Oxtunga (Anchusa officinalis L.)

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Oxtunga (Anchusa officinalis L.)"

Helen Isaksson
för 8 år sedan
Visningar:

1 Oxtunga (Anchusa officinalis L.) Emma Rofors Farmakognosi, termin 5, Apotekarprogrammet, VT-06 Anders Backlund, Avdelning för farmakognosi Instutionen för läkemedelskemi Uppsala universitet 1

2 Sammanfattning Oxtungan med det vetenskapliga namnet Anchusa officinalis är en flerårig växt med starkt blåvioletta blommor och blad som liknar en oxtunga. Oxtungan växer på torra platser främst i södra och mellersta Sverige men förekommer också spritt i länderna kring Medelhavet. Oxtungan användes redan under antiken för att behandla depression. På 1700-talet användes örten som laxerande medel. Oxtungan innehåller bland annat alkaloiderna cynoglossin och consolidin, slemämne, färgämnen (antocyaniner), allantoin och garvsyra. Oxtungan har en slemlösande verkan och kan även användas mot diareé. Namn Oxtungan (Anchusa officinalis L) har fått sitt svenska namn efter formen på växtens blad och dess sträva yta. Växten hör till familjen Boraginaceae. Det latinska släktesnamnet Anchusa användes redan i antiken på olika strävbladiga växter. I forntiden kallades oxtungearterna även för Buglóssa efter de grekiska orden bus som betyder oxe och glóssa som betyder tunga (Lindeberg et al., 1982). Artnamnet officinalis kommer från latinets officina (verkstad, apotek) och syftar på att arten använts som läkeväxt (Björkman och Lundevall, 1992). Moderorganismen Oxtungan är en flerårig växt med styv hårbeklädnad och lansettliknande blad. Blommorna är ganska stora och har en intensiv blåviolett färg som kan förändras med åldern. Unga växter har rödaktiga blommor. Det finns även exempel på vitblommiga växter. Blomningstiden för växten är juni-juli. Blommornas färger framhävs av vita, ciliebehårade svalgfjäll i kronans mitt. Svalgfjällen ser ut som små knölar och spärrar ingången till kronröret. Det gör att endast insekter med lång sugtunga som t.ex. humlor och fjärilar kan komma åt honungen (Hultén et al., 1960). Blommorna är 5-taliga och förekommer i knippen. Kronan är trattlik med runda och trubbiga flikar. Frukterna är gråbruna, rynkiga och sträva. Frukten kommer från fyra delfrukter där sällan alla fyra är ordentligt utvecklande (Lippert et al., 2002). Oxtungan växer längs dikesgrenar, på torra backar och vid grusgropar. Den är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige men mer sällsynt längre norrut. Oxtungan förekommer även i låglandet i sydöstra Norge, på Åland och har en ganska stor spridning i Danmark. Oxtungan förekommer mer sällan i västra Europa medan den är spritt förekommande i länderna kring Medelhavet (Lagerblad, 1939). Fig. 1. Anchusa officinalis. 2

På 1700-talet användes örten som laxerande medel. Oxtungan innehåller bland annat alkaloiderna cynoglossin och consolidin, slemämne, färgämnen (antocyaniner), allantoin och garvsyra.

