacopeia 28 upplagan, The pharmaceutical society of great britain 1982, The pharmaceutical press. [7] am-cheol et. al. Isolation of symlandine from Roots of Common comfrey (Symphytum officinale) Using countercurrent chromatography, journal of natural products 2001 vol. 64 o.2 sid [8] arald ielsen, Läkeväxter förr och nu, 1976, Politikens förlag. [9], Gunnar Samuelsson, Drugs of natural origin 1999, Swedish pharmaceutical society. [10] Finn Sandberg et. al. Örtmedicin och växtmagi, 1982, Det Bästa [11] I-F Stamford och I-A Tavares, The effect of an aqueous extrakt of comfrey on prostagaldin synthesis by rat isolated stomach, journal of pharmacutical pharmacology 1983 dec; 35(12) sid [12] Varro E. Tyler The honest herbal, 1981, George F. Stickley company. [13] Förteckning över växter och växtdelar som är olämpliga i livsmedel, uppdaterad januari 2004, tagen den 10 mars