FYTA11: Molekylvibrationer

Transkript

1 FYTA: Molekylvibrationer Daniel Nilsson 2/ 202

2 Introduktion Övningens syfte var att undersöka normalmoderna hos molekyler, i synnerhet vattenmolekyler, och studera dessas variation beroende på olika parametrar. Analysen gjordes utan att ta hänsyn till kvantmekaniska effekter. 2 Teori En N-atomig molekyl har 3N frihetsgrader, vilket betyder att den fullständigt kan beskrivas med hjälp av 3N koordinater. Tre av dessa motsvarar translationer av molekylen, medan ytterligare tre beskriver dess rotationer, vilket innebär att 3N 6 frihetsgrader svarar mot vibrationer. För lineära molekyler spelar dock rotationer kring molekylaxeln ingen roll, och molekylen har således hela 3N 5 vibrationsfrihetsgrader. För en planär molekyl såsom vatten finns i molekylplanet 2N frihetsgrader, av vilka 3 motsvarar stelkroppsrörelser, och resterande 2N 3 är vibrationer. Således återstår N 3 frihetsgrader för svängningar ut ur molekylplanet, och för en treatomig ickelineär molekyl sker således alla svängningar i molekylplanet. 2. Analys av normalmoder För en mer utförlig analys av svängningarna studeras en molekyl bestående av N atomer med massor m i, positioner r i (t) samt jämviktslägen R i. För att underlätta räkningarna definieras även u i = r i R i. Framöver kommer dessutom vektorn r = (x, y, z,..., x N, y N, z N ) användas. Analogt definieras u och R. Den kinetiska energin kan då skrivas T = 2 N m i ṙ 2 i = 2 i= N m i u 2 i = 2 ut M u () i= där M uppenbarligen är den diagonala 3N 3N-matrisen diag(m, m, m,... m N, m N, m N ). Då atomerna endast utför små svängningar kan den potentiella energin approximeras med sin andra ordningens Taylorutveckling. Dessutom försvinner de lineära termerna då jämviktsläget är ett minimum för energin. Även den konstanta termen kan antas vara noll i jämviktsläget. Den potentiella energin kan således skrivas V = 2 3N 3N µ= ν= 2 V (R) r µ r ν u µ u ν = 2 ut Bu (2) där matrisen B:s element fås som B µν = 2 V (R) r µ r ν. Det är klart att B är reell och symetrisk. Energibevarande ger nu att: E = 2 ut M u + 2 ut Bu = 0 (3) Matrisen M kan elimineras ur denna ekvation genom att genomföra koordinatbytet v = M /2 u. Ekvation 3 får då utseendet E = 2 vt v + 2 vt Cv = 0 (4) 2

3 där C = ( M /2) T BM /2. Det är klart att C är reell och symmetrisk, ty B är det. Således kan C diagonaliseras genom basbytet v = Oq, där O är en ortogonal matris. Energin får således formen E = 2 qt O T O q + 2 qt O T COq = 2 qt q + 2 qt Dq (5) D är här en diagonalmatris. Då V utvecklats kring ett minimum måste den andra termen vara positiv oberoende av värdet på q. D:s diagonalelement måste således vara positiva, och de kan alltså skrivas D µµ = ω 2 µ. Det är således möjligt att skriva energin på formen vilket ger att E = 2 3N µ= ( q 2 µ + ω 2 µq 2 µ). (6) q µ + ω 2 µq µ = 0, µ =,..., 3N (7) Om ω µ = 0 motsvarar ekvation 7 en stelkroppsrörelse, annars ges den allmänna lösningen av q µ (t) = A µ cos(ω µ t + δ µ ) (8) där A µ och δ µ är godtyckliga konstanter. För att beräkna normalmoderna krävs kännedom om molekylens potential. Denna är i allmänhet matematiskt svårbearbetad, varför den kommer antas ha en viss enkel form. För att beskriva en vattenmolekyl krävs tre olika parametrar. Framöver kommer längderna på de kovalenta bindningarna, samt vinkeln mellan dessa, att användas. 2.2 Avståndsberoende hos potentialen Vad gäller beroendet av bindningarnas längd skall denna vara minimal då r i r j = R i R j, där de till varandra bundna atomerna tilldelats index i respektive j. För att få enkla räkningar antas därför potentialens beroende av avståndet mellan två till varandra bundna atomer ha formen V a (a) = k a 2 (a a 0) 2 (9) där k a är en konstant, och a = r = r i r j, a 0 = R = R i R j. Avståndet till jämviktsläget kan skrivas a a 0 = r R = R + u R Genom att komponentuppdela u = u ê + u ˆf där ê = R/a0 och ˆf är en normalvektor vinkelrät mot denna. Notera att det även gäller att R = R = R e. En användning av Pythagoras sats ger nu: a a 0 = ( R + u ) 2 + ( u ) 2 R = ( ) 2 u = R + u + R R + u 3