3 Historisk användning Under antiken gavs roten som läkemedel mot melankoli (depression). Den ansågs då även ha hjärtstimmulerande effekt. Nyare forskning har dock visat att det saknar belägg. Plineus ansåg att roten tillsammans med vin gjorde sinnena glada. Det gjorde att växten kom att kallas Euphrosyne efter glädjens gudinna. Roten upptogs senare bland pestmedlen och har utöver det används som ögondroppar. Svensken Joh. Fischerström förespråkade 1769 att nästan alla delar av örten kunde användas. Han beskrev den ha en kylande och öppnande (laxerande) kraft som kunde användas vid hetta i inälvorna (Nielsen, 1976). Roten innehåller ett rött färgämne och har därför också använts som rouge (Lindeberg et al.,1982). Drog och kemi Oxtungans blommande stjälkar men även rötter och blad innehåller kiselsyra, alkaloiderna cynoglossin och consolidin, slemämne och färgämnen (antocyaniner) (Stodola och Vola k, 1990). Örten innehåller också allantoin och garvsyra (Nielsen, 1976). Fig. 2. Allantoin Garvsyra är byggstenar för många tanniner. Tanniner förekommer i många växter och är en del av växtens kemiska försvar. De bildar sura vattenlösningar med bitter smak. Med salter bildar tanninerna lösliga föreningar och de kan fällas ut med olika metallsalter t.ex. koppar. Den viktigaste egenskapen hos tanninerna är att de bildar olösliga ämnen med proteiner, vilket gör att de har en begränsad medicinsk användning (Samuelsson, 2004). Garvämnen utfäller alkaloider, vilket gör att de kan användas som motgifter vid alkaloidförgiftningar. De kan också utnyttjas för sin sammandragande effekt. Antocyaniner är en grupp av vattenlösliga pigment som hos växter ofta ger upphov till färgerna röd, rosa, lila, blå och violett. Antocyaninerna eller pigmenten förekommer som glykosider och deras aglykoner är derivat från flavylium katjonen. Det visar att molekylerna tillhör gruppen flavonoider. Katjonen är en bra elektrofil reagent. I starkt sura medium är katjonen röd och stabil. I svagt sura medium tappar katjonen en eller två protoner och blir stabil genom resonans. Den formen är blå. Antocyaniderna finns oftast i blommorna och i frukterna men förekommer också i löven och rötterna. Färgerna lockar insekter och substanserna spelar därför ofta en viktig roll vid pollineringen av växter (Bruneton, 1999). 3

Roten upptogs senare bland pestmedlen och har utöver det används som ögondroppar. Svensken Joh. Fischerström förespråkade 1769 att nästan alla delar av örten kunde användas.

4 Allantoin finns i växter som en följd av purinmetabolismen. Allantoin har en skyddande effekt på huden och kan ingå i olika kosmetiska produkter t.ex tvål, schampo, hudkräm och läppstifft (Chen et al., 1996). Oxtungan innehåller även rosmarinsyra. Rosmarinsyra är mycket vanligt förekommande hos arterna inom familjen Boraginaceae och spelar en viktig roll för växtens försvar mot patogener och växtätare. Biosyntesen av syran börjar med aminosyrorna L-fenylalanin och L-tyrosin. Rosmarinsyran har en del intressanta biologiska aktiviteter. Den verkar antiviralt, antibaktriellt, antiinflammatoriskt och har en antioxidant effekt (Petersen och Simmonds, 2003). Oxtungan samlas in under blomning och örten torkas. Därefter tas 1-4 gram av den torkade, hackade örten och tillreds som te med en kopp kokande vatten. För att uppnå effekt ska teét drickas 2-3 gånger om dagen (Nielsen, 1976). Farmakologi Oxtungan innehåller slemämne. Slem sväller med vatten till en slemmig vätska som verkar utvidgande på tarminnehållet. Det gör att peristaltiken ökar samtidigt som slemhinnor och eventuella sår skyddas (Nielsen, 1976). Oxtungan innehåller rosmarinsyra som har en del hälsosamma effekter. De antiinflammatoriska egenskaperna baseras på hämningen av lipooxygenas och cyklooxygenas (Petersen och Simmonds, 2003). Undersökningar har även visat att det finns ett samband mellan växter som innehåller allantoin och en diuretisk effekt (Constantinescu et al., 1967). Klinisk erfarenhet Inga rapporter om klinisk erfarenhet har hittats. Biverkningar och toxikologi Växtens sträva yta kan reta huden (Stodola och Vola k, 1990). Pyrrolizidin alkaloider är sekundära växtförenngar som är vanliga inom växtfamiljen Boraginaceae. De högsta koncentrationerna av alkaloiderna finns i löven, blommorna och rötterna. Alkaloidernas främsta funktion är att skydda växten från angrepp. Pyrrolizidin alkaloiderna kan orsaka leversjukdomar som t.ex. cirrhosis och primära tumörer vid regelbunden konsumtion (Siciliano et al., 2005). Medicinsk användning Oxtungan har en slemlösande effekt och används därför i örtmediciner mot hosta, bronkit, bröstoch halsinfektioner (Stodola och Vola k, 1990). Oxtungan används också inom folkmedicinen som medel mot diarré. Örten samlas då in, torkas och tillreds som te (Nielsen, 1976). 4

