Bockhornsklöver (Trigonella foenumgraecum)

Transkript

1 Bockhornsklöver (Trigonella foenumgraecum) Beskrivning Höjd cm. Ettårig. Stjälk uppstående, rund. Blad talrika, gröna, trefingrade och uppstående på korta skaft. Gulvita blommor i april-juni, 1-2 i de övre bladvecken, foder håriga, krona typisk fjärilsblomma, ihopvuxna ståndarsträngar, den övre fri. Baljor 8-10 cm långa med 2-3 cm långt spröt, 1 rad med slemrika frön. Pålformad rot. Stark lukt, framkallar illamående, oangenäm smak. Inhemsk i Medelhavsområdet och Sydvästasien. I Mellaneuropa bara sällan odlad eller förvildad. Använda delar Fröna Kuriosa Örten har använts som krydda och läkemedel sedan antiken. Araberna rostade fröna och nyttjar det som ett sorts kaffe.. Växten har spännande behandlingsmöjlig-heter till följd av halten av steroidliknande saponiner, som är mycket lika kroppens egna könshormoner. Detta är säkert förklaringen både till dess folkliga rykte som afrodisiacum och till ryktet om att det kan öka mjölkproduktionen hos ammande mödrar. I Kina föreskrivs örten för manlig impotens och rekommenderas även för svettningar och depression i övergångsåldern Alkloider (trigonellin, kolin, gentianin), steroidliknade saponiner, flavonoider, olja (upp till 8%), slemämnen (upp till 30%), protein (upp till 20%), vitaminer A,B och C, kalcium, järn och andra mineraler. 100 gram frön ger: 6,4 gram fett, 23 gram proteiner, 58 gram kolhydrater och 25 gram fibrer.

2 Farmakologi Slemämnena har främst en lokal inverkan på hud och slemhinnor som de kommer i kontakt med genom att de bildar en barriär som skyddar mot mekanisk och kemisk irritation. Denna egenskap är värdefull vid behandling av katarr i de övre luftvägarna och i hela mag-tarmkanalen. Diosgenin är närbesläktat med steroidhormoner som kortison och könshormoner. Den är bl.a utgångsmaterial till framställning av P-piller. Flavonglykosiden är milt urindrivande, kramplösande och stärker kapillärkärlens väggar. Bitterämnet stimulerar aptiten och produktionen av matsmältningssafter. Medicinsk användning Bra för svettningar och depression i övergångsålder, matsmältningsbesvär, katarrer, olika sjukdomar i könsorganen, feber, hög kolesterolhalt, överansträngda ögon Utvärtes till omslag vid muskelvärk och svårläkta sår, samt vid oren hy. 0,5 gram malda frön blandas med 2 d kallt vatten och silas efter tre timmar. Drick en kopp flera gånger dagligen. För utvärtes bruk blandas malda frön i olja till en smidig pasta till omslag. Toxikologi Inga biverkningar vid normalanvändning Annan användning Stött i mortel som krydda. Används om du gör en egen curryblandning, vidare används den i konfektyrbranschen och som krydda i ättiksinläggningar. Blåsippa (Anemone hepatica)

3 Beskrivning Höjd 8-20 cm. Rosettväxt, saknar stjälk ovan jord. Blad håriga som unga, sedan kala, övervintrande, läderartade, treflikiga, undertill rödbruna, växer ut från den korta jordstammen. Blommor i marsapril, blålila, sällan rosa eller vita. 3 skaftade foderbladsliknande högblad, 6-9 kronblad, ca 20 ståndare och talrika pistiller med korta stift Lokalt allmän från Skåne till Hälsingland, spridd i sydberg till sydligaste Västerbotten. Växer i skogar och lundar, särskilt på kalkgrund Använda delar Blad Odling och skötsel De vårblommande arterna behöver en solig växtplats och i vissa fall vintertäckning. Den vilda arten kan vara besvärlig att få fart på men med tålamod går det. OBS att den kan vara fridlyst, så det är inte bara att knalla ut i skogen och gräva upp. Unga plantor kan angripas av bladlusarter och flera typer av virus, detta gäller som regel endast förädlade och trädgårdsodlade sorter. Kuriosa De gamla grekerna gav örten namnet Anemone, av anemos, som betyder vind, för att de snart avfallande blommorna lätt förs bort av vinden. Hepatica kommer från grekiska ordet hepar som betyder lever. I nästan alla länder där örten förekom gällde att äta den första blomman på våren då skulle man slippa leversjukdomar under året, jag rekommenderar det inte eftersom hela växten är giftig varför viss erfarenhet måste råda för att använda örten invärtes. I England lade man under medeltiden märke till, att örten vid annalkande regn slöt sina blommor och förklarade detta så, att älvor skyndade till örtens blommor och drog bladen omkring sig som ett litet tält, för att slippa bli våta. Saponiner, enzymer, glykosider bl.a ranunculin, harts och garvsyra

