HANNUKAINEN GRUV- PROJEKT NATURABEDÖMNING

Transkript

1 Mottagare Northland Mines Oy Typ av dokument Naturabedömning Datum Referens HANNUKAINEN GRUV- PROJEKT NATURABEDÖMNING

2 HANNUKAINEN GRUVPROJEKT NATURABEDÖMNING Datum Skriven av Tarja Ojala Godkänd av Jaana Hakola Beskrivning Konsekvenser av gruvprojektet i Hannukainen för Naturaområden i Finland och Sverige Referens Ramboll Niemenkatu LAHTIS Tfn

3 NATURABEDÖMNING INNEHÅLL 1. INLEDNING 1 2. LÄGE 2 3. PROJEKT MKB Miljötillståndsansökan Produktion och därtill hörande konstruktioner Vattenhantering Stängningsplan 7 4. BEDÖMNINGENS GRUNDER Lagstiftning Känslighet Storlek Betydelse Obrutenhet Konsekvensens varaktighet Åtgärder för att lindra konsekvenserna Tidpunkt Material som använts vid bedömningen Osäkerheter AVGRÄNSNING AV INFLUENSOMRÅDET PROJEKTOMRÅDETS NUVARANDE TILLSTÅND Grundvatten Ytvatten Vattensystem Vattenföringar Näringsbelastningens ursprung Ytvattnets kvalitet Bottenfauna Laxens och öringens livscykel och krav på livsmiljön Fiskarternas tungmetallhalter Buller, vibrationer och damm Riktvärden som Sverige ställer för vattenkvaliteten NATURAOMRÅDENAS NUVARANDE SITUATION Niesaselkä (FI , SCI) Läge och allmän information Naturtyper i habitatdirektivets bilaga I Arter i habitatdirektivets bilaga II Torne-Muonio älvs vattensystem FI ) Läge och allmän information Naturtyper i habitatdirektivets bilaga I Arter i habitatdirektivets bilaga II Ramdirektivet för vatten Torne och Kalix älvsystem (SE ) Läge och allmän information Naturtyper i habitatdirektivets bilaga I Arter i habitatdirektivets bilaga II OBJEKT SOM PÅVERKAS AV KONSEKVENSERNA Konsekvenstyper Vattenfraktioner som uppkommer under byggtiden Vattenfraktioner som uppkommer under driften Inverkan på ytvattnets mängd och kvalitet utan lindringsåtgärder Damm och dess påverkningsmekanismer Buller och dess påverkningsmekanismer Vibration och dess påverkningsmekanismer 41

4 NATURABEDÖMNING 8.8 Utsläpp från kraftverk och sprängningar samt utsläppens påverkningsmekanismer Suspenderade ämnen och deras påverkningsmekanismer Tungmetallhalter och deras påverkningsmekanismer ÅTGÄRDER FÖR ATT LINDRA KONSEKVENSERNA Möjligheter att lindra konsekvenserna under byggtiden och driften Lindring av konsekvenserna efter stängningen KONSEKVENSER FÖR NATURAOMRÅDENA Konsekvenser för Niesaselkä Naturaområde Konsekvenser för direktivnaturtyper Konsekvenser för direktivarter och andra arter Konsekvenser för Naturaområdet Torneå-Muonio älvs vattensystem Konsekvenser för direktivnaturtypen Konsekvenser för direktivarter Konsekvenser för Naturaområdet Torne och Kalix älvsystem Konsekvenser för Naturaområdenas enhetlighet ÖVRIGA PROJEKT OCH PLANER SAMMANDRAG 57 BILAGOR Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Halter av skadliga ämnen i vattnet som avleds till Muonio älv Hannukainen gruvprojekt, lindring av konsekvenserna, SRK Consulting Ltd 2013 Kumulativa konsekvenser av gruvprojekten i Kaunisvaara och Hannukainen, Pöyry 2014

5 1 1. INLEDNING Northland Mines Oy svarar för koncernen Northland Resources S.A.:s operativa verksamhet i Finland. Utöver gruvprojektet i Hannukainen har bolaget ett pågående gruvprojekt i Kaunisvaara i Sverige. Bolaget lämnade in MKB-beskrivningen för gruvprojektet i Hannukainen till NTM-centralen i Lappland i slutet av år 2013 och har för avsikt att lämna in miljötillståndsansökan till regionförvaltningsverket under första hälften av år På projektområdet utarbetas också en delgeneralplan och tre detaljplaner. Malmförekomsten i Hannukainen, som innehåller järn, koppar och guld, finns i Kolari kommun i norra Finland. Malmen ska enligt planerna brytas i två dagbrott, ett större dagbrott i Hannukainen och ett mindre dagbrott i Kuervitikko. Den mängd som ska brytas uppskattas till 6 7 Mt malm och i genomsnitt 26 Mt gråberg och ytjord per år. De uppskattade malmlagren på 115 Mt räcker till cirka 17 års produktion. Enligt planerna ska produktionen inledas i slutet av år Gruvans slutprodukter består av cirka 2 2,5 Mt högklassigt järnkoncentrat och cirka ton koppar-guld-koncentrat per år. Järnkoncentratet transporteras per järnväg till hamnen och guldkopparkoncentratet med lastbilar till ett smältverk i Sverige eller Finland. Det beslöts att projektets Naturabedömning görs separat från MKB-förfarandet, eftersom de slutliga bedömningarna av projektets utsläpp i vattendragen samt metoderna för att lindra dessa konsekvenser har blivit färdiga efter att MKB-beskrivningen färdigställts. Naturabedömningen har gjorts utgående från alternativ ALT 4, eftersom det i MKB visade sig att konsekvenserna av alternativen ALT 1A, ALT 1B och ALT 1C för vattenkvaliteten och -mängden i Niesajoki skulle bli betydande. I Naturabedömningen ingår på finska sidan Naturaområdena Niesaselkä och Torne älv- Muonio älvs vattensystem samt på svenska sidan Naturaområdet Torne och Kalix älvsystem. Naturabedömningen har gjorts av FM, biolog Tarja Ojala vid Ramboll Finland Oy och den är baserad på resultaten av undersökningar som gjorts i samband med MKB-förfarandet och miljötillståndsansökan, litteraturen samt miljöförvaltningens och Forststyrelsens material.

6 2 2. LÄGE Projektområdet ligger i Kolari kommun cirka 25 kilometer nordost om Kolaris kommuncentrum. Dagbrotten och gråbergsområdena ligger i Hannukainen, anrikningsverket och bassängerna för anrikningssand i Rautuvaara, som ligger cirka 5 kilometer söder om byn Hannukainen och järnmalmsförekomsten. Inom Hannukainenområdet finns två vattenfyllda dagbrott från tidigare verksamhet samt ett gråbergsområde. Inom Rautuvaaraområdet finns en tidigare underjordisk gruva, två små dagbrott, gråbergshögar samt ett område för anrikningssand. Av de Naturaområden som ska bedömas ligger Niesaselkä sydost om Rautuvaaraområdet. Projektområdet ligger dessutom i sin helhet inom Naturaområdet Muonio älv-torne älvs vattensystem. Vattnet från projektområdet rinner till Muonio älv, som rinner samman med Torne älv i Pajala. Torne älv hör på svenska sidan till Naturaområdet Torne och Kalix älvsystem. Bild 2-1 visar läget för gruvprojektet i Hannukainen, läget för Tapuli dagbrott i Kaunisvaara gruvprojekt samt läget för de planerade dagbrotten i Sahavaara och Pellivuoma. Bild 2-1 Läget för projekten i Hannukainen och Kaunisvaara

7 3 3. PROJEKT 3.1 MKB MKB-programmet för järngruvsprojektet i Hannukainen färdigställdes i slutet av år 2010 och MKB-beskrivningen sommaren I MKB:n granskades följande fyra projektalternativ: Alternativ 1A, 1B och 1C: Anrikningsverket inklusive processvattenbassäng placeras på Hannukainens centrala industriområde; gråbergsområdet med dess funktioner placeras på Hannukainenområdet; filtreringsanläggningen placeras i Rautuvaara; mellan områdena i Rautuvaara och Hannukainen byggs en transportkorridor som omfattar rör- och elledningar samt en serviceväg; koncentratet transporteras längs transportkorridorens rörledning till Rautuvaara; från Rautuvaara transporteras koncentratet efter avvattning med järnväg till hamnarna i Kemi, Brahestad eller Karleby; råvatten tas från och överskottsvatten avleds till Niesajoki; området för anrikningssand placeras på tre alternativa platser: A) området i Hannukainen, B) området i Rautuvaara, C) området i Juvakaisenmaa. Alternativ ALT 4 är likadant som alternativ 1B i det avseendet att området för anrikningssand och tågets lastningsområde placeras i Rautuvaara. I Rautuvaara placeras dessutom anrikningsverket som har en filtreringsanläggning samt ett malmlager. På det centrala industriområdet i Hannukainen placeras krossverket, maskinernas service- och reparationslokaler, vattenreningsverket och byggnader med andra hjälplokaler. En bandtransportör transporterar den krossade malmen längs en transportkorridor från krossverket till anrikningsverket i Rautuvaara. Det renade överskottsvattnet pumpas till en sedimenteringsbassäng på Rautuvaaraområdet och därifrån vidare till Muonio älv. I samband med MKB-förfarandet granskades alternativen ALT 1A, ALT 1B och ALT 1C, där vattnet som uppkommer på projektområdet avleds till Niesajoki. Enligt modelleringen skulle den vattenmängd som avleds från projektet till Niesajoki ha blivit lika stor som den mängd som avleddes dit innan avrinningsområdet delades. Avledningen av vatten till Niesajoki skulle ha lett till en situation där vattenmängden på vintern skulle ha tiofaldigats och på sommaren mångfaldigats. Den ökade vattenföringen skulle ha förändrat de nuvarande levnadsförhållandena för vegetationen och faunan i Niesajoki och vid dess stränder och förändrat ekosystemens struktur. Den ökade vattenmängden skulle sannolikt också ha förstört flera växtplatser för arten lappranunkel, som ingår i habitatdirektivets bilaga IV. Dessa växtplatser finns söder om bassängerna i Rautuvaara vid Niesajokis låga översvämningsstränder. Konsekvenserna för vattenkvaliteten i alternativ 1A 1C skulle ha blivit så stora att larmvärdena skulle ha överskridits för alla undersökta parametrar och halterna av flera skadliga ämnen skulle fortfarande ha hållits över larmvärdena där Muonio älv och Niesajoki rinner samman. Efter att MKB-förfarandet avslutats har man av ovan nämnda orsaker börjat bereda en miljötillståndsansökan utgående från alternativ ALT 4. Av samma orsak har Naturabedömningen också gjorts endast för alternativ ALT Miljötillståndsansökan Produktion och därtill hörande konstruktioner I projektet utnyttjas två malmförekomster som innehåller järnoxid-koppar-guld på Hannukainenområdet; i Hannukainen och Kuervitikko där brytningen kommer att ske i dagbrott. Brytningen i Hannukainen ska ske på en areal av 220 hektar och maximidjupet är 300 meter. I Kuervitikko är arealen 64 hektar och maximidjupet 110 meter. Gruvans huvudprodukt kommer att vara magnetit (Fe3O4) och som biprodukt fås guld-koppar-koncentrat Då produktionen når full kapacitet kommer produktionen att bli 2 Mt magnetitkoncentrat per år. Årsproduktionen av guld- och kopparkoncentrat blir ton. Mängden gråberg och lösjord som uppkommer blir i genomsnitt 26 Mt per år och mängden anrikningssand 4,4 Mt per år. Byggandet ska enligt planerna starta år Brytningen ska ske mellan åren 2017 och Stängningsfasen infaller åren

8 4 Utöver två dagbrott innehåller projektet 2 gråbergsområden och ett deponeringsområde för ytjord, vattenreservoar, krossverk, malmtransportör, anrikningsverk, område för anrikningssand, vägar, kraftledning och transportband samt bangård för lastning av koncentrat på tåg. De verksamheter som placeras på Hannukainenområdet är brytning, gråbergsområden, vattenreservoar och förkrossverk. Anrikningsverket och området med anrikningssand placeras i Rautuvaara. Mellan områdena går en 9 km lång och 20 m bred transportkorridor (innehåller serviceväg, transportband, vägarnas underfarter och broar, 20 kv kraftledning samt underjordisk vattenledning) som sammanbinder områdena. Gruvan kräver ingen täkt av tilläggsråvatten från omgivande vattendrag. Överskottsvattnet pumpas längs en underjordisk rörledning till Muonio älv. I projektet ingår också en totalrenovering av järnvägen mellan Kolari och Rautuvaara. Inom Hannukainenområdet finns två vattenfyllda dagbrott från tidigare verksamhet, Laurinoja och Kuervaara, samt ett gråbergsområde. Inom Rautuvaaraområdet finns en tidigare underjordisk gruva, två små dagbrott, gråbergshögar samt ett område för anrikningssand. Bild 3-1 Funktionernas placering på området i Hannukainen. PAF = syrabildande gråberg, NAF = gråberg som inte är syrabildande, OVB = ytjord.

9 5 Överskottsvattnet pumpas från sedimenteringsbassängen i Rautuvaara till Muonio älv längs en cirka 11 kilometer lång underjordisk rörledning. Rörledningens pumpstation finns i närheten av sedimenteringsbassängen. Utloppsplatsen har försökt väljas på en plats där älvens strömningshastighet är tillräckligt stor för att inblandningen ska ske effektivt, risken för uppkomst av isdammar ska vara liten och där det inte finns någon bebyggelse på stranden i närheten av utloppsplatsen. Med en årlig produktion på 6 7 Mt malm uppkommer i genomsnitt 26 Mt gråberg och lösjord per år, och den totala mängden gråberg som uppkommer under hela verksamhetstiden blir cirka 370 Mt och den totala mängden lösjord cirka 75 Mt. Stenmaterial för byggande av infrastruktur bryts och krossas vid nyttostensbrottet som ligger mellan dagbrottet i Hannukainen och det västra gråbergsområdet (areal 8 hektar). Malmen transporteras med stenbilar från dagbrotten till en konkross på industriområdet i Hannukainen. Den krossade malmen transporteras på ett transportband från Hannukainen till Rautuvaara där det läggs på hög på ett täckt lagerområde. Malmanrikningen omfattar en serie mekaniska och kemiska processer där järnkoncentrat och koppar-guld-koncentrat avskiljs från malmen. Upplagringsområdena för marksubstans på Hannukainenområdet är följande (bild 3-1): Lösjorden (OVB) består av sand eller grus och i någon mån siltblandad morän. Det material som inte används för byggandet deponeras på Hannukainenområdet. Mängden lösjord under hela verksamhetstiden blir 75 Mt och för upplagringen har en areal på 237 hektar reserverats. Icke-syrabildande gråberg (NAF) låg svavelhalt (<0,1 %), låga metallhalter och låg löslighet av metaller. Mängden under hela verksamhetstiden blir 180 Mt och för upplagringen har en areal på 199 hektar reserverats. Eventuellt syrabildande gråberg (PAF) hög svavelhalt (i genomsnitt 5,5 %), förhöjda metallhalter och förhöjd löslighet av metaller. Mängden under hela verksamhetstiden blir 190 Mt och för upplagringen har en areal på 146 hektar reserverats. I samband med processningen av mineraler uppkommer tre olika slag av anrikningssand som deponeras i Rautuvaara (bild 3-2): LIMS-anrikningssand som uppkommer vid primäravskiljningen (i huvudsak silikatmineraler, LIMS = Low Intensity Magnetic Separation). High-S anrikningssand som innehåller rikligt med ferrosulfider och som uppkommer vid utvinningen av koppar (främst pyrit, Py). High-S anrikningssand som innehåller rikligt med ferrosulfider och som uppkommer i det andra steget av järnseparering (främst pyrit och magnetkis, Po). Fraktionerna av anrikningssand deponeras som två flöden: flöde av LIMS-anrikningssand med låg svavelhalt (65,2 Mt) och flöde av High-S-anrikningssand med hög svavelhalt (11,1 Mt). LIMSanrikningssanden deponeras ovanpå det gamla deponeringsområdet för anrikningssand i Rautuvaara. High-S-anrikningssand som innehåller pyrit och magnetkis klassificeras som eventuellt syrabildande (PAF) material och placeras på separata lagringsområden på området för anrikningssand. LIMS-anrikningssand placeras med cirka 3,7 % lutning vid deponeringen. Anrikningssand med hög svavelhalt deponeras under vattenytan och deponeringen är plan. För deponeringen av anrikningssand på Rautuvaaraområdet krävs en sedimenteringsbassäng och en damm för sedimenteringsbassängen, den södra dammen på området för LIMS-anrikningssand, den norra dammen på området för anrikningssand, bottenkonstruktioner och damm på området för High-S-anrikningssand, en höjning av avloppsreningsverkets damm samt diken som avgränsar området och servicevägar.

10 6 Bild 3-2 Funktionernas placering på området i Rautuvaara. High-S = anrikningssand med hög svavelhalt, LIMS = anrikningssand med låg svavelhalt. På projektområdet ska enligt planerna två värmekraftverk byggas, det ena i Hannukainen och det andra i Rautuvaara. Som bränsle ska kraftverken använda främst flis och torv, under vintern och högsäsong används dessutom lätt brännolja. Kraftverkens sammanlagda energiproduktion motsvarar energiförbrukningen i cirka eluppvärmda enfamiljshus per år Vattenhantering Det vatten som bildas på Hannukainenområdet leds till reservoaren i Hannukainen, varifrån överskottsvattnet pumpas till Rautuvaara sedimenteringsbassäng. Vattenreservoarens yta är cirka 70 hektar och vattenvolym 1,9 Mm 3 på den övre regleringsgränsen (NW +206,1). Reservoarens volym vid den nedre regleringsgränsen (NW ) är 0,5 Mm 3. Om det finns risk för att reservoaren ska svämma över ökas avtappningen från reservoaren till Rautuvaara och vidare till Muonio älv. Dessutom väljs pumparna så att deras kapacitet ska räcka till också under exceptionellt våta år.

11 7 Rent avrinningsvatten som bildas i Hannukainen leds i riktningarna mot Äkäsjoki, Valkeajoki och Kuerjoki. Rent avrinningsvatten som bildas i Rautuvaara leds till Niesajoki. Vatten som bildas på industriområdet och anrikningssandområdet i Rautuvaara samlas i Rautuvaara sedimenteringsbassäng. Överskottsvatten som inte används i processen leds från sedimenteringsbassängen längs en rörledning till Muonio älv. Konstruktioner som behövs för vattenhanteringen är ett utloppsvattenrör från Rautuvaara till Muonio älv, en underjordisk rörledning från vattenreservoaren i Hannukainen till Rautuvaara, vattenbehandlingsanläggningar i Rautuvaara och Hannukainen, vattenreservoar och en damm för vattenreservoaren, Kivivuopionojas förbiledningsfåra förbi vattenreservoaren, Rautuvaara sedimenteringsbassäng och dess damm, rörledningar och pumpstationer för ledning av vatten på området, dräneringskonstruktioner (dräneringsdiken och pumpstationer samt sedimenteringsbassänger där rent avrinningsvatten behandlas innan det avleds till omgivande vattendrag). Sedimenteringsbassängen placeras i den södra delen av anrikningssandområdet i Rautuvaara, i den omedelbara närheten av anrikningssandområdet. Bassängen gränsar till anrikningssandområdets södra damm och sedimenteringsbassängens damm. Under de sex första verksamhetsåren används den nuvarande södra bassängen i Rautuvaara (volym cirka 0,75 Mm³) som sedimenteringsbassäng på anrikningssandområdet. Därefter byggs en ny sedimenteringsbassäng i den södra delen, med en yta på 15 hektar och en volym på cirka 0,47 Mm 3 vid den övre regleringsgränsen (NW ) och minimivolym på 0,057 Mm 3 vid den nedre regleringsgränsen (NW ). Inga bottenkonstruktioner byggs på reservoarens botten. Överskottsvattnet från sedimenteringsbassängen pumpas längs en underjordisk rörledning till Muonio älv. 3.3 Stängningsplan I stängningsplanen beskrivs åtgärder som vidtas då gruvan ska stängas. Dagbrotten ska antingen fyllas med vatten eller också låter man dem fyllas av sig själva. LIMS-anrikningssanden och anrikningssanden med hög svavelhalt i Rautuvaara och PAF-gråbergshögarna i Hannukainen täcks med en bentonitmatta och flera jordlager, vilka täcks med växtlighet. På NAF-gråbergsområdena där ingen syra bildas är ytstrukturen likadan som på övriga områden men utan bentonitmatta. Högarna med överskottsytjord täcks med jord och området får bli övervuxet med vegetation. Byggnader och annan infrastruktur som byggts på området, frånsett vägar, rivs efter avslutad verksamhet. Aktiva och passiva vattenbehandlingsåtgärder fortsätter efter stängning. Stängningsfasen kommer att infalla åren Kontrollen kommer att fortsätta i 25 år efter stängningen.

