allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

Transkript

1 ISSN SV EUROPEISKA UNIONENS RÅD GENERALSEKRETARIATET 2004 års uppdatering av de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken perioden Juni 2004

2 2004 års uppdatering av de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik perioden Juni 2004

3 Kataloguppgifter finns i slutet av publikationen. En stor mängd övrig information om Europeiska unionen är tillgänglig på Internet via Europaservern ( Luxemburg: Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer, 2004 ISBN Europeiska gemenskaperna, 2004 Kopiering tillåten med angivande av källan. Printed in Belgium 2

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING I. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken Den befintliga strategin gäller fortfarande Den ekonomiska bakgrunden förbättras stegvis Integreringen av de tio nya medlemsstaterna i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken Tillväxt- och stabilitetsinriktad makroekonomisk politik Ekonomiska reformer som syftar till att höja Europas tillväxtpotential En mer hållbar tillväxt Särskilda utmaningar för euroområdet...23 II. Landspecifika riktlinjer för den ekonomiska politiken Belgien Danmark Tyskland Grekland Spanien Frankrike Irland Italien Luxemburg Nederländerna Österrike Portugal Finland Sverige Förenade kungariket Cypern Tjeckien Estland Ungern Lettland Litauen Malta

5 23. Polen Slovakien Slovenien

6 I. ALLMÄNNA RIKTLINJER FÖR DEN EKONOMISKA POLITIKEN 1. DEN BEFINTLIGA STRATEGIN GÄLLER FORTFARANDE Rådet antog den 26 juni 2003 allmänna riktlinjer för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik för perioden Dessa allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken utgör EU:s strategi för den ekonomiska politiken på medellång sikt. De allmänna riktlinjerna inriktas på hur den ekonomiska politiken kan bidra till uppfyllandet av målsättningarna i Lissabonstrategin. I samband med detta framhöll Europeiska rådet den 20 juni 2003 följande viktiga politiska prioriteringar: tillväxt- och stabilitetsorienterad makroekonomisk politik för att skapa bästa möjliga ekonomiska förutsättningar för att främja tillväxt, i första hand genom att tillhandahålla en plattform för ökad inhemsk efterfrågan och fler arbetstillfällen, i andra hand genom att eftersträva större konkurrenskraft och dynamik genom investeringar i mänskligt och fysiskt kapital och forskning och utveckling, genom bättre tillämpning av teknik och utnyttjande av forskning i hela ekonomin, fullständig integrering av EU:s finansmarknader och främjande av företagaranda och bättre ramvillkor för industrin. ekonomiska reformer för att öka EU:s tillväxtpotential, i synnerhet reformer för att skapa fler och bättre arbetstillfällen för att främja full sysselsättning, göra arbetsmarknaderna effektivare, integrerande och anpassningsbara, anpassa skatte- och bidragssystemen, så att det lönar sig att arbeta, öka deltagandet på arbetsmarknaden enligt målen från Lissabon och främja en ny balans mellan flexibilitet och trygghet, främja arbetskraftens rörlighet samt förbättra och uppdatera yrkeskunskaperna för att nå högre produktivitet och arbetstillfällen av högre kvalitet, och förstärkt hållbarhet i de offentliga finanserna, särskilt genom ytterligare minskningar av den offentliga skuldsättningsgraden och reformer av pensions- och vårdsystemen nu, medan det fortfarande råder gynnsamma demografiska förutsättningar för att på så sätt säkerställa att en alltför stor börda inte läggs på framtida generationer, samt genom en ökning av sysselsättningsgraden. Ekofinrådet bekräftade 2004 i sitt dokument om huvudfrågor 2, som lades fram för och godkändes av Europeiska rådets vårmöte, att den nuvarande Lissabonstrategin är den riktiga. På medellång sikt 1 2 Rådets rekommendation av den 26 juni 2003 om de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik (för perioden ), 2003/555/EG, offentliggjord i EUT L 195/1 av den 1 augusti Rapport från Ekofinrådet till Europeiska rådet den mars 2004, "Dokument om huvudfrågor vid 2004 års uppdatering av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken", dokument 7175/04 av den 9 mars

7 borde strukturreformer ha en positiv effekt på effektivitet och tillförsikt och därigenom öka tillväxten och sysselsättningen. I överensstämmelse med de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken för perioden bekräftar Ekofinrådet särskilt följande prioriterade åtgärder: i) främja hållbar tillväxt genom investeringar, innovation och konkurrenskraft, ii) öka flexibiliteten på våra arbetsmarknader, och iii) säkerställa hållbarhet i de offentliga finanserna. Samtidigt som betoningen på specifika områden kan skilja sig åt med tanke på att utmaningarna ter sig mer krävande i de nya medlemsstaterna som nu är integrerade i denna uppdatering för 2004, är dessa prioriteringar relevanta för alla länder. Medlemsstaterna uppmanades av Ekofinrådet och Europeiska rådets vårmöte 2004 att påskynda strukturreformerna för att överbrygga Lissabonagendans "genomförandegap", och i halvtidsöversynen av Lissabonagendan behandlas dessa frågor. Vid Europeiska rådets vårmöte underströks denna mycket viktiga fråga och betonades att för att göra Lissabonprocessen trovärdig krävs det att reformtakten på medlemsstatsnivå ökas. Denna rekommendation syftar till att uppdatera och komplettera den befintliga strategin, med beaktande av de resultat av en första granskning av uppföljningen av riktlinjerna för som redovisades i genomföranderapporten 3, budskapen i Ekofinrådets dokument om huvudfrågor samt slutsatserna från Europeiska rådets vårmöte Några större policyjusteringar som skulle kräva en ändring av de allmänna riktlinjerna bedöms inte behövas. Vad som behövs är en mycket tydligare inriktning på genomförandet. Tyngdpunkten i denna uppdatering ligger på att integrera de tio nya medlemsstaterna i det befintliga ramverket för en samordning av den ekonomiska politiken. Del I ger en kort uppdatering om den ekonomiska bakgrunden men inriktas på de överväganden som är relevanta för tillämpningen av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken för åren på de nya medlemsstaterna. De befintliga allmänna riktlinjerna är alla fortsatt giltiga och oförändrade. De gäller för samtliga medlemsstater och gemenskapen. 3 Kommissionens meddelande "Första rapporten om genomförandet av års allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken" KOM(2004) 20 slutlig, antagen den 21 januari