4 Farmakologi/Medicinsk användning Sårläkningsfrämjande,adstringerande och urindrivande Tvättade färska blad krossas och läggs på svårläkta sår. Blad torkade eller färska mot bronkit. Lever och gallbesvär. Som gurgelvatten mot kroniska irritationer i svalg och strupe. Tvättade färska blad krossas och läggs på svårläkta sår. 2 tsk färska eller torkade blad till 3 dl vatten om infusion, tas tre gånger dagligen mot bronkit och lever- eller gallbesvär. Kan också användas som gurgekvatten vid irritationer i svalg och strupe Toxikologi Skall inte användas invärtes utan att först ha rådgjort med en örtkunnig medicinman. Blodrot (Potentilla erecta) Beskrivning Uppstigande eller krypande flerårig, cm hög ört med späda, rikt förgrenade stjälkar. Bladen har 3 småblad men förefaller att ha 5 p.g.a. de tandade, bladlika stiplerna. De nedersta bladen är långskaftade, stjälkblad är oskaftade. Blommar juni-augusti, blommor gula, enstaka på långa skaft. 4 foderblad och kronblad ståndare. Jordstam kort, tjock, förvedad med oregelbundna knölar. Utanpå är jordstammen brun, iuti blodröd. Luktlös Allmän i praktiskt taget hela landet utom längst i norr, där förekommer den mer lokalt. Växer på myrar och gräsbevuxen näringsfattig mark Använda delar

5 Jordstammen. Odling och skötsel Är en vildväxande ört som det finns ganska gott om, behöver näppeligen inte odlas. Kuriosa Namnet Potentilla kommer av latinets potentia, kraft och syftar på hur stort förtroende man hade för örtens läkande verkan. Örten nämns med säkerhet första gången i litteraturen under namnet Tormentilla vilket betyder buksmärta av Lucius Apulejus Barbarus som rekommenderar den mot blodig diarré och som blodstillande medel. I överensstämmelse med signaturläran nyttjades den brunröda rotstocken senare även mot sjukdomar i blodet. Att den sirliga örten har en så förfärligt stor och knölig rot förklarar folkskrocket så, att djävulen vart sjunde år kom och avbetade örten, och visst ser roten ut som om någon har gnagt på den Mycket totmentillagarvsyra, glykosiden tormentosid, färgämnet tormentillarött, organiska syror, harts, gummi och spår av eterolja. Farmakologi/Medicinsk användning Blodroten är främst ett starkt sammandragande medel genom den höga garvämneshalten. Tormentillarött, som uppstår vid lagring av roten genom enzymatisk inverkan på garvämnena, har en förmåga att tränga in i bakterier och hämma deras tillväxt. Blodroten används främst invärtes vid olika diarrésjukdomar, vid akut och kronisk mag-tarmkatarr och för att stoppa blödningar. Utvärtes till sköljningar och omslag vid inflammation i mun och svalg, samt vid eksem och andra hudutslag.!-3 msk av torkad rot hackas och kokas i 15 minuter i 5 dl vatten. Drick en kopp mellan måltiderna flera gånger dagligen Toxikologi Den höga garvämneshalten gör att för stora doser av örten retar magsäcken och kan ge illamående och kräkningar. Blodtopp (Sanguisorba officinalis)

