tentaplugg.nu av studenter för studenter

Transkript

1 tentaplugg.nu av studenter för studenter Kurskod Kursnamn R0005N Grundkurs i industriell ekonomi Datum Material Sammanfattning Kursexaminator Betygsgränser Tentamenspoäng Övrig kommentar Uppladdad av Rickard

2 Företag och ekonomi Effektivitet Begreppet effektivitet definieras som grad av måluppfyllelse. Det är med andra ord ett uttryck för i vilken utsträckning ett företag uppnår sitt mål. Effektivitet kan därför säga hur bra eller dåligt ett företag bedriver sin verksamhet. Ett företags effektivitet bestäms som förhållandet mellan värdet av vad som åstadkommits, utflödet, och värdet av resultatet, inflödet, i förhållande till ett mål. EFFEKTIVITET = VÄRDET AV UTFLÖDE / VÄRDET AV INFLÖDE. Inre effektivtet Inre effektivitet kan sägas handla om att göra saker rätt. En hög inre effektivitet förknippas ofta med hög produktivitet, kostnadseffektivitet, ordning och reda, samt välutvecklade system och rutiner. Den inre effektiviteten handlar alltså om företagets hushållande med resurser ur ett internt perspektiv Yttre effektivitet Yttre effektivtet kan sägas handla om att göra rätt saker. Den yttre effektiviteten rör företagets relationer till sin omvärld. Yttre effektivitet förknippas ofta med termer som affärsmässighet, tillväxt, kvalitet och service. Produktivitet Begreppet avser samma förhållande som i effektivitetsbegreppet, men vad som har åstadkommits och den resursinsats som satts in och de prestationer som utförts för att åstadkomma resultatet uttrycks i fysiska termer, d.v.s. kvantiteter. PRODUKTIVITET = KVANTITET UTFLÖDE / KVANTITET INFLÖDE

3 Inbetalning och utbetalning Begreppen inbetalning och utbetalning är knutna till tillfällen då överföringar av likvida medel sker, d.v.s. när betalningstransaktioner äger rum. Betalningen kan ske på olika sätt; kontant, med check eller via bank- och postgiro. Tidpunkten för inbetalningen sammanfaller emellertid inte nödvändigtvis med att varorna levereras till kunden, utan inbetalningen kan ske såväl före som efter att inkomsten och intäkten uppkommit. Utbetalningar uppkommer när det köpande bolaget betalar för anskaffade resurser. Utbetalningar kan äga rum såväl före som efter leveranser och såväl före som efter uppkomsten av utgifter och kostnader. Utbetalningar är därmed knutna till de tidpunkter då betalningen faktiskt görs. Inkomst och utgift Begreppen inkomst och utgift är knutna till företagets affärstransaktioner med externa parter. Det rör sig om tidpunkter för avyttring av varor och tjänster samt anskaffning av resurser. När ett företag avyttrar resurser, uppstår inkomster för det säljande företaget. Enligt redovisningspraxis uppstår inkomsten vid det datum fakturor för sålda varor och tjänster är daterade. Oavsett när fakturorna skickas, är det deras datering som avgör när inkomsten uppkommer. När ett företag anskaffar resurser uppstår utgifter för det köpande företaget. I en strikt företagsekonomisk mening uppstår utgiften när anskaffade varor levereras och tjänster utförs. Intäkt och kostnad på bokföringsmässiga grunder I ett företags externa redovisning bestäms intäkter och kostnader för tidsperioder. Intäkterna utgör värdet i pengar av de prestationer som utförts under en tidsperiod gentemot företagets kunder, d.v.s. värdet av periodens försäljning av varor och tjänster. Kostnaderna utgörs av de resurser som åtgått för att kunna åstadkomma de prestationer som utförts gentemot kunderna under en tidsperiod. Bokföringsmässiga grunder innebär att inkomster och utgifter är grunden till de perioder under vilka prestationer utförs och resurser förbrukats Intäkt och kostnad på kalkylmässiga grunder Med intäkter på kalkylmässiga grunder menas värdet, oftast uttryckt i finansiella termer, av de prestationer som utförts. Intäkterna på kalkylmässig grund bestäms med utgångspunkt i vad som presterats oberoende av om någon försäljning ägt rum eller ej. Med kostnader på kalkylmässiga grunder menas värdet, oftast uttryckt i finansiella termer, på den resursförbrukning som krävs för att kunna producera varor och tjänster. Dessa är inte heller knutna till någon viss periods försäljning

