Bild 1. Akleja. 1) Grentopp med frukter och blommor. 2) Rosettblad. 3) Pistill. 4) Ståndare. 5) Kronblad med sporre. (Lindman, 1905).

Transkript

1 Aquilegia vulgaris Tre arter från släktet Aquilegia:a) Aquilegia vulgaris. b) Aquilegia hortensis flore cæruleo. c)aquilegia flore rubro. (Weinmann, ) Charlotta Alvarmo & Marcus Andersson Farmakognosi 5p A5 vt 2005 Inst. för läkemedelskemi, avd. Farmakognosi. Uppsala Universitet Handledare: Anders Backlund

2 Inledning Aquilegia vulgaris är det vetenskapliga namnet för en vanlig ranunkelväxt som i dagligt tal benämns akleja. Akleja är vanligt förekommande i trädgårdar, förvildad i vägkanter och i ljusa skogar. Släktnamnet Aquilegia kommer av det latinska ordet aquila som betyder örn. Detta kommer troligtvis av formen på aklejans blommor som påminner om en rovfågels klor eller näbb. En annan tolkning av namnet är att man förr i tiden trodde att blåa blommor gav skarp syn, således trodde man att aklejans blommor gav en syn som en örn och där av namnet (Lindeberg et al., 1982). Aklejasläktet består av 55 arter varav en finns i norden, Aquilegia vulgaris. Artnamnet vulgaris kommer från latin och betyder vanlig (Hultén et al., 1960). Akleja är en intressant växt då den redan under medeltiden odlades i klosterträdgårdar och användes mot en rad olika åkommor. Genom att tvätta hårbotten med saft eller avkok av växten trodde man sig bota skorv och löss. Man trodde sig även att kunna bota mässling och koppor hos barn genom att ge dem aklejafrön. Under senare tider användes även akleja som afrodisiakum, ett medel som antogs öka könsdriften hos människor. Det har dock aldrig bevisats att akleja har denna effekt. Vid invärtes bruk av akleja föreligger en risk att förgiftas av blåsyra som är en giftig förening vilken kan frigöras från fröna (Lindeberg et al., 1982). På senare dar har man lyckats att isolera olika aktiva substanser från växten som har en rad olika farmakologiska effekter, dock är användningen mycket liten. Extrakt från växten används inom homeopati (Roth et al., 1984). Akleja Aklejan tillhör familjen Ranunculaceae och förekommer på flera olika platser i Europa, Nordafrika och Asien. Växten trivs mycket bra på kalkrika marker. I Mellan- och Sydeuropa förekommer den vilt växande, i ljusa skogar och på buskrika slutningar. I Sverige växer aklejan vilt i parker och lundar, främst i södra Sverige. Den är även mycket vanlig prydnadsväxt som odlas i trädgårdar. Aklejan är en flerårig växt som blommar i juni-juli. Växten är ca cm hög och har en pålformad rot och en kort, tjock, lodrät jordstam. Stjälken är hårig samt grenad och har dubbelt tredelade fjädernerviga blad. Ett karaktäristiskt drag hos aklejan är dess långstjälkade, hängande och färgade blommor. Oftast är de blå men förekommer även som röda, rosa och vita. Blomman är uppbyggd av fem stycken färgade foderblad som kan liknas och sammanblandas med kronblad. Aklejan består således också av fem stycken kronblad vilka har en tydlig lång sporre med krökt spets (denna del är nektarproducerande), ståndare som sitter i femordnade kransar och fem pistiller (se bild 1). Femtaligheten i aklejan och de fjädernerviga bladen är ett typiskt drag för växter av typen dikotyledoner. Frukten består av baljkapslar innehållandes frön. Under fruktmognaden rätar blomskaften ut sig så att vinden kan ruska om baljkapslarna, dessa öppnas då upp och fröna kan då spridas ut med vinden. En anledning till att många väljer att odla denna växt i sina trädgårdar är att den är iögonfallande vacker och har en behaglig doft.

3 Bild 1. Akleja. 1) Grentopp med frukter och blommor. 2) Rosettblad. 3) Pistill. 4) Ståndare. 5) Kronblad med sporre. (Lindman, 1905).