12 8 4. BEDÖMNINGENS GRUNDER 4.1 Lagstiftning Med hjälp av nätverket Natura skyddas de naturtyper, arter och deras livsmiljöer som avses i EU:s habitatdirektiv (892/43/EEG) och fågeldirektiv (79/409/EEG) och som förekommer på de områden som medlemsländerna har anmält eller föreslagit till nätverket Natura. Medlemsstaterna ska se till att en s.k. Naturabedömning görs vid beredningen av projekt och planer och vid beslutsfattande om dem så att det säkerställs att de naturvärden som utgör grund för att områdena har införllivats i eller föreslagits till nätverket Natura inte väsentligt försämras. Verksamhet som betydligt försämrar skyddsvärdena är förbjuden både på området och utanför dess gränser. På ett område som hör till nätverket Natura måste skydd som motsvarar skyddsmålen genomföras. I Finland genomförs skyddet beroende på område bland annat i enlighet med naturvårdslagen, ödemarkslagen, marktäktslagen, forsskyddslagen och skogslagen. Sättet att genomföra skyddet påverkar bland annat vilka åtgärder som är möjliga på varje enskilt Naturaområde. Med stöd av naturvårdslagen har skyddet genomförts för de Naturaområden där vanlig markanvändning är starkast begränsad. På dessa områden är de flesta åtgärder som bearbetar miljön förbjudna. På de områden som är skyddade genom skogs- eller marktäktslagen är förbuden i allmänhet lindrigare och bl.a. småskaliga skogsbruksåtgärder samt marktäktsåtgärder kan vara tilllåtna, om de genomförs på ett sätt som bevarar områdets naturvärde. Enligt naturvårdslagen 66 får en myndighet inte bevilja tillstånd eller godkänna en plan som kan bedömas påtagligt försämra de naturvärden som utgör grund för att området har införlivats i nätverket Natura. I lagens 65 konstateras om bedömning av projekts och planers konsekvenser för Natura: Om ett projekt eller en plan antingen i sig eller i samverkan med andra projekt eller planer sannolikt betydligt försämrar naturvärdena i ett område som statsrådet föreslagit för nätverket Natura 2000 eller som redan införlivats i nätverket, för vars skydd området har införlivats eller avses bli införlivat i nätverket Natura 2000, ska den som genomför projektet eller gör upp planen på behörigt sätt bedöma dessa konsekvenser (Naturvårdslagen 65.1 ). En skyldighet att bedöma Natura-påverkan uppstår, om projektets konsekvenser a) drabbar naturvärden som utgör grund för skyddet av Naturaområdet, b) är till sin karaktär försämrande, c) till sin art betydande samt d) enligt förhandsbedömning sannolika. Som grund för bedömningen undersöks i första hand de naturvärden som utgör grund för att området har införlivats i skyddsområdesnätverket Natura. Sådana är beroende på området antingen: naturtyper i habitatdirektivets bilaga I (SCI-områden), arter i habitatdirektivets bilaga II (SCI-områden), fågelarter i fågeldirektivets bilaga I (SPA-områden), flyttfågelarter som avses i fågeldirektivets artikel 4.2 (SPA-områden) Utgångspunkt för bedömningen är på SCI-områden alltså i regel skyddsvärden enligt habitatdirektivet (naturtyper och arter), på SPA-områden arter och flyttfågelarter som ingår i fågeldirektivet samt på SCI/SPA-områden båda. Utöver konsekvenser som berör enskilda naturtyper och arter ska projektets inverkan på Naturaområdets obrutenhet bedömas. Naturaområdena Torne älv Muonio älv och Niesaselkä har införlivats i nätverket Natura i Finland på basis av habitatdirektivet (SCI). Därför ska projektets konsekvenser för naturtyperna i habitatdirektivets bilaga I och arterna i bilaga II bedömas. 4.2 Känslighet Målet för de områden som är införlivade i nätverket Natura är att upprätthålla en gynnsam skyddsnivå för naturtyper och arter. Om skyddsnivån inte var gynnsam vid tidpunkten då området anslöts till nätverket försöker man förbättra det genom skötselåtgärder för arter och naturtyper. På grund av dessa principer och Naturaområdenas internationella skyddsstatus (Byron 2000) anses alla naturtyper och arter som nämns i habitatdirektivet och finns inom Naturaområdena i princip ha stor känslighet. Torne älv Muonio älvs vattensystems känslighet ökas ytterligare av att älven är den ena av två älvar i Finland där vandringsfisk fortfarande vandrar upp för att leka. Muonio älv, Äkäsjoki och Valkeajoki har utmärkt vattenkvalitet. Det ekologiska tillståndet i Niesajoki och Kuerjoki är av klassen gott. Kivivuopionoja, Rautuoja, Kylmäoja och Laurinoja har

13 9 ännu inte tagits med i den nya klassificeringen av ekologiskt tillstånd och vattenvårdsplaneringen (Mitikka 2013). 4.3 Storlek Det är svårt att fastställa tydliga gränser för storleken av konsekvenserna för Naturaområdenas naturtyper och arter, eftersom bevarandet av en gynnsam skyddsnivå för en art eller naturtyp beror på hur vanlig/sällsynt naturtypen/arten är, Naturaområdets storlek och dess naturtyps-/artfördelning samt hur vanlig/sällsynt naturtypen/arten är i hela nätverket. Därför anges inga särskilda kriterier för konsekvensens storlek. 4.4 Betydelse Konsekvensernas betydelse har inte definierats i detalj i habitat- eller fågeldirektivet. I allmänhet kan en naturtyp anses försämras, om dess areal minskar eller ekosystemets struktur och funktionsduglighet försämras till följd av förändringarna. På motsvarande sätt kan konsekvenserna på artnivå anses medföra försämringar, om en arts livsmiljö minskar och arten på grund av detta eller av annan orsak inte mera är livsduglig på det undersökta området. Konsekvensernas betydelse påverkas speciellt av hur stor areal som drabbas av förändringen. Konsekvenserna ska dock alltid som helhet ställas i proportion till områdets storlek samt vilken betydelse områdets naturvärden har på regional och nationell nivå. I vissa fall kan även en liten förändring vara betydelsefull, om den drabbar ett område som är ovanligt värdefullt på regional eller nationell nivå eller om den naturtyp eller art som drabbas av konsekvensen bedöms vara till sin karaktär känsligare än vanligt redan vid små förändringar i livsmiljön. Försämringen av naturvärdena kan vara betydande om något av följande villkor uppfylls: 1) Den skyddade artens eller naturtypens skyddsnivå är inte mera gynnsam efter att projektet genomförts. 2) Förhållandena på området förändras till följd av projektet eller planen så att förekomst och förökning av skyddade arter eller livsmiljöer inte på lång sikt längre är möjlig på området. 3) Projektet försämrar avsevärt skyddade arters riklighet. 4) En naturtyps särdrag förstörs eller försvinner delvis på grund av projektet. 5) Särdrag förstörs eller skyddade arter försvinner helt från området. Byron (2000) har presenterat bl.a. följande kriterier som exempel för bedömning av betydelsen: Tabell 4-1 Byrons (2000) exempel på bedömning av betydelsen. Betydande påverkan Livsmiljöns förmåga att upprätthålla den internationellt värdefulla naturtypen och dess arter går permanent förlorad Skadlig inverkan på områdets obrutenhet, där obrutenhet avser områdets ekologiska struktur och funktion som upprätthåller områdets naturtyper, de helheter som naturtyperna bildar samt arternas populationer Permanent förlust av en skyddad eller nationellt viktig sällsynt art till följd av att dess växtplats förloras, förstörs eller störs Permanent förlust av en naturtyp eller art som nämns i habitat- eller fågeldirektivet Förlust av de resurser som ett nationellt betydelsefullt område har och som utgör grund för att området är skyddat. 4.5 Måttlig påverkan Permanent förlust av en nationellt betydelsefull art till följd av att livsmiljön förstörs eller störs. Ett internationellt eller nationellt viktigt område skadas så att områdets förmåga att upprätthålla de naturtyper och arter som utgör grund för områdets skydd äventyras. Återställs delvis eller helt då påverkan upphör. Konsekvensen berör endast en liten del av det nationellt värdefulla området och med sådan styrka att de nyckelfunktioner som är specifika för ekosystemets funktioner bevaras. Permanent förlust av naturvärden på annat område som är av betydelse med tanke på naturskyddet. Liten påverkan Funktionen för ett lokalt värdefullt områdes naturtyper försämras eller arter förloras, men situationen återställs snabbt efter att påverkan upphört Konsekvensen berör endast en liten del av det lokalt värdefulla området och med sådan styrka att ekosystemets nyckelfunktioner bevaras. Obrutenhet Vid bedömning av försämringen av naturvärdena beaktas förändringar som berör naturtypens eller artens gynnsamma skyddsnivå samt projektets inverkan på Naturanätverkets obrutenhet och

14 10 orördhet. Med obrutenhet och orördhet avses att det undersökta områdets ekologiska struktur och funktion bevaras livskraftig och att de naturtyper och arter som utgör grund för att området har införlivats i Naturanätverket förblir livskraftiga. Betoningen av områdets obrutenhet kan i det här sammanhanget betyda att fastän konsekvenserna inte skulle vara betydande för någon enskild naturtyp eller art, kan små eller måttliga konsekvenser för många arter och naturtyper betydligt försämra områdets ekologiska struktur eller funktion. Konsekvenserna behöver inte heller direkt drabba värdefulla naturtyper eller arter för att vara betydande, utan de kan drabba till exempel marken eller hydrologin, vanliga eller typiska arter, vilket senare kan påverka naturtyperna och arterna. Här har det tolkats att habitatdirektivet och naturvårdslagen skiljer sig från varandra i fråga om ordalydelsen. Enligt naturvårdslagen ska en Naturabedömning göras endast från naturtypernas och arternas synvinkel, medan habitatdirektivet betonar ett Naturaområdes betydelse som en helhet och betydelsen av dess ekologiska egenskaper för de naturtyper och arter som finns där (Söderman 2003). Tabell 4-2 visar ett exempel på kriterier för konsekvensbedömningen i fråga om obrutenhet. Tabell 4-2 Bedömning av konsekvensernas betydelse med tanke på områdets obrutenhet (integrity) enligt Byron 2000, bearbetad av Söderman (2003). 4.6 Konsekvensens betydelse Betydande negativ Kriterier Måttligt negativ Projektet eller planen (antingen ensam eller tillsammans med andra) har ingen skadlig inverkan på områdets obrutenhet, men inverkan är sannolikt betydande för enskilda naturtyper/livsmiljöer/arter i området. Om det inte går att tydligt påvisa att projektet eller planen inte har skadliga konsekvenser för områdets obrutenhet ska konsekvenserna klassificeras som betydande negativa. Ringa negativ Ingetdera av ovanstående fall uppfylls, men ringa negativa konsekvenser för området kan förekomma. Positiv Projektet eller planen ökar naturens mångfald, till exempel genom lindrande åtgärder skapas korridorer mellan isolerade områden, behov av användning av området för trafik eller rekreation styrs bort från området eller områden återställs. Inga konsekvenser Inga konsekvenser i negativ eller positiv riktning kan noteras. Projektet eller planen (antingen ensam eller tillsammans med andra) har en skadlig inverkan på områdets obrutenhet, dess enhetliga ekologiska struktur och funktion, som upprätthåller de naturtyper/livsmiljöer och populationer som utgör grund för att området är klassificerat Konsekvensens varaktighet Byron (2000) indelar konsekvenserna i permanenta, tillfälliga, långvariga och kortvariga: Permanent konsekvensen varar längre än en människogeneration (>25 år). Tillfällig konsekvensen varar mindre än 25 år. Långvarig konsekvensen varar år. Medellång konsekvensen varar 5 15 år. Kortvarig konsekvensen varar mindre än 5 år.

15 Åtgärder för att lindra konsekvenserna Byron (2000) har undersökt användning av lindrande åtgärder i MKB-förfarandet och de kriterier som skapats för detta kan också tillämpas på Naturabedömning. Den klassificering som Byron använder för att bestämma de lindrande åtgärdernas effektivitet och hur åtgärderna lyckas är: 4.8 Dålig liten minskning av konsekvenserna, ingen stor betydelse för helheten. Begränsad genom lindrande åtgärder går det att i någon mån begränsa konsekvenserna. Måttlig genom lindrande åtgärder går det att begränsa konsekvenserna, men den ursprungliga konsekvensen förblir dock på en betydande nivå. Betydande konsekvenserna kan lindras nästan helt. Tidpunkt I gruvprojekt infaller konsekvenser under byggtiden och driften. Dessutom uppkommer konsekvenser under och efter stängningen. I gruvprojektet i Hannukainen ska byggandet enligt planerna starta under senare delen av år 2015 och malmbrytningen uppskattas pågå från slutet av år 2017 till år Enligt preliminär plan öppnas brottet i Kuervitikko inom 11 år från att malmbrytningen i Hannukainen startar, dvs. år Gruvans uppskattade livslängd är 17 år. Gruvans nedläggningsskede uppskattas pågå i fem år, från år 2036 till år Material som använts vid bedömningen De viktigaste skriftliga källorna och andra källor som använts i bedömningsarbetet är: MKB-beskrivningen och dess bilagor, Ramboll 2013 Utkastet till miljötillståndsansökan och dess bilagor, Pöyry 2013 Kumulativa konsekvenser av gruvprojekten i Kaunisvaara och Hannukainen, Pöyry 2014 (bilaga 3) HIA2 Hydrologisk modellering, SRK Consulting Ltd Hannukainen Impact Mitigation, SRK Consulting Ltd (bilaga 2) Natura-datablanketter för Naturaområdena Niesaselkä och Muonio älv Torne älvs vattensystem, Lapplands närings-, trafik- och miljöcentral Natura-datablanketten för Naturaområdet Torne och Kalix älvsystem, Naturvårdsverket Uppgifter om Niesaselkä Naturaområdes biotoper, trädbestånd och figurer, Forststyrelsen Naturutredningar, LVT Osäkerheter I samband med MKB-förfarandet för gruvprojektet i Hannukainen har det gjorts rikligt med utredningar om olika arter och naturtyper och Naturaområdenas naturtillstånd är också mycket väl känt. Osäkerheterna i anslutning till bedömningen gäller främst projektets tekniska detaljer och tillgängliga uppgifter om luft- och vattenkvalitet samt damm- och bullermodelleringar som alla har fåtts genom modellering av en worst case-situation där inga lindrande åtgärder har beaktats. Därför är uppskattningarna av vatten- och luftkvalitet samt buller och utsläpp sannolikt överskattningar. Bullermodelleringen har gjorts för frekvenserna Hz och det finns ingen information om hur stor del av bullret från sprängningarna som ligger inom det område som fiskar kan höra. Den största tekniska lösningen som ännu inte är löst är beträffande vattnet vid brytningen i Rautuvaara om man över huvud taget måste tömma brottet och i så fall om vattnet från brottet ska avledas till Niesajoki eller Muonio älv. Det finns också en viss osäkerhet om var det finns områden för yngelproduktion och var ynglens uppväxtområden finns. Äkäsjoki anses vara det viktigaste området för yngelproduktion, men det är sannolikt att det finns produktions- och uppväxtområden också i andra älvar. Northland kompletterar de bristfälliga uppgifterna genom provfiske av havsöringens vandringsyngel i Äkäsjoki samt kartläggning av reproduktionsområden nära utsläppsplatsen i Muonio älv sommaren Ovan nämnda osäkerheter har dock inte påverkat slutsatsernas tillförlitlighet.

16 12 5. AVGRÄNSNING AV INFLUENSOMRÅDET Naturaområdet Niesaselkä hör i sin helhet till projektets influensområde. Det vattendrag som på finska sidan hör till Naturaområdet Torne älv-muonio älv har en älvlängd på totalt kilometer. Vid Könkämäeno och den andra källflödesgrenen Lätäseno norr om Karesuando får älven namnet Muonio älv. Muonio älvs längd är totalt 230 kilometer och fallhöjden på det här avsnittet är 205 meter. Vid Lappea rinner Muonio älv samman med Torne älv som kommer från svenska sidan. Torne älvs längd från den plats där den rinner samman med Muonio älv är fram till havet 180 kilometer och fallhöjden på det här området är 126 meter. De största biflödena till Torne älv Muonio älv på den finska sidan är Lätäseno, Jietajoki, Tarvantojoki, Palojoki, Jerisjoki, Äkäsjoki, Ylläsjoki, Naamijoki och Martimojoki. De största sjöarna i vattensystemet är Kilpisjärvi, Jerisjärvi och Äkäsjärvi. Bild 4-1 Älvar och bäckar som påverkas av projektet i Hannukainen på den finska sidan.

17 13 Vattendrag som finns på projektets influensområde och hör till direktivnaturtypen är på finska sidan Äkäsjoki (nedströms från Kuerjokis mynning), Valkeajoki (från Valkeajokis bassäng till Äkäsjoki), Kuerjoki (från Laulukarhakanojas mynning nedströms till Äkäsjoki), Niesajoki (från Niesa bassäng till Muonio älv), Kivivuopionoja (från fårans början), Laurinoja (från fårans början), Kylmäoja (från Rautuvaara bassäng till Äkäsjoki), Rautuoja (från Alainen Rautuvaara till Äkäsjoki) samt Muonio älv (från Äkäsjokisuu, från den plats där Niesajoki och Muonio älv rinner samman cirka tre kilometer nedströms). Inom influensområdet på svenska sidan finns Torne älv, som hör till Naturaområdet Torne och Kalix älvsystem. Bild 4-1 visar de älvar och bäckar som påverkas av projektet på den finska sidan och bild 4-2 den del av Torne älv som påverkas av projektets kumulativa effekter. Bild 4-2 Utloppsplatser för vattnet från projekten i Hannukainen och Kaunisvaara samt uppskattat område där kumulativa effekter kan uppkomma.

18 14 6. PROJEKTOMRÅDETS NUVARANDE TILLSTÅND 6.1 Grundvatten Större delen av projektområdets grundvattenområdena är små och hör till klass III. Deras vattenavgivningsförmåga har en variation på m3/d. Endast Aavahelukka, som ligger nordost om det planerade gråbergsområdet och Saivojärvi A, som ligger väster om Hannukainen dagbrott, hör till klass II. De klassificerade grundvattenområdena på projektområdet framgår av tabell 6-1. Tabell 6-1 Klassificerade grundvattenområden på projektområdet. Grundvattenområdets nr Grundvattenområdets namn Grundvattenområdets klass Uppskattad avgivningsförmåga m 3 /d Aavahelukka II A Saivojärvi II B Saivojärvi III Kuervaara III Kivivuopionvaara III Kivivuopionvaara III Kurtakko III Erihnäistenmaa III Juvakaisenmaa III Sadinkankaanlampi III 1200 Markskiktens tjocklek på projektområdet har en variation på meter och mediantjockleken är 17,65 meter På grund av områdets komplexa markskiktsstruktur finns grundvattnet i två eller tre lager som avskiljs av jordmånslager med låg vattengenomsläpplighet. Enligt undersökningar finns största delen av grundvattnet på i genomsnitt meters djup från markytan i sand- och grusskikt med god vattenledningsförmåga. Nära markytan förekommer hängande grundvatten. Hannukainenområdet fördelar sig på tre större avrinningsområden. Det mellersta finns i en krossdal där grundvatten samlas från sluttningarna i Kivivuopionvaara och Kuervaara. I denna krossdal i Laurinoja riktas grundvattenströmningen söderut och grundvattnet strömmar ut i Äkäsjoki. Väster om Laurinoja dal finns en vattendelare som går från Kivivuopionvaara norrut mot Lamunmaa. Väster om vattendelaren strömmar grundvattnet mot Valkeajoki, dit grundvattnet strömmar ut. På Kuervitikkoområdet i den norra och nordöstra delen av området finns ett tredje betydande avrinningsområde. På detta område riktas grundvattenströmningen norrut mot Kuerjoki, där grundvattnet strömmar ut. 6.2 Ytvatten Vattensystem Äkäsjoki rinner upp från Äkäsjärvi i Äkäslompolo och dess totala längd är 42,9 kilometer. Äkäsjokis avrinningsområde är vid projektområdet i Hannukainen cirka 523 km 2. Kuerjoki rinner ut i Äkäsjoki uppströms från Hannukainenområdet sett. Nedströms från Hannukainen rinner Valkeajoki samt små biflöden såsom Laurinoja, Kylmäoja, Kivivuopionoja och Rautuoja ut i Äkäsjoki. Niesajoki är huvudvattendrag i Rautuvaaraområdet. Under gruvdriften i Rautuvaara har vattnet från älvens övre lopp letts bort från det ursprungliga avrinningsområdet och leds via Kylmäoja till Äkäsjokis avrinningsområde. I Niesajokis ursprungliga ådal byggdes Niesa bassäng för råvatten och avlopssvattenhanteringsbehov medan Rautuvaara gruva användes. Vittajärvi ligger öster om bassängen och utgör det vattendrag där Niesajoki får sin början. Niesajokis avrinningsområde omfattar cirka 75 km 2. Niesajoki rinner ut i Muonio älv söder om Äkäsjoki i Saaripudas.