4 Rörliga och fasta kostnader Övergripande distinktion mellan rörliga och fasta kostnader Distinktionen mellan rörliga och fasta kostnader görs med avseende på hur känsliga de är för förändringar i företagets verksamhetsvolym. RÖRLIGA KOSTNADER + FASTA KOSTNADER = TOTALA KOSTNADER Verksamhetsvolym Det finns inget givet uttryck för verksamhetsvolym, utan det kan uttryckas på flera olika sätt. I varje företag finns det flera uttryck för verksamhetsvolym. I de flesta fall är det dock ett uttryck för ett företags output; t.ex. antalet framställda enheter i tillverkande företag och antalet betjänade kunder i ett tjänsteföretag. Rörlig kostnad Med en rörlig kostnad avses en kostnad vars totalsumma förändras kontinuerligt när verksamhetsvolymen förändras. Det är totalsumman som står i fokus. Proportionellt rörlig kostnad Kostnader vars totalsumma förändras proportionellt med förändringar i verksamhetsvolymen kallas för proportionellt rörliga kostnader. En egenskap hos proportionellt rörliga kostnader är att även om totalsumman förändras är styckkostnaden konstant, dvs lika stor oavsett verksamhetsvolym. Ett exempel är provision, t.ex 25% på omsättningen. Progressivt rörlig kostnad Progressivt rörliga kostnader är kostnader vars totalsumma förändras i snabbare takt än förändringar i verksamhetsvolymen. De ökar mer än proportionellt vid stigande och minskar mer än proportionellt vid sjunkande verksamhetsvolym. Exempel på progressivt rörliga kostnader är lönekostnader vid övertidsersättning och skiftarbete. Degressivt rörlig kostnad Degressivt rörliga kostnader är kostnader vars totalsumma förändras i långsammare takt än förändringar i verksamhetsvolymen. De ökar mindre än proportionellt vid stigande och sjunker mindre än proportionellt vid sjunkande verksamhetsvolym. Fast kostnad Med en fast kostnad avses en kostnad vars totalsumma är oförändrad när verksamhetsvolymen förändras eller som förändras i vissa intervall med förändringar i verksamhetsvolymen. Fasta kostnader delas vanligen in i två kategorier; Helt fasta kostnader och Halvfasta kostnader Helt fast kostnad Kostnader vars totalsumma är oförändrad vid förändringar i verksamhetsvolym. Det är totalsumman som står i fokus. Typexempel på helt fasta kostnader är lokalhyreskostnad, lönekostnader för administration och försäljning, leasingavgifter för fordon, försäkringspremier och avskrivningar.

5 Halvfast kostnad Halvfasta kostnader är kostnader vars totalsumma förändras med vissa av verksamheten beroende intervall. De är helt fasta i vissa intervall men hoppar till en ny nivå när verksamhetsvolymen överstiger eller understiger en kritisk gräns. Man kan säga att företag ökar och minskar sin kapacitet språngvis. Typexempel på halvfasta kostnader i ett tillverkande företag är lokalhyra, löner till t.ex. förmän, vissa utrustningskostnader och kostnader för fordon. Blandad rörlig och fast kostnad Det finns kostnader som innehåller både en rörlig och en fast kostnadskomponent. De benämns blandade rörliga och fasta kostnader, eller blandade kostnader. Totalkostnaden består då av summan av den rörliga och den fasta kostnaden. Ett exempel på en blandad rörlig och fast kostnad är kostnaden för en hyrbil. Man betalar en fast dygnshyra och utöver den för varje kilometer man kör.

6 Resultatplanering Resultatplanering I resultatplanering studeras samband mellan intäkter, rörliga kostnader, fasta kostnader och volym. Matematisk ansats för totalanalys Ett företags totala kostnader kan delas upp i rörliga och fasta kostnader. Följande samband gäller därmed: RÖRLIGA KOSTNADER + FASTA KOSTNADER = TOTALA KOSTNADER Storleken på de rörliga kostnaderna beror på verksamhetsvolymens storlek. Därav kan ovanstående samband skrivas som: RÖRLIG KOSTNAD PER STYCK * VOLYM + FASTA KOSTNADER = TOTALA KOSTNADER Storleken på intäkterna beror på hur mycket företaget lyckas sälja, dvs på försäljningsvolymen. Följande gäller: PRIS PER STYCK * VOLYM = TOTALA INTÄKTER Skillnaden mellan totala intäkter och kostnader utgör resultatet. Sambandet mellan totala intäkter och totala kostnader uttrycks enligt följande: TOTALA INTÄKTER RÖRLIGA KOSTNADER FASTA KOSTNADER = RESULTAT Storleken på såväl intäkterna som de rörliga kostnaderna beror på volymen. Därav gäller följande samband: PRIS PER STYCK * VOLYM RÖRLIG KOSTNAD PER STYCK * VOLYM FASTA KOSTNADER = RESULTAT Grafisk ansats för totalanalys Rörliga kostnader, fasta kostnader och totala kostnader i resultatdiagram:

7 När kostnaderna är på plats är nästa steg att lägga in intäkterna. Intäkterna per styck antas vara konstant. För att erhålla ett fullständigt resultatdiagram ska de rörliga kostnaderna, de fasta kostnaderna och intäkterna kombineras. Ett fullständigt resultatdiagram framgår ur figuren nedan: Kritisk punkt Den kritiska punkten anger vid vilken volym och vid vilken total intäkt resultatet är noll kronor. Den kritiska punkten består av två komponenter; den kritiska volymen och den kritiska intäkten. Med den matematiska resultatplaneringsansatsen gäller följande samband för den kritiska punkten: PRIS PER STYCK * VOLYM RÖRLIG KOSTNAD PER STYCK * VOLYM FASTA KOSTNADER = 0 I resultatplaneringsansatsen med diagram avläses den kritiska intäkten och den kritiska volymen enligt nedanstående diagram:

8 Säkerhetsmarginal Både den faktiska volymen och den faktiska intäkten kan avvika från den kritiska volymen respektive den kritiska totala intäkten. Skillnaden mellan dem benämns säkerhetsmarginal. Säkerhetsmarginal uttryckt i volym: Absoluttal: FAKTISK VOLYM KRITISK VOLYM Procenttal: (FAKTISK VOLYM KRITISK VOLYM)/FAKTISK VOLYM Säkerhetsmarginal uttryckt i total intäkt: Absoluttal: FAKTISK TOTAL INTÄKT KRITISK TOTAL INTÄKT Procenttal: (FAKTISK TOTAL INTÄKT KRITISK TOTAL INTÄKT)/FAKTISK TOTAL INTÄKT I ett resultatdiagram avläses säkerhetsmarginalen enligt följande: Resultatplanering med totalanalys för flervaru- och tjänsteföretag Resultatplanering kan även tillämpas på företag som har ett flertal varor och/eller tjänster. Man får då göra flera beräkningar. En förutsättning är att mixen av varor och/eller tjänster är given för den period resultatplaneringen avser. En enkel metod som kan användas bygger på utnyttjandet av vägda medelvärden. Bidragsanalys Bidragsanalys utförs såväl med matematik som med diagram. Bidragsanalys är väldigt lik totalanalys. Bidragsanalys matematisk ansats I bidragsanalysen är man primärt intresserad av rörliga kostnader. De rörliga kostnaderna antas vara proportionellt rörliga. Skillnaden mellan totala intäkter och totala rörliga kostnader benämns täckningsbidrag eller bidrag. PRIS PER STYCK * VOLYM RÖRLIG KOSTNAD PER STYCK* VOLYM = TOTALT TÄCKNINGSBIDRAG

9 Bidragsanalys grafisk ansats Linjen för fasta kostnader behandlas på precis samma sätt som i fallet med totalanalys. Skillnaden mellan bidragsanalys och totalanalys är att bidragsanalysen inte inkluderar linjer för vare sig intäkter eller rörliga kostnader. Istället används en bidragslinje, d.v.s. en linje som anger skillnaden mellan intäkter och rörliga kostnader vid olika volymer. Täckningsgrad Täckningsgraden anger hur stort täckningsbidraget per styck eller totalt är i förhållande till priser per styck respektive den totala intäkten. Täckningsgraden anger det bidrag varje försäljningskrona ger i procent. TÄCKNINGSBIDRAG PER STYCK/PRIS PER STYCK = TÄCKNINGSGRAD Eller TOTALT TÄCKNINGSBIDRAG/TOTALA INTÄKTER = TÄCKNINGSGRAD Kritisk punkt, bidragsanalys Den kritiska punkten anger vid vilken volym och vid vilket totalt täckningsbidrag resultatet är noll kronor, d.v.s. den volym vid vilken det totala täckningsbidraget är lika stort som den fasta kostnaden. PRIS PER STYCK*VOLYM RÖRLIG KOSTNAD PER STYCK*VOLYM FASTA KOSTNADER = 0 FASTA KOSTNADER / TÄCKNINGSBIDRAG PER STYCK = KRITISK VOLYM Även den kritiska totala intäkten, d.v.s. det läge i vilket totala intäkter uppgår till samma belopp som totala kostnader, kan enkelt beräknas vid bidragsanalys. FASTA KOSTNADER / TÄCKNINGSBIDRAG PER STYCK* PRIS PER STYCK = KRITISK TOTAL I NTÄKT

10 Produktkalkylering Produktkalkyl En produktkalkyl är en sammanställning av intäkter och/eller kostnader för ett visst kalkylobjekt i en viss kalkylsituation. Produktkalkylering Produktkalkylering är den process i vilken produktkalkyler tas fram. Produktkalkylsystem Produktkalkylsystem utgör produktkalkyleringens formaliserade och rutinbundna delar. Produktkalkylsystem kan sägas stå för produktkalkyleringens tekniska aspekter. Kalkylobjekt Kalkyler upprättas för många slag av s.k. kalkylobjekt, eller kostnadsbärare. Det finns inga restriktioner för vad som kan utgöra kalkylobjekt, utan intäkter och kostnader kan sammanställas för i princip vad som helst. Kalkylsituationer Profuktkalkyler används i många situationer, s.k. kalkylsituationer. De är av varierande slag. De kan gälla t.ex. beslutsfattande och uppföljning av beslut, vara av strategisk, taktisk eller operationell karaktär, vara regalbundet återkommande eller tillfälliga samt vara av såväl större som mindre ekonomisk betydelse. Rutinmässig produktkalkyl I praktiken görs inte alltid särskilda kalkylutredningar i varje kalkylsituation. Istället arbetar företag med på förhand bestämda regler och rutiner för kalkyleringen i de kalkylsituationer som är mest frekvent förekommande. Det är möjligt att arbeta med sådana när de ekonomiska konsekvenserna är tämligen lika från kalkyltillfälle till kalkyltillfälle. Detta kallas för rutinmässiga kalkyler. Icke-rutinmässig produktkalkyl I situationer som inte är frekvent förekommande och i situationer där de ekonomiska konsekvenserna i stor utsträckning skiljer sig åt från kalkyltillfälle till kalkyltillfälle, upprättas särskilda kalkyler, s.k. icke-rutinmässiga kalkyler. Omständigheter som påverkar utformningen av produktkalkyler Många faktorer påverkar utformningen av en produktkalkyl. Den utformning en kalkyl får beror på såväl objektiva fakta som subjektiva uppfattningar. En kalkyls uppställning är i praktiken en funktion av flera faktorer, bl.a. vad som anses vara väsentliga och relevanta ekonomiska konsekvenser, vilka ekonomiska konsekvenser som kända, kalkyens betydelse relativt andra slag av underlag, krav från användare samt tillgång på indata. Kostnad under bokföringsmässiga grunder och kalkylmässiga grunder Den externa redovisningen är kringgärdad av lagar och rekommendationer som måste följas. De behöver inte följas i den interna redovisningen. Skillnaden mellan bokföringsmässiga och kalkylmässiga kostnader kan sorteras in i tre rubriker; urval, värdering och periodisering.