4 Då u antagits vara litet kan kvadratroten Taylorutvecklas ( ) 2 u + = + ( ) ( 2 ( ) ) 2 u u + O R + u 2 R + u R + u Bråket kan nu Taylorutvecklas igen, men täljaren gör att alla termer blir av ordning två och högre. Således erhålls ( ) 2 u ( ) + = + O u 2 R + u + u2 = + O( u 2 ) I uttrycket för a a 0 ses nu snabbt att R + u > 0, och således är a a 0 = ( R + u )( + O( u 2 )) R = u + O( u 2 ) (u i u j ) ê Insättning i ekvation 9 ger V a k a 2 [(u i u j ) ê] 2 (0) där ê = (R R j )/a 0. Det är klart att k a samt ê är konstanter. Antag att ê har komponenter e x, e y, e z. Då blir Va x i = ka 2 2[(u i u j ) ê] e x och således och vilket följer eftersom (ui ê) x i 2 V a 2 x i = k a e 2 x () 2 V a x i z j = k a e x e z (2) = e x, (ui ê) z j 2.3 Potentialens vinkelberoende = 0, (uj ê) x i = 0 och (uj ê) z j = e z För att finna potentialens vinkelberoende betraktas en atom j bunden till två andra atomer i och k. För enkelhets skull antas bindningarna vara lika långa. Potentialens beroende av bindningsvinkeln antas ha utseendet V θ (θ) = k θa (θ θ 0) 2 (3) där k θ är en knonstant, θ är bindingsvinkeln och θ 0 är bindningsvinkeln vid jämvikt. På liknande sätt som vid beräkningen av beroendet av det radiella beroendet fås första ordningens utveckling av detta uttryck genom att projicera u i u j på en linje ortogonal mot R i R j, samt motsvarande för atom k. Då erhålls a 0 (θ θ 0 ) (u i u j ) ê i + (u k u j ) ê k (4) Denna ekvation illustreras i figur. Enhetsvektorerna ê i och ê k skall är vinkelräta mot R i respektive R k. En vektor som uppfyller detta för atom i är 4

5 Figur : Illustration av ekvation 4. Notera att vinklarnas storlekar är överdrivna, samt att R i R j = a 0. eftersom ê i = a 0 sin θ 0 [cos θ 0 (R i R j ) (R k R j )] (5) ê 2 i = [a 2 a 2 0 sin2 0 cos 2 θ 0 2(R i R j ) (R k R j ) cos θ 0 + a 2 0] = θ 0 = [a 2 a 2 0 sin2 0 cos 2 θ 0 2a 2 0 cos 2 θ 0 + a 2 0] = θ 0 = sin 2 [ cos 2 θ 0 ] = θ 0 = och ê i (R i R j ) = a 0 sin θ 0 [cos θ 0 a 2 0 a 0 a 0 cos θ 0 ] = 0 ê k definieras analogt. Således fås potentialens vinkelberoende som V θ k θ 2 [(u i u j ) ê i + (u k u j ) ê k ] 2 (6) Genom att använda denna modell för potentialen är det således möjligt att direkt avläsa bidragen ur ovanstående. 5

6 2.4 Exempelberäkning för tvåatomig molekyl För en två-atomig molekyl (som dessutom är endimensionell) med potential V = k a ( x x 2 a 0 ) 2 /2 kan svängningarna längs molekylaxeln enkelt beräknas. Låt atomerna ha koordinater x = u och x 2 = a 0 +u 2 (u, u 2 små), och definiera q = u 2 u. Det ses enkelt att q = ü 2 ü = F 2 m 2 F m = F 2 ( + ) = F 2 /µ (7) m 2 m enligt Newtons andra respektive tredje lag. µ betecknar här den reducerade massan µ = m m 2 /(m + m 2 ). Det gäller även att F 2 = V x 2 = dv dq eftersom q x 2 =. Således erhålls q = dv x 2 dq = k a 2 d dq (a 0 + q a 0 ) 2 = k a q (8) q + ω 2 q = 0 (9) med ω 2 = k a /µ För en atom bestående av väte och klor, med k a = 500N/m erhålls ω = 5, s och vågtalet ν = (ω/2π)/c = 3, m. 3 Utförande Ett program skrivet i programmeringsspråket Java användes för att utföra normalmodsanalysen enligt vad som beskrivits i teorin. Vidare ritades atomernas jämviktslägen med pilar för att indikera normalmoderna ut. Parametervärden kunde anges i komponenter av typen JTextBox, och relevant information skrevs ut till ett terminafönster. Genom att manuellt variera potentialkonstanterna samt jämföra med tabellvärden på vattens vågtal uppskattades lämpliga värden på dessa, varefter molekylmassorna varierades så att ett flertal olika isotopers vågtal kunde uppskattas. Återigen jämfördes med tabellvärden. 4 Resultat Illustrationer av normalmoderna för fyra olika isotoper av vatten visas i figurerna 2-5. Tabell visar vågtalen för ett par olika värden på parametrarna k a och k θ. Observera att fler än de redovisade värdena kontrollerats. Vågtal för olika vattenisotoper givet värdena k a = 762, k θ = 60 visas i tabell 2. Som jämförelse kan beaktas de experimentella vågtalen i tabell 3 6