19 15 Tabell 6-2 Uppgifter om vattendragen Muonio älv, Niesajoki och Äkäsjoki samt deras biflöden (Ekholm 1993). Vattensystem nummer Vattensystemets Vattensystemets areal (km²) Vattensystemets sjöprocent (%) Muonio älv ,2 Niesajoki ,3 Äkäsjokis övre lopp ,3 Äkäsjokis nedre lopp ,1 Kuerjoki ,4 0,5 Valkeajoki ,3 0,4 Tapojoki ,9 4, Vattenföringar Vattenföringarna i Muonio älv, Äkäsjoki, Kuerjoki och Valkeajoki varierar mycket med årstiden. De stora högvattensflödena till följd av snösmältningen på våren infaller i maj. Vid Muonio älvs nedre lopp börjar vårflödet i början av maj och fortsätter ända till senare delen av juni, eftersom snön smälter först på åkrarna och i skogarna vid det nedre loppet och först senare på fjällhöglandet vid det övre loppet. I Muonio älv är medelhögvattenföringen (MHQ) på våren cirka sex gånger och i Äkäsjoki, Kuerjoki, Valkeajoki och Niesajoki mer än tio gånger så stor som årets medelvattenföring (MQ). Tabell 6-3 visar de med tanke på projektet viktiga älvarnas medelvattenföringar samt genomsnittliga låg- och högvattenföringar. Medelvattenföringen i Äkäsjokis mynningsområde (6,5 m³/s) är cirka 5 % av medelvattenföringen i Muonio älvs mynningsområde (141 m³/s). Kuerjokis medelvattenföring (1,6 m³/s) är cirka 25 % av Äkäsjokis medelvattenföring. Valkeajokis medelvattenföring (0,5 m³/s) är cirka 8 % av Äkäsjokis medelvattenföring. Medelvattenföringen i Niesajokis mynningsområde (1,1 m³/s) är cirka 0,8 % av Muonio älvs medelvattenföring. Tabell 6-3 Vattenföringar i Muonio älv, Äkäsjoki, Kuerjoki, Valkeajoki och Niesajoki (F= avrinningsområdets areal, MQ = medelvattenföring, MNQ = medellågvattenföring, MHQ = medelhögvattenföring. Vattenföringarna är baserade på uppgifter från Finlands miljöcentrals vattendragsmodellsystem för åren Älv/Älvdel Muonio älv, älvmynningen Äkäsjoki, älvmynningen F (km²) MQ (m³/s) MNQ (m³/s) MHQ (m³/s) ,5 2,4 72 Äkäsjoki, Hannukainen 523 4,8 1,9 55 Kuerjoki, älvmynningen 162 1,6 0,4 21 Valkeajoki, älvmynningen Niesajoki, älvmynningen 53 0,5 0,1 6, ,1 0, Näringsbelastningens ursprung Enligt miljöförvaltningens VEPS-system beror cirka % av näringsbelastningen i Äkäsjoki på naturlig belastning. Den största belastningskällan som orsakas av människan är avloppsvatten från glesbebyggda områden. På området finns cirka 700 fastigheter inklusive fritidsbostäder på glesbebyggt område. På Äkäsjokis avrinningsområde är belastningen från jord- och skogsbruket ganska liten, eftersom det finns litet jordbruk på området och de aktiva skogsbruksåtgärderna under de senaste åren har varit obetydliga. Nedfall från luften orsakar i någon mån näringsbelastning i vattendragen. Enligt VEPS-systemet beror cirka % av näringsbelastningen i Niesajoki på naturlig belastning. Den övriga belastningen på Niesajokis avrinningsområde kommer i första hand från skogsbruket. Den största belastningskällan som beror på människor är Ylläs avloppsreningsverk som

20 16 leder det behandlade vattnet ut i Niesajoki. Vattenmängden varierar betydligt med årstiden. Vattenmängderna är störst på våren under högvattenstiden och under de livligaste turistsäsongerna. Reningsverket är dimensionerat för invånares behov. Avloppsreningsverket har inte alltid uppnått minimikraven enligt miljötillståndet beträffande reducering av organisk substans (BOD7, CODCr) och suspenderade ämnen. För fosfor har nivåerna enligt tillståndet uppnåtts Ytvattnets kvalitet De viktigaste kvalitetsparametrarna för projektområdets strömmande vatten samt vattnet från brytningen i Kuervaara (HAS) och Laurinoja (HAL) är sammanställda i tabell 6-4. Kontrollpunkternas läge presenteras på bild 6-1. Tabell 6-4 Vattenkvalitetsparametrar för projektområdets strömmande vatten och gruvvatten Äkäsjoki och Mkjs *EU:s riktvärde för vattenkvaliteten 0,05 μg/l Äkäsjoki Kontrollpunkt FS26, FS10, FS09, FS11 CODMMn ph Konduktivitet ms/m Fetot µg/l Ptot µg/l Ntot µg/l Hg µg/l* Vattnet i Äkäsjoki har låg humushalt och surheten är nästan neutral. Vattnets buffertkapacitet mot försurning är god eller utmärkt, frånsett vårflödesperioden. Syretillståndet i älven har huvudsakligen varit utmärkt och konduktiviteten samt järnhalten låg. Vattnets genomsnittliga totala fosforhalter på sommaren beskriver ett vattendrag som är kargt eller något eutroft i fråga om eutrofiering och kargt i fråga om kvävehalter. På basis av en bedömning av näringsförhållandena är kväve det tillväxtbegränsande näringsämnet. Klorofyll-a-halterna i Äkäsjoki beskriver ett kargt vattendrag. Metallhalterna i Äkäsjoki har huvudsakligen varit lägre än de kriterievärden som EU har ställt upp för skydd av vattenekosystemen. Endast de högsta enskilda kvicksilverhalterna vid kontrollpunkterna FS10, FS09 och FS11 har överskridit EU:s kriterievärden. Det ekologiska tillståndet i Äkäsjoki är klassificerat som utmärkt. 0,105 Kuerjoki FS40, K1 6,8 7,5 6,8-6,9 1,7-3, <0,05 Valkeajoki 5,9 6,7 6,9 7,0 3,2-3, ,005- Laulukarhakanoja Kivivuopionoja FS41, FS42 FS08, FS07 1,9-20 5,8-6,6 1,2-3, <0,05 0,7-12 6,2-7,4 1,4-3, <0,05 FS02 1,7-15 6,1-7,2 1,2-3, <0,001- Dagbrott HAL <1 6,8-7, Dagbrott HAS <1-52 3,4-6, Rautuoja, Kylmäoja och Laurinoja Niesajoki Muonio älv FS27, FS03 och FS04 FS12, FS16, FS15 och FS13 FS24, FS23, M71 < , ,0 9,5 6,7 6,8 2,9 7, <0,001-0,175 2,4-40 6,8-7, <0,001-0,204 1,6-19 6,2-7,7 1,6-10, <0,001-0,287

21 17 Kuerjoki Vattnet i Kuerjoki har låg humushalt och surheten är nästan neutral. Vattnets buffertkapacitet mot försurning har huvudsakligen varit god eller utmärkt, frånsett vårflödesperioden. Syretillståndet i älven har varit antingen gott eller utmärkt och konduktiviteten låg. Järnhalterna har varierat mellan μg/l vid den övre kontrollpunkten (K1) och μg/l vid den lägre (FS40). I Kuerjoki (K1) beskriver vattnets genomsnittliga totala fosforhalt på sommaren ett något eutroft vattendrag samt den totala kvävehalten och klorofyll-a-halterna ett kargt vattendrag. I älven är kväve det tillväxtbegränsande näringsämnet. Det ekologiska tillståndet i Kuerjoki är klassificerat som gott.

22 Bild 6-1 Läget för kontrollpunkterna i vattendraget. 18

23 19 Laulukarhakanoja Vattnet i Laulukarhakanoja innehåller mera humus och det är svagt surt. Buffertkapaciteten mot försurning är i genomsnitt god (alkalinitet 0,13 mmol/l). Under vårflödestiden sjunker buffertkapaciteten till nöjaktig nivå. Syretillståndet (72 81 %) har huvudsakligen varit nöjaktigt. De genomsnittliga totala fosforhalterna beskriver ett något eutroft vattendrag, fastän den totala kvävehalten tyder på ett kargt vattendrag. På basis av en bedömning av näringsförhållandena är kväve det tillväxtbegränsande näringsämnet. Metallhalterna i Laulukarhakanoja har varit lägre än de värden som EU har ställt upp för skydd av vattenekosystemen. Laulukarhakanojas ekologiska tillstånd har inte bestämts. Valkeajoki Vattnets ph i Valkeajoki har varit i genomsnitt närapå neutralt, 6,9. Vattnets buffertkapacitet mot försurning har varit god eller utmärkt. Syretillståndet (medeltal 94 %) i älven har varit huvudsakligen utmärkt och konduktiviteten låg. Metallhalterna i Valkeajoki har i varje enskilt prov varit lägre än de kriterievärden som EU har ställt upp för skydd av vattenekosystemen. De genomsnittliga totala fosforhalterna i Valkeajoki på sommaren beskriver ett något eutroft vattendrag och de totala kvävehalterna ett kargt vattendrag. Det tillväxtbegränsande näringsämnet är kväve. Det ekologiska tillståndet i Valkeajoki är klassificerat som utmärkt. Kivivuopionoja Vattnet i den del av Kivivuopionoja som rinner ut i Valkeajoki har i genomsnitt haft ett något surt ph, 6,7. Vattnets buffertkapacitet mot försurning har varit god. Syretillståndet i älven har huvudsakligen varit gott eller utmärkt (i genomsnitt en syremättnadsprocent på 86) och konduktiviteten har varit låg. Den totala fosforhalten beskriver ett eutroft vattendrag och den totala kvävehalten ett kargt vattendrag. Kväve är det tillväxtbegränsande näringsämnet. Den högsta kvicksilverhalten i Kivivuopionoja har överskridit EU:s kriterievärde. Övriga metallhalter har legat under kriterievärdet. Kivivuopionojas ekologiska tillstånd har inte bestämts. Laurinoja dagbrott I Laurinoja dagbrott (HAL) har vattnets ph-värden varit så gott som neutrala. Vattnets buffertkapacitet mot försurning har varit utmärkt och humushalterna har legat under bestämningsgränsen <1 mg/l. Vattnets syretillstånd från ytan ned till 10 meters djup har varit gott och ännu på 20 meters djup nöjaktigt, men från 30 meters djup ned till bottnen har vattnets syrehalt varit liten. Konduktivitetsvärdena i bottenskikten har varit något högre än i ytskikten. Halterna av totalt kväve, total fosfor och järn har varit låga i ytskikten och ökat på större djup. Sulfathalterna har haft en variation på mg/l. Kuervaara dagbrott Vattenkvaliteten i Kuervaara dagbrott (HAS) varierar tydligt från ytskiktet till de djupare skikten. Från ytskiktet ända till 10 meters djup har vattnet varit mycket surt med ph-värden på i genomsnitt 3,4 3,5 och buffertkapaciteten mot försurning har varit dålig. På 1 10 meters djup har vattnets syretillstånd varit gott och halten suspenderade ämnen och humushalten har huvudsakligen legat under bestämningsgränsen <1 mg/l. I de djupare vattenskikten har vattnet ph-värden varit i genomsnitt 5,0 6,1, syretillståndet har varit dåligt och närmare bottnen har vattnets halt av suspenderade ämnen och humushalt ökat. Sulfathalterna har haft en variation på mg/l, större på bottnen än i ytskiktet. Kvalitetsskillnaderna i dagbrottens vatten beror främst på skillnaderna i dagbrottens berggrund. De substansmängder som löser sig ur berggrunden i Kuervaaras dagbrott är enligt kontrollresultaten huvudsakligen större och vattenkvaliteten sämre än i Laurinoja dagbrott.

24 20 Rautuoja, Kylmäoja och Laurinoja Vattnet i bäckarna har låg humushalt och är en aning surt. Under vårflödet har vattnets ph sjunkit under 6. Bäckvattnets buffertkapacitet mot försurning har varit antingen god eller utmärkt, frånsett vårflödesperioden. På våren sänker det sura smältvattnet vattnets ph-värde och påverkan kan märkas speciellt i älvarnas övre lopp och i de minsta bäckarna. Syremättnadsprocenten har varit i genomsnitt % och syretillståndet har huvudsakligen varit gott eller utmärkt. Det har förekommit variationer i bäckarnas halter av suspenderade ämnen mellan olika provtagningar och de genomsnittliga halterna (3,6 4,9 mg/l) har varit något högre än i Äkäsjoki (1,8 2,7 mg/l). Bäckarnas totala kvävehalter på sommaren beskriver karga vattendrag och kväve är det tillväxtbegränsande näringsämnet. Den genomsnittliga fosforhalten (35 μg/l) i Rautuoja beskriver ett eutroft vattendrag. Kylmäojas fosforhalt 21 μg/l och Laurinojas motsvarande värde 18 μg/l tyder på ett något eutroft vattendrag. De högsta uppmätta aluminium- och kopparhalterna i Rautuoja och Laurinoja samt den högsta uppmätta kvicksilverhalten i Kylmäoja översteg EU:s kriterievärden för skydd av vattenekosystemen. Aluminium-, kobolt-, koppar- och nickelhalterna i Laurinoja har varit högre än i Rautuoja och Kylmäoja. Laurinoja rinner på Rautaruukkis gamla gruvområde, vilket också kan märkas i form av högre halter än i andra bäckar. Bäckarnas ekologiska tillstånd har inte bestämts. Niesajoki Niesajokis läge ändrades i samband med den tidigare gruvdriften i Rautuvaara genom att vattnet leddes via Kylmäoja till Äkäsjoki (bild 6-2). Niesajokis tidigare och nuvarande läge. Nykyinen = nuvarande, Alkuperäinen = ursprunglig.

25 21 Vattnet i Niesajoki har låg humushalt. Vattnets färgtal och COD Mn-halter ökar något när man rör sig nedför älven. Vattnets buffertkapacitet mot försurning är utmärkt. Syretillståndet vid kontrollpunkterna i Niesajoki (FS12, FS16, FS15) har varit gott. I Niesajoki bassäng (FS13, FS14) har syretillståndet huvudsakligen varit nöjaktigt, men på vårvintern har det också tidvis varit svagt. De högsta konduktivitetsvärdena har uppmätts i Niesajoki bassäng och i vattnet som rinner bort från bassängen. Den genomsnittliga totala kvävehalten på sommaren i Niesajoki bassäng (FS13), 1571 μg/l, beskriver ett mycket eutroft vattendrag och den totala fosforhalten 17 μg/l ett något eutroft vattendrag. I fråga om eutrofiering beskriver de genomsnittliga totala fosforhalterna (14 μg/l) och de totala kvävehalterna ( μg/l) i älvens nedre lopp (FS12, FS16) under sommaren dock ett kargt vattendrag. Däremot beskriver den genomsnittliga totala kvävehalten (611 μg/l) i älvens övre lopp (FS15) ett eutroft vattendrag och den totala fosforhalten (21 μg/l) ett något eutroft vattendrag. I Niesajoki är fosfor det tillväxtbegränsande näringsämnet. Metallhalterna i Niesajoki har för det mesta varit lägre än de kriterievärden som EU har ställt upp för skydd av vattenekosystemen. De högsta uppmätta aluminiumhalterna vid punkterna FS12 och FS16 i Niesajokis nedre lopp, kvicksilvervärdena vid punkt FS16 och kopparhalterna vid punkt FS13 i Niesajoki bassäng har överstigit EU:s kriterievärden vid enstaka provtagningar. De uppmätta mangan-, koppar-, kobolt- och zinkhalterna i Niesajoki bassäng (FS13) är högre än värdena vid övriga mätpunkter. Vattnet som rinner ut från bassängen har högre arsenik-, nickeloch uranhalter än vad mätresultaten från andra kontrollpunkter visar. I Niesajokis övre del höjs metallhalterna av avloppsvattnet från Ylläs avloppsreningsverk och vattnet som avleds från Rautuvaara anrikningsverks lagringsbassäng. Det ekologiska tillståndet i Niesajoki är av klassen gott. Muonio älv Vattenkvaliteten i Muonio älv är god. Vattnets har låg humushalt och surheten är nästan neutral, frånsett vårflödestiden. Buffertkapaciteten mot försurning är god eller utmärkt. Vattnets konduktivitet är låg och halter av suspenderade ämnen låga, frånsett vårflödestiden. Syretillståndet i älven har huvudsakligen varit gott eller utmärkt. Vattnets genomsnittliga totala fosforhalter och kvävehalter på sommaren beskriver ett kargt vattendrag. Enligt undersökningen av näringsbalansen är kväve det tillväxtbegränsande näringsämnet i vattendraget. Metallhalterna i Muonio älv har för det mesta varit lägre än de kriterievärden som EU har ställt upp för skydd av vattenekosystemen. De högsta kvicksilver- och zinkvärdena har överstigit EU:s kriterievärden vid enstaka provtagningar. Det ekologiska tillståndet i Muonio älv hör till klassen utmärkt Bottenfauna Bottenfaunan i älvarna i Hannukainenområdet undersöktes år 2007 och År 2007 var arterna i bottenfaunan typiska för strömmande vatten i Skogslappland, även om det förekom en del variation mellan olika vattendrag och provtagningsområden. EPT-gruppen (dagsländor, bäcksländor, nattsländor) hade i regel en tämligen stor andel. Andra betydande ordningar bland bottendjuren var tvåvingar och ställvis också skalbaggar. Bottenfaunan i de undersökta strömmande vattnen på den finska sidan tyder som helhet på att vattnen är av mycket god kvalitet. De strömmande vatten som undersöktes år 2011 omfattade artgrupper som är typiska för strömmande vatten (EPT-gruppen), även om de rikligt förekommande grupperna av dagsländor och tvåvingar dominerade i materialet. Speciellt rikligt i gruppen av tvåvingar förekom knott och fjädermyggor som avspeglar den småskaliga variationen mellan fors och lugnvatten i flera av områdets älvar. Antalet nattsländor och bäcksländor var ordinärt. Som helhet var skillnaderna jämfört med resultaten år 2007 små Laxens och öringens livscykel och krav på livsmiljön Torne älv och Muonio älv är värdefulla älvar för vandringsfiskarna. I Finland finns östersjölax som förökar sig naturligt numera utöver i de här älvarna endast i älven Simojoki. Öring leker i avrinningsområdets övre delar i mindre älvar än laxen, som sannolikt leker också på lämpliga skyddade lugnvattenplatser i Torne älv och Muonio älv. Tidpunkterna för laxens och öringens lek överlappar i någon mån varandra; öringen leker i allmänhet i september oktober och laxen i oktober november. Hela lektiden varar cirka en månad, varav honornas aktivaste stadium endast 5 10 dagar. Under öringens lektid är vattnets temperatur vanligen 2 6 C och under laxens lektid 1 5 C. Lax- och öringhonorna väljer vanligen som lekplats ett ställe där djupet åtminstone täcker fisken. På laxens lekområden i strömmande vatten finns det grovt grus och småstenar (diameter