8 Medlemsstaterna bör framför allt 1. uppnå eller vidmakthålla budgetsaldon nära balans eller som uppvisar överskott över hela konjunkturcykeln, länder som har underskott som överstiger nära balans eller uppvisar underskott enligt stabilitets- och tillväxtpaktens krav måste förbättra sina konjunkturrensade resultat, och länder med alltför stora underskott måste åtgärda dessa i enlighet med stabiliserings- och tillväxtpakten, 2. med förbehåll för detta, undvika en procyklisk ekonomisk politik som motverkar att de automatiska stabilisatorerna ges ett symmetriskt spelrum över konjunkturcykeln, detta är särskilt viktigt när förutsättningarna för tillväxten blir gynnsamma. Medlemsstaterna bör främja bra ramvillkor för löneförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Det är viktigt att 3. säkerställa att de nominella löneökningarna är förenliga med stabila priser och ökad produktivitet. Arbetskostnadsutvecklingen bör i synnerhet förbli måttlig i händelse av en konjunkturbetingad produktivitetsåterhämtning eller tillfälliga inflationsökningar. På så sätt får företagen möjlighet att öka investeringar som ger nya arbetstillfällen. Den makroekonomiska dialogen måste utvecklas inom ramen för en produktivitetsorienterad lönepolitik. I sitt reformarbete för att öka sysselsättningen bör medlemsstaterna med kraft genomföra sysselsättningsriktlinjerna och de rekommendationer som riktats till dem och där sysselsättningsfrågorna tas upp mer i detalj. För att bidra till att höja Europas tillväxtpotential och tackla budgetkonsekvenserna av en åldrande befolkning bör medlemsstaterna under de kommande tre åren prioritera följande: 4. Förbättra de sammantagna incitamenten av skatter och förmåner, minska höga effektiva marginalskatter i syfte att minska arbetslöshet och fattigdomsfällor och öka avkastningen på humankapital, sänka skatter och avgifter som negativt påverkar tillgång och efterfrågan på lågavlönad arbetskraft. Förbättra utformning och administration av sociala förmåner som motiverar människor att ta arbete, planera strukturen för ersättningsnivåer, åtgärda sådana bidragskriterier som storlek, varaktighet och berättigade personer enligt rekommendationerna i rapporten för 2003 om strukturreformer från Kommittén för ekonomisk politik, samtidigt bevara en adekvat social skyddsnivå och säkerställa att bidragsmottagarna får effektivt stöd när de söker arbete (se även sysselsättningsriktlinje 8). 7

9 5. Säkerställa att man har löneförhandlingssystem som gör en koppling mellan lönesättning och produktivitet och som beaktar produktivitetsskillnader mellan olika yrkesfärdigheter och geografiska områden. 6. Se över arbetsmarknadsregleringen, med respekt för den roll som nationell praxis ger arbetsmarknadens parter, särskilt genom att mildra alltför stränga regler om anställningsskydd och åtgärda de som rör anställningskontrakt och regler om anställningsskydd samt främja en flexiblare arbetsorganisation (se även sysselsättningsriktlinje 3). 7. Underlätta arbetskraftens geografiska (såväl i medlemsstaterna som mellan dem) och yrkesmässiga rörlighet, särskilt genom att främja erkännandet av kvalifikationer och möjligheterna att överföra socialförsäkrings- och pensionsrättigheter, avskaffa hinder för rörlighet som gäller bostadsmarknaden och främja livslångt lärande (se även sysselsättningsriktlinjerna 3 och 4). 8. Säkerställa en effektiv och aktiv arbetsmarknadspolitik som är inriktad på att hjälpa de personer som har svårast att komma tillbaka till arbetsmarknaden, grundad på strikta uppföljningar av resultatet av insatserna (se även sysselsättningsriktlinjerna 1 och 7). Medlemsstaterna bör under de kommande tre åren prioritera följande: 9. Främja konkurrensen på varu- och tjänstemarknaderna särskilt genom att i) öka omsättningen av inremarknadsdirektiven i nationell lagstiftning i enlighet med överenskomna mål och undanröja kvarvarande hinder (inklusive hinder som skapats genom skattesystemet) för gränsöverskridande handel och marknadsinträde på varu- och i än högre grad tjänstemarknader, ii) ytterligare öppna de offentliga upphandlingsmarknaderna för konkurrens, iii) säkerställa ett verkligt oberoende och ge konkurrens- och tillsynsmyndigheterna tillräckliga befogenheter och resurser, iv) fortsätta ansträngningarna att minska den totala nivån på det statliga stödet och rikta stödet mot övergripande mål av allmänt gemenskapsintresse med inriktning på konstaterade marknadsmisslyckanden, och v) uppmuntra marknadsinträde och effektiv konkurrens i nätindustrierna och samtidigt eftersträva ökade möjligheter till sammankoppling av nationella marknader inom den utvidgade unionen, samt garantera allmängiltiga, högkvalitativa och effektiva tjänster av allmänt intresse. 10. Påskynda integrationen av EU:s kapitalmarknader, i synnerhet genom att genomföra handlingsplanen för riskkapital senast 2003 och handlingsplanen för finansiella tjänster senast 2005 (2003 för värdepappersmarknaderna); säkerställa enhetligt genomförande av EU-bestämmelser och avlägsna hinder för effektiv gränsöverskridande clearing och avveckling. 8