11 Bokföringsmässiga merkostnader De kostnader som endast finns i den externa redovisningen. Kalkylmässiga merkostnader De kostnader som endast finns i kalkyleringen. Kapitalkostnad Kapitalkostnader består dels av kostnader för förbrukning d.v.s. avskrivningar, dels av den ersättning företagets finansiärer kräver på det satsade kapitalet, d.v.s. räntekostnader för lånat kapital och avkastningskrav på eget kapital. Kalkylmässig avskrivning Anläggningstillgångar, t.ex. maskiner, inventarier och byggnader, utmärks av att de anskaffas i en tidpunkt men används under flera perioder. Över tiden minskar tillgångarna i värde på grund av slitage, förstörelse, teknisk utveckling och minskat nyttjande. Via kalkylmässiga avskrivningar beaktas denna värdeminskning genom att det investerade kapitalet fördelas ut på flera perioder, de perioder under vilka tillgångarna används. Kalkylmässiga avskrivningar kan därför sägas utgöra en kostnad för att förbruka kapital, som tas ut genom avskrivningar. Kalkylmässig ränta För att kunna bedriva verksamhet behöver företag olika slag av resurser. För att kunna anskaffa resurser krävs kapital. Kapitalet indelas i sammanhanget i lånat kapital och av ägarna satsat kapital. På det lånade kapitalet måste företaget betala ränta och ägarna kräver avkastning på sitt satsade kapital. Företaget har därmed en kostnad för att få utnyttja kapitalet i verksamheten. I produktkalkyleringen beaktas det genom inkluderandet av kalkylmässig ränta. SYSSELSATT KAPITAL = ANLÄGGNINGSTILLGÅNGAR + OMSÄTTNINGSTILLGÅNGAR RÄNTEFRIA SKULDER SYSSELSATT KAPITAL = EGET KAPITAL+RÄNTEBÄRAN DE SKULDER AT kan indelas i monetära tillgångar och ickemonetära tillgångar. Monetära AT värderas vanligtvis tillnominellt värde, medan ickemonetära värderas till bruksvärde (nuanskaffningsvärde avskrivningar; marknadsvärdet således). För OT värderas de ej om, utan man använder värdena från balansräkningen. Detta gäller vid prisförändringar. Vid tillfällen utan prisförändringar bör AT värderas till planenligtrestvärde (anskaffningsvärde avskrivningar). OT skall tas upp till det värde de noterats i den externaredovisningen.nivån på räntan kan man beräkna på flera sätt. I praktiken bestäms räntesatsen som ett genomsnitt avkostnaden för lånat kapital och eget kapital. Vid fastställande av räntenivån måste en distinktion göras mellan nominell och real ränta: NOMINELL RÄNTA= REAL RÄNTA + INFLATION REAL RÄNTA = NOMINELL RÄNTA - INFLATION Anskaffningsvärde och nuanskaffningsvärde Anskaffningsvärde är de kostnader som uppstår när någonting införskaffas. Det kan vara inköpspriset, men även andra kostnader som har uppkommit kan räknas in. Nuanskaffningsvärde speglar hur mycket det skulle kosta att idag återinskaffa samma prestanda som en äldre tillgång har.

12 Ekonomisk livslängd Den ekonomiska livslängden är den tid under vilken det är ekonomiskt försvarbart att använda tillgångarna alternativt den tid fram till vilken det är ekonomiskt fördelaktigt att byta ut en tillgång. Linjär avskrivning, degressiv avskrivning och progressiv avskrivning Linjär avskrivning innebär att tillgångar skrivs av med ett lika stort belopp varje period. Den största fördelen med metoden är att den är enkel att använda. Nackdelen med metoden är att ingen hänsyn tas till att kostnader för drift, reparationer och underhåll ofta ökar med tillgångars ålder. På grund av det kommer totalkostnaden, d.v.s. summan av avskrivningskostnaden och kostnaderna för drift, underhåll och reparationer att stiga över tiden. Degressiv avsrkivning innebär att tillgångar skrivs av med efter hand sjunkande belopp över den ekonomiska livslängden, d.v.s. mycket i början och mindre i slutet. Det finns mycket som talar för degressiva avskrivningar. Den innebär att strävan att göra summan av avskrivningskostnader, driftkostnader och kostnader för reparationer och underhåll lika stor under varje period över den ekonomiska livslängden. Progressiv avskrivning innebär att tillgångarna skrivs av med efter hand stigande belopp över den ekonomiska livslängden. D.v.s lite i början och mer i slutet. Denna metod används väldigt sällan då det är ovanligt att drifts-, reparations- och underhållskostnader sjunker ju längre tiden går.