26 cm) på bottnen. På öringens lekplatser finns främst finkornigare grus och stenar (diameter 1 7 cm). Honan söker upp en lämplig plats för lekgropen och formar den med stjärten. Större partiklar som lossnar från bottnen bildar en svans eller ås i gropens nedre kant samtidigt som mera finfördelat material förs nedströms med vattenströmmen. Gropbädden och dess svans bildar tillsammans lekgropen. På bottnen av gropen lämnar honan vanligen kvar två till fyra större stenar. Romkornen, som är tyngre än vatten, samlas i en tät klunga kring lekgropens bottenstenar där en liten strömning i motsatt riktning i förhållande till huvudströmmen samt större stenar skyddar romkornen. Lekgropens konstruktion möjliggör vattengenomströmning genom romfickorna så att embryona får syre och skadliga metaboliter förs bort. Romkornen finns inne i gruset på i genomsnitt 8 27 cm djup; ju större honas lekgrop det är fråga om, desto djupare är romkornen vanligen placerade. De befruktade romkornen som lagts på älvens botten kläcks bland gruskornen följande vår. Vattentemperaturen vid kläckningstiden påverkar romkornens utveckling; ju högre temperatur, desto snabbare utvecklas ynglen. Beroende på vattentemperaturen kan det ta dagar innan romkornen kläcks. I allmänhet är den för kallvattenlevande laxfiskar optimala syrehalten som är löst i vatten 8 10 mg/l, men små yngelstadier tål syrebrist betydligt sämre än fullvuxna fiskar. Hur rommen inne i gruset klarar sig beror i hög grad på om vattenströmmen är tillräcklig så att den transporterar bort metaboliterna ur gruset. Om vattenströmmen blir långsammare minskar rommens tillgång på syre och mängden av alla skadliga föreningar från ämnesomsättningen såsom ammonium, nitriter och koldioxid ökar i gruset. Romkornens syrebehov beror på kornens storlek, utvecklingsfas och eventuellt också art. Surhet är akut skadlig för laxens och öringens romkorn då ph sjunker till 4,5 5,0. Vattentemperaturen har skadlig inverkan på yngelstadierna, om den stiger över +20 grader. Största delen av romkornen överlever i grus där den genomsnittliga kornstorleken är mm och det finkornigaste materialet (< 1 mm) utgör högst %. Samtidigt borde grusets interna genomsläpplighet, alltså strömhastighet, vara cm/h och syrehalt minst 7,0 mg/l. Sedimentering av suspenderade ämnen minskar grusets interna syrehalt till följd av att tomrummen mellan gruskornen täpps till och organisk substans bryts ned. Sedimenteringshastigheten och - djupet beror förutom på strömförhållandena och materialmängden också på materialets beskaffenhet: ju finkornigare material, desto djupare sedimenterar det och desto mera material samlas på bottnen. Grövre suspenderade ämnen (> 1 mm) eller sand kan bilda en jämn matta ovanpå gruset, varvid de kläckta ynglen inte kan ta sig upp ur gruset eller de försöker ta sig upp ur gruset för tidigt när syret tar slut. Ynglen kläcks normalt ur romkornen ungefär vid islossningstiden, men de stannar ännu kvar i gruset tills de har gjort slut på näringen i sin gulsäck. Därefter fylls ynglens simblåsa med luft och de kommer upp i vattnet ur gruset och erövrar egna revir. I regel håller sig ynglen på samma forsområden i ett till tre år innan de vandrar ut i havet eller någon sjö för att växa till sig. I nordligaste Europas älvsystem kan laxens älvyngelstadium dock vara upp till 6 7 år och då vandrar en del av de äldre älvynglen från huvudfårans lekområden till de mindre biflödena för att växa till sig. En liten del av hanarna kan leka tillsammans med större vandringslaxar redan i älvyngelstadiet innan de själva har vandrat (s.k. dvärghanar). Fiskarna återvänder vanligen från havet eller sjöarna till de älvar där de fötts för att leka efter 1 3 år. Efter leken återvänder laxfiskarna till havet eller sjön och största delen av fiskarna dör under följande vinter. Under den första sommaren äter älvynglen djurplankton, små insekter samt bottendjur. Senare äter ynglen större insektlarver och fullvuxna vatteninsekter som vattenströmmarna ofta för med sig. I början av vandringen till havet använder de unga laxarna ännu en tid insekter vid vattenytan och vattenlevande ryggradslösa djur som föda, men från cirka 25 centimeters storlek äter de främst fisk. I Östersjön äter laxen främst strömming och vassbuk. Det finns stora variationer i laxens tillväxt mellan olika år och olika individer. Efter det första året i havet väger Östersjölaxarna 1 3 kg, efter det andra året i havet 3 7 kg och efter det tredje året i havet 7 13 kg. Bottniska vikens laxbestånd har sina viktigaste uppväxtområden i de södra delarna av Östersjön. För att komma dit måste laxar som fötts i Torne älvs övre lopp vandra upp till kilometer. Om det finns mycket småströmming i Bottenhavet kan en del av laxarna stanna där för att äta upp sig. Finska vikens laxar stannar främst inom Finska viken under sin vandring för att växa till sig.

27 23 Kraven på lekmiljöerna är strängare för laxfiskar än älvynglens krav på livsmiljön. I tabell 6-5 presenteras havsöringens krav på livsmiljö och lekplatser. I samband med utredningen av flodpärlmussla (LVT 2011) var vattnets uppmätta strömningshastighet i Kuerjoki i mitten av augusti som högst 1,2 m/s. I Valkeajoki uppmättes en strömningshastighet på 0,4 m/s och i Äkäsjoki som mest 0,8 m/s. Fastän strömningshastigheterna ställvis är stora har alla älvar också platser med lugnvatten som lämpar sig för lek. Tabell 6-5 Havsöringens krav på lekplatser och älvynglens krav på livsmiljön (ICES 2011). Parameter Älvynglens Lekplats livsmiljö Vattendjup 0,30 m 0,15-0,45 m Vattnets strömningshastighet 0,1-0,5 m/s 0,2-0,55 m/s Bottnens kornstorlek mm mm Skadlig temperatur C 13 C Fiskarternas tungmetallhalter Torne älv Muonio älv är Östersjöområdets största älv som har en laxstam som förökar sig naturligt och havsöringsstammar som förökar sig naturligt. Jämsides med lax och havsöring finns också andra ekonomiskt värdefulla fiskarter i Torne älv, exempelvis harr, sik, gädda, abborre och lake. Utöver dem förekommer också mört, id, braxen, stäm, elritsa, stensimpa, bergsimpa och grönling. I Torne älv finns också ett nejonögonbestånd som kan fiskas. I områdets alla älvar består fiskbeståndet främst av öring. Öringen förökar sig naturligt i projektområdets alla älvar med undantag av Laurinoja, fastän den påträffades vid dess mynning. Äkäsjoki är ett av de viktigaste reproduktionsområdena för den havsöringspopulation som lever i Torne älvsystem. Äkäsjoki och dess biflöden har också lokala öringstammar. De viktigaste yngelproduktionsområdena är koncentrerade till Äkäsjokis nedre lopp. Yngelproduktionen i Äkäsjoki har uppskattats till vandringsyngel per år. Metallhalterna i de provfiskar som fångades i samband med elprovfiske hösten 2011 var tämligen låga beträffande alla metaller och till exempel halterna av bly, kobolt, nickel, arsenik, kadmium och vanadin låg under bestämningsgränsen. Kvicksilverhalterna i öringar och simpor varierade i Niesajoki och Äkäsjoki i intervallet 0,03 0,9 mg/kg. Dessa halter kan anses vara låga, eftersom de klart underskrider EU:s gränser för maximihalten (0,5 och 1,0 mg/kg). Kromhalterna översteg nätt och jämnt bestämningsgränsen i två öringprover. De genomsnittliga zinkhalterna var lägre än exempelvis i vanlig finsk sik som saluförs som livsmedel (12 mg/kg). För koppar uppmättes halter som i någon mån översteg bestämningsgränsen och kopparhalterna var i genomsnitt högre i öringprover från Niesajokis mynning. Tabell 6-6 Halter av bly, nickel, krom, zink och koppar per färsk vikt fisk från Niesajoki, Äkäsjoki, Kuerjoki och Valkeajoki. Metall Niesajoki (mg/kg) Äkäsjoki (mg/kg) Kuerjoki (mg/kg) Valkeajoki (mg/kg) Bly <0,6 <0,6 <0,6 <0,6 Nickel <0,2 <0,2 <0,2 <0,2 Krom <0,4 0,5 0,4 <0,4 Zink 5,5 10,8 8,8 6,1 Koppar 1,6 0,5 <0,4 0, Buller, vibrationer och damm För närvarande finns inga betydande bullerkällor på projektområdet, och på området uppkommer buller främst från landsvägstrafiken. På området finns inte heller någon verksamhet som orsakar vibrationer i marken. Luftkvaliteten på projektområdet och i dess omgivning är god och i Kolari kommun finns inga betydande utsläppskällor. Enligt den bioindikatorundersökning som gjorts på området kan man se att de utsläpp i luften som uppkom till följd av gruvdriften som avslutades 1990 fortfarande kan märkas, särskilt på Rautuvaaraområdet.

28 Riktvärden som Sverige ställer för vattenkvaliteten Havs- och vattenmyndigheten i Sverige meddelade hösten 2013 nya riktvärden för halterna av skadliga ämnen i vattendrag. Riktvärdena för de ämnen som förekommer i vattnet som strömmar ut från projektet i Hannukainen anges i tabell 6-7. Tabell 6-7 Havs- och vattenmyndighetens förslag till riktvärden för vattenkvaliteten beträffande halterna av vissa skadliga ämnen. Ämne Värde på årsnivå (μg/l) som inte får överskridas Högsta tillåtna halt μg/l Inlandsytvatten Andra ytvatten Inlandsytvatten Andra ytvatten Krom Zink - 8 vid > 24 mg CaCO3/l - 3 vid > 24 mg CaCO3/l 3,4 - - Koppar 4 1,3 - - Ammoniumkväve 1,0 0,66 6,8 5,7 Arsenik 0,50 0,55 7,9 1,1 Nitrat Uran 0,07 0,07 2,3 2,3

29 25 7. NATURAOMRÅDENAS NUVARANDE SITUATION 7.1 Niesaselkä (FI , SCI) Läge och allmän information Niesaselkä Naturaområde, som omfattar hektar, ligger cirka 1,5 kilometer sydost om Rautuvaara (bild 7-1). Niesaselkä är en värdefull helhet bestående av gammal skog. Där finns flera hotade tickor och kärlväxter Skogarna är år gamla tall-/granskogar med ett mycket stort inslag av sälg. I omgivningen kring de ställen där vatten rinner nedför sluttningarna finns lundartade moar och lundartade kärr. Niesaselkä hör till skyddsprogrammet för gamla skogar (AMO120248) och området skyddas genom naturvårdslagen. Skogarna i Niesaselkäområdet består främst av gran- eller talldominerade blandskogar och det finns också rena tallbestånd. Största delen av områdets skogar är över 100 år gamla och de äldsta skogarna är närmare 250 år gamla. De äldsta skogarna är talldominerade, men i de skogar som är över 100 år finns också rikligt med bestånd där huvudträdslaget är gran. Bild 7-1 Niesaselkä Naturaområdes läge sydost om Rautuvaaraområdet Naturtyper i habitatdirektivets bilaga I Niesaselkäs direktivnaturtyper anges i tabell 7-1. Den vanligaste naturtypen på området är västlig taiga. Andra vanliga naturtyper är aapamyrar, skogbevuxna myrar samt öppna svagt välvda mossar, fattigkärr, intermediära kärr och gungflyn På aapamyrfigurerna förekommer också naturtyperna skogbevuxna myrar samt källor och källkärr. Direktivnaturtypernas representativitet är utmärkt eller god på 70 % av området.

30 26 Tabell 7-1 Naturtyper i habitatdirektivets bilaga I på Niesaselkä Naturaområde. * = prioriterad naturtyp, som alltså primärt ska skyddas. Naturtyp Kod Främsta naturtyper, ha Andra naturtyper, ha Oligotrofa-mesotrofa sjöar 3130 <1 Små åar och bäckar 3260 <1 Öppna svagt välvda mossar, fattigkärr, intermediära kärr och gung- flyn Källor och källkärr 7160 <1 <1 Rikkärr *Aapamyrar Silikatrika bergsluttningar 8220 <1 *Västlig taiga Lundar *Skogsbevuxna myrar 91D Ingen naturtyp Totalt ~1960 ~111 Bild 7-2 Direktivnaturtyper på Niesaselkäområdet.

31 27 Oligotrofa-mesotrofa sjöar Till naturtypen hör oligotrofa och mesotrofa sjöar i slättområden och det subalpina bältet i kontinentala och alpina områden. Sjöarna har stor variation i vattenståndet. Till typen hör bl.a. ävjebroddvegetation, som har förekommit i naturtillstånd t.ex. på stränderna till stråtar som tidvis, efter översvämning, varit blottlagda. Dominerande arter är ävjebrodd, nålsäv och strandranunkel. Notbloster och braxengräs förekommer sparsamt eller saknas. Även vattensystem, vilkas kortskottsväxter domineras av sylört, hör till denna naturtyp. Sådana sjöar finns bl.a. i norra Finland som s.k. korvsjöar som är avsnörda från vattendraget. På Niesaselkä Naturaområde förekommer naturtypen i två små träsk, Kierojärvi och Kattilajärvi. Av dessa ligger Kierojärvi söder om Vittavaara och Kattilajärvi vid Naturaområdets sydvästra spets. Små åar och bäckar Naturtypen omfattar mindre åar och andra småvatten i naturtillstånd såsom bäckar och källbäckar. Denna naturtyp har undergått stora förändringar under de senaste årtiondena. Endast några procent av de ursprungliga rinnande småvattnen befinner sig fortfarande i naturtillstånd. Naturtypen hotas av skogsbruk och annan markanvändning, t.ex. rensning samt byggande av skogsbilvägar. Till denna naturtyp kan också räknas vattendrag vilkas naturtillstånd i någon mån tagit skada, men vilka dock har värdefull vegetation eller värdefulla arter eller vilka annars är särskilt representativa. Vattenkvaliteten kan vara försämrad, men strandvegetationen är representativ eller strandzonen som är i naturtillstånd kan vara mycket smal men vattenvegetationen värdefull. Vattendrag av denna typ kan klassificeras enligt bottnens beskaffenhet: vattendrag med torv-, morän-, grus- eller lerbotten. En annan indelningsgrund är vattnets näringsinnehåll: näringsrika, mesotrofa och karga vattendrag. Till små åar och bäckar borde, utöver egentliga småvatten, också räknas små objekt, korta avsnitt av åar m.m. Till exempel enstaka små forsar med enhetlig mossvegetation hör till den här typen. På Niesaselkä Naturaområde förekommer naturtypen i norra delen av Naturaområdet i Kerojoki, i en bäck som rinner ut i Kerojärvi, samt i Naturaområdets södra del i bäcken som rinner upp från Pokanlaki Öppna svagt välvda mossar, fattigkärr, intermediära kärr och gungflyn Naturtypen öppna svagt välvda mossar, fattigkärr, intermediära kärr och gungflyn är torvbildande växtsamhällen på näringsfattigt eller mesotroft underlag som uppvisar drag av både minerotrofa och ombrotrofa typer. I typen ingår bl.a. minerotrofa mossar samt öppna madkärr och busk-madkärr (öppna svagt välvda mossar, fattigkärr, intermediära kärr och gungflyn) som utgör en väsentlig del av denna naturtyp i Finland. Typiskt för madkärren är att de är blöta, och de ligger ofta vid stränder av vattendrag. Madkärren kan vara rika på örter men ha ett oenhetligt mosstäcke. Öppna svagt välvda mossar, fattigkärr, intermediära kärr och gungflyn förekommer vid norra kanten av Niesaselkä Naturaområde samt på Niesaselkäs västsluttning. Källor och källkärr Källor och källkärr karakteriseras av ständigt strömmande grundvatten. Vattnet är kallt och temperaturväxlingarna små. Eftersom vattnet är i ständig rörelse är det rikt på syre och mineraler. I källor kan det finnas en uppvällningsbassäng, i vilken grundvatten ansamlas, samt en utloppsbäck som karakteriseras av en särpräglad vegetation. I källkärr sipprar grundvattnet fram ur marken eller torvtäcket och upprätthåller en särpräglad vegetation. Naturtypen omfattar öppna källor, gungflyn, sipperytor och källkärr med undantag av källkärr med tuffbildning. Kännetecknande är att dessa områden tydligt och varaktigt påverkas av källvatten. I öppna källor med branta stränder kan det förekomma rätt sparsamt med egentlig källvegetation, medan planktonalgerna och faunan ofta är mycket särpräglad; även källvegetationen, t.ex. för källor typiska mossor, i utloppsbäckarna räknas till denna naturtyp. Vegetation i källkärr och gungflyn övergår i allmänhet zonvis, med avtagande källpåverkan, i vegetation av annat slag, såsom t.ex. rikkärr eller madkärr. Källkärren kan vara trädbevuxna eller själva källan omgiven av skog. Skuggningen har stor betydelse för källfloran och -faunan. Typiskt för den källpåverkade vegetationen är att den uppträder fläckvis kring källan samt vid de utlöpande bäckarna.

32 28 Naturtypen källor och källkärr finns på Niesaselkä Naturaområde främst i områdets norra del på sluttningarna och i anslutning till aapamyrarna. Rikkärr Rikkärr är våtmarker som till övervägande eller avsevärd del domineras av torv- eller kalktuffbildande samhällen av lågvuxna starrarter och brunmossor. Dessa har uppkommit på varaktigt blöta marker. Vattennivån är densamma eller något högre eller lägre än grundvattennivån. Torvbildningen, ifall sådan förekommer, sker under vattnet. På rikkärren förekommer exceptionellt rikligt med ståtliga arter, som är specialiserade och starkt bundna till speciella växtplatser. Denna naturtyp omfattar alla finska rikkärrstyper bortsett från kalkkärr med gotlandsag, som huvudsakligen förekommer på Åland och utgör en särskild naturtyp. Även trädbevuxna rikkärrs-tallkärr, rikkärrsartade skogskärr och björk-rikkärr räknas till naturtypen rikkärr. Egentliga bladmossor är karakteristiska för rikkärrsvegetationen. Rikkärr förekommer på Niesaselkä Naturaområde på tre små figurer vid områdets norra kant och i den mellersta delen. *Aapamyrar Aapamyrar är en myrkomplextyp som karakteriseras av minerotrof fattigkärrsvegetation i de centrala delarna. I den nordboreala zonen utgörs vegetationen huvudsakligen av en oligomesotrof mosaik av flarkar och strängar. I aapamyrarnas kantområden finns olika typer av tallmossar, tallkärr och skogskärr. Aapamyrarna är i allmänhet vidsträckta myrar, som mottar största delen av sitt vatten från smältvattnet som ligger på myrarna om våren. Myrbassängens avrinningsområde är oftast mycket större till arealen än själva myrbassängen. Aapamyrarna i Nordbotten (fi. Perä-Pohjola) har vidsträckta flarkar. Typiskt för dessa aapamyrar är de smala och höga med dvärgbjörk bevuxna strängarna, som alternerar med mellanliggande Drepanocladus-, Scorpidium- och lösbottenfattigkärr. Här upptar Sphagnum-flark-fattigkärr relativt sett en mindre yta än i Skogslappland. Aapamyrar förekommer på Niesaselkä Naturaområde på vidsträckta områden i sänkorna mellan fjällen. På aapamyrfigurerna förekommer också skogbevuxna myrar samt källor och källkärr. Silikatrika bergsluttningar Till den här naturtypen hör vegetation i klippspringor på silikatrika bergarter i inlandet. Vegetationen kan indelas i ett flertal regionala undergrupper. Denna naturtyp är mycket omfattande och inbegriper största delen av hällmarkerna och klipporna i Finland, d.v.s. samtliga bergytor i inlandet vilka inte innehåller kalksten. Silikatklippor vid sjöstränder i inlandet hänförs till naturtypen pionjärvegetation på silikatbergytor. Vanliga, karga och artfattiga klippor räknas i allmänhet inte till denna naturtyp. Vegetationen på silikatrika bergytor är mycket varierande, och i de enskilda områdena förekommer i allmänhet vegetationstyper av många olika slag. Artsammansättningen är beroende av bland annat områdets geografiska läge, närmiljöns karaktär, sluttningens lutningsgrad och -riktning samt av hur starkt klippväggen är överlutande och klippans stenart. Silikatrika bergsluttningar kan indelas i tre huvudgrupper: karga bergytor, mesotrofa bergytor och ultrabasiska bergytor. På Niesaselkä Naturaområde finns silikatrika bergsluttningar på tre figurer på Niesaselkäs krönområde. *Västlig taiga Den här naturtypen omfattar gamla naturskogar samt brandfält i naturtillstånd och unga skogar som utvecklats naturligt efter brand. Gamla naturskogar är skogar som befinner sig i klimaxstadiet eller sena successionsstadier och som endast svagt eller inte alls har påverkats av mänsklig verksamhet. De nuvarande naturliga, gamla skogarna är bara en liten relikt av de ursprungliga naturliga skogarna i Fennoskandien. Intensivt skogsbruk, som utövas i praktiskt taget hela Norden, har till stor del förstört gamla naturskogars väsentliga särdrag som är bl.a. riklig förekomst av döda stående träd och lågor, varierande ålder, storlek och trädslag bland de levande träden, träd av en tidigare trädgeneration samt jämnare mikroklimat än i ekonomiskogar. Naturskogarna är ofta livsmiljöer för många hotade arter, speciellt svampar, lavar, mossor och insekter. I en del