10 11. Utveckla ett näringsklimat som främjar företagande och etablering av små och medelstora företag och ger dem möjligheter att växa genom att minska den administrativa bördan på företagen och förenkla bolagsskattesystemet, genom att förbättra och förenkla det regelverk som gäller för företagens verksamhet, bland annat inträdes- och utträdesmekanismer samt genom att förbättra tillgången till finansiering, särskilt riskkapital för små och medelstora företag. 12. Enas om och vidta åtgärder för att stärka styret på företagen, såväl på nationell nivå som på gemenskapsnivå. Ytterligare förbättra metoderna både nationellt och på gemenskapsnivå för att garantera ett effektivt sektors- och gränsöverskridande samarbete om finansiell tillsyn och finansiell krishanteringsförmåga. 13. Vidta aktiva åtgärder för att främja investeringar i kunskap, ny teknik och innovation och närma sig målet om att de totala FoU-investeringarna skall uppgå till 3 % av BNP genom att: i) utveckla ramvillkoren för FoU och innovation genom att fortsätta strukturreformerna på produkt-, kapital- och arbetsmarknaderna, ii) utveckla den institutionella ramen och skyddet för immateriell äganderätt, särskilt genom att införa rättsligt säkra gemenskapspatent till överkomligt pris, iii) främja nätverk och kunskapsöverföring genom de band som finns mellan forskning och industri samt rörlighet för forskare, iv) främja tillgång till och användning av IKT-teknik on-line med handlingsplanen e-europa 2005, v) underlätta utvecklingen av unionens satellitnavigeringssystem Galileo, och vi) höja utbildnings- och fortbildningssystemens kvalitet och effektivitet, inklusive livslångt lärande och en aktiv arbetsmarknadspolitik, för att kunna hantera förändrade krav på färdigheter, och därigenom bibehålla och uppgradera humankapitalbasen (se även sysselsättningsriktlinje 4). 14. Förstärka den offentliga sektorns bidrag till ökad tillväxt genom att i) rikta de offentliga utgifterna mot tillväxtfrämjande kostnadseffektiva investeringar i fysiskt och mänskligt kapital och kunskap och samtidigt respektera de övergripande budgetbegränsningarna, och ii) öka effektiviteten i den offentliga sektorn, bland annat genom att införa metoder för att bedöma sambandet mellan offentliga medel och politiska mål och för att förbättra utgiftskontrollen, iii) upprätta ett lämpligt ramverk för gemensamma initiativ mellan den privata och offentliga sektorn med tillämpning av ny teknik, utläggande på entreprenad, konkurrens inom den offentliga upphandlingen samt iv) säkerställa att beskattningsstrukturen stärker tillväxtpotentialen genom att främja skapande av arbetstillfällen samt investeringar. 15. Ytterligare minska den offentliga skulden. I flera medlemsstater där den offentliga skulden i procent av BNP fortfarande överstiger referensvärdet på 60 %, bör man först och främst se till att den offentliga skulden minskar i tillfredsställande takt och närmar sig referensvärdet. Andra medlemsstater bör säkerställa en tillräcklig minskning av skuldkvoten för att ytterligare stärka de offentliga finanserna med tanke på kostnaderna för den åldrande befolkningen, inberäknat högre åldersrelaterade offentliga utgifter. 9

11 16. Utforma, införa och effektivt genomföra reformer av pensionssystemen. Medlemsstaterna bör uppmuntra arbetskraften att stanna kvar längre i arbetslivet och höja den faktiska pensionsåldern genom att kostnadseffektivt ändra de incitament i pensions-, skatte- och bidragssystemen som uppmuntrar till förtida avgång från arbetsmarknaden och begränsa tillträdet till förtidspensionsordningar, samt anpassa pensionssystemen för att göra det möjligt att bättre hantera den förväntade demografiska utvecklingen och den ytterligare ökade förväntade livslängden, särskilt genom att bättre koppla förmåner till avgifter. Det är också viktigt att införa finansieringsinslag och, där så är möjligt, förbättra tillträdet till tilläggspensionssystem, inbegripet pensionsfonder, samt att säkerställa skyddet av sådana förmåner genom lämpliga regelverk och sund förvaltning för att privata och offentliga pensionsplaner skall ge pensioner med tillräcklig effektivitet till rimliga kostnader och med möjlighet att överföra dem samt med erforderlig säkerhet och att tydliggöra sambandet mellan avgifter och förmåner. Pensionssystemen bör även anpassas till mer flexibla sysselsättningsoch karriärmönster och individuella behov, inklusive möjligheten att överföra pensionsförmåner samtidigt som man bör säkerställa att pensionssystemen stimulerar tillgången på arbetskraft (se även sysselsättningsriktlinjerna 5 och 8). 17. Vidta åtgärder för att modernisera de sociala trygghetssystemen, med bibehållande av ett tillfredsställande socialt skydd, och bekämpa fattigdom och utslagning i syfte att uppfylla de breda mål som beslutades i Lissabon, särskilt vad gäller sysselsättningen, så att en integrerad arbetsmarknad och ett mer sammanhållet samhälle skapas (se även riktlinje 4). 18. Få marknaderna att fungera bättre så att de främjar privata investeringar i regioner som släpar efter, särskilt genom att vidta åtgärder för att låta de nuvarande lönerna avspegla produktivitetsförhållanden genom att beakta skillnader i yrkeskunnande och lokala arbetsmarknadsvillkor (se även riktlinje 5). 19. Säkerställa att offentligt stöd, inklusive från EU-medel, till regioner som släpar efter inriktas på investeringar i humankapital och kunskapskapital, liksom adekvat infrastruktur, och att investeringsprogrammen, inbegripet de som finansieras av EU, utformas och förvaltas effektivt så att de får största möjliga effekt (se även riktlinje 13). I detta sammanhang bör det operativa samarbetet mellan kommissionen och Europeiska investeringsbanken stärkas. 20. Minska branschstöd, skattebefrielser och andra incitament som har en negativ inverkan på miljön och som är till men för en hållbar utveckling. Att bland annat genom skatter och avgifter se till att det pris som åsätts utvinning, utnyttjande och i tillämpliga fall utsläpp av naturresurser, exempelvis vatten, korrekt återspeglar resursernas grad av knapphet och alla åsamkade miljöskador. 10

12 21. Minska subventionerna till icke förnybara energikällor. Främja marknadsinstrument, bredda deras täckning ytterligare, säkerställa en lämplig differentiering av energibeskattningen på ett kostnadseffektivt sätt för att nå en mer hållbar sammansättning av och nivå på energiförbrukningen och därigenom främja en effektiv energianvändning och samtidigt öka andelen förnybara energikällor och främja konkurrens och sammankoppling av energiförsörjningsnät ytterligare. 22. Anpassa systemet för skatter, avgifter och bidrag på transportområdet så att det bättre avspeglar de miljöskador och sociala kostnader som transporter orsakar, och därigenom minska snedvridningar i efterfrågan på transporttjänster och val av transportmedel, samt stärka konkurrensen, exempelvis genom att i snabbare takt öppna reglerade marknader för konkurrens när det gäller vissa transportslag, såsom godstransporter på järnväg, för att göra dem mer konkurrenskraftiga. 23. Förnya ansträngningarna att uppfylla sina åtaganden enligt Kyotoprotokollet, vilket är särskilt viktigt för de medlemsstater som för närvarande släpar efter när det gäller att uppfylla sina åtaganden. I detta syfte bör medlemsstaterna genomföra gemenskapens system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser. Förbereda nya politiska åtgärder och omedelbart genomföra åtgärder som redan beslutats inom de sektorer som inte omfattas av handel med utsläppsrätter och upprätta system för att rapportera dessa åtgärder och deras förmodade effekter på utsläppssituationen. Vidta åtgärder för att nå de mål som flera på varandra följande Europeiska råd har satt upp, framför allt om effektiv energianvändning, förnybara energikällor och biobränslen. Som ett komplement till den befintliga strategin redovisas i del II landspecifika rekommendationer för de tio nya medlemsstaterna. Del II innehåller också uppdateringar av landspecifika rekommendationer för Tyskland, Grekland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Portugal och Förenade kungariket för att beakta de nödvändiga anpassningarna av den ekonomiska politiken vad gäller de offentliga finanserna. 11