13 Självkostnadskalkylering Självkostnad Självkostnadskalkylering utmärks genom att företags samtliga kostnader tas med i kalkylen. Man säger att självkostnadskalkylering utmärks av en fullständig kostnadsfördelning, till skillnad mot bidragskalkylering som utmärks av en ofullständig kostnadsfördelning. Man ser det som att företagets kalkylobjekt, t.ex. varor, kundorder, projekt, och tjänster orsakar kostnaderna och därför ska bära sin andel av dem. Företags samtliga kostnader inkluderas alltså i kalkyleringen och fördelas ända ner på enhetsnivå, t.ex. kostnaden för en varuenhet eller en konsulttimme. Periodkalkylering Vid periodkalkylering beräknas självkostnaden för varor och tjänster för en viss tidsperiod, t.ex. för ett år, ett halvår eller för en månad. Periodkalkylering lämpar sig bäst när företag tillhandahåller endast en vara eller tjänst eller flera varor eller tjänster av helt eller någorlunda likartad karaktär. Periodkalkyler är särskilt vanligt förekommande vid massproduktion, d.v.s. när företag framställer eller erbjuder varor och tjänster i stora kvantiteter utan att rikt sig till någon speciell kund. Typexempel på branscher är; olje-, bryggeri-, textil-, och kemibranschen. Det finns tre metoder av periodkalkylering: Divisionsmetoden Normalmetoden Ekvivalentmetoden Divisionsmetoden Divisionsmetoden är den enklaste kalkylen av självkostnadstyp. Självkostnaden för en produktenhet eller tjänst beräknas med divisionsmetoden enligt följande: TOTALKOSTNAD FÖR EN TIDSPERIOD / VERKSAMHETSVOLYM = SJÄLVKOSTNAD PER STYCK Med verksamhetsvolym menas här företagets output, t.ex. antalet framställda produktenheter i ett tillverkande företag, antalet in-, och utbetalningstransaktioner i en bank, antalet meter rör i ett stålföretag osv. Divisionskalkylen förekommer i två varianter; en utan uppdelning på kostnadsställen och en med uppdelning på kostnadsställen. Nackdelen med den som inte delar upp på kostnadsställen är den inte ger information kostnadskontroll, eftersom kostnaderna endast redovisas som en totalsumma. En uppdelning av kostnaderna på kostnadsställen kan i många situationer vara viktig för t.ex. kontroll av var i företaget kostnader uppstår och deras utveckling över tiden. En stor nackdel med divisionsmetoden är att sysselsättningsnivån inte beaktas. Med metoden fördelas samtliga kostnader på verksamhetsvolym oavsett dess storlek. Normalmetoden För att komma till rätta med sysselsättningseffekten kan normalmetoden användas. Fördelen med den är att självkostnaden beroende på skillnader i sysselsättning inte fluktuerar mellan tidsperioder och kalkyltillfällen. Kostnaderna indelas med normalmetoden i rörliga och fasta.

14 Rörliga kostnader divideras med verklig verksamhetsvolym och fasta kostnader med normal verksamhetsvolym. RÖRLIGA KOSTNADER/VERKLIG VOLYM + FASTA KOSTNADER/NORMAL VOLYM = SJÄLVKOSTNAD PER STYCK Med verklig verksamhetsvolym avses den volym som faktiskt framställs eller som beräknas framställas under en viss tidsperiod. Med verklig verksamhetsvolym avses den verksamhetsvolym som, över tidsperioder betraktat, oftast framställs. När den verkliga verksamhetsvolymen avviker från den normala uppstår en av två saker; över- eller undertäckning. Övertäckning uppstår då företaget tillverkar mer än den normala volymen, tillverkningen täcker då de fasta kostnaderna. Övertäckningen beräknas genom att först ta fram styckkostnaden, sedan multipliceras denna siffra med antalet producerade enheter som överstiger det normala. Undertäckning är således det motsatta, företaget tillverkar mindre än normalt. Den enda skillnaden mellan normalmetoden och divisionsmetoden ligger i indelningen av kostnaderna i rörliga och fasta Ekvivalentmetoden Om ett företag har fler än t.ex. ett varu- och tjänsteslag är det inte säkert att de är identiska i samtliga avseenden. Man behöver då ta hänsyn till skillnader i kalkylobjektets resurskrav vid beräkningen av självkostnaden för att objekten ska kunna belastas med sin kostnadsandel. En metod som då kan användas är ekvivalentmetoden. Man kan vid beräkningen av självkostnaden ta hänsyn till skillnader i resurskrav avseende bl.a. materialförbrukning, arbetstider osv. För att kunna ta hänsyn till skillnader i kalkylobjektets resurskrav vid självkostnadsberäkningen används s.k. ekvivalenttal. De fastställs genom studier av verksamheten, t.ex. tidsåtgång och materialförbrukning. Ett företag som framställer två produkter i samma slag av process har fastställt att en av produkterna kräver dubbelt så mycket bearbetning m.m. som den andra produkten. Den mer resurskrävande produkten ska då bära en dubbelt så stor kostnad som den andra produkten. Ekvivalenttalet för den mer resurskrävande produkten är då 2, medans för den mindre resurskrävande är det 1. Ekvivalenttal kan uttryckas på många olika sätt. Det enda krav som ställs på dem är att de anger skillnader i resursförbrukning De andelar av kostnaderna som ska påföras kalkylobjekten beror, utöver ekvivalenttalen, även på volymen per objekt. Ekvivalenttalen multipliceras därför med volymen per kalkylobjekt. Då erhålls den s.k. ekvivalentvolymen per objekt. Den kommer vid beräkningen av självkostnaden att fånga upp de skillnader i resurskrav som förekommer. Orderkalkylering Vid orderkalkylering beräknas självkostnaden för företagets kalkylobjekt oberoende av tidsaspekten, t.ex. självkostnaden för en kundorder, ett projekt, en tjänst eller en tillverkningsserie. Orderkalkylering kan även upprättas för vissa tidsperioder, t.ex. den beräknade självkostnaden för företagets tjänster för en kommande period eller den faktiska självkostnaden för en förfluten period. Orderkalkylering är lämplig då kalkylobjekten väsentligt skiljer sig åt när det gäller resursförbrukning.