33 29 av de nuvarande gamla naturskogarna kan påverkan av människan ses (t.ex plockhuggning och kreatursbete), men trots det har de tydliga drag av naturskog. Över hälften av Niesaselkä Naturaområde hör till naturtypen västlig taiga. Dessa naturskogar finns på krönområdena och sluttningarna av Niesaselkä och andra skogklädda berg. Lundar Lundar finns i den boreala zonen på områden med näringsrik mull och de karakteriseras av skiktad vegetation: bottenskiktet är luckigt och endast delvis bevuxet med mossor, fältskiktet domineras av örter och gräs och träd- och buskskiktet är artrikt. För dessa boreala lundar har flera olika lundvegetationstyper beskrivits. Huvudgrupperna är torra, friska och fuktiga lundar. De viktigaste särdragen är stort antal lundarter samt trädbeståndets struktur och artsammansättning. Lundar finns på två figurer i norra delen av Naturaområdet. *Skogsbevuxna myrar Skogbevuxna myrar består av barr- och lövskogar på fuktiga eller våta torvmarker där vattennivån är varaktigt hög, till och med högre än i omgivande områden. Vattnet är alltid mycket näringsfattigt. I dessa växtsamhällen domineras trädskiktet vanligen av glasbjörk, brakved, tall och gran. I fältskiktet växer arter som är karakteristiska för myrar eller mera generellt andra näringsfattiga platser, t.ex. ris, vitmossor och starrarter. I den boreala zonen förekommer också grankärr, som är minerotrofa kärr som förkommer i kanterna av myrkomplex samt som stråk i dalgångar, svackor och vid bäckar. Representativiteten avspeglas av dominans i sådana drag i vegetationen som är typiska för skogskärr och mossar, den för respektive myrtyp karakteristiska artsammansättningen samt vegetationens struktur och områdets karaktär. På Niesaselkä Naturaområde finns skogbevuxna myrar i övergångszonen mellan naturskogar och aapamyrar, främst vid områdets norra och västra kant Arter i habitatdirektivets bilaga II På Niesaselkäområdet finns inga kända förekomster av arter som ingår i habitatdirektivets bilaga II, men Naturaområdet utgör livsmiljö för många hotade kärlväxt- och svamparter. Andra arter som nämns på Natura-datablanketten är lavskrika, lappmes, stor aspticka och doftticka. 7.2 Torne-Muonio älvs vattensystem FI ) Läge och allmän information Naturaområdet omfattar de vattendrag som motsvarar det som avses i vattenlagen och ligger inom Torne älvs och Muonio älvs vattensystem i kommunerna Enontekis, Kittilä, Kolari, Muonio, Pello, Torneå och Övertorneå. Av Naturaområdet ligger 70 % i den boreala och 30 % i den alpina zonen. Det främsta sättet att verkställa skyddet är gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland samt vattenlagen. Beträffande Torne älv Muonio älvs biflöden tillämpas också forsskyddslagen. Torne älv Muonio älvs vattensystem är också skyddat med stöd av vattenramdirektivet. Vattendrag som ligger inom projektets influensområde och hör till naturtypen är Äkäsjoki, Niesajoki, Valkeajoki, Kuerjoki och Muonio älv samt deras biflöden och bäckarna Kivivuopionoja, Rautuoja, Laurinoja och Kylmäoja. Alla ovannämnda älvar och bäckar är livsmiljöer för laxfiskar och bortsett från Laurinoja är alla också reproduktionsälvar för laxfiskar. I Laurinoja, vid vägen till Äkäslompolo, finns vägtrummor som hindrar laxfiskar från att vandra från Äkäsjoki till Laurinoja under andra tider än vid högvatten. Den vanligaste fiskarten i Äkäsjoki och dess biflöden är öring. Laxens andel av fiskarna ökar i riktning mot Äkäsjokis nedre lopp. Andra fiskarter som påträffas i Äkäsjoki och dess biflöden samt i Niesajoki är lake, harr, bergsimpa, småspigg och elritsa.

34 30 Bild 7-3 Projektområdets läge på Naturaområdet Torne älv Muonio älvs vattensystem samt läget för Naturaområdet Torne och Kalix älvsystem på den svenska sidan. Läget för gruvprojektet i Hannukainen anges med en röd cirkel Naturtyper i habitatdirektivets bilaga I Naturaområdets vattendrag hör till direktivnaturtypen naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ (3210), vars representativitet på hela Naturaområdet enligt datablanketten har bedömts som god. Till naturtypen hör alla vattendrag som motsvarar det som avses i vattenlagen. De vattendrag som hör till naturtypen är älvar i naturtillstånd eller nästan naturtillstånd eller delar av sådana i den boreala och hemiboreala zonen. Vattnet är näringsfattigt, vattenståndets höjdvariation under året är stor och på vintern fryser vattenytan till. Vattenståndet är högt speciellt på våren. Älvavsnitten är varierande, de kan ha vattenfall, forsar, lugnvatten och det kan också finnas små sjöar. På grund av älvvattnets eroderande och transporterande verkan är vattnets näringshalt störst vid älvmynningen där det material som vattnet fört med sig ackumuleras. På de högsta fjällen och bergen får vattenflödet sin början från glaciärer, tjocka snöskikt eller vidsträckta myr- och skogsområden med tjockt snötäcke. Arter som är karakteristiska för naturtypen i den boreala zonen är strömstare, utter, fiskarten asp, vandringssik, nejonöga, lax, havsöring och flodpärlmussla. I Finlands rapport till EU:s kommission om verkställning av habitatdirektivet för åren är den totala bedömningen av skyddet för naturtypen naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ ogynnsam och otillräcklig. Faktorer som räknas upp som hot mot naturtypen är skogsvård, torvtäkt, förorening, vattenförorening, dränering och ändring av vattendrag. Bland de arter som är typiska för naturtypen är i den senaste granskningen av hotstatus (Rassi m.fl. 2010) havsöring klassificerad som akut hotad (CR) och havslax som sårbar (VU).

35 Arter i habitatdirektivets bilaga II Av arterna i habitatdirektivets bilaga II förekommer utter på Naturaområdet. I Finlands rapport till EU:s kommission om verkställning av habitatdirektivet för åren har utterns skyddsnivå bedömts vara gynnsam i hela Finland. I den nyaste klassificeringen av hotstatus (Rassi m.fl. 2010) hör uttern till de nära hotade (NT) arterna. Förekomsten av uttern inom projektets influensområde utreddes i samband med MKB-förfarandet under åren 2008 och Som observationsplatser valdes strömmande vatten, eftersom uttern främst lever på fisk och därför är beroende av ställen med öppet vatten på vintern. Storleken på utterns revir varierar och hanarna kan vandra tiotals kilometer. Honorna däremot håller sig vid goda fiskevatten medan de har ungar och rör sig sträckor på endast några kilometer. Uttern lever främst på andra fiskar än laxfiskar samt bl.a. grodor, snäckor och insekter. Uttern är högst i sin näringskedja, vilket gör den känslig för skadliga ämnen som ackumuleras i kroppen. Enligt den utredning som gjordes år 2008 lever två utterindivider i Äkäsjoki. Deras revir omfattar på de undersökta områdena Mannajoki, Äkäsjoki, Valkeajoki och Kuerjoki. Räkning av spår i snön år 2011 stöder också uppfattningen att två utterindivider lever i Äkäsjoki och dess biflöden. I Niesajoki, sydväst om Rautuvaaraområdet, upptäcktes dessutom spår av en utter. Den här uttern som lever i Niesajoki är sannolikt en annan än den individ som har rört sig i Äkäsjokis huvudfåra och dess biflödens mynningar. Vid Muonio älv påträffades inga spår av utter år Utbredningsområdena är sannolikt större på sommaren än på vintern, eftersom uttrarna då åtminstone sporadiskt utnyttjar föda också i mindre delar av vattendragen. Det finns inga uppgifter om uttrarnas rast- och boplatser, men de utnyttjar sannolikt hålor och rävgryt i strandbrinkarna som bon. Bild 7-4 Utterförekomst under åren 2008 och Ei jälkihavaintoa = inga spårobservationer, Jälkihavainto = spårobservation.

36 Ramdirektivet för vatten Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG, det s.k. ramdirektivet för vatten, trädde i kraft år Syftet med direktivet är att skydda, förbättra och restaurera vatten så att deras tillstånd inte försämras och så att vattendragens tillstånd är minst gott inom hela EU-området år Habitat- och fågeldirektivet tillsammans med ramdirektivet för vattenpolitiken omfattar en central helhet med vilken skyddet av naturens mångfald samt bevarandet och förbättringen av naturtillståndet inom Europeiska unionens område styrs. Utgångspunkt för alla tre direktiven är att trygga och vid behov förbättra ekosystemen och deras naturtyper och tillståndet i arternas livsmiljöer. Områden som hör till nätverket Natura och där underhåll eller förbättring av vattnets tillstånd är viktigt med tanke på skyddet av livsmiljön eller arter har inkluderats i registret över skyddsområden enligt ramdirektivet för vatten. Huvudkriterier för valet beträffande habitatdirektivet har varit förekomsten av vattennaturtyper, arter som lever i vatten samt naturtyper och arter som är direkt beroende av vatten på området. Dessutom har områdets betydelse för skyddet av ifrågavarande naturtyper och arter bedömts. Beträffande fågeldirektivet har huvudkriteriet varit arter som är beroende av vatten samt arter för vilka vattenlivsmiljöer är viktiga födo- och rastplatser under flyttningen samt områdets betydelse för skydd av ifrågavarande arter. Ett kriterium för valet har också varit nationellt hotade fiskarter. I Finland har man vid valet dessutom beaktat de nationella och internationella skyddsprogram som utgör grund för skyddet av Naturaområdena, geografisk täckning, miljötryck samt områdenas förbindelse med grundvattenområden. Myrarna har inte tagits med i granskningen med undantag av de madkärr och källkärr som är tydligast beroende av andra vatten. Ungefär en tredjedel av de områden som uppfyller något av valkriterierna har tagits med i registret. År 2006 valdes med hjälp av ett nationellt prioriteringsförfarande sammanlagt 332 viktiga Naturaområden till särskilda områden för uppföljning av vattenvården. Bland dessa områden finns Naturaområdet Torne älv Muonio älvs vattensystem, som valdes på grund av älvarnas representativitet, laxfiskar, fågelbestånd samt Karunginjärvi Naturaområde (FI ) som är ett skyddat område enligt fågeldirektivet (SPA). Vid utarbetning av de skötselplaner som avses i ramdirektivet för vatten beaktas områden som hör till nätverket Natura som vattenförvaltningsområdets skyddsområden. Skyddsområdenas skyddsmotiveringar och bevarandet av en gynnsam skyddsnivå tryggas genom att särskilda åtgärdsprogram för att värna om Natura-skyddsvärdena utarbetas. 7.3 Torne och Kalix älvsystem (SE ) Läge och allmän information Naturaområdet Torne och Kalix älvsystem (SCI) ligger i norra delen av Sverige i Norrbottens län. Naturaområdet omfattar endast älvfårorna, inte älvarnas strandområden, frånsett Könkämäjoki. Torne älv, som rinner upp inom Naturaområdet, rinner samman med Muonio älv i Pajala. Avståndet från platsen där Torne älv och Muonio älv rinner samman till den plats där Niesajoki mynnar ut är över 10 kilometer. Läget för Naturaområdet Torne och Kalix älvsystem framgår av bild Naturtyper i habitatdirektivets bilaga I Naturtyper i habitatdirektivets bilaga I på Naturaområdet är alpina vattendrag med örtrik strandvegetation, naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ, dystrofa sjöar och småvatten, små åar och bäckar samt oligotrofa-mesotrofa sjöar. Största delen av Naturaområdet ligger utanför projektets influensområde och konsekvenserna kan beröra endast naturtypen naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ och där cirka tre kilometer nedströms från utloppsplatsen från projektet i Hannukainen Arter i habitatdirektivets bilaga II Arter som finns upptagna i habitatdirektivets bilaga II och förekommer på Naturaområdet är utter, flodpärlmussla, stensimpa, venhavre, grön flodtrollslända och lax. Uttern är rödlistad som sårbar (VU) art i Sverige. Flodpärlmussla förekommer i biflödena i den boreala zonen och venhavre växer i den alpina zonen. Grön flodtrollslända är en art som förekommer i den boreala zonen. Lax, utter och stensimpa förekommer i både den alpina och den boreala zonen. Inom projektets influensområde i Torne älv förekommer lax, utter och stensimpa.

37 33 8. OBJEKT SOM PÅVERKAS AV KONSEKVENSERNA 8.1 Konsekvenstyper Med direkta konsekvenser avses direkta åtgärder som riktar sig mot livsmiljöer och som orsakas av att dessa livsmiljöer eller växtplatser går förlorade. Indirekta konsekvenser är sådana som orsakas av t.ex. skadliga ämnen som kommer ut i vattendraget eller damning. Med ackumulerande konsekvens avses exempelvis skadliga ämnen som under flera års tid ackumuleras i rovfiskar. Samverkande konsekvenser uppstår som kumulativa effekter av flera olika projekt som ensamma skulle orsaka små eller betydelselösa konsekvenser. Med sekundära konsekvenser avses konsekvenser orsakade av växelverkan med omgivningen. Dessa konsekvenser uppkommer som en följd av direkta eller indirekta konsekvenser. De största konsekvenserna i gruvprojekt orsakas av indirekta konsekvenser under byggtiden och driften samt efter stängningen. Tabell 8-1 innehåller en sammanställning av konsekvenstyperna i gruvprojektet i Hannukainen. Tabell 8-1 Konsekvenstyper och vid vilken tidpunkt de inträffar. Direkta Indirekta Alla älvar, åar och bäckar inom influensområdet Äkäsjoki, Valkeajoki, Kuerjoki, Niesajoki, Muonionjoki Alla älvar, åar och bäckar inom influensområdet Ackumulerande Samverkande Sekundära Beskrivning av konsekvensen på projektområdet Livsmiljön eller växtplatsen förstörs, buller och vibrationer Förändringar i vattenkvaliteten eller - mängden, damm, utsläpp, inverkan på organismarterna Metaller och tungmetaller ackumuleras i fiskar och andra vattenorganismer Kumulativa effekter av gruvprojekten i Hannukainen och Kaunisvaara, klimatförändringen, avloppsreningsverk, iståndsättande dikning och andra projekt inom avrinningsområdet påverkar vattenkvaliteten och organismarterna Till följd av indirekt påverkan på vattenkvaliteten ersätts laxfiskar delvis av arter som bättre tolererar surhet och skadliga ämnen Konsekvenstyp Organismarter som påverkas Laxfiskar, utter Laxfiskar, utter Laxfiskar, utter Laxfiskar, utter Laxfiskar, utter Byggfas Drift Stängning Laurinoja, Kivivuopionoja Alla älvar, åar och bäckar inom influensområdet - - Alla älvar, åar och bäckar inom influensområdet - Äkäsjoki, Valkeajoki, Kuerjoki, Niesajoki, Muonionjoki Alla älvar, åar och bäckar inom influensområdet Alla älvar, åar och bäckar inom influensområdet - Äkäsjoki, Valkeajoki, Kuerjoki, Niesajoki, Muonionjoki Äkäsjoki, Valkeajoki, Kuerjoki, Niesajoki, Muonionjoki

38 34 Direkta konsekvenser som påverkar livsmiljön uppkommer i Laurinoja och Kivivuopioja av vilka Laurinoja förstörs helt och Kivivuopionoja delvis. Andra direkta konsekvenser uppkommer av buller och vibrationer som, ifall de är tillräckligt kraftiga, leder till att fiskarna söker sig bort och det kan påverka det arttypiska beteendet och hur reproduktionen lyckas. De viktigaste indirekta konsekvenserna är belastningen av vattendragen, vilket kan påverka fiskarnas föröknings- eller levnadsförhållanden. Damm kan också orsaka indirekta konsekvenser för vegetationen till exempel så att assimileringen minskar. Ackumulerande konsekvenser uppkommer av att metaller ackumuleras i fiskarna; metaller ackumuleras direkt från vattnet via gälarna, födan och från sedimenten via djur som fiskarna äter. De metaller som lättast ackumuleras i vattenorganismer är kvicksilver och kadmium. Metaller ackumuleras visserligen i första hand i rovfiskar (t.ex. gädda, abborre, gös, lake) och inte i feta laxfiskar. De stigande metallhalterna påverkar också uttern. Samverkande konsekvenser tillsammans med gruvprojektet uppstår genom utsläpp av avloppsvatten från avloppsreningsverket på Niesajoki avrinningsområde och vattnet från dikningar samt eventuell uppvärmning av vattnet till följd av klimatförändringen. 8.2 Vattenfraktioner som uppkommer under byggtiden Under byggtiden påverkas vattendragen av: Dräneringsvatten från Laurinoja och Kuervitikko dagbrott (Laurinoja 3,7 Mm³ och Kuervitikko 0,3 Mm³), vattnet leds via Hannukainens vattenreservoar till Rautuvaara och därifrån vid behov till Niesajoki. Dräneringen pågår 6 månader år Dräneringsvatten från Rautuvaara dagbrott (det större brytningsområdets volym är 0,22 Mm³ och det mindre 0,03 Mm³), töms vid behov delvis, vattnet leds efter behandling till Niesajoki, dräneringen pågår 3 4 månader år Framströmmande grundvatten och ytavrinning i samband med att ytjord från brytningsområdet i Hannukainen avlägsnas och brytningen startar, inkluderar pumpning av grundvatten samt ytavrinning från brytningsområdet, vattnet pumpas via en sedimenteringsbassäng och ett översilningsområde till Äkäsjoki eller till en vattenreservoar. Detta pågår sammanlagt 27 månader år Ytavrinning medan vattendragsarbetena för byggandet av vattenreservoaren i Hannukainen pågår, inkluderar byggande av vattenreservoarens damm i Kivivuopionojas dal och byggande av en förbiledningsfåra för Kivivuopionoja förbi bassängen, vattnet avleds via sedimenteringsbassänger till Kivivuopionoja (och vidare till Valkeajoki). Detta pågår 9 månader år Ytavrinning i samband med grävning av diken på området i Hannukainen, under byggtiden grävs totalt 8,8 km diken, behandling i sedimenteringsbassänger nedströms, grävningen av dikesnätet bedöms ske under de första 13 åren. Ytavrinning i samband med grävning av diken på området i Rautuvaara, totalt grävs 12 km diken, behandling i sedimenteringsbassänger nedströms, grävningen sker under de första 6 åren. Ytavrinning medan infrastruktur byggs på området i Hannukainen, behandling i sedimenteringsbassänger nedströms. Detta bedöms pågå i totalt 24 månader år Ytavrinning medan infrastruktur byggs på området i Rautuvaara, behandling i sedimenteringsbassänger nedströms. Detta bedöms pågå i totalt 24 månader år Ytavrinning medan dammar på deponeringsområdet för anrikningssand byggs i Rautuvaara, inkluderar byggande av dammar på deponeringsområdet för anrikningssand på Niesajokis avrinningsområde, vattnet leds via sedimenteringsbassänger till Niesajoki. Detta pågår under de 5 6 första åren efter att produktionen startat. Vattnet från Laurinoja och Kuervaara dagbrott leds till en vattenreservoar och vidare till Rautuvaara där suspenderade ämnen tas till vara i en sedimenteringsbassäng. Om en rörledning mellan Rautuvaara och Muonio älv till följd av tidsplanerna för byggandet inte kan byggas innan dagbrotten ska tömmas, leds vattnet från dagbrotten till Niesajoki. Dränering av Rautuvaara dagbrott startar om anrikningssand med hög svavelhalt ska lagras i dagbrotten innan det egentliga deponeringsområdet blir färdigt. Vattennivån i Rautuvaara dagbrott ska i en sådan situation sänkas endast till en sådan nivå att brotten inte kommer att svämma över när de fylls. I vattnet som ska avledas från brytningen i Kuervaara är halterna av ämnen som är skadliga för vattenorganismer förhöjda. Sådana ämnen är nickel, aluminium, antimon, koppar och zink. I vattnet från brottet i Laurinoja har inga överskridningar av halterna av skadliga ämnen observerats. Beträffande bly och kvicksilver finns ingen information. Vattnet från brytningen i Kuervaara behandlas och leds till en vattenreservoar. Vattnet från brottet i Laurinoja är av bättre kvalitet

39 35 och leds direkt till vattenreservoaren. På det stora och lilla brytningsområdet i Rautuvaara är det enda skadliga ämnet med förhöjd halt nickel. Suspenderade ämnen uppkommer under byggtiden på området i Hannukainen då diken grävs, infrastruktur byggs, vattenreservoar byggs, Kivivuopionoja flyttas och ytjord avlägsnas. Påverkan blir störst strax efter att ytjorden har avlägsnats och diken grävts samt under den tid som infrastruktur byggs. Påverkan uppkommer under de första 10 driftsåren till följd av alla ovannämnda åtgärder och under åren på grund av ökad mängd suspenderade ämnen från dikesgrävning. Belastningen av suspenderade ämnen i Hannukainen har uppskattats (för tömningen av brottet i Laurinoja användes i bedömningen 2 mg/l, för andra vatten 10 mg/l) till i genomsnitt cirka kg/a under åren De mängder suspenderade ämnen som dagligen uppkommer på Hannukainenområdet har en variation på kg/d. På Rautuvaaraområdet uppkommer suspenderade ämnen då diken grävs, arbeten pågår på området och infrastruktur byggs, bangården byggs och sedimenteringsbassängen och dess damm byggs. Under åren 0 9 uppkommer suspenderade ämnen av alla ovannämnda åtgärder, under åren på grund av dikning och belastning från sedimenteringsbassängen. Mängden suspenderade ämnen som uppkommer på Rautuvaaraområdet har uppskattats (i uppskattningen användes 10 mg/l) till i genomsnitt kg/a under åren De mängder suspenderade ämnen som dagligen uppkommer har en variation på 1 68 kg/d. Ungefär hälften av den belastning av suspenderade ämnen som uppkommer på områdena i Hannukainen och Rautuvaara hamnar i Äkäs- och Niesajoki och ungefär hälften samlas upp. Tabell 8-2 innehåller en sammanställning av metoder för att avlägsna suspenderade ämnen från det dagvatten som uppkommer på Hannukainenområdet. Tabell 8-2 Metoder som ska användas i gruvprojektet i Hannukainen för att samla upp suspenderade ämnen. Metod Aktiv/Passiv Princip/Dimensionering Underhåll/Problem Sedimentering Passiv Vatten cirkuleras i ett långsamt flöde via flera bassänger och de suspenderade ämnena sjunker till bottnen. Enligt den minsta partikeln som ska sjunka. De suspenderade ämnena ska regelbundet avlägsnas. Funktion under högvattentider. Kemisk fällning Aktiv I vattnet tillsätts en fällningskemikalie som ska reagera med de suspenderade ämnena eller fosforn och på så sätt bilda tunga partiklar som avlägsnas genom fällning. Enligt det inkommande vattnets halt av suspenderade ämnen och vattenföring. Den uppkomna fällningen ska regelbundet avlägsnas. Eventuella kemikalierester eller ph förändringar i det utgående vattnet (dessa kan påverkas genom optimering av doseringen och omblandningsstadierna). Ytavrinning (aerobisk våtmark) Passiv Vattnet strömmar i torvens ytskikt och renas genom fysikaliska, kemiska och biologiska processer. Enligt den inkommande vattenföringen. Inget underhåll, fältet måste få återställa sig i slutet av livslängden. Det är svårt att uppskatta reningseffekten, svårt att ta representativa prover ovanför och nedanför. Svårt att uppskatta områdets naturliga belastningsnivå. Svårt att mäta vattenföringen under högvattenstider.