13 2. DEN EKONOMISKA BAKGRUNDEN FÖRBÄTTRAS STEGVIS Den ekonomiska återhämtningen har slutligen fått fäste i euroområdet och i EU som helhet. Den har huvudsakligen haft stöd av en allmän förbättring i den internationella konjunkturen. BNP-tillväxten har gradvis stärkts sedan de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken antogs sommaren Uppgången drevs inledningsvis fram av en exportökning, medan investeringarna satte fart under de tre sista månaderna av Exportökningen höll sig dock fortfarande under den efterfrågetillväxt från hela världen som riktade sig till euroområdet, delvis beroende på förstärkningen av euron under 2003 gentemot den amerikanska dollarn. Under 2003 steg euron i värde med ungefär 7 % i reala termer. Dessutom har den privata konsumtionen i euroområdet förblivit dämpad. Tillväxten i euroområdet har följaktligen varit blygsam i förhållande till styrkan i den globala återhämtningen. I den ekonomiska vårprognosen 2004 förutses en fortsatt gradvis återhämtning och tillväxten beräknas närma sig den potentiella tillväxten mot slutet av 2004, vilket innebär en liten minskning av det negativa produktionsgapet under Utöver den externa stimulansen från den globala efterfrågan finns förutsättningar för en ökad inhemsk efterfrågan, nämligen genom att näringslivets förtroende i viss mån har ökat, räntan i ett historiskt perspektiv är låg, och aktiekurserna är på väg att återhämta sig. Det finns emellertid vissa osäkerhetsmoment. Konsumtionen och konsumentförtroendet är fortfarande mycket dämpade, vilket åtminstone delvis kan bero på osäkerhet i fråga om sysselsättningsutsikter och takten på strukturreformerna. Vad gäller externa aspekter härrör riskerna för en nedåtgående trend också från höga oljepriser och USA:s finansiella obalans som skulle kunna leda till alltför stor instabilitet i växelkurserna och en ytterligare appreciering av eurons effektiva växelkurs. Dessutom har de geopolitiska osäkerhetsmomenten inte försvunnit och sätter fortfarande hämsko på tillförsikten på det globala planet. 12

14 Inflationen förväntas för 2004 komma ned under 2 procent och minska ytterligare Även om ökningar i reglerade priser och indirekta skatter kan komma att pressa upp priserna under 2004, kommer det faktum att de temporära effekterna av tidigare livsmedelsprisökningar har avklingat att få motsatt effekt. Apprecieringen av euron kommer samtidigt att hålla tillbaka prisökningarna. Denna har exempelvis i viss mån absorberat dollarprisökningen på olja. Den återhållsamma löneutvecklingen förväntas vidare fortsätta på medellång sikt och med hjälp av den konjunkturmässiga arbetsproduktivitetsförbättringen, bör ökningen i nominella arbetskraftskostnader per producerad enhet komma att dämpas betydligt och därigenom bidra till prisstabiliteten. Arbetsmarknadsläget tenderar att avspegla den ekonomiska utvecklingen med viss eftersläpning. Efter att ha stagnerat 2003, förväntas sysselsättningen dra nytta av den omsvängning och uppgång i den allmänna ekonomiska aktiviteten som ägde rum under fjolårets andra hälft. Givet att återhämtningen sker gradvis förväntas sysselsättningen öka måttligt i år och kraftigare nästa år. Efter den nollprocentiga sysselsättningsökningen 2003 förutses den 2004 bli 0,3 % och 0,8 % En betydande fortsatt ökning krävs för att uppfylla Lissabons sysselsättningsmål på 70 % i ett utvidgat Europa senast Generellt sett ligger den ekonomiska utvecklingen i linje med de rådande förväntningarna när strategin för den ekonomiska politiken på medellång sikt antogs: Ekonomin är på väg att återhämta sig, även om det sker i måttlig takt, och utsikterna för perioden tyder inte på att det kommer att uppstå några större makroekonomiska obalanser. På kort sikt är det nödvändigt att konsolidera dessa första tecken på tillväxt. Den nuvarande uppgången i ekonomisk aktivitet skulle kunna underbyggas ytterligare med hjälp av en sund makroekonomisk politik. Samtidigt belyser kommissionens ekonomiska vårprognos för 2004 att tillväxten inte är tillräckligt stark för att överbrygga produktionsgapet till slutet av 2005 och att den låga nivån på den potentiella tillväxten fortfarande inte når upp till Lissabonambitionerna. Bristen på produktivitetsoch sysselsättningstillväxt innebär att det är väsentligt att de förbättrade ekonomiska villkoren fullt ut tas tillvara för att uppnå avgörande förbättringar i fråga om att överbrygga "genomförandegapet" när det gäller avvikelser mellan planerade och slutligen antagna strukturreformer och att öka strukturreformtakten, särskilt för att öka sysselsättningen. Detta är ännu viktigare i fråga om EU:s resultatmässiga eftersläpning, särskilt jämfört med USA. Ett beslutsamt genomförande av alla de ekonomiska reformer som skisserades i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken bör på medellång sikt bidra till att öka tillväxtpotentialen. 13