15 Typexempel på företag som arbetar med orderkalkylering är verkstadsföretag, konsultföretag, revisionsbyråer, försäkringsbolag, restauranger, byggbolag och banker. Särkostnader: Kostnader som orsakas av endast ett visst givet kalkylobjekt i en viss kalkylsituation. Exempel är i tillverkande företag när man ska framställa en kundorder. Materialkostnaderna är då en särkostnad eftersom den orsakats unikt för detta fall. Särkostnader kan inte anges generellt. Samkostnader: Kostnader som har orsakats av gemensamt två eller flera kalkylobjekt i en viss kalkylsituation. Exempel är lokalkostnad, eller underhållskostnader i verkstäder. Sär- och samkostnader är de teoretiskt korrekta begreppen vid orderkalkylering. Men när kalkyleringen görs rutinmässigt används istället begreppen direkta kostnader och omkostnader. Direkta kostnader registreras direkt på kalkylobjekt. Omkostnaderna däremot registreras på sammanhang eller på det ställe i företagen vilket de uppstår. Direkta kostnader = Kostnader som påförs kalkylobjekt direkt Omkostnader = Kostnader som påförs kalkylobjekt via fördelning Kostnader bör i så stor utsträckning som möjligt och kostnadsmässigt försvarbart behandlas som direkta kostnader. Ju större andel av kostnaderna som behandlas som direkta, desto bättre blir precisionen i kalkyleringen. Påläggsmetoden Vid orderkalkylering indelas kostnaderna i direkta kostnader och omkostnader. Att bestämma kalkylobjektens direkta kostnader är inte något stort problem. Däremot är det betydligt svårare att bestämma kalkylobjektens andelar av omkostnaderna. Fördelade omkostnader kan uttrycka olika förhållanden. Man talar om att det finns olika kriterier för fördelning av omkostnader. Orsak/Verkan: Det dominerande kriteriet för fördelning av omkostnader är orsak/verkan. Strävan är att fördela kostnaderna på basis av hur kalkylobjekten orsakar kostnader. Nytta: Ett andra kriterium för fördelning av omkostnader är nytta. Det tillämpas på fasta kostnader eller, med andra ord, kapacitetskostnader. Sådana kostnader är bl.a. kostnader för lokaler, reklamsatsningar, gemensam utrustning och interna tjänster. Denna nytta kan utgöra en utgångspunkt för fördelningen av kostnaderna. Lokalkostnader kan då fördelas i förhållande till det lokalutrymme kalkylobjekten kräver, kostnader för gemensamma maskiner i förhållande till antalet utnyttjande maskintimmar och kostnader för reklam i förhållande till den effekt reklamsatsningen har på försäljningen. Bärkraft: Kostnader som är relaterade till bl.a. administration, försäljning, företagsledning och säkerhet är exempel på kostnader där det inte är möjligt att tala om orsakande på varken kort eller lång sikt. Ett fördelningskriterium som då kan nyttjas är bärkraft. Omkostnaderna fördelas med utgångspunkt i hur stora andelar kalkylobjekten klarar av att bära. Bärkraftsgrunder är t.ex. kalkylobjektens lönsamhet, omsättning, totala tillverkningskostnader i tillverkande företag. Ju lönsammare en vara eller tjänst är, desto mer klarar den av att bära. Det är bara omkostnaderna som går via en fördelningsnyckel till kalkylobjekten via pålägg. Påläggen beräknas med just fördelningsnycklar. Påläggen kan uttryckas i både procenttal och absoluttal. Principen för fastställande av pålägg är: OMKOSTNADER / FÖRDELNINGSNYCKEL = PÅLÄGG

16 Fördelning i tillverkande företag: Materialomkostnader (MO): I materialomkostnader ingår kostnader för bl.a. inköpsoch förrådspersonal (lön), lokaler, utrustning, ränta på lager och energi. Det är kostnader som är relaterade till främst inköp av material och hantering av materiallager. De fördelningsnycklar som brukar användas är: o Direkt materialkostnad o Kvantitet direkt material Tillverkningsomkostnader (TO): Tillverkningskostnaderna är i många företag hänförliga till flera slag av aktiviteter. I tillverkningsomkostnader ingår kostnader för bl.a. indirekt produktionspersonal, lokaler, utrustning och energi. Det är kostnader som är relaterade till bl.a. produktionsplanering, underhåll, reparationer, interna transporter och arbetsledning. De fördelningsnycklar som brukar användas är: o Direkt lönekostnad o Direkt arbetstid Administrations- och försäljningsomkostnader (AO & FO): Här ingår kostnader för bl.a. personal, lokaler, utrustning, försäkringar, och diverse material. Det är kostnader som är relaterade till bl.a. företagsledning, administration och personalavdelning. I försäljningsomkostnader ingår bl.a. kostnader för personal, lokaler, utrustning, reklam, resor, och diverse material. Kostnaderna är relaterade till bl.a. marknads- och orderaktiviteter. Den fördelningsnyckel som helt dominerar är: o Tillverkningskostnad Tillverkningskostnaden utgör summan av direkt lönekostnad, direkt materialkostnad, materialomkostnader, tillverkningsomkostnader och speciella direkta kostnader. Fördelning i tjänsteföretag Tjänsteomkostnader (TJO): Här inkluderas kostnader för t.ex. lön, lokaler, utrustning och diverse material. De är relaterade till bl.a. diverse stödaktiviteter, tjänsteutveckling och tjänsterum. De fördelningsnycklar som brukar användas för att fördela tjänsteomkostnader är: o Direkt lönekostnad o Direkt arbetstid Administrations- och försäljningsomkostnader (AO& FO): I praktiken tillämpas bärkraftskriteriet vid fördelningen. Man kan då tänka sig några olika fördelningsnycklar, t.ex. tjänstekostnaden, försäljningsintäkt och lönsamhet. Fördelning i handelsföretag Varuomkostnader (VO): Här ingår kostnader för t.ex. personal (lön), lokaler, utrustning, energi, transporter och försäkring. Kostnaderna är relaterade till bl.a. inköp, mottagning, uppackning, prismärkning, försäljning, svinn och kassationer. Följande fördelningsnyckel används: o Varupris