6 Beskrivning cm hög. Kal, flerårig ört med långa, parbladiga basalblad med små blad vid förgreningarna. Blad ovanpå blågröna och undersidan ljusare. Blommar i juni-augusti med rödbruna små blommor, samlade i ovala ax i spetsen av stjälkens grenar. Kronblad saknas, fodret hårigt i spetsen, långa hängande ståndare. Frukten är en kal fyrkantig möt med ett frö. Jordstam brun, krypande. Sötaktig doft. Smak salt till bittert Vildväxande enbart på ängar på södra och mellersta Gotland i övrigt någon gång förvildad från tidigare odling. Använda delar Blommande växt, rot och färsk saft. Odling och skötsel Kraven på jord är inte stora, men den föredrar kalkrik mark. Är bara jorden väldränerad accepterar de flesta växtplatser i sol eller lätt skugga. Har djupgående rötter och klarar torkan bra. Hemligheten med denna ört är att flitigt klippa för att hindra blomning och uppmuntra till ny bladväxt Örten kan sås från frö både på våren och hösten, om de sås på hösten övervintrars plantorna under täckning och planteras ut på våren. Etablerade växter kan delas vilket sker på hösten. Som regel drabbas den inte av sjukdomar eller ohyra. Kuriosa Det först på 1500-talet använda namnet Sanguisobraa betyder blodslukare. Det var botanikern Leonhart Fuchs som uppfann detta namn, vilket inte hindrade Arvid Månsson att förkunna, Denna ört kallas i Latinien för Sanguisorba, vilket betyder blodslukare, därför att den har så stor kraft att stilla blodet och liksom sluka det.

7 Både den garvämnesrika roten och den ovanjordiska delen av örten var förr officinella läkemedel. Infusion på örten var det mest brukade medlet mot menstruations-blödningar, och roten gällde som det bästa maskmedlet för hästar. Garvämnen, saponiner, flavonoider, glykosider och spår av flyktig olja. Farmakologi/Medicinsk användning Mot diarré, tarmbesvär, innre hemorrojder, inflammationshämmande. Färsk saft är värd att prova mot tuberkulos 2 tsk torkade blad som infusion i 3 dl vatten, 2-3 ggr dagligen. Toxikologi Inga biverkningar vid normal användning Annan användning Kan användas till beredning av viner som smaksättare. Är bra som djurfoder framförallt till kor. Björnbär (Rubus fruticosus) Beskrivning Mångformig, en mängd olika arter är kända i vårt land. Höjd 0,2-3 m. Grenar vanligen vedartade

8 med långa tvååriga stammar som lätt slår rot i marken. Bladen sträva, uppdelade i vanligen 5 småblad som är tandade och undertill ofta försedda med vita hår. Både bladskaft och nerver har taggar. Blommor vita eller rosa, juni-september. Foder och krona vardera femtaligt, talrika ståndare och pistiller. Bären nästa klotformiga, utgörs i moget tillstånd av svarta köttiga, delvis sammanvuxna stenfrukter. Smak aromatiska, söta. Tämligen allmän från Skåne till Uppsala, mest vid kusten. Växer på torra backar, i snår och ovanför stränder. Använda delar Bladen och frukterna Odling och skötsel Trivs både i kalkhaltig och i svagt sur, fuktighetsbärande jord. I lättare jord breder de rotskottsbildande arterna starkt ut sig. Läget bör vara soligt. De odlade sorterna får som regel beskäras genom gallring av de äldsta grenarna, så att nya skott kommer fram och blomningen blir rikare. De flesta sorter brukar vara problemfria när det gäller sjukdomar och skadegörare Kuriosa En ranka av björnbär finns avbildad på en engelsk örtabok från 1100-talet, så örten har varit i bruk som medicinalväxt åtminstone sedan dess. I början användes den väl mest som smaksättare och föda Bladen innehåller garvämnen (8% gallotanniner), flavoner, vitamin C, organiska syror, spår av eterolja, slemämnen, arbutin och hydrokinon. Bären innehåller organiska syror, socker, pektin, slemämnen, karotin, vitamin C och flera B-vitaminer. Farmakologi Björnbärsblad innehåller relativt mycket garvämnen som bl.a har sammandragande egenskaper. De övriga beståndsdelarna i bladen har troligtvis mindre farmakologisk betydelse som enskilda ämnen. Björnbär kan ha en milt laxerande verkan på de grund av dess innehåll av organiska syror och pektin, vilket endast gäller mogna bär. Omogna bär innehåller relativt mycket garvämnen och har därför motsatt effekt. Toxikologi Mogna björnbär har inga kända biverkningar vid normal användning. Men man bör iaktta en viss försiktighet eftersom bären innehåller relativt mycket garvämnen. Medicinsk användning Bladen användes invärtes vid diarré, mag-tarmkatarr, tjocktarmsinflammation och hemorrojder.