15 3. INTEGRERINGEN AV DE TIO NYA MEDLEMSSTATERNA I DE ALLMÄNNA RIKTLINJERNA FÖR DEN EKONOMISKA POLITIKEN Cyperns, Tjeckiens, Estlands, Ungerns, Lettlands, Litauens, Maltas, Polens, Slovakiens och Sloveniens anslutning den 1 maj 2004 var en stor händelse i unionens historia. Utvidgningen kommer att bidra till en ny ekonomisk dynamik med ömsesidigt förstärkande effekter. De nya medlemsstaternas tillväxtpotential uppskattas till cirka 4 procent per år, vilket bland annat avspeglar de rejäla framsteg dessa länder gjort under senare år med strukturella och institutionella reformer. Den inre marknaden kommer att utvidgas till att omfatta 455 miljoner medborgare. Trots de framsteg som noterats den senaste tiden skall det erkännas att deras utgångsläge är annorlunda och att de nya medlemsstaterna till att börja med endast kommer att svara för cirka 5 procent av unionens BNP. Med inkomstnivåer på i genomsnitt mindre än hälften av de nuvarande femton medlemsstaternas (se diagram 1), består den främsta utmaningen för de nya medlemsstaterna i att säkerställa långsiktig real konvergens och samtidigt uppnå nominell konvergens på kort och medellång sikt. I och med utvidgningen behövs också, jämte strukturreformerna, strategier för att förbättra den reala ekonomiska konvergensen och för att stärka medlemsstaternas åtgärder för att minska den informella sektorn och den sociala utslagningen samt utrotningen av fattigdomen Diagram 1: BNP per capita 2003 (EU-15*=100) 0 CY SI MT CZ HU SK AC10 PL EE LT LV *EU-15 = Belgien, Danmark, Tyskland, Grekland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal, Finland, Sverige och Förenade kungariket. Källa: Kommissionen (Eurostat, strukturella indikatorer). 14

16 De strukturella utmaningar som de nya medlemsstaterna står inför skiljer sig inte i grunden från de nuvarande medlemsstaternas, även om vissa utmaningar är mer krävande. 4 Den befintliga strategin för den ekonomiska politiken förefaller därför på det hela taget vara korrekt. Omfattningen av de utmaningar som dessa länder står inför gör att det är mycket viktigt att finna en lämplig avvägning mellan olika policykrav. Med tanke på det fortfarande ofullständiga strukturella skiftet mot en modern tjänsteorienterad marknadsekonomi, behöver flertalet nya medlemsstater driva en politik som främjar konvergens i reala termer och fastställa de villkor genom vilka den inre marknadens fyra friheter kan åstadkomma sina välståndsökande effekter. EU kommer att väsentligen bidra till real konvergens genom investeringar i regioner som släpar efter i utvecklingen genom sammanhållnings- och strukturfonderna liksom genom Europeiska investeringsbanken. De nationella budgetarna måste emellertid också tillgodose betydande finansieringsbehov som sammanhänger med behovet att uppgradera den fysiska och mänskliga kapitalbasen, och de finanspolitiskt ansvariga myndigheterna måste kunna hantera utgiftstryck till följd av slutförandet av reformer i övergångsskedet och, åtminstone på kort sikt, samfinansieringskrav samtidigt som en sund finanspolitik bibehålls. På samma gång och mot bakgrund av ett inledande genomsnittligt underskott på omkring 6 procent av BNP, kommer det att bli mycket viktigt att säkerställa den nödvändiga konsolideringen av de offentliga finanserna för att underbygga den makroekonomiska stabiliteten. Denna budgetkonsolidering kan kraftfullt stöttas av en väsentlig minskning av arbetslösheten, vilket inte bara minskar utgifterna utan samtidigt breddar den offentliga sektorns finansiella bas. I de följande avsnitten granskas den befintliga strategin för den ekonomiska politiken och belyses de allmänna riktlinjer eller politikområden där flertalet nya medlemsstaters särskilda situation är sådan att en längre anpassningsperiod kan komma att behövas. Det bör understrykas att det föreligger betydande skillnader de nya medlemsstaterna emellan. Med vederbörlig hänsyn tagen till skillnader i deras ekonomiska resultat, framtidsutsikter, strukturer och institutioner läggs landspecifika rekommendationer för enskilda nya medlemsstater fram i del II av meddelandet. 4 European Economy, tillfällig rapport nr. 4 Key structural challenges in the acceding countries: the integration of acceding countries into the Community s economic policy co-ordination processes av Kommittén för ekonomisk politik, juli

17 3.1 Tillväxt- och stabilitetsinriktad makroekonomisk politik De nya medlemsstaterna bör, liksom de befintliga, sträva efter att uppnå balanserad tillväxt som fullt ut svarar mot tillväxtpotentialen. En sund makroekonomisk politik är av avgörande betydelse för att skapa hållbar tillväxt och sysselsättning med bevarad prisstabilitet. Beträffande flertalet nya medlemsstater bör också den makroekonomiska politiken kunna understödja den fortsatta strukturella omvandlingen i riktning mot en ekonomi med större tonvikt på tjänster. De nya medlemsstaterna kommer att behöva uppnå starka synergieffekter mellan nödvändiga strukturella reformer, investeringar och en stabilitets- och tillväxtbefrämjande makroekonomisk politik. Växelkursordningar utgör en viktig del av den övergripande ramen för den ekonomiska och monetära politiken och bör inriktas mot att uppnå reell och hållbar nominell konvergens. Deltagande i ERM II, i ett lämpligt skede efter anslutningen, bör befrämja de strävandena. En trovärdig penningpolitik kommer att ge utrymme till ännu lägre långfristiga räntor, vilket medverkar till både en välbehövlig högre investeringsnivå och finanspolitisk konsolidering. När de gäller behovet att "uppnå eller bibehålla sunda budgetsaldon", är det nödvändigt att finna en anpassningsbana över tiden som innebär en lämplig avvägning mellan takten i den nödvändiga budgetkonsolideringen och en välavvägd finanspolitik för att stödja strukturomvandlingen. Övervakningen av de offentliga finanserna kommer vad beträffar de nya medlemsstaterna att börja med en granskning av deras konvergensprogram. Särskild uppmärksamhet kommer att ägnas flertalet nya medlemsstaters specifika särdrag, vilka härrör från deras övergångsperiod, befintliga budgetsaldon, pågående strukturella förändringar i ekonomierna och möjliga risker till följd av obalanser i bytesbalanserna och kraftig kreditexpansion. Ur ekonomisk synvinkel kan det vara lämpligt att vid behov ge utrymme för en flerårig anpassningsprocess i varje enskilt fall där det är fråga om att korrigera ett underskott på mer en tre procent för att ge de nya medlemsstaterna möjlighet att konsolidera sina offentliga finanser på ett varaktigt sätt och samtidigt fullt ut genomföra omstruktureringen av ekonomin. Allmänt sett kan effektiviteten i de offentliga utgifterna höjas betydligt, bland annat genom att styra om de offentliga utgifterna mot mer tillväxtfrämjande, kostnadseffektivare investeringar i fysiskt kapital och humankapital samt i forskning och utveckling. En breddning av skattebasen på arbete och en förbättrad skatteuppbörd i syfte att säkerställa adekvata skatteintäkter skulle vidare underlätta en minskning av beskattningsnivån på arbete (inklusive höga socialförsäkringsavgifter). 16