4 De delar av växten som används vid de olika terapeutiska sammanhangen är: Frön Blommor Blad Rötter Dessa delar innehåller många olika ämnen såsom fetter, enzymer, vitamin C, flavonider, tanniner och alkaloider (Hultén et al., 1960; Lindeberg et al., 1982). Medicinsk verkan Aktiva substanser Med aktiva substanser menas här substanser som bildas i växten och har någon typ av farmakologisk effekt. - Flavonider Den vanligast förekommande aktiva substansen i aklejan är en flavonid vid namn isocytisosid (4 methoxy-5,7-dihydroxyflavone 6-C-glucopyranoside). Flavonider är en substansgrupp som finns i högre växter där de finns i fri form men oftast i form glykosider. Det finns ungefär 4000 olika isolerade flavonider. Dessa har ett gemensamt strukturelement vilket gör att alla flavonoider är mycket lika och har därför samma egenskaper. En av flavonidernas huvudfunktion är att fungera som pigment hos växten. Oftast ger flavoniderna en gul färg till blommorna. En grupp flavonider som ger andra färger t ex röd, violett och blå är antocyaniner. Färgen varierar med ph i växten.huvudflavoniden i aklejan är en antocyanin vilken ger blomman dess färg. Generellt har flavonider en rad olika farmakologiska egenskaper (Samuelsson, 2004): Antiinflammatorisk Antihepatotoxisk Antitumör Antibakteriell Antiviral Enzymhämmande Antioxidant Vasodilaterande Det har genom in vitro försök på råttor visat sig att isocytisosid från Aquilegia vulgaris har en leverskyddande effekt genom att hämma lipidperoxidation och stimulera bildningen samt bibehålla aktiviteten hos antioxidanta enzymer, t ex GSH som oskadliggöra levertoxiska substanser (Joynis-Liebert et al., 2004). In vivo försök har bevisat att isocytisosid även har antibakteriell effekt. Resultaten visade att substansen hade väldigt hög effekt mot Staphylococcus epidermis, Aspergillus niger och relativt hög effekt mot Staphylococcus Aureus. Den höga antibakteriella effekten gör att extrakt från aklejan kan användas som kräm vid hudinflammationer (Bylka et al., 2004).

5 - Extraktion av isocytisosid Genom olika försök har man kunnat visa vilka extraktionsmetoder som ger bäst utbyte av isocytisosid. En metod som visat sig ge ett bra utbyte fungerar genom att extrahera blad med stjälk i etanol i ett varmt vattenbad. Extraktet koncentreras och filtreras med varmt vatten. Filtratet extraheras sedan med etylacetat och indunstas. Substansen isoleras genom att fraktioneras efter en HPLC-körning. Ytterligare en metod som visat sig ge ett bra utbyte fungerar genom att använda torkade blad med stjälk och extrahera dem i vattenbad med 70% etanol. Man vet dock ej om utbytet för etanolextraktet är så bra som resultaten visar. Teorier finns om att den höga aktiviteten är ett resultat av synergistiska eller additativa interaktioner mellan aktiva komponenter i aklejan (Bylka et al., 2004). -Tanniner Tanniner är en substansgrupp som finns hos både bakterier och högre växter. Deras farmakologiska användningsområde är mycket begränsade eftersom de förstör proteiner genom att bilda olösliga komplex. Den farmakologiska effekten man har sett är att tanniner verkar sammandragande just på grund av att de bildar proteinkomplex. Dessa effekter utnyttjas för att stoppa blödningar, vid diarré och i ansiktsvatten. Eftersom aklejan har adstringerande effekt tror man att den innehåller tanniner. -Alkaloider Alkaloider är en substansgrupp som normalt har en hög farmakologisk effekt (Samuelsson, 2004). I akleja har det påträffats alkaloider men det är idag oklart hur och om de går att använda farmakologiskt (Joynis-Liebert et al., 2004). Homeopati Det vanligaste användningsområdet för akleja är inom homeopatin där den används mot dysmenorré, hudutslag och kvisslor (Roth et al., 1984). Principen för homeopati är att lika botar lika. Det vill säga om en substans ger upphov till ett visst symptom, kan detta symptom botas genom att ge en mycket liten dos av samma substans. Om hur vida homeopati har någon farmakologisk effekt är omdiskuterat, vetenskapen har ännu ej kunnat bevisa eller motbevisa homeopatins verkan (Bergström 2005). PADMA 28 PADMA 28 är ett naturläkemedel där aklejan finns som en komponent (Joynis- Liebert et al., 2004). Detta naturläkemedel ingår i en grupp så kallade tibetanska läkemedel som sedan urminnes tider använts av tibetanska läkare. Principen för dessa läkemedel är att de består av minst tre olika torkade och malda helande örter. Dessa örter ges i mycket låga doser och dess aktiva substanser anses ha synergistisk effekt på varandra. Detta gör att det är svårt att bedöma vilka substanser och effekter som kommer från vilken växt. PADMA 28 består av tanniner, flavonider och eteriska oljor. Användningsområden för PADMA 28 är myrkrypningar, insomningar av händer och fötter som kan fås som första indikation på arterioskleros. PADMA 28 tros även kunna oskadliggöra fria radikaler och ökar därmed kroppens immunförsvar. Det kan även användas mot årstidsdepressioner (Padma AG, 2005).