9 Utvärtes används bladen vid eksem och andra hudutslag, samt vid tandköttsinflammation och övre luftvägskatarr. Blad 1-2 msk torkade blad tillreds som infusion i 3 dl vatten, drick flera gånger dagligen mellan måltiderna Kosmetisk användning En infusion å blad används både i badoljor och i salvor har en lenande inverkan på huden Ett antal arter Skall man odla dessa enbart för bären, besök då en plantskola och inhandla en taggfri sort. Obs att dessa sorter som regel inte kan användas som medicinalplantor. Berberis (Berberis vulgaris) Beskrivning Tätt grenad buske, upp till 3 meter hög, Ved hård, gul Bark bitter. Blad smalt äggrunda, taggsågade. Grenar med tredelade tornar. Blommar i juni med gula hängande klasar. Blomman har 6 foderblad, kronblad och ståndare samt ett fruktämne. Bären långsmala, ca 5 mm. Mindre allmän i backar och skogskanter från Skåne till Värmland samt lokalt längs Norrlandskusten till Västerbotten Använda delar Rotbarken, rot och frukterna.

10 Odling och skötsel Berberis vulgaris med sorter får ej odlas i Sverige, är mellanvärd för svartrost. Rotbarken innehåller berberin 1-3%, samt mindre mängder av ett flertal andra alkaloider oxyacanthin, magnoflorin m.fl, vidare garvämne, harts och chelidonsyra. Bären är alkaloidfria, men innehåller fruktsyror, glukos, fruktos, gummi, pektin, vitamin C, färgämnen, bl.a arotin, lutein och zeaxantin Farmakologi Berberin absorberas relativt lätt och utsöndras i stor utsträckning oförändrad genom njurarna, delvis även via levern. Små doser berberin stimulerar blodcirkulationen, ger en lätt arteriell blodtryckshöjning och ökar acetylkolinets effekter på hjärtat, medan större doser vidgar det perifera blodkärlen, sänker blodtrycket och hämmar effekten av acetylkolin och pilokarpin. Det adrenerga systemet påverkas däremot inte. Berberin verkar även galldrivande och stimulerar organ med glatt muskulatur, vilket ger en ökad tarmrörelse och sammandragning av muskler i livmodern, urinblåsan och bronkerna. Det har vidare en specifik effekt mot vissa blodparasiter, bl.a Leishmaniaprotozoer, som förorsakar en del tropiska sjukdomar. Berberin, som lokalt har en bakteriedödande och svampdödande effekt, är även effektiv vid tropisk dysenteri, kolera och andra diarrésjukdomar. Helextrakt ur berberis har främst febernedsättande, samt urin-och galldrivande verkan. Frukten som innehåller fruktsyror och pektin, har milt laxerande verkan Toxikologi De mogna röda bären är alkaloidfria och kan förtäras i obegränsad mängd utan risk för förgiftning. Rotbarken kan vid överdosering ge förgiftningssymtom med lätt yrsel, näsblödning, kräkning och diarrésamt njurirritation. Berberin, som användes terapeutiskt i doser upp till 0,5 gram, har relativt låg toxicitet. Allvarligare förgiftningar ej kända Medicinsk användning Frukten kan användas som milt laxerande medel och som C-vitaminkälla. Rotbarken används främst vid störningar i leverfunktionen med svag gallproduktion, gallsten och gulsot. Man kan få laxerande effekt vid förstoppning till följd av dåligt gallflöde och en stoppande verkan vid diarré i samband med dysenteri eller tuberkulosinfektioner. Färsk, pressad saft eller krossad, mogen frukt ges mot lever- och gallsjukdomar, njursten, menstruationssmärtor samt sjukdomar som kräver C-vitamintillskott te, förkylningar. Torkade bär används tillsammans med nypon, 2 tsk till 3 dl vatten bereds som en infusion. Däremot bör infusion av rötter intas med måtta Annan användning Bladen kan användas på samma sätt som bergsyra, rumex acetosella. Torkade unga blad och