18 Tabell 1: Makroekonomiska indikatorer för de nya medlemsstaterna och övriga medlemsstater 2003 Nya medlemsstater Övriga medlemsstater BNP-tillväxt (real, i % per år) 3,6 0,8 Inflation (% per år) 2,1 2,0 Bytesbalans (i % av BNP) - 3,7 0,2 Arbetslöshet (i %) 14,3 8,0 Underskott/överskott i den offentliga sektorns - 5,7-2,6 finanser i (% av BNP) Nya medlemsstater = Cypern, Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien och Slovenien. Övriga medlemsstater = Belgien, Danmark, Tyskland, Grekland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal, Finland, Sverige och Förenade kungariket. Källa: Kommissionen (inkl. Eurostat, strukturella indikatorer). Bytesbalansunderskottet uppgick 2003 till i genomsnitt cirka 3¾ procent av BNP i de nya medlemsstaterna, vilket avspeglar upphämtningsprocessen och ett betydande underskott i det inhemska sparandet. En betydande makroekonomisk utmaning i vissa av de nya medlemsstaterna består därför i att hålla de tämligen höga bytesbalansunderskotten inom sådana gränser att det går att garantera en sund extern finansiering. Finansieringen av de nuvarande bytesbalansunderskotten kan komma att bli svårare när väl privatiseringsprocessen slutförts och de utländska direktinvesteringarna eventuellt krymper. Budgetkonsolidering och behovet av att undvika konjunkturförstärkande ekonomisk-politiska åtgärder skulle därför vara mycket viktigt för att minska det betydande underskottet i det inhemska sparandet. Budgetkonsolideringen bör kombineras med strukturreformer för att öka konkurrenskraften och på så sätt öka exporten. 17

19 En stabil makroekonomisk miljö förutsätter nominella löneökningar som är förenliga med både prisstabilitet och produktivitetsökningar. För lönebildningen i de nya medlemsstaterna kommer det också att vara viktigt att stödja omstruktureringen av ekonomin genom att tillåta lönerna att bättre avspegla skillnader i lokala arbetsmarknadsförhållanden mellan företag, sektorer, regioner och yrken. Därutöver krävs att löneutvecklingen i reala termer främjar de nya medlemsstaternas externa konkurrenskraft. 3.2 Ekonomiska reformer som syftar till att höja Europas potentiella tillväxt Att hämta in eftersläpningen i inkomstnivåer är en process på lång sikt. Det kommer att bli mycket viktigt att minska skillnaderna såväl i sysselsättnings- som produktivitetsnivåer mellan de gamla och de nya medlemsstaterna. De nuvarande riktlinjerna som syftar till att skapa "fler och bättre arbetstillfällen" samt till att "öka produktiviteten och skapa ett mer dynamiskt näringsliv" genomförs bäst genom heltäckande och samordnade åtgärder. Det arbetsmarknadspolitiken kan bidra med avspeglas i de befintliga riktlinjerna, som koncentreras på att "det skall löna sig att arbeta" och uppmuntrar människor till att återinträda i arbetslivet, särskilt lågutbildade eller de i fattigare regioner. Arbetsmarknadssituationen är betydligt värre i de nya medlemsstaterna, med en sysselsättningsgrad som antingen är oförändrad eller på väg att minska, hög arbetslöshet (med en stor andel långtidsarbetslösa, särskilt bland den yngre arbetskraften), ett stort antal människor som står utanför arbetsmarknaden och stora informella ekonomiska sektorer. Det kommer därför bli väsentligt att de politiska åtgärderna koncentreras på ett litet antal prioriterade områden som förmodas ha störst effekt på arbetsmarknadsresultaten: att se till att reallöneutvecklingen avspeglar produktivitetstillväxten; att stärka de ekonomiska incitamenten till arbete genom att reformera skatte- och bidragssystemen, att förbättra tillgången till livslångt lärande, samt att genomföra lämpliga reformer av arbetsmarknadsregleringarna, bl.a. en modernisering av begreppet anställningstrygghet, så att det inriktas mot förbättrad anställbarhet. Sysselsättningspolitiken behöver stödja de pågående stora strukturella förändringarna i sysselsättningens fördelning på sektorer och regioner. 18

20 Diagram 2: Sysselsättning och produktivitetsnivåer i EU:s medlemsstater (2002) 140 Arbetsproduktivitet per anställd EU-15 = 100 (2002) PL IT MT EL HU SK AC-10 ES BE LV LT LU IE FR EU 15 DE SI CZ EE FI AT CY PT NL UK SE Lissabonmålet DK Sysselsättningsgrad i % av befolkningen i arbetsför ålder Källa: Kommissionen (Eurostat, strukturella indikatorer). Det kommer att vara mycket viktigt för de nya medlemsstaterna att samtidigt både höja sysselsättningsgraden och förbättra produktivitetstillväxten (se diagram 2). Den pågående omstruktureringen av deras ekonomier är helt avgörande när det gäller att höja den allmänt låga produktivitetsnivån. Vid övergången från verksamheter med övervägande lågt förädlingsvärde och/eller låga arbetskostnader mot verksamheter med högre förädlingsvärde bör komparativa fördelar tas till vara. Ökad ekonomisk integrering i den inre marknaden och beledsagande åtgärder för att främja konkurrensen i ekonomin bör driva på omstruktureringsprocessen i de nya medlemsstaterna. För att främja konkurrensen krävs, snabbare framsteg i privatiseringsarbetet, minskad användning av administrativa priser, minskade regleringskrav på näringslivet och ökat stöd till företagandet. I detta sammanhang behöver de centrala och lokala myndigheternas förmåga att verkställa lagstiftningen stärkas, särskilt vad gäller rättsreglerna om företags inträde på och utträde från marknaden. 19