Rosmarinsyra är mycket vanligt förekommande hos arterna inom familjen Boraginaceae och spelar en viktig roll för växtens försvar mot patogener och växtätare.

5 Referenser Björkman, G. och Lundevall, C. Våra vanligaste vilda växter, ICA bokförlag, Västerås 1992; pp 164. Bruneton, J. Pharmacognosy, Phytochemistry Medicinal plants, Lavoisier publishing inc. 1999; pp Chen, B. X., Matuszewski, W. och Kowalczyk, J. Determination of Allantoin in Biological, Cosmetic, and Pharmaceutical Samples. Journal of AOAC International 1996,79, Constantinescu, E., Cristea, E., Albulescu, D. och Todor, D. Allantoin, a plant constituent with diuretic effect. Pharmazie 1967,22, Hulte n, E., Faegri, K., Landmag, M. och Skytte Christiansen, M. Vår svenska flora i färg, AB Svensk litteratur, Stockholm 1960; pp Lagerblad, T. Vilda växter i norden, Band 3, Bokförlag natur och kultur, Stockholm 1939; pp Lindeberg, I. et al., Eds Örtmedicin och växtmagi. Reader s Digest AB, Stockholm. ISBN Lippert, W., Podlech, D. och Nilsson, Ö. Blommor: Bestämmningsbok för cirka 400 arter, Albert Bonniers förlag, 2002; pp 16. Nielsen, H. Läkeväxter förr och nu, Politikens forlag, 1976, svensk översättning Matts Bergmark, Bokförlaget forum AB, 1978; pp 205, Petersen, M. och Simmonds, S. J. Rosmarinic acid. Phytochemistry 2003,62, Samuelsson, G. Drugs of Natural Origin: A textbook of pharmacognosy; Swedish Pharmaceutical Society, Swedish Pharmaceutical Press: Stockholm, Sweden 2004; 5 th ed. Siciliano, T., Leo, M., Bader, A., Tommasi, N., Vrieling, K., Braca, A. och Morelli, I. Pyrrolizidine alkaloids from Anchusa strigosa and their antifeedant activity. Phytochemistry 2005,66, Stodola, J. och Vola k, J. Tidens stora bok om läkeväxter: Så används växterna inom medicinen och kokkonsten, Aventinum Nakladatelstvi, Prag 1990, svensk text Bertil Wahlin, Bokförlaget prisma, 2002; pp 63. Bilder s. 1. Bilden kommer från Medical botany av William Woodville. London, James Phillips, , 1 edition. s. 2. Bilden kommer från Bilder ur Nordens flora av C. A. M. Lindman, utgiven

Constantinescu, E., Cristea, E., Albulescu, D. och Todor, D. Allantoin, a plant constituent with diuretic effect. Pharmazie 1967,22,601-602. Hulte n, E., Faegri, K., Landmag, M.

6 6

Relevanta dokument

Acacia catechu. Sammanfattning. Inledning. Namn: Acacia catechu (L. f.) Willd (Hanson, 1982).

Acacia catechu. Sammanfattning. Inledning. Namn: Acacia catechu (L. f.) Willd (Hanson, 1982). Acacia catechu Uppsats i Farmakognosi Uppsala Universitet Avdelning för Farmakognosi, Institution för Läkemedelskemi Skriven av: Munir Shah-Hussein Malek och Abdu Adam Handledare: Anders Backlund VT-05