11 grenspetsar ger ett utmärkt uppfriskande te. Saften kan ersätta citronsaft eller användas till sylt. När man pressar bären får inte kärnorna krossas. Ur växten kan också utvinnas ett gult färgämne. Ett antal arter Detta är ett stort släkte med över 400 arter härdiga buskar, både städsegröna och lövfällande. Backtimjan (Thymus serpyllum) Beskrivning 5-30 cm hög. Utbredd, mattbildande, ständigt grön halvbuske med rund eller fyrkantig hårig stjälk. Mycket variabel. Blad motsatt och små, äggrunda eller tungformade med tydliga körtlar längs kanterna. Blommar i juli till augusti i tätt samlade runda huvuden i spetsen av de upprätta skotten, med rött-purpur färgade blommor, sällan vita. Foder rörformigt klocklikt med 3korta och 2 längre tänder, krona rörformig och tvåläppig, ståndare 4. Jordstam tunn, förvedad, Doft och smak aromisk Tämligen allmän från Skåne till Södra Värmland och längs Norrlandskusten. Växer på torra backar, hällar och sand, mest i soliga lägen Använda delar Blommande grenar. Då timjan är städsegrön kan man skörda hela året. Till torkning skördar man före blomning Odling och skötsel

12 All timjan skall odlas på mager och väldränerad jord för att den bästa smaken skall utvecklas. Örten tycker om torka och behöver skyddas för hårda, blöta vintrar. Det är en fördel att beskära timjan efter blomning. Dels för att främja nya skott, dels för att hindra plantan att förveda sig och ränna iväg för mycket. Förökning sker bäst med mjuka sticklingar från nyväxta skott tidigt på våren eller sommaren. Övervintra unga plantor under täckning första året. Ett fåtal timjansorter kan frösås, kryddtimjan, islandstimjan m.flera. Krypande timjan utvecklar luftrötter när de sprider sig vilket gör dem lätta att dela. Man kan också för stora timjanplantor som håller på att förvedas göra avläggningar. Tidigt på hösten lägger man ned starka grenar och tidigt på våren gör man en kulle över den nedlagda grendelen. Timjan är en aromatisk väx och slipper oftast ohyra. Men om jorden är för fet kan plantorna angripas av bladlöss, detta behandlas med växtsåpa. Alla arter och sorter ruttnar om de blir för blöta under vintern. Kuriosa I backtimjans hemland, Egypten, hade plantan det gammalegyptiska namnet thm, som betyder liktvättning. De använde örten både till liktvättning och balsamering. Linné har sannolikt hämtat sitt botaniska namn på backtimjan från Theophrastos. Långt före Linné använde Hildegard av Bingen örten. För henne var örten av stor vikt vid behandling av eksem genom dess blodrenande verkan. Hon ansåg den även bra för genomblödning av hjärnan och för minnet. Örten har under mycket lång tid varit hela Europas gynekologiska planta och nyttjades mot nästan alla typer av kvinnosjukdomar. Som de flesta starkt luktande växter gällde örten som ett medel att hålla troll och häxor på avstånd och därför hängdes knippen av örten över dörrar En gammal österikisk saga berättar, att den lede ville förföra en flicka i en jägares gestalt och hade flera kvällar kommit till hennes fönster och pratat med henne. Men när han efter ett sådant besök avlägsnade sig såg hon att han hade bockfot och förstod alltså vem hennes friare var. Nästa kväll fäste hon en krans av backtimjan, ärepris och kransborre på huvudet och satte sig vid fönstret och när den onde kom smygande och fick se kransen, försvann han bums i ett svavelmoln. Eterolja med thymol som huvudkomponent och sammanlagt 1% thymol och karvakrol. Vidare bl,a garvämnen, bitterämnen och flavonglykosider. Eteroljann i växtens många underarter och varianter innehåller terpenalkoholer och deras acetater samt cineol Farmakologi Eteroljan är bl.a slemlösande och hostbefordrande, kramplösande, antiseptiskt och maskfördrivande. Dess huvudkomponent thymol, verkar även lokalbedövande och kan användas i liniment eller salvor för smärtlindring av ryggskott, ischiasvärk eller reumatisk värk. Garvämnena har bl.a sammandragande effekt. Bitterämnet stimulerar aptiten och körtlar i mag-tarmkanalen.