21 Tabell 2: Ekonomiska indikatorer för de nya medlemsstaterna och övriga medlemsstater 2003 Nya medlemsstater Övriga medlemsstater BNP per capita 1 48,7 100 Produktivitet per anställd 2 53,6 100 Sysselsättningsgrad (avser 2002) 3 55,9 64,3 Företagsinvesteringar (i % av BNP) 4 17,9 17,2 Totala utländska direktinvesteringar (i % av BNP) 5 5,0 4,4 FoU-utgifter (i % av BNP) 6 0,83 1,98 Nya medlemsstater = Cypern, Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien och Slovenien. Övriga medlemsstater = Belgien, Danmark, Tyskland, Grekland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal, Finland, Sverige och Förenade kungariket. 1 i köpkraftspariteter (KKP), nivå EU15= BNP i KKP per anställd, nivå, gamla medlemsstater= Total sysselsättningsgrad Sysselsatta i åldern år som andel av den totala befolkningen i samma åldersgrupp, Fasta bruttoinvesteringar i den privata sektorn, Brutto inhemska utgifter för FoU, Källa: Kommissionen (inkl. Eurostat, strukturella indikatorer). 20

22 Produktivitetstillväxten kommer öka ytterligare i takt med de nya medlemsstaternas övergång till en kunskapsbaserad ekonomi, vilket utgör kärnan i EU:s Lissabonstrategi. I det europeiska tillväxtinitiativet understryks också vikten av investeringar i nätverk och i forskning som väsentliga åtgärder för att få fart på tillväxten, skapa ökad integration i ett utvidgat Europa samt stärka produktiviteten och konkurrenskraften. För de nya medlemsstaterna är spridning av forskningsresultat och tekniköverföring lika viktigt som investeringar i FoU såsom medel för att påskynda övergången till verksamheter med högre förädlingsvärde. För att lyckas i dessa bemödanden är fortsatt höga utländska direktinvesteringar ett mycket viktigt inslag, liksom att göra utbildnings- och yrkesutbildningssystemen mer mottagliga för arbetsmarknadens ändrade behov 5. Reformer i utbildningssystemen skulle även kunna medverka till att uppmuntra övergången till mer innovativa, kunskapsintensiva verksamheter, på samma sätt som investeringar i miljöteknik. Väl fungerande, utvecklade kapitalmarknader spelar en viktig roll för att allokera och kanalisera sparandet mot produktiva investeringar. Även om kapitalmarknaderna i de nya medlemsstaterna har växt sedan början av 1990-talet (både storleks- och värdemässigt), är de fortfarande relativt outvecklade i förhållande till kapitalmarknaderna i flertalet befintliga medlemsstater (utom när det gäller Cypern och Malta). En snabb integration med den inre marknaden för finansiella tjänster genom att utan dröjsmål införliva och genomföra hela gemenskapsregelverket på detta område kommer att bli allt viktigare för att stödja utvecklingen av en sund och solid finansiell sektor och för att bevara likvärdiga konkurrensvillkor för finansiella institut i ett utvidgat EU. Kapitalmarknaderna i de flesta av de nya medlemsstaterna kännetecknas dessutom av en hög nivå av bankförmedlingstjänster (som betecknande utgör 80 procent av de totala finansiella tillgångarna i Centraleuropa och de baltiska länderna) och mycket omfattande utländskt bankägande (utom för Cypern och Slovenien), samtidigt som åtskilliga länder också upplever en snabb ökning av andra finansiella intermediärer som exempelvis pensionsfonder (t.ex. Polen). I detta sammanhang är det särskilt viktigt också för de nya medlemsstaterna att ytterligare förstärka sina finansiella tillsynslösningar och stärka det gränsöverskridande samarbetet när det gäller övervakning av det finansiella systemet och finansiell krishantering. Snabb kredittillväxt, särskilt på hypotekslånemarknaderna, motiverar en strikt tillsyn både i de nya medlemsstaterna och övriga medlemsstater för att undvika finansmarknadsbubblor. 5 Rådets och kommissionens gemensamma interimsrapport "Utbildning 2010", antagen den 26 februari

23 3.3 En mer hållbar tillväxt I de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken lades stor tonvikt på att säkerställa en hållbar tillväxt i EU, genom att integrera ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet i strategin för den ekonomiska politiken. En åldrande befolkning kommer att innebära likartade utmaningar i fråga om ekonomisk hållbarhet i de nya medlemsstaterna som i de övriga. Även om de inledningsvis i allmänhet är bättre rustade (med i de flesta fall lägre skuldnivåer), kan den demografiska utvecklingen förmodas få större ekonomiska (och sociala) konsekvenser. I detta sammanhang och i enlighet med den strategi som skisserades vid Europeiska rådets möte i Stockholm behövs också ett ökat deltagande på arbetsmarknaden och ett fullföljande av pensionsreformerna för att garantera hållbara offentliga finanser. När det gäller skattesystemens hållbarhet har man hittills mest inriktat sig på pensions- och förtidspensionssystem. Emellertid innebär systemen för hälso- och sjukvård och äldreomsorg ett ökande hot mot skattesystemens hållbarhet, särskilt i vissa medlemsstater. Liksom i de tidigare EU-15-medlemsstaterna börjar det bli angeläget att skyndsamt säkerställa att kostnadstrycket från dessa system hålls på nivåer som är skattemässigt överkomliga. Tabell 3: Indikatorer på hållbar tillväxt för de nya och de övriga medlemsstaterna Nya medlemsstater Övriga medlemsstater Offentlig skuld (2003, i % av BNP) 42,2 64,0 Sysselsättningsgrad för äldre arbetskraft 1 30,4 40,1 Långtidsarbetslöshet 1 8,1 3,0 Utsläpp av växthusgaser Energiintensitet Nya medlemsstater = Cypern, Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien och Slovenien. Övriga medlemsstater = Belgien, Danmark, Tyskland, Grekland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal, Finland, Sverige och Förenade kungariket. 1 Siffror för Siffor för 2001, 1990 basår = Energiförbrukning 2001 i termer av BNP i köpkraftsstandard (PPS), kilo oljeekvivalenter per 1000 PPS. Den strukturella indikatorn på energiintensitet uttrycks i förhållande till BNP i fasta priser för att möjliggöra jämförelse över tiden. Källa: Kommissionen (inkl. Eurostat, strukturella indikatorer). 22