17 Administrations- och försäljningsomkostnader (AO & FO): I denna post ingår kostnader för bl.a. lön, lokaler, utrustning, försäkring och diverse material. Kostnaderna är relaterade till företagsledning, administration och personalavdelning. I försäljningskostnaderna ingår bl.a. kostnader för personal, lokaler, utrustning, reklam, resor och diverse material. Det är kostnader som är relaterade till marknads- och orderaktiviteter. Fördelning av omkostnader, utan och med kostnadsställen Fördelning utan kostnadsställen är den enklare av de två varianterna. Den är, ur ett strikt kalkylperspektiv, lämplig när kalkylobjektens krav på gemensamma resurser är tämligen likartade. I regel förekommer det i mindre företag som för begränsade varu- eller tjänsteprogram. Följande steg förekommer i denna typ av fördelning: 1. Bestäm direkta kostnader 2. Gruppera omkostnaderna i poster 3. Välj fördelningsnycklar 4. Beräkna påläggssatser 5. Fördela omkostnaderna till kalkylobjekten 6. Beräkna självkostnaden Många företag, särskilt stora företag, har stora produktprogram och komplicerade samband mellan sina tjänster eller varor och resursförbrukningen. Ett sätt att fånga upp dessa komplicerade samband vid fördelningen av omkostnader är att arbeta med kostnadsställen. Följande steg förekommer i denna typ av fördelning: 1. Bestäm direkta kostnader 2. Fördela omkostnaderna till kostnadsställen 3. Gruppera omkostnaderna i poster 4. Välj fördelningsnycklar 5. Beräkna påläggssatser 6. Fördela omkostnaderna till kalkylobjekten 7. Beräkna självkostnaden

18 Aktivitetsbaserad kalkylering (ABC) ABC-kalkylering innebär mer än ett förfinat sätt att fördela omkostnader. ABC-kalkylen är inte en kalkyl av självkostnadstyp, såsom påläggsmetoden. Vid ABC-kalkylering strävar man efter att omkostnader endast ska fördelas till kalkylobjekten i de fall då kostnaderna orsakslogiskt kan knytas till kalkylobjekten. Den kalkylinformation som produceras utgör inte kalkylinformation i traditionell mening. Istället produceras s.k. uppmärksamhetsinformation, vilken riktar uppmärksamheten mot problem, t.ex. olönsamma eller inte tillräckligt lönsamma varor, tjänster och kunder. Denna uppmärksamhetsinformation kan sedan ligga till grund för beslut om förändrad prissättning, ändringar i kunderbjudanden, förändringar i kundmix och varu- och tjänstesortimentet. Andra fördelat med ABC-kalkylering är: Möjlighet till många slag av analyser Stark begreppsapparat (skapar förutsättningar för att många ska förstå kalkylen) Aktivitetsbaserad styrning (kan förbättra företagets aktiviteter och processer) Centrala begrepp Aktivitet Kostnadsdrivare Aktivitet: I ABC-kalkylering betraktar man företaget som bestående av en uppsättning aktiviteter. En aktivitet är en arbetsuppgift eller ett arbetsmoment. Aktiviteter är alltså uttryck för olika slag av fysiskt arbete, arbete som utförs när företaget t.ex. producerar en tillverkningsserie eller utför en kundorder eller ett konsultuppdrag. Företag är olika, vilket innebär att det finns en given uppsättning aktiviteter. Exempel på aktiviteter i ett tillverkande företag: Produktutveckling, Inköp av material, Mottagningskontroll, Produktionsplanering, Manuell bearbetning, Kvalitetskontroll, Leverans av produkter. Exempel på aktiviteter i konsultföretag: Tjänsteutveckling, Planering av uppdrag, Upprättande av dokument, Tjänsteutförande, Kvalitetssäkring, Uppdragsprestation, Uppdragsföljning. Exempel på aktiviteter i butik: Sortimentutveckling, Inköp av varor, Uppackning av varor, Prismärkning, Försäljning över disk, Kassaservice, Leverans av varor. Aktiviteter kategoriseras i s.k. aktivitetshierarkier. En sådan består av ett antal nivåer på vilka aktiviteterna klassificeras med avseende på olika slag av kostnadsdrivare och/eller aktivitetsattribut. Kostnadsdrivare För att kunna mäta kalkylobjektens konsumtion av företagets aktiviteter krävs en länk mellan aktiviteter och kalkylobjekt. Denna länk kallas kostnadsdrivare. En kostnadsdrivare utgör alltså en fördelningsnyckel. Kalkylering med ABC-kalkylen När en ABC-kalkyl ska upprättas, följer man en viss arbetsgång. Det finns vissa kalkyltekniska likheter med påläggsmetoden. Exempelvis bestäms direkta kostnader enligt samma princip och omkostnaderna fördelas i två steg. Följande steg ingår i ABC-kalkylen: 1. Bestäm direkta kostnader