40 36 Sedimentering används för behandling av alla vattenfraktioner under byggtiden, om vattnet innehåller suspenderade ämnen. Sådana vatten är i praktiken alla andra vattenfraktioner frånsett vattnet från tömning av gamla brott. På grund av områdets markförhållanden bedöms vattnet som ska behandlas inte innehålla siltfraktioner. Kemisk fällning används i vattenbehandlingen, om enbart sedimentering inte ger tillräcklig reduktion av suspenderade ämnen (det verkar inte finnas något direkt behov av kemisk fällning, men beredskap för att ta metoden i bruk finns). Metoden kan snabbt tas i bruk efter att byggarbetet har startat, om den vattenkvalitet som krävs inte kan nås med enbart sedimentering. 8.3 Vattenfraktioner som uppkommer under driften Under driften påverkas vattendragen av: Dräneringsvatten från brottet i Hannukainen, vattenmängden har en variation på 1,1 2,5 Mm³/a, dräneringsvattnet bedöms vara svagt surt, eventuellt förhöjda halter av Cu och NO3, vattnet samlas upp till en pumpstation, och därifrån pumpas det vidare till vattenreservoaren i Hannukainen. Dräneringsvatten från brottet i Kuervitikko, vattenmängden har en variation på 0,9 2,7 Mm³/a, brottet tas i bruk 11 år efter att produktionen har startat, dräneringsvattnets kvalitet bedöms vara i genomsnitt god, eventuellt förhöjd halt av NO3, vattnet samlas upp till en pumpstation, och därifrån pumpas det vidare till vattenreservoaren i Hannukainen. Ytavrinning från PAF-gråbergsområdena, vattenmängden utvecklas enligt driftsfas och deponeringsområdets areal och är maximalt 0,57 Mm³/a, lakvattnet surt förhöjda halter av Al, Co, Cu, Fe, Mn, Ni, U, NO3 och SO4, vattnet samlas upp genom pumpning till vattenbehandling och vidare till vattenreservoaren i Hannukainen. Ytavrinning från NAF-gråbergsområdena, vattenmängd maximalt 0,58 Mm³/a, lakvattnet neutralt, eventuellt förhöjda halter av U, NO3 och SO4, vattnet samlas upp genom pumpning till vattenreservoaren i Hannukainen. Ytavrinning från deponeringsområdena för lösjord, vattenmängd maximalt 0,32 Mm³/a, lakvattnet neutralt, eventuellt förhöjd halt av Zn, vattnet leds ut i de omgivande vattendragen. Ytavrinning från gårdsområdena i Hannukainen och Rautuvaara, vattenmängd maximalt 0,17 Mm³/a, efter sedimentering av suspenderade ämnen bedöms vattenkvaliteten motsvara naturligt vatten i området, vattnet leds genom pumpning eller gravitation till vattenreservoaren i Hannukainen. Ytavrinning till dikena kring verksamhetsområdet från områdena i Hannukainen och Rautuvaara, vattenmängd cirka 0,6 Mm³/a, vattenkvaliteten bedöms motsvara naturligt vatten i området, vattnet leds till omgivande vattendrag. Vatten från området med LIMS-anrikningssand (vatten som avskiljs från anrikningssanden och ytavrinning), vattenmängd maximalt cirka 1,38 Mm³, det utgående vattnet från området med LIMS-anrikningssand bedöms vara neutralt, vattenkvaliteten kontrolleras och vid behov av vattenbehandling ordnas passiva eller aktiva behandlingsmetoder, vattnet leds med gravitation till sedimenteringsbassängen. Vatten från området med High-S-anrikningssand (vatten som avskiljs från anrikningssanden och ytavrinning), vattenmängd maximalt cirka 0,35 Mm³, det utgående vattnet från området med High-S-anrikningssand bedöms vara svagt surt, vattnet pumpas via behandling till sedimenteringsbassängen. Under produktionstiden används samma metoder för avskiljning av suspenderade ämnen som under byggtiden. Dimensioneringen sker från fall till fall enligt mängden vatten som uppkommer och den minsta storleken på fraktionen av suspenderade ämnen. Målet för avskiljningen av suspenderade ämnen är < 10 mg/l. Processens behov av tillskott av råvatten är vid full produktion cirka 250 m³/h. Tillförseln av vatten till processen har planerats ske med vatten från Hannukainen som pumpas till sedimenteringsbassängen i Rautuvaara. Torrläggningsvattnet från brytningen i Hannukainen har eventuellt förhöjda halter av koppar och nitrat, i dagbrottet i Kuervaara förhöjd nitrathalt. Vattnet från PAF-gråbergsområdena innehåller förhöjda halter av flera metaller samt uran, nitrat och sulfat, vattnet från NAF-gråbergsområdena uran, nitrat och sulfat. Från båda områdena leds vattnet efter vattenbehandling till vattenreservoaren i Hannukainen.

41 37 I Hannukainen uppkommer rent avrinningsvatten från deponeringsområdena med ytjord samt från de omgivande dikenas avrinningsvatten. Vattnet leds främst i riktning mot Äkäsjoki och Valkeajoki, men en del av vattnet från deponeringsområdena för ytjord leds i riktning mot Kuerjoki. Suspenderade ämnen avskiljs från vattnet innan det leds till de omgivande vattendragen. I Rautuvaara uppkommer rent avrinningsvatten i dikena kring området med anrikningssand. Vattnet i dikena leds i riktning mot Niesajoki. Vattnet från High-S-området har eventuellt förhöjda halter av många metaller, likaså av nitrat och sulfat. Eftersom metall är syrabildande sedimenteras metallerna i behandlingen genom höjning av lösningens ph till alkalisk nivå med kalk. Kalkbehandlingen bedöms dock inte ha någon påtaglig inverkan på sulfathalten i vattnet från området med högsvavlig anrikningssand, eftersom gipsbildningen försvåras av alkalimetallerna i vattnet. Det har därför bedömts att sulfathalten i avrinnings- och lakvattnet från området med högsvavlig anrikningssand förblir på nivån mg/l trots kalkbehandlingen. Vattnet som rinner ut i Muonio älv har förhöjda halter av sulfat, arsenik, kobolt, krom, koppar, järn, mangan, nickel, antimon, uran och zink. Dessutom är vattnet en aning surt. Halterna i vattnet som avleds till Muonio älv presenteras i bilaga Inverkan på ytvattnets mängd och kvalitet utan lindringsåtgärder Konsekvenserna för mängden yt- och grundvatten ökar när projektet framskrider och minskar under stängningstiden så länge som vattenhanteringssystemet, inklusive vattenavledningen från dagbrotten och avledningen av överskottsvatten, hålls i gång. Under gruvans byggtid påverkas vattenkvaliteten i älvarna av belastning av suspenderade ämnen och medan gruvdriften pågår förstärks påverkan småningom till följd av att skadliga ämnen löses ut och överskottsvatten avtappas från vattenhanteringssystemet. Avtappningen av överskottsvatten upphör under gruvans stängningsfas, men urlakningen från områdena med anrikningssand och gråberg ger utan lindringsåtgärder upphov till kontinuerlig påverkan på älvarna under en lång tid efter att gruvan stängts. I MKB-beskrivningen anges mål för vattenkvaliteten (WQO) för varje älv för att bedöma påverkan på vattendragen. Målen för vattenkvaliteten i de olika älvarna har utarbetats enligt en metod från Australiens och Nya Zeelands miljövårdsmyndighet (ANZECC 2000). För varje parameter för vattenkvaliteten har två målvärden fastställts, varselvärde (TV, tolerans för långvarig exponering) och larmvärde (AV, maximivärde som vattenorganismer kan tolerera). Som en betydande påverkan har beträffande larmvärdet fastställts en överskridning av det internationella riktvärdet för vattenkvaliteten eller 99-procentilen för grundtillståndsutredningen/observationerna förhöjd med två standardavvikelser. Påverkan har ansetts vara liten då värdet hålls på en nivå som ligger under 50 % av larmvärdet. Då halten överstiger 50 % av larmvärdet är det fråga om måttlig påverkan. Äkäsjoki Tömningen av brotten under byggtiden saknar betydelse för Äkäsjoki, eftersom vattnet leds via vattenreservoaren till Rautuvaara. Avlägsningen av lösjord och andra byggåtgärder orsakar belastning av suspenderade ämnen i Äkäsjoki, varav största delen kan samlas upp med den vattenreservoar som ska byggas på Hannukainenområdet. Minskningen av avrinningsområdet under byggtiden har liten inverkan på Äkäsjoki. Under driften har vattenmängden i Äkäsjoki uppskattats minska under ett normalår med i genomsnitt 1 2 % och under ett mycket torrt år 5 %. Detta sänker vattenståndet i Äkäsjoki med mindre än en centimeter, vilket ryms inom den normala variationen. Under vintersäsongen överstiger kromhalten varselvärdet och därför har konsekvenserna för vattenkvaliteten bedömts som måttliga i MKB:n. Efter att gruvan stängts återställs områdets vattenbalans till ett tillstånd som påminner om naturtillstånd. Överströmning i brotten i Hannukainen och Kuervitikko efter stängningen utan lindringsåtgärder leder till att larmvärdena för krom, fosfat, kalium, natrium och antimon i Äkäsjoki överskrids. Av dessa värden har EU inget kriterievärde för vattenkvaliteten i fråga om krom och i bedömningen har kriterievärdet 1 μg/l använts, vilket sannolikt är för högt. Vattnet från gråbergsområdena leds till områdets brytningsställen. På grund av överskridningen av metallernas larmvärden och eventuella kumulativa effekter har konsekvensen utan lindringsåtgärder bedömts bli betydande.

42 38 Konsekvenserna för fiskbeståndet och andra vattenorganismer under driften har beträffande vattenmängden bedömts bli små i Äkäsjoki och beträffande vattenkvaliteten (överskridning av varselvärdena för krom och antimon) måttliga. Konsekvenserna efter stängningen utan lindringsåtgärder har bedömts bli betydande. Kuerjoki Hannukainenområdets inverkan på Kuerjoki är även i naturtillstånd liten och därför blir konsekvenserna för vattenmängden och -kvaliteten i Kuerjoki under byggtiden små. Under driften minskar vattenföringen i Kuerjoki med cirka 4 % och under extremt torra år med 7 %. Vattenståndet i Kuerjoki påverkas med högst en centimeter, vilket innebär att inverkan på vattenmängden är liten. Från gråbergsområdena rinner vattnet till brytningsställena. Därför blir inverkan på vattenkvaliteten i Kuerjoki också liten. Konsekvenserna för vattenkvaliteten utan lindringsåtgärder efter att brottet blivit fullt blir betydande på grund av att larmvärdet för krom under vintern överskrids. Konsekvenserna för fiskbestånd och vattenorganismer under driften blir små, men efter stängningen stiger de utan lindringsåtgärder så att de blir betydande, då halterna av krom, koppar, kvicksilver och antimon stiger i Kuerjoki så att de överstiger larmvärdena (AV) och halterna av så gott som alla andra ämnen stiger över varselvärdena (TV). Valkeajoki Tömningen av gruvvattnet påverkar inte Valkeajoki. Konsekvenserna för vattenkvaliteten och - mängden under byggtiden blir små, eftersom största delen av de suspenderade ämnena avskiljs i vattenreservoaren. Under driften minskar byggnationen enligt alternativ ALT 4 Valkeajokis avrinningsområde med 3,5 %, vilket märks som en lika stor förändring i vattenföringen i Valkeajoki. Vattenståndet påverkas med en centimeter, vilket innebär att inverkan på vattenmängden är liten. Inverkan på vattenkvaliteten är betydelselös, eftersom PAF-gråbergsområdena ligger utanför avrinningsområdet. Även efter stängningen blir konsekvenserna för fiskbeståndet och andra vattenorganismer av ovannämnda orsaker små. Niesajoki Under byggtiden blir förändringarna av vattenmängden i Niesajoki små. Inverkan på vattenkvaliteten under byggtiden har bedömts bli måttlig eller liten; Niesajokis biflöden kan belastas av suspenderade ämnen från byggandet av rörledningen till Muonio älv. Under driften varierar inverkan på vattenmängden i Niesajoki, som i MKB uppskattades bli måttlig, så att den blir 38 % nedanför sedimenteringsbassängen och 8 % vid älvmynningen. Under driften stiger kadmiumhalten i älven så att den överstiger varselvärdet, men i övrigt blir konsekvenserna för vattenkvaliteten små. Efter avslutad drift återgår vattenföringarna i Niesajoki till normalnivån, om rörledningen till Muonio älv tas ur bruk. Konsekvenserna för vattenkvaliteten efter stängningen blir betydande, eftersom området med anrikningssand finns i Rautuvaara på Niesajokis avrinningsområde. Om 100 % av de skadliga ämnena i den högsvavliga anrikningssanden lakas ur och når Niesajoki kommer larmvärdena för kadmium, kobolt, koppar, kvicksilver, uran och zink att överskridas. Om 50 % av de skadliga ämnena i den högsvavliga anrikningssanden lakas ur och når Niesajoki kommer larmvärdena för kadmium, kvicksilver, uran och zink att överskridas. Konsekvenserna för vattenkvaliteten i Niesajoki efter stängningen utan lindringsåtgärder blir betydande. Inverkan på vattenståndet i Niesajoki vid älvens mellersta lopp blir cirka två centimeter, i det övre loppet mera. De bästa reproduktionsområdena för öring i älven finns i älvens mellersta och nedre lopp. Därför blir konsekvenserna för fiskbestånd och vattenorganismer små under förutsättning att röret till Muonio älv hålls i bruk. Muonio älv Under driften har det avledda vattnet ingen betydelse för vattenmängden och vattenföringen i Muonio älv, men inverkan på kvaliteten utan lindringsåtgärder blir betydande eller måttlig. Betydande konsekvenser uppstår vid utsläppsplatsen och därifrån 500 meter nedströms i en cirka 100 meter bred zon, där varsel- och larmvärdena för flera skadliga ämnen överskrids. Det avledda vattnet blandas helt med vattnet i älven inom ett par kilometer från utsläppsplatsen. Inverkan vid utsläppsplatsen och under den första sträckan på 500 meter nedströms blir betydande, medan inverkan i blandningszonen mellan 500 meter och 2 kilometer blir måttlig. Nedströms från den här zonen blir inverkan liten eller betydelselös.

43 39 Efter stängningen har inverkan på vattenkvaliteten i Muonio älv utan lindringsåtgärder bedömts bli måttlig, eftersom belastningen av vattendraget enligt modelleringen av det värsta alternativet kommer att höja halterna av koppar, molybden och uran till en nivå som överskrider varselvärdena. Konsekvenserna för fiskarnas och andra organismarters levnadsförhållanden i blandningszonen blir betydande, nedanför blir de måttliga och efter att vattnet helt har blandats in i Muonio älvs vatten blir de små. 8.5 Damm och dess påverkningsmekanismer Utsläppen i luften från gruvdriften består främst av damm, som uppkommer vid grävning i markoch berggrund, brytning, krossning, malning, sprängning, lastning av sten och ytjord i samband med transporter, deponering på gråbergsområdena och områdena för anrikningssand samt vid körning på vägar utan ytbeläggning. Vinden tar också med sig partiklar från gråbergsområdena och området med anrikningssand. Dammbildning från gruvan uppkommer främst under driften. Dammbildande funktioner räknas upp i tabell 8-3. Under de första 12 åren av driften, då brytning sker endast i dagbrottet i Hannukainen, är influensområdet litet. I den värsta situationen kan influensområdet sträcka sig cirka fyra kilometer bort från det inhägnade områdets gräns. Det område som påverkas av damm är som störst då brytning sker i dagbrott i både Hannukainen och Kuervitikko samtidigt, uppskattningsvis år efter att produktionen startat. I den värsta situationen kan influensområdet sträcka sig cirka sju kilometer bort från gruvområdet. Tabell 8-3 Funktioner som ger upphov till damning i olika faser av projektet. Byggfas Driftfas Stängningsfas Sprängningar (litet) Sprängningar Rivningsåtgärder Krossning (litet) Krossning Täckning av gråbergsområdena Avlägsnande av ytjord Bassäng för anrikningssand (TMF) Lastning av material Lastning av material Gråbergsområden (WRMF) Lossning av material Lossning av material Avlägsnande av ytjord Lastning av material Lossning av material Deponering på gråbergsområdet Dumprar som rör sig på gruvområdet Den påverkan av damm som områdets älvar och den övriga naturmiljön utsätts för från byggverksamheten, driften och stängningen har enligt modelleringen bedömts bli liten Uppskattningsvis 90 % av dammutsläppen från annan verksamhet än sprängningarna kan förhindras, varvid influensområdet för dammet minskar avsevärt. Det är svårt att förhindra eller minska dammolägenheterna av sprängningarna, och i gruvor är det i allmänhet sprängningarna som orsakar de svåraste dammolägenheterna. Växtligheten påverkas av både små och stora partiklar samt eventuella skadliga ämnen som är bundna till dem. Partiklar med en diameter på 8 10 μm täpper till växternas klyvöppningar, vilket minskar assimileringen och leder till förändringar i ämnesomsättningen. Det här kan leda till minskad tillväxt och förändra växtsamhällena samt de inbördes mängdförhållandena mellan arter som är beroende av dem, vilket i sin tur kan påverka bl.a. förmultningen. Om växterna är försvagade är de också mera utsatta för patogener och skadedjur. Vid exponering via jordmånen har partikelstorleken ingen betydelse, eftersom de skadliga ämnena infiltreras i marken med regnvatten. Bland nordliga växtarter är det känt att tall, gran och björk samt olika risarter har god tolerans för damm. Allra känsligast för påverkan av damm är skogarnas och myrarnas mossor och lavar.