6 Toxikologi Blåsyra Cyanogena glykosider förekommer i mer än 2000 olika växtarter. När cyanogena glykosider bryts ner bildas blåsyra (vätecyanid) som är ett kraftigt gift vilket förhindrar upptaget av syre. Många växter som används i födan innehåller cyanogena glykosider vilket gör att man dagligen får i sig blåsyra. I låga doser är de cyanogena glykosiderna relativt ofarliga, medan i höga doser kan de vara direkt dödliga. 50mg vätecyanid beräknas vara en dödlig dos. För att uppnå denna mängd krävs ett stort intag av cyanogena glykosider (Lindeberg et al., 1982; ). - Symtom vid förgiftning av akleja Initiala symtom vid blåsyraförgiftning är oro, ångest, svaghet, huvudvärk, illamående, yrsel, diarré och pupillförändringar. I början är andningen snabb och djup men övergår sedan till en mer flämtande och långsammare andning. Vid svårare blåsyraförgiftningar drabbas man av medvetslöshet och i vissa fall även död. Om individen överlever tillfrisknar den snabbt. - Terapi Vid akut förgiftning är det bra att framkalla kräkning. Detta kan göras genom att ge aktivt kol. Då en lättare förgiftning föreligger används natriumtiosulfatlösning för att oskadliggöra cyaniderna. Vid svårare förgiftningar med stort giftintag kan ventrikelspolning med kaliumpermangnatlösning göras. Om personen är medvetslös ges methemoglobinbildare intramuskulöst och natriumtiosulfatlösning intravenöst (Roth et al., 1984). Diskussion Sedan urminnes tider har aklejan använts som medicinalväxt. Dock har dess användning med åren avtagit. Att aklejan är både terapeutiskt användningsbar och toxisk kan leda till problem vid framställning av produkter innehållandes akleja. Därför rekommenderas idag inte invärtes intag av produkter från denna växt. Enligt giftinformationscentralens (GIC) hemsida ger aklejan inga kända förgiftningar ( Om detta beror på att det krävs ett mycket stort intag av växten för att förgiftas eller om GIC anser att aklejan är helt ofarlig är svårt att bedöma. Man bör dock inte bli avskräckt från att använda läkemedel innehållandes akleja om man följer angivna rekommendationer. En intressant aspekt på aklejans tidigare användning som afrodisiakum är att man på senare dagar kunnat visa att aklejan har en vasodilaterande effekt. Detta skulle kunna förklara varför olika individer upplever en ökad könsdrift och sexlust vid intag av akleja. Det lilla man forskat på aklejan på senare dagar har gett intressanta resultat. In vitro studier på råttor och in vivo studier på bakterier har det visat sig att aklejan innehåller många intressanta substanser som skulle kunna bidra till läkemedelsutvecklingen (Bylka et al., 2004; Joynis-Liebert et al., 2004). En av de mest intressanta upptäckterna är att aklejan har en mycket bra antibakteriell effekt (Bylka et al., 2004). Detta är en viktig egenskap då bakteriernas resistensutveckling mot antibiotika går mycket snabbt och vi ständigt är i behov av nya antibiotika.

7 Slutsatser man kan dra av den ringa användningen av aklejan inom medicinen idag kan bero på kunskapsbrist och med hjälp av modern forskning kan kanske nya intressanta läkemedel med utgång från aklejan utvecklas. Referenser Bergström, K. Föreningen Vetenskap och Folkutbildnings hemsida om homeopati Bylka, W., Szaufer-Hajdrych, M., Matlawska, I. And Goslinka, O. Antimicrobial activity of isocytisoside and extracts of Aquilegia vulgaris L. Letters in Applied Microbiology 2004, 39, Giftinformationscentralen Hultén, E., Faegri, K. and Skytte Christiansen, M. Vår svenska flora I färg, Esselte AB, Stockholm, Sweden 1960, p 190. Jodynis-Liebert, J., Matlawska, I., Bylka, W. and Murias, M. Protective effect of Aquilegia vulgaris (L.) on APAP-induced oxidative stress in rats. Journal of Ethnopharmacology 2005, 97, Lindeberg, I. et al., Eds Örtmedicin och Växtmagi. Reader's Digest AB, Stockholm. ISBN Lidman, C. A. M. Bilder ur Nordens flora. Wahlström & Widstrand, Stockholm, Sweden 1905; 1st ed. Livsmedelsverket aspx Padma AG Roth, L., Daunderer, M. and Kormann, K. Giftplanzen-Planzengifte:Vorkommen- Wirkung-Theraphie. München, Germany 1984, pp Samuelsson, G. Drugs of Natural Origin: A textbook of pharmacognosy; Swedish Pharmaceutical Society, Swedish Pharmaceutical Press: Stockholm, Sweden 2004; 5 th ed. Weinmann, J. W. Phytanthoza iconographia, sive, Conspectus aliquot millium. Sumptibus imprimebatur Ratisbonae, Regensburg , pp