19 2. Välj aktiviteter och fördela omkostnaderna till aktiviteterna. 3. Välj kostnadsdrivare. 4. Fastställ kostnadsdrivarvolymer och beräkna aktivitetssatser 5. Beräkna kostnader för kalkylobjekt. Bestäm direkta kostnader: Som framgått tidigare, bör kalkylobjektets särkostnader, så långt det är ekonomiskt försvarbart, påföras kalkylobjekten direkt. Ju större andel av kostnaderna som behandlas som direkta, desto större blir precisionen i kalkyleringen. Välj aktiviteter och fördela omkostnaderna: I princip kan allt arbete som utförs i ett företag aktivitetsbestämmas. Men det är uppenbart att kalkyleringen skulle bli alldeles för komplicerad och kostsam. Det centrala kriteriet är skillnader i de proportioner i vilka kalkylobjekten konsumerar aktiviteter. De aktiviteter där proportionerna skiljer sig kraftigt åt bör inkluderas. Om antalet aktiviteter anses för stort efter att proportionalitetskriteriet tillämpats, kan de reduceras på två sätt; Aktiviteter som drivs av samma kostnadsdrivare kan slås ihop. Aktiviteter vars kostnader inte är betydande slås ihop. Välj kostnadsdrivare: Kostnadsdrivarna kan delas in i tre kategorier; kostnader som fokuserar på transaktioner, tid respektive intensitet. Transaktionsrelaterade kostnadsdrivare mäter antalet förekomster, t.ex. antalet inköp, kundbesök, order, kunder, fakturor, restauranggäster etc. Tidsrelaterade kostnadsdrivare mäter den tid det tar att utföra aktiviteter, t.ex. inköpstimmar, maskinbearbetningstimmar, faktureringstimmar, servicetimmar, reparationstimmar etc. Intensitetsrelaterade kostnadsdrivare är lämpliga att använda när kalkylobjekten kräver speciella aktivitetssatser. Exempel på sådana är när vissa kalkylobjekt kräver arbetsinsatser från personal med högre eller lägre lön än normalt och/eller speciellt dyrbar eller billig utrustning. Fastställ kostnadsdrivarvolymer och beräkna aktivitetssatser: När ABC-kalkylen används beräknas aktivitetssatserna vid förhållanden som råder vid praktisk volym. Metoden bygger på att man bestämmer varje aktivitets praktiska volym. Aktivitetssatser beräknas såhär: AKTIVITETSKOSTNADER VID PRAKTISK KOSTNADSDRIVARVOLYM / PRAKTISK KOSTNADSDRIVAR VOLYM = AKTIVITETSSATS Beräkna kostnader för kalkylobjekt: När de direkta kostnaderna, aktivitessatserna beräknade och kostnadsdrivarna valda, kan kostnaderna för kalkylobjektet beräknas. Kan aktivitetskostnaderna inte orsakslogiskt relateras till det aktuella kalkylobjektet, ska kostnaderna inte fördelas till objektet. ABC-kalkylen är en s.k. resursutnyttjandemodell. Med ABC-kalkylen mäter man för kalkylobjektet kostnaden för att utnyttja aktivitetsresurser, inte kostnaden för att tillhandahålla dem. Den praktiska volymen anger hur stor aktivitetsvolym som finns tillgänglig för utnyttjande. Tidsdriven ABC-kalkylering Över tiden har företag som arbetat med ABC-kalkylering upplevt olika slag av praktiskt orienterade kalkylproblem, som kan sammanfattas i följande punkter: Höga implementeringskostnader och långa implementeringstider Höga kostnader för att underhålla och uppdatera kalkylen när förändringar sker. Att fastställa hur personalens arbetstid fördelar sig mellan olika aktiviteter innefattar ett stort inslag av subjektivitet. Personalen tenderar att underskatta eller exkludera ledig eller outnyttjad arbetstid.

20 I stora företag ställer ABC-kalkylering stora krav på hantering av stora datamängder. För att övervinna eller mildra dessa problem har en modifierad ABC-kalkyl, benämnd tidsdriven ABC-kalkyl, presenterats. Tidsdriven ABC-kalkyl är enklare och går snabbare att implementera, den kostar mindre att underhålla och uppdatera och medför att aktivitetskostnader relaterade till outnyttjad aktivitetskapacitet separeras och datamängden reduceras. Det praktiska arbetet inleds med att aktiviteter väljs. Därefter fördelas omkostnaderna till dem. Omkostnaderna kan fördelas antingen till individuella aktiviteter eller aktivitetsgrupper. I nästa steg ska aktivitetskapaciteten fastställas. Det kan ske på olika sätt. Ett första är att göra en erfarenhetsbaserad uppskattning av den. Ett andra sätt att fastställa aktivitetskapaciteten är via studier av de nivåer som kapacitetsutnyttjandet legat på under tidigare tidsperioder. Aktivitetsbaserad självkostnadskalkylering Den ursprungliga versionen fokuserar helt och hållet på fördelning av omkostnader. I praktiken innebär det att kostnader för varor, tjänster och kunder beräknas på i princip samma sätt som med påläggsmetoden, med skillnaderna att omkostnaderna grupperas på ett annat sätt och att fler slag av fördelningsnycklar används. Denna ABC-version bygger på självkostnadskalkyleringens grundläggande idé och benämns därför aktivitetsbaserad självkostnadskalkylering. Utmärkande för den är, som tidigare omnämnts, att samtliga kostnader inkluderas i kalkyleringen och fördelas ända ner på enhetsnivå, till exempel kostnaden för en enhet eller en timme. I dagens ABC-version accepteras dock inte denna fördelning längre. Bakgrunden till den aktivitetsbaserade självkostnadskalkyleringen är densamma som för dagens ABC-kalkyl, att företagen ändrat sitt arbetssätt vilket lett till att produkt-kalkyleringen måste förändras.