44 Buller och dess påverkningsmekanismer I alla stadier av gruvdriftens livscykel, från byggfasen till stängningsåtgärderna, uppkommer buller. Bullrets influensområde omfattar på Naturaområdet Torne älv Muonio älvs vattenområde alla bäckar och älvar inom influensområdet. Enligt modelleringen uppkommer de högsta bullernivåerna under gruvans byggfas och stängningsfas. De största konsekvenserna berör de älvar och bäckar som är belägna i närheten av gruvans viktigaste funktioner. Dessa är Niesajokis övre lopp, Laurinoja och Kivivuopionoja samt under sprängningen Äkäsjoki, Valkeajoki, Kuerjoki, Niesajoki, Rautuoja och Kylmäoja. Enligt modelleringen når bullret inte till Niesaselkäområdet (bild 8-1 och 8-2). Laxen anses i fråga om hörseln vara hörselgeneralist; laxens hörtröskel är cirka 90 db, men dess hörområde är begränsat till ljud under 1 khz. På Naturaområdet Torne älv Muonio älvs vattenområde kan sådant buller inom laxens hörområde uppstå i Hannukainenområdet i samband med sprängningsarbete. Bullerområdet med 90 db sträcker sig enligt modelleringen inte till Valkeaeller Äkäsjoki. Störst bullerpåverkan uppkommer för nykläckta fiskyngel, eftersom de inte kan söka sig bort från sprängningarnas influensområde. Andra konsekvenser för fiskarna är påverkan på beteendet. Dessutom kan bullret påverka hur reproduktionen lyckas. Bild 8-1 Bullerspridning vid sprängning för brytningen i Hannukainen.

45 41 Bild 8-1 Bullerspridning vid sprängning för brytningen i Kuervitikko. 8.7 Vibration och dess påverkningsmekanismer Sprängningar vid brytning ger upphov till en spänningsvåg i berget, vilket får sten att lossna och partiklar i mediet att förflytta sig, alltså vibration. Vibrationerna från sprängningarna bedöms sträcka sig <2000 meter från sprängningsplatsen. Vibrationerna från andra källor, till exempel maskiner, är begränsade till de inhägnade områdena i Hannukainen och Rautuvaara. Påverkan av vibrationer från tung trafik är begränsad till vägarnas omedelbara närhet. Laxens och öringens känslighet för mekanisk chock (slag, vibrationer eller tryck) är som störst genast efter befruktningen och minskar betydligt efter ögonpunktsstadiet (januari-februari). Konsekvenserna av mekanisk chock kan märkas först 60 dagar efter händelsen eller som en fördröjning av kläckningen med upp till två veckor. Konsekvenserna av vibrationer kan beröra Kuerjoki, Äkäsjoki samt Kivivuopionojas nedre lopp.

46 42 Bild 8-2 Vibrationernas influensområde. Det nordligare brottet är Kuervitikko och det sydligare Hannukainen. 8.8 Utsläpp från kraftverk och sprängningar samt utsläppens påverkningsmekanismer Utsläppen från kraftverken i Hannukainen och Rautuvaara består av damm samt kväve- och svaveldioxider. Kväve- och svaveldioxiderna förstärker varandras skadeverkningar då de förekommer samtidigt. För halterna av svaveldioxid och kväveoxider finns vissa riktvärden som gäller på vidsträckta jord- och skogsbruksområden och på områden som är betydelsefulla för naturskyddet (Statsrådets beslut 480/1996, 3 ). För att förhindra direkt påverkan av luftföroreningar på växtligheten finns en anvisning om att årsmedeltalet av kväveoxider, vilket innebär den sammanlagda halten av kväveoxid och kvävedioxid, inte ska överskrida 30 μg/m3 (20 C, 1 atm) omräknat som kvävedioxid och att årsmedeltalet för svaveldioxid inte ska överskrida 20 μg/m3 (20 C, 1 atm). Mängderna av kväveoxider och svaveldioxid från energiproduktionen varierar enligt vilket bränsle som används i kraftverken. Torv och lätt brännolja innehåller mera svavel än flis och det uppkommer mest kväveoxider vid förbränning av torv. Dessutom innehåller torv och lätt brännolja

47 43 tungmetaller. Ingen modellering av svaveldioxider har gjorts i samband med MKB-förfarandet, men utgående från de bränslemängder som ska användas i kraftverken kan man komma fram till att halterna av svaveldioxid eller kväveoxider inte kommer att överskrida riktvärdena i statsrådets beslut. Vid sprängning omvandlas sprängämnena till främst vattenånga (H 2O), koldioxid (CO 2) och kväve (N 2). Vid sprängning i normal lufttemperatur och vid normalt lufttryck (T = 20 C och p = 1 atm) ger ett kilo sprängämnen upphov till liter gas. En liten mängd av gasen från sprängningen, exempelvis os och kväveoxider, är giftig. Vid gruvan i Hannukainen används emulsionssprängämnen, eftersom de är säkrare och miljövänligare än andra sprängämnen. Mängden sprängämnen som används under ett år är högst 9901 ton och av dem uppstår utsläpp av kväveoxider högst cirka 9 ton och de totala utsläppen av kväve blir ton per år. Kväve- eller svaveldioxidmängderna överskrider inte riktvärdena i statsrådets beslut. Svavel påverkar växterna antingen direkt i form av gasformig förening (svaveldioxid) eller till exempel genom att försura marken. Svaveldioxid som följer med luften från utsläppskällorna kommer genom klyvöppningarna in i cellerna och omvandlas till svavelsyrlighet, sulfid och svavelsyra. Plötslig akut skada på barr uppkommer vid en svaveldioxidhalt på 100 mikrogram per kubikmeter luft. Sådana svaveldioxidhalter uppkommer dock endast i samband med kemikalie- och fabriksolyckor. Kronisk barrskada, som eventuellt kan vara latent i många år, uppkommer vid en svaveldioxidhalt på mikrogram per kubikmeter luft. Vid förbränning av organisk substans och i samband med avgaser frigörs kväveföreningar som under inverkan av solljuset bildar ozon och PAN-föreningar som är starkt giftiga för växter. Direkta konsekvenser av kvävedioxidutsläpp från en enskild utsläppskälla är ovanligt. För att kvävedioxid ensam ska kunna orsaka uppenbar skogsskada borde utsläppet vara mycket stort och ske på låg höjd. 8.9 Suspenderade ämnen och deras påverkningsmekanismer Lera och silt som älven för med sig följer med strömmen som en turbulent suspension, vilket innebär att strömmens turbulenta vattenvirvlar håller dem uppe. Sand, grus och stenar rör sig som bottentransporterat material som rullar och rör sig nära fårans botten. Det finns en ständig växelverkan mellan dessa två transportformer, då en del av de suspenderade ämnena sedimenterar till bottnen och en del stiger upp som en suspension. De mest finfördelade (partikelstorlek under 0,062 mm) suspenderade ämnena är ständigt uppblandad i vattnet och följer kontinuerligt med strömmen utan att alls sjunka till bottnen. Koncentrationen av grövre partiklar ökar mot bottnen. Då strömmens hastighet minskar eller den transporterade sedimentlasten i älven ökar börjar material sedimentera till fårans botten. Sedimentering sker på platser med långsamt flöde, till exempel nedanför stenar, växtlighet eller andra hinder. Även på ställen där fåran plötsligt blir smalare eller bredare sker sedimentation. I en meanderbildande fåra samlas sediment vid den inre kurvan, medan ansamlingen av sediment är liten i en rak fåra. Av älvarna på projektområdet är Valkeajoki starkt meanderbildande. I Niesajoki och Äkäsjoki finns både kraftigt meanderbildande och raka avsnitt. Kuerjoki är rak. Sedimentansamling, som är till skada för laxfiskarnas rom och yngelstadier, kan ske i Äkäsjoki, Valkeajokis nedre lopp nedanför Kivivuopionoja och i Niesajoki. I Muonio älv är vattenmängden och vattnets strömningshastighet så stora att ingen sedimentering kan ske Tungmetallhalter och deras påverkningsmekanismer Tungmetaller är föreningar av antimon, arsenik, kadmium, krom(vi)-, koppar, bly, kvicksilver, nickel, selen, tellur, tallium och tenn. Organismernas förmåga att lagra skadliga tungmetaller i halter som är flera gånger högre än i den omgivande naturen leder till ackumulering i näringskedjan och toxiska effekter. Mikrober kan omvandla oorganiskt kvicksilver till metylkvicksilver som lätt passerar cellmembranerna, ackumuleras i djuren och anrikas i näringskedjan. Olika tungmetaller anrikas typiskt i olika organ, till exempel bly i skelettet samt kadmium i levern och speciellt i njurarna. Metylkvicksilver ackumuleras i musklerna och levern och ger upphov till neurologiska symtom samt inverkan på njurarna, hjärtat och blodkärlen. Under byggtiden och driften kommer tungmetallhalterna i områdets vattendrag i regel att vara låga. Tungmetallhalterna i områdets strömmande vattendrag utan lindringsåtgärder efter stängningen har bedömts bli betydande.

48 44 9. ÅTGÄRDER FÖR ATT LINDRA KONSEKVENSERNA 9.1 Möjligheter att lindra konsekvenserna under byggtiden och driften Åtgärder för att lindra konsekvenserna under byggtiden och driften har sammanställts i följande tabell. Dessutom ges en uppskattning av hur stor inverkan den lindrande åtgärden har på konsekvenserna. Tabell 9-3 Lindrande åtgärder i olika faser av projektet. Åtgärd Konsekvens Åtgärder för att lindra konsekvenserna Avlägsnande av ytjord Sprängningar Brytning Transport till krossverket Krossning Transport till anrikning Anrikningsprocess Skadliga ämnen i gruvvattnet i Hannukainen Skadliga ämnen i gruvvattnet i Rautuvaara PAF, potentiellt syrabildande LIMS-anrikningssand Damm, suspenderade ämnen Buller, vibrationer, damm Buller, damm, vibrationer Buller, damm, vibrationer Damm, buller, vibrationer Damm, buller, vibrationer Tillräcklig mängd processvatten Ökade metallhalter i de mottagande vattendragen Ökad nickelhalt i de mottagande vattendragen Gråberg med hög svavelhalt, utsläpp i vattnet Låg svavelhalt, inte syrabildande, utsläpp i vattnet Vattenreservoar och sedimenteringsbassänger för uppsamling av suspenderade ämnen, täckning av högar för att minska dammbildningen Noggrann sprängningsteknik, användning av mindre laddningar och planering av arbetet Tidpunkt, bullervallar, bevattning, uppsamling av damm Tidpunkt, bullervallar, bevattning Krossverk under jorden, utrustad med dammbindning Bandtransportör som är täckt på tre sidor, vid behov ljudisolering Vattnet från torkning av koncentrat återanvänds i processen, vattenförsörjning ordnas från två håll, från Hannukainen och Rautuvaara. Kalkbehandling, avleds till vattenreservoaren och vidare till Rautuvaara Avleds till Muonio älv Placeras på områden där grundvattnet strömmar i riktning mot dagbrotten, högarna täcks efter avslutad drift Isoleras från omgivningen med dammar och diken, täcks efter avslutad drift Uppskattning av åtgärdens effektivitet Betydande Måttlig Begränsad Begränsad Betydande Betydande Betydande Betydande Betydande Betydande Måttlig High-S-anrikningssand Vattenreservoar Hög svavelhalt, syrabildande, utsläpp i vattnet Utsläpp av suspenderade ämnen i vattendraget Deponeras under vatten norr om bassängen i Rautuvaara, tät bottenkonstruktion, täta dammar, kalktillsats Träd och ytjord avlägsnas från bassängområdet, sedimenteringsbassänger Betydande Betydande Tömning av dagbrotten Utsläpp i vattendragen Dräneringsvattnet leds via vattenbehandling till vattenreservoaren, vars överskottsvatten leds via ett utloppsrör till de befintliga sedimenteringsbassängerna i Rautuvaara och vidare till Muonio älv. Måttlig

49 45 Åtgärd Konsekvens Åtgärder för att lindra konsekvenserna Dikningar, byggande av infrastruktur, dammar, flyttning av Kivivuopionoja Yt- och grundvatten som rinner till brotten NAF-ytvatten PAF-ytvatten NAF-lakvatten PAF-lakvatten High-S-lak- och ytvatten Suspenderade ämnen från Hannukainen under driften Suspenderade ämnen från Rautuvaara under driften Ökad trafik Bränslen, kemikalier, sprängämnen Värmeverk, torv, flis, lätt brännolja Vatten som bildas på industriområdet Rent avrinningsoch regnvatten Utsläpp av suspenderade ämnen i vattendragen Utsläpp i vattendragen Utsläpp i vattendragen Utsläpp i vattendragen Uran, magnesium, sulfat, utsläpp i vattendragen Aluminium, kobolt, koppar, järn, magnesium, nickel, uran, zink, sulfat, utsläpp i vattendragen Utsläpp i vattendragen Utsläpp i vattendragen Utsläpp i vattendragen Buller, vibrationer, damm Utsläpp i luften och vattendragen Sedimenteringsbassänger i det nedre loppet, arbetet utförs vid tidpunkt utanför högvattensperioden, reglering av dikenas kritiska hastigheter för att förhindra erosion. Pumpas via sand- och oljeavskiljning till vattenreservoaren i Hannukainen och vidare till Rautuvaara och Muonio älv. Vattnet som bildas på NAF-områdena leds till vattenreservoaren Samlas upp i vattenreservoaren, röret till Muonio älv hålls i funktion, förkortning av blandningszonen i Muonio älv Val av placering för att förhindra påverkan på vattendragen PAF-områdena isoleras med geomembran, kalk tillsätts, områdena placeras så att grundvattenflödet riktas mot dagbrotten, röret till Muonio älv hålls i funktion, förkortning av blandningszonen i Muonio älv På området reserverat för High-S-anrikningssand finns en bottenkonstruktion bestående av HDPE-plastfilm och bentonitmatta, vattenbehandling och sedimenteringsbassäng, dessutom avskiljs området från det övriga området med diken och serviceväg, röret till Muonio älv hålls i funktion, förkortning av blandningszonen i Muonio älv Sedimenteringsbassäng Sedimenteringsbassäng - - Rätt förvaring Uppskattning av åtgärdens effektivitet Betydande Betydande Betydande Betydande Måttlig Betydande Måttlig Betydande Betydande Betydande Utsläpp i luften Filter, val av bränsle, flis gynnas Måttlig Utsläpp i vattendragen Utsläpp av suspenderade ämnen På området i Hannukainen leds vattnet till vattenreservoaren, i Rautuvaara till sedimenteringsbassängen Samlas upp i diken kring området och avskärande diken och leds till älvarna, Betydande Betydande

50 46 Åtgärd Konsekvens Åtgärder för att lindra konsekvenserna Uppskattning av åtgärdens effektivitet flödet i dikena regleras för att minska erosionen 9.2 Lindring av konsekvenserna efter stängningen Lindring av konsekvenserna efter stängningen av gruvan har behandlats i en separat undersökning (SRK 2013, bilaga 2) som innehåller modellering av utsläppen i vattendragen efter att gruvan stängts samt metoder att lindra utsläppen. Cirka 90 % av utsläppen i Äkäsjoki består av lakvatten från PAF-gråbergsområdena. Därför koncentrerades modelleringen på det sura och metallhaltiga lakvattnet från dessa områden (Tabell 9-2). Tabell 9-2 Egenskaper för lakvattnet från PAF- och NAF-gråbergsområdena utan lindringsåtgärder. Material Mt % ph PAF NAF Ytjord Totalt Ämnen som vid urlakning förekommer i halter som är skadliga för vattenorganismer Aluminium, koppar, kobolt, järn, magnesium, nickel, uran, zink och sulfat samt under pågående gruvdrift nitrat Uran, magnesium och sulfat samt under pågående gruvdrift nitrat - Beträffande Äkäsjoki beaktades följande alternativ i modelleringen: Täckning av PAF-gråbergsområdena med geomembran Höjning av ph i vattnet från brytningen i Hannukainen Tillsats av kalksten som neutraliserar syror direkt i PAF-gråbergshögen Täckning av PAF-gråbergsområdena med geomembran och höjning av ph i vattnet från brytningen i Hannukainen Av de modellerade alternativen blev resultatet bäst om PAF-gråbergsområdena täcks och ph i vattnet från brytningen i Hannukainen vid behov höjs innan det avleds till Äkäsjoki och/eller till dess biflöden. Enligt resultaten av modelleringarna leder den här åtgärden till en situation där inga skadliga ämnen förekommer i halter som överstiger varsel- eller larmvärdena. I de övriga undersökta alternativen skedde överskridningar av varsel- och/eller larmvärdena.

51 47 Tabell 9-3 Vattenkvalitet i Äkäsjoki då PAF-gråbergsområdena täcks och vattnet från brytningen i Hannukainen neutraliseras. Post closure Akasjoki Concentrations (@FS10) - Geosynthetic cover on PAF dump and pit lake ph adjustment AV Annual 7 day Low Winter Average Annual Average Key Parameters ph n/d Sulfate mg/l Aluminium mg/l Arsenic mg/l Barium mg/l Nitrate mg/l Cadmium mg/l 2.7E E-06 Cobalt mg/l Chromium mg/l Copper mg/l Iron mg/l Mercury mg/l 2.1E E E E-06 Manganese mg/l Molybdenum mg/l Nickel mg/l Lead mg/l Antimony mg/l^ Selenium mg/l" n/d Uranium mg/l Vanadium mg/l~ n/d Zinc mg/l Other Parameters Alkalinity mg/l n/d n/d Calcium mg/l 4.2 n/d Chloride mg/l Phosphate mg/l n/d Potassium mg/l 0.58 n/d Magnesium mg/l 1.1 n/d Silicon mg/l 5.9 n/d Sodium mg/l 1.9 n/d Strontium mg/l 0.02 n/d " AV set to USEPA freshwater guideline ^ AV taken to be equal to Arsenic ~ AV from Sprague et al 1978 n/d Guideline not determined Predicted exceedence of guideline trigger value Predicted exceedence of guidelines action value

52 48 Modelleringen av skadliga ämnen som kommer från området med anrikningssand i Rautuvaara till Niesajoki gjordes för en situation där rörledningen till Muonio älv har tagits ur bruk. Modelleringen gjordes för en situation där 10 % av de skadliga ämnena i anrikningssand som innehåller pyrit och 25 % av de skadliga ämnena från området med LIMS-anrikningssand hamnar i Niesajoki. Om detta mål nås kommer alla de skadliga ämnenas värden att hållas under larmvärdena. Detta förutsätter att vattenbehandlingen fortsätter efter stängningen och att områdena med anrikningssand täcks med antingen lera eller geomembran. Tabell 9-4 Belastning av Niesajoki i en situation där 90 % av lakvattnet från den högsvavliga anrikningssanden och 75 % av lakvattnet från LIMS-anrikningssanden har förhindrats att komma ut genom fortsatt täckning och vattenbehandling. 10% potential load from the high sulfur tailings + 25% Load From LIMS Key parameters a WQO mg/l TV Predicted concentration Parameter Unit AV Sulfate mg/l Aluminium mg/l Antinomy mg/l Arsenic mg/l Barium mg/l Cadmium mg/l 2.82E Chromium mg/l Cobalt mg/l Copper mg/l Iron mg/l Lead mg/l Manganese mg/l Mercury mg/l 2.18E Molybdenum mg/l Nickel mg/l Uranium mg/l Zinc mg/l Nitrate mg/l Calcium mg/l Chloride mg/l Magnesium mg/l 5.32 n/d Phosphate mg/l n/d Potassium mg/l 1.78 n/d Silicon mg/l 6.09 n/d Sodium mg/l 3.43 n/d mg/l n/d " AV set to USEPA freshwater guideline ^ AV taken to be equal to Arsenic ~ AV from Sprague et al 1978 n/d Guideline not determined Predicted exceedence of guideline trigger value Predicted exceedence of guidelines action value June Average Winter Other parameters Strontium 16 n/d 150

53 KONSEKVENSER FÖR NATURAOMRÅDENA 10.1 Konsekvenser för Niesaselkä Naturaområde Konsekvenser för direktivnaturtyper Niesaselkä ligger som närmast cirka på 1,5 kilometers avstånd från Rautuvaara, sydost om Rautuvaara. På figurerna närmas Rautuvaaraområdet förekommer direktivnaturtyperna aapamyrar, trädbevuxna myrar och västlig taiga. Övriga naturtyper förekommer på små områden inom Naturaområdet. Aapamyrfigurerna är trädlösa eller glest trädbevuxna och trädbeståndet består av tall eller glasbjörk. På figurer med västlig taiga är trädbeståndet grandominerat och på trädbevuxna myrar tall- eller grandominerat. Merparten av det damm som bildas under projektet kommer från dagbrottet i Hannukainen, därutöver finns en anrikningssandbassäng på Rautuvaaraområdet som medför dammutsläpp. Det område som påverkas av damm är som störst då brytning sker i dagbrott i både Hannukainen och Kuervitikko samtidigt, uppskattningsvis år efter att produktionen startat. I den värsta situationen kan influensområdet sträcka sig cirka sju kilometer från gruvområdet, vilket ungefär motsvarar avståndet mellan Naturaområdet och brottet i Hannukainen. Avståndet mellan Kuervitikkobrottet och Naturaområdet är över 8 kilometer. Dammkonsekvenserna under byggtiden och stängningen uppskattas bli lokala, och dammet uppskattas inte under några förhållanden nå Niesaselkä Naturaområde. Enligt dammodelleringen sträcker sig området för långvarigt eller tillfälligt försämrad luftkvalitet inte till Naturaområdet (i modellen har främst små partiklar som är farliga för hälsan granskats). När dammkonsekvenserna är som störst under produktionen är det möjligt att stendamm kommer ända till Natura-området. Påverkan blir dock så liten att den inte bedöms ha någon inverkan på det naturliga tillståndet för Niesaselkä direktivnaturtyper. Konsekvenserna minskas även av att den dominerande vindriktningen på Hannukainenområdet är sydlig-sydvästlig och över hälften av de uppmätta vindhastigheterna på väderstationen på Hannukainen var mindre än 1 m/s och över 80 % var under 2 m/s. Sannolikheten för exceptionellt starka vindar på området är alltså mycket liten och den dominerande vindriktningen för dammpartiklarna bortåt från Naturaområdet. På basis av dammodelleringen och mängden kraftverksbränslen som används på området kan det alltså inte väntas att halterna av tungmetaller, svaveldioxid eller kväveoxider i luften skulle överskrida riktvärdena på Naturaområdet. Konsekvenserna lindras, som för dammkonsekvenserna, av den dominerande vindriktningen och svaga vindstyrkan. Riktvärdet för buller på naturskyddsområden är 45 db. Detta värde överskrids inte under någon fas av projektet på Niesaselkäområdet, och därför bedöms bullret inte att medföra konsekvenser för Naturaområdets direktivnaturtyper eller de kännetecknande arterna för naturtyperna. Konsekvenserna för direktivnaturtyperna på Niesaselkä Naturaområde bedöms vara av ringa betydelse Konsekvenser för direktivarter och andra arter På Niesaselkä Naturaområde finns inga kända förekomster av direktivarter, men på området finns flera för direktivnaturtyperna typiska växt- och svamparter. För dessa bedöms inga konsekvenser att uppstå på grund av det ovan anförda.