7 Figur 2: Illustration av normalmoderna för vanligt vatten (H 2 6 O). Figur 3: Illustration av normalmoderna för vattenisotopen H 2 8 O. 7

8 ). Figur 4: Illustration av normalmoderna för halvtungt vatten (HD 6 O. Figur 5: Illustration av normalmoderna för tungt vatten (D 2 6 O) 8

9 Tabell : Variation av normalmoderna för vanligt vatten vid variation av värdena för k a och k θ k a k θ Vågtal , ,0 596, , ,03 596, ,8 3674,24 585, ,8 3674,26 596, ,8 3674,28 607, , ,85 478, , ,06 585, , ,09 596, , , 607, , ,34 706, , ,29 585, , ,3 596, , ,34 607, ,78 370,3 596, , ,0 596,60 Tabell 2: Vågtal för olika isotoper av vatten, som de ges av modellen. Räknat uppifrån och nedåt skall vågtalen kopplas till motsvarande position i figurerna -4. H 6 2 O 3732, ,09 596,49 H 8 2 O 377, ,64 590,69 HD 6 O 3706, ,69 396,39 D 6 2 O 2732,89 266,84 62,99 Tabell 3: Tabellvärden för vågtal för olika isotoper av vatten. H 6 2 O H 8 2 O HD 6 O D 6 2 O

10 5 Diskussion Vi noterar att två av de tre svängningarna sker i nästan radiell led. Denn sista är nästan helt tangentiell med bindningen. Detta medför att konstanten k a har en inverkan som i första hand påverkar de två första svängningarna, medan k θ huvudsakligen påverkar den sista. Vi ser dock att åtminstone de två sista inte är helt rena i dessa riktningar då de uppvisar beroende på båda konstanter. Detta innebär vidare att vågtalet för den tangentiella svängningen kan anpasssas väl efter de experimentella resultaten, medan vi för de båda andra har ett överbestämmt ekvationssystem och således får välja ett kompromissvärde. Vi noterar dock att det är möjligt att välja ett värde som endast uppvisar cirka % avvikelse från tabellvärden. Att vi misslyckas med att hitta värden som stämmer helt överens tyder på att den potential som använts vid modelleringen avviker något från den korrekta potentialen. Exakt hur den bör modifieras är dock svårt att avgöra utifrån dessa resultat. Avvikelserna kan även bero på kvantmekaniska effekter. Dock kan vi notera att värdena ligger nära de experimentella, och således är modellen förhållandevis god. De värden på konstanterna som bäst stämmer överens med tabellvärden tycks vara k a = 762N/m, respektive k θ = 70N/m. Detta kan jämföras med typsika värden vid andra anpassningar som tenderar att ligga kring k a N/m och k θ 40 00N/m. Vi kan alltså konstatera att avståndsberoendet är förhållandevis starkt för vatten, medan vinkelberoendet ligger nära medel. Att avståndsberoendet skulle vara starkt är också rimligt, ty syre har en väldigt hög elektronegativitet, vilket ökar bindningsenergin. Vad gäller vinkelberoendet är det tänkbart att bindningsvinkeln mellan atomerna skulle spela en roll, men detta är endast ren spekulation. Då atommassorna varieras kan vi notera att resultaten fortsätter att vara förhållandevis väl överensstämmande med experimentella resultat. Det är värt att notera att variationerna i resultaten skulle kunna bero på att k a och k θ är beroende av atommassorna. Vad gäller specifika variationer i vågtalen kan speciellt nämnas att den assymmetriska molekylens vågtal för den andra svängningsmoden, och att den tredje svängningsmoden avviker mer då väteatomernas massor ökar. Intressant att notera är hur normalmoderna varierar då endast en av väteatomerna ersatts med deuterium. Vi ser då att i båda de radiella svängningsmoderna är det huvudsakligen en av väteatomerna som vibrerar. Dock är det i ett av fallen den tyngre, och i det andra den lättare! 0