24 Generellt sett ger en sund ekonomisk politik ett viktigt bidrag till den sociala sammanhållningen, eftersom arbetstillfällen spelar en viktig roll för att lyfta människor ur fattigdom och social utslagning. I de nya medlemsstaterna, liksom i de övriga medlemsstaterna, måste ytterligare ansträngningar göras för att modernisera de sociala trygghetssystemen och förbättra arbetskraftens yrkeskvalifikationer, i syfte att höja arbetskraftsdeltagande och öka arbetskraftens rörlighet både inom och mellan medlemsstaterna. Låga sysselsättningsgrader för både den yngre och äldre arbetskraften påkallar i detta sammanhang särskild uppmärksamhet. Det är nödvändigt att ta itu med uttalade regionala skillnader, bland annat genom att skapa förutsättningar för effektiva investeringar och lämplig lönespridning som avspeglar skillnader i produktivitetsutveckling. Därutöver är det nödvändigt att förbättra företagsmiljön, särskilt genom åtgärder för att förstärka den offentliga förvaltningens kapacitet och åtgärder för att stödja livslångt lärande. Detta bör även göra att struktur- och sammanhållningsfondernas medel används effektivare. Vid investeringar i energi- och transportinfrastruktur som är behövliga i de flesta av de nya medlemsstaterna måste också hänsyn tas till, förutom ekonomiska och sociala faktorer, behovet av att höja energieffektiviteten och minska effekterna på miljön av användningen och produktionen av transportenergi. Sådana investeringar kommer att vara av avgörande betydelse eftersom deras energiintensitet kraftigt överstiger de övriga medlemsstaternas, se tabell 3, trots förbättringar på upp till 6 % per år under det gångna decenniet. Det kommer i synnerhet att vara mycket viktigt att i full utsträckning beakta kostnaderna för miljöskador vid investeringsbeslut, även genom att minska energisubventioner för icke förnybara energislag och införa lämpliga skatter och avgifter på sådana energikällor, exempelvis på energiförbrukning och/eller transportutnyttjande. De flesta av de tidigare EU-15-medlemsstaterna måste öka sina ansträngningar att uppfylla Kyoto-åtagandena om att minska utsläppen av växthusgas med 8 % senast år SÄRSKILDA UTMANINGAR FÖR EUROOMRÅDET Medan den globala ekonomiska återhämtningen nu har kommit igång har tillväxttakten i euroområdet varit lägre än förväntat. Efter stagnation under den första hälften av 2003 började den ekonomiska aktiviteten att gradvis ta fart under den andra hälften och har accelererat det första kvartalet Den inhemska efterfrågan, särskilt privat konsumtion, har emellertid förblivit dämpad. 23

25 Den korta räntan har varit oförändrad sedan mitten av 2003 och legat på en historiskt låg nivå. Samtidigt har tillväxten ökat gradvis och euron har stärkts. I linje med långsam tillväxt har de offentliga finanserna i euroområdet försämrats ytterligare under 2003 och underskottet i den offentliga sektorns finanser ökade från 2,3 % av BNP 2002 till 2,7 % av BNP Detta döljer emellertid en liten förbättring i konjunkturrensade termer från 2,5 % till 2,2 % av BNP under 2003 vilken förväntas kvarstå I detta sammanhang bör möjligheten till gradvis återhämtning användas för budgetkonsolidering särskilt i de medlemsstater som har ett alltför stort budgetunderskott. Mot bakgrund av en tillväxt som inte motsvarar förväntningarna står euroområdet idag inför två stora utmaningar: å ena sidan ligger den ekonomiska tillväxten fortfarande under sin potential och å andra sidan förblir den potentiella tillväxten i sig svag. Den första utmaningen kräver en ekonomisk politik som är mycket mer inriktad på hållbar tillväxt på ett sätt som ändå inte hämmar den nödvändiga budgetkonsolidering. En mer tillväxtinriktad omstrukturering av offentliga inkomster och utgifter kan utgöra ett viktigt bidrag. Den andra utmaningen kräver intensifierade strukturreformer med politiska åtgärder vid rätt vald tidpunkt så att marknaderna kan fungera på ett bättre och effektivare sätt. Strukturreformer bör också eftersträvas inom ramen för tydliga och noggrant förklarade nationella strategier på medellång sikt för att stärka den förtroendeskapande effekten. Ett sådant tillvägagångssätt, med stöd av en intensifierad samordning inom eurogruppen som omfattar båda utmaningarna, skulle öka sannolikheten för att den strategi som redan införts kommer att lyckas. 24

26 Följande rekommendationer har utgått till de politiska aktörerna på nationell nivå: 24. De bör bidra med politiska åtgärder som låter sig förenas med prisstabilitet och med behovet av att öka förtroendet hos företag och konsumenter på kort sikt samt med en ekonomisk tillväxt nära sin potential på medellång sikt. 25. De bör se till att de konjunkturrensade saldona för de offentliga finanserna är nära balans eller visar överskott och så länge detta inte har uppnåtts bör de vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa en årlig förbättring av de konjunkturrensade saldona på minst 0,5 % av BNP. Länder med för stora underskott måste åtgärda dessa enligt fördraget. 26. De bör analysera orsakerna till inflationsskillnaderna för att kunna fastställa när dessa blir icke önskvärda så att medlemsstaterna kan ta itu med dem genom att utnyttja de hävstänger som de har tillgång till. 27. De bör fördjupa analyserna av och diskussionerna om den ekonomiska utvecklingen och de krav som ställs på politiken, inklusive kombinationen av politiska åtgärder, vid behov utbyta information, inrikta sig mer på verkställandet av politiken och förstärka den externa representationen inom euroområdet i fråga om kommunikationer och synlighet. 28. De bör öka effektiviteten hos de befintliga samordningsförfarandena på området för strukturreformer som syftar till att stärka euroområdets tillväxtpotential och motståndskraft mot ekonomiska chocker. Intensivare strukturreformer kan också hjälpa till att höja tillväxtpotentialen. 25

27 II. LANDSPECIFIKA RIKTLINJER FÖR DEN EKONOMISKA POLITIKEN Del II innehåller uppdateringar av de landspecifika rekommendationerna för Tyskland, Grekland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Portugal och Förenade kungariket. Del II innehåller också landspecifika rekommendationer för de tio nya medlemsstaterna. Rådet antog de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken för perioden avseende de nuvarande medlemsstaterna den 26 juni De ingående landspecifika rekommendationerna är i allmänhet fortfarande giltiga, även om vissa av dem behöver uppdateras för att beakta de nödvändiga anpassningarna av den ekonomiska politiken vad gäller de offentliga finanserna. Det är viktigt att notera att även om åtgärder har vidtagits som delvis eller till och med helt och hållet följer en särskild rekommendation, är denna rekommendation inte uppdaterad förrän en fullständig bedömning av effekterna av dessa åtgärder kan göras. Takten i och graden av de framsteg som görs för att genomföra de olika riktlinjerna granskas i den årliga genomföranderapporten. 26