54 Konsekvenser för Naturaområdet Torneå-Muonio älvs vattensystem Konsekvenser för direktivnaturtypen Av de bäckar som hör till naturtypen förstör byggverksamheten helt eller delvis Laurinoja och Kivivuopionoja. Laurinoja förstörs helt och 1,2 kilometer försvinner av Kivivuopionojas sträckning. Vattnet från Kivivuopionojas övre lopp leds till en ny fåra, medan delen söder om vattenreservoaren bevaras i ett liknande tillstånd som den är nu. Ytan på bäckarna som förstörs står för mindre än 0,1 % av naturtypens yta på Naturaområdet. Fiskarnas vandring upp i Kivivuopionoja förhindras helt, eftersom en damm byggs där Kivivuopionoja och Valkeajoki korsas. Den lokala öringbeståndet i Kivivuopionoja bevaras dock, och dess förutsättningar för lek norr om vattenreservoaren förändras inte. Havsöringen vandrar inte upp i Laurinoja för att leka, men det finns ett lokalt, förökande öringbestånd. Som en följd av byggverksamheten går hela den lokala öringbeståndet i Laurinoja förlorat. Konsekvensens karaktär i båda bäckarna är permanent, eftersom även om Kivivuopionoja skulle ledas tillbaka till den gamla fåran efter att verksamheten upphört, hinner fårans läge och särdrag försvinna medan det är under vatten. Byggverksamheten riktas inte mot Valkeajoki, Kuerjoki, Äkäsjoki eller Niesajoki. Konsekvensen som riktas direkt mot naturtypens yta bedöms vara av måttlig betydelse. Under byggtiden och verksamheten blir konsekvenserna för vattenmängden i små i Valkeajoki, Kuerjoki och Äkäsjoki, och inga betydande förändringar i vattenföringen kan observeras ens under torra år. Minskningen av vattenföringen i dessa åar är så liten att den inte bedöms ha några konsekvenser för strömningshastigherna eller för livsmiljöerna för fullvuxna laxfiskar och deras yngelstadier. Den ringa förändringen i vattenföringen påverkar inte heller de inre strömningshastigheterna i laxfiskarnas romfickor. I Niesajoki minskar vattenföringen med 38 % nedanför bassängerna i Rautuvaara och med 8 % vid mynningen. Det bästa reproduktionsområdet för det lokala öringbeståndet i Niesajoki är åns mellersta del och nedre lopp. Minskningen av vattenföringen kommer sannolikt att påverka nedanför bassängerna i Rautuvaara så att området inte längre lämpar sig som lekplats för den lokala öringen på grund av vattenmängden och den svaga vattenföringen. I de mellersta delarna av ån bedöms konsekvenserna bli måttliga och vid mynningen ringa. På grund av den långa varaktigheten är konsekvensens karaktär bestående, men efter att verksamheten upphört återgår vattenföringarna i Äkäsjoki, Kuerjoki och Valkeajoki till nivåerna före verksamheten. Vattenföringen i Niesajoki återgår till det tidigare, om rörledningen till Muonio älv tas ur bruk. Konsekvensen för förändringen av vattenföringen bedöms vara av måttlig betydelse. Under byggtiden och verksamheten bedöms konsekvenserna för vattenkvaliteten bli små eller högst måttliga; halterna av krom och antimon kan överskrida varselvärdena, men inga halter av skadliga ämnen kommer under verksamheten att överskrida larmvärdet. De största konsekvenserna för vattenkvaliteten i Äkäsjoki, Valkeajoki och Kuerjoki uppstår efter att gruvan har stängts, ifall sura vatten som innehåller skadliga ämnen inte hindras att komma ut i områdets åar, älvar och bäckar. Detta kommer att göras genom att täcka PAF-gråbergsområdena med geomembran samt höja dagbrottsvattnets ph innan vattnet avleds till åarna. Höjningen av vattnets ph förhindrar också att metaller löses upp i dagbrottsvattnet. Förhindrandet av att skadliga ämnen kommer i Niesajoki förutsätter att anrikningssandområdena täcks med geomembran eller lera och att vattenbehandlingen fortsätts. Niesajokis vattenkvalitet kan även hållas på en för vattenorganismer lämplig nivå genom att hålla rörledningen till Muonio älv i bruk efter att verksamheten upphört. Detta alternativ minskar dock vattenföringen i Niesajoki och laxfiskarnas förutsättningar att använda ån som sin livsmiljö. Konsekvenserna bedöms infalla under flera årtionden efter verksamheten, och därför är konskekvensernas karaktär bestående. Genom lindrande åtgärder kan vattenkvaliteten i Äkäsjoki, Kuerjoki och Valkeajoki samt biflöden till dem fås till en nivå där varsel- eller larmvärdena för skadliga ämnen inte överskrids. Konsekvenserna efter att lindrande åtgärder vidtagits är små i Äkäsjoki, Valkeajoki, Kuerjoki och deras biflöden. Efter att lindringsåtgärderna utförts är konsekvenserna för Niesajoki måttliga.

55 51 En vattenkvalitetsmodellering har inte gjorts för Muonio älv på grund av konsekvensernas ringa omfattning. De föreslagna lindringsåtgärdernas inverkan på vattenkvaliteten är så betydande att halter av skadliga ämnen som överskrider varselgränserna inte förekommer i vatten som kommer ut i Muonio älv. Därför riktas konsekvenserna inte heller mot havslaxar som eventuellt leker i Muonio älv. Konsekvenserna för Muonio älv bedöms bli små eller inte förekomma över huvud taget. Suspenderade ämnen uppkommer främst under byggtiden, trädbestånd och växtlighet avlägsnas från området, diken grävs omkring området och fällningsbassänger, dammar och en vattenreservoar byggs. Över hälften av de suspenderade ämnena kan tillvaratas i vattenreservoaren och fällningsbassängerna. Suspenderade ämnen som inte fäller sig kommer via vattenreservaoaren till Rautuvaara och vidare till Muonio älv. Möjligheten till sedimentering minskas av fårans rakhet i Kuerjoki. Raka avsnitt finns även i Äkäsjoki och Niesajoki. Suspenderade ämnen kan komma det nedre loppet av Valkeajoki, som är starkt meanderbildande, samt det nedre loppet av Kivivuopionoja i samband med byggande då alla vattenskyddskonstruktioner ännu inte används. Konsekvensen begränsas till en sträcka på cirka tre kilometer, där sedimenteringen kan påverka syretillförseln till romfickor samt trivseln för små laxfiskyngel på området. I övrigt är den belastning av suspenderade ämnen som riktas mot Valkeajoki det minsta av alla åar och älvar i influensområdet. Små mängder suspenderade ämnen kommer under verksamheten i områdets vattendrag främst med rent dagvatten. Mängderna suspenderade ämnen som kommer till områdets bäckar, åar och älvar är som helhet betraktat små, och det väntas inte sedimentering kommer att ske att områdets bäckar, åar och älvar, frånsett de nedre loppen i Valkeajoki och Kuerjoki, i den omfattning att det skulle medföra olägenhet för laxfiskars rom eller yngelstadier. Konsekvenserna av suspenderade ämnen bedöms som helhet att bli måttliga. Den mest betydande bullerkällan för arter som är kännetecknande för naturtypen är sprängningar, vilka sannolikt kommer att utföras 2 3 gånger per vecka på brotten under verksamheten. Varaktigheten för bullret som en enskild sprängning orsakar är mindre än 1 sekund/sprängning. En del av bullret kommer sannolikt att orsaka flyktrespons hos laxfiskar och andra fiskar, men laxfiskar och andra sötvattenfiskar har så svag hörsel att konsekvensen blir mycket kortvarig, och fiskarnas levnadsförhållanden återgår snabbt till det tillstånd som rådde före sprängningen. Bullerkonsekvensen bedöms vara av ringa betydelse. Vibrationer orsakas främst av sprängningar och trafik. På influensområdet för vibration under verksamheten finns Äkäsjoki, Valkeajoki, Kuerjoki, Kivivuopionoja och Laurinoja. Vibrationerna som orsakas av trafiken bedöms riktas mot vägarnas närhet, medan vibrationerna från sprängningarna når ända till de närmaste åarna och älvarna. Vibrationerna kan orsaka likadana undvikande reaktioner som bullret, och dessutom är det möjligt att den mekaniska chock som vibrationerna orsakar kan försena kläckningen av fiskynglen. Sprängningar som orsakar vibrationer utförs 2 3 gånger per vecka och deras varaktighet är mindre än 1 sekund/sprängning. Vibrationskonsekvensen bedöms vara av måttlig betydelse. Damm eller kraftverkens och sprängningarnas utsläpp i luften bedöms inte medföra några konsekvenser för naturtypen Konsekvenser för direktivarter På projektets influensområde har sannolikt tre olika utterindivider observerats, två vid Äkäsjoki och dess biflöden och en vid Niesajoki. Konsekvenserna för utter minskas i regel av att uttern lätt kan flytta sig från ett område till ett annat, om livsmiljön blir olämplig. Laurinoja och Kivivuopionoja blir under direkt byggande. Dessa är sannolikt levnadsområden för två utterindivider som rör sig på ett stort område.

56 52 Indirekta konsekvenser för uttern kan uppkomma som förändringar i vattenmängden eller vattenkvaliteten. Konsekvenserna för vattennivåerna i åarna under verksamheten har bedömts att som mest uppgå till några centimeter. Därför väntas inte att åar, älvar och bäckar inom influensområdet kommer att frysa och inte längre duga för uttern som livsmiljö på vintern. Utan lindringsåtgärder kan förändringarna i vattenkvaliteten särskilt efter verksamheten orsaka förhöjda metallhalter i de fiskar som uttern använder som näring, vilket vidare kan orsaka att samma metaller samlas i uttrarna. Efter de föreslagna lindringsåtgärderna blir konsekvenserna för vattenkvaliteten små, och inga konsekvenser väntas för uttrarna. Som helhet betraktat bedöms konsekvenserna för uttrarna att vara små, eftersom de eventuella små konsekvenserna riktas endast mot tre utterindivider i hela vattensystemet Konsekvenser för Naturaområdet Torne och Kalix älvsystem Konsekvenserna av gruvprojektet i Hannukainen för vattenkvaliteten och vattenmängden i Muonio älv och Torne älv blir små, och konsekvenserna av projektet i Hannukainen kommer inte att ensamma eller tillsammans med projektet i Kaunisvaara att sträcka sig till sammanflödet av Torne älv och Muonio älv. De nya riktvärdena för vattenkvaliteten i Sverige kommer inte heller att överskridas på Naturaområdet Torne och Kalix älvsystem kommer. Genomförandet av projektet kommer således inte att minska arealen av naturtypen naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ på Naturaområdet Torne och Kalix älvsystem. Projektet försämrar inte heller livsmiljöerna för arterna lax, stensimpa eller utter i bilaga II till habitatdirektivet i Torne älv eller vattenområden ovanom det i Sverige Konsekvenser för Naturaområdenas enhetlighet Genomförande av projektet enligt ALT4, efter att åtgärder som lindrar konsekvenserna har vidtagits, påverkar inte obrutenheten i Naturaområdena Niesaselkä eller Kalix och Torne älvsystem, eftersom projektets konsekvenser inte riktas mot Naturaområdenas ekologiska struktur eller verksamhet på ett sätt som skulle riskera bevarandet av livskraften hos dessa naturtyper eller bestånd av arter som är beroende av dem. Konsekvenserna riktas inte heller mot direktivnaturtyper eller -arter som skyddet grundar sig på, vars skyddsnivå fortsättningsvis kommer att vara gynnsam efter att projektet genomförts. I fråga om obrutenheten bedöms konsekvenserna för Naturaområdet Torne älvs-muonio älvs vattensystem vara måttligt negativa efter lindringsåtgärderna för skadliga konsekvenser, eftersom projektets negativa konsekvenser berör en mycket litet areal av naturtypen, och inga negativa konsekvenser för direktivarterna uppstår. Även konsekvenserna för kännetecknande arter för naturtypen blir som helhet betraktat måttligt negativa. Hela Naturaområdets verksamhet och ekologiska struktur förblir livskraftiga trots att projektet genomförs och skyddsnivån för naturtypens typiska arter och uttern förblir gynnsam.

57 ÖVRIGA PROJEKT OCH PLANER Utsläpp från Kaunisvaara i Muonio älv Gruvan i Kaunisvaara producerar järnkoncentrat och vatten som uppkommer i processen avleds via en rörledning till Muonio älv, som i Hannukainen. Utloppsplatsen ligger cirka 13 kilometer norr om utloppsplatsen för gruvprojektet i Hannukainen. Mängden behandlat processvatten som avleds är 8,3 Mm 3 per år och avledningen riktas så att den görs under högvattenföring i Muonio älv; i maj görs cirka 30 % av gruvområdets årliga vattenutsläpp. Avledningen av vatten upphör när utomhustemperaturer sjunker under noll, vilket i praktiken leder till att inga avledningar görs mellan november och mars. Fastän vattnet endast dröjer en kort tid i Muonio älv, är vattenmängden i Muonio älv så stor att utloppsvattnet från Kaunisvaara bedöms vara helt blandat med vattnet i Muonio älv före utloppsplatsen för vatten från Hannukainen. Utsläppen är högst i maj juni, då mest vatten avleds till Muonio älv. Då syns de kombinerade konsekvenserna från gruvorna i Hannukainen och Kaunisvaara som en förhöjd sulfathalt (tabell 11-1); sulfathalten på 15 mg/l överstiger det varselvärde på 3,8 mg/l som bolaget själv fastställt. Halten understiger dock tydligt larmvärdet på 65 mg/l. Halterna av andra vattenkvalitetsvariabler överskrider inte varsel- eller larmvärdena. Tabell 11-1 Kombinerade konsekvenser från projekten i Hannukainen och Kaunisvaara vid lågvattenföring i Muonio älv. Det finns inga kända lekplatser för lax i Muonio älv, men de konsekvenser som berör laxen kan bedömas bli små, eftersom större delen av vattnet från Kaunisvaara avleds i samband med vårflödet, utanför lek- och kläckningstiden. Nedströms från utloppsplatsen för vatten från Hannukainen överskrids endast varselvärdet för sulfat som bolaget själv fastställt; detta bedöms inte medföra skadliga konsekvenser för laxen eller öringen som vandrar upp i mindre åar för att leka, eftersom även utloppsplatsen för vatten från Hannukainen blandas med vattnet i Muonio älv på grund av den stora vattenföringen i Muonio älv. Av denna anledning blir de kombinerade konsekvenserna med projektet i Kaunisvaara små eller så uppstår de inte alls. De kombinerade konsekvenserna av projekten i Kaunisvaara och Hannukainen sträcker sig inte heller till sammanflödet av Torne älv och Muonio älv, som ligger cirka 10 kilometer nedströms från Hannukainens utloppsplats.

58 54 Skogsbruk I västra Lappland utgör myrar 27 % av den skogsmark som används för skogsbruk, och 78 % av denna mängd är dikad. Åren har Lapplands skogscentral so mål att öka mängden iståndsättningsdikningar till strax över hektar i hela Lappland, vilket är mer än två gånger så mycket som utfördes under den föregående perioden. Iståndsättningsdikningens mest betydande konsekvens är belastningen av suspenderade ämnen, och därutöver upplöses järn, aluminium, kväve, fosfor och kalium i dikesvattnet. De skadliga ämnen som frigörs i samband med gruvprojektet i Hannukainen är inte de samma som vid iståndsättningsdikning, frånsett suspenderade ämnen, och därför bedöms de kombinerade konsekvenserna bli små. Klimatförändring Klimatförändringen och att vattnen blir varmare i anslutning till den kan störa reproduktionen för höstlekande fiskar. Särskilt sommartemperaturerna påverkar artförhållandena för fiskar som anpassat sig till kallt och varmt vatten. När klimatet blir varmare går laxfiskar och röding i kallt vatten tillbaka, medan gös och mörtfiskar gynnas av att klimatet blir varmare. Genomförandet av gruvprojektet kommer inte att höja vattentemperaturen, och konsekvenserna för vattenkvaliteten och vattenmängden kommer inte att bli betydande efter att lindringsåtgärderna utförts. Därför bedöms de kombinerade konsekvenserna bli små. Avloppsreningsverket i Ylläs Centralreningsverket i Ylläs är beläget i den norra änden av Rautuvaarabassängen. Avloppsvattnet pumpas från reningsverket till den gamla råvattenreservoaren i Rautuvaara, där avloppsvattnet som behandlats på kemisk väg eftersedimenteras. Det renade avloppsvattnet avleds från eftersedimenteringsbassängen längs ett utloppsrör till Niesajoki mellan maj oktober. Mängden vatten som avles är cirka 1,3 milj. m 3 per år. Mest vatten leds ut i maj augusti, då vattenmängden är cirka m 3 /mån. På basis av den tekniska och ekonomiska genomförbarheten har aktivslamprocess valts som reningsverkets process. Nuvarande och kommande processeenheter framgår av tabell Av tabell 11-3 framgår den uppskattade belastningen på avloppsreningsverket under de följande 30 åren. Tabell 11-2 Nuvarande processenheter och processenheter som läggs till fram till åren 2020 och 2040 på Ylläs avloppsreningsverk. Nuvarande processenheter Inpumpning Förbehandling Kemisk behandling Biologisk behandling Slambehandling Processenheter som läggs till fram till år 2020 Nya luftningsbassänger, 3 linjer Nya eftersedimenteringsbassänger, 3 linjer Ny slamfällningsbassäng Ny skruvtorkare för slam, 1 st. UV-desinfektion, 1 st. Effektivisering av kemikaliebehandling Ny processhall Processenheter som läggs till fram till år 2040 Nya luftningsbassänger, 2 linjer Nya eftersedimenteringsbassänger, 2 linjer Ny slamfällningsbassäng, 1 linje Ny skruvtorkare för slam, 2 st. UV-desinfektion, 1 st. Effektivisering av kemikaliebehandling Ny processhall

59 55 Tabell 11-3 Belastning på Ylläs och Kolari avloppsreningsverk samt prognostiserad belastning för år Belastningen på vattenområden tros förbli låt tack vare effektiv rening och öka högst enligt ökningen i inkommande belastning. En bedömning om belastningen som orsakas av avloppsreningsverket år 2020 framgår av tabell Tabell 11-4 Belastning i vattenområden som inkommande och renat vatten på avloppsreningsverket vid den dimensionerade situationen för aktivslamprocessen år Inkommande kg/d I vattendrag kg/d mg/l kg/a Reduktions- % BOD 7ATU ,3 7, ,5 P kok 80 1,2 0, ,5 NH 4-N N kok , Suspenderade ämnen ,0 9,