13 Flavonglykosiderna är bl.a milt urindrivande, kramplösande och stärker kapillärkärlens väggar, Vidare är det starkt bakteriedödande. Medicinsk användning Vid eller kronisk bronkit, bronkialastma, hosta, kikhosta, influensa och andra luftvägsinfektioner, menstruationsbefrämjande, kramplösande av mag-tarmkanalen. Utvärtes till bad, liniment och salvor vid reumatiska besvär. 1-2 msk av den färska örten eller 1-2 tsk av den torkade tillreds som infusion i 3 dl vatten, dricks 3 ggr dagligen. Kosmetisk användning Används på samma sätt som kryddtimjan Thymus vulgaris. Toxikologi Inga biverkningar vid normal användning. Asp (populus tremula) Beskrivning Aspen blir ett mycket högt och rakt träd, upp till 30 meter. Barken är slät och föreblir grönaktigt gulgrå. Veden är vit och lös. Den är en tvåbyggare. Asplövens rörlighet och ständiga dallring

14 förorsakas av att bladskaftet är plattat från sidorna och mycket långt i förhållande till den fasta, styva och tunga bladskivan. Det förekommer också kortskaftade blad som inte darrar så mycket. Aspen förekommer i hela Norden och tål extrema klimatiska förhållanden i yttersta kustbandet och vid eller t.o.m ovanför trädgränsen i fjällen där den blir busklik och knotig Den växer i större delen av Europa, i Nordafrika och norra Asien. Kuriosa Efter den senaste istiden var aspen ett av de första träden som återvände när isen drog sig tillbaka. Veden används främst till tändsticksframställning. Inom folkmedicin har den ett långt användande främst för barkens antiseptiska egenskaper. Använda växtdelar Barken, bladen och blomknoppar. Extrakt av bark, blad och blomkoppar (helt färska) innehåller fenolglykosiderna salicin, salicortin och tremulasin. I barken dessutom glykosiden salirepos och garvämnen. I bladen glykosiden tremuloidin. Farmakologi Fenolglykosiderna omvandlas i kroppen till glykos och salicylsyra, som verkar febernedsättande, smärtlindrande, desinficerande eller antiseptiskt, lokalt även retande, svetthämmande och lokalbedövande. Garvämnena har bl.a sammandragande egenskaper. Färska blad och blomknoppar ger ett te som verkar urindrivande och febernedsättande Toxikologi Inga biverkningar vid normalt användande. Eftersom bladen och barken innehåller små mängder salicylsyra så är det mycket svårt att uppnå giftig dos. Däremot så finns det personer som är starkt överkänsliga för salisylsyra och som då kan reagera kraftigt även på mycket små mängder Medicinsk användning Invärtes vid reumatiska besvär, febersjukdomar, som antiseptiskt medel vid bläskatarr och magtarmkatarr. Utvärtes till antiseptisk och sammandragande omslag vid svårläkta sår. Blad och blomknoppar, torkade 2 tsk till 3 dl vatten bereds som infusion, får dra i10 minuter, silas kan drickas 3-4 gånger dagligen. Barken som dekokt 2 tsk torkad bark till 3 dl vatten, får dra i 15

15 minuter, kan drickas 3 gånger dagligen Kosmetisk användning Används främst i salvor för smärtlindring örten till reds som en tinktur innan den används. Gör man kräm kan örten ingå som en stark infusion. Annan användning En bra producent av lövfoder, även barken kunde skavas till foder. Avkok användes förr mot ormbett och binnikemask. Te som gjorts på löven ansågs vara bra mot frossa, typ malaria. En dekokt på späda rötter kunde lindra gikt. Vidare användes det som material i tändstickor, eftersom det inte glöder när man blåser ut lågan. Ask (Fraxinus excelsior) Beskrivning meter högt träd med grå, först slät. sedan upp-sprucken bark. Bladknoppar tjocka, svarta. Bladen motsatta, parbladiga med uddablad, oftast skaftade, 2-3 dm långa. Småblad 7-13, lansettlika till äggrunda, spetsiga, sågade, 5-7 cm långa Blommorna tvåkönade,radiära, mörkröda utan hylle, i knippen från bladvecken, blommar på bar kvist.

16 Skogar, lundar, oftast på kalkrik grund, karaktärsträd på Gotland. Allmän upp till Hälsingland, i Norrland dock sällsynt. Använda växtdelar Unga blad, bark av unga grenar. Bladen innehåller eteriska oljor, harts och kumarinbindningar. I barken finns även det sötsmakande ämnet mannit. Medicinsk användning-farmakologi Askblad verkar lätt laxerande och urindrivande. De används främst vid njuråkommor, blåskatarr,reumatism, feber och utvärtes på variga sår 2 tsk torkade blad som infusion till 3 dl vatten får dra i 5 minuter, mot främst förstoppning, ödem, ledgångsinflammation, reumatisk värk, kan drickas 3-4 gånger dagligen. En dekokt på 2 tsk torkad bar till 3 dl vatten får dra i 10 minuter, tas invärtes mot feber och utvärtes som kompress på variga sår. Akleja (Aquilegia vulgaris) Beskrivning Flerårig ört med upprätt. Kraftig, grenig jordstam. Blir ca cm hög, upptill grenig, jordblad

17 dubbelt trefingra-de, långskaftade. Småblad på tunna bladskaft, tandade, kala. Bladöversida blågrön, undersida grön. Blommor radiära, tvåkönade, max 5 cm breda, lutande, oftast blå, ibland röda eller vita. Frukten är en baljkapsel, max 2,5 cm lång, upprätt. Fröna ca 2 mm, glänsande svarta. Odling och skötsel Växten är frosttålig och föredrar väldränerad, gödslad lätt jord och soligt läge i skydd för kraftiga vindar. Detta gäller främst de aklejor som odlas endast för prydnads skull den vanliga aquilegia vulgaris för medicinskt syfte är bäst att odla på litet mer spartansk jord och inte ge någon konstgödsel. De flesta aklejor förökas genom delning eller frön, många arter självsår sig lätt. Sjukdomar och skadegörare Inga speciella sjukdomar och skadegörare på denna växt Den är vildväxande i Mellan- och Sydeuropa, framförallt på kalkrikt underlag, i ljusa skogar och buskrika slutt-ningar. I Sverige endast odlad, i södra Sverige kan den förekomma som förvildad. Kuriosa Det latinska namnet aquilegia av aquial som betyder örn, kommer sannolikt av de krökta sporrarna, som påminner om en rovfågels klo eller näbb. I England är släktens namn columbine som kommer från ett latinskt ord för duva och syftar på att blommorna ansågs likna duvflockar. Under medeltiden användes aklejan som medel mot massor av åkommor och senare även som afrodisiakum. Linnè uppger att man gav barn aklejfrön mot mässling och koppor, men detta rekommenderar jag inte, för i fröna finns en förening ur vilken blåsyra kan frigöras, Använda växtdelar Blad, rötter, frön och blommor. Blåsyra (glykosider), fetter, enzymer, vitamin C Toxikologi Växten bör inte användas för invärtes bruk p.g.a av glykosiden blåsyra Medicinsk användning farmakologi Adstringerande, antiseptisk, sårrenande. Varför den av en lekman endast skall användas utvärtes vid sårbehandling. Blodrenande, gulsot, gikt, eksem, svettdrivande. Är du kunnig tar man 2 tsk av örtens blad och blommor till en kopp infusion 3 gånger dagligen mot

18 lever och gallsjukdomar. Kombinera gärna med tex. Pepparmynta och flenört. Inom homeopatin används den mot nervösa åkommor, i synnerhet hysteri. Ett antal arter Det finns ett otal arter, de är som prydnad, men väl värd att odla för sin skönhets skull. Aquilegia alpina. Alpakleja. Ca 45 cm hög den blir helt blå och tåll att odlas upp till zon 9 Aquilegia chrysantha. Guldakleja. Stora väldoftande gula blommor, blir ca 1